Asemisk skrift: Kvalificerat nonsens i uppror mot tidens tvång

Med okonventionellt och söndersprängt bruk av språket gör den asemiska skriften revolt. Thomas Millroth lyfter fram en okänd pionjär.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den franske tänkaren Roland Barthes hävdade att de företeelser han kände igen och kunde sätta namn på inte berörde honom, det var det han inte kunde beskriva som var viktigare; det obeskrivliga var ett tecken på en oro som grep djupt in i känslorna.

Det finns vissa böcker som består av bokstäver eller krumelurer som ligger till synes huller om buller. För läsaren är det ovant, ja till och med obegripligt vid första ögonkastet. Men om vi följer Barthes så bör vi visa dem intresse. Denna visuella konstform eller poetiska praktik har till och med ett namn: Asemisk skrift. Det påminner om språk, men saknar semantik, mening – åtminstone i vanlig mening. Ofta liknar det ett slags attentat. Som hos dadisterna eller det lite mer estetiskt väluppfostrade 1960-talets söndersprängda språkbilder och skrivmaskinsdikter.

Men den asemiska skriften är mer än ögonblickets estetiska chock. För jag måste ju ta själens oro på allvar då alfabetet och grammatiken kollapsar.

Tag som exempel Åke Hodell och Jarl Hammarberg från 60-talets avantgarde.

År 1966 skapade Hodell ett häfte om någonting så obeskrivligt som Förintelsen. Som titel valde han en fiktiv koncentrationslägerfånges tatuerade identitet, CA 36715 (J). Svarta linjer krängde sig som böljande klotter sida upp och sida ner. Det gick inte att beskriva det obeskrivliga på annat sätt än som en suddig spegelbild av det förflutna. Det var många i kulturlivet i mitten på 60-talet som närmade sig Förintelsen, de flesta använde dokumentära detaljer. Men Hodell valde fiktionen – Resultatet var minst lika skakande.

För poeten Jarl Hammarberg gällde skriften och fiktionen Livet. Allt han gjorde red spärr mot samhällets konventioner. 1965 fälldes han för uppvigling efter sin utställning Vägra Döda Vägra Värnplikt. Han hade fyllt hela Galleri Karlsson med krängande protesterande bokstäver. Alfabetets konventioner förvandlades till protest. Och i ett seriehäfte från 1993 avlägsnade han allt från själva rutorna och fyllde dem med krossade ord och lustiga krumelurer. Hos honom gick kaos och uppror hand i hand. Och när jag läser Hammarberg tänker jag ofta att den asemiska skriften har rötter i tungotalande och magiska riter. Det är ett sätt att svära mot nutiden och hoppas på framtiden - och han mässade:

 AJNAJNAJNAJNAJNAJN….

En andlig revolt med språk och liv som ett.  

Magi och besvärjelse.

Men vilken ordschaman står bakom den här besvärjelsen?

”fffööörrrstttaaa,gggååånnnngggernnnn”iiiwwwååårrr”H”errreeessstttjjjääännnssstt.”

Författaren hette Sone Daniel Sonesson. Intagen 1932 på mentalsjukhus. På 1940-talet lyckades han få tag på en liten anteckningsbok som han fyllde rad för rad. Bokstäverna hackades sönder, drogs ut i en ström av ren och skär – asemisk skrift. Men kan jag tala om asemisk skrift och jämföra med Hammarberg och Hodell. Sonessons häfte gjordes ju ett par årtionden före dem, han själv var outbildad karl från Västra Ströö med sexton syskon, en olycklig inspärrad patient utan minsta kontakt med kulturlivet. Det spelar ingen roll. Precis som hos Jarl Hammarberg var hans energiska skrift ett slags magi och besvärjelse - av sin egen existentiella ovisshet. Och redan etiketten på notisboken pekar mot ett okonventionellt men sammanhållet innehåll. Sonesson har med sin vackraste handstil blandad samman sitt eget namn med en barndomskamrat från hembyn: Herr o Fröken Daniel o Berta Ericsson Sonesson. Hur viktig den här legeringen av de två namnen, en man och en kvinna, var för honom, förstod jag när jag långsamt läst igenom häftet. Jag ska återkomma till det.

De skrivna raderna är frågande inför sakernas tillstånd och den allmänna moralen: och här använde han precis som Hammarberg den asemiska skriftens kärnegenskap - att undvika visshet.  

Med bläckpennan i staccato utplånade Sonesson det mesta i det konventionella språket och bollade vildsint med skiljetecknen. Det liknar en obarmhärtig utplåning av språket och bär tecken på förtvivlan. Glöm inte att han är inspärrad, av och till blir han rasande och svär över ” denna Djävliga Wäärld” för att sedan förtvivlat viska efter sin ”lilla flicka”, det vill säga den nämnda barndomsvännen Berta.

En gammal kärlek eller inte? Årtionden hade gått sedan de träffats och hennes namn blev nu en bärare av hans egen kluvna identitet. Regelbundet dyker skärvor av manligt och kvinnligt upp. Och det är en av nycklarna till hans dikthäfte.  

Läkarna på det första mentalsjukhus han hamnade på, Maria i Helsingborg, noterade i journalen att han sade sig vara ”hälften man och hälften kvinna och talade som man med grov basröst och som kvinna med pipig röst”. Och när han nämnde barndomsvännen Berta Ericssons namn var det kanske en längtan till en försvunnen tid – och frihet – men framför allt står hon för den kvinnliga delen i hans splittrade person. Han plågades av sin kluvenhet, att han samtidigt var två kön, man och kvinna, men inte förmådde förena de båda sidorna hos sig själv. Raderna och rollerna böljar fram som saknadens vågor sida efter sida i häftet. Han försöker fläta samman namnen: Sone Daniel Berta Sone Ericsson, Daniel och så vidare. När jag läst klart Sonessons häfte kvarstår den hopplösa livssituation han attackerade med sitt sprängda språk.  

För Sonesson fanns ett naturligt slut; häftet var fullskrivet. Och på de sista sidorna upphör den asemiska skriften men inte den magiska besattheten, raseriet och sorgen. Med vacker skrivstil drömmer han om sin begravning – den enda upprättelse han kunde fantisera fram:

”Det är visserligen sant i denna värld var det en så god man och kvinna som hetter (!) Dalle Berta eller Daniel Berta Sonesson Ericsson I denna jordmån vill jag en gång viga mig med min Frändesjäl.”

Man bör förstås fråga sig om inte inträngandet i den asemiska skriften riskerar att förflytta den från Barthes kategori av obeskrivlighet och in i det avförtrollade, tydbara. Men orden räcker inte, språket kollapsar inför det obegripliga och ogripbara hos både Sonesson, Hodell och Hammarberg. I stället återstår den asemiska skriftens besvärjelser mot tidens tanketvång och moral.

Thomas Millroth
konsthistoriker och kritiker