OBS: Radioessän

Sorgens fem faser har blivit allmängods, men att allt naturligt sörjande måste ske enligt en mall är en myt för vår effektivitetsdyrkande tid. Mats Almegård läser sorgeböcker som ger andra insikter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje dag läser jag i tidningen om klimatkris, ökad fascism och allmän undergångsstämning. För att hålla ångesten borta ägnar jag mig åt överdriven planering. Genom att-göra-listor, pensionssparande och tecknandet av olycksfallsförsäkringar bevarar jag illusionen av kontroll. Jag detaljstyr på jobbet, men också privat. Semesterdestinationer upplevs redan i förväg i datorns street-view-läge. Barnets hämtning och lämning klockas exakt och kroppens förfall tyglas (nåja) på gymmet. I medelåldern är planeringen ofta också symptom på ett existentiellt kontrollbehov. Genom att planera försöker jag tygla livet, forma det som jag vill ha det. Ett fåfängt försök att också tygla döden. Än är jag ingen preppare, jag har heller inte börjat döstäda. Men ge det några år så samlar jag säkert konservburkar och sorterar gamla anteckningsböcker. Hon blir frustrerad av att det ska ta ”minst ett år” att komma till sista fasen – acceptans. Jag ska erkänna att jag faktiskt redan har börjat läsa sorgeböcker – för att på så sätt förbereda mig inför den oönskade dag i framtiden då någon i min närhet går bort. I facklitteraturen förekommer ofta Elisabeth Kübler-Ross modell över sorgens fem faser. Ursprungligen formulerades den av den schweizisk-amerikanska läkaren i boken ”On Death and Dying” från 1969 och beskriver där hur patienter som får en dödlig diagnos reagerar. De känslomässiga faser dessa patienter går igenom är enligt Kübler-Ross förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Så småningom har modellen över sorgens faser kommit att appliceras på hur närstående reagerar vid en persons dödsfall. Modellen ger mig rätt sorts trygghet – den går att läsa som ett slags att-göra-lista när det värsta har hänt. I Carolina Setterwalls sorgebok ”Låt oss hoppas på det bästa” vänder sig berättaren också till denna modell. I boken skildrar Setterwall hur hon hittar sin sambo Aksel död i sängen på morgonen. Hon lämnas ensam med parets nyfödda barn. För att försöka hantera sorgen lånar berättarjaget böcker om dess fem faser på biblioteket. Men, typiskt för vår tid, inte i syfte att enbart skaffa information. Snarare vill hon snabbspola sig igenom faserna för att komma vidare i livet. Hon blir frustrerad av att det ska ta ”minst ett år” att komma till sista fasen – acceptans. Den amerikanska författaren Joan Didion är inne på ett liknande spår i ”Ett år av magiskt tänkande” där hon skriver om sin sorg efter förlusten av sin livskamrat, författaren John Gregory Dunne. Redan titelns tidsbestämmelse understryker samma vilja att snabbt ta sig igenom sorgens faser för att komma ut på andra sidan. Jag läser fler sorgeböcker: Tom Malmquists ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” – en omskakande, rå skildring av hur det var då hans sambo gick bort i samband med att hon födde parets första barn. Den danska poeten Naja Marie Aidts ”har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” – en poetisk undersökning om att leva vidare efter att hennes son Carl störtade från ett fönster under ett drogrus mot en säker död. Även i dessa böcker återfinns Kübler-Ross faser. Författarna beskriver hur de reagerar med förnekelse och ilska. Jaget i Malmquists bok ifrågasätter allt från vården av hans sambo till hanteringen av begravningen. Aidt vrålar rakt ut ”som ett djur”, och ifrågasätter både Gud och poesin. Malmquist och Setterwall skriver om depression och Didion förhandlar och tänker magiskt – i ett fåfängt försök att göra sin livskamrat levande igen.  Ingenstans i böckerna är dock sorgen särskilt logisk. De fem faserna följer inte någon kronologi. Det går inte att beta av dem en efter en för att sedan komma ut på andra sidan, helad och färdig med sorgen. I slutet av ”Ett år av magiskt tänkande” skriver Didion att hon inte vill avsluta året: hon ”söker en lösning men hittar ingen”. Sorg kanske inte låter sig betas av efter en lista? Kontrollpersonen i mig ryser. När jag läser dessa sorgeböcker slås jag istället av att sorgen är precis så individuell som den upplevs av den som sörjer Naja Marie Aidt revolterar mot idén om att sorg är ett arbete som ska utföras. Därmed sätter hon fingret på en del av den kritik som under senare år riktats mot Kübler-Ross-modellen. Kritikerna har påpekat att de fem faserna uppfattats som naturgivna uppgifter som ska utföras efter varandra. När de som sörjer känner att de inte utvecklas eller går framåt i den takt de tror är den rätta – då förtvivlar de över att de inte ens kan sörja rätt. Dagens forskare menar snarare att sorgeprocessen är både individuell och föga logisk. Själv beklagade Elisabeth Kübler-Ross mot slutet av sin karriär att hennes modell missförståtts eftersom sorg inte är något som går att förhålla sig till linjärt. Hennes stora gärning var att hon lanserade en förklaringsmodell som hjälper oss förstå vad sorgen består av. Misstaget många gjorde var att tolka fasernas uppbyggnad alltför bokstavligt och allmängiltigt. När jag läser dessa sorgeböcker slås jag istället av att sorgen är precis så individuell som den upplevs av den som sörjer, den tar sig olika uttryck i varje enskilt fall. Den franske filosofen Roland Barthes skriver i sin ”Sorgedagbok” att ”var och en har sin egen sorgerytm”. Efter att hans älskade mamma Henriette gått bort undviker han att resa eftersom det är i vardagens ritualer hemma i lägenheten han finner störst lugn i sin sorg. Tom Malmquist beskriver hur han ber SABH – sjukhusansluten avancerad barnsjukvård i hemmet – om stöd för att gå på promenad med sitt nyfödda barn eftersom han, trots att han själv vill stanna hemma i lägenheten med sin sorg, ändå inser att barnet måste få komma ut. Naja Marie Aidt gör tvärtom – hon kastar sig iväg på en uppläsningsturné genom USA för att det finns något ”befriande med att konstant vara i farten”. Och då Barthes isolerar sig för att det är i ensamheten han kan vara i sin sorg väljer Carolina Setterwall att konstant omge sig av vänner och bekanta som tröstar henne, hjälper henne att ta hand om barnet och sköta praktiska sysslor som både matlagning och begravningsarrangemang. Man anar en genusaspekt i sorgebearbetningen, men det finns också saker som förenar i alla dessa berättelser. Alla skriver självutlämnande, drastiskt och osmickrande om djupt personliga och tragiska händelser. Det finns inget förskönande i hur de framställer sig själva och sina reaktioner. Ingen av författarna försöker framställa sig själv i god dager. Skavanker, ”fula tankar” och det som Roland Barthes kallar ”akut narcissism” – en barnslig, smått psykotisk självupptagenhet – återfinns i alla dessa skildringar. I alla böcker finns också en acceptans. Men det är inte den acceptans som Kübler-Ross beskrev, där den sörjande ska acceptera att den döde är borta. Det verkar ingen göra. Men alla accepterar de så småningom att sorgen från och med det traumatiska dödsfallet alltid kommer att vara närvarande i livet. Hur lång tid som än passerar. ”Sorg kan man inte botas från” konstaterar Naja Marie Aidt. Roland Barthes refererar till Sisyfos – en symbol för det cykliska i sorgen som dagens forskare brukar betona istället för det kronologiska ordnandet av faserna. Jag läser och funderar. Tittar på mina listor; allt detta planerande. Böckerna har gett mig en försmak av den uppslitande sorg som, om jag inte dör först, ofrånkomligen kommer att drabba också mig – men den har även gjort det plågsamt tydligt att den då kommer att se annorlunda ut. Vara helt min egen. Och finnas hos mig för alltid, som ett spår av den människa som för alltid är borta. Mats Almegård, journalist   Litteratur Naja Marie Aidt: ”har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok”. Wahlström & Widstrand, Stockholm 2018. Roland Barthes: ”Sorgedagbok: 26 oktober 1977 – 15 september 1979”. Pequod Press, Malmö 2018. Joan Didion: ”Ett år av magiskt tänkande”. Atlas, Stockholm 2006. Elisabeth Kübler-Ross: ”On Death and Dying”. Tavistock, London 1970. Tom Malmquist: ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. Natur & Kultur, Stockholm 2015. Carolina Setterwall: ”Låt oss hoppas på det bästa”. Albert Bonniers förlag, Stockholm 2018.

När besättningen på Apollo 8 läste skapelseberättelsen från rymden på julafton blev det protester. Men mer än något visar rymden hur lika vi är i den stora oändligheten, säger Maria Küchen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. 12 april 1961 sköts kosmonauten Jurij Gagarin upp från den topphemliga sovjetiska rymdbasen Baikonur i nuvarande Kazakstan i Centralasien och blev den första människan i rymden. Under sin knappt två timmar långa färd stannade han i bana kring vår planet. Så var det också med hans efterföljare de närmaste åren. En knapp månad efter Gagarin blev Alan Shepard USA:s första rymdfarare. 1965 gjorde den sovjetiske kosmonauten Alexej Leonov världens första rymdpromenad. Ett tjugotal astronauter sändes ut i rymden fram till 1966 i USA:s två inledande bemannade rymdprogram, Mercury och Gemini. Alla stannade de i bana kring jorden. Först sju år efter Gagarins bedrift, några dagar före jul 1968, bröt sig en bemannad rymdfarkost loss ur jordbanan. Den ingick i USA:s tredje rymdprogram Apollo och hette Apollo 8. Femtiofem år hade gått sedan bröderna Wright inledde motorflygets historia genom sin flygtur vid Kitty Hawk. Det var ett drygt halvår kvar till Neil Armstrongs och Buzz Aldrins första bemannade månlandning med Apollo 11. Tre decennier senare skulle en permanent rymdstation, International Space Station, ISS, börja cirkla kring jorden. ISS bemannades vid millennieskiftet 2000 och förblev sedan oavbrutet bemannad i åtminstone två decennier. Så småningom fick rymdstationen internetuppkoppling och en kontinuerlig livestreaming inleddes. Flera av ISS-astronauterna började twittra flitigt och uppdatera dagligen på Facebook. Avståndet var kortare mellan jordytan och ISS än mellan Malmö och Stockholm. Gränsen mellan rymd och jord suddades ut. Apollo 8:s månfärd julen 1968 hade varit ett viktigt steg på den vägen. Färden innebar att människan för första gången besökte en plats som var helt främmande och väsensskild från jorden – men Apollo 8 fick oss också för första gången att inse att rymden är vårt hem, att vi alla är rymdvarelser. Senare skulle Apollo 8-astronauten Jim Lovell säga att vi människor kommer till himlen när vi föds, att det vi kallar himlen i själva verket är vår egen jord. Ombord på Apollo 8 fanns astronauterna Frank Borman, Jim Lovell och William Anders. Liksom sina föregångare hade deras farkost först lagt sig i bana kring jorden, men efter ett par varv kring vår planet tände Apollo 8 motorerna för en kort stund och gjorde en translunar injection. Manövern innebar att farkosten lämnade jordbanan och satte kurs mot månen, en färd på närmare fyrtiotusen mil – att jämföras med de fyrtio mil som skiljer jorden från ISS. På julafton 1968, efter tre dygns färd, lade sig Apollo 8 i bana kring månen. Fyrtiotusen mil bort skimrade jorden som ett ömtåligt blått klot, en oändligt ensam liten himlakropp omgiven av beckmörker. Aldrig tidigare hade människor iakttagit hela vår planet utifrån, från så långt håll. Erfarenheten var existentiellt omvälvande. Senare skulle Apollo 8-astronauten Jim Lovell säga att vi människor kommer till himlen när vi föds, att det vi kallar himlen i själva verket är vår egen jord. Borman, Lovell och Anders blev de första som fick se månens baksida. Medan de passerade den del av månen som aldrig syns från jorden, bröts all radiokontakt. Efter fyrtiofem nervösa tysta minuter kunde markkontrollen i Houston, Texas, till sin lättnad höra astronauternas röster igen. Lovell meddelade: – Jag kan nu bekräfta att tomten finns. Men att återvända ur radioskuggan på månens baksida, att se jorden stiga över månhorisonten, stämde också astronauterna till allvar. De ville göra något högtidligt, det var ju dessutom julafton. Burkigt nådde deras röster människorna på jorden över radion: – Till alla människor på jorden, sa befälhavaren Bill Anders har Apollo 8:s besättning ett meddelande. Sedan började han läsa inledningen till Bibelns Skapelseberättelse. ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.” Bill Anders’ kolleger tog över och fortsatte läsningen medan den fjärran blåskimrande jorden steg över månens gråa karga livlösa yta. – Vi avslutar, sa till sist Frank Borman, med god natt, lycka till, och Gud välsigne er alla, alla ni på den goda Jorden. Julfirare världen över rördes och värmdes av deras ord. En flyktig känsla uppstod av universell global gemenskap – eller nåja, nästan. En ateist i Texas stämde så småningom den amerikanska rymdmyndigheten NASA eftersom hon ansåg att det stred mot USA:s konstitution och religionsfrihet att en statlig myndighet spred ett religiöst budskap från rymden. Alla i hela världen firade dessutom inte jul. Astronauternas avsikt var visserligen knappast att missionera, men de bortsåg från att kristendomen inte är mänsklighetens enda religion. eftersom rymdstationen befann sig i så snabb rörelse att Mecka kunde förflytta sig hundraåttio grader under en enda bön På den internationella rymdstationen ISS, som våren 2018 hade besökts av 146 personer från arton länder och fem världsdelar, har muslimskt böneliv praktiserats av bland annat den malaysiske astronauten Sheikh Muszaphar Shukor. Han fick dock problem med att inta Qibla, riktningen mot Mecka, eftersom rymdstationen befann sig i så snabb rörelse att Mecka kunde förflytta sig hundraåttio grader under en enda bön. Malaysias rymdmyndighet sammankallade en konferens där en guide sammanställdes för gudstjänst i rymden. Den godkändes av Malaysias nationella fatwaråd och slår fast att qibla i rymden ska ta hänsyn till vad som var möjligt för astronauten. I första hand ska den bedjande astronauten rikta sig mot Ka’aba i Mecka, i andra hand mot bilden av Ka’aba, i tredje hand mot jorden, i fjärde hand vart som helst. Kanske kan vi faktiskt rikta våra böner vart som helst, vi rymdvarelser som kommer till himlen när vi föds till den här jorden. Och kanske kan välgångsönskningarna från rymden julen 1968 fortsätta få omfatta alla på planeten, oavsett deras tro eller inte. Även om 1968 innebar att tiotusentals amerikanska soldater på den sköra blå jorden firade jul i Vietnam, eftersom detta var året när Vietnamkriget rasade som värst. Även om rymden, idag när gränsen har suddats ut mellan rymd och jord, riskerar att bli ännu en spelplats för exploatering och krigföring. Liksom Gagarin beskrev Apollo 8 en cirkel kring jorden. Cirkeln drogs ut till en åtta, tecknet för oändlighet, när farkosten på liknande vis lade sig i bana kring månen. Det evighetstecknet, snarare än inledningsorden i kristendomens heliga skrift, var kanske Apollo 8-astronauternas grundläggande julbudskap till oss. Vi rymdvarelser, som tillbringar våra flyktiga liv på den goda Jorden, är allihop inskrivna i samma ofattbara kosmiska oändlighet. Maria Küchen, författare och kritiker

John Ashbery (19372017) ansågs av många vara USA:s främste poet. Han ville demokratisera alla uttryck. Trots det är hans dikter inte helt enkla att få grepp om. Mikael Timm gör ett försök. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När Bob Dylan fick Nobelpriset 2016 tyckte många amerikanska kritiker att priset borde ha gått till John Ashbery, enligt dem den då störste levande poeten i USA. Ashbery själv sade inget, åtminstone inte offentligt. Så var han också känd som en vänlig man, till skillnad från många andra författare tycktes Ashbery inte söka strid utan samförstånd. Möjligen var Ashbery en av litteraturhistoriens få lyckliga poeter. När han gick bort skrevs otaliga artiklar om hans livsverk, ändå är det svårt att beskriva hans diktning. Prosa räcker inte till. Hans poesi är tydlig och undflyende, teoretisk och vimsig. Själv var han inte alls skygg. Han hade inget emot att ge intervjuer. Och eftersom han skrev litteraturkritik vet man vad han gillade. Dessutom har många av hans före detta studenter vittnat om vad han sagt om sin egen dikt och poesins roll. I en intervju gjord i början av 80-talet, sade Ashbery att han ville göra dikten så representativ som möjligt. Alltså inte så personlig, centrallyrisk. Jag hittar citatet i John Shoptaws bok ”On the outside looking out” vilket är en smått genial titel. På utsidan, tittande utåt. Ingen självcentrerad diktare alltså, utan en iakttagare. Men en iakttagare som bar sin egen värld med sig i kikaren. Möjligen var Ashbery en av litteraturhistoriens få lyckliga poeter. Inte strålande lycklig, men munter, glad över att det fanns så mycket att se. Så minns jag honom från vårt enda möte, en lång dag i Paris då vi pratade, åt, pratade, såg konst och pratade igen. En mycket nyfiken man, sin fysiska bräcklighet till trots. Så här skrev han i dikten En våg, översatt av Ragnar Strömberg: En idé räcker för att organisera och projektera ett liv I ovanliga men livsdugliga former, men många tankar Leder en endast neder till deras egna goda avsikters gungfly Tänk så många en vanlig människa får under loppet av en dag, eller natt, Ashbery betonade att hans poesi skulle vara tillgänglig. Och han var verkligen läst och citerad, hans dikter visades till och med på ungdomskanalen MTV.  Han sade också att han strävade efter att demokratisera alla uttrycksformer. Det låter som något en kulturpolitiker hade kunnat säga. Men vad betyder det? Kanske att för Ashbery var det låga och det höga lika mycket värt. Hans dikter anspelar på amerikanska seriefigurer som Karl-Alfred men kopplar lika gärna till italienska renässanskonstnärer, Andy Warhol och sofistisk filosofi. Inte undra på att Ashbery inte instämde i kritikernas förtvivlan över att Dylan fått Nobelpriset. Demokratiseringen tycker jag också märks i att många av Ashberys dikter har ett resonerande drag som jag associerar till en amerikansk tradition av att försöka få med sig läsaren, som i ett samtal. När jag nickar tyst över boksidorna i den svenska urvalsvolymen från 2018 tror jag gärna att Ashbery hör mig. Eller som det sägs senare i dikten, En våg Det krävs bara en minutiös granskning och se – tinget Finns där i all sin nyfikna brokighet, Med utsiktsplatser och gångstigar som slingrar sig bort för att aldrig följas En civiliserad omtanke, att aldrig vara ensam Allt detta låter nästan misstänkt läsarvänligt för att vara formulerat av författaren till så vindlande dikter. Men John Ashbery hade en hel rävlya bakom öronen. Hans poesi är fylld av referenser till konst, musik, arkitektur och ibland film. Hans tankebanor kan vara krångliga att följa och ibland ville han nog mest reta läsaren en smula – få oss att tänka till och inte ta orden för givna. Ofta är dikterna ett slags metapoesi – men samtidigt utåtriktad. En poetisk splitvision som när en hockeyspelare samtidigt både håller koll på pucken och de andra spelarna. Och som proffsiga hockeyspelare förflyttar sig Ashberys dikter snabbt medan man läser dem. Det gäller i synnerhet några av de tidiga verken. Den berömda Skridskoåkarna  börjar en februaridag då färgerna och ljuden från den frusna sjön är tydliga som en stillbild. Sedan löper dikten iväg – och jag efter. Färger undflyr oss och förebrår oss. Människan kan inte fasthålla något utom på sin höjd ett dystert två-tons tema som är uttryck för drucken ”deppighet” eller klagosång. (översättning Göran Printz-Påhlson) heter det i början av den närmare 40 sidor långa dikten. En maratonlång snitslad ordstig alltså, som viker av åt olika håll men vet vart den vill komma i mål. Eller är stroferna poetiska kontrollstationer i en litterär orientering? Ibland kommer dikten oväntat ut ur ett buskage och pekar på ett öppet landskap, gränslöst, sig själv nog – som landskap plägar vara. det finns ett tilltal i hans dikter, en entusiasm som inte dör. Ashbery tvivlar inte på diktens makt. När jag fick tag på Ashbery på 80-talet var han i Paris han hade bott i slutet av 50-talet då strukturalismen slog igenom och den kom att prägla hans tänkande. Strukturalismen gav en teoretisk grund för Ashberys medfödda intresse för andra konstformer. Kunskapen om fransk kultur hade han gemensamt med Frank O’Hara och Kenneth Koch i den så kallade New York School of Poets där poeterna egentligen var en klass i en större estetisk rörelse där bildkonstnärer som Jackson Pollock och Willem de Kooning var skolkamrater. New York-skolan var en amerikansk uppföljare av europeisk modernism och surrealism. Och kanske var Ashbery med sin optimism, sin produktivitet och sin till synes lite obekymrade framtoning den mest amerikanske av dem alla, hur mycket han än knöt an till europeisk kultur. Det finns något av präriens frihet i hans poesi. En vidd och en vidsynthet. Under sitt långa liv hann naturligtvis Ashbery prova olika teman och förändra sitt språk. Men det finns ett tilltal i hans dikter, en entusiasm som inte dör. Ashbery tvivlar inte på diktens makt. Så slog han också igenom som underbarn, redan i tidiga skolåren fick han en dikt publicerad i en poesitidskrift och han fortsatte skriva äta till sin död, 90 år gammal, in i det sista lekfull. Vad är då det speciella med en dikt av John Ashbery? Kanske just att den öppnar sig utåt: är vacker, oblygt skönhetslängtande, överraskande i tankegången – och gärna lite lekfull. Mellan lek och allvar alltså. Ashbery famnar världen: få av hans samtida poeter använde ett så stort ordförråd, få var så bevandrade inom olika konstarter. Han är en bildskapande poet, komplicerad som anstår en konstkritiker men samtidigt direkt i tilltalet – han hade inte bara lärt sig av att studera Audens poesi utan också av att skriva reklam för en byrå New York. Och han översatte franska deckare till engelska. Han var vän med Andy Warhol och deltog i olika engagemang på dennes Factory. Allt detta och mycket till glimrar förbi i hans dikter. När jag ser tillbaka på Ashberys verk – över 20 diktsamlingar – så förefaller mig hans poetiska metod ha vissa likheter med Dylans: bägge är observatörer av hela USA, ingen av dem avgränsar sitt uttryck. Det som dyker upp framför dem åker vips in i dikten. Allt skall vara med. Alla former kan användas. Han hade smak för det barocka, skruvade, självmedvetet lekfulla. Kanske är det den bästa sammanfattningen av Ashberys mål. En oavvislig vilja, eller ska vi tala om behov, av att omformulera världen. I den ironiska dikten ”The Invisible Avant-Garde” säger Ashbery att poeten bör vara likgiltig både inför beundran och kritik, poeten skall vara oberoende. Det lyckades han verkligen leva upp till. I dikten Honestly som först publicerades på nätet 2015 heter det: We bathed in moonshine. Now, experts disagree. Were we unhappy or sublime? Mellan det olyckliga och det sublima. Och så lite lekfullhet. Den här dikten rymmer för övrigt en referens till Bob Dylan. ”You can’t say it that way any more” står det i dikten ”And ut Pictura poesis is her name”. Kanske är det den bästa sammanfattningen av Ashberys mål. En oavvislig vilja, eller ska vi tala om behov, av att omformulera världen. Samtidigt driver han med tanken på självförståelse. Så klart. Allt ändras i Ashberys poesi medan vi läser orden. Hans dikter fortsätter att skriva sig medan vi betraktar sidan – och kanske efter att vi slagit igen boken. Mikael Timm, kritiker och författare Litteratur John Ashbery: Dikter. Översättning: Göran Printz-Påhlson, Ragnar Strömberg, Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou. Natur & kultur, 2018.

Lät vi det sunda förnuftet styra, skulle den moderna fysiken vara det första vi blev tvungna att förkasta. Helena Granström reflekterar över märkliga vetenskapliga fakta och gränsen mot det mystiska. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag vill att du ska tänka dig en elektron. Hur tänker man sig en elektron? Det kan man bara göra genom att dra sig till minnes dess matematiska egenskaper, de som blir synliga i kvantmekanikens ekvationer. Utöver det, vet ingen vilken föreställning som är riktig. Utöver det, är elektronen kanske ingenting. Men detta berättar ekvationerna om elektronen: Att vilken fråga vi än ställer om den, har denna fråga inget svar förrän vi tar reda på det genom mätning. En elektron som kan, låt oss säga, ha värdet 1 eller 0, har innan vi mäter varken värdet 1 eller 0: den har båda, eller kanske inget värde alls. det är en central del av den moderna vetenskapens mest framgångsrika teori. Trots det tycks denna spöklika avståndsverkan, som Einstein benämnde den med avsky, vätta mot det ockulta:  Något annat som vi vet om elektroner: Två av dem kan aldrig befinna sig i samma tillstånd. Om vi tvingar två av dem att inta samma position i tid och rum, kommer de med nödvändighet att ha motsatta värden: är det 1 hos den ena, vet vi att det är 0 hos den andra. Trots att det är bådadera hos dem båda två så länge vi inte har utfört någon mätning. Om vi nu skickar iväg dessa elektroner i olika riktningar, håller de sin olikhet i minnet. Innan vi utför en mätning är värdet obestämt hos dem båda – inte 1, inte 0, 1 och 0 – men så snart vi mäter på den ena så blir den andra, långt bortom bergen, bestämd. Detta sker inte genom att information överförs från den ena elektronen till den andra. Det bara sker, ögonblickligen, utan att någon kan säga hur. Det jag just beskrivit är i högsta grad vetenskaplig kunskap – det är en central del av den moderna vetenskapens mest framgångsrika teori. Trots det tycks denna spöklika avståndsverkan, som Einstein benämnde den med avsky, vätta mot det ockulta: Om en partikel kan influera en annan, ögonblickligen, oavsett hur långt från varandra de befinner sig, varför skulle då inte till exempel astrologin kunna vara giltig, som gör gällande att himlakropparna utövar sitt inflytande över oss från födseln, oberoende av rymdens hisnande avstånd? Och borde inte tankeöverföring i så fall vara inte bara möjlig, utan till och med sannolik? Nu tycks verkligheten vara så beskaffad att varken telepati eller planetära influenser på personligheten har en plats i den, men denna slutsats kan vi inte dra för att dessa fenomen strider mot det sunda förnuftet, utan för att de saknar stöd i observationer och experimentresultat. Lät vi det sunda förnuftet styra, skulle den moderna fysiken vara det första vi blev tvungna att förkasta. Mystiken är alltså en avgrund på vars rand den moderna vetenskapen hela tiden balanserar, men det är också den mylla ur vilken den vuxit fram. De tidiga vetenskapsmännen var till hälften trollkarlar, till lika delar mystiker och forskare. Isaac Newton, den moderna vetenskapens fader, som vid 1600-talets slut formulerade de naturlagar som styr såväl planeters som bollars rörelse, beskriver i en bevarad skrift hur han upplöser ”det flyktiga Gröna Lejonet i centralt kopparsalt och det Gröna Lejonet destilleras från denna essens. Blodet av det Gröna Lejonet, Venus, den Babyloniska draken går emellan hans förgiftning av allting men besegras av slagen av vingarna från Dianas duva Merkurius band.” Ockultismens bildspråk var med andra ord närvarande också hos den man som kanske mer än någon före honom strävade efter att beskriva de världsliga fenomenen med allmänna principers hjälp. Under denna brytningstid då astrologi existerade tillsammans med abstrakt matematik, och alkemin frambringade den naturvetenskap som skulle orsaka dess död, levde också läkaren och matematikern Girolomo Cardano, född ungefär ett sekel före Newton. Cardano, mannen som gett namn åt bilars kardanaxel, kan sägas förkroppsliga dubbelheten hos sin egen tidsepok. Han är upphovsman till nydanade böcker om algebra, men också till skrifter som innehåller Kristus horoskop. Hans liv pendlade mellan upphöjelse och djupt armod, han hyllades av vissa av maktens män men motarbetades av andra, och var en hårsmån från att dömas till döden under inkvisitionen, bland annat för sin kätterska tillämpning av astrologi på Jesu liv. Han ifrågasatte, på vetenskapliga grunder, möjligheten att göra guld av kvicksilver, men var likafullt fast förvissad om enhörningars existens. Vårt upprättande av ett observatorium på jorden idag tycks alltså i viss mening ha förändrat banan som en foton tog någon gång i universums avlägsna förflutna I sin bok ”Kvantastrologens handbok” närmar sig fysikern Michael Brooks på ett kongenialt oortodoxt vis Cardano och hans verk. Brooks engagemang i Cardano grundar sig, åtminstone inledningsvis, i hans intresse för den kvantteori som växte fram under 1900-talets första hälft, och som Cardanos arbeten kan sägas ha förebådat. Cardano var inte bara den första att ge grunderna för den matematiska sannolikhetsteori som är central för kvantmekaniska beräkningar, utan bidrog också till upptäckten av de komplexa tal som används för att utföra dem. Han upptäcker den imaginära enheten i, kvadratroten ur minus ett; en ”omöjlig storhet”, skriver Cardano, med förmågan att lösa olösliga ekvationer – och, vet vi idag, att beskriva och förutsäga bland annat kvantmekaniska partiklars spöklika avståndsverkan. Men den verklighet som kvantmekaniken beskriver tycks överskrida inte bara rumsliga avstånd, utan också tidsliga. Du måste återigen föreställa dig en partikel, varför inte denna gång en ljuspartikel, foton, utsänd av en kvasar, en avlägsen, ljusstark galaxkärna, för miljarder år sedan. På sin väg till jorden kan denna foton ta en av två vägar runt en galax som ligger mellan oss och kvasaren, och enligt den kvantmekaniska beskrivningen tar den – så länge ingen har kontrollerat – båda, eller ingen alls. Att det förhåller sig så är möjligt att bekräfta i praktiken. Men, tänk dig nu att vi bygger ett observatorium här på jorden, för att utföra mätningar på de fotoner som anländer till oss från kvasaren för att ta reda på vilken väg de faktiskt tog. Vad vi då finner är att alla fotoner vi mäter tog antingen den ena eller den andra vägen kring galaxen; samtidigt som deras ouppmätta kamrater fortfarande inte kan sägas ha tagit någon enskild väg. Vårt upprättande av ett observatorium på jorden idag tycks alltså i viss mening ha förändrat banan som en foton tog någon gång i universums avlägsna förflutna – sant är i alla fall att våra handlingar idag i högst påtaglig mening formar den beskrivning vi själva ger av detta förflutna.  Med utgångspunkt i denna skenbara upplösning av också tidens gränser, infinner sig Brooks i Cardanos cell, där den senare väntar på verkställandet av sin dödsdom. De inre dialoger som Brooks för med Cardano – om sannolikhetsteori, kvantfysik och mysticism – får här en yttre inramning. De två männen möts, de ser varandra i ögonen, de är verkligen där. Och varför inte? Om han spökar för mig nu, menar Brooks, kan väl jag ha spökat för honom då? Det är förstås en lek som Michael Brooks ägnar sig åt, om än till hälften allvarlig: Från vår vardagliga erfarenhet vet vi att makroskopiska objekt inte beter sig kvantmekaniskt, även om vi i de experiment som utförs med allt större molekyler ännu inte har stött på någon övre gräns där det märkliga beteendet plötsligt upphör. Riktigt stora saker – människor, katter och klot – följer den klassiska fysikens lagar, och beter sig alltså precis så som Einstein föredrog. De outgrundliga egenskaper som kvantmekaniken avtäcker hos tid och rum bör inte leda oss in i en tro på det övernaturliga i astrologins eller mystikens mening – men det bör få oss att ompröva vår syn på vad naturen i grunden är. Om två avlägsna platser i rummet kan vara lika intimt kopplade som om de vore densamma, och om framtiden finns närvarande i det förflutna, tycks världen vara magisk nog alldeles utan magi. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik   Litteratur Michael Brook: Kvantastrologens dagbok. Översättning: Joel Nordqvist. Daidalos, 2018.

Den norska Nobelpristagaren Sigrid Undset sökte kärleken, traditionen och Gud men kanske mest att att få skapa och tänka fritt. Detta begär präglar ännu hennes skrifter, säger Lena Kjersén Edman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den intelligenta, drömmande, lite klumpiga och mycket ensamma unga norska kvinnan Sigrid Undset längtade efter en man att älska. En man med vaket intellekt och stort hjärta. Som hennes far, den berömde arkeologen. Eller som dominikanermunken Thomas av Aquino. Hon fick den nio år äldre, enstörige – och gifte – norske målaren Ander Svarstad. En man, så ville hon tro, som skulle ge sin kvinna frihet att skapa. Men som samtidigt var sin kvinnas "herre". Det blev inte riktigt så. Men hon fick tre barn och under en tid tre bonusbarn. Dottern Mosse var kognitivt funktionsnedsatt och krävde ständig passning. Det finns problem med att försöka förstå ett författarskap, särskilt ett berömt för skildringar av historiska tider, genom författarens eget liv. Men i den minimala skiss över Sigrid Undsets liv jag här målat upp ryms de teman som så starkt präglar hennes böcker: åtrån, den motstridiga längtan efter frigörelse och tradition, liksom omsorgen om de närmsta ställd mot det inre kravet att få skapa. Tiden räckte nog aldrig till för Sigrid Undset och efter den tråkiga skolgången var avslutad skulle hon dessutom försörja sin mor och sina systrar. Men nätterna fanns. Då höll hon sig vaken med kaffe och cigaretter, läste och skrev. Det första färdiga arbetet var en medeltidsroman. En förlagschef räckte tillbaka manuset med orden: "Försök er inte på historiska romaner fler gånger, lilla damen. Det kan ni inte." 1928 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur, enligt motiveringen ”förnämligast för hennes mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv”. Undset levde mellan 1882 och 1949 och skrev otaliga artiklar och böcker av skiftande slag. Men när hon en gång fick frågan vilken genre hon egentligen skrev, svarade hon: "Den osedliga". Det norska borgerskapet instämde. Deras läppar smalnade när de läste den laddade inledningsmeningen till hennes debutbok "Fru Marta Oulie": "Jag har varit otrogen mot min man". Det var framgången med den romanen som gav tjugofemåriga Undset möjlighet att resa ut i Europa där hon träffade Svarstad. De gifte sig så småningom och i den vackra Gullbrandsdalen, i det stora huset Bjerkebæk, ville i Sigrid Undset skapa det varma familjehem som hon hade drömt om i sin fattiga ungdom. Drömmen besannades inte, äktenskapet sprack och Undset tillbringade nästan trettio år ensam med barnen i huset. Men när hon arbetade vid skrivbordet led hon av att hon försummade barnen – och när hon ägnade sig åt barnen plågades hon av att hon inte författade. I flera romaner skildrar Undset med nertonad lidelse det ambivalenta sambandet mellan kvinnans moderliga omsorg i ständig konflikt med andra drivkrafter: arbete, konstnärskap, frihetslängtan, auktoritetslängtan och sinnliga begär. När hon fick sitt stora genombrott med romanen "Jenny" var hon ännu ung –  jämngammal med berättelsens faderslösa frusna tjugoåttaåriga konstnär Jenny Winge. För den plikttrogna och känsliga Jenny är hennes erotiska begär förenat med en längtan efter disciplin och skönhet. Hennes mål i livet är att bevara självaktningen och inte svika sina ideal som kvinna och konstnär – om hon inte lyckas, då kan hon inte leva. Själv ville hon skriva liv – om människor vilkas nerver arbetar i instinkternas halvmörker – inte skapa idealbilder. Många väntade att författaren till "Jenny" skulle gå i bräschen i samtidens sedlighetsdiskussion för "den nya kvinnan". Men även om Sigrid Undset hade stor respekt för det suffragetterna och andra som kämpade för kvinnosaken hade uträttat, propagerade hon aldrig för kvinnlig rösträtt. Istället ironiserade hon över de kvinnokretsar i Norge som hade fått igenom en förändring i vigselformuläret när det gällde hustruns underdånighet i äktenskapet. Med undantag för Selma Lagerlöf och Amalie Skram – "de kunde skriva och såg livet genom en kvinnosjäl" – uttalade hon sig ofta med skarp tunga om andra kvinnliga författare. Själv ville hon skriva liv – om människor vilkas nerver arbetar i instinkternas halvmörker – inte skapa idealbilder. Undset var väl på många sätt vad vi idag skulle kalla en särartsfemist. Hon ville se familjen som samhällets kärna och i den kretsen skulle varje människa göra sin plikt. Kvinnan speciellt. Hon såg det som en förlust att samhället i hennes livstid blev alltmer materiellt och manligt. Visst är den erotiska passionen ett bärande tema, men märkvärdigare ändå är skildringen av kärleken till barnen Året efter flytten till Bjerkebaek gav Sigrid Undset ut "Kransen", den första romanen i medeltidstrilogin "Kristin Lavransdotter". I de två första delarna ser vi hennes teman återkomma: "Kransen" handlar om kärlek (och erotik) och fortsättningen "Husfrun" skildrar familjen. Den tredje delen, "Korset", handlar om en viktig sak i hennes liv och verk som vi som ännu inte närmat oss: Gud och Nåden. Sigrid Undset led av en känsla av andlig tomhet, som varken Nobelpris eller succéförsäljning kunde rå på. När den frånskilda, världsberömda författarinnan upptogs i katolska kyrkan var skandalen ett faktum. Men de statiska elementen i läran tilltalade henne. I dess famn tyckte hon sig finna en objektiv sanning, en helhet till skillnad från protestantismen som var som en misslyckad "sprucken omelett". En annan sprucken omelett är den rastlöse riddaren Erlend i trilogin om Kristin Lavransdotter. Hon, bokens komplexa och sammanbitet envisa huvudperson, attraheras av Erlend, men förblir smärtsamt besviken över denne sin makes tillkortakommanden. Nog rymmer Kristins äktenskapet ömsinthet och passion – men än mer: aggression, och bitterhet. På en bröllops-sajt på nätet läser jag att blivande brudpar får det förunderliga rådet att läsa Kristin Lavransdotter "för att hålla den romantiska lågan vid liv"… Gun-Britt Sundström, som översatt trilogin, skriver i sitt förord: "Kristin Lavransdotter är känd som en av världens största kärleksromaner med den är större än så. Visst är den erotiska passionen ett bärande tema, men märkvärdigare ändå är skildringen av kärleken till barnen (konkret, sensuellt beskriven – så underligt sällsynt i litteraturen) och hur den samspelar och konkurrerar med kärleken mellan föräldrarna." Undset som i en artikel skrev att det inte är barnen som ska respektera föräldrarna utan att det är föräldrar som ska förtjäna sina barns respekt, låter Lavrans outslitliga kärlek till sin dotter vara en bild av Guds kärlek. I århundradets kärleksroman, som Kristin Lavrandotter har kallats, är det inte förälskelsen mellan Erlend och Kristin som får hjärtat att brista; det är kärleken mellan en dotter och hennes far. Styrkan i dessa skildringar gör vetskapen om hennes egna förluster än mer smärtsam. Dottern Mosse dog samma år som det andra världskriget bröt ut. Och året efter stupade hennes son Anders i striden vid Segelstad bro, fem kilometer från hemmet i Bjerkebaek som tagits i beslag av nazisterna. Undset var dödsdömd av ockupationsmakten och hade flytt till Sverige med sin yngste son. Efter en tid i USA återvände hon efter befrielsen till Norge, där hon dog fyra år senare. Kvar finns oräkneliga artiklar och hela trettiosex böcker. I dem och i hennes brev framträder en författare och tänkare som faller utanför vår samtids prydliga kategorier. Hon var – oavsett om det gäller kyrkan, barn, kvinnan eller kärleken – en människa som alltid ville tänka fritt. Och denna frihet pulserar ännu idag i hennes litteratur. Lena Kjersén Edman, litteraturvetare, bibliotekarie och litteraturkritiker 

Trots mindfulnesstider så ser man inga Instagramkonton eller coffeetableböcker om konsten att rengöra en toalett. Författaren Elin Grelsson förklarar varför och slår ett slag för städandet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2018.Pappersinsamlingen i köket väller över. Den har gjort det ett bra tag nu, det är säkert några veckor sedan som lådan för kasserade dagstidningar blev översvämmad. Nu börjar det alltmer likna en utmaning; hur länge kan jag fortsätta bygga på tornet av papperstidningar innan de välter ut i en hög på golvet. Att i stället samla ihop dem och gå till pappersinsamlingen skulle ta max en kvart av mitt liv. Ändå gör jag det inte, flyr in i essäskrivandet och tänker ”sedan” för att nästa gång jag passerar köket återigen titta på tidningstornet och suckande konstatera att jag verkligen måste göra någonting åt den där högen. Vad är det som får vuxna människor att bete sig på det sättet? Ett svar, som jag själv sällar mig till, är motståndet mot det repetitiva. När jag kommer tillbaka från pappersinsamlingen med en tom låda kommer den inom några veckor vara fylld igen. Lika uttråkad blir jag av att tvätta håret, det må vara rent nu men inom några dagar måste ritualen upprepas. Inför tandborstning blir jag som ett barn, kan skjuta upp bestyren inför natten i timmar bara för att slippa göra någonting som jag vet måste upprepas nästa morgon och kväll och pågå resten av livet utan ett mål.Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt [...] Som bäst utförd ska städningen inte synas alls.I socialantropologen Fanny Ambjörnssons bok ”Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik” som utkom hösten 2018 borrar hon ner sig i frågan varför städningen har så låg status, jämfört med mycket annat i vår vardag. Om inredning, bakning och matlagning blivit livsstilsglammiga hobbyer som både instagrammas och resulterar i snygga, bästsäljande böcker har städningen inte alls gått samma väg. I den mån städningen överhuvudtaget uppmärksammas i den samtida kulturen är det genom avskräckande tv-program där maniska samlare och lortgrisar får besök av professionella städkonsulter. Men konsten att rengöra en toalett som instagrambild eller coffetablebok lyser med sin frånvaro. Ambjörnsson kopplar denna låga status till städningens repetitiva form. Hemmet ska återställas till sin ursprungliga form – dammfritt och saker på rätt plats – och det är en syssla som du måste återkomma till gång på gång. Matlagning, bakning och inredning producerar någonting nytt; en måltid, bullar att bjuda på eller ett rum som förändras, men städningen erbjuder ingenting sådant.  Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt: snarare än att skapa någonting återställer det endast det befintliga och karaktäriseras därför som cykliskt. Som bäst utförd ska städningen inte synas alls.Vad är då egentligen problemet med det repetitiva? Ambjörnsson hänvisar här till den franska sociologen Henri Lefebvre som menade att vardagslivets eviga repetitiva sysslor står i kontrast till det moderna samhällets tro på utveckling och framsteg. Att regelbundet utföra en syssla innebär att den blir en vana, snarare än en ”överraskning”. Städningen bär helt enkelt på en annan temporalitet än vår linjära tidsuppfattning som ständigt blickar framåt och söker framsteg. Den är monoton, upprepande och leder ingen vart.Således upplevs det repetitiva som meningslöst. Därför blir också pappersinsamlingen i mitt kök stående, trots att jag gladeligen lägger samma tid varje dag på att spela spel på min mobiltelefon. En ännu mer meningslös syssla men som, till skillnad från att tömma och fylla återvinningskärl, kommer med en omedelbar belöning i form av att klara nivåer och banor och därmed ger en känsla av resultat, hur fullständigt meningslöst resultatet än må vara. Inför städningen är vi många som blir rastlösa barn som väljer bort det tråkiga. I det moderna informationssamhället med hundratals distraktioner finns det ju ingen anledning att ha tråkigt. Varför dammsuga när du kan se ännu ett kattklipp på Youtube?Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver? Det verkar onekligen som vi blir alltfler som inte klarar av det där tråkiga repetitiva. Sektorn för hushållsnära tjänster har vuxit stort sedan RUT-avdraget infördes år 2007. Den som har råd betalar gärna någon annan för att hemmet ska upprätthålla sitt städade tillstånd. Förutom skattesubventionerad städning och liknande hushållstjänster har appar där den som har råd lejer ut tråkiga sysslor som att köra sopor till återvinningen vuxit.Utifrån de intervjuer som Ambjörnsson har gjort med människor om hur de uppfattar städning som syssla drar hon slutsatsen att just städningens rutinartade och avgränsbara karaktär gör det mer rimligt för dem som har råd att köpa tjänsten utifrån. Detta kontrasteras mot exempelvis odling, matlagning och aktiviteter med barnen som fyller en annan utvecklande funktion. Samtidigt är det en fråga om vems tid som räknas. Vem kan unna sig lyxen att slippa göra det tråkiga utan betala någon annan för att göra det? I Ambjörnssons intervjumaterial visar det sig tydligt att många inte har ekonomisk möjlighet att leja ut vardagsstädning för pengar, i synnerhet inte de som själva arbetar med städning. Tid upplevs och värderas alltså olika beroende på exempelvis klass. Städerskan städar både sitt eget hem och andras, hur repetitivt det än är, medan den mer välbeställda frigör tid till annat. Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver?För jämte utvecklingsidén har en annan stark rörelse vuxit fram i väst, som kretsar kring att fånga ögonblicket. Mindfulnesskulturen med appar, meditationer, yoga och övningar i att vara i nuet handlar om att släppa tankarna på både det som ska komma sedan och det som varit. Tankegångar som försöker öva den stressade nutidsmänniskan i väst att tänka mindre linjärt och ägna sig åt de sinnesförnimmelser hon upplever i stunden och att känna ro i att vara icke-producerande och inte låta sig distraheras av all information och lockelser som vi bombarderas med. Att öva sig i att ha tråkigt, helt enkelt. Här borde städningens monotona, återkommande form passa perfekt.I en artikel i tidningen Vice förklarar antropologen Martin Lang att städning kan vara ett sätt reducera stress just på grund av dess välbekanta utförande. När andra delar av livet känns osäkra och oförutsägbara fungerar städningen som en ritual som tryggar oss. Likaså fungerar repetitiva, förutsägbara sysslor bra som kognitivt hjälpmedel i sig, genom att fokusera på de rörelser vi är vana vid släpper stressen. Så kanske finns här en väg för städningen att öka sin status, för såväl stressade manliga mellanchefer som kvinnor som bollar familjeliv med karriär? Känslan av en dammtrasa som långsamt sveps över en bokhylla, glas som omsorgsfullt diskas till genomskinlighet och gamla tidningar som en efter en faller mot återvinningscontainerns golv, likt stenar mot en sjöbotten. Att få uppleva denna nu-känsla en gång i veckan skulle kunna vara en respit, i stället för någonting som måste göras. Ta en paus från stressen, stäng av mobiltelefonen, ta fram dammsugaren och njut av att bara vara.Elin Grelsson, författare KällorFanny Ambjörnsson: Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik. Ordfront förlag, 2018.Henri Lefevbre: Everyday Life in the Modern World. Transaction, 1984.Julie Stewart: Why Cleaning Makes Some People Feel Less Anxious. Vice magasin 2018-10-03.

Kardinalsynderna, eller de sju dödssynderna, fick sin klassiska utformning under medeltiden. Men de märks av än idag. Ibland som dygder och ibland som krafter som förändrar världen, säger Dan Jönsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ibland undrar jag om inte den moderna civilisationens stora misstag är att den har vant oss av med tanken att det då och då är rätt att bryta mot lagen. Att hur sinnrikt lagarna än formuleras kommer det alltid finnas något som står över dem. Idén om en högre rättvisa, en gudomlig lag, verkar numera bara vara något som lever kvar hos religiösa fanatiker eller, ännu värre, totalt bindgalna missdådare. Som seriemördaren i David Finchers filmthriller ”Seven” till exempel, en överintellektuell ensling som har inspirerats av den katolska läran om de sju dödssynderna. En efter en prickas de av: en man tvingas äta tills magsäcken spricker; en prostituerad kvinna får underlivet uppskuret med en rakbladsförsedd dildo, och så vidare. I upptakten till den dramatiska slutscenen sitter den gripne mördaren och provocerar sina fångvaktare från polisbilens gallerförsedda baksäte med sina iskalla, moralfilosofiska resonemang. Vem är oskyldig? frågar han. Kan de förneka att de ser på medan våldet och ondskan breder ut sig omkring dem, under lagliga och ordnade former? Kan de klandra honom för att visa världen hur den ser ut?  Demonerna sitter ständigt på våra axlar, i varje val vi gör. Det är förstås en dåres predikan. För bara en dåre skulle väl ta upp kampen för denna medeltida etik som vi i vår tid står så totalt främmande inför? Eller hur? Vi med vår sekulära tolerans? Vår tid med sin normkritik och sin pragmatiska marknadsmoral? Är det kanske inte rentav så att de gamla dödssynderna har blivit – nästan – en sorts dygder? I reklam och populärkultur har ordet ”syndigt” en förförisk klang av spänning och förhöjd livskänsla. Synd säljer, helt enkelt. Och undan för undan anpassar sig den offentliga moralen. Hyckleriet rationaliseras bort, på punkt efter punkt. Varför låtsas som om affärsverksamhet handlar om att ta ansvar och förvalta traditioner? Nej, den härskande moralen verkar tvärtom bekräfta finanshajen Gordon Gekkos tes från filmen ”Wall Street”, att girighet är något gott. Att unna sig njutningar och lyx ses i vårt konsumtionssamhälle som avundsvärt – och avunden i sig kan ju vara en stark drivkraft om man vill bli framgångsrik. Så kan man hålla på. Ser man sig omkring hittar man exempel överallt på hur lättja, kättja eller högmod ses som, om inte direkt medborgerliga dygder, så en sorts eftersträvansvärda livsstilsmarkörer. Att ”synda” är idag att modigt bryta mot auktoritära regler och normer; något som leder till befrielse snarare än fördömelse. I den tyske författaren Simon Strauss uppmärksammade roman ”Sieben Nächte” (Sju nätter) genomför den unge berättaren en sorts personlig ritual där han under sju nätter ägnar sig åt någon av dödssynderna. Precis som i "Seven" finns en systematisk plan, och målet är just att slippa undan vuxenlivets tomhet, besvärja den fördömelse som i vår tid snarare utgår från en egoistisk konsumtionsmoral än från en auktoritär pliktetik. Samtidigt ska man ha klart för sig att det ju är den där eviga, gudomliga lagen som utgör motorn i hela projektet. Ser alltså ut som om vi fortfarande behöver den, av någon anledning. Girighet kan kallas driv och ambition, men bara så länge graferna i boksluten pekar uppåt. En intressant detalj i den medeltida mytologin är att det till var och en av de sju dödssynderna hör en demon. Högmodet personifieras av Lucifer, kättjan av Asmodeus, girigheten – förstås – av Mammon, och så vidare. Demonerna pekar ut en viktig dimension hos dödssynderna, nämligen deras personliga, individuella karaktär. Den engelske teologen Graham Tomlin tolkar det kristna syndabegreppet just i den riktningen: synden är destruktiv eftersom den isolerar oss. Från det gudomliga, förstås – men också från det mänskligt gemensamma, vill säga: från det samhälleliga. Synden är asocial. Historiskt kan dödssynderna alltså ses som ett sätt att tabubelägga individens förhävelse på det allmännas bekostnad. Disciplineringen av den enskilda människans drifter var det som garanterade samhällsordningens bestånd. Tomlins förståelse av den asociala synden är lika giltig idag. Vår postmoderna, liberala moralsyn är bara ett annat sätt att reglera de normer som ska hindra driften från att gå till överdrift. Det är ju inte den där enstaka porrfilmen eller den extra pralinen till kaffet som är problemet. Kättjan eller frosseriet urartar när den blir självändamål eller riktar sig mot fel objekt (som pedofili eller hetsätning). Lättjan är en välförtjänt belöning för de välbeställda, men blir ett stigma när den förknippas med fattigdom, som hos långtidsarbetslösa. Girighet kan kallas driv och ambition, men bara så länge graferna i boksluten pekar uppåt. Och framför allt: om ”synden” alltså i grunden handlar om den enskildes förhållande till det kollektiva, det vill säga om hur vi här och nu ska kunna leva tillsammans – så är moralens yttersta funktion att hindra dessa asociala överträdelser från att ta sig ett gemensamt uttryck. Så fort vreden tar sig kollektivt uttryck blir den en politisk kraft. Här blir alltså moralen politik. Zoomar man ut till en kollektiv nivå visar det sig att en av de sju dödssynderna verkar svårare att hantera än de andra – nämligen vreden. Om det idag finns mer eller mindre accepterade kanaler för att reglera kollektiv lättja (som charterresor), frosseri (ta restaurangbufféer) eller kättja (till exempel swingerklubbar) så finns ingen liknande institutionalisering av den kollektiva vreden. Vad skulle det i så fall vara: första maj-demonstrationer? Möjligen; vreden är i alla fall den av dödssynderna som mest öppet ger uttryck åt det som någonstans är alla dessa synders kardinalfel: upproret mot den rådande ordningen. Så fort vreden tar sig kollektivt uttryck blir den en politisk kraft. Som filosofen Peter Sloterdijk konstaterar är det omöjligt att tänka sig den politiska världshistorien utan vreden som en drivande energi. Genom alla revolter, självständighetsförklaringar och reformkrav har den kollektiva indignationen varit motorn bakom de konflikter som har fått förändringar till stånd. Men, säger Sloterdijk: denna vredens tid verkar numera vara förbi. Det politiska livet i västerlandets liberala demokratier utmärks av en strävan mot konsensus snarare än konfrontation, förhandling snarare än revolt. Politiken fyller en sublimerande funktion, kanaliserar den potentiellt upproriska vreden och leder in den i banor som stärker ordningen istället för att utmana den. Jag skulle tro att den högerradikala våg som just nu sköljer genom västvärlden i mångt och mycket är en reaktion på denna sublimering; vreden bryter sig igenom de tillrättalagda kanalerna som en syndaflod, det välförtjänta straffet för en civilisation där vår gemensamma framtid och överlevnad mer och mer verkar ha blivit en fråga om privat moral. Demonerna sitter ständigt på våra axlar, i varje val vi gör. Inför deras blickar tvingas vi välja mellan att se bort – eller se dem i vitögat. Som när poliserna i "Seven" tar några öl under en paus i detektivarbetet och efter en stund hamnar i en, nåja, lite konstgjord diskussion om storstadsdjungelns ondska och brutalitet. Hur lätt det är att trubbas av – och om det inte är just den reflexen bland de skötsamma och laglydiga, denna likgiltighet, som är det värsta? Den allra dödligaste synden. Ska man undvika den måste man kanske då och då bryta mot lagen. Dan Jönsson, författare och kritiker

Kynikernna var en sorts grekiska punkfilosofer som enligt omgivningen levde som hundar. Men hur utvecklades kynismen till cynismen? Poeten och kritikern Lars Hermansson undersöker frågan i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Att lägra en kvinna var mer än lättnär männen låg i Flandernfast visst var det äckligt på något sättvi var bara konfirmander Så börjar en dikt av den tyske 1900-tals poeten Gottfried Benn, i översättning av Peter Handberg, vilken skulle kunna tjäna som exempel på en kynisk livshållning. Att genomskåda ideologier och andra språkliga överbyggnader, som till exempel att sex skulle ha med kärlek att göra, och dra fördel av situationen utan att skrymta, men också utan att någon egentligen kommer till skada. Det var kanske äckligt på något sätt, det där att ligga med kvinnor medan deras män dog i skyttegravarna i första världskrigets Flandern, men vilken tonårsgrabb tackar nej till sex om det erbjuds, verkar diktjaget mena. Och vem drog egentligen nytta av vem, kan man som läsare förstås fråga. Gottfried Benn är också upphovsman till den ofta citerade raden: Dumm sein und arbeit haben, das ist Glück. Alltså ”Lycka, det är att vara dum och ha ett jobb”, en one-liner som kanske är cynisk snarare än kynisk, eftersom den är smartare än den dumbom som nöjer sig med att jobba på och inte grubbla så mycket. Lycka är fortfarande att vara dum och ha ett jobb. Cynismen är alltid en smula von oben, menar Sven Andersson Johanssons i boken ”Det cyniska tillståndet”, en lång essä i löst hållen dagboksform där kynismens vägran att befatta sig med strategier, godhet och framtidstänk, föreslås som reningsbad mot det cyniska tillstånd som enligt Johannsson präglar vår samtid, vars kanske mest urbota cynism är den att klimathot, fattigdom, ja hela planetens framtid ytterst skulle vara en fråga om individens konsumtion: bara vi äter klimatsmart och köper elbilar ska det nog ordna sig. De större ideologiska sammanhangen gör vi bäst i att inte ifrågasätta. Lycka är fortfarande att vara dum och ha ett jobb. Johansson ställer alltså den godartade kynismen med k mot den cyniska cynismen med c. Den distinktionen finns till inte på till exempel engelska och franska där även kynismen har c som begynnelsebokstav. För att bringa reda i det här måste vi gå tillbaka till de antika grekiska punkfilosofer som enligt omgivningen levde som hundar –kynos är det grekiska ordet för hund. Det finns inga kvarlämnade skrifter av de ledande kynikerna Antisthenes och Diogenes från Sinope som var samtida med Platon, och som av anekdoter att döma var ett slags tidiga situationister eller filosofiska performanceartister, i synnerhet Diogenes som bland annat sägs ha gått omkring med en lykta tänd mitt på ljusa dagen, och som när folk frågade varför svarade: jag söker en människa. Det var också Diogenes som bad Alexander den store att flytta på sig lite eftersom han skymde solen. De första antika kynikerna tillhörde kretsen kring Sokrates och tog fasta på dennes oberoendeideal och avvisande av värdslig makt och sinnlig finess. Liksom tidigare och på en helt annan plats, Siddartha Gautama, det vill säga Buddha, och något senare och på ytterligare en annan plats, Jesus Kristus. Jesus hänvisar som bekant till en annan makt än den värdsliga, medan Siddartha och kynikerna var mer sparsmakade för att inte säga nihilistiska. Det fanns egentligen ingenting att tro på, och den här världen erbjöd ingenting annat än ett hundliv. Följaktligen ägnade sig kynikerna också åt att kopulera offentligt. Det verkar som cynismen blir en allvarligare, moralisk defekt först i början av 1900-talet.  Hur det gick till när kynikern blev cyniker varierar från kulturkrets till kulturkrets. När ordet började användas på svenska på 1700-talet syftade det framför allt enligt Svenska Akademiens ordbok på en person som citat ”i ord, åtbörder och dylikt afsiktligt brister i hänsyn för det passande, och som med förkärlek uppehåller sig vid det oanständiga, särskilt beträffande sexuella förhållanden; person som är grof, rå, gemen, plump, fräck, skamlös”. Punkt. Men visst låter väl det som en kyniker snarare än cyniker? Cynism förknippar vi ju med personer som kallsinnigt och beräknande drar fördel av andras lidande: vapenhandlare, finanshajar, vissa politiker, inte några prutt- och fjärtprovokatörer. Det verkar som cynismen blir en allvarligare, moralisk defekt först i början av 1900-talet. Enligt Svenska Akademiens ordbok återigen beskrivs Fredrik den andre av Preussen i en text från år 1901 som citat ”den kalla, beräknande statsmannen, och cyniske människoföraktaren.” Slut citat. Här har ordet börjat anta sina nuvarande konnotationer. Uppdelningen kyniker/cyniker är på plats. Vilket beredde väg för en av 1900-talets mest uppskattade populärkulturella gestalter: den godhjärtade cynikern, eller om man så vill den kyniske cynikern, ofta förkroppsligad i den hårdkokte deckarhjälten, underdogen som förfäktar kålsuparteorin i alla lägen men som till slut, och nästan med ett plågat uttryck i ansiktet, ändå tar parti för den svaga människan, inte sällan i gestalt av en fallen kvinna som han hjälper undan lagens långa arm och/eller rikemannens sexuella utnyttjanden. Humphrey Bogart excellerade som privatdetektiven Philip Marlowe och Sam Spade i flera filmatiseringar av Raymond Chandlers och Dashiel Hammets romaner, och förstås som Rick i Michael Curtiz filmklassiker "Casablanca". ”I stick my neck out for nobody”, säger Rick vid två tillfällen i filmens inledning för att riktigt gnugga in i åskådaren att han minsann inte är en sådan som tror på vänskap eller andra humanistiska värden. Han skor sig på flyktingar undan nazismen som på hans kafé i Casablanca får kontakt med flyktingsmugglare och försäljare av visum och andra nödvändiga papper. En cyniker alltså. Men också en kyniker: Strasser: What is your nationality?Rick: I'm a drunkard. ”Vilken är er nationalitet”, frågar en tysk major som besöker Ricks café. ”Jag är alkis”, svarar Rick. ”Vilket gör honom till världsmedborgare”, tillägger den spirituelle franske polismannen i det dåvarande franska Marocko. Men jag vet inte om ett kyniskt finger upp i världens röv gör särskilt mycket nytta heller. Det är märkligt att se om Casablanca idag när antalet människor på flykt undan krig, förföljelse och miljökatastrofer är lika många som under och efter andra världskriget. Rick visar sig mot slutet av filmen hysa en hel del humanistiska ideal bakom den hårdkokta fasaden. Precis tvärtom mot de flesta av världens regeringar alltså, som prisar mänskliga rättigheter, och alla människors lika värde, men stänger hamnar, handgripligen hindrar människor att hjälpa, och låter tusentals flyktingar dö i medelhavet. Mer cyniskt än så blir det inte. Och det är möjligt att Sven Anders Johansson har rätt när han i sin bok ”Det cyniska tillståndet” hävdar att det inte hjälper att rapa upp de där deklarationerna längre, att det bara ökar cynismen. Men jag vet inte om ett kyniskt finger upp i världens röv gör särskilt mycket nytta heller. Då krävs det nog en knytnäve. Eller två. Lars Hermansson, poet och kritiker

Att förberedas för en operation där livmodern ska tas bort. Vad gör det med en som människa, kvinna och individ? I Sjukhussängen reflekterar sociologen Emma Engdahl över hur man kan förbli sig själv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Klockan 08.00 checkar jag in på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Jag ska operera bort min livmoder. Ett halvår tidigare var jag nära att förblöda. Jag hade föreläst sex timmar i sträck och cyklade därefter hemåt; konstant blödande. Halvvägs över Göta älvbron var jag tvungen att stanna för att spy. Rakt ut i vattnet. Väl hemkommen tog jag av mig de blodiga kläderna. Det var inte lönt att klä på mig igen. Jag skakade okontrollerat och min kropp var ett öppet sår. Endast kvinnor blöder, tänkte jag uppgivet medan ambulansen var på väg. Jag har aldrig sett moderskapet som det som definierar mig som människa. Ändå är det med viss sorg jag inser att det organ som mest intimt förknippas med kvinnlig reproduktion ska skäras loss och avlägsnas. På Wikipedia står det att livmodern är ”ett honligt sexualorgan som finns hos alla däggdjur med undantag av kloakdjuren.” Kanske är det ett kloakdjur omgivningen nu kommer att uppfatta mig som? Det är emellertid inte den liknelsen som känns obehaglig när sköterskan tar blodprov och sätter i dropp. Det är upplevelsen av hur lätt och snabbt det går att bli främmande inför sig själv i en utsatt situation som håller mig i ett spöklikt grepp. Jag har berövats den mask som får mig att känna mig kvinnlig. I spegeln framför mig ser jag en människa. Men det är inte mig själv jag ser. Jag har inte ens fått behålla mitt röda nagellack. Dessutom har jag tvingats tvätta mig med bakteriedödande tvål fyra gånger, utan att smörja in mig efteråt. Vit som snö och torr som fnöske fryser jag, fast jag klätts i sjuhusdräkt. Jag har berövats den mask som får mig att känna mig kvinnlig. Enlig sociologen Robert E Park beror det ”inte enbart på en historisk tillfällighet att ordet person ursprungligen betyder mask. Det rör sig snarare om ett erkännande av att alla alltid och överallt, mer eller mindre medvetet, spelar en roll … Det är i dessa roller som vi känner varandra; det är i dessa roller som vi känner oss själva… i samma mån som den masken representerar den uppfattning vi har bildat om oss själva – den roll som vi strävar efter att leva upp till – är den masken vårt sannare jag, det jag som vi skulle vilja vara.” Han är en livs levande människa, som med humorn som vapen lyckas behålla sin personliga identitet intakt. För att skaka av mig obehaget tjuvlyssnar jag på mannen som ligger i sängen bredvid. Jag tyckte han såg lustig ut när han nyss kom gåendes i en sjukhusdräkt som var identiskt med min. Han skämtar med sjukvårdspersonalen som konstaterat att han är för lång för operationsbordet. Fötterna dinglar utanför. ”Kanske ska ni kapa mina ben också när ni ändå är i farten” föreslår han. Det blir tyst ett kort ögonblick och sedan säger en av sköterskorna: ”Det är märkligt att sjukvården inte hängt med. Människor blir längre och längre, men inte sjukhussängarna och operationsborden”. Hon hade faktiskt tänkt på hur det skulle gå för hennes man, som var två meter och fyra centimeter lång, om han behövde opereras. Mannen i sjukhussängen bredvid min berättar att han är en och nittiosju, om han inte krympt sedan han fick ett träd i huvudet. ”Ett träd i huvudet” frågar sköterskan. ”Ja, det är förmodligen därför jag är här; trä mot trä”. Mannen som nu ligger på ett operationsbord hinner inte säga så mycket mer innan han rullas iväg. Men det räcker. Han är inte längre en för lång kropp i lånade kläder som förflyttats från en sjukhussäng till ett operationsbord han inte riktigt får plats på. Han är en livs levande människa, som med humorn som vapen lyckas behålla sin personliga identitet intakt, i mötet med sjukhuspersonalen. Jag försätts själv i en liknande situation när en av de två kirurgerna som ska operera mig kommer för att presentera sig. Han är dansk och ursäktar sig för sin dåliga svenska som hans kollegor ofta misstar för lättförståelig danska. Jag säger att han inte behöver ursäkta sig. Eftersom jag arbetat i Danmark ett par år förstår jag utan minsta problem hans svenska. Jag vet att han försöker skämta med mig för att lätta upp stämningen. Han försöker också få mig att känna mig trygg när han säger att jag är den perfekta patienten för den titthålsoperation som ska utföras; smal, frisk och har fött barn. Dessutom informerar han mig om att han gjort den här typen av operation ungefär trehundra gånger tidigare. Det hjälper lite. Ändå undrar jag hur de ska få ut livmodern. En av sköterskorna hade sagt att den tas ut genom titthållen, men det kunde väl knappast stämma? Nej, det gjorde det inte. ”Du vet, samma väg som ett barn kommer ut, kan man slita loss hela underlivet” konstaterar den danske kirurgen med viss humor och värme. Sedan frågar han om jag vill att han ska ta äggledarna också när han ändå rör sig i de regionerna. Det finns nämligen ett par vetenskapliga studier som visar att det radikalt minskar risken för cancer i äggstockarna senare i livet. Visserligen finns det också ett par vetenskapliga studier som visar att man kan hamna i klimakteriet ett par månader i förväg om man gör så. ”Det är helt upp till dig. Du bestämmer” säger den danske kirurgen som jag först nu uppfattar namnet på. Han heter Jacob. Jacob med c. Naturligtvis har han redan sagt sitt namn, men nu ser jag det också på namnbrickan som är fastnålad vid hans bröstficka. Jag tittar upp och svarar att valet mellan cancer och klimakteriet inte känns särskilt svårt.  Virginia Wolf har i och för sig beskrivit det som att sitta ”blottad på en hög klippavsats i full dagsljus. Mycket ensam. Mycket onyttigt…” Jacob avbryter mig och säger med allvar i rösten: ”Om du var min fru hade jag opererat bort äggledarna utan att fråga dig. Eller om du var en nära släkting” lägger han snabbt till. Man kan då inte reduceras till en livmoder som gjort sitt. Inte heller till yttre attribut som förknippas med kvinnlighet. Det intressanta är att vårt samtal får mig att släppa obehaget som avpersonifieringen jag genomgått medfört. Jag upplever mig inte längre som en vit och bakteriefri kropp att sätta kniven i. Jag känner tillit till att Jacobs attityd inte enbart är slentrianmässig yrkesskicklighet. Jag upplever det inte heller som att jag pådyvlas hans åsikter. Istället lyckas vårt samtal få mig att träda fram på ett delvis nytt sätt. I Jacobs ansikte återspeglas jag bortom rekvisita och roller, men ändå som en person med såväl historia som framtid. Jacob är inte enbart en tillräknelig gynekolog med kunskap om den senaste forskningen på området, utan inkluderar både mitt och sitt eget liv i den situation vi befinner oss i. Istället för att ingå i en ”Jag-Det relation” upprättas en ”Jag-Du relation”. Filosofen Martin Buber menar att Jag-Du är ett grundord som innebär att man inte behandlar den andre som ett ting bland andra ting eller som något som består av ting. Man kan då inte reduceras till en livmoder som gjort sitt. Inte heller till yttre attribut som förknippas med kvinnlighet. Det är detta förhållningssätt som får mig att våga det ödeshopp som krävs för att under narkos tillfälligt förlora mig och sedan vakna upp starkare och friare än förut. I den bästa av världar kommer jag vara en kvinna som inte blöder och som oavsett det oönskade tomrummet inuti kan ta emot den nåd som genuin mellanmänsklighet eller möte mellan Du och Jag innebär. Vad lär man i ett sådant möte känna av varandra? Inget alls, eftersom man inte kan lära känna den andre. Vad vet man då om varandra? Bara allt, eftersom man inte längre vet något enskilt. Med detta menas att ingen förkunskap och ingen fantasi krävs när man möter den andre som ett Du istället för ett Det. Man upptäcker varandra på ett sätt som kastar en ur isolering; själva minnet omvandlas så att en okänd framtid blir möjlig att gå till mötes. Den andre framstår i sin helhet. Inte som skärvor och fragment. Inte som att ha eller inte ha förmågan att känna två hjärtan slå och nära en växande kropp inuti sin. Emma Engdahl, sociolog   Litteratur Buber, Martin, 1990, Jag och Du. Margit Norell och Curt Norell, Dualis Förlag. Buber, Martin, 1995, Det mellanmänskliga. Översättning Pehr Sällström, Dualis förlag Park, Robert E, 1950, s. 250, som cit. i Goffman, Erving, 1994, s. 26–27, Jaget och maskerna: En studie i vardagslivets dramatik. Övers. Sven Bergström. Rabén Prisma. Wolf, Virginia Ögonblick av frihet: dagboksblad 1915-1941. Övers. Rebecca Alsberg. Elisabeth Grate Bokförlag.

Staden är en motsägelsefull skapelse. Så hemma och ändå alltid främmande. Författaren Dimitris Alevras reflekterar över våra föreställningar om staden och gränserna som både bygger upp och utestänger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Staden är en märkvärdig plats. Genom sin koncentration av människor och genom sin artificiella karaktär har den en unik inverkan på både det geografiska och det kulturella landskapet. Staden är det konkreta undanträngandet av naturen till fördel för människan och det mänskliga. Den utgör det största och mest levande monumentet över människans förmåga. Därför besitter också alla städer en sorts kraft – attraherande eller bortstötande – som inte uppstår ur något konkret hot eller löfte utan skapas genom kombinationen av stadens onaturlighet och dess mänsklighet. Onaturlig därför att den är konstruerad. Mänsklig därför att dess funktion är att tillfredsställa oss, att befria oss från det oönskade och föra oss närmare det mer önskvärda.Dessa två aspekter av staden – funktionen och konstruktionen – säger något väsentligt. Ta till exempel operahuset i Sydney, en enskild byggnad som många med enkelhet kan framkalla för sitt inre. Betänk först dess funktion – en plats där människor samlas för att ta del av andra människors musikaliska uttryck. Betänk sedan dess konstruktion – en enorm asymmetrisk figur som från en vinkel liknar en rad vita fenor som skjuter upp ur marken, och från en annan mer påminner om halvt nedsjunkna kupor på väg att omsluta varandra i mörker. I det första fallet har vi att göra med ett konkret syfte. Vi förstår funktionen och vet ungefär vad vi kan förvänta oss. Huruvida man lockas av det eller inte kan vara en fråga om behov och personliga preferenser. Men när det kommer till byggnadens konstruktion är det snarare genom känslan det visuella intrycket ger som vi påverkas. Här blir det ogripbara det mest framträdande: formerna som former, och inte minst den oundvikliga kontrasten till det av naturen skapade.En enskild byggnad är inte svår att betrakta på detta vis – ofta har den en eller ett fåtal huvudsakliga funktioner, inte sällan uppenbara för en betraktare. Men med en hel stad i blickfånget – bestående av hundratals, tusentals byggnader – händer något. Konstruktionens effekt förstärks i och med att mångfalden och storleken ökar, samtidigt som funktionen blir svårare att urskilja. På så vis blir stadens utomvärldsliga karaktär mer framträdande ju större den är, samtidigt som vi aldrig blir helt alienerade inför den. Något bekant finns där alltid – det mänskliga i det onaturliga.Det framhålls ibland att de flesta som tar sitt liv genom att hoppa från en bro gör det från den sidan av bron som är vänd mot staden. Västerbron i Stockholm är en av flera platser där detta bekräftas om och om igen. I en handbok för personer som arbetar med förhandling i krissituationer kan man läsa att ”rädslan för att dö ensam, tillsammans med önskan att andra ska se hur mycket man lider, kan förklara varför så många hoppar från en bro som vetter mot staden, fullt synlig för alla”.I en sista desperat vädjan vänder man sig mot staden. Man ser staden, och staden ser en.En oundviklig aspekt av stadens konstruktion är dess gränser. Någonstans börjar bebyggelsen, någonstans slutar den. Stadens här står mot det omgivande där.I Jesper Svenbros text ”Mjölet och kritan – Berättelsen om Alexandrias grundläggning” är denna gränsdragning i centrum. Svenbro skriver: ”När platsen för den framtida staden har valts ut av Alexander någon gång alldeles i början av år 331 f.Kr., markerar man sträckningen av stadens ringmur på marken […] I de flesta versionerna markerar arkitekterna stadsmurens sträckning [...] med hjälp av mjöl, vilket får ersätta den krita som normalt används i dylika sammanhang.” Att man väljer just mjöl och inte krita har i sig en särskild symbolisk betydelse. Svenbro skriver: ”Enligt Plutarkos utgör nämligen mjölet ett gränsstadium halvvägs mellan det levande sädesaxet och det gräddade, ätliga brödet; mellan det 'råa' och det 'bakade'; på visst sätt alltså mellan 'natur' och 'civilisation'.”Berättelsen fortsätter: ”Rätt vad det är, läser vi, kommer ett stort antal fåglar och äter upp mjölet med vilket Alexander låtit avgränsa sin stads område, — något som till en början gör härskaren förbluffad och orolig [...] Orsaken till denna oro är uppenbar: ett sådant intermezzo tycks förebåda stadens försvinnande, utplånandet av dess murar och gräns, den gräns förutan vilken den ju inte kan existera.”Vad vi här plötsligt ställs inför är stadens simultana födelse och undergång. Ett samband mellan gränsen i sig och de föreställningarna som görs om platsen framträder: gränsen försvinner och i samma stund uppstår en föreställning om att även den framtida staden kommer att försvinna. För de närvarande, med sina blickar riktade mot de halvt utsuddade linjerna av mjöl på marken, har Alexandria i ett slag grundats, byggts upp och förgjorts.En mer sentida stad för vilken detta samband mellan manifesterade gränser och gemensamma föreställningar spelat en avgörande roll är Los Alamos i New Mexiko, grundad 1942. Los Alamos är dessutom en stad för vilken funktionen ursprungligen var allt. Mer specifikt en funktion: att producera världens första atombomb. Stadens konstruktion var i alla avseenden underkastad detta övergripande syfte, liksom reducerad till en rent praktisk aspekt av funktionen, och tillskrevs inte något större värde i sig. Los Alamos var därtill en stad som i princip saknade ekonomiska begränsningar. Vad än forskarna – med Robert Oppenheimer i spetsen – behövde, fick de. Det gällde allt från teknologisk utrustning och laboratorier, till mer personal, fler bostäder, vägar och vardaglig service. För att framställa det kärnbränsle bomben skulle laddas med anlades tre nya reaktoranläggningar som sammanlagt sysselsatte över fyrtio tusen personer. Även på dessa platser växte samhällen fram ur ingenting, konstruerade både som förlängningar av Los Alamos och som enskilda, avskärmade entiteter. Ur det perspektivet var Los Alamos en gränslös stad, samtidigt som dess faktiska gränser var högst påtagliga och strikt bevakade. Ingen utan tillstånd fick komma in, eller ens komma i närheten av platsen. Ingen kunskap om vad som försiggick där fick göras känd. Dessa ovanliga omständigheter bidrog till att skapa en särskild atmosfär bland invånarna. Högst medvetna om Los Alamos icke-existens fick deras här, där de befanns sig, också karaktären av ett avlägset där. Den brittiska fysikern James Tuck beskrev det som en ”gyllene tid”. Han vittnar om hur han i Los Alamos fann ”det antika Atens själ, den ideala republiken”. Enligt vissa var staden som ”en ö i himlen”, enligt andra ett ”Shangri-La”.Det intressanta med dessa beskrivningar är att det verkliga Los Alamos ersätts med något annat. Det är inte Aten som åberopas, utan dess själ. Det är idén om den ideala republiken. Och det är det fiktiva paradiset Shangri-La. Los Alamos konkreta här görs till ett symboliskt där. Kraften i den handlingen ska inte underskattas. Grundarna av Alexandria gjorde det inte. Valet att använda just mjöl för att markera gränserna var, skriver Svenbro, i själva verket ingen slump, och hade det specifika syftet ”att frammana bilden av Alexandrias framtida blomstring”.Så uppstår staden ur våra föreställningar om den, och så formas våra föreställningar av stadens gränser och konstruktion – av dess faktiska här. För olika människor, i olika tider, ser denna ömsesidiga skapelseakt olika ut, men dess närvaro är ständig. Det finns inget här utan ett där. Och vi, invånare och medskapare, befinner oss alltid någonstans mittemellan.Dimitris Alevras, författare LitteraturOn-Scene Guide for Crisis Negotiators, Frederick J. Lanceley, 1999Mjölet och kritan – Berättelsen om Alexandrias grundläggning, Jesper Svenbro (publicerad på franska 2014)109 East Palace – Robert Oppenheimer and the Secret City of Los Alamos, Jennet Conant, 2005American Prometheus – The Triumf and Tragedy of J. Robert Oppenheimer, Kai Bird och Martin J. Sherwin, 2005