Översättning: Allt är en tolkning från ett främmande språk

Poesin är det som försvinner vid översättning, sägs det. Men översätter vi inte alla hela tiden? Jonas Rasmussen söker efter ett gemensamt modersmål.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Från radion i köket kommer dagligen nyheter om konflikter världen över. Och mitt i allt det här tänker jag på något så banalt som träd.

När jag hör eller läser ordet ”träd” tänker jag på björken vid vägen utanför mitt barndomshem – hur vi klättrade i den; hur den svartvita barken kändes mot fingrarna; hur det svajade när man var 15 meter upp och kunde se vårt hustak uppifrån. En skogsbrukare gör sig säkert helt andra bilder i huvudet: för hen är ett träd kanske lika mycket en kapad stam redo att förädlas till virke. Och en arborist får säkert helt andra associationer.

Jag arbetar som översättare och det brukar sägas att översättning handlar om att överbrygga språkliga, kulturella och nationella gränser, och det är förstås sant. Men kanske är översättning både någonting mycket mer personligt och komplext än så, och samtidigt något omedvetet som alla på jorden går runt och ägnar oss åt hela tiden. Och själva strävan efter att söka kunskap och försöka förstå andra än den egna gruppen verkar ligga inbäddat i människans DNA.

Den danska poeten Inger Christensen lär ha sagt att översättning av en dikt är som att göra ett färgfoto till svart-vitt, och den amerikanske poeten Robert Frost har uttryckt det som att ”poesin är det som försvinner vid översättning”.

Men även inom ett och samma språk finns en bedräglig mångtydighet och väldiga begränsningar i vad man faktiskt kan uttrycka. Ett av de allra första orden man lär sig som barn brukar vara ”lampa”. Men liksom med ordet ”träd” är jag ganska säker på att någon nu ser en kökslampa framför sig, någon annan läslampan vid sängkanten. Så vad är egentligen en ”lampa”, och förstår vi ens varandra, även om vi talar samma språk och använder så basala ord som ”lampa” och ”träd”?

På ett seminarium på Köpenhamns universitet 2017 höll översättaren, skådespelaren och regissören Peter Eszterhás ett föredrag där han satte fingret på någonting som jag länge hade anat, men inte själv hade lyckats formulera. Vid flera tillfällen återkom han till meningen ”modersmålet heter översättning”. Ja, utsagan kräver lite eftertanke. Eszterhás föddes i Ungern och kom redan som barn till Danmark, men det här har inte med hans eget modersmål att göra, utan ska, som jag tolkar honom, förstås mer universellt. Som att modersmålet är ett språk som hela jordens alla nationaliteter använder, och det språket är en praktik som han alltså kallar översättning.

Vi människor står inte ut med att något saknar mening. Visst har också du stått och sett ett moln på himlen bilda en kamel, ett ansikte eller något helt annat, fullt medveten om att det bara är slumpens och vindarnas lek med vattenånga, och dina egna fantasier, som skapar bilden. Det samma gäller när vi betraktar abstrakt konst. Om vi presenteras för en målning med ljusa prickar på en mörk bakgrund ser någon en stjärnhimmel, någon annan en blomsteräng på natten. Vi nöjer oss inte med att det är prickar på en mörk bakgrund, utan helt instinktivt omvandlar vi det tillsynes obegripliga till något begripligt genom att relatera det till våra egna, subjektiva erfarenheter.

Och när vi ser en slumpmässigt genererad teckensallad av bokstäver, eller läser en dikt där nästan vartenda ord hade kunnat bytas ut mot något annat, då kan vi inte låta bli att ändå försöka uttolka ett meddelande, en mening, i texten – något som hakar in i våra egna liv och minnen.

För att göra vår omvärld begriplig för oss själva använder vi våra sinnen. Det är tillexempel ren överlevnadsinstinkt att kunna bedöma en bils riktning och hastighet för att inte kliva ut i gatan vid fel ögonblick. Vi avläser också ständigt våra medmänniskors ansiktsuttryck och kroppsspråk. Och som de sociala varelser vi är så har det verbala språket här en särställning. När en vän ringer till dig och säger: ”Jag har det inte så bra just nu”, då betyder det förmodligen att hen skulle behöva prata med dig. Kanske är det tillochmed ett sätt att fråga om du har tid att ses snart för ett allvarligt snack, även om det inte är det som faktiskt uttalas. Vare sig vi vill eller ej måste vi alltså dagligen tolka en otrolig mängd intryck för att göra vår omvärld begriplig och meningsfull.

Och om vi vänder 180 grader på perspektivet så måste vi själva också tolka vårt inre för att göra oss förstådda och för att själva kunna fungera i omvärlden. Det är livsavgörande att kunna förstå och reagera på signaler som tillexempel att kroppen fryser eller är hungrig. Och för att överhuvudtaget kunna interagera med våra medmänniskor måste vi ge uttryck för våra egna affekter, känslor, tankar och idéer. Och de här inre, subjektiva faktorerna är inte ursprungligen formulerade på ett begripligt språk, inte ens för oss själva. Vi måste därför översätta våra egna tankar och känslor till ett språk som är någorlunda begripligt för vänner, bekanta och dem vi älskar.

När Tomas Tranströmer mottog Neustadt-priset 1990 sade han i sitt tacktal bland annat följande: ”En dikt är en representation av en annan, osynlig dikt, skriven på ett språk bortom det vanliga språket. Därmed är även originaldikten en översättning.” Här finns alltså en tydlig parallell till Eszterhás tanke om ”modersmålet”. Som jag förstår Tranströmer menar han att de känslor, idéer och tankar vi har inom oss finns i oss på ett allmänmänskligt språk – bortom geografiska, kulturella och nationella gränser. Och dessa tankar och idéerna översätts av poeten till ett språk som kan läsas av andra.

Och det är på den arenan konsterna verkar. Hade det varit möjligt att, i en fullt begriplig och empiriskt verifierbar facktext, uttrycka tillexempel ångest; hur det känns att vara förälskad; eller bara upplevelsen av att klättra i en hög björk, då hade mänskligheten förmodligen aldrig utvecklat skönlitteraturen och poesin, eller de övriga konstformerna. Men unikt för just skönlitteraturen, och framförallt poesin, är att den använder just språket för att uttrycka sådant som inte kan uttryckas med språket.

Jag tänker igen på ordet ”träd”, och på att arboristen förmodligen ser en levande organism framför sig, där det osynliga rotsystemet är lika betydelsefullt som stammen och kronan. Jag tänker på det som finns under, bortom språket och som behöver språket för att bli synligt och få människor att förstå varandra över tid och rum. Och det ger mig hopp, hopp om att någonting djupt inuti mig också resonerar i någonting djupt inuti alla andra, oavsett religiös, kulturell eller nationell tillhörighet. Om språket missbrukas kan det förstås också användas för att söndra och splittra och ställa folkgrupper mot varandra. Och delvis är det nog resultaten av det jag fortfarande hör när radion i köket rapporterar om alla konflikthärdar. Men språket som sådant, och översättningen av språk, kan också användas till att få oss att förstå och känna samhörighet med andra kulturer och individer, och dessutom, i förlängningen, ge oss en klarare blick på vår egen kultur och oss själva. För bortom det där vanliga språket som vi kommunicerar med, och som ni, just nu, hör mig tala, så delar vi ett gemensamt språk; ett modersmål som heter översättning.

Jonas Rasmussen
översättare och författare

Källor:

Peter Eszterhás. Föredrag om översättning vid Köpenhamns universitet 6/10 2017

Tomas Tranströmers tacktal vid utdelningen av Neustadtpriset. ”Laureate’s Words of Acceptance” kan läsas här: https://www.neustadtprize.org/a–swedish–poet–in–oklahoma–remembering–tomas–transtromer/ (min översättning från eng.)