Fysiken, astrologin och det sunda förnuftets död

Lät vi det sunda förnuftet styra, skulle den moderna fysiken vara det första vi blev tvungna att förkasta. Helena Granström reflekterar över märkliga vetenskapliga fakta och gränsen mot det mystiska.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag vill att du ska tänka dig en elektron.

Hur tänker man sig en elektron?

Det kan man bara göra genom att dra sig till minnes dess matematiska egenskaper, de som blir synliga i kvantmekanikens ekvationer. Utöver det, vet ingen vilken föreställning som är riktig. Utöver det, är elektronen kanske ingenting.

Men detta berättar ekvationerna om elektronen: Att vilken fråga vi än ställer om den, har denna fråga inget svar förrän vi tar reda på det genom mätning. En elektron som kan, låt oss säga, ha värdet 1 eller 0, har innan vi mäter varken värdet 1 eller 0: den har båda, eller kanske inget värde alls.

det är en central del av den moderna vetenskapens mest framgångsrika teori. Trots det tycks denna spöklika avståndsverkan, som Einstein benämnde den med avsky, vätta mot det ockulta: 

Något annat som vi vet om elektroner: Två av dem kan aldrig befinna sig i samma tillstånd. Om vi tvingar två av dem att inta samma position i tid och rum, kommer de med nödvändighet att ha motsatta värden: är det 1 hos den ena, vet vi att det är 0 hos den andra. Trots att det är bådadera hos dem båda två så länge vi inte har utfört någon mätning.

Om vi nu skickar iväg dessa elektroner i olika riktningar, håller de sin olikhet i minnet. Innan vi utför en mätning är värdet obestämt hos dem båda – inte 1, inte 0, 1 och 0 – men så snart vi mäter på den ena så blir den andra, långt bortom bergen, bestämd.

Detta sker inte genom att information överförs från den ena elektronen till den andra. Det bara sker, ögonblickligen, utan att någon kan säga hur.

Det jag just beskrivit är i högsta grad vetenskaplig kunskap – det är en central del av den moderna vetenskapens mest framgångsrika teori. Trots det tycks denna spöklika avståndsverkan, som Einstein benämnde den med avsky, vätta mot det ockulta: Om en partikel kan influera en annan, ögonblickligen, oavsett hur långt från varandra de befinner sig, varför skulle då inte till exempel astrologin kunna vara giltig, som gör gällande att himlakropparna utövar sitt inflytande över oss från födseln, oberoende av rymdens hisnande avstånd? Och borde inte tankeöverföring i så fall vara inte bara möjlig, utan till och med sannolik?

Nu tycks verkligheten vara så beskaffad att varken telepati eller planetära influenser på personligheten har en plats i den, men denna slutsats kan vi inte dra för att dessa fenomen strider mot det sunda förnuftet, utan för att de saknar stöd i observationer och experimentresultat. Lät vi det sunda förnuftet styra, skulle den moderna fysiken vara det första vi blev tvungna att förkasta.

Mystiken är alltså en avgrund på vars rand den moderna vetenskapen hela tiden balanserar, men det är också den mylla ur vilken den vuxit fram. De tidiga vetenskapsmännen var till hälften trollkarlar, till lika delar mystiker och forskare. Isaac Newton, den moderna vetenskapens fader, som vid 1600-talets slut formulerade de naturlagar som styr såväl planeters som bollars rörelse, beskriver i en bevarad skrift hur han upplöser ”det flyktiga Gröna Lejonet i centralt kopparsalt och det Gröna Lejonet destilleras från denna essens. Blodet av det Gröna Lejonet, Venus, den Babyloniska draken går emellan hans förgiftning av allting men besegras av slagen av vingarna från Dianas duva Merkurius band.”

Ockultismens bildspråk var med andra ord närvarande också hos den man som kanske mer än någon före honom strävade efter att beskriva de världsliga fenomenen med allmänna principers hjälp. Under denna brytningstid då astrologi existerade tillsammans med abstrakt matematik, och alkemin frambringade den naturvetenskap som skulle orsaka dess död, levde också läkaren och matematikern Girolomo Cardano, född ungefär ett sekel före Newton. Cardano, mannen som gett namn åt bilars kardanaxel, kan sägas förkroppsliga dubbelheten hos sin egen tidsepok. Han är upphovsman till nydanade böcker om algebra, men också till skrifter som innehåller Kristus horoskop. Hans liv pendlade mellan upphöjelse och djupt armod, han hyllades av vissa av maktens män men motarbetades av andra, och var en hårsmån från att dömas till döden under inkvisitionen, bland annat för sin kätterska tillämpning av astrologi på Jesu liv. Han ifrågasatte, på vetenskapliga grunder, möjligheten att göra guld av kvicksilver, men var likafullt fast förvissad om enhörningars existens.

Vårt upprättande av ett observatorium på jorden idag tycks alltså i viss mening ha förändrat banan som en foton tog någon gång i universums avlägsna förflutna

I sin bok ”Kvantastrologens handbok” närmar sig fysikern Michael Brooks på ett kongenialt oortodoxt vis Cardano och hans verk. Brooks engagemang i Cardano grundar sig, åtminstone inledningsvis, i hans intresse för den kvantteori som växte fram under 1900-talets första hälft, och som Cardanos arbeten kan sägas ha förebådat. Cardano var inte bara den första att ge grunderna för den matematiska sannolikhetsteori som är central för kvantmekaniska beräkningar, utan bidrog också till upptäckten av de komplexa tal som används för att utföra dem. Han upptäcker den imaginära enheten i, kvadratroten ur minus ett; en ”omöjlig storhet”, skriver Cardano, med förmågan att lösa olösliga ekvationer – och, vet vi idag, att beskriva och förutsäga bland annat kvantmekaniska partiklars spöklika avståndsverkan.

Men den verklighet som kvantmekaniken beskriver tycks överskrida inte bara rumsliga avstånd, utan också tidsliga. Du måste återigen föreställa dig en partikel, varför inte denna gång en ljuspartikel, foton, utsänd av en kvasar, en avlägsen, ljusstark galaxkärna, för miljarder år sedan. På sin väg till jorden kan denna foton ta en av två vägar runt en galax som ligger mellan oss och kvasaren, och enligt den kvantmekaniska beskrivningen tar den – så länge ingen har kontrollerat – båda, eller ingen alls. Att det förhåller sig så är möjligt att bekräfta i praktiken. Men, tänk dig nu att vi bygger ett observatorium här på jorden, för att utföra mätningar på de fotoner som anländer till oss från kvasaren för att ta reda på vilken väg de faktiskt tog. Vad vi då finner är att alla fotoner vi mäter tog antingen den ena eller den andra vägen kring galaxen; samtidigt som deras ouppmätta kamrater fortfarande inte kan sägas ha tagit någon enskild väg. Vårt upprättande av ett observatorium på jorden idag tycks alltså i viss mening ha förändrat banan som en foton tog någon gång i universums avlägsna förflutna – sant är i alla fall att våra handlingar idag i högst påtaglig mening formar den beskrivning vi själva ger av detta förflutna. 

Med utgångspunkt i denna skenbara upplösning av också tidens gränser, infinner sig Brooks i Cardanos cell, där den senare väntar på verkställandet av sin dödsdom. De inre dialoger som Brooks för med Cardano – om sannolikhetsteori, kvantfysik och mysticism – får här en yttre inramning. De två männen möts, de ser varandra i ögonen, de är verkligen där. Och varför inte? Om han spökar för mig nu, menar Brooks, kan väl jag ha spökat för honom då?

Det är förstås en lek som Michael Brooks ägnar sig åt, om än till hälften allvarlig: Från vår vardagliga erfarenhet vet vi att makroskopiska objekt inte beter sig kvantmekaniskt, även om vi i de experiment som utförs med allt större molekyler ännu inte har stött på någon övre gräns där det märkliga beteendet plötsligt upphör. Riktigt stora saker – människor, katter och klot – följer den klassiska fysikens lagar, och beter sig alltså precis så som Einstein föredrog.

De outgrundliga egenskaper som kvantmekaniken avtäcker hos tid och rum bör inte leda oss in i en tro på det övernaturliga i astrologins eller mystikens mening – men det bör få oss att ompröva vår syn på vad naturen i grunden är. Om två avlägsna platser i rummet kan vara lika intimt kopplade som om de vore densamma, och om framtiden finns närvarande i det förflutna, tycks världen vara magisk nog alldeles utan magi.

Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

 

Litteratur

Michael Brook: Kvantastrologens dagbok. Översättning: Joel Nordqvist. Daidalos, 2018.