Skönheten i att leva som en hund – kynism i en cynisk tid

Kynikernna var en sorts grekiska punkfilosofer som enligt omgivningen levde som hundar. Men hur utvecklades kynismen till cynismen? Poeten och kritikern Lars Hermansson undersöker frågan i denna essä.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Att lägra en kvinna var mer än lätt
när männen låg i Flandern
fast visst var det äckligt på något sätt
vi var bara konfirmander

Så börjar en dikt av den tyske 1900-tals poeten Gottfried Benn, i översättning av Peter Handberg, vilken skulle kunna tjäna som exempel på en kynisk livshållning. Att genomskåda ideologier och andra språkliga överbyggnader, som till exempel att sex skulle ha med kärlek att göra, och dra fördel av situationen utan att skrymta, men också utan att någon egentligen kommer till skada. Det var kanske äckligt på något sätt, det där att ligga med kvinnor medan deras män dog i skyttegravarna i första världskrigets Flandern, men vilken tonårsgrabb tackar nej till sex om det erbjuds, verkar diktjaget mena. Och vem drog egentligen nytta av vem, kan man som läsare förstås fråga.

Gottfried Benn är också upphovsman till den ofta citerade raden: Dumm sein und arbeit haben, das ist Glück. Alltså ”Lycka, det är att vara dum och ha ett jobb”, en one-liner som kanske är cynisk snarare än kynisk, eftersom den är smartare än den dumbom som nöjer sig med att jobba på och inte grubbla så mycket.

Lycka är fortfarande att vara dum och ha ett jobb.

Cynismen är alltid en smula von oben, menar Sven Andersson Johanssons i boken ”Det cyniska tillståndet”, en lång essä i löst hållen dagboksform där kynismens vägran att befatta sig med strategier, godhet och framtidstänk, föreslås som reningsbad mot det cyniska tillstånd som enligt Johannsson präglar vår samtid, vars kanske mest urbota cynism är den att klimathot, fattigdom, ja hela planetens framtid ytterst skulle vara en fråga om individens konsumtion: bara vi äter klimatsmart och köper elbilar ska det nog ordna sig. De större ideologiska sammanhangen gör vi bäst i att inte ifrågasätta. Lycka är fortfarande att vara dum och ha ett jobb.

Johansson ställer alltså den godartade kynismen med k mot den cyniska cynismen med c. Den distinktionen finns till inte på till exempel engelska och franska där även kynismen har c som begynnelsebokstav. För att bringa reda i det här måste vi gå tillbaka till de antika grekiska punkfilosofer som enligt omgivningen levde som hundar –kynos är det grekiska ordet för hund.

Det finns inga kvarlämnade skrifter av de ledande kynikerna Antisthenes och Diogenes från Sinope som var samtida med Platon, och som av anekdoter att döma var ett slags tidiga situationister eller filosofiska performanceartister, i synnerhet Diogenes som bland annat sägs ha gått omkring med en lykta tänd mitt på ljusa dagen, och som när folk frågade varför svarade: jag söker en människa. Det var också Diogenes som bad Alexander den store att flytta på sig lite eftersom han skymde solen.

De första antika kynikerna tillhörde kretsen kring Sokrates och tog fasta på dennes oberoendeideal och avvisande av värdslig makt och sinnlig finess. Liksom tidigare och på en helt annan plats, Siddartha Gautama, det vill säga Buddha, och något senare och på ytterligare en annan plats, Jesus Kristus. Jesus hänvisar som bekant till en annan makt än den värdsliga, medan Siddartha och kynikerna var mer sparsmakade för att inte säga nihilistiska. Det fanns egentligen ingenting att tro på, och den här världen erbjöd ingenting annat än ett hundliv. Följaktligen ägnade sig kynikerna också åt att kopulera offentligt.

Det verkar som cynismen blir en allvarligare, moralisk defekt först i början av 1900-talet. 

Hur det gick till när kynikern blev cyniker varierar från kulturkrets till kulturkrets. När ordet började användas på svenska på 1700-talet syftade det framför allt enligt Svenska Akademiens ordbok på en person som citat ”i ord, åtbörder och dylikt afsiktligt brister i hänsyn för det passande, och som med förkärlek uppehåller sig vid det oanständiga, särskilt beträffande sexuella förhållanden; person som är grof, rå, gemen, plump, fräck, skamlös”. Punkt. Men visst låter väl det som en kyniker snarare än cyniker?

Cynism förknippar vi ju med personer som kallsinnigt och beräknande drar fördel av andras lidande: vapenhandlare, finanshajar, vissa politiker, inte några prutt- och fjärtprovokatörer. Det verkar som cynismen blir en allvarligare, moralisk defekt först i början av 1900-talet. Enligt Svenska Akademiens ordbok återigen beskrivs Fredrik den andre av Preussen i en text från år 1901 som citat ”den kalla, beräknande statsmannen, och cyniske människoföraktaren.” Slut citat. Här har ordet börjat anta sina nuvarande konnotationer. Uppdelningen kyniker/cyniker är på plats.

Vilket beredde väg för en av 1900-talets mest uppskattade populärkulturella gestalter: den godhjärtade cynikern, eller om man så vill den kyniske cynikern, ofta förkroppsligad i den hårdkokte deckarhjälten, underdogen som förfäktar kålsuparteorin i alla lägen men som till slut, och nästan med ett plågat uttryck i ansiktet, ändå tar parti för den svaga människan, inte sällan i gestalt av en fallen kvinna som han hjälper undan lagens långa arm och/eller rikemannens sexuella utnyttjanden. Humphrey Bogart excellerade som privatdetektiven Philip Marlowe och Sam Spade i flera filmatiseringar av Raymond Chandlers och Dashiel Hammets romaner, och förstås som Rick i Michael Curtiz filmklassiker "Casablanca".

”I stick my neck out for nobody”, säger Rick vid två tillfällen i filmens inledning för att riktigt gnugga in i åskådaren att han minsann inte är en sådan som tror på vänskap eller andra humanistiska värden. Han skor sig på flyktingar undan nazismen som på hans kafé i Casablanca får kontakt med flyktingsmugglare och försäljare av visum och andra nödvändiga papper. En cyniker alltså. Men också en kyniker:

Strasser: What is your nationality?
Rick: I'm a drunkard.

”Vilken är er nationalitet”, frågar en tysk major som besöker Ricks café. ”Jag är alkis”, svarar Rick. ”Vilket gör honom till världsmedborgare”, tillägger den spirituelle franske polismannen i det dåvarande franska Marocko.

Men jag vet inte om ett kyniskt finger upp i världens röv gör särskilt mycket nytta heller.

Det är märkligt att se om Casablanca idag när antalet människor på flykt undan krig, förföljelse och miljökatastrofer är lika många som under och efter andra världskriget. Rick visar sig mot slutet av filmen hysa en hel del humanistiska ideal bakom den hårdkokta fasaden. Precis tvärtom mot de flesta av världens regeringar alltså, som prisar mänskliga rättigheter, och alla människors lika värde, men stänger hamnar, handgripligen hindrar människor att hjälpa, och låter tusentals flyktingar dö i medelhavet. Mer cyniskt än så blir det inte.

Och det är möjligt att Sven Anders Johansson har rätt när han i sin bok ”Det cyniska tillståndet” hävdar att det inte hjälper att rapa upp de där deklarationerna längre, att det bara ökar cynismen. Men jag vet inte om ett kyniskt finger upp i världens röv gör särskilt mycket nytta heller. Då krävs det nog en knytnäve. Eller två.

Lars Hermansson, poet och kritiker