Vi stirrar på staden och den stirrar tillbaka

Staden är en motsägelsefull skapelse. Så hemma och ändå alltid främmande. Författaren Dimitris Alevras reflekterar över våra föreställningar om staden och gränserna som både bygger upp och utestänger.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Staden är en märkvärdig plats. Genom sin koncentration av människor och genom sin artificiella karaktär har den en unik inverkan på både det geografiska och det kulturella landskapet. Staden är det konkreta undanträngandet av naturen till fördel för människan och det mänskliga. Den utgör det största och mest levande monumentet över människans förmåga. Därför besitter också alla städer en sorts kraft – attraherande eller bortstötande – som inte uppstår ur något konkret hot eller löfte utan skapas genom kombinationen av stadens onaturlighet och dess mänsklighet. Onaturlig därför att den är konstruerad. Mänsklig därför att dess funktion är att tillfredsställa oss, att befria oss från det oönskade och föra oss närmare det mer önskvärda.

Dessa två aspekter av staden – funktionen och konstruktionen – säger något väsentligt. Ta till exempel operahuset i Sydney, en enskild byggnad som många med enkelhet kan framkalla för sitt inre. Betänk först dess funktion – en plats där människor samlas för att ta del av andra människors musikaliska uttryck. Betänk sedan dess konstruktion – en enorm asymmetrisk figur som från en vinkel liknar en rad vita fenor som skjuter upp ur marken, och från en annan mer påminner om halvt nedsjunkna kupor på väg att omsluta varandra i mörker. I det första fallet har vi att göra med ett konkret syfte. Vi förstår funktionen och vet ungefär vad vi kan förvänta oss. Huruvida man lockas av det eller inte kan vara en fråga om behov och personliga preferenser. Men när det kommer till byggnadens konstruktion är det snarare genom känslan det visuella intrycket ger som vi påverkas. Här blir det ogripbara det mest framträdande: formerna som former, och inte minst den oundvikliga kontrasten till det av naturen skapade.

En enskild byggnad är inte svår att betrakta på detta vis – ofta har den en eller ett fåtal huvudsakliga funktioner, inte sällan uppenbara för en betraktare. Men med en hel stad i blickfånget – bestående av hundratals, tusentals byggnader – händer något. Konstruktionens effekt förstärks i och med att mångfalden och storleken ökar, samtidigt som funktionen blir svårare att urskilja. På så vis blir stadens utomvärldsliga karaktär mer framträdande ju större den är, samtidigt som vi aldrig blir helt alienerade inför den. Något bekant finns där alltid – det mänskliga i det onaturliga.

Det framhålls ibland att de flesta som tar sitt liv genom att hoppa från en bro gör det från den sidan av bron som är vänd mot staden. Västerbron i Stockholm är en av flera platser där detta bekräftas om och om igen. I en handbok för personer som arbetar med förhandling i krissituationer kan man läsa att ”rädslan för att dö ensam, tillsammans med önskan att andra ska se hur mycket man lider, kan förklara varför så många hoppar från en bro som vetter mot staden, fullt synlig för alla”.

I en sista desperat vädjan vänder man sig mot staden. Man ser staden, och staden ser en.

En oundviklig aspekt av stadens konstruktion är dess gränser. Någonstans börjar bebyggelsen, någonstans slutar den. Stadens här står mot det omgivande där.

I Jesper Svenbros text ”Mjölet och kritan – Berättelsen om Alexandrias grundläggning” är denna gränsdragning i centrum. Svenbro skriver: ”När platsen för den framtida staden har valts ut av Alexander någon gång alldeles i början av år 331 f.Kr., markerar man sträckningen av stadens ringmur på marken […] I de flesta versionerna markerar arkitekterna stadsmurens sträckning [...] med hjälp av mjöl, vilket får ersätta den krita som normalt används i dylika sammanhang.” Att man väljer just mjöl och inte krita har i sig en särskild symbolisk betydelse. Svenbro skriver: ”Enligt Plutarkos utgör nämligen mjölet ett gränsstadium halvvägs mellan det levande sädesaxet och det gräddade, ätliga brödet; mellan det 'råa' och det 'bakade'; på visst sätt alltså mellan 'natur' och 'civilisation'.”

Berättelsen fortsätter: ”Rätt vad det är, läser vi, kommer ett stort antal fåglar och äter upp mjölet med vilket Alexander låtit avgränsa sin stads område, — något som till en början gör härskaren förbluffad och orolig [...] Orsaken till denna oro är uppenbar: ett sådant intermezzo tycks förebåda stadens försvinnande, utplånandet av dess murar och gräns, den gräns förutan vilken den ju inte kan existera.”

Vad vi här plötsligt ställs inför är stadens simultana födelse och undergång. Ett samband mellan gränsen i sig och de föreställningarna som görs om platsen framträder: gränsen försvinner och i samma stund uppstår en föreställning om att även den framtida staden kommer att försvinna. För de närvarande, med sina blickar riktade mot de halvt utsuddade linjerna av mjöl på marken, har Alexandria i ett slag grundats, byggts upp och förgjorts.

En mer sentida stad för vilken detta samband mellan manifesterade gränser och gemensamma föreställningar spelat en avgörande roll är Los Alamos i New Mexiko, grundad 1942. Los Alamos är dessutom en stad för vilken funktionen ursprungligen var allt. Mer specifikt en funktion: att producera världens första atombomb. Stadens konstruktion var i alla avseenden underkastad detta övergripande syfte, liksom reducerad till en rent praktisk aspekt av funktionen, och tillskrevs inte något större värde i sig. Los Alamos var därtill en stad som i princip saknade ekonomiska begränsningar. Vad än forskarna – med Robert Oppenheimer i spetsen – behövde, fick de. Det gällde allt från teknologisk utrustning och laboratorier, till mer personal, fler bostäder, vägar och vardaglig service. För att framställa det kärnbränsle bomben skulle laddas med anlades tre nya reaktoranläggningar som sammanlagt sysselsatte över fyrtio tusen personer. Även på dessa platser växte samhällen fram ur ingenting, konstruerade både som förlängningar av Los Alamos och som enskilda, avskärmade entiteter. Ur det perspektivet var Los Alamos en gränslös stad, samtidigt som dess faktiska gränser var högst påtagliga och strikt bevakade. Ingen utan tillstånd fick komma in, eller ens komma i närheten av platsen. Ingen kunskap om vad som försiggick där fick göras känd. Dessa ovanliga omständigheter bidrog till att skapa en särskild atmosfär bland invånarna. Högst medvetna om Los Alamos icke-existens fick deras här, där de befanns sig, också karaktären av ett avlägset där. Den brittiska fysikern James Tuck beskrev det som en ”gyllene tid”. Han vittnar om hur han i Los Alamos fann ”det antika Atens själ, den ideala republiken”. Enligt vissa var staden som ”en ö i himlen”, enligt andra ett ”Shangri-La”.

Det intressanta med dessa beskrivningar är att det verkliga Los Alamos ersätts med något annat. Det är inte Aten som åberopas, utan dess själ. Det är idén om den ideala republiken. Och det är det fiktiva paradiset Shangri-La. Los Alamos konkreta här görs till ett symboliskt där. Kraften i den handlingen ska inte underskattas. Grundarna av Alexandria gjorde det inte. Valet att använda just mjöl för att markera gränserna var, skriver Svenbro, i själva verket ingen slump, och hade det specifika syftet ”att frammana bilden av Alexandrias framtida blomstring”.

Så uppstår staden ur våra föreställningar om den, och så formas våra föreställningar av stadens gränser och konstruktion – av dess faktiska här. För olika människor, i olika tider, ser denna ömsesidiga skapelseakt olika ut, men dess närvaro är ständig. Det finns inget här utan ett där. Och vi, invånare och medskapare, befinner oss alltid någonstans mittemellan.

Dimitris Alevras, författare

Litteratur

On-Scene Guide for Crisis Negotiators, Frederick J. Lanceley, 1999

Mjölet och kritan – Berättelsen om Alexandrias grundläggning, Jesper Svenbro (publicerad på franska 2014)

109 East Palace – Robert Oppenheimer and the Secret City of Los Alamos, Jennet Conant, 2005

American Prometheus – The Triumf and Tragedy of J. Robert Oppenheimer, Kai Bird och Martin J. Sherwin, 2005