Sigrid Undsets begär vibrerar i litteraturen

Den norska Nobelpristagaren Sigrid Undset sökte kärleken, traditionen och Gud men kanske mest att att få skapa och tänka fritt. Detta begär präglar ännu hennes skrifter, säger Lena Kjersén Edman.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den intelligenta, drömmande, lite klumpiga och mycket ensamma unga norska kvinnan Sigrid Undset längtade efter en man att älska. En man med vaket intellekt och stort hjärta. Som hennes far, den berömde arkeologen. Eller som dominikanermunken Thomas av Aquino. Hon fick den nio år äldre, enstörige – och gifte – norske målaren Ander Svarstad. En man, så ville hon tro, som skulle ge sin kvinna frihet att skapa. Men som samtidigt var sin kvinnas "herre". Det blev inte riktigt så.

Men hon fick tre barn och under en tid tre bonusbarn. Dottern Mosse var kognitivt funktionsnedsatt och krävde ständig passning.

Det finns problem med att försöka förstå ett författarskap, särskilt ett berömt för skildringar av historiska tider, genom författarens eget liv. Men i den minimala skiss över Sigrid Undsets liv jag här målat upp ryms de teman som så starkt präglar hennes böcker: åtrån, den motstridiga längtan efter frigörelse och tradition, liksom omsorgen om de närmsta ställd mot det inre kravet att få skapa.

Tiden räckte nog aldrig till för Sigrid Undset och efter den tråkiga skolgången var avslutad skulle hon dessutom försörja sin mor och sina systrar. Men nätterna fanns. Då höll hon sig vaken med kaffe och cigaretter, läste och skrev. Det första färdiga arbetet var en medeltidsroman. En förlagschef räckte tillbaka manuset med orden: "Försök er inte på historiska romaner fler gånger, lilla damen. Det kan ni inte." 1928 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur, enligt motiveringen ”förnämligast för hennes mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv”.

Undset levde mellan 1882 och 1949 och skrev otaliga artiklar och böcker av skiftande slag. Men när hon en gång fick frågan vilken genre hon egentligen skrev, svarade hon: "Den osedliga".

Det norska borgerskapet instämde. Deras läppar smalnade när de läste den laddade inledningsmeningen till hennes debutbok "Fru Marta Oulie": "Jag har varit otrogen mot min man".

Det var framgången med den romanen som gav tjugofemåriga Undset möjlighet att resa ut i Europa där hon träffade Svarstad. De gifte sig så småningom och i den vackra Gullbrandsdalen, i det stora huset Bjerkebæk, ville i Sigrid Undset skapa det varma familjehem som hon hade drömt om i sin fattiga ungdom. Drömmen besannades inte, äktenskapet sprack och Undset tillbringade nästan trettio år ensam med barnen i huset.

Men när hon arbetade vid skrivbordet led hon av att hon försummade barnen – och när hon ägnade sig åt barnen plågades hon av att hon inte författade. I flera romaner skildrar Undset med nertonad lidelse det ambivalenta sambandet mellan kvinnans moderliga omsorg i ständig konflikt med andra drivkrafter: arbete, konstnärskap, frihetslängtan, auktoritetslängtan och sinnliga begär. När hon fick sitt stora genombrott med romanen "Jenny" var hon ännu ung –  jämngammal med berättelsens faderslösa frusna tjugoåttaåriga konstnär Jenny Winge.
För den plikttrogna och känsliga Jenny är hennes erotiska begär förenat med en längtan efter disciplin och skönhet. Hennes mål i livet är att bevara självaktningen och inte svika sina ideal som kvinna och konstnär – om hon inte lyckas, då kan hon inte leva.

Själv ville hon skriva liv – om människor vilkas nerver arbetar i instinkternas halvmörker – inte skapa idealbilder.

Många väntade att författaren till "Jenny" skulle gå i bräschen i samtidens sedlighetsdiskussion för "den nya kvinnan". Men även om Sigrid Undset hade stor respekt för det suffragetterna och andra som kämpade för kvinnosaken hade uträttat, propagerade hon aldrig för kvinnlig rösträtt. Istället ironiserade hon över de kvinnokretsar i Norge som hade fått igenom en förändring i vigselformuläret när det gällde hustruns underdånighet i äktenskapet.
Med undantag för Selma Lagerlöf och Amalie Skram – "de kunde skriva och såg livet genom en kvinnosjäl" – uttalade hon sig ofta med skarp tunga om andra kvinnliga författare.
Själv ville hon skriva liv – om människor vilkas nerver arbetar i instinkternas halvmörker – inte skapa idealbilder.

Undset var väl på många sätt vad vi idag skulle kalla en särartsfemist. Hon ville se familjen som samhällets kärna och i den kretsen skulle varje människa göra sin plikt. Kvinnan speciellt. Hon såg det som en förlust att samhället i hennes livstid blev alltmer materiellt och manligt.

Visst är den erotiska passionen ett bärande tema, men märkvärdigare ändå är skildringen av kärleken till barnen

Året efter flytten till Bjerkebaek gav Sigrid Undset ut "Kransen", den första romanen i medeltidstrilogin "Kristin Lavransdotter". I de två första delarna ser vi hennes teman återkomma: "Kransen" handlar om kärlek (och erotik) och fortsättningen "Husfrun" skildrar familjen. Den tredje delen, "Korset", handlar om en viktig sak i hennes liv och verk som vi som ännu inte närmat oss: Gud och Nåden.

Sigrid Undset led av en känsla av andlig tomhet, som varken Nobelpris eller succéförsäljning kunde rå på. När den frånskilda, världsberömda författarinnan upptogs i katolska kyrkan var skandalen ett faktum. Men de statiska elementen i läran tilltalade henne. I dess famn tyckte hon sig finna en objektiv sanning, en helhet till skillnad från protestantismen som var som en misslyckad "sprucken omelett".

En annan sprucken omelett är den rastlöse riddaren Erlend i trilogin om Kristin Lavransdotter. Hon, bokens komplexa och sammanbitet envisa huvudperson, attraheras av Erlend, men förblir smärtsamt besviken över denne sin makes tillkortakommanden. Nog rymmer Kristins äktenskapet ömsinthet och passion – men än mer: aggression, och bitterhet. På en bröllops-sajt på nätet läser jag att blivande brudpar får det förunderliga rådet att läsa Kristin Lavransdotter "för att hålla den romantiska lågan vid liv"…

Gun-Britt Sundström, som översatt trilogin, skriver i sitt förord: "Kristin Lavransdotter är känd som en av världens största kärleksromaner med den är större än så. Visst är den erotiska passionen ett bärande tema, men märkvärdigare ändå är skildringen av kärleken till barnen (konkret, sensuellt beskriven – så underligt sällsynt i litteraturen) och hur den samspelar och konkurrerar med kärleken mellan föräldrarna."

Undset som i en artikel skrev att det inte är barnen som ska respektera föräldrarna utan att det är föräldrar som ska förtjäna sina barns respekt, låter Lavrans outslitliga kärlek till sin dotter vara en bild av Guds kärlek. I århundradets kärleksroman, som Kristin Lavrandotter har kallats, är det inte förälskelsen mellan Erlend och Kristin som får hjärtat att brista; det är kärleken mellan en dotter och hennes far.

Styrkan i dessa skildringar gör vetskapen om hennes egna förluster än mer smärtsam. Dottern Mosse dog samma år som det andra världskriget bröt ut. Och året efter stupade hennes son Anders i striden vid Segelstad bro, fem kilometer från hemmet i Bjerkebaek som tagits i beslag av nazisterna. Undset var dödsdömd av ockupationsmakten och hade flytt till Sverige med sin yngste son. Efter en tid i USA återvände hon efter befrielsen till Norge, där hon dog fyra år senare.

Kvar finns oräkneliga artiklar och hela trettiosex böcker. I dem och i hennes brev framträder en författare och tänkare som faller utanför vår samtids prydliga kategorier.
Hon var – oavsett om det gäller kyrkan, barn, kvinnan eller kärleken – en människa som alltid ville tänka fritt. Och denna frihet pulserar ännu idag i hennes litteratur.

Lena Kjersén Edman, litteraturvetare, bibliotekarie och litteraturkritiker