OBS: Radioessän

Det nya normala förskjuts när det som en gång var lyx blir en standard. Eva-Lotta Hultén reflekterar över hur bekvämligheten är på väg att föra oss ner i fördärvet både lokalt och globalt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-11-29.En tidig höst i början av 2020-talet handlade en stor del av nyhetsflödet om elbrist och elpriser. Tidningen Aftonbladet hade tidigare under året intervjuat en kvinna som berättat att hon för sin medelstora villa fått en elräkning på över 20 000 kronor för en månad. Andra medier hakade på och hon fick upprepa sin berättelse. Ifrågasättande kring hur det kunde bli så hög summa uteblev tills radioprogrammet Medierna följde upp och det visade sig att kvinnan bland annat hade ett spabad som stod på året runt ute i trädgården.När jag flyttade till ön där jag bor fick man bara köra med motorfordon här för att frakta sådant man inte klarade på annat sätt, som möbler, cementsäckar eller grus. De där andra transportsätten, som då räckte för nästan allting, var cykelkärror, pakethållare och armkraft. Öns regler för transporter har inte ändrats sedan dess men det har tolkningen av dem. En nödvändig motorburen transport kan nu vara en soppåse.Förväntningarna på vad man kan tänkas orka bära eller dra på en cykelkärra har alltså sänkts mycket kraftigt under de år som gått sedan jag flyttade hit 1995.Vår längtan efter mer bekvämlighet tycks aldrig mattas. Och eftersom de flesta av oss fått ökad köpkraft, som det så potent heter, så har vi råd. Över hela Sverige får redan fullstora villor tillbyggnader. Sommarstugor sväller ut och får åretrunt-standard. Badtunnor och spabad poppar upp som svampar i trädgårdarna, ekorna lämnas i bakvattnet för stora, snabbgående båtar med monstermotorer, bilarna blir tyngre, och alltihop dränks i ett överflöd av kuddar. På hotell kan man numera behöva företa sig en smärre utgrävning för att nå ner till själva sängen, och får sedan vada fram i fluff där det ligger på golvet och dräller.Överflöd och oändlig komfort är det nya normala. Alltmer en rättighet, allt mindre ett privilegium. Ett ständigt uppvärmt spabad förvandlas för många till den baslinje de utgår ifrån som en självklarhet i sina liv. Liksom att en ständigt ökad konsumtion ska ske med allt mindre ansträngning och till allt lägre pris.På tv ser jag ett inslag om en kvinna som tagit för vana att beställa hem flera storlekar av de kläder hon vill köpa. På det viset kan hon i lugn och ro prova vilken blus som passar bäst och skicka tillbaka de andra. Frakt är ju allt oftare gratis när vi handlar online, både vid beställning och när vi skickar tillbaka.I en krönika konstaterar ekonomijournalisten Andreas Cervenka att antalet lastbilstransporter på bara fyra år har ökat med 400 000 i Europa. Tusentals bekvämlighetsarbetare kör runt med ett överflöd av prylar. På tretton år räknar man med en sjudubbling av antal paket som skickas i världen. Allt fler av dem innehåller hushållsrobotar som ger oss ännu mer tid att konsumera. Som Cervenka formulerar det: ”Säga vad man vill om vägen mot undergången, men den är ändå relativt komfortabel.”I sin bok ”Bekvämlighetens tyranni” visar Andreas Ekström hur också internets utveckling i hög grad kan kopplas till vårt sug efter det enkla livet. Bekvämlighet trumfar både personlig integritet och samhällelig demokrati. Det får kommuner att göra Google till elevernas digitala arbetsplats utan eftertanke kring bieffekter; det får svenska staten att lägga över utfärdande av digitala ID-kort på privata aktörer i form av bank-ID; får föräldrar att ignorera vad barnen möter på nätet och underminerar marknadsmångfald eftersom vi väljer att handla där det blir enklast och låter några få jättar ta över. Inte minst så bortser vi från att all den data vi lägger upp på sociala medier när vi interagerar med vänner gör oss till en produkt som kan säljas, och i somliga fall till lätt övervakningsbara för diktaturer.Andreas Ekström konstaterar att vi inte valde ett företagsägt och nästan helt centraliserat internet för att det är bästa sättet att bygga nät på, utan för att det varit bekvämast så. Och dessutom ofta billigast, får man gissa.Men kanske befinner vi oss i slutänden av en utvecklingslinje som inleddes på 1700-talet? I boken ”Den bekväma vardagen. Kvinnor kring bord på 1700-talets Näs”, hävdar konsthistorikern Carolina Brown att det vid denna tid inleddes en ”bekvämlighetsrevolution” i samhällets övre skikt och att den varit en del i att forma den moderna människan.Vetenskap och teknik ledde vid tiden till möbler och textilier anpassade efter kroppens sensoriska behov och alla livets olika skeenden. Spolbara toaletter, stoppade stolar, en uppsjö av specialbord för skrivande, ätande och spelande; linne, porslin och löst sittande kläder för alla livets tillfällen. Och precis som nu kuddar, kuddar, kuddar.Några av det mest anmärkningsvärda bilderna i Browns boks rika material är fotografierna av 1700-talsstolar som är särskilt utformade för att bekvämt sitta och se på när andra spelar. Youtubegenerationen var alltså inte först. 1700-talets oro över svårigheterna med att få ungdomen att slita sig från spelandet känns också igen.Bekvämlighet, menar Carolina Brown, utvecklade sig under 1700-talet till en viktig politisk ideologi. Alla skulle ha rätt att nyttja och bruka sin förmögenhet för egen komfort. Visst känns tongångarna igen? Ingen som vant sig vid överflöd ska behöva umbära det minsta. Ökad driftkostnad för spabadet ska subventioneras av staten.  Ekonomisk rationalitet har länge jämställts med att vara egoistisk, men däremot inte nödvändigtvis med att vara sparsam. Det mesta i våra liv inlemmar vi glatt i den ekonomistiska logiken och saker och upplevelser ska helst kosta för att vi ska värdesätta dem. Allt som kan konsumeras ska konsumeras. Som motion. Hellre gymkort än att dra hem matkassar på cykelstyret. Det är rentav som om vi börjat förutsätta att vi inte ska behöva ha det fysiskt jobbigt annat än i strikt träningssyfte, vid tillfällen vi själva valt, då vi har ifört oss rätt kläder och kan få beröm för det. Den livsviktiga motionen, som förr kom på köpet vid ett normalt liv, har blivit ännu ett sätt att snickra på egot.Att vårt ständiga begär efter nöjen och bekvämlighet riskerar att förstöra jordens klimat och biologiska mångfald är väl känt. Vi pratar mindre om hur det underminerar våra chanser till vettiga relationer till andra här och nu, och hur det äter upp vår fria tid.Så det här med att eventuellt avstå från ständigt stegrad bekvämlighet – what’s in it for me? Tja, vad sägs om både en beboelig planet för barnbarnen, en välfungerande demokrati och ett samhälle mindre ridet av känslor av avund, underlägsenhet och otillräcklighet? Och, i ärlighetens namn, tycker inte de flesta av oss att det är ganska jobbigt att ratta husrenoveringar, utbyggnader och inköp? Suget efter bekvämlighet tycks nästan som en drog. Låt oss kalla den bekvämlighetsparadoxen. En tillbyggnad leder lätt till fler, en ny maskin till ytterligare en. Men är det inte enklare att helt enkelt låta bli att shoppa och snickra och puffa tiotals kuddar? Det vore väl verklig bekvämlighet.Eva-Lotta Hultén, journalist och författareLitteraturCarolina Brown: Den bekväma vardagen – kvinnor kring bord på 1700-talets Näs. Bokförlaget Carlsson.Andreas Ekström: Bekvämlighetens tyranni – hur vi förlorar makten över vår tids stora revolution. Volante, 2022.

Cilla Banck levde fattig och ensam i skånska Arild. Hennes anteckningsbok ger en säregen bild av hennes tid. Kulturredaktionens Mattias Berg dyker in i en 1800-talsmänniskas värld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Vad är egentligen tidens gång? Eller omvärlden? Och vilka spår sätter allt det där i en enskild människas medvetande?I sin ljuvliga lilla bok ”Vad Cilla Banck visste” gör Lundahistorikern Peter K. Andersson ett allvarligt försök att svara på de här omöjliga frågorna. Den är tunn – inte ens 100 sidor – men blir redan efter min första läsning tung av understrykningar och hundöron.Som framgår av titeln, kretsar den kring en viss Fröken Cilla Banck som bodde ensam och fattig i en stuga i skånska fiskeläget Arild mellan 1830 och 1906. Undertiteln är ”En 1800-talsmänniskas världsbild” – vilket ganska exakt fångar Anderssons anspråk. Mikro- eller mentalitetshistoria, som det kallas mer fackmässigt.Men det allra heligaste var ändå hennes egen dopdräktOch att just Cilla Banck intresserar en historiker, beror på att hon – till skillnad från de flesta andra outbildade ur fiske- och bondemiljö vid den här tiden – skrev en sorts dagbok. Där nedtecknade hon verkligen allt möjligt. Från klassiska minnesanteckningar om egna utflykter eller dödsfall i byn till avskrifter ur veckotidningar, psalmböcker, Bibeln och olika slags kalendrar.Dessutom skapade hon med tidens gång ett museum, eller kanske snarare kuriosakabinett, i sitt hem enligt ungefär samma osorterade princip. En samtida besökare vittnar om hur Cilla Banck började med att visa den första tekanna som kom till Arild – och stolt berättade att den tillverkats vid en ”förfärligt stor fabrik” i industrialismens England, för att så småningom föras till lilla Arild av sjömän över havet.Museet var också fullt av betydligt mer långväga föremål. Samma besökare räknar upp ”fågelbon från Indien, träpapegojor från Kanarieöarna, mandarinkostymer, chilenska kalabasser, sjötång från Stilla Hafvet, japanska kokkärl, ryska mjölkbyttor”. Men det allra heligaste var ändå hennes egen dopdräkt.Efter Cilla Bancks död revs museet, vilket knappast hade skett om hon varit en välbärgad kvinna med kulturell nimbus. Men dagboken finns kvar, i all sin målmedvetna gåtfullhet. Peter K. Andersson påpekar att vi nästan alltid betraktar historien ur de mer priviligierades perspektiv. Själv, skriver han, har han ändå försökt ta reda på hur de fattiga – som ofta inte kunde vare sig läsa eller skriva – faktiskt tänkte. Han liknar det arbetet vid en sorts dekryptering: ”som att hitta en gammal mystisk bok skriven med ett chiffer vars system sedan länge gått förlorat.”Stilbildaren i genren, en influens så stark att den samtidigt tycktes släcka ut alla sina efterföljare, var den italienska historikern Carlo Ginzburg som 1976 kom ut med boken ”Osten och maskarna”. Den handlade om en så kallad vanlig människas världsbild några hundra år före Cilla Banck. Nämligen den italienske mjölnaren Menocchios, som på 1500-talet satte sig upp mot kyrkan med sina tankar om skapelsen.Man kan diskutera hur representativ den här mjölnaren faktiskt var. Hur som helst blev han också oerhört intresserad av filosofi – och kyrkan ansåg Menocchios hemsnickrade läror så farliga att han brändes på bål som kättare.Och det är ju ett av mikro- eller mentalitetshistoriens dilemma: att ”ovanliga” människor oftast ändå är intressantare än ”vanliga”. När någon blivit tillräckligt speciell, transformeras åtminstone personen från den ena kategorin till den andra, och lämnar de mindre speciella kvar i historiens skugga.Hur kan man då få reda på någonting alls om dem? Ja, ett sätt, kanske det enda, är att studera hela kollektivet: alltså statistik. Efter att jag själv läst ”Osten och maskarna” när den kom ut i Sverige i början av 80-talet, och då tycktes ligga på vart och vartannat nattduksbord, började jag också studera ämnet i tiden, ekonomisk historia – innan jag alltför snabbt kroknade på alla dessa opersonliga förteckningar. Med viss fasa minns jag särskilt den om årsförbrukningen av salt sill under medeltiden.Cilla Banck gör faktiskt också förteckningar, eller åtminstone listor, men på ett helt annat sätt. Peter K Andersson menar att de påminner om trollformler, som traditionellt användes för att skapa trygghet och kontroll.Så hon listar, bokstavligen, allt mellan himmel och hav. Mycket handlar förstås om religion. Till exempel följande förteckning: ”Guds sons blodsutgjutelser. Först i omskärelsen, 2 i Gethsemane, 3 wid hudflängningen, 4 törnekröningen, 5 wid purpurmantelns afryckande, 6 wid händers och fötters genomborrande, 7 wid sidosårens öppnande”.Men framför allt är det ju havet som i fiskeläget Arild är världens början och slut, alltings mått, livet och döden. Risken för drunkning var också ständigt närvarande. Cilla Banck listar hela släkter som dött ut i sjöfartens spår. Till och med hennes egen bror förekommer i en sådan till synes opersonlig förteckning: ”Efvenledes omnämnes sjömannen Lars Banck som gick bort ifrån skonerten Örnen, det hände i Norsjön den 6 april 1853.”Hon sammanfattar också allt detta tragiska i en speciell lista: ”Döda här i byn i min tid, som jag kan minnas 353 Inberäknade i nämda antal 41 som äro drunknade, 2 som själva afhänt sig lifvet. En hängt sig. Och en sängt sig.”de flesta världshändelser tycks skölja rakt igenom henne, medan disparata erfarenheter och lösryckt information fastnar som drivved i medvetandeströmmen.Under Cilla Bancks levnad förändras ändå den globala sjöfartens villkor dramatiskt. När hon föds 1830 hade det inte gått mer än ett decennium sedan den allra första överfarten med ångbåt över Atlanten. Sedan kom de stora passagerarfartygens tid. Suezkanalen och Nordostpassagen band plötsligt ihop jordklotet på ett nytt sätt – och med undervattenskablarna för telegrafi vid mitten av 1800-talet blev havet det viktigaste kommunikationsmediet även för den mest inbitna landkrabba.På så sätt flyter havets förändringar ihop med mediehistorien. Dagstidningarnas genombrott skedde också just under hennes livstid. När Cilla Banck precis var på väg att lämna tonåren, 1848, grundades Sydsvenska Dagbladet. 1864 blev Dagens Nyheter den första massmarknadstidningen, riktad till många prenumeranter med ett lägre pris.Vad ser vi då av allt det här i hennes dagbok? Eller, för att tala med bokens titel: Vad var det som Cilla Banck visste?På det ger Peter K. Andersson inget rakt svar, hur nu ett sådant skulle se ut. Men han påpekar till exempel att en dagstidning – och då Helsingborgs Dagblad – bara nämns en enda gång i hennes dagböcker. Däremot märks den parallellt framväxande populärpressen desto tydligare.Framför allt handlar det om Triumf: Sveriges billigaste veckotidning, som den kallades i annonserna. Ur den har Cilla Banck bland annat skrivit av artiklar om ”werldens äldsta bibliotek” och ”den fruktansvärdaste jordbäfning som i historisk tid hemsökt menskligheten”. I sina listor kan hon också blanda rena faktauppgifter om digerdöden och Stockholms grundande med en äventyrlig teori om tidpunkten för Jesu återkomst till jorden.Så allt detta visste Cilla Banck. Med sin bok har Peter K. Andersson nu gett oss en ömsint nyckel till hela den här krypterade historien: visat hur en enda person kan fungera som konkret länk mellan abstrakta begrepp som ”makro-” och ”mikro”. Hur de flesta världshändelser tycks skölja rakt igenom henne, medan disparata erfarenheter och lösryckt information fastnar som drivved i medvetandeströmmen.Eller som Andersson själv skriver i bokens allra sista stycke, om Cilla Bancks världsbild: ”Det som utmärker den är inte i första hand dess lantliga utgångspunkt utan dess kumulativa och oanalytiska förhållande till kunskap. Det viktigaste är bara att veta.”Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturPeter K Andersson: Vad Cilla Banck visste. Ellerströms, 2017.

Utanför Skottlands västkust ligger Yttre Hebriderna, en ögrupp som befinner sig i ett utsatt läge när klimatet förändras. Här hittar Maria Küchen varsel om människans framtid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2022-11-15.Målet för en enskild människas djupaste längtan är alltid unikt. Men det finns också platser dit många längtar. Det invanda och välbekanta kan kännas trångt och tomt. Så drömmar uppstår om ett själsligt hem någonstans långt borta, där allt är vackert och alla svar finns.Religiösa pilgrimer längtar till Mecka eller Jerusalem. Och karavanstoppet Samarkand i Centralasien, längs sidenvägen mellan Östasien och Europa, blev under medeltiden ett längtans mål – inte bara för törstiga kameler utan också för drömmande människor. I det fjärran Samarkand fanns vatten och vila, skönhet och fest. Även bildligt sågs staden som en oas i tillvarons öken.Och poeter längtar inte sällan till öar. ”Om det är så att du längtar till de Yttre Hebriderna” skrev till exempel poeten Eva Ström i sin diktsamling Steinkind från 1979, ” … där man har havet framför sig men Europa i ryggen / och där öarna bara är en tunn hinna av regn … om det är så att du känner uppbrottet i dig / som en spricka eller en tanke / om det är så att du längtar efter att förändras medan du reser … / då har du redan släckt lamporna i huset / och är på väg.”Diktraderna träffar mig i hjärtat. Till Yttre Hebriderna längtar jag ständigt. Jag måste återvända dit. Inte för gott, men färden dit, och människorna och naturen där, gör mig lugnare och ljusare inuti.Ute i Atlanten, sex och en halv mil utanför Skottlands västkust ligger de, Västeröarna, Na h-Eileanan Siar, som de 26 000 bofasta på Yttre Hebriderna säger. Inte för att alla talar gaeliska. Öarna är inte exotiska. Folk handlar på Coop och går på puben och huvudstaden Stornoway är en typisk skotsk småstad. Men den gaeliska som talas, är infärgad av fornnordiska. Uist sägs härleda sitt namn från fornordiskans ord för ”väst” eller från ”viste”, men ingen vet säkert.Vissa gaeliska ord känns välbekanta, andra helt främmande. Sàl na mara – havets salt – loch uisge – sötvattensjö. Havets djup och sälta och varma strömmar hindrar havsisen från att lägga sig runt öarna. Deras grunda sjöar däremot kan bottenfrysa. I takt med att golfströmmen avstannar kommer de att göra det allt oftare.Golfströmmen rör sig långsammare än på tusentals år. Under det närmaste seklet kan den upphöra helt. Höjningar av havsytans nivåer kan dränka de hebridiska öarnas låglänta kuster, och utan golfström blir det kallt där. Riktigt kallt, som på Island. På senare år har dricksvattentäkter frusit. Dygnet runt har dykare på Uist kämpat mot igenisning av vattenintagen från kringliggande sjöar till Lochmaddys vattenverk. Med högst några decimeters sikt har de tvingats treva sig fram under utan och ta bort isen med händerna.Det har hävdats att fornnordiskas Ívist, ”viste", i sin tur är ett inlån från ett förmodat äldre namn på gaeliska, på ögruppen som geografen och astronomen Ptolemaios för tvåtusen år sedan kallade ’Εβουδαι – Eboudai – och romerske historikern Plinius den äldre kallade Hebudes. I modern engelska blev ”Hebudes” till ”Hebrides” genom ett skrivfel, påstås det. Strängt taget borde öarna heta Hebuderna, inte Hebriderna.När jag hör en gaelisk sång från södra Uist som heter Eilean uibhist mo ruin, ”Min älskade ö Uist”, begriper jag inte ett ord – men språkljuden och intonationen liknar mitt modersmål jamska, jämtländska, en inlandsdialekt. Jag blir vaksam. Jag älskar Jämtland och Yttre Hebriderna, deras starka landskap med fjäll och sjöar, och kärlek kan förvirra en människa. Hjärtat uppfattar band som inte finns. Okända sånger om vad som helst tycks handla om just mig och min kärlek.Skeptisk sänder jag sången till en språkvetare som är specialiserad på jamska. Även han älskar Jämtland och säger att jag hör rätt, och att jämtar troligen fanns bland de nordbor som var i viking på Hebriderna, eller Söderöarna, som de kallade ögruppen. Språket, språken, befinner sig i ständig rörelse, en rörelse full av missförstånd.Det heter alltså Hebriderna och inte Hebuderna för att någon skrev fel, och nu finns ingen väg tillbaka. Det irriterar mig, men kanske är det som det ska. Stillastående vatten bottenfryser lättare. En bottenfrusen sjö härbärgerar inget liv, ett bottenfruset språk kan inte talas.För några år sedan stod jag i machairen på Uist, öns frodiga strandnära ängsmark. Den var översvämmad av blommor. På en enda kvadratmeter machair kan man finna upp till fyrtio olika arter – smörblomma, prästkrage, getväppling, timjan, orkideer, klöver, gulmåra och mycket mer. Machairen är klöverhumlans land, en hotad humleart som i Storbritannien bara finns kvar här och på Orkneyöarna.Jag böjde nacken bakåt och såg rakt upp i himlen. Skyhögt uppe i det blå löpte snörräta parallella kondensstrimmor från flyg på så hög höjd att planen inte själva syntes – transatlantiskt flyg på väg mellan den amerikanska kontinenten och norra Europa. Vad jag såg var strimmor av längtan, spår i skyn efter människans obändiga behov av att vara där hon inte är.Eller, mer prosaiskt – jag såg flygets NAT:s, North Atlantic tracks, tätt trafikerade osynliga motorvägar på mer än tiotusen meters höjd. Dagligen skapas NAT:s utifrån vindförhållandena där uppe, men hur länge till?Massflyget är inte hållbart, och allt vi tar för givet kommer att upphöra en dag. Av forntidens Samarkand återstår idag gräsbevuxna kullar, en bit utanför  dagens Samarkand med sina moskéer och marknader och hysteriska biltrafik. ”Jag önskar att du får allt det du saknat, om du nånsin kommer fram till Samarkand”, heter det i en svensk visa från 1970-talet, men drömmarnas Samarkand finns inte mer. Den sägenomspunna staden invaderades och krossades år 1220 av Djingis Khan. I verkligheten är Samarkand en centralasiatisk stad som andra, spännande och kanske exotisk men inte unik.Den som kommer fram till sina drömmars mål blir ofta besviken. Det finns alltid något annat, någon annanstans, men att ständigt jaga det botar varken längtan eller saknad, längtans sorgsna syster.Ändå kommer längtan att fortsätta driva mig, eftersom jag är människa. Som i Eva Ströms dikt känner jag uppbrottet inuti som en tanke, en spricka. Längst inuti mig, paradoxalt nog, finns det yttersta. Djupt i mitt hjärta ligger en plats långt från fastlandets trygghet. Bara där – där jag är som mest oskyddad – är jag hel. Fryser yttre Hebridernas sötvattenssjöar helt till is, hjärtats sjöar, är det ute med mig, eller, nej, det är ute med oss alla.Maria Küchen, författare och kritiker

Öar börjar ofta som himmelrike men närmar sig förr eller senare helvetet. I fiktionen så väl som i massturismens exploateringskultur. Är det utopins eviga öde vi ser? Dan Jönsson undersöker saken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 16 september 2014.Mitt i Kattegatt, ungefär tre mil norr om Sjælland och fem mil väster om Kullaberg i Skåne, ligger den lilla ön Hesselø. Inte många människor vet att den finns och ännu färre har varit där. Själv har jag sett den vid två tillfällen.Första gången från Kullens fyr, där den syntes genom kikaren liksom svävande precis ovanför horisonten. Knappt verklig, en genomskinlig hägring med sitt lilla fyrtorn som stack upp ur träddungen. Jag tittade länge. När jag tog kikaren från ögonen var den nästan omöjlig att urskilja i det starka ljuset.Horisonten är skör. I den västerländska litteraturen slocknar drömmen om en gemensam lycka i ett bortdöende motorljud. Så här: "Den sista bilen passerade. Obeaktat i mörkret blev upplysthetens faktum kvar. Bullret från motorerna minskade, den pipiga retoriken övergick i ett oartikulerat mummel, och de påträngande ljuden dog bort. Fram kom grodorna igen, fram kom insekterna, omöjliga att tysta, fram kom majnastararna. - Karuna, karuna. Och en halvton lägre: - Pass på."Där, i tystnaden efter kuppmakarnas bilar på den lilla, nyss så lyckliga ön Pala i Indiska Oceanen slutar Aldous Huxleys roman "Ön" från 1961. Världens troligen sista utopiska roman. Man skulle också kunna säga: den sista renässansromanen. Eller: den sista idealistiska romanen."Ön" är den avslutande länken i en lång kedja av fantasifulla försök att tänka sig ett samhälle som  producerar lycka - en dröm som genom århundradena, trots alla olikheter, envist har bevarat vissa fundamentala, idylliska drag. En grundläggande frihet från konflikter, till exempel. En frihet från sexuella neuroser. En betoning av andliga värden framför materiella. Och så, förstås, denna ständiga benägenhet att söka fäste på en ö.Var kommer den från, denna reflex att alltid förlägga paradiset till en ö? I Thomas Mores "Utopia", själva urkunden för den nya tidens litterära utopier, berättar sjömannen Raphael Hythloday om sin resa till en isolerad ö utanför Sydamerikas kust, där invånarna lever enkelt och naturligt, i någon sorts förnuftig kommunism. Deras kontakter med omvärlden är mycket sparsamma, Utopia är självförsörjande med det mesta.När Francis Bacon hundra år senare, i början på sextonhundratalet, skriver sin "Det nya Atlantis" - en utopi om ett samhälle styrt av den nya tidens vetenskapliga ideal - är inramningen ungefär densamma. Ön Bensalem i Stilla havet är otillgänglig för besökare, och dess invånare tar sig inte gärna därifrån.Det finns en skörhet över dessa öar. Något säger oss att om vi når dem, så riskerar de att förflyktigas, som hägringar. När överste Dipas styrkor från det aggressiva grannlandet Rendang-Lobo rycker in i Pala på slutsidorna i Huxleys "Ön" har bokens huvudperson, Will Farnaby, just vaknat upp ur ett narkotiskt svamprus. Han är omvänd."Mocha-medicinen", som den kallas, är ett av de centrala inslagen i den palanesiska andlighet som hela samhället är uppbyggt kring. Det är en kultur byggd på lika delar buddhism och modern vetenskap, som syftar till befrielse och självkännedom för varje individ. Will, som kommit till Pala som exploatör för att genomdriva en oljekoncession som skulle betyda slutet för palanesernas speciella livsföring, har efter vad han sett på ön förstått att en sådan utplåning inte bara skulle innebära en förlust för Pala, utan för hela mänskligheten.Men då är det för sent. I bokens slutscen står han vanmäktig och ser den unge hitlerinspirerade rajan fara förbi i sin konvoj, hör ljuden från de första avrättningarna och de skrikande proklamationerna, medan de leende anletsdragen hos en gammal buddhastaty blänker till från sin nisch i berget i skenet från billyktorna, ända tills den sista bilen har passerat. "Obeaktat i mörkret blev upplysthetens faktum kvar." …Kvar blir också majnastararna - fåglarna som palaneserna har dresserat till att ständigt upprepa sina maningar om att leva uppmärksamt och känna medlidande, karuna. …Upplysthetens faktum och medmänsklighetens röster. Det är slut - och kanske ändå inte.Det brukar sägas att vi lever efter "utopiernas död". Det är möjligt. Kanske är den utopiska romanen ett passerat stadium i litteraturhistorien. Den moderna litteraturen har det svårt med lyckan - att gestalta en idealisk samhällsordning är att bryta mot den moderna realismens första bud: det är att beskriva världen som den borde vara, och inte som den är.Men i ett lite större perspektiv vittnar bristen på utopiska romaner också om en oförmåga i vår tid att ställa vissa frågor, formulera vissa perspektiv. Då handlar det ändå om frågor som i århundraden har hört till litteraturens eviga, frågor som "Hur ska vi leva gemensamt?" eller "Efter vilka syften ska ett samhälle inrättas för att kallas gott?". Frågor som nu istället lämnats över till en yrkespolitik som även den verkar allt mindre benägen att ställa dem.Kanske finns ett samband här? Kanske behövs den litterära fantasin för att inte den politiska ska tyna bort? Kanske finns det fler än jag som känner ungefär som pappan i Tove Janssons "Muminpappans memoarer", när han kommer tillbaka till Mumindalen efter sina resor och lägger märke till de andras, som han förklarar det, "sorgliga oförmåga att undra och bli förvånade. Jag kunde till exempel", skriver han, "fråga hemulen varför allting var som det var och inte tvärtom. Det skulle just se skönt ut, sade hemulen då. Är det inte bra så här, kanske? Hon gav mig några ordentliga förklaringar och jag fick en mer och mer bestämd känsla av att hon försökte slarva ifrån sig hela saken."Just det. I vår tid och vår kultur är det de snusförnuftiga hemulerna som sätter agendan. Det som intresserar oss är hur världen ser ut, inte hur den borde vara. Men kanske borde man faktiskt inte slarva ifrån sig hela saken? Måste den där ön verkligen för alltid sjunka bakom horisonten? Eller går det att mana fram den? Med andra ord: Går det att tänka sig en utopisk berättelse för vår tid?Det finns, tror jag, en evig, filosofisk hake inbyggd i den litterära utopin. Enklast skulle den kunna beskrivas som en konflikt mellan lycka och frihet. När författare i modern tid har försökt gestalta ett utopiskt tillstånd, som Huxley i "Ön" eller som Hermann Hesse i "Glaspärlespelet", är det där, på den motsättningen det hela tiden stupar.Om inte annat för intrigens skull dyker det förr eller senare alltid upp en figur som driver konflikten till sin spets och sätter den sköra balansen ur spel. Huxley beskrev det nog starkast i sin mest berömda roman, "Du sköna nya värld", där den tekniskt och politiskt framkallade lyckan avslöjas som despotisk. I "Glaspärlespelet" är det spelmästaren själv, Joseph Knecht, som till slut lämnar sina uppdrag i det filosofiska lyckoriket när han känner hur det "luktar rök". Sådant är utopins eviga öde, verkar det: när öns begränsningar blir uppenbara tvingas man lämna den. Eller också måste ön helt enkelt gå under.Så ser de ut, realismens krav.Visst är det sorgligt. Borde inte just litteraturen trots allt ha något mer att säga oss än att vi ska sluta drömma, sluta fantisera, sluta föreställa oss det som inte finns? Nu i somras såg jag Hesselø för andra gången. Det var på norra Sjælland, vi hade varit på stranden och badat och efteråt klättrade vi upp för en hög strandklitt och där ute, som en liten gråblå knagge på horisontlinjen, låg den.Jag pekade ut den för barnen och vi stod där en stund och tittade. Efteråt, när vi hade gått ner, sade de att den fortfarande syntes. Var då? Jag spanade, men kunde inte se den. Insåg att mina ögon börjar bli gamla, att det snart kommer att vara för sent.Möjligheten av en ö, tänker jag, är det inte just det det handlar om? Inte ön, utan en strand med utsikt mot en ö. Och våra korta liv, på denna strand.Dan Jönsson, författare och essäist 

Den europeiska bilden av Stilla havets övärld liknar en dröm, för dem som redan bodde här var kolonisatörernas ankomst en mardröm. Per J Andersson spårar arvet i litteraturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2022-11-16.Stilla havet är världens största hav och täcker en tredjedel av planetens yta. Ändå är den värld som existerar här i stort sett okänd för gemene västerlänning. Oceanien är den världsdel vi har vagast uppfattning om. Visst, Australien och Nya Zeeland är ganska bekanta, men om vi zoomar in på kartan lite längre österut så ser vi en värld som påminner om små dammkorn mot en klarblå tapet. Då upptäcker vi också att öarna i det stora havet delats in i tre geografiska områden:Melanesien, Mikronesien och Polynesien.De svarta öarna, De små öarna och De många öarna.Få nyheter når oss härifrån. Och ännu färre böcker skrivna av någon som kommer härifrån. Däremot är ju de flesta av oss bekanta med berättelser med utifrånperspektiv som Robinson Crusoe och Pippi Långstrump i Söderhavet.Söderhavet var det gamla svenska namnet på detta hav som Magellan fanns så lugnt att han namngav det Mar Pacifico, det fridfulla havet. Men det var knappast det första namnet på denna väldiga havsmassa. Européerna var heller inte först med att kartlägga området eller att betrakta det som en helhet. Men det finns avgörande skillnader i hur Stillahavsområdets ursprungsbefolkningar och kolonisatörerna betraktade vad de såg. När européerna drog gränser mellan sina erövringar och isolerade öarna från varandra förvandlades havet till ett slags mellanrum, en tomhet. Det är, med den amerikanske historikern John R Gillis ord, att tänka arkipelagiskt. Men medan européerna mest hade ögon för delarna så såg polynesierna, melanesierna och mikronesierna ett hav som förenade dem. De tillhörde ”ett hav av öar” snarare än en specifik ö.Den världsbilden blir tydlig när man läser den polynesiske författaren Witi Ihimaeras åttiotalsroman The Whale Rider. I den berättas myten om hur den första maoriern anlände till Aotearoa – som är det polynesiska namnet på Nya Zeeland – ridande på ryggen av en val som kommer simmande från djupet av den väldiga oceanen.Författaren Epeli Hau’ofa, som föddes på Papua Nya Guinea 1939, därefter pluggade på Fiji och sedan bosatte sig på Tonga, har formulerat det som att stillahavsöarna är en del av ett universum som inte bara består av den landyta som öarna utgör, utan också av det omgivande havet.Att denna syn är återkommande hos många stillahavsförfattare blir tydligt i brittiska litteraturvetaren Michelle Keowns bok Pacific islands writing, där hon går igenom de gamla myterna såväl som den samtida oceaniska litteraturen. Återkommande teman är konflikten mellan att stanna kvar och upprätthålla traditionerna och att emigrera till västerlandet och ge upp desamma. Historien om Oceanien är därför historien om migration, alienation, hemlängtan och rotlöshet. Men också om resor på haven, om förflyttningarna; om navigation, kanotfärder och seglatser.Avfolkningen började tidigt. Många av dem som efter européernas ankomst inte dukade under för influensan och mässlingen fördes bort som arbetskraft och hamnade på kopra- och kryddplantager på Fiji och Mauritius – eller i Nordamerika för att jobba på pälsfarmer, som skogshuggare eller med valfiske.Om den europeiska ankomsten kan liknas vid en mardröm för stillahavsborna, var och förblev deras hem en dröm och utopi i kolonisatörernas ögon. Inte minst en erotisk sådan. På Tahiti ansåg man sig ha hittat den ädle vilden som levde i det naturliga och lyckliga urtillstånd som upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau fantiserat om.År 1768 ankrade fransmannen Louis Antoine de Bougainvilles utanför ön och hälsades av en flicka insvept i tyg, som sakta snurrade på kroppen tills hon stod helt naken. Men det som de sexsvultna franska sjömännen tolkade som en invit till fysisk beröring var i själva verket något helt annat – en polynesisk sedvana inför möten med gudar, hövdingar och högt uppsatta främlingar. En rituell handling som handlade om att visa respekt och vördnad. Detta hindrade inte Bougainville från att i boken om sin jordenruntresa skildra mötet med den nakna kvinnokroppen som om Afrodite själv hade uppenbarat sig. Tahiti fick smeknamnet Nya Kythera efter Afrodites grekiska födelseö. Vid denna tid var kärleksgudinnans namn liktydigt med typ mjukporr, alltså ett lite finare sätt att säga att något var sexuellt upphetsande.De västerländska skribenterna såg öborna som sköra, ursprungliga, feminina – och framförallt åtråvärda.Samma blick hade konstnärerna. Med på James Cooks expeditioner fanns John Webber, vars målningar föreställde palmkantade öar, ansiktstatuerade män och barbröstade kvinnor och som eldade på myten om en paradisisk plats. Två polynesiska män hade dessutom lockats att följa med den brittiske världsomseglaren hem till Europa för att visas upp i salongerna som exempel på den ädle vilden. Snart blev polynesiska tapeter högsta mode samtidigt som romantiska diktsviter, reseskildringar och äventyrsromaner med söderhavstema sålde som smör.På 1890-talet besökte Paul Gauguin Tahiti. Också han avbildade fascinerat halvnakna män och kvinnor i ett ångande, prunkande tropiskt landskap.Strax därefter blev öarna i dessutom Melanesien dubbade till ”det idealiska laboratoriet” för fältstudier i socialantropologi, en vetenskap som föddes med den polsk-brittiske Bronisław Malinowskis rapporter från Trobriandöarna.Ett perspektiv på den extrema exotiseringen och idylliseringen får man genom att betänka vad det var för värld européerna hade skapat för sig själva på hemmaplan där himlarna förmörkades av grå kolrök från fabriksskorstenar och ånglok.Den västerländska föreställningen om Oceanien som en del av världen som är praktiskt taget tom och som man därför kan göra nästan vad som helst med blev tydlig också efter andra världskriget. Då evakuerade USA och Frankrike invånare från bland andra Marshallöarna och Mururoa för att provspränga sina atombomber.Bomberna och migrationen har krympt öbefolkningarna. Mer än en tredjedel av alla polynesier bor idag i framförallt Australien och Nya Zeeland, men också i USA och i viss mån även i Europa.Med tiden har känslan av hemlängtan bleknat något. I litteraturen kan man se hur öborna börjat rota sig i sina nya länder. Ett exempel på denna fastlandifiering är den samoanska författaren, poeten och dramatikern Albert Tuaopepe Wendt. I sina tidiga böcker skildrade han korruption och vanstyre på öarna såväl som det utanförskap som många som emigrerat kände. Men från nittiotalet och framåt handlar hans texter alltmer om ö-migranter som funnit sig tillrätta och etablerat sig i sina nya hemländer.Det betyder ju inte att det att det direkt ges ut en massa feelgood-litteratur i Stilla havet. Förutom internationella bestsellers som Whale Rider, som skildrar maoriernas utanförskap, finns Oceaniens hittills enda Bookerprisvinnare: Keri Hulmes Benfolket, från1985. I den berättar hon med ett poetiskt språk om allt från social vilsenhet till spruckna familjer och våld i nära relationer.Ganska långt, kan man säga, från Rousseaus ädle vilde och Gauguins frodiga paradis.Per J Andersson, författare och resejournalistLitteraturMichelle Keown: Pacific Islands Writing – The postcolonial literatures of aotearoa/new zealand and oceania. Oxford University Press, 2007.Keri Hulme: Benfolket. Översättning av Cai Melin. Albert Bonniers förlag, 1987.

Öar som funnits på kartan har ibland visat sig vara skapelser av fantasin. Petter Lindblad Ehnborg reflekterar över fantomöarnas historia och vad som hände när jordklotet kartlades. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2022-11-14.Drömmen om en ö skingras ibland som sand mellan fingrarna. När ett australiskt forskningsfartyg 2012 skulle besöka Sandy Island, så var stillahavsön inte där. Då hade den tjugofyra kilometer långa landmassan ändå funnits utmärkt på kartan i mer än ett sekel – i allt från välrenommerade världsatlas till den stora sökmotorns satellitkartor. Geografen Alastair Bonnett beskriver utfärden till Sandy Island som upptäckten av en plats icke-vara. Många öar hade tidigare mött samma öde: under 18- och 1900-talen genomfördes flera expeditioner för att sudda ut hundratals öar som inte fanns. På sjökorten stod förkortningen ”E.D” för ”Existence Doubted”, betvivlad existens.Redan Plutarchos konstaterade att geografer gärna fyllde kartans marginaler med tvivelaktiga inslag. Frusna hav, otillgängliga våtmarker eller öknar fulla av vilda bestar. ”HIC SVNT LEONES” noterade medeltida kartritare över obygden, ”här finns lejon”, men de hade lika gärna kunnat skriva ”här finns öar”. 1500-talets kartor – som Olaus Magnus Carta Marina eller Abraham Ortelius Theatrum Orbis Terrarum – svämmar över av främmande skärgårdar. Den moderna kartografins fortsatta utveckling är på många sätt en berättelse om öarnas försvinnande.De kallas ”fantomöar”: platser som en gång fanns angivna på kartan men ströks vid närmare påsyn. Gemensamt för dem alla är att de uppstått ur havet då drömmen föregått kartbilden. Hos en sjöman som längtar efter land – eller berömmelse – kan sinnenas spratt forma en ö av en dimbank, en valrygg eller en optisk illusion. I andra fall kan en berättelse vara gnistan. I Garci Rodríguez de Montalvos riddarroman Las sergas de Esplandían från 1510 beskrivs en fiktiv ö öster om Ostindien vid namn ”California”. När spanska erövrare senare under seklet siktade Baja Californias sydspets trodde de sig ha hittat just en ö, och döpte den efter fiktionen. Andra fantomöar har sitt ursprung i långlivade myter. Kring 500-talet gav sig irländska munkar ut på resor i roddbåt i västerled, och öarna de sades ha hittat levde kvar på kartan ett årtusende. Mest mytomspunnen är Sankt Brendans ö, ett paradis på Jorden omslutet av en tät dimma, men enligt vissa inte så mycket en fantomö som en verklig. Kanske var det till Newfoundland som munkarna funnit vägen?Fantomöarnas försvinnande kan möjligen betraktas som en ojämn kamp mellan två kartografiska andor. Författaren Robert Macfarlane återkommer till skillnaden mellan det han kallar för rutnäts- och berättelsekartor. Den idag dominerande rutnätskartan översätter otyglad rymd till en abstrakt helhet. Den anger gränser mellan länder, råvaror eller ägare – men också vägen till närmsta italienska restaurang – och som sådan har den förstås varit mycket praktisk.  Priset för detta är enligt Macfarlane att rutnätskartan reducerar världen till data, oberoende av en mänsklig betraktare. Den lyfter ut människan ur den omgivande miljön och placerar henne utanför landskapet.Berättelsekartan är annorlunda, i det att den snarare betraktar människan som en del av kartan. Här berättas en historia om en plats och hur den upplevs av en människa eller kultur som rör sig genom den. Medan rutnätskartan beskriver ett rum genom vilket otaliga resor kan göras fångar berättelsekartan istället en unik resa, unika relationer mellan människor, eller mellan människan, tiden och landskapet. Aboriginernas sånglinjer eller drömspår kan leda vandraren genom rumtiden, medan den keltiska traditionens så kallade tunna platser är de där hinnan mellan det jordiska och det himmelska är som skirast. Bortom Nordatlantens horisont såg Sankt Brendan och hans fränder inte bara fysiska öar utan också ett landskap av andliga prövningar.Författaren Amitav Ghosh noterar att den europeiska erövringen av världen åtföljdes just av ett ritande av rutnät över jordklotet. Räta linjer som snart stod i konflikt med redan existerande berättelser om det omgivande landskapets betydelse. Platser gavs nya namn som påminde om den gamla världen, marker omformades för att likna Europa, och ursprungsbefolkning fördrevs, eller utplånades ur landskapet. Så finns det under dagens öar ofta andra begravda. Ta Quisqueya som exempel, namnet på en förlorad ö på ett förlorat språk, taíno, talat av ett närapå förlorat folk. 1492 landsteg Columbus på ön och döpte den till la isla Española, den spanska ön, eller kort bara ”den spanska”, Hispaniola. Under de kommande 25 åren dog sannolikt hundratusentals taínoer, ofta som slavar i spanjorernas guldgruvor. De kom att ersättas av afrikaner, slagna i bojor och samman med sockerrör skeppade över havet.Så har drömmen om en orörd ö många gånger visat sig förödande för den som redan har ön som sitt hemland. Även drömmar kan få våldsamma följder. ”Historien är full av skeenden som skedde på grund av en inbillad saga”, noterar Umberto Eco, och lyfter fram just Columbus jakt efter en ny sjöväg till Indien eller kapten Cooks sökande efter Terra Australis Incognita. När Cook återvände till England med beskedet att Stilla havet var en övärld – snarare än denna drömda, okända landmassa – möttes han av besvikelse. Europa kom att se på öarna som fantomer efter en förlorad kontinent, undantag av mening, avskurna från varandra och vindspridda i en tom ocean. Detta helt på tvärs mot lokala föreställningar om havet som en gränslös kontinent av vatten, en väv som band samman såväl människor som öar.I vår kartlagda tid har nya former av fantomöar hamnat i den geopolitiska brännpunkten – som då nya stränder uppenbarar sig under polernas smältande is. Utanför Dubais kust pågår alltsedan 2003 skapandet av den så kallade ”Världen”, en konstgjord skärgård i form av en världskarta, som en dag är tänkt att täckas av lyxhotell. Detta på en plats som med stigande våttemperaturer riskerar att bli otjänlig för mänskligt liv. ”Ett sandslott i havet” – så beskriver tidningen Le Monde de konstgjorda, militariserade öar som Kina låtit anlägga i Sydkinesiska sjön, i syfte att stärka sin järnhand över regionen.Öar som uppstår, men också öar som försvinner. Inga länder är lika känsliga för havsnivåhöjningar som de låglänta korallatollerna i Stilla havet och Indiska oceanen. I Maldivernas huvudstad Malé bor en kvarts miljon invånare bara decimeter över havet, däribland en snabbt växande skara internflyktingar. En angelägen fråga för atollernas intellektuella är hur språk, kulturarv och nation ska bevaras om öarna en dag behöver överges.Det finns många alternativ till den berömda kanariefågeln i kolgruvan. Maldivernas sand, Mauritius dronter, Påsköns träd. Naurus fosfat gjorde för en tid landet till världens näst rikaste men när råvaran tog slut fick ön istället agera läger och limbo åt Australiens båtflyktingar. Fantomöar men också öarnas fantomer: tillsammans vittnar de om behovet av en ny karta, nya berättelser.Petter Lindblad Ehnborg, psykolog och essäistLitteraturBonnett, Alastair. 2015. ”Sandy Island” i Off the Map. London: Aurum Press.Bonnett, Alastair. 2021. The Age of Islands. London: Atlantic Books.Eco, Umberto. 1998. Serendipities. New York: Columbia University Press.Edmond, Rod & Smith, Vanessa (red.). 2003. Islands in History and Representation. Oxon/New York: Routledge.Ghosh, Amitav. 2021. The Nutmeg’s Curse. The University of Chicago Press.Le Monde Hors-Série. Géopolitique des îles en 40 cartes. 2019.Macfarlane, Robert. 2008. The Wild Places. London: Penguin.Macfarlane, Robert. 2018. ”Off the Grid”. I Lewis-Jones, Huw (red.). The Writer’s Map. London: Thames & Hudson.Rodríguez de Montalvo, Garci. 1510. Las sergas de Esplandián.

Ett gammalt fall med strandade pojkar har återigen fått William Goldings beskrivning av barns grymheter att ifrågasättas. Men situationen och systemet styr vilka vi blir, konstaterar Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.I september 1965 tröttnade sex pojkar mellan 13 och 16 år på sin katolska internatskola på ön Tonga i Söderhavet. De knyckte en fiskebåt nere i hamnen, packade med sig lite bananer och kokosnötter och gav sig iväg med planen att ta sig till Fiji. Det slutade illa. När det blåste upp slets seglen sönder och båten drev i åtta dygn innan de illa rustade pojkarna kunde ta sig iland på den lilla ön Ata. Där blev de kvar i ett år innan de räddades av ett passerande fartyg. Historien, som har likheter med William Goldings ”Flugornas herre”, har återberättats i tidningen The Guardian av författaren Rutger Bregman.I William Goldings roman blir ett flygplan tvunget att släppa av alla sina passagerare, pojkar mellan sex och tolv år, på en ö någonstans i tropiskt klimat. Ön visar sig vara paradisisk. Det finns gott om färskvatten, frukt och vilda grisar och en lagun att bada och fiska i. Under en period fungerar livet på ön väl men snart blir spänningarna mellan de båda ledargestalterna Ralph och Jack starkare och det system av åtminstone relativ demokrati som pojkarna byggt upp vittrar sönder. Ledarskapet glider över på Jack som har en mer auktoritär stil och kräver underkastelse.Ralph och några pojkar till fortsätter att kämpa för att hålla liv i de spillror av demokrati som lever kvar men den som opponerar sig mot Jack riskerar att utsättas för våld. En av Jacks hantlangare sätter ett stort klippblock i rullning och blocket stöter till Ralphs vän Nasse så att han faller nedför en klippavsats och krossas, och med honom dör också allt hopp om att förnuft och demokrati ska råda på ön.Så här ser alltså den mänskliga naturen ut, den starke tar makten och konkurrens vinner över samarbete. Inte alls! Säger Rutger Bregman i sitt reportage. Mycket skiljer nämligen verklighetens skeppsbrutna barn från bokens. Pojkarna från Tonga –  Stephen, Kolo, Mano, David, Luke och Sione – höll sams under sin tid på ön och hjälptes åt med odlingar, matlagning, vatteninsamling och allt annat de behövde för att klara sig. Bregman menar att berättelsen om dessa sex pojkar visar att den sedan länge förhärskande idén om människan som självisk är felaktig och att William Goldings bild av den mänskliga naturen är en nidbild. Jag önskar att det var så enkelt som att han hade rätt.I nya situationer kan vi lätt förmås att göra saker som annars vore oss helt främmande. I ”Flugornas herre” beskriver William Golding denna situationens makt på ett mycket trovärdigt sätt: det avgränsade rummet som får barnens ursprungliga moraluppfattning och världen utanför att blekna bort; den starke ledaren som gör att de flesta avsäger sig sin förmåga att tänka självständigt; utpekandet av syndabockar i form av Ralph och Nasse; skräcken för en yttre fiende i form av ett odjur som inte finns men som motiverar våldet och bristen på demokrati; maskerna som avindividualiserar pojkarna och gör att de känner sig fria från personligt ansvar, och så det vi- och domtänkande som i det här fallet symboliseras av att en del av pojkarna tidigare ingått i samma gosskör och bildar ett sammanhållet ”vi” som ställer andra utanför.Men situationer uppstår inte i ett vakuum. Vilka situationer vi hamnar i beror på vilka man bäddat för. Och där kommer systemets kraft in. Systemet som, förklarar socialpsykologen Philip Zimbardo, tillhandahåller institutionellt understöd, auktoritet och resurser som den enskilda situationen hämtar sin kraft ur. I Goldings bok kommer systemet med pojkarna till ön hemifrån. De har en föreställning om hur ett samhälle ska organiseras som de försöker leva upp till. Som skolbarn av 50– talets England har de fostrats in i ett hierarkiskt och ganska empatilöst förhållningssätt till varandra.Som en sorts ö kan kanske också fängelset Abu Ghurayb under Irakkriget beskrivas. Abu Ghurayb blev känt över världen i april 2004 när bilder därifrån läcktes till pressen. De visade på systematisk tortyr av fångar och ett av de mest absurda fotografierna föreställer en ung kvinnlig amerikansk militärpolis som med ett stomatol-leende lutar sig ner över en plastinpackad och till döds misshandlad man.Efter att vad den amerikanska militärpolisen ägnat sig åt i Abu Ghurayb blev känt i USA blev socialpsykologen Philip Zimbardo, som ägnat sin forskning åt bland annat gruppdynamik, kontaktad av en av de åtalades advokat för att delta i försvaret av honom. Chip Frederick hade dekorerats med ett flertal militära utmärkelser och medaljer. De tester Zimbardo senare utförde på honom visade att han var normalintelligent, med normala moraliska värderingar och utan sadistiska eller patologiska tendenser.Abu Ghurayb var under tiden Chip Frederick var stationerad där en plats i närmast totalt kaos. I stora svep förde man dit både barn och vuxna som råkat befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, som när någon bomb sprängts. Från hustaken runtom fängelset sköt krypskyttar mot militärpoliserna. Chip Frederick arbetade tolv timmar per dygn, sju dagar i veckan under extremt stressande förhållanden. Lägg till detta den uppgift han och hans medarbetare fått av den militära underrättelsetjänsten: att förbereda fångar för förhör. En av Chip Fredricks kollegor berättade om förhållandena: ”De överordnade sa: 'Använd er fantasi. Krossa dem. Vi vill ha dem krossade när vi kommer tillbaka hit.' ”När Donald Rumsfeld med anhang efter att skandalen briserat försökte framställa Chip Fredrick och hans underordnade som de ruttna äpplena i en för övrigt utmärkt korg var det alltså bara ett försök att sprida dimridåer kring det faktum att arbetsförhållandena var fruktansvärda och att förutsättningarna för vilka situationer som kunde uppstå getts av människor högre upp i hierarkin. Med Philip Zimbardos terminologi kan man beskriva det som hände i Abu Ghurayb som att systemiska och situationella krafter samverkade och skapade onda handlingar utförda av goda, eller i alla fall helt normala, människor.Även om Jack, den destruktive ledaren i Goldings bok, har en aggressivitet i sig redan från början hade han kanske i en annan omgivning utvecklats åt ett helt annat håll. Men den gode ledaren Ralph har faktiskt tilldelat honom rollen som jägare och utnämnt gosskören till hans underlydande och han agerar därefter. Kanske med den engelska internatskolans hierarkiska mönster som förebild.Rädsla, outvecklad förmåga till empati, ogenomtänkta föreställningar om vad det innebär att vara ledare eller dåliga modeller för samlevnad kan få oss att göra varandra illa. Alla som någon gång sett mobbning i en skolklass vet att även barn tyvärr kan begå grymheter mot varandra, ibland ganska utstuderande sådana. Det som utspelar sig i ”Flugornas herre” är alltså inget osannolikt scenario men som väl är är det heller inte det enda möjliga, vilket visas av berättelsen om de sex pojkarna på Ata.Till alla öar vi reser tar vi med oss idéer och mönster från de situationer och system vi tidigare befunnit oss i –  olika beroende på våra erfarenheter. Och vi har enorma möjligheter att påverka vilka situationer både barn och vuxna skapar åt sig genom vilka system vi fostrar dem in i och vilka värderingar och förväntningar vi skickar med dem.Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

Vishet var dårskap, och dårskap var vishet. Sant var falskt, och falskt var sant. Inget skulle någonsin bli sig likt. Mattias Hagberg försöker förstå Paulus och den tidiga Jesusrörelsens radikalitet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2020-09-24.Nästan i slutet av Todd Phillips film ”Joker” från 2019 finns en scen som är mättad med kristen ikonografi. Arthur Fleck, spelad av Joaquin Phoenix, står på motorhuven på en kvaddad polisbil. Det är natt och Gotham City har exploderat i våldsamma kravaller. Blodet rinner ner över hans ansikte och han sträcker ut armarna, som en korsfäst.Han har precis lämnat sitt gamla liv; begravt sitt forna jag och återuppstått som Jokern. Han är en nihilistisk hämnare, en fullständigt gränslös varelse formad av en tillvaro i total förnedring. Runt honom samlas folket och deras jubel stiger mot den svarta himlen. Han är deras frälsare.Det är en märklig scen – vacker och skrämmande på en och samma gång. Efter ett liv präglat av förödmjukelser och våld träder Arthur Fleck fram som ett monster. Han är en bisarr och grotesk symbol för en stad i uppror mot allt vad lag och ordning heter.”Joker” är en rå film, full av oprovocerat våld och oförklarliga grymheter, men också förvånansvärt familjär. Regissören Todd Phillips knyter, medvetet eller omedvetet, an till en lång västerländsk tradition, en tradition som i ett par tusen år ständigt ställt moralen på huvudet. Arthur Fleck är narren som avslöjar världen genom att vända den ut och in. Han är dåren som får verkligheten att rämna.Rabbinen och filosofen Jacob Taubes lokaliserade en gång den här traditionens ursprung till aposteln Paulus och den tidiga Jesusrörelsen. I Paulus brev läste han in ett skarpt brott med hela den antika världens mentalitet och moral. Ja, mer än så. Han såg ett fullständigt överskridande av allt som dittills uppfattats som rätt och riktigt. Mot den grekisk-romerska kulturen, som premierade styrka, skönhet, framgång och vishet, satte Paulus, enligt Jacob Taubes, allt som var lågt, fult och skamligt. Paulus frälsare var en torterad och korsfäst brottsling, hans anhängare ett gäng förlorare. Till församlingen i Korinth skrev han:”Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många var förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till …”.Paulus återkommer gång på gång till korset. I sina brev beskriver han föreställningen om frälsaren på korset som ren dårskap, omöjligt att begripa, som ett upphävande av allt som har varit. Ja, när han skriver använder han det grekiska substantivet móros och verbet moraino, som egentligen är betydligt starkare än dåre och dårskap och som närmast kan översättas med ren galenskap, med ett tillstånd av total förvirring, sinnessjukdom.Paulus förkunnelse var provokativ och skandalös. För sina samtida måste hans budskap ha framstått som lika orimligt som om någon idag skulle påstå att Jokern var Guds fiktiva sändebud till världen, och att vi alla borde sänka våra huvuden i vördnad inför hans galna grin.Till och med Gud själv är i Paulus brev ett freak: ”Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.”För Jacob Taubes bar Paulus brev på ett genuint och subversivt patos. Han talade om Pauls fulhet, om en sorts heligförklarande av allt som var utstött och förlöjligat – om en dårskapens politik.Läser man Paulus brev med Jacob Taubes ögon blir det tydligt att den tidiga Jesusrörelsen bars fram av en revolutionär anda. Allt skulle kastas om och bli nytt. De sista skulle bli de första, och de första skulle bli de sista. Vishet var dårskap, och dårskap var vishet. Sant var falskt, och falskt var sant. Inget skulle någonsin bli sig likt.Men allt det subversiva och överskridande förbleknade i samma stund som Konstantin den Store klev fram och gjorde korset till en symbol för imperiet och för sina egna militära framgångar. Med orden ”I detta tecken ska du segra” återställde han den gamla ordningen.Fast ändå inte. Motkulturen levde vidare som en underström i det europeiska samhället, som ett ständigt närvarande korrektiv till makten och härligheten. Under medeltiden blev karnevalerna, narrspelen och gycklarna bärare av denna revolutionära potential i väst, liksom de heliga dårarna i öst. Den burleska folkkulturen blev en skrattspegel, en grotesk utmaning av rådande normer. I karnevalen var just omkastandet av den sociala och moraliska ordningen själva kärnan.Eller, för att tala med Michail Bachtin, den medeltida folkkulturens främsta uttolkare:”[Karnevalen] hjälpte människan att befria sig från den förhärskande synen på världen, från alla konventionella regler, etablerade sanningar, alldagliga och banala gängse meningar, den gjorde det möjligt att se världen med andra ögon, att känna att allt som existerar är relativt och följaktligen att en annan världsordning är möjlig.”Samma anda kom senare att prägla konst och litteratur, ja, kulturen i sin helhet. I ett brev till en författarkollega, skrivet under Pariskommunens sista skälvande dagar i maj 1871, kastade Arthur Rimbaud ner några rader som blivit klassiska, ett slags motto för den radikala modernismen: ”Poeten gör sig seende genom en långvarig, allomfattande och medveten sinnesrubbning.”Insikten har senare förvaltats av undergroundkulturens främsta företrädare, som punkmusiker och skräckförfattare.Med andra ord: Genuin förnyelse kräver ett visst mått av galenskap. Det absurda och groteska har också sin plats i tänkandets historia, liksom det underhållande, lekfulla och gränslösa. Det handlar, med en paradoxal sats, om att tänka det otänkbara.Eller, för att återknyta till Michail Bachtin: ”Alla stora omvälvningar, till och med inom vetenskapens område, föregås och förbereds av en viss ’karnevalisering’ av medvetandet.”Ja, kanske är det just så vi måste möta samtidens överväldigande utmaningar; avklädda och förryckta, likt heliga dårar. Kanske är det dags att släppa in clownerna. Vända världen upp och ner. Låta de sista bli de första. För hur ska vi annars klara av att ta oss ur den rådande ordningen och hantera allt från klimatförändringar till ökade klyftor?I Todd Phillips film ”Joker” faller den sociala ordningen samman samtidigt som Arthur Fleck transformeras. Till sin socialsekreterare säger han retoriskt:– Är det bara jag, eller blir det allt galnare där ute?Kanske är det dags för oss alla att ställa oss den frågan.Mattias Hagberg, författare

Genom ett antal berg berättar Dan Jönsson om människans försök att nå toppen samtidigt som vi faller nedför dess sluttning. Följeslagare blir konstnärer och författare som försökt bemästra höjderna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2023-09-25.1. När Rousseau fick oss att klättra i bergNär den amerikanske bergsbestigaren och författaren Mark Jenkins besteg Mount Everest våren 2012 passerade han fyra lik på vägen upp. I ett bisarrt reportage i National Geographic berättade han hur det på vissa partier var två timmars kö för att ta sig vidare, hur soporna låg i drivor längs leden upp till toppen och när han till slut nådde målet var där så trångt att han knappt hittade någon plats att stå. Inte precis vad man förväntar sig på världens tak kanske, men faktiskt en sorts vardag under det tidiga tjugohundratalet, när Mount Everest några försommarveckor varje år upplever en rusning som bara blir mer och mer intensiv, till följd av en expanderande exklusiv äventyrsturism där superrika globetrotters för enorma summor kan köpa sig plats i en toppexpedition, ofta utan att alls ha den rätta erfarenheten, träningen eller ens utrustningen.Trängseln, soporna och dödsoffren på världens högsta berg låter kanske som den perfekta kapitalistiska karikatyren av en naturlig mänsklig drift mot höga mål, förvrängd av växande ojämlikhet och statushets. Men idén att klättra upp på ett berg bara för sakens skull har en historia, och faktum är att den fram till för några hundra år sedan skulle ha verkat ganska obegriplig. För medeltidens bibelkunniga var det en känd sak att några berg inte existerade i Första Mosebokens geografi – man antog därför att de hade uppstått först efter syndafallet, när Herren i vredesmod beslöt sig för att knyckla till jordskorpan som straff för människornas olydnad. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt. Synen på bergen som ett skönhetsvärde och på bergsvandringen som moraliskt stärkande är av sent datum, och kan faktiskt dateras rätt exakt – närmare bestämt till 1760, när Jean-Jacques Rousseau gav ut sin roman Julie eller Den nya Heloïse.Det är i det tjugotredje brevet i denna väldiga korrespondensroman, som nästan över en natt gjorde Rousseau till kultförfattare bland Europas kulturella aristokrati, som den förälskade informatorn Saint-Preux beger sig upp bland alptopparna kring den lilla staden Sion i den schweiziska bergskantonen Valais. Till sin elev och älskade Julie, skild från honom av klasskrankor och hedersbegrepp lika branta och oöverstigliga som Matterhorn, författar han här vad som bör vara den moderna alpinismens urmanifest. Saint-Preux beskriver hur han under en lång dags vandring mot de högsta topparna till slut når ovan molnen och där upplever hur hans oroliga sinnesstämning liksom klarnar upp och lättar. ”Det verkar”, skriver han, ”som om när man höjer sig över människornas nivåer, man där också lämnade kvar alla låga och jordiska känslor. Som om när man närmar sig mera eteriska regioner, själen fick någon del av deras oföränderliga renhet.” Han beskriver känslan av att, som han uttrycker det, ”befinna sig i en alldeles ny värld”, hur ”hela skådespelet har över sig något magiskt, övernaturligt som tjusar både förnuft och sinnen. Man glömmer allt, man glömmer sig själv, man vet inte längre var man är.”Det enorma genomslaget för Rousseaus roman blev impulsen till de första strömmarna av alpin kulturturism. Med romanen som reseguide började hans entusiastiska läsare vallfärda till trakterna kring Genèvesjön för att med egna ögon se platserna där berättelsen utspelar sig – något Rousseau själv för övrigt inte alls förstod poängen med. De himlastormande bergslandskapen i Valais blev ett självklart mål, men den plats som främst av alla lockade turisterna var en klippa ovanför Meillerie vid Genèvesjön där Saint-Preux i en laddad scen lite längre fram i berättelsen, sjuk av hopplös kärlek, står och känner suget från det oåterkalleliga: ”Klippan är brant, vattnet är djupt och jag är förtvivlad.”Idéhistorikern Björn Billing har beskrivit hur Rousseaus roman inledde vad han kallar en kulturell ”synvända”, när en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg, på ganska kort tid förbyttes i romantisk dyrkan. Visserligen har människor i alla tider fascinerats av bergens majestät och sett dem som hemvist för högre makter – grekerna med sitt Olympos till exempel, eller Bibelns Moses som på berget Sinai fick ta emot de tio budorden. Och visserligen gjorde diktaren Francesco Petrarca redan på 1300-talet historiens kanske första frivilliga bergsbestigning när han av ren nyfikenhet gick upp till toppen av det 1912 meter höga Mont Ventoux och stod där ”som förtrollad” som han skriver i ett brev. Det finns fler intressanta undantag, men de förblir just undantag. I det allmänna medvetandet stod bergen för den kaotiska och ofruktbara motsatsen till det goda kulturlandskapets välordnade liv. Att där bodde hemska drakar och demoner var vedertagen kunskap långt in på 1700-talet, och något som även Linné räknade med i sin naturhistoria.Björn Billing kallar med en träffande formulering Saint-Preux alpina vision i Julie för en ”profan bergspredikan” som förkunnar en ny tid, rentav en ny värld – och med den också en ny naturuppfattning där det vilda och otyglade inte längre ses som något ont och hotfullt utan istället som en öppning mot ”det sublima” - alltså den speciella svindel som för människans trubbiga sinnen framkallar en känslomässig aning om en högre, bortomliggande ordning. Men bergslandskapen blir också sinnebilden för en kulturkritik där civilisationens artificiella och tillrättalagda förljugenhet ställs i kontrast till den råa naturens kraftfulla, osentimentala sanning. Kort sagt, bergsbestigningen danar karaktären, eller som Billing sammanfattar det: ”Utsikt ger insikt, yttre höjd ger djup åt tanken.”För Rousseaus eftervärld är ju det där självklarheter. Bergsbestigningen har helt enkelt blivit en av den västerländska kulturens starkaste metaforer, lika användbar inom konst och religion, som filosofi – och politik. När Vladimir Lenin till exempel efter det sovjetiska inbördeskriget skulle förklara idéerna bakom den så kallade nya ekonomiska politiken, skrev han en av sina sista artiklar, med titeln Om att bestiga ett högt berg – där han liknar revolutionärens svåra väg mot målet vid en bergsbestigningsexpedition, som efter att ha överraskats av dåligt väder tvingas vända tillbaka ner till baslägret och samla krafter för ett nytt försök. Hundra år senare, när den sortens expeditioner som han själv ledde åtminstone för det här kapitlet i historien verkar ha packat ihop och åkt hem, och glaciärernas vita vidder är på väg att smälta bort för gott, ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar, uppenbart okänsliga för det faktum som får sägas vara alpinismens blinda fläck: att det från toppen bara finns en väg att ta sig vidare. Nämligen utför.2. Hokusai besteg aldrig FujiPå perrongen i Kawaguchi-ko är Fuji det första man ser när man kliver av expresståget från Tokyo, överfullt av vandrare och dagsturister. Någon mil söderut, på andra sidan spåren tornar det japanska nationalberget upp sig som en väldig rispapperskuliss, den vita hättan liksom utskuren ur himlens ljusblå dis med grafisk skärpa precis som på något av Katsushika Hokusais klassiska träsnitt. Järnvägens högspänningsledningar skär upp bergets perfekta profil i tunna, horisontella skivor, det är en strålande vårdag mitt i körsbärsblomningen och den bökiga trafiken i denna medelstora landsortsstad som utgör Fujiturismens logistiska centrum bullrar på som inget hade hänt, som om den inte alls lade märke till hur berget ligger där och ruvar i sin upphöjda frid. Jag får idén att ägna dagen åt ett fotografiskt projekt i Hokusais efterföljd, en sorts uppdatering av hans berömda ”36 vyer av berget Fuji” där jag ska fånga allt det Hokusai inte såg. Fuji bakom vägarbeten, Fuji sett i gatukorsningens skvallerspegel och genom nöjesfältets bergochdalbanor, Fuji som trafikkoner, på shoppingkassar och som kylskåpsmagneter. Etcetera.Det visar sig förstås att jag har underskattat Hokusai. Mycket kan man säga om denne den japanska ukiyo-e-konstens store mästare, men hans relation till det heliga berget var verkligen allt annat än pryd. Det finns en historia om hur han en gång bjöds in till den 11:e Tokugawa-shogunens palats tillsammans med en kinesisk mästare för att de båda skulle visa härskaren sina färdigheter i landskapsmåleri. När det blev Hokusais tur drog han med bred pensel ett vindlande blått stråk över papperet och gick och hämtade en höna vars fötter han doppade i röd färg och sedan lät promenera några gånger över målningen. Så föddes mästerverket ”Höstlöv i Tatsutagawafloden”. Historien är kanske sann, kanske inte – men säger mycket om den finurliga uppfinningsrikedom som dominerar bilden av mästaren i Japan, till skillnad, skulle jag säga, från i väst. På Hokusaimuseet i Tokyo slutar utställningarna med ett lustigt diorama som ska visa hur det kan ha sett ut i konstnärens ateljé mot slutet av hans liv. I ett enkelt rum i traditionell stil med tatamimattor ser man Hokusai och hans dotter, som i många år fungerade som hans assistent; här måste hon vara i sextioårsåldern och den bortåt nittioårige Hokusai ligger på knä på golvet, hukad över pappret, fullständigt uppslukad, med ändan i vädret som ett barn.För att bestiga Fuji ska man vara där i augusti, läser jag. Säsongen öppnar någon gång i maj men vädret på tre tusen meters höjd är ombytligt och kan snabbt tvinga vandraren att vända om. Men inte heller under högsommaren kan man vara säker. På bilder som bergsbestigare själva har tagit är det ofta dimma, och ser kallt och ruggigt ut. Annars är klättringen inte särskilt krävande vad jag förstår. Den tar ungefär sex timmar, meningen är att man ska nå toppen lagom för att se solen gå upp i Stilla Havet, det vill säga vid tre-fyratiden på morgonen, vilket innebär att man får börja vandringen någon gång på kvällen. De som kommer upp i tid och har lite tur med vädret har förstås en vidunderlig utsikt. När man ser på bilderna som folk lagt ut på nätet är det lätt att bli avundsjuk. Samtidigt går det inte att blunda för att något väsentligt saknas på dem. Nämligen Fuji självt. Det är som att de kommit så nära sitt objekt att det försvunnit, gått i upplösning som en hägring. Den perfekta vulkanen visade sig bara vara en isig hög av grus och sten.Å andra sidan: ett berg är alltid något mer än så. Och särskilt när det gäller ett så ikoniskt berg som Fuji går det förstås att se bestigningen ur ett mer symboliskt perspektiv, som något slags mystiskt överskridande, ett inträngande i den perfekta silhuetten där verkligheten bakom bilden uppenbarar sig. Men Hokusai tycks inte ha varit lagd åt det hållet. Museets lekfulla och vardagliga diorama fångar lite av den nyfikna och rastlösa personlighet som annars framför allt kommer fram i de fantastiska skissböcker han förde genom hela livet, fulla med träffsäkra iakttagelser, komiska karikatyrer, perspektivstudier, erotik och mönsterskisser. Dessa så kallade manga är rörliga i tanken och tekniskt uppfinningsrika på ett sätt som får mig att tänka på Leonardo da Vinci: här finns dekorationsidéer för kammar och solfjädrar, studier av husgeråd och kanonrök, av cirkusartister i aktion och fyllbultar i slagsmål, och instruktioner för hur man avbildar fåglar med hjälp av olika kanjitecken eller tecknar vågor med hjälp av det ljudhärmande, krokiga hiraganatecknet ”tsu”. Många av mangaböckernas skisser och infall fann sedan, precis som hos Leonardo, vägen till hans mer genomarbetade ukiyo-e-snitt, som han gärna befolkade med allt från inspekterande statstjänstemän till festprissar på väg hem från glädjekvarteren i gryningen.Bilderna av det heliga Fuji är lika vanvördigt fulla av hektiska vardagsscener. I en av de berömda trettiosex vyerna kläms berget in under en ofantlig sågbock som ramar in det med sin trekantiga form, och med en man som uppflugen på stocken bearbetar den med en väldig timmersåg. I en annan ses en tunnbindare stå och hyvla insidan av ett gigantiskt fat, vars runda cirkel bildar ram åt Fuji som sticker upp vid horisonten. Rentav ännu livligare blir det i den svartvita serie om hundra bilder som var bland det sista Hokusai hann göra innan han dog nära nittio år gammal 1849. Här bildar Fuji fond åt ylande hundar och glammande festprocessioner, åt akvedukter och byggnadsställningar. Här finns en scen där en trött poet avbryter sig i sina kalligrafiska övningar och gäspande sträcker armarna i luften medan Fuji likgiltigt tornar upp sig genom fönstret. Jag hittar till och med en bild där Fuji leker kurragömma bakom en genombruten sfärisk konstruktion som direkt får mig att tänka på bilden som jag själv tog genom bergochdalbanan. Och flygdrakarnas långa linor skär upp bergets silhuett i breda klyftor.Men Fuji förblir Fuji. Ständigt reser berget sin svala, perfekta profil mot horisonten, oberört av all ruljangs som pågår vid dess fot. Ibland detaljerat återgivet, ibland som en skugga, ibland bara som en stiliserad silhuett eller ett enkelt kalligrafiskt tecken. Bergets betydelse består i kontrasten mellan dess eviga, distanserade närvaro och all den uppslukande vardagliga verksamhet som omger det. Bilderna besvärjer den döda vulkanens döda perfektion, bemänger den med mänskligt liv och stökar till dess rena horisont. Det förändrar inte berget, och ändå förändrar det allt. Katsushika Hokusai var, såvitt man vet, aldrig på Fujis topp. Han betvingade sitt berg med andra metoder, genom att så att säga ta ner det på jorden. När jag ser på dessa bilder undrar jag ibland om han var rädd för det.3. Människan kan inte förflytta bergAtt människor är rädda för berg är egentligen inte underligt. Det är det normala; att stå inför ett högt berg kan ge en känsla av omvänd svindel, som om man står på botten av en väldig grav och famlar med blicken i tomheten. Bergen är som havsdjupen, en del av världen som ligger bortom människans herravälde och som när vi kommer i närkontakt med elementen, ute på öppet vatten eller vid branta stup, ger oss en insikt om vår obetydlighet. Orofobin – som man säger med en medicinsk term – är på så vis mer besläktad med torgskräck än med vanlig höjdskräck: orofobin bottnar just i mötet med en värld som ter sig oåtkomlig, undflyende, främmande, fientlig mot allt mänskligt. Bergens ogästvänlighet, de bistra och nyckfulla förhållanden som råder på mycket hög höjd ger en aning om hur bräcklig den mänskliga civilisationen och kulturen är, hur lite skydd den faktiskt erbjuder när vi ställs öga mot öga med geologins realiteter. Sedd med bergets blick är människan och hela antropocen bara en övergående klåda i jordskorpan.Men somliga berg är också mer skrämmande än andra. En levande vulkan är till exempel något helt annat än en död. I Germaine de Staëls tragiska roman ”Corinne” finns en mäktig passage där huvudpersonerna Corinne och hennes älskare Oswald bestiger Vesuvius utanför Neapel. Vandringen mot toppen äger rum mitt under ett utbrott, dessutom på natten, med de glödande lavaströmmarna som dramatisk illuminering av det karga och svartbrända landskapet. Dumdristigt, kan man tycka, men allt för den litterära effektens skull; de Staël målar upp hur hennes romanpersoner rör sig i ett dödens landskap, bortom allt mänskligt. ”Eldströmmen”, skriver hon, ”har en luguber färg, inte desto mindre får den då den sätter eld på vinstockar och träd en klart brinnande låga som svär mot den dystra lavan, rinnande fram som en flod i helvetet, långsamt som sand, svart om dagen, röd om natten.””Corinne” gavs ut 1807, alltså vid en tidpunkt i den europeiska kulturhistorien när den nedärvda orofobin just börjat släppa sitt grepp och ge efter för en romantisk fascination inför bergslandskapens sublima övermakt – åtminstone inom den bildade aristokratin. Romanen, som till formen är en rätt besynnerlig hybrid mellan kulturhistorisk reseskildring och romantisk kärlekstragedi, anses också ha legat bakom att just Vesuvius fick sådan dragningskraft bland 1800-talets nordeuropeiska Italienfarare. De Staëls katastrofturister blev så att säga stilbildande både ifråga om målets beskaffenhet och med sin intellektuella hållning. Bara några decennier tidigare hade Pompejis ruiner börjat grävas ut och visas för publik, något som förstås ytterligare förstärker den bävan som Corinne och Oswald känner inför bergets makt. I ruinstaden fängslas de av det motsägelsefulla i förstörelsen, hur ”vulkanen som har täckt hela staden med aska har skyddat den från tidens härjningar”. Döden i Pompeji, fångad i ögonblicket som i en 3D-scanner, framstår som kusligt och paradoxalt livslevande. ”Ingen annanstans hittar man en starkare bild av livets plötsliga upphörande”, skriver de Staël. ”På väggarna i ett vakthus ser man fortfarande de valhänta bokstäverna och de grovt tecknade figurerna som soldaterna ritat för att få tiden att gå, den tid som redan var på väg att uppsluka dem.”Pompejis alla döda spökar för Corinne och Oswald där de strävar mot den brinnande vulkanens topp, i strid mot allt förnuft. Tecknen de omges av kan inte misstolkas: ”över en viss höjd slutar fåglarna att flyga”, skriver de Staël, ”ytterligare ett stycke högre upp reduceras växtligheten till ett minimum och om man fortsätter når man dit inte ens insekterna hittar något att leva på i den förbrukade, sterila jorden. Alla spår av liv upphör, ni inträder i dödens rike, och denna pulvriserade marks aska är nu det enda som rör sig under era osäkra fötter.” Ekot från Dantes helvete stegras till ett mörkt crescendo när vi når vulkanens rykande krater: ”Corinne”, säger Oswald förfärad, ”är det från dessa infernaliska gränstrakter som sorgen beger sig? Är det från denna topp som dödsängeln svingar sig?”Visst är det så. Bestigningen av Vesuvius utgör romanens dramatiska vändpunkt, Corinne och Oswald tycks ana att deras kärlekssaga nått sin kulmen och att det från och med nu bara löper utför, mot tragedins oundvikliga fullbordan. Berget besegrar dem, inte genom att visa sig obetvingligt utan med sin orubblighet, och om romanen har en moralisk kärna någonstans är det för mig just i denna blinda, förlamande ödestro, insikten om att vi alla i det långa loppet färdas mot vår undergång, den kommer, var så säker, frågan är bara hur, frågan är bara när – och jag kommer plötsligt att tänka på ett slagord från åttiotalets solidaritetsrörelse mot apartheid, att ”berg är till för att flyttas”. Dumheter. Berg är inte alls till för att flyttas, tvärtom, det är bergen som förflyttar människan.Och frågan är vart. Tänker man efter är det kanske den frågan hela den mänskliga kulturen går ut på att besvara. I den engelska renässanslegenden om Muhammed och berget gjorde Muhammed som bekant missbedömningen att han med sina gudomliga specialkontakter skulle kunna ropa till sig ett berg han ville predika från. När det inte fungerade konstaterade han ödmjukt att om nu inte berget ville komma till Muhammed, så fick Muhammed komma till berget. De berg som nu tornar upp sig för vår civilisation, de orubbliga svar naturen ger på mänsklighetens övermodiga försök att betvinga den, kommer att kräva just den sortens kreativa, ödmjuka förflyttningar.Men också något mer: en sorts, vad ska vi kalla det, pragmatism? Funktionell dumhet? Den stackars Sisyfos, som i den grekiska myten är dömd att i evighet rulla sin sten uppför berget, måste som Albert Camus skrev tänkas som en lycklig människa: han har åtminstone en uppgift. Att den är meningslös spelar ingen roll, han vet vad han ska göra och behöver inte veta varför. Därför arbetar han oförskräckt vidare; trots att han gång på gång misslyckas är han ändå inte rädd att misslyckas på nytt. I ”Corinne” pekar bestigningen av Vesuvius på ett liknande sätt fram mot romanens slutsidor, när dess kärlekstragedi redan nått sin ödesbestämda uppfyllelse och Oswald med sin nyblivna hustru en sista gång reser tillbaka mot Italien – för att på toppen till gränsberget Mont Cenis överraskas av en snöstorm. Återigen strör de Staël de orofobiska helvetesmetaforerna omkring sig: ”Allt som skapats på jorden visade nu monotont fram en och samma sida, från stupens bråddjup till de högsta bergstopparna… de vitklädda granarna speglades i vattnet likt trädspöken.” Ännu en prövning, ännu ett förebud. Sådant är livet, sådan är historien. Ständigt nya vyer, nya svårigheter, ständigt nya berg.4. Berget som etisk och estetisk fråga och svarDet finns ett känt fotografi av Paul Cézanne som visar honom i unga år, någon gång på 1870-talet, kisande under solhatten, stödd på sin vandringsstav och med sina målargrejer i en ränsel på ryggen. Det är ett av de oftast reproducerade Cézanneporträtten och bildtexten brukar bli något i stil med ”au motif!”, ”uppbrott mot motivet!” – man får föreställa sig honom stående utanför sin magnifika ateljé i norra utkanten av Aix-en-Provence, med solen i ögonen, på väg mot ännu en dags ögonbrottning med sitt favoritmotiv, berget Sainte-Victoire några timmars vandring österut. Författaren Peter Handke kommer att tänka på den när han själv hundra år senare promenerar utmed bergets nordsluttning, i lycklig, meditativ självförglömmelse. Som Cézanne tycker han sig gå upp i sitt motiv.Från 1870-talet och fram till sin död 1906 använde sig Paul Cézanne av Sainte-Victoire som motiv i ungefär fyrtio målningar, numera spridda över världen från Moskva till Baltimore. Långt ifrån alla krävde några längre strapatser; oftast räckte det för Cézanne att traska några hundra meter uppför kullen från sin ateljé, där han hade en vidsträckt vy över berget och det omgivande landskapet. Det har man fortfarande. På toppen, som man når längs en slingrande stentrappa, finns reproduktioner av målningarna uppsatta så man kan jämföra med verkligheten, och kanske fundera över vad som får en människa att ägna halva sitt liv åt ett och samma föremål. Vad var det Cézanne var ute efter i dessa ständigt nya tolkningar av det han såg? Jag tänker mig att han måste ha drömt om berget på nätterna och vaknat varje morgon med en rastlös känsla av att ha missat det väsentliga. För Peter Handke handlar det ytterst om etik. Målarens outtröttliga tvekamp med motivet besvarar konstens moraliska urfråga: varför målar eller skriver man? Med vilken rätt?Peter Handke skrev sin lilla tankebok ”Vägen till Sainte-Victoire” 1980, efter en tid i Amerika när han, tillbaka i Europa och än så länge med sin uppgift lite oklar för sig, återvänder till Cézannes bilder som några år tidigare slagit honom som en uppenbarelse. Handke beskriver att han egentligen först i mötet med Cézanne förstod att bilder kan vara något mer än illustrationer till en text. Att form och färg kan utgöra en verklighet med helt egna principer, och att det är något han som författare kan lära av. ”Vägen till Sainte-Victoire” har på svenska en titel som för tanken till pilgrimsfärder – och det är inte fel, men originaltiteln är skarpare: ”Die Lehre der Sainte-Victoire”. Sainte-Victoires lära. Som alltså börjar i en fråga: Varför skriver jag? Med vilken rätt?Jag har funderat på det där: om det kan vara så att den sortens frågor har skjutits i bakgrunden i vår tid, med den digitala skriftens utbredning. Att digitaliseringen har skapat en textinflation, där skriften har förlorat sin fysiska substans och det som skrivs skrivs mer och mer i vinden – på gott och ont, men hursomhelst med den effekten att de moraliska grundfrågorna ses som lite patetiska och överdrivna. En tidsödande överkurs: ungefär som att bestiga ett berg. Å andra sidan tror jag att alla skrivande människor, och särskilt de som har skrivandet till yrke, förr eller senare hajar till inför frågan: vad är det jag håller på med? Vad ska detta tjäna till, egentligen? ”Das Recht, zu schreiben”, Rätten att skriva, som Handke kallar det, måste då på något vis försvaras innan man kan återvända till sitt skriv- eller tangentbord. Ibland kräver det sin pilgrimsfärd.Och ibland kommer man ju inte ända fram. En eftermiddag i oktober står jag själv vid Sainte-Victoire; den långa bergskammen, som sträcker sig flera kilometer i väst-ostlig riktning, men som från Aix, och på Cézannes målningar, knappt syns mer än som ett brant fall i bergets nästan koniska profil, reser sig som en femhundra meter hög vägg mot den djupblå himlen. Jag har förstått att det från nordsidan ska vara en enkel vandring upp till toppen, men just idag blåser den hårda, kyliga nordvästvind som i Provence kallas mistral, så medan nordsluttningen ligger i skugga och snålblåst är det sol och lä på sydsidan. Härifrån är det flera timmars tuff klättring om man ska ta sig upp; det stora korset på toppen tecknar sig som ett oåtkomligt, lite förargligt kryss mot skyn. Stigen utmed den mäktiga branten går genom en låg vegetation uppför en liten kulle, mot en stuga som heter ”Refuge Cézanne”. Den byggdes 1953, och har alltså inget alls med Cézanne att göra – men känslan av att stå här i solnedgången är ändå fin, med slätten ner mot havet svept i ett gyllene dis och med dofterna av rosmarin och timjan från marken. Det är, på modern svenska, ”good enough”. Ibland kommer man, som sagt, inte närmare än så.Jag tänker mig att Cézanne kanske såg på sina tidiga målningar just så: good enough. Men hur tar man sig vidare? Det han gjorde – och som gav honom rykte som en banbrytare inom det moderna måleriet – var dels att han upptäckte hur han kunde öppna nästan omärkliga övergångar, ”passager”, mellan förgrund och bakgrund genom att med färgen lösa upp konturerna hos formerna i förgrunden. Dels att han såg hur färgens ljushetsgrad, valör, kunde binda samman förgrund och bakgrund istället för att som annars skilja dem åt. Effekten var att motivet inte längre framträdde som subjektiva ljusintryck utan i sin fulla, massiva materialitet. Handke konstaterar att Cézanne får berget att träda fram ”i sig självt”, outgrundligt för den mänskliga blicken men samtidigt djupt förbundet med allt som finns i världen – och det slår honom som i en triumferande vision att detta är svaret på frågan: hans ”rätt att skriva” handlar om att göra dessa sammanhang levande. Förbindelsen mellan jaget och tingen: kan han föra den insikten vidare, så har han nått sitt mål.På kvällen efter min misslyckade expedition till Sainte-Victoire antecknar jag i dagbokens marginal ordet: ”Billebjer”. Det kräver kanske en förklaring. Billebjer är en liten bergknalle någon mil öster om Lund, en urbergshorst som sticker upp ur lerslätten med en form som påminner om berget utanför Aix, men i miniatyr: en mjuk nordsluttning, och så en stupande stenbrant i söder – visserligen inte mer än tio meter hög, men när jag var där som liten var den hisnande och livsfarlig. Peter Handke reser efter sin uppenbarelse hem till Salzburg, där han gör en vandring till en liten kulle i en skog utanför stan, som han beskriver detaljerat i bokens slutkapitel, innan han på nytt kan vända tillbaka till sitt skrivbord. Jag har ingen vision att följa, men när jag står vid Billebjer vet jag att jag hamnat rätt. Det är ett lagom litet berg. Jag märker hur mina fötter och fingerleder minns bergets alla skrevor och små avsatser, som om kroppen fortfarande passar ihop med dem efter alla gånger jag klängt upp här. Från toppen ser jag slätten breda ut sig i ett gyllene eftermiddagsdis ner mot Öresund. Det är snart mörkt. Några djupa andetag, och så tillbaka ner. Tillbaka, det vill säga vidare.Dan Jönsson, författare och essäistDen första och sista delen är bearbetningar av tidigare sända essäer.LitteraturBjörn Billing: Utsikt från en bergstopp – Jean-Jacques Rousseau och naturen. Ellerströms förlag, 2017.Peter Handke: Die Lehre der Sainte-Victoire, på svenska som Vägen till Sainte-Victoire. Översättning av Margaretha Holmqvist. Albert Bonniers förlag, 1982.Hokusai: One Hundred Views of Mt. Fuji. George Braziller, 1999.Hokusai. Thirty-six Views of Mount Fuji. Taschen, 2021.Jean-Jacques Rousseau: Julie eller Den nya Héloïse. Översättning av Olof Nordberg. Natur och kultur, 1983.Germaine de Staël: Corinne. Översättning av Jan Henrik Swahn. Natur & Kultur, 2022.MusikL.T. Fisk: Jag står kvar. Album: Åsnemanifestet. Text och musik: Johan Andersson. Aska, 2023.

Hur skiljer man författaren från verket? Mats Almegård reflekterar över problematiken i ljuset av den österrikiske författaren Ingeborg Bachmann. Eller rättare sagt i ljuset av hennes litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-05.Kan vi inte bara förbjuda författarporträtt på baksidesfliken av böcker? För vad fyller de där porträtten för funktion annat än att leda bort läsaren från texten? För texten, den är allt. I alla fall enligt den lära jag indoktrinerades i under mina studier i litteraturvetenskap.Författaren på porträttet jag just nu tittar på, är visserligen död. Men hennes liv har fascinerat många. Många som inte har läst en rad av den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann vet att hon levde tillsammans med författaren Max Frisch samtidigt som hon hade en kärleksrelation med poeten Paul Celan.Jag tror att hon hade instämt i min önskan om att bli av med den biografiska distraktionen i författarporträttet. För redan under sin livstid försökte Bachmann värja sig emot intresset för henne som person. När hon i slutet av femtiotalet inledde sina poetikföreläsningar vid Johann Wolfgang von Goethe-universitetet i Frankfurt hävdade hon omgående den litterära textens egenvärde med orden ”Allt som kan sägas om ett verk är svagare än verket”.Självklart skriver författarna utifrån sina egna erfarenheter. Så även Ingeborg Bachmann. Hennes älskare Paul Celans död gav eko i romanen Malina – vars jag-berättare förresten bor i exakt det område av Wien som Bachmann själv gjorde i mitten av fyrtiotalet och som beskrivs med orden: ”Ögonfärg brun, hårfärg blond, födelseort Klagenfurt”. Det låter som Bachmann själv – och i sin tredje poetik-föreläsning i Frankfurt – ”Det skrivande jaget” – går hon in på det problematiska med att introducera ett jag i en litterär text – eftersom det inte bara lockar till en biografisk läsning, utan också onödig identifikation: ”Vem har inte som sextonåring mött ett jag i en bok, i en dikt, misstagit det för författaren själv och själv nästan blivit detta jag”, säger hon.Möjligen var det för att undgå de biografiska tolkningarna eller de naiva läsningarna som hon i sin novellsamling Simultan – som blev det sista hon publicerade under sin livstid – övergick till tredje person. Kvinnorna i novellerna är gestaltade med en samtidig närhet och distans som underminerar en biografisk läsning, vilket översättaren Linda Östergaard fångat elegant i den svenska översättningen.Novellsamlingen ingick i det stora prosaprojektet Todesarten (Sätt att dö) dit även Malina räknas. Men formen och tilltalet skiljer sig. Todesartenprojektet avslutades ironiskt nog inte – eftersom hon avled i sviterna av en eldsvåda hemma i lägenheten i Rom år 1973. Den tyska kvällspressen konstaterade krasst att det var som om hon författat sin egen död – de var fortfarande inne på att tolka henne biografiskt.Kanske var det uttryck för en tidsanda då en kritikerkår generellt förminskade kvinnliga författare. Det fick även Bachmann erfara. Detta trots att hon hävdat textens egenvärde, problematiserat det litterära användandet av pronomenet ”jag” och med hänvisning till en av den tyska modernismens viktigaste texter om estetik också grubblat över språkets förmåga att överhuvudtaget kunna beskriva verkligheten. I sin första Frankfurtföreläsning citerar hon ur Hugo von Hofmannsthals Lord Chandos brev.I detta fiktiva brev skildras den moderna människans språkkris som resulterar i oförmågan att beskriva verkligheten i ord. De abstrakta orden faller sönder i Lord Chandos mun ”likt ruttna svampar”. Bachmann sammanfattar det med att ”förtroendet mellan jag och språk och ting är allvarligt rubbat”.Men – när hon håller sin föreläsning är tiden en annan. Det handlar inte enbart om ett modernistiskt tvivel på språkets möjlighet att fånga verkligheten. För nu är även tingen osäkrade. På vissa sätt förekommer hon postmodernistiska analyser när hon i sin föreläsning från 1959 konstaterar: ”Vår tillvaro befinner sig idag i skärningspunkten mellan så många realiteter som inte hänger ihop, som behärskas av de mest motsägelsefulla värderingar”.Nio år senare ska Hans-Magnus Enzensberger förklara litteraturen död i tidskriften Kursbuch. Året efter det noterar Michel Foucault i artikeln ”Vad är en författare?” att ”det var länge sedan kritiken eller filosofin lade märke till författarens försvinnande eller död”. Språkkrisen har då blivit en del av en större kris som omfattar både subjekts- och verklighetsförlust. Och det är där vi hittar de kvinnliga huvudpersonerna i Simultan. De befinner sig i en ”funktionell nyttovärld” som Bachmann beskrev redan i sina Frankfurtföreläsningar: varken språk, samhälle eller historia erbjuder en grund att stå på.Samlingens titelnovell gestaltar denna trygghetsförlust. Den till ytan framgångsrika, men på insidan olyckliga, simultantolken Nadja beger sig i den ut på en bilresa tillsammans med en man hon just träffat. För Nadja är resandet inget konstigt. Hon reser ständigt i sin yrkesroll. Samtidigt plågas hon av att geografiskt ha tappat fotfästet. Hon är hemma överallt – och ingenstans. Detta har skadat henne och hon har blivit oförmögen till närhet. När hon reser iväg med Ludwig Frankel – som mannen heter – vägrar hon sova i samma rum som honom. Hon är rotlös och bränd av tidigare kärleksrelationer. Även i språken hon på ytan behärskar är hon vilsen. Hon måste akta sig, ”så att hon inte en vacker dag begravdes av ordmassorna”.Precis som Nadja kommer denne Ludwig från Österrike. Inledningsvis ger det henne förhoppningen om att de ska kunna dela ett gemensamt språk. Men snart visar det sig att de inte alls förstår varandra. Nadja kan inte ens förmå sig att säga hans namn. Någonstans på hotellet spelas Strangers in the Night. De båda förblir främlingar för varandra.De gör en utflykt till en Kristusstaty uppe på en klippa då Nadja drabbas av en akut kris. Hon ber Ludwig fortsätta utan henne. Själv lägger hon sig ned, oförmögen att ens gråta:Hon tänker också att hon är rädd för att detta är ”början på språklösheten”. Att denna existentiella kris drabbar henne just där, på klippan under Jesusstatyn, är självklart mycket symboliskt. Inte heller religionen erbjuder en grund för Najda. Hon är hopplöst förlorad mellan språk, kulturer och sammanhang.Novellerna i Simultan ger inte upphov till biografiska tolkningsmöjligheter som exempelvis romanen Malina. Snarare bör de ses som en del av en kartläggning av det moderna samhället som Bachmann avsåg med sitt Todesartenprojekt.Å ena sidan personen, å andra sidan verket. Det ska väl inte vara så svårt att hålla dem åtskilda tänker jag efter att jag har slagit igen boken. Mina ögon rör sig över det vackra skyddsomslaget. Långsamt öppnar jag pärmen bakifrån. Och där står hon och läser tidningen vid en spis i ett litet kök. Var det möjligen där – just där – som branden som tog hennes liv började?Mats Almegård, journalistLitteraturIngeborg Bachmann: Malina. Översättning: Linda Östergaard (Salamonski Press 2009)Ingeborg Bachmann: Simultan. Noveller. Översättning: Linda Östergaard (Ellerströms 2018)Ingeborg Bachmann: Utplåna fraserna. Föreläsningar, tal och utvalda texter. Översättning: Linda Östergaard (Ellerströms 2016)Michel Foucault: ”Vad är en författare?”. I: Modern Litteraturteori 2. Red: Claes Entzenberg & Cecilia Hansson (Studentlitteratur 1993)