OBS: Radioessän

Finns det några likheter mellan bunkercellen och samhället utanför? Aase Berg läser Natascha Kampuschs bok Tio år i frihet och funderar över män som stänger in kvinnor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-02-07.Vad hände med gillestugan? Det där rummet i källarplan med murrig färgsättning och sunkig heltäckningsmatta, ibland med en fondtapet föreställande bokskog på kortväggen?Den räknades inte in i boarean eftersom den hade låg takhöjd och inga riktiga fönster, bara små gluggar ut mot nånting meningslöst i markplan, typ ett cykelställ.Förutom att gillestugan var ett sätt att sänka fastighetsskatten och få fördelaktiga statliga lån var den också ett utrymme för slappande, där barnen kunde smeta popcorn på manchestersoffan utan repressalier. Även männen föredrog att hålla till där för att hänga med grabbarna och dricka mellanöl eller hemkört rödvin från de dammiga damejeannerna.   Det representativa sociala livet utspelade sig i vardagsrummet. Det var där de fina möblerna stod, det var där man hade uppstyrda middagar. Vardagsrummet var kvinnans inredningsdomän. Hon hade inget eget rum. Hon hade bara ett showroom.Mannen kunde alltid rymma till gillestugan, den funkade perfekt som Man Cave. Men om kvinnan ville rymma hade hon inget annat val än att dra från själva huset.  Gillestugan var en mer rumsren parallell till källaren eller garaget, platserna för lägre drifter och ljusskygga verksamheter. Det är ju närmast en kliché att män ägnar sig åt det de kallar integritet i husets mest undanskymda utrymmen. Det oskyldigaste är väl att dra sig tillbaka till manlighetsgrottan för att syssla med nördiga hobbies. Eller, för all del, konsumera porr.Men den som tror sig ha en frizon inom räckhåll upptäcker snart att det bara är en förlängning av fängelset. Den som inte har något eget rum alls måste däremot spränga sig ut i världen.Ibland pågår värre verksamheter än hobbies och porrsurf i mannens heliga rum.  Det är ingen slump att den skumraskiga manlighetens mest extrema utövare, män som går över gränsen och stänger in riktiga kvinnor, gärna använder sig av bunkerliknande källare.   I Sverige har vi ju sen några år tillbaka vår egen källarpsykopat: Bunkerläkaren. Hans offer har publicerat en bok och intervjuats i både Skavlan och på dagstidningarnas kvinnonischade sidor för mindfulness och mjukporr.Bunkerläkaren skulle göra om kidnappningsoffret till flickvän, eftersom det tydligen inte funkade på andra premisser än den totala kontrollens.Det vore lätt att avfärda honom som ett monster. Men för att verkligen förstå hans beteende är det bättre att se brottet som konsekvens av viljan att äga kvinnan. Eller som en förlängning av den viktorianska dubbelmoralen. Det handlar fortfarande om horan och madonnan, men nuförtiden ska de gärna kombineras i en person.Vissa kvinnor kan man ligga med utan att ägna sig åt samspel eller verklighet. Men detta väcker samtidigt förakt hos mannen, både mot kvinnan och mot sig själv. Det transaktionsmässiga sexets maktobalans är alltför skör. Kanske är det därför en del bunkermän har som mål att göra om sina fångar till hemmafruar – för att höja kvinnorna i respekt så att förövarna kan se sig själva i ögonen.Bunkerläkarens offer har inte helt återhämtat sig från sitt trauma, men verkar ändå ha kommit ut som starkare.För mannen blev friheten att bestämma allt och ha makt i slutändan snarare en fångenskap. Det kan knappast ha ingått i planen att gå på ständiga kisspromenader med offrets toypudel. Genom att stänga in en annan stänger kidnapparen också in en del av sig själv. Om han så bara av egenintresse vill hålla offret vid liv måste han ta på sig dygnet runt-tjänsten som nåt slags sadistisk servicepersonal.Bunkerläkaren hamnade dessutom i ett riktigt fängelse till slut. Nu är det han som sitter inburad.   Den här typen av brott är en mörk skrattspegel av det normativa äktenskapet, där mängder av studier visar att kvinnor mår sämre än män. Vid skilsmässor – vi kan kalla det frisläppande – känner kvinnorna sig oftare lättade medan männen i högre grad sjunker in i depression.Ett av de internationellt mest kända kidnappningsoffren är Natascha Kampusch, som hölls som fånge från tioårsåldern tills hon lyckades fly när hon var arton. I boken 3096 dagar beskrev hon tiden som inspärrad. Och för en tid sen kom hennes andra bok i översättning av Per Holmer - Tio år i frihet – som handlar om livet efter rymningen.   Med sitt unika jämförelsematerial har Kampusch en skärande blick för de osynliga fångstburarna i det vi andra tror är ett fritt samhälle.I källarhålan lärde hon sig vilka reaktioner som blev följden av ett visst beteende, och skaffade egna maktmedel för att parera gärningsmannens straff. Ett mikrokosmos av manipulativt maktmissbruk och destruktiv psykologi, alltså. När hon kommer ut till de ”goda” människorna – ja, hon sätter goda inom citattecken – upptäcker hon likheterna mellan källarens mikrokosmos och detta makrokosmos. De personer hon uppfattar som mest vettiga är patienterna på psykavdelningen hon vistas på till en början. Alla andra spelar ett raffinerat spel. Hon möter människor som vill skuldbelägga offer, offer som använder sitt martyrskap som makt, hon ser orgier i fördomar, förtal och skvaller, mediadrevens lystna hetsjakt.Kort sagt – från källarens fångenskap har hon hamnat rakt i käftarna på den av samhället  sanktionerade narcissismen, där alla söker ytlig självbekräftelse och använder offret för egenintressen och sentimentalitet.  Kampusch gör en klassanalys och inser att mediabilden av henne färgas av uppväxten i en av Wiens miljonprogramsförorter. Hon ser ironin i att kidnapparen försökte iscensätta sitt liv som fasadborgerligt –  han var proper och prydlig med välklippt gräsmatta. Det är just den sortens människor som efter frisläppandet moraliserar över henne som person snarare än över själva brottet.Vad Kampusch har gjort i fångenskapen, är att öva sig på frihet. En frihet som kommer inifrån oavsett yttre omständigheter. Därför kommer hon inte ut som det vrak människor förväntar sig. Hon pratar inte i grymtanden och väsningar, krälar inte på alla fyra – tvärtom är hon attraktiv, intelligent och välformulerad. Hon gav aldrig upp sin identitet under fångenskapen. Den styrkan vändes till hennes nackdel när hon släpptes ut – att hon inte var totalt nedbruten sågs som ett tecken på att det inte kan ha varit så illa som hon påstod.  Gärningsmannens källare har numera fyllts igen med cement.Gillestugornas tid är förbi, numera byggs husen på betongplattor.Men den manliga integritetens källare är inte utplånad. Den har blivit en inre källare istället. Motståndet mot jämställdheten bedrivs idag mer dolt. Fångstmetoderna har blivit mer diffusa och komplicerade, men de har inte försvunnit.Ur askan i elden. Kampusch gick från den uppenbara fångenskapen till den subtila och manipulativa.Att jämställdheten tar så lång tid på sig beror inte bara på att männen vill behålla sina privilegier. Det beror också på att frihet är jobbigt. I dagens läge är ingen fri. Även den som har makten är bojad vid bunkern. Den som stänger in en annan är samtidigt sin egen fånge. Gillestugan har förvandlats till en labyrint.Aase Berg, poet och kritiker LitteraturNatascha Kampusch: Tio år i frihet, översatt av Per Holmer, Albert Bonniers förlag 2016.

Kristoffer Leandoer reser och läser sig ner under markytan. Och bland grottor, katakomber och eld händer det att man får syn på sig själv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-03-25.Jag ber de andra gå i förväg ut och väntar tills deras ljus försvunnit utom synhåll, sedan släcker jag ficklampan och är ensam i den 360 meter djupa kalkstensgrottan Pellumbas, en halvtimme från Tirana. Här bodde grottbjörnar, här bodde människor redan på stenåldern och åtminstone fram till medeltiden.Kalkstensland är ihåligt, konstaterade Arthur Conan Doyle: knackar man på det, ekar det som en trumma eller ger vika och blottar ett underjordiskt hav. Kalkstensbergets porösa natur gör det idealiskt som begravningsplats och gömställe. Men i geologisk mening är själva stenarten i sig att beteckna som en gravplats, eftersom den bildats av korall och snäckor som sammanpressats under högt tryck. Det albanska karstlandskapet är alltså ren havsbotten som tryckts uppåt när kontinenterna kolliderat. Snäckskal på tvåtusen meters höjd. Det osynliga blir synligt, det lägsta hamnar på toppen, som om hela jorden vänts ut och in. Genom historien har detta landskap erbjudit gömställen åt insurgenter, laglösa och partisaner. Idag är det framför allt den moderna äventyrsturismens krav som tillgodoses genom ändlösa vattenfall, branta cykelvägar, bergsklättring, grottforskning och forsränning.Men nu finns här inga turister, till och med fladdermössen ligger i dvala.Grottan är synliggjord tid. Det krävs ingen föreläsning om geologisk tid, deep time som begreppet numera lyder, för att inse sambandet mellan det ständiga droppandet och de grönslemmiga stalaktiterna och stalagmiterna, som knappast hunnit växa många millimeter under loppet av ett människoliv. Berget har uppenbarligen inte bråttom. Tanken på geologisk tid, på evolutionen och långsamma förändringar får mig att tänka på Tolkiens gestalt, hobbiten Bilbo, och dennes underjordiska möte med Gollum, den fiskliknande versionen av honom själv, och på H. P. Lovecrafts samtidiga skräckberättelse ”Skuggan över Innsmouth”, där huvudpersonen under dramatiska omständigheter tvingas inse sin släktskap med en fiskliknande varelse. ”Skuggan över Innsmouth” publicerades 1936, Bilbo året efter: uppenbarligen hade känsliga själar orsak att fundera över människosläktets urartning dessa mörka år.Skälet till att jag övervunnit min lätta klaustrofobi och står här inne i stenåldersmörkret är dock att jag har läst Underland, den brittiske författaren Robert Macfarlanes storslagna litterära resereportage och inventering av jordens inre. Han skriver om den trånga och livsfarliga labyrint som breder ut sig under Paris, om grottsystem och gravplatser i England och Slovenien, om underjordiska förvaringsplatser av kärnbränsle, om spökpartiklar och fyra kilometer långa svampar, men framför allt kanske människor som alla drivs av samma otåliga tvång att hela tiden tränga vidare, oavsett riskerna. En av dem säger rentav att livet vore meningslöst om man slutade utforska det okända: ”Då väntar vi bara.”Precis som den franske filosofen Gaston Bachelard tänker Macfarlane i hela kategorier som skär genom tid och rum, precis som Bachelard är han intresserad av hur människan förhåller sig – litterärt, religiöst och filosofiskt – till elementära begrepp som luft, eld och vatten. Men för Macfarlane tillkommer en faktor: hur avlägset, svårtillgängligt och farligt något är. Hans drivkraft verkar vara att med den egna kroppen som pant iscensätta utmaningar som vi andra är fullt nöjda med att läsa om.Ändå började hans äventyr där varje klassiskt äventyr ska börja: i ett bibliotek. En händelselös sommareftermiddag leker den tolvårige Robert kurragömma med sin bror och gömmer sig inne på förbjudet område, i farfaderns arbetsrum dit inga barn fick gå. Väl därinne börjar han titta i farfaderns bibliotek och hittar böckerna om bergsbestigning, glömmer kurragömmaleken, glömmer tid och rum och fastnar för alltid i ett främmande och farligt land, långt från det sorglösa sommarlovet: bara genom att läsa om klättrandets strapatser blir han bergtagen för livet.Som klädskåpet som leder till landet Narnia, tänker jag, som liksom Macfarlane lever i ständig dialog med barndomens fantasyböcker. Nära att fastna i en trång underjordisk gång associerar han omedelbart till Alan Garners Den förtrollade stenen, läst som tioåring.I den keltiska kristna traditionen talas det om ”tunna platser”, platser i ett landskap där gränsen mellan olika tider eller existensnivåer är särskilt skör. Man tänkte sig att öar och stränder, men även grottor, var platser med särskilt tunna väggar mellan vår värld och andra – med andra ord sådana platser som redan i sig själva utgör gränser mellan elementen, mellan vatten och jord, mellan luft och jord, mellan ute och inne.År 1852 besöker den franske romantikern Gérard de Nerval de parisiska luffarnas underjordiska gömställen. För Nervals febriga blick dubbelexponeras de övergivna kalkbrotten med visioner av keltiska mytologi, han ser druidtempel och den behornade guden Cernunnos: det är nog lika mycket betraktaren som platsen som har tunna väggar, tänker jag.Samerna föreställer sig underjorden som en spegelbild av vår värld, med själva markytan som spegelglaset, så att de dödas fötter vidrör våra. Det är en suggestiv bild som inte ger mig någon ro. Varje promenad blir ett existentiellt äventyr, en vandring över glashal nattgammal is. Är det kanske i själva verket vad våra skuggor är, spegelbilder kastade underifrån från en värld som saknar andra färger än grått? Är skuggan i själva verket min underjordiska spegelbild, min spegelbild som död?Underjorden må vara en nött metafor för det egna psyket, men om man faktiskt beger sig dit ner på riktigt så återfår den nötta ytan snart sin forna glans och kan börja spegla igen. I Gaston Bachelards "Eldens psykoanalys" läser jag hur den tyske romantikern Novalis ”drömde om jordens varma innandöme så som andra drömt om himlarnas kalla och praktfulla rymd. För honom är bergsmannen en ’upp-och-nedvänd astrolog’.”Tusentals meter under jord finns, inte astrologerna men väl fysikerna som söker den mörka materians gåta. Likt upp-och-nedvända astronauter firar de sig ned i jordens innandöme för att lägga kilometer av berg mellan sig själva och världsrymden. Då tystnar brus och enskilda signaler kan uppfattas.Bachelard fortsätter såhär: ”I centrum finns fröna; i centrum finns elden som alstrar. Det som gror brinner. Det som brinner gror.” Och gror gör det sannerligen: inte mindre än en åttondel av världens biomassa lever under jord. Vi lever i en värld stadd i ständig förvandling, en värld som hela tiden händer. Marken känns lite mindre stabil när man vet vad som finns därunder. Alla begrepp vänds upp och ner, rummet blir osynligt och tiden synlig, döda ting får liv, berg sjunken djup stån upp. Romantikens grundtanke visar sig riktig: allting lever precis som Gérard de Nerval säger i ”Gyllene verser”: ”Och som ett spirande öga bak slutna lock / Växer en själ under ytan på stenarnas block.”Ja, är det något man bär med sig när man står där och blinkar mot dagsljuset igen, så är det just insikten om att inget är stilla, berg är varken bergfasta eller bergsäkra: ordet ”berg” är i själva verket ett verb.Kristoffer Leandoer, författare och skribentLitteraturRobert Macfarlane: Underland – En upptäcktsresa i underjorden. Översättare: Niclas Hval. Albert Bonniers förlag, 2020.

Var börjar och slutar egentligen vårt mest omfattande organ: huden? Malena Forsare reflekterar över graviditetens förvandling, berörande närhet och vår likhet med andra djur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2023-05-16.Jag hade väntat på något. Det hade börjat som en rörelse i ett skrymsle som ingen tidigare vidrört. Det hade vuxit på insidan och dag efter dag fått en tydligare kontur. På utsidan blev det synligt: jag började bukta. Snart kunde buktningens förändring märkas, genom att händerna placerades mot kroppens nya linje. Här var nu dess gräns mot världen. Den tänjdes, sträckte sig girigt mot det ljus och den luft som fanns därute, mot fåglarnas läten som studsade över de bara markerna. Och kroppen, den glömde sin blygsel, drack av det som bjöds. I skrymslet inuti vecklade något ut sig, något som inte var jag. En hud inuti huden.Om graviditet har det skrivits, tänkts och sagts mycket. Förstås i form av förtroliga berättelser som delats av kvinnor genom historien. Men också i termer av vetenskaplig kunskap inom skilda discipliner, såsom medicinen, psykologin och filosofin.Men det var inte graviditetens erfarenhet som jag hade väntat på, även om jag väntat också på den. Vad jag nu såg och erfor, var en förvandling av människans, till ytan sett, mest omfattande organ. Det var ett förlopp som gjorde mig omtumlad. Jag blev till en förstorad känselcell, en omkringvandrande amöba. Och i takt med att hudens utsträckning växte, blev dess beröring med omgivningen också större. Världens alla impulser; vindarna som slog upp när jag cyklade och måsarna som skrek om vår, översattes i förstorade sinnesintryck. Och inuti: där rörde jag och den nya varelsen vid varandra, bortom språk, utan paus. Vi var på samma gång omslutna och inneslutna: av hud.Hans Rorsmans, Alf Björnbergs och Anders Vahlquists bok ”Dermatologi Venereologi” utkom för första gången på 70-talet. Den används fortfarande på landets läkarutbildningar och tack vare sitt generösa om än groteska bildmaterial, nyttjas den som uppslagsverk på våra vårdcentraler. I den läser jag att hudytan kan beräknas ungefärligt från individens längd och vikt. En så kallad manlig medelperson har knappt två kvadratmeter hudyta. En handflata, din eller min, utgör cirka en procent.Jag märkte att saker höll på att förändras och försökte läsa på om hudens grundläggande fysiologiska betydelse. Men gick snart vilse bland papiller, kapillärer, körtlar och folliklar; i gränslandet mellan dermis och epidermis. I det relativt korta avsnittet med den kittlande kapitelrubriken ”Psyke och hud” fäste jag uppmärksamheten vid hudens förbindelse med vår mentala hälsa. Huden kan reagera på vårt psykiska tillstånd, rodna, flamma upp, inflammeras. Men vi kan också bli psykiskt instabila när huden drabbas av åkommor. Sår kan göra oss nervösa och förvärras om de rivs upp av ångestens fingrar. Inbillade insekter kan krypa över ryggen i psykosen – och samlas på burk, som när den närmare studeras visar sig innehålla hudflagor. Och jag tänkte: Var börjar och slutar egentligen detta vårt största membran? Vad är natur, och vad är människa? Hur tar sig livet därute in i livet härinne?Jag hade väntat, och så kom barnet. Jag hade föreställt mig en avsmalnad stig som ledde till en glänta; istället tornade en motorväg upp sig där huden slätades ut, eller nej: den sträcktes till oigenkännlighet. Att föda ett barn är att tvingas in i en tunnel där existensens villkor förändrar sinnena. Blicken vänds inåt. Hörseln vecklas ut. Efter värkarbetet rinner den lilla varelsen ur sin moderskropp, och liknar då andra varelsers nyfödingar, järndoftande och blå. En naken spädgris. En blind blöt häst. En manet som pumpar sig fram i vattenströmmarna.En av de vackraste och mest konkreta teorierna inom psykologin, är anknytningsteorin. Den berättar om hur vi som människor skapar band av trygghet och känsla av säkerhet, till den eller de vuxna som vårdar och bär oss när vi själva inte kan. Tillsammans med psykologen Mary Ainsworth, utvecklade den brittiske psykoanalytikern John Bowlby teorin om våra anknytningssystem. De formas genom tidiga nära relationer och fungerar senare som inre kartor, med vilka vi navigerar socialt. Som små kan vi ha varit tryggt anknutna till våra omsorgspersoner, eller otryggt anknutna om den vuxne inte funnits där. Tidiga separationer som hanteras nyckfullt eller våldsamt, kan göra oss ångestfyllda och relationellt förvirrade.John Bowlby visste av egen erfarenhet allt om detta. Hans far kirurgen fanns sällan hos sitt barn, utan ägnade sig mer åt att skära i andras kroppar. Hans mor fanns inte heller där, varför lille John växte upp omgiven av olika nannies. Så när Bowlby i sin forskning vid Tavistock-institutet i London intresserade sig för barn som tidigt skiljts från sina föräldrar, sysslade han nog samtidigt med sitt eget anknytningstrauma. Och när Världshälsoorganisationen, WHO, idag understryker vikten av närhet mellan förälder och barn under dess första skälvande timmar, finns ett direkt arv efter Bowlby. Inte bara för att han samarbetade med WHO. Utan också för att vi genom honom vet vad närheten mellan den nyfödda och dess mor betyder. För kroppens ämnesomsättning, puls och bakterieflora. För våra psykologiska regleringssystem.Alla djur är inte lika hudnära sin avkomma. Man kan fråga sig hur det känns att vara alstrande varelse då. Maneten till exempel, har inget blod, ingen hjärna och inget skelett. Den är allt det som en människa inte är. Maneter söker sig till varandra, inte två och två, utan möts i havet i slemmiga samlingar. Där förökar den sig sexuellt, genom att hanarnas sädessträngar fångas upp av honornas munnar och mognar i deras magar. Och sedan asexuellt, när larverna förvandlas till polyper som knoppar av sig, som skålar som flyter iväg.Jag hade väntat, jag väntade och kände slutligen världen på ett annorlunda sätt. Så här på avstånd undrar jag om det jag kände i själva verket är något som vi delar med alla andra djur. Är det egentligen någon skillnad på att födas som människa, och släppas iväg som polyp? Vi rör oss genom salta vatten, ofödda och hala. Vi föds, och anstränger oss allt vi kan för att hitta vår kontur, trots att vi är mjuka och blöta inuti. Vi vill bli tydliga, vi vill hitta vår gräns mot världen.Och när vi så plötsligt finner någon, i ett gathörn eller i en grönskimrande havsbassäng, närmar vi oss den andra via huden. Blinda berättelser förs över som en doft, en temperatur, och säger kanske till slut att här, lilla varelse, finns allt som krävs för att du ska bli till liv.Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog 

Varje dag använder vi namn på orter utan att tänka på vad de betyder. Men den som vill veta kommer att upptäcka en värld av hemligheter och fascinerande historia. Nils Markus Karlsson guidar oss dit. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2023-09-21.Karesuando, Nattavaara, Duortnisjávri, Morjärv, Bastusund, Ljusträsk, Kåtaliden, Blattniksele, Nattlägertjärnen, Jormvattnet, Vindeln, Handöl, Frösön, Skärsjövålen, Korskrogen, Njutånger, Vasselbodarna, Svabensverk, Torsåker, Stöllet, Nopikoski, Ena, Öna, Byn, Gustav Adolf, Skinnskatteberg, Rabbatsbenning, Morgongåva, Harg, Svartlöga, Bagarmossen, Himmerfjärden, Frändesta, Zinkgruvan, Kolmården, Roma, Smiss, Mathem, Vättern, Hedekas, Island, Pater Noster, Naum, Sötåsa, Intäkt, Småland, Byxelkrok, Kristianopel, Utlängan, Tattamåla, Immeln, Glädjelida, Frillesås, Derome, Abild, Mölle, Kvärk, Ålabodarna, Tittente, Skanör.Ortsnamnen beskriver en rörelse, som om vi åkt – låt säga bil – för här är många småorter, knappt byar ens, som passerats längs vägen, ringlande från norr till söder.Den som har en känsla för detta avlånga lands sätt att uttrycka sig vet att Nattavaara är främmande för Skanör, att Njutånger inte är granne med Glädjelida. Vissa ortsnamnselement finns bara i vissa trakter – och det är så det är.Den som bekantar sig med ortnamnsforskningen finner svar, finner att en karta full av ortsnamn är en episk berättelse om hur markerna i det här landet en gång mötte människorna, då dessa sökte sig fram efter den smältande isens tillbakadragande. Det är en oslagbart rik, allomfattande, och omväxlande journal. Emellanåt en smula enahanda med sina omkväden. Som ”red”, ”röd” och ”ryd”. Älvsered, Studseröd, Målryd. Götalands alla -red, -röd och -ryd skvallrar om hur någon någongång arbetat hårt och länge, och röjt i en obrukbar, stenig, risig skog. Fornsvenskans rydh kommer från ett ännu äldre ord – och det betyder just röjning. Orter med denna ändelse är än idag ofta små, lite avsides.Av namnen går att dra slutsatser om hur gammal en plats är, hur länge sen det är som den namngavs. Efterled som ”-arve”, ”-böle”, ”-lösa” och ”-måla” kommer från olika och överlappande epoker. Ställen med ”tuna” i namnet har varit centralorter i en förhistorisk samhällsordning. De med ”vi”, ”ve” och ”vä” avslöjar en förkristen helig plats.Jag finner det outsägligt rörande att folk idag går omkring och använder dessa namn – utan att veta vad de väcker. Och att man på en digital karta kan zooma in och ut, svepa i alla väderstreck och läsa, smaka, undra: Vad? Vad är nu detta för en plats? Med detta namn.Namnen har alltid ett ursprung, om än svårfunnet. En ortsnamnstolkare hämtar sina verktyg från så olika fält som lingvistik, geografi, växtlära, zoologi, ekonomisk historia, geologi, människohistoria, arkitektur, lantbrukshistoria, sjöfart, fortskaffningshistoria, kultur, etymologi, estetik. Lokalkännedom är en nyckel, likaså en känsla för dialekten.För den som söker sig in i ortsnamnen blir de till kapslar kvarlämnade av människor, individer, folk, tillhörande en viss kultur, en viss erfarenhetssfär, med vissa avsikter, och de berättar om hur dessa en gång kom till en viss trakt, många gånger aldrig formad av mänskliga präglare, av hålla-påare – och de gav platsen namn. Ibland fanns en viss avsikt men oftare blev det vad det blev, utan annat uppsåt än att med ord märka ut en plats, som ett sätt att orientera sig, att upprätta punkter i landskapet. Ska du till Snögrinde? Nej, jag ska längre, till Loggarve. Namnen kultiverar obygden, gör den brukbar för den mänskliga tungan.Ortsnamn röjer vad forna tiders människor sökt och tittat efter. Som att ta sig över en å. Hästar finner lämpliga platser för vadande, alltså: Hästevadet och Horsvad – men även Kedevad, killingarnas vadställe. Ulva i Uppland hette en gång Ulvavadh. Det var där vargar tog sig över Fyris – ett ortsnamn som fungerar som en varning. Andra talar om jakt, och fångstmetod, som Björnbåset i Östergötland, eller Rävgrav i Gästrikland. Ålkistan i Solna. I Agnsjön togs bete att agna med. För en biolog kan namnen ge upplysningar om vilka arter som funnits i vilka trakter. Laxsjön, Gäddsjön, Abborrvattnet, Mörttjärn. Sjöar har som regel uppkallats efter den bästa fisken som fanns i sjön. Alltså går det att genom namnen dra slutsatser om både vad som levt – och inte levt – i ett visst vattendrag.Och så uroxen! Den sista uroxen lär ha dött i den polska Jaktorów-skogen 1627. Men i trakterna kring Uranäs, Uren och i Urshult, strövar den ännu fritt – till namnet.Som inom alla fält finns utmarker, apokryfer, vilda spekulationer och vita fläckar. Trakter som vissa av oss bara måste uppsöka. Ta detta med noa-namn – noa: ett ord från Söderhavet, så långt bort på planeten man kan komma. Ett noa-namn används istället för det riktiga namnet då uttalandet av detta antas kunna frammana olycka, kanske en viss guds vrede. Ett typiskt exempel är ordet ”ulv” som ingen människa, rädd om sitt skinn, tordes uttala förr i tiden. Istället alltså ”varg”. Eller ”gråben” eller ”gullfot”. Det skulle gärna vara smickrande, som ”gull”. Gränsälven mellan Västergötland och Värmland hette en gång Amn – idag finns namnet bevarat i sockennamnet Amnehärad. Men älven heter numer Gullspång, och gullspång betyder guldspännet. Ett namn som använts för att fjäska och lugna älvens farliga och heliga vatten. Det som förr hette Blåkulla döptes redan på 1500-talet om till Jungfrun – för säkerhets skull. (Namnen har sedan sammanblandats till dagens Blå Jungfrun.) Till och med ett namn som ”Vänern” är omtvistat. Det kan också vara ett noa-namn. Tänk om Sveriges största sjös egentliga namn är dolt för oss!?Det finns mer, men ja, de mest laddade, de mest förborgade namnen, vågar jag förstås inte nämna i ett sammanhang som detta. Och dessutom: Det händer att forskarna går bet. De når inte fram till orten, kommer inte inunder dess ljud. Många namn på åar vet man inte vad de betyder. De är för gamla. Men då vet man ändå, att genom att bruka detta namn – jag är själv uppvuxen vid Viskan, vars namn ingen lyckats tolka – så ingår man i en mångtusenårig gemenskap. Jag tar över ett namn, ett ljud, som de före mig tog över av de före dem som tog över det av de före dem, som...För hur många tusen år sen gick namnets innebörd förlorad för människorna vid åns lopp?Så är somliga av dessa ortnamn tomma kapslar, namn som blivit till ljud allena. Några av dem bär antagligen bortglömda gudars namn, som Ludgo och Göteve. Namnen öppnar gruvgångar in i historiens tysta berg, in i övergivna tempel med omkullslagna urnor, fallna fallosar. Mjärdevi, Nalavi, Närby – belägg för att gudinnan Nerthus, eller Njärd, har dyrkats i detta land. Eller? I de obegripliga ortsnamnens undervegetation surrar och viskar det alltjämt, av något, något. Kanske kan de brukas till åkallan. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan...Nils Markus Karlsson, kulturarbetare Länkar och boktipsLantmäteriets karta: https://minkarta.lantmateriet.se/Institutet för språk och folkminnen – på hemsidan finns mycket om ortsnamn och länkar till ännu mer https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-ortnamn-i-sverigeInstitutet för språk och folkminnen, Isof, bjuder också på ett ortsnamnskviss https://www.isof.se/lar-dig-mer/kviss/kviss-om-ortnamnJöran Sahlgren: Vad våra ortnamn berätta, Albert Bonniers boktryckeri, 1944.Staffan Nyström: Smånamn och andra ortnamn, Riksantikvarieämbetet, 2003.

Pontus Kyander står nästan helt stilla i denna essä. Ändå rör han sig över kontinenter, tider och mellan olika sätt att betrakta världen. Sändes första gången 2019-06-13. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2019-06-15.Min far samlade på kartor. Jag står i tamburen och betraktar en av dem. Den är tryckt 1586 och återger den då danska ön Ven i Öresund. Där styrde adelsmannen Tycho Brahe i feodal stil. Brahe var inte bara en bondeplågare av rang, utan också en av sin tids främsta astronomer. Det är den aspekten som kartan berättar om. På Ven byggde Brahe sitt berömda Uranienborg, vida känt för sina avancerade stjärnkikare. Med hjälp av dessa blev Brahe del av den vetenskapliga revolution som startade med Copernicus. Copernicus introducerade som bekant ett heliocentriskt solsystem, där jorden och de andra planeterna kretsar kring solen istället för ett universum med jorden i sin mitt. Copernicus teori fick inget omedelbart genomslag, dels för att den gick emot både teologisk och astronomisk ortodoxi, men också för att hans bok var svår att förstå och baserad på otillräckliga observationer.Det var för att skaffa bättre data som Tycho Brahe lät bygga sin tids främsta observatorium. Med tillförlitliga observationer skulle han bevisa att Copernicus hade fel. Vi behöver inte fördjupa oss i Brahes egen modell av världsalltet. Det räcker att veta, att Brahes observationer gjorde Johannes Keplers moderna modell av solsystemet möjlig.Kartan i min tambur visar med stor exakthet plan och genomskärning av Uranienborg. Man kan se rummen och hur de användes och byggnadens tidsenliga barockarkitektur återges detaljerat. Mindre noga är det med ön och dess geografi. Ön är visserligen färglagd och grann, men den är lite ungefärlig, med byggnader i skiftande perspektiv och skalor. På ängarna betar millimeterhöga små får, hästar och kor; någonstans tycks även en räv smyga. Var ön befinner sig i förhållande till andra platser tycks sakna relevans; världen finns där bara som ett ensamt skepp stävande västerut. Det är en ö – isola – isolerad från alla övriga geografiska sammanhang.Det finns en tradition av kartbilder och texter om öar. Isolario, böckerna om öar, är en tidig gren av den moderna kartografin. Den uppkom och försvann under 14- och 1500-talen och är släkt med portolanon – lotsboken – också den upptagen med enskildheter som öar och hamnar. Genren är förknippad med Medelhavet och tar sin utgångspunkt i det kulturellt dominerande Italien. Den första boken om öar, som hette just Isolario, kom ut mot slutet av 1400-talet och var skriven av pseudonymen Bartolomeo da li Sonetti – en pseudonym som reflekterar att bokens 48 öar tryckta i träsnitt ackompanjeras av lika många sonetter. På samma sätt som gränserna mellan vetenskap och teologi länge var upplösta, var Isolarion från början lika mycket skönlitteratur som kartbok.Att den just hänger upp sig på öar har en bakgrund i antikens reselitteratur och epik. Homeros Odyssén kan ses som en berättelse om öar, liksom bitvis Vergilius Aeneiden. Hjältarna färdas med sina skepp mellan öar befolkade av exotiska varelser. Själva förflyttningen har författarna inte lika mycket att säga om, och det är ett vågstycke att ens någorlunda lokalisera var de övervägande fiktiva platserna egentligen kan vara belägna. Det är framkomsten och till sist hemkomsten som räknas; målet, men inte vägen. Havet, det är stort men också måttlöst, utan hållpunkter. Sjömännen spejar mot horisonten; de spejar efter en ö. Odysseus och Aeneas är sjömän vars världsbilder är knutna till Medelhavet. Utanför detta innanhavs gränser sträcker sig inte deras föreställningar. Strängt taget är det inte havet som intresserar dem, utan öarna.Med växande medvetenhet om den övriga världen förändrades både kartografin och den europeiska epiken. I antik efterföljd skrev portugisen Luis Vaz de Camões 1572 verket Lusiaderna. Boken är rik på kopplingar till Odyssén och Aeneiden. Men gudarnas roll är underordnad bokens hjälte, den historiske Vasco da Gama, som stävar fram på väg mot Indien. Den koloniala expansionen i öster var en triumf för Portugal, ett litet land med stora imperiedrömmar. I denna kolonialismens genombrottstid saknas kritiska perspektiv. Istället är det föreställningar om kristendomens och den västerländska civilisationen världsvälde som behärskar berättelsen. Överordning och makt präglar alla skildringar av de folk som möter. Här är epiken liksom kartan ett instrument för makten. Men till skillnad från Odyssén är läsaren av Lusiaderna noga underrättad om den relativa geografin. Med fingret på kartan kan vi följa resan.Även kartografin utvecklades med kolonialismen. För den som vill erövra världen gäller det att kunna styra rätt på de vida haven. Makt och navigation hänger ihop, och ju mer exakt kartan är, desto precisare blir maktens logistik och utövning.En helt annan världsbild möter när jag vänder mig mot ytterligare en karta i hallen: den är holländsk, tryckt i Amsterdam 1660, och återger en region som ytterst få hade verklig erfarenhet av, Nordpolen och Arktis. På kartuschen i nedre högra hörnet ses kartans enda inslag av lättsinne, två inuiter i vänligt samspråk med en isbjörn.I kartan är den kartografiska vetenskapen noga redovisad med inte bara longitud och latitud, utan också allsköns hjälplinjer och bågar. Medan Tycho Brahes Ven återgavs i naiv förenkling mindre än hundra år tidigare är kartan över Arktis djupt allvarlig och vederhäftig. Jag är imponerad: alla kustlinjer är inte utritade, men där är Island, väsentliga delar av Grönland, Baffinbukten, Kanadas östkust och Newfoundland. Du kan mer eller mindre navigera efter denna karta. Den är liksom Luis Camões Lusiaderna en lovsång till kolonialismen och ett redskap för dess maktutövning.Kartor speglar förhållandet till världen. En gång såg jag en grönländsk karta snidad på alla sidor av ett stycke drivved, att läsas med handen medan man samtidigt spejade mot kustlinjen. Den kartan var fysiskt förbunden till platsen och personen, en privat och taktil karta, brukbar främst för sin skapare och endast på det aktuella kustavsnittet.Jag står kvar i hallen och fångas av en annan kartografisk logik. En vägg täcks av dussinet kartor från Korea. Dessa träsnitt från 1700-talet visar de många gravplatserna för en klan med namnet Li. Här råder en helt annan logik och estetik än i västerländska kartor – men nog finns här en kanske tillfällig släktskap till den grönländska kartan av drivved. Varje karta vänder sig inåt, sluten i sig själv böjer sig också bergsformationerna mot kartans mitt. De ser ut som abstrakta tryck av Kandinsky eller Miró. Vad säger dessa kartor om sitt samhälle? De speglar det koreanerna kallar ’pungsu-jiri’ och kineserna ’feng shui’, en tro på naturkrafter i balans, och vidare berättar de om familjerelationer byggda på hierarki och lojalitet – men också om ett samhälle utan expansiva tendenser. Varje familj är en ö, omgiven av andra öar och en klan. Allt där utanför saknar relevans.Här i min tambur knyter jag samman en egen berättelse om kartor. Den börjar med ett hårt stycke drivved som snidats att följsamt passa ägarens hand, den fortsätter i de medaljongartade bilderna i koreanernas kartor. Dessa är kartor bara för den enskilde och de närmaste. Men med lusten att härska förändras kartan. Greppet om världen och kartan hårdnar. Vi har längesedan lämnat våra öar. Den som äger kartan äger också världen.Pontus Kyander, konstkritiker

Baklänges i tiden längs en linje, det är temat för de reseböcker som Katarina Wikars har grottat ner sig i. Följ hennes färd på och utanför kartan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. 2023-09-19Det var min mamma som ritade Uppsalas stadskarta på fyrtiotalet. I basker och dräktjacka med hårt stoppade axlar drog hon upp konturerna av Övre Slottsgatan på stadsingenjörskontoret innan hon tog bussen hem till tant Berta i Eriksberg där hon hyrde ett rum på övervåningen. Det tog lång tid att rita hela Uppsala, vartenda kvarter, varenda sevärdhet skulle prickas ut.  Det fick inte råda någon tvekan. Hur många steg från Gustav Vasas grav till domkyrkans utgång, hur många meter till botten av Fyrisån? Mamma doppade ritstiftet i kolsvart bläck. Hon sa: Vart du än går, flicka, så släpp aldrig taget om kartan. Då kommer du bort.Och jag vågade aldrig släppa taget om kartorna. När jag var barn lekte jag resebyrå och ritade egna öar med berg, skogar, floder och städer, var det dit jag skulle? I tonåren samlade jag kartorna på hög för framtida bruk: Kairos. Berlins. Dom södra förorternas. Och när jag väl började resa såg jag ingenting av omvärlden och medmänskorna, men älskade dom prickade strecken för svårorienterade gångstigar, tänkte ofta på mamma och undrade: Har jag kommit till Bort nu?Hur ska man egentligen resa? Längre ut eller bara längre ner? Hur gör de andra?Den danska författaren Dorthe Nors reser längs en enda linje i ett helt år. I periferin, utmed Nordsjökusten, Skagen, västra Jylland och längs Frisiska öarna. En enslig Toyotatripp längs sanddynerna med några surfare och sälar i fonden. Boken som blev heter till och med ”En linje i världen”. Sandens flyktighet gör det är svårt att dra upp en beständig yttre linje men den halvt imaginära är också Dorthe Nors  egen linje, för den är en del av barndomen. Och trots att hon inser att det aldrig går att återvända till samma landskap som man minns bestämmer hon sig för tråckla ihop resan med just sina föräldrars sönderfallande kaffefläckiga vägkarta som ciceron.En annan människas linje, tänker hon, skulle kunna sträcka sig från Alaska till Mexiko, eller från Gibraltar till Godahoppsudden. Jag med mitt mikroperspektiv och mamma för ögonen kommer att tänka på det gamla mastodontverket Med Dalälven från källorna till havet. Som jag lusläste som barn och där det stod angående min badsjö ”att Gimmen vill inte ha folk.” Det betydde att ingen någonsin drunknat där till skillnad från älven som gärna ville ha folk.Vad finns det då på Dorthe Nors linje? Det som hon där ute i världen alltid längtat tillbaka till. Hård kuling. Träd som tar stryk så de kravlar utefter marken. Salt på huden och av kråkris sönderrivna vader. Man måste gå i sidled utmed hennes linje. Till och med husen hukar. Allt mals ner till salt och sand. Grå horisont men också något hon kallar sund ensamhet.Hur många berättelser kan det finnas på en linje? Det finns inga gränser för dem, man måste bara gå in på linjen, snitta upp den varsamt med en skalpell och se efter, skriver hon i det inledande kapitlet. En metod hon själv inte riktigt lever upp till då hon reser mer i minnet än att hon slår sig i slang med lokalbefolkningen.  Men kanske är det om platsens kraft hon ska berätta. Om minnesfragmenten som ligger kvar, som vid återkomsten lyfter som damm och dansar i ljuset. Alla ögonblicken som undsluppit en, kan de ligga kvar vid Hirthals fyr? Eller vid föräldrarnas pyttelilla sommarstuga mittemot kemifabriken vid Limfjorden?Jag är den perfekta läsaren för såna här intentioner, för jag vill tro att under speciella ljusförhållanden börjar de döda röra på sig, kan man se dem hasta runt där i sin tid.Hon hittar stigar. Stigar har alltid en anledning, har hon lärt av Kerstin Ekman, de är landskapets minnesarbete. Hon ser turister, men hon söker de åldrade badmödrarna hon minns från sin egen barndom, de tatuerade hårdhudade som ägde vattnet. Farmor förstås, brorsorna, sommarlovet. Vinthundarnas andar vid badhotellet. Det är som hela resan till slut blir några utfrätta diabilder.I På vägen till Babadag, den polska författaren Andrej Stasiuks reseskildring från mitten av 00-talet valde han också konsekvent bort storstäderna för byarna, spriten, flugorna. På hans hackiga tidslinje finns de rumänska, moldaviska och ungerska byarna, de i gränstrakterna som har namn på flera språk. Det är som om han söker universum i en lastbilshytt, eller snarare som vägen till självinsikt går genom stillaståendet, det är som om han vill hitta en värld som påminner om hans barndoms sommarlov.  Ibland frågar han sig: Varför reser jag? När det är nästan likadant hemma i min by i Polen.Min favorit i genren resa baklänges i tiden längs linjen är den motvilliga resenären Jenny Diski. Hon var ständigt på resa, i bok efter bok:  I ”På tunn is” sökte hon intigheten på Antarktis tillsammans med en grupp uppspelta amerikanska änkor och brittiska fågelskådare men tänkte mest på sin kylslagna mamma. På Nya Zeeland tänkte hon: ”Det enda trygga avståndet till ens hem är det mycket stora”. Hon blev oroad av inplanerade framtida händelser, bäst om det påminde en om en annan upplevelse man redan haft.Finns det en slutsats att dra av detta. Är en resa bara en halvt igenvuxen stig till den ursprungliga ensamheten? Om så bland gamla Mercor och lervällingar? Eller genom saltängar, förbi horder av surfare? Att bland valrossarna på Antarktis skymtar alltid mamma? Går alla stigar bakåt?  Min pappa som hade varit en skicklig orienterare i sin ungdom lämnade ändå efter sig lådor fulla av kompasser. Det är väl lite av en ödets ironi att jag som produkten av en kartriterska och en orienterare är kroniskt förvirrad av en verklighet som inte ville passa ihop med kartorna. Kan det vara dags att ta ett kliv över kartans kant?Det är väl inte försent att tillämpa Tove Janssons råd, hon är ändå alla farliga resors urmamma. Och skrev så här: Att det viktigaste är att lära sig att bemästra en och annan farlighet. Och att det allra farligaste kanske inte ens syns. Det kan bara anas, som en skälvning, som en skugga, som ett stråk av frost i fjolårsgräset och om man träffar nån därute som om möjligt är ännu räddare än en själv, så tvingas man kanske bli den modigaste, bita Mårran i svansen.  Så. Släppa taget om kartan, det finns faktiskt helt obemärkta platser, dit inget stadsingenjörskontor i världen kommer att hitta. Så slå av GPS:en. Avvik äntligen från rutten. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturDorthe Nors: En linje i världen – Ett år på Nordsjökusten. Översättare: Ninni Holmqvist. Ordfront förlag, 2023.Andrzej Stasiuk: På vägen till Babadag. Översättare: Tomas Håkanson. Ersatz förlag, 2015.Jenny Diski:På tunn is – en resa till Antarktis. Översättning: Meta Ottosson. Alfabeta, 2004.Främling på tåg – hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika. Översättare: Meta Ottosson. Alfabeta, 2005.Den motvilliga resenären. Översättning: Cecilia Franklin. Alfabeta, 2007.

Blommor, frukt och förgänglighet. När stillebenmåleriet växer fram i Europa tycks döden ständigt närvarande. Valerie Kyeyune Backström reflekterar över ett måleri som tar åskådaren i besittning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2023-09-14.Att titta på en tavla är att titta på döden: som i döda ting, döda scener. I stilleben-genren, som växte fram självständigt under 1500-talet, och på sidan av det mer ansedda historiemåleriet, är det särskilt påtagligt. Bland plutande plommon och vaser varsamt komponerade, hittas den i form av förruttnelse, flugor, mörka fläckar. Döden kommer som en smygande gäst i uppställningens prakt.En hel undergenre av stilleben-måleriet, VANITAS, är tillägnad denna uppgift: att påminna om vår förgänglighet. Att förkasta den materiella världen. Ett maskhål påminner om annalkande förfall, en dödskalle eller ett vissnat blomblad som segnar ner från skaftet, för evigt fryst i denna rörelse, i detta fall, fungerar som en uppfordran. Allt fast ska förflyktigas. ”Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren” .Kanske kan man kalla detta ett måleri över dubbelt döda ting - Döda som i avbildningar av det icke-mänskliga, döda som i en påminnelse om vad som snart ska ske med betraktaren. Trots att måleriet saknar mänskliga motiv är det i själva frånvaron mänskligheten gör sig påmind; kompositionerna är alla sublima uppvisningar av den mänskliga handens förmåga.Men det är inte bara avbildade objekt som handen skapat. I sin bok ”Tingens poesi. Liv och död i Europeiskt stillebenmåleri 1600-1900” påminner professorn i konstvetenskap Görel Cavalli-Björkman om närheten mellan bild och ord, målning och dikt.Ibland som interfolierad text direkt i målningen, ibland i själva målningens språk, men likväl som ett frändskap, en ständig korsbefruktning: ”Stilleben liknar dikter där målaren med sina omsorgsfulla arrangemang vill spegla många nyanser av verkligheten”[i] skriver Cavalli-Björkman.Men om målningen kan vara poesi, kanske poesin kan vara ett vanitasmåleri?I Judith Kiros diktsamling ”Det röda är det gränslösa” återkommer ruttnande frukter, vissnande blomblad. Kiros skriver:”Insidan av en aprikos mot kindens glatta insida//döden har gjort så mycket ogjort. De döda flödar över bron, och vattnet där under, en ven eller stygisk ström”Stillebenmåleriet var ett geografiskt utspritt fenomen, men om det förknippas med en plats så är det Nederländerna. Särarten i detta måleri präglas av sin täta koppling till tidens nya insikter om naturen, seendet, perspektivlära och mikroskåpets uppkomst. I sitt banbrytande verk ”The Art of Describing. Dutch Art in the Seventeenth Century” kategoriserar  Svetlana Alpers holländsk konst som ett beskrivandets konst; i samklang med tidens vetenskapliga metodik.Kanske kan denna uppradande form av måleri liknas vid texten, vid dokumenterandet?Och ligger inte detta sätt att dokumentera, att taxamera, mäta och inordna, så nära döden. Så oerhört nära, eftersom det i sin motståndshandling bara bekräftar sin vanmakt?Ungefär som den sörjande, som gör allt för att hålla kvar sina minnen, bara för att upptäcka att hur man än stretar emot, börjar den älskade långsamt försvinna, detaljerna rinna genom fingrarna som vatten. Eller spricka upp, som en aprikos feta fruktkött.1600-talets nederländska måleri ligger inte bara tätt inpå döden, utan även ekonomin. Enligt konstprofessorn Norman Bryson är hela stillebengenren i hög grad en fråga om överflöd och ekonomi. Landet hade under denna tid, genom koloniala erövringar och handel snabbt blivit ett av världens rikaste, men saknade till skillnad från exempel Frankrike eller Storbritannien en tydlig inrättning, som ett hov, att spendera detta överflöd på. Hemmet blev därför den naturliga platsen för att förbruka denna rikedom, och nederländska hem beskrivs som extremt opulenta av utländska besökare. Stillebenmåleriet intar här en dubbel ställning; både som ett vittne till överflödet, och som en dömande instans. Bryson skriver att de förändrade ekonomiska villkoren var mer snabbrörliga än moralen: i Vanitas-målningarna fortsätter konstnärerna varna för det jordiska livets fåfänga.Men som Cavalli-Björkman påminner läsaren om finns det risker med att övertolka innebörden eller konstnärens intentioner. Stillebenmåleriet åkallar i stället den som tittar, den tar oss som åskådare i besittning. Att betrakta ett stilleben är att ge upp tid. Och ju mer tid du ger, desto mer ger målningen tillbaka.Sådan försiktighet intresserar inte Norman Bryson. Han framställer det som ett måleri mot naturen, mot årstidens gång; här samsas växter från skilda säsonger, växtklimat och ursprung. Vad det hyllar är det skapade. Vad det är, är ett måleri som lyfter fram arbetet: det mänskliga arbetet.I detta förkapitalistiska måleri skriver Bryson, är ekonomin närvarande på tre plan:Först i de påkostade miljöer och föremål som avbildas. Där blommorna, i stället för blygsamma ängsblomster, är hämtade från omvärlden, där tulpanen och tulpanfebern intar en särställning. Det är inte en sorts blommor i buketterna, det är ett överflöd av olika sorter. Det förklarar varför arterna sällan upprepar sig i en bukett: det skulle helt enkelt inte addera något nytt värde. Det är rikedomen, mängden som är dyrbar.Och i en tid där rikedomen gjort inträde, separeras människan från den mest grundläggande regleringen: hungern, aptiten. I stället är det överflödet som hyllas, opulensen i sig.Men själva hantverket är i sig är ett bevis på pengar. I Vanitas-måleriet blir detta bryderi upphöjt: hur kan man avsäga sig värdsliga ting genom något så världsligt som en målning? En målning, som dessutom är framställd för att hänga i en välbeställd människas hem? Redan när de skapades berättas om de enorma summor dessa stilleben kunde inbringa. Hur kundgruppen utgjordes av furstar, prinsar och andra extremt burgna.Även i Judith Kiros diktsamling går frågan om religion och moral hand i hand med döden och högst profana ekonomiska premisser; så samsas försäkringskassan med gudomliga visioner, en dyr taxifärd till psyket bredvid Comviqs kundtjänst. De himmelska hallucinationerna är aldrig helt frånkopplade världen och materiella villkor: krigen, kapitalismen, döda flyktingar.Hon skriver: ”Aprikoshudens fjun mot tungan får mig att rysa //vad är onödigare än en tröstlös kommunist”.Det utmärkande med det nederländska måleriet är kanske inte döden, den som kan hittas eller anas i allt stillebenmåleri, utan hur arbetet här fungerar som ett slags försök att upphäva det: hur arbetet består långt efter att allt som bidragit till målningen: föremålen som stått modell, tillverkarna av duk och färg, målaren själv, sedan länge förmultnat. Kvar finns istället enorma timmar, pedantiskt arbete, de bevarade spåren av en kultur helt och hållet skapad av den mänskliga handen.Kiros skriver: ”mot naturen - aprikosköttets upplösning - öppnades tyvärr mina ögon”. Inför det nederländska stillebenmåleriet tycks så döden inte upplösas, snarare är det som att man genom arbetet kallar den, ropar på den, bjuder in den. Som om att man trodde att arbetet kunde befria oss.Valerie Kyeyune Backström, kulturskribent och författareLitteraturGörel Cavalli-Björkman: Tingens poesi – liv och död i europeiskt stillebenmåleri 1600-1900. Votum Förlag, 2023.Svetlana Alpers: The Art of Describing – Dutch Art in the Seventeenth Century. Chicago university, 1983.Norman Bryson: Looking at the Overlooked – Four Essays on Still Life Painting. Reaktion Books, 1990. 

Utsikten präglade en gång bilden av en stad. Anna Blennow åker upp på fjället och reflekterar över betydelsen av att betrakta världen lite grann från ovan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-12-13.Linbanan upp på fjället sätter sig i sakta i rörelse. Bara en bräcklig sittkorg skiljer mig från avgrunden under mina fötter, och ovanför mitt huvud bara de tunna, knakande metallvajrarna och den oändliga rymden. Jag blundar och räknar sekunder under den tjugo minuter långa färden.Däruppe är allting annorlunda, ovanför trädgränsen, nära till molnen. Allt är så rent, den iskalla bäcken, bären på marken. En annan värld, men ändå samma. Och nu har jag ingen svindel när jag låter blicken flyga ut över djupet, ut över utsikten. Där ligger sjön som en levande, glittrande karta, där borta reser sig fjällmassiven som mäktiga vågor, och allting är nära och samtidigt obegripligt långt borta.Det var under romantiken, på 1700-talet, som bergsbestigning och alpturism för första gången blev en fluga. Dessförinnan hade höga och otillgängliga berg främst betraktats som hinder på vägen, opålitliga och oregelbundna, motsatsen till det kultiverade landskapets skönhet. Men nu skulle bergsklättrarna både förtjusas och förskräckas av den vilda naturen på tillfälligt besök i en annan värld ovanför molnen.Men utsikten hade tjänat en avgörande roll för resor och resenärer redan långt innan dess. Tänk dig till exempel att du kommer till en okänd plats, en stad, en by, i en tid då kartor och bilder och texter ännu inte var lättillgängliga och massproducerade. Hur skulle du bära dig åt för att förstå var du hamnat?Den italienske 1500-talsförfattaren Anton Francesco Doni visste på råd. Var och en som bor i en stad och känner den väl, och som ska vägleda en främling som just anlänt dit, börjar med att visa de vackraste och mest välkända landmärkena och monumenten. Sedan bör besökaren ledas till någon hög byggnad, eller kanske något litet berg i närheten. Därifrån demonstreras stadens läge, bredd och längd, de viktigaste offentliga byggnaderna, gatorna och allt annat, och genom utsikten från denna högt belägna plats kan gästen forma sig en föreställning, en idé om staden och platsen.Tidiga kartbilder över platser som Florens och Rom utgick från samma princip när de framställde städerna sedda snett uppifrån, som om betraktaren stod på en höjd och såg ut över staden: precis en sådan bild som Anton Francesco Donis besökare präglade in visuellt i sitt synminne. Hus och byggnader tecknades i miniatyr, men metoden gjorde det ofta svårt att urskilja gator och öppna platser bland alla fasader. Det var helt enkelt monumenten man skulle navigera efter snarare än vägsträckningar och infrastruktur.Det var först senare man kom att övergå mer generellt till de schematiska och skalenliga kartor vi är vana vid idag, där gator och kvarter tecknas i abstrakt kontur sedda rakt uppifrån – en praktik som naturligtvis krävde en helt annan teknisk apparat för sitt genomförande.Kartan formad som en utsikt var inte bara informativ utan också vacker. De stora kartverken från 1500- och 1600-talen hängde ofta som monumentala smycken på väggen i de rikas och mäktigas bibliotek, och tjänade säkert just båda syften: att förtjusa och att undervisa betraktaren. Och inte bara det. Att äga bilden över staden, att ensam ha äganderätt och tillgång till en sådan karta, var också ett uttryck för makt.I guideböcker från 1800-talet och det tidiga 1900-talet förenades så de två huvudfunktionerna hos utsikten som fenomen: den estetiska, känsloladdade upplevelsen och den pedagogiska och praktiska aspekten. I bokförlaget Baedekers guide till Italien från 1926 uppmanas den som reser till Rom att ta sig till någon av stadens bästa utsiktspunkter, till exempel kullen Pincio i nordöstra delen av staden. Här, skriver guideboken, fängslas blicken ständigt av någonting nytt: Peterskyrkans mäktiga kupol och Vatikanens cypresser åt höger, pinjerna på Gianicolo till vänster, och däremellan noggrant uppräknade kyrktorn, kolonner och monument. Överväldigande skönhet och betryggande ordning strålade samman under betraktarens blick.Men här tydliggörs också utsiktens sociala aspekt: på Pincio samlades mot kvällen den förnäma världen i sina automobiler och vagnar, och turister, aristokrater och prelater strövade om varandra till tonerna av parkens konsertmusik med hela Rom som kuliss. Man skulle inte bara se ut över utsikten – man skulle också synas vid den.När Baedekerförlaget började publicera guideböcker till de nordiska länderna mot slutet av 1800-talet var programförklaringen nästan plågsamt tydlig. Till Sverige och Norden reser man inte för att uppleva konst och civilisation. Här finns ingenting som kan mäta sig med Europas kultur, nja, möjligen Stockholm i så fall. Nej, det är naturen som är själva målet, den vilda naturen och ensamheten långt ifrån trängsel och turistgrupper. Så när de traditionella Baedekerstjärnorna skulle delas ut - en för något sevärt, två för något exceptionellt - var det inte främst monument och byggnader som markerades. Det var naturscenerier som brusande vattenfall, strömmande forsar och – framför allt – utsikter. Efter den mödosamma vandringen upp på Åreskutan, Dundret eller kanske Vårdkasberget i Härnösand utlovas en underskön utsikt som belöning. Och även i städer används utsikten för att skapa såväl känslor som kunskap. Kärnan, Helsingborgs medeltida borgtorn, får ingen stjärna, men det får utsikten mot Sundet och Danmark från dess högsta topp. Uppsala slott är inte på långa vägar lika sevärt som utsikten därifrån över staden. Och den som ställer sig på Norrbro i Stockholm (en stjärna) får en både pittoresk och instruktiv vy över staden, vattnet och holmarna.Men utöver dessa två egenskaper, skönhet och användbarhet, finns det också en befriande lekfullhet i upplevelsen av en utsikt: det normala, jordbundna perspektivet är tillfälligt upphävt, skalan omkastad, högt och lågt byter plats. Är det kanske det som lockar oss allra mest, och som får oss att ofrånkomligen dras till utsiktstorn och till bergets högsta punkt, som får oss att övervinna trötthet och höjdskräck på vägen mot toppen?Där jag står uppe på fjället – dit jag rest i fotspåren av Baedekers guide från 1906 – är jag bara en obetydlig del av det gigantiska landskap som omger mig. Jag väger oerhört lätt jämfört med de uråldriga bergskedjornas massiva tyngd. Och samtidigt, när jag blickar mot bergen, krymper de i skala och ryms mellan tumme och pekfinger. Det är både komiskt och skrämmande på samma gång att se det stora bli litet och själv vara både mindre och större än allt.När jag tar linbanan ner för fjällsidan vågar jag öppna ögonen och kika lite försiktigt. Där ringlar sig vägen fram förbi fjällstationen, där går järnvägen, där breder sjön ut sig åt öster, och norrut är väglöst land och gränsen till Norge. För ett ögonblick råder en underbar ordning i världen, en ordning som är både skönhet och trygghet. Så sätter jag fötterna på marken: allt är åter som vanligt.Anna Blennow, latinforskare och poet LitteraturThomas Frangenberg, ”Chorographies of Florence. The Use of City Views and City Plans in the Sixteenth Century”, Imago Mundi, Vol. 46 (1994), ss. 41–64.Anton Francesco Doni, ”I Mondi”, Venedig 1552.Baedekers Italien von den Alpen bis Neapel, 1926.Baedekers Schweden und Norwegen, 1906.Björn Billing, ”Utsikt från en bergstopp”, ellerströms förlag 2017.

I oktober 2022 dog Bruno Latour. Dan Jönsson reflekterar över en tänkare som hade insyn i både samtiden och framtiden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-12-12.För ungefär femtio år sedan landade en antropolog från Mars i Paris. Man får tänka sig att antropologen hade vissa förkunskaper; i vart fall anpassade han sig snabbt till värdkulturens skick och bruk och kunde snart börja systematisera sina observationer av den civilisation som jordinvånarna kallade Moderniteten. I Moderniteten, konstaterade den marsianske forskaren, tillbad folket en gudom de kallade Vetenskapen, som visade sin makt med hjälp av krafter som var oerhört starka men också osynliga. Som Gravitationen, eller Elektriciteten. Just Elektriciteten utgjorde en livsviktig förutsättning för det moderna livet och åt den offrade de moderna människorna med jämna mellanrum ett slags symboliska inteckningar i en annan magisk kraft, Ekonomin. Hur Elektriciteten eller Ekonomin egentligen fungerade var det ytterst få som förstod; insikten i dessa krafter var nämligen förbehållen ett prästerskap av Vetenskapsmän. Deras verksamhet, fann antropologen, bestod i att upprätthålla Vetenskapen som system, främst genom att hela tiden tillföra den ny substans i form av så kallade fakta. Kruxet var bara att dessa fakta i själva verket måste konstrueras av vetenskapsmännen själva; de var alltså, konstaterade antropologen, inga naturfenomen utan kulturella artefakter, och ur den motsättningen, insåg han, uppstod spänningar som mycket snart skulle kunna spränga hela den moderna civilisationen inifrån.Antropologens namn var Bruno Latour. Själv hade han antagligen protesterat mot den här beskrivningen – för var det något Latour alltid var noga med att deklarera så var det att hans filosofi var en jordbunden varelses tankar. Men åtminstone för mig är det som gör honom så fascinerande att läsa just den där klarsynen som ibland uppstår när man får ögonen på något djupt främmande. Bara det, att för Latour är det alltså vår egen moderna civilisation som är så exotisk och förbryllande. Dessa moderna människor: hur kan de tro att världen är förnuftigt inrättad och samtidigt bete sig så vidskepligt? Varför säger de en sak och gör en annan? Redan i Laboratory Life från 1979, en bok han skrev tillsammans med sin engelske kollega Steve Woolgar, studerar Latour hur forskarna vid ett amerikanskt neurologiskt laboratorium metodiskt väljer ut och anpassar sina resultat för att foga in dem i det vetenskapliga systemet. Som han senare formulerade det ”skapar forskarna sina egna allierade” som de sedan mobiliserar för sina intressen. Vetenskapen är, som allt annat mänskligt, en kultur – där ekonomiska och sociala nätverk har minst lika stor betydelse som forskarnas vetenskapliga briljans och sanningslidelse.Redan det här var kontroversiella tankar. Men det var när Latour lyfte dem till ett mer övergripande filosofiskt plan de blev verkligt provokativa. Nous n’avons jamais été modernes, ”Vi har aldrig varit moderna”, kom ut 1991 och känns fortfarande som en närmast profetisk text vars idéer griper rakt in i en framtid hemsökt av pandemi och klimatnödläge. Boken är en polemisk skrift med starka drag av manifest där Latour hävdar, för det första, att den moderna civilisationen bygger på några grundläggande men ohållbara premisser, framför allt en vattentät åtskillnad mellan natur och kultur, och därmed mellan vetenskap och samhälle, som varken är teoretiskt bärkraftig eller praktiskt genomförbar. För det andra, att denna falska dualism tvingat oss att bortförklara eller dölja de hybrider mellan kultur och natur som civilisationen oavbrutet producerar men som nu, mot slutet av det tjugonde århundradet, med hoten från miljöförstöring och epidemier, nått en sådan kritisk massa att de börjar underminera hela den moderna konstruktionen. Och för det tredje, hur lösningen på det här dilemmat kan ligga rakt framför fötterna på oss, i moderniteten själv. Om vi bara kunde göra oss fria från dess illusioner.Alltså: mitt i postmodernismens segerrus, rentav från dess intellektuella huvudstad, kommer Latour med en tolkning som ställer hela diskussionen på huvudet. Nej, säger han: vi behöver inte tappa tilltron till vetenskapen och förnuftet. Vi behöver inte spela dummare än vi är och låtsas som om sanningen och verkligheten inte existerar. För hela den moderna rationalismen är en myt. Vi har aldrig betett oss så där fyrkantigt. Vi har aldrig varit moderna! Det är ingen överdrift att påstå att i stort sett allt Latour skrev under de följande trettio åren på olika sätt utvecklade tankar och hypoteser som han först lanserade i denna korta bok. I Iconoclash, från 2002, följer han hur den förmoderna världens bildstrider lever vidare i dagens vetenskap och konst. I Sur le culte moderne des dieux faitiches från 2006 fördjupar han idén om artefaktens återkomst. Titeln är en svåröversatt ordlek: ”om den moderna kulten av fakta-fetischer”, kanske. Latour koncentrerar sig här på hur vetenskapens och teknikens fakta-konstruktioner spelar en roll i det moderna samhället som nästan exakt motsvarar det förmoderna samhällets gudomliga fetischer. Modernitetens avgudar – elementarpartiklar, virus, räntepunkter eller vad de nu kallas – laddas på samma sätt med föreställningar om en självständig existens som för gemene man förblir ovetbar och oåtkomlig, men som vi ändå tar för given, trots deras uppenbara konstgjordhet. Eller, som Latour ser det: just därför.Men – om vi nu aldrig har varit moderna, vad är det då vi har varit? Och kanske framför allt: vad kan vi bli? Inför klimatkrisens existentiella utmaningar sträcker sig Latour på nytt efter de visionära svaren. I Face à Gaia, 2017, och den kortare, mer pamflettartade Où atterrir? (”Var ska vi landa?”) året därpå lånar han James Lovelocks berömda Gaiahypotes för att ringa in det han kallar ”den nya klimatregimen”, en framväxande insikt om att vårt sätt att se på naturen och planeten, vare sig vi vill det eller ej, är förändrat. När naturen inte längre kan ses som ett objekt för mänsklig kolonisering utan måste förstås som ett sammanhängande system, vars processer påverkar och griper in i varandra, ruckas ramarna för politikens möjligheter i grunden. Latour skisserar hur politikens gamla poler ”det lokala” och ”det globala” numera balanseras av en tredje som han kallar ”det jordiska”, men som väl också kan benämnas ekologin. Politikens uppgift idag är, säger han, att få ner oss på jorden – och han föreslår konkret hur det kan formaliseras, genom att utveckla en idé som prövades redan i boken från -91, då under benämningen ”tingens parlament”, nu som ett utvidgat FN där även haven, atmosfären och de hotade djurarterna representeras.Det sista Latour hann ge ut före sin död är en meditation över coronapandemin och nedstängningarna, en erfarenhet som enligt hans sätt att se bara gjorde vår jordiskhet alltmer uppenbar. Où suis-je?, ”Var är jag?”, frågar sig antropologen från Mars retoriskt innan han lämnar oss för gott, och svaret är på sätt och vis lika betryggande som det är uppfordrande: här, här på jorden är du. Tro inget annat. Och tro inte att du kommer undan.Dan Jönsson, författare och essäistBruno Latour på svenskaArtefaktens återkomst: ett möte mellan organisationsteori och tingens sociologi. Översättning: Elisabeth Wennerholm. Santérus Academic Press, 2012 (andra upplagan).Tinget återställt: en introduktion till actor-network theory. Översättning: Linnea Kjellberg. Studentlitteratur, 2015.

Att ens ursprungsfamilj präglar tillvaron är självklart. Men kanske är denna påverkan både djupare och mer svårtydd än man kan ana. Johan Eriksson reflekterar över det psykiska livets otänkta. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-12-01.Under en uppsluppen middagsbjudning förra helgen kom diskussionen in på frågan om vilken som egentligen är den bästa gin-sorten. Jag argumenterade intensiv för det brittiskproducerade märket Tanqueray. När jag skulle somna på kvällen låg jag och tänkte på denna diskussion. Vad visste jag om gin? Hade jag provsmakat systembolagets utbud och efter noggrant övervägande kommit fram till att just denna sort måste betraktas som överlägsen etta? Inte alls. Handen på hjärtat kunde jag inte ens med säkerhet säga att jag överhuvudtaget hade druckit den. Men varför då denna intensiva argumentation? Jag somnade förbryllad.Med hjälp av det säregna psykiska arbete som bara det sovande tillståndet kan bereda utrymme för hade dock allt fallit på plats när jag vaknade på morgonen. För mitt inre såg jag den vackra grönskimrande flaskan i pappas barskåp och plötsligt mindes jag hur jag som 8-9 åring hörde honom i ett samtal med en arbetskollega uttala sig om Tanquerays behagligt kryddiga smak av koriander och enbär. Det var ett uttalande gjort i förbifarten och fram till denna stund visste jag inte ens om att jag hade registrerat det, men nu mindes jag tydligt hur jag som pojke liksom smakade på den ton av auktoritet och kunskap med vilken pappa levererade omdömet. Tydligen hade jag spenderat en betydande del av förra helgens middagsbjudning med att omedvetet arbeta vidare på en argumentation som min pappa i förbifarten påbörjade för över fyrtio år sedan och som jag tidigare aldrig ens har ägnat en tanke!Sedan ett antal år tillbaka arbetar jag heltid med psykoanalys och psykoterapi. Det är slående hur snabbt in i den terapeutiska kontakten som de flesta patienter börjar prata om sin ursprungsfamilj, inte sällan redan under det första samtalet, och detta utan att jag som terapeut introducerat temat. Min erfarenhet är att detta inte har sin grund i att patienterna sitter med nedärvda och freudianskt färgade föreställningar om vad terapi handlar om. Snarare tycks som att patienterna intuitivt och med sömngångaraktig säkerhet identifierat att de problem som fått dem att uppsöka en psykoterapeut har sina emotionella rötter i den gåtfulla och djupt komplexa sociala organisation som kallas för familjen.Vi tror vi vet vad en familj är för någonting. Visst, på ett plan vet vi förstås det. I Svenska akademins ordlista kan vi läsa att en familj är ”en grupp människor i ett hushåll, ofta enbart föräldrar och barn”. På ett psykologiskt plan har vi dock inte en aning om vad en familj är för något, och detta trots att de allra flesta av oss har erfarenheten att växa upp inom ramen för en – hur familjekonstellationen i det enskilda fallet än må se ut. Utan att överdriva tror jag man kan säga att ursprungsfamiljen utgör det psykiska livets otänkta, det vill säga det som utan att självt kunna tänkas, förstås och uttryckas, samtidigt skänker vårt psykiska liv den identitet, den organisation, den riktning och den atmosfär som utgör själva spelplanen för allt tänkande, all förståelse och alla försök till uttryck.Vad som primärt skiljer ens ursprungsfamilj från andra typer av sociala grupper är förstås att den består av de personer i relation till vilka jag blivit den jag idag är. De ursprungliga familjemedlemmarna är på ett grundläggande plan dem genom vilka, och med vilka, vi introducerats till och fostras in i den mellanmänskliga värld inom vilken vi utvecklat vår upplevelse av att vara en person bland andra personer. Biologiskt och socialt föds vi in i ett intersubjektivt kraftfält av mer eller mindre omedvetna begär, förväntningar, ideal, besvikelser, önskningar och föreställningar. Vår psykologiska födelse – det vill säga vår födelse som subjekt eller personer med en identitet och ett rudimentärt sätt att emotionellt navigera i den mellanmänskliga världen – är sedan till stora delar frukten av våra initiala och lite famlande försök att svara på de djupt gåtfulla budskap som detta kraftfält konfronterar oss med. Det är som om personligheten och dess känslomässiga repertoar antar sin grundläggande gestalt i takt med våra infantila försök att psykologiskt respondera på frågor vi som vuxna skulle kunna formulera i termer av ”Vilka är de här?”, ”Vem är det de talar till?”, ”Vad vill de ha av mig?”, ”Vem vill de att jag ska vara?”, ”Vad ska jag göra med allt detta?”.De själsliga svaren på dessa frågor har inte sällan formen av det som inom psykoanalysen kallas för internaliseringar. Det vill säga det lilla och inte så lilla barnet svarar ofta på dessa frågor genom mer eller mindre fantasirika former av identifikationer. Barnet hämtar liksom in, och stöper sig själv i relation till, de prototypiska figurer som i dess upplevelsevärld befolkar det kraftfält som barnet fötts in i. Det utvecklade psyket antar på så vis karaktären av en inre familjekonstellation som alltså mejslats fram på basis av de krafter som sätts i spel i den yttre familjen, men som långt ifrån är en blåkopia av denna. Till exempel är de prototypiska figurerna i den inre familjekonstellationen ofta många fler och betydligt mer stereotypa än de faktiska familjemedlemmarna. En figur är kanske på ett utpräglat sätt hård och oförsonlig; en annan figur är undfallande och anpassningsbar; en tredje är liten och svag; en fjärde upplever sig helt sakna existensberättigande och en femte är djupt främmande inför det ansikte som reflekteras tillbaka i badrumsspegeln.Vi kallar det för vår emotionella repertoar, men vid närmare påseende har denna repertoar alltså formen av en inte sällan konfliktfylld ensemble av inre figurer som arbetats fram inom ramen för den övergripande atmosfär som präglade livet i vår ursprungsfamilj. När det kommer till familjen är därför gränserna för alltid porösa mellan en själv och övriga medlemmar. Vi kan ägna ett helt liv åt att försöka upprätta känslomässig distans till våra föräldrar och syskon, men inte ens när de är döda lyckas vi. Till skillnad mot de människor som kommit in i livet på ett senare stadium så utgör medlemmarna i ursprungsfamiljen inte personer bland andra personer i min värld. Snarare är de centrala och skapande delar av den värld inom vilken relationer till andra personer överhuvudtaget kan upprättas. Det är därför jag kan komma på mig själv med en så märklig sak som att på en middagsbjudning tillsammans med andra personer omedvetet ägna halva kvällen åt att energiskt försöka vinna en argumentation som min pappa i förbifarten påbörjade för över fyrtio år sedan och som jag tidigare aldrig ens har ägnat en tanke!Johan Eriksson, psykoanalytiker, psykoterapeut och docent i teoretisk filosofi