Vi brottas fortfarande med de sju dödssynderna

Kardinalsynderna, eller de sju dödssynderna, fick sin klassiska utformning under medeltiden. Men de märks av än idag. Ibland som dygder och ibland som krafter som förändrar världen, säger Dan Jönsson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ibland undrar jag om inte den moderna civilisationens stora misstag är att den har vant oss av med tanken att det då och då är rätt att bryta mot lagen. Att hur sinnrikt lagarna än formuleras kommer det alltid finnas något som står över dem. Idén om en högre rättvisa, en gudomlig lag, verkar numera bara vara något som lever kvar hos religiösa fanatiker eller, ännu värre, totalt bindgalna missdådare.

Som seriemördaren i David Finchers filmthriller ”Seven” till exempel, en överintellektuell ensling som har inspirerats av den katolska läran om de sju dödssynderna. En efter en prickas de av: en man tvingas äta tills magsäcken spricker; en prostituerad kvinna får underlivet uppskuret med en rakbladsförsedd dildo, och så vidare. I upptakten till den dramatiska slutscenen sitter den gripne mördaren och provocerar sina fångvaktare från polisbilens gallerförsedda baksäte med sina iskalla, moralfilosofiska resonemang. Vem är oskyldig? frågar han. Kan de förneka att de ser på medan våldet och ondskan breder ut sig omkring dem, under lagliga och ordnade former? Kan de klandra honom för att visa världen hur den ser ut?

 Demonerna sitter ständigt på våra axlar, i varje val vi gör.

Det är förstås en dåres predikan. För bara en dåre skulle väl ta upp kampen för denna medeltida etik som vi i vår tid står så totalt främmande inför? Eller hur? Vi med vår sekulära tolerans? Vår tid med sin normkritik och sin pragmatiska marknadsmoral? Är det kanske inte rentav så att de gamla dödssynderna har blivit – nästan – en sorts dygder? I reklam och populärkultur har ordet ”syndigt” en förförisk klang av spänning och förhöjd livskänsla. Synd säljer, helt enkelt. Och undan för undan anpassar sig den offentliga moralen. Hyckleriet rationaliseras bort, på punkt efter punkt.

Varför låtsas som om affärsverksamhet handlar om att ta ansvar och förvalta traditioner? Nej, den härskande moralen verkar tvärtom bekräfta finanshajen Gordon Gekkos tes från filmen ”Wall Street”, att girighet är något gott. Att unna sig njutningar och lyx ses i vårt konsumtionssamhälle som avundsvärt – och avunden i sig kan ju vara en stark drivkraft om man vill bli framgångsrik.

Så kan man hålla på. Ser man sig omkring hittar man exempel överallt på hur lättja, kättja eller högmod ses som, om inte direkt medborgerliga dygder, så en sorts eftersträvansvärda livsstilsmarkörer. Att ”synda” är idag att modigt bryta mot auktoritära regler och normer; något som leder till befrielse snarare än fördömelse.

I den tyske författaren Simon Strauss uppmärksammade roman ”Sieben Nächte” (Sju nätter) genomför den unge berättaren en sorts personlig ritual där han under sju nätter ägnar sig åt någon av dödssynderna. Precis som i "Seven" finns en systematisk plan, och målet är just att slippa undan vuxenlivets tomhet, besvärja den fördömelse som i vår tid snarare utgår från en egoistisk konsumtionsmoral än från en auktoritär pliktetik. Samtidigt ska man ha klart för sig att det ju är den där eviga, gudomliga lagen som utgör motorn i hela projektet. Ser alltså ut som om vi fortfarande behöver den, av någon anledning.

Girighet kan kallas driv och ambition, men bara så länge graferna i boksluten pekar uppåt.

En intressant detalj i den medeltida mytologin är att det till var och en av de sju dödssynderna hör en demon. Högmodet personifieras av Lucifer, kättjan av Asmodeus, girigheten – förstås – av Mammon, och så vidare. Demonerna pekar ut en viktig dimension hos dödssynderna, nämligen deras personliga, individuella karaktär.

Den engelske teologen Graham Tomlin tolkar det kristna syndabegreppet just i den riktningen: synden är destruktiv eftersom den isolerar oss. Från det gudomliga, förstås – men också från det mänskligt gemensamma, vill säga: från det samhälleliga. Synden är asocial. Historiskt kan dödssynderna alltså ses som ett sätt att tabubelägga individens förhävelse på det allmännas bekostnad. Disciplineringen av den enskilda människans drifter var det som garanterade samhällsordningens bestånd.

Tomlins förståelse av den asociala synden är lika giltig idag. Vår postmoderna, liberala moralsyn är bara ett annat sätt att reglera de normer som ska hindra driften från att gå till överdrift. Det är ju inte den där enstaka porrfilmen eller den extra pralinen till kaffet som är problemet. Kättjan eller frosseriet urartar när den blir självändamål eller riktar sig mot fel objekt (som pedofili eller hetsätning). Lättjan är en välförtjänt belöning för de välbeställda, men blir ett stigma när den förknippas med fattigdom, som hos långtidsarbetslösa. Girighet kan kallas driv och ambition, men bara så länge graferna i boksluten pekar uppåt.

Och framför allt: om ”synden” alltså i grunden handlar om den enskildes förhållande till det kollektiva, det vill säga om hur vi här och nu ska kunna leva tillsammans – så är moralens yttersta funktion att hindra dessa asociala överträdelser från att ta sig ett gemensamt uttryck.

Så fort vreden tar sig kollektivt uttryck blir den en politisk kraft.

Här blir alltså moralen politik. Zoomar man ut till en kollektiv nivå visar det sig att en av de sju dödssynderna verkar svårare att hantera än de andra – nämligen vreden. Om det idag finns mer eller mindre accepterade kanaler för att reglera kollektiv lättja (som charterresor), frosseri (ta restaurangbufféer) eller kättja (till exempel swingerklubbar) så finns ingen liknande institutionalisering av den kollektiva vreden. Vad skulle det i så fall vara: första maj-demonstrationer? Möjligen; vreden är i alla fall den av dödssynderna som mest öppet ger uttryck åt det som någonstans är alla dessa synders kardinalfel: upproret mot den rådande ordningen. Så fort vreden tar sig kollektivt uttryck blir den en politisk kraft.

Som filosofen Peter Sloterdijk konstaterar är det omöjligt att tänka sig den politiska världshistorien utan vreden som en drivande energi. Genom alla revolter, självständighetsförklaringar och reformkrav har den kollektiva indignationen varit motorn bakom de konflikter som har fått förändringar till stånd. Men, säger Sloterdijk: denna vredens tid verkar numera vara förbi. Det politiska livet i västerlandets liberala demokratier utmärks av en strävan mot konsensus snarare än konfrontation, förhandling snarare än revolt. Politiken fyller en sublimerande funktion, kanaliserar den potentiellt upproriska vreden och leder in den i banor som stärker ordningen istället för att utmana den.

Jag skulle tro att den högerradikala våg som just nu sköljer genom västvärlden i mångt och mycket är en reaktion på denna sublimering; vreden bryter sig igenom de tillrättalagda kanalerna som en syndaflod, det välförtjänta straffet för en civilisation där vår gemensamma framtid och överlevnad mer och mer verkar ha blivit en fråga om privat moral.

Demonerna sitter ständigt på våra axlar, i varje val vi gör. Inför deras blickar tvingas vi välja mellan att se bort – eller se dem i vitögat. Som när poliserna i "Seven" tar några öl under en paus i detektivarbetet och efter en stund hamnar i en, nåja, lite konstgjord diskussion om storstadsdjungelns ondska och brutalitet. Hur lätt det är att trubbas av – och om det inte är just den reflexen bland de skötsamma och laglydiga, denna likgiltighet, som är det värsta? Den allra dödligaste synden. Ska man undvika den måste man kanske då och då bryta mot lagen.

Dan Jönsson, författare och kritiker