OBS: Radioessän

Paul Feyerabend är berömd för sin syn på den naturvetenskapliga metoden som ett anarkistiskt sammelsurium av metoder. Men Kim Solin berättar om ett meddelande från andra sidan skapar osäkerhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns två vanliga sätt att missförstå vetenskapsfilosofen Paul Feyerabend, ett om man inte läst honom och ett om man läst honom. Han mest berömda bok och den som förlänat honom en plats i filosofihistorien heter Against method, eller på svenska: Mot metodtvånget: utkast till en anarkistisk vetenskapsteori. Och det hör man ju, vad är en anarkist om inte en relativist som inte tror på någonting och som med postmodernistiska illusionstrick vill dra undan fundamenten för vår förståelse? Lägg till anekdoten om att Feyerabend under en biltur blivit så förbannad över en filosofisk meningsskiljaktighet att han stannat bilen, slängt ut sin medpassagerare och helt sonika lämnat honom där i vägrenen, ja, bilden av den excentriske revoltören tycks klar.Men för dem som läst honom ser det lite annorlunda ut. Vetenskapsfilosofin är ett fält som förvisso dragit till sig starka personligheter, men tålamodet med excentriska tankar är litet. Man ägnar sig åt frågor som: Vad säger vetenskapen egentligen och hur utvecklas den? Vad skiljer vetenskaplig kunskap från annan kunskap? Vad är egentligen en metod, vad är en teori? Inom denna disciplin brukar man placera Feyerabend på samma släkttavla som den logiska empirismen, alltså uppfattningen att endast empiriskt verifierbara fakta och logiska sanningar äger någon egentlig mening och att det är dessa trygga grunder som präglar vetenskapen och dess utveckling. Lite mer oppositionellt och lite mer dramatiskt framställt, fast ändå något i samma anda. Det är också så han brukar beskrivas i översikter och läroböcker.Det finns emellertid anledning att ifrågasätta även denna andra syn på hans gärning. Kring millennieskiftet hittade Feyrabends änka Grazia Borrini en diskett med ett sista brev från filosofen. Det var ställt till läsarna av den bok han skrev på när han avled 1994. Här står att boken är tänkt att läsas på ett något oväntat sätt. Den sägs vara skriven så att den ser ut som ett vanligt vetenskapligt verk, med fakta och generaliseringar, med fotnoter och referenser. Men allt är en hägring. När läsaren når sista sidan ska hon ha insett det utsiktslösa i sökandet efter en enda naturvetenskaplig metod som går ihop med naturens överflöd. Liknande tankar finns förstås redan i Against method, som behandlar naturvetenskapens utveckling och metod med ett särskilt fokus på fallet Galileo Galilei. Den anarkistiska undertiteln syftar på att den som får syn på vetenskapshistorien med alla facetter och stickspår blir så chockerad att hon utbrister att naturvetenskapen är ren anarki.Vad brevet tydliggör är att också Against method kan förstås som en ironisk bok. Och att Feyerabends gelikar inte framförallt återfinns bland 1900-talets naturvetare och logiker, utan i antiken. Han påminner rent av om Platon: för ofta när vi tror att Platon nått en systematisk förståelse, så kan vi plötsligt inte längre avgöra om den Sokrates som för ordet i hans dialoger är ironisk eller inte. Feyerabend föredrar berättelser framför systematiska redogörelser, eftersom han menar att för mycket går förlorat i en abstrakt begreppsapparat. Och som hos flera antika filosofer tar hans berättelser ofta en oväntad vändning. Efter vändningen kan man inte längre se på det tidigare sagda på samma sätt som förut. Det är som om någon gjort om spelreglerna, tidigare skeenden får en helt ny tolkning, huvudpersoner får biroller och tvärtom. Och när man en gång varit med om ett sådant omkullkastande blir man skeptisk till allt som framstår som enkelt och tydligt.Ironin hos Platon fungerar som en religiös ödmjukhet, menade E.N. Tigerstedt, ett värn mot en otillbörlig förenkling av tillvaron. Och oväntat nog så skriver Feyerabend i sitt brev att man förvisso inte bör kalla hans tänkande för något särskilt, men om man måste ge det ett namn så kan man kalla det mystik. Men det är en mystik som använder sig av logiskt hållbara argument, resonemang, vetenskapliga teorier och experiment. Han vill visa det mystika i att världen finns till genom att åskådliggöra hur varje försök att förklara hur världen är vid närmare och mer uppmärksam betraktelse visar sig vara otillräckligt. Men för att det mystiska inte ska ”stelna till något pompöst”, som författaren och filosofen Lyra Ekström Lindbäck uttryckt saken, så krävs ibland något chockerande och banalt. Det är just den dynamiken man hittar hos Feyerabend, för samtidigt som han beskriver sig som en naturvetenskapens mystiker är han allergisk mot högstämda lovtal till vetenskapen och besvarar dem med stötande sarkasmer som kan framstå som närmast puerila.Strikt argumentation hittar vi hos honom, men det han vill säga handlar om mer än det. I sin självbiografi beskriver han hur han genom relationen till sin fru kom att överge vissa av sina tidigare åsikter och att resonansen dem emellan fick honom att se och vilja se saker på samma sätt som henne. Det var inte fråga om några argument, tvärtom kunde han alltjämt hitta tusentals argument mot hennes uppfattningar. Något liknande gäller också för synen på vetenskapens utveckling. Kanske behövs det många förtroliga samtal och flera långsamma omläsningar för att lägga märke till det Feyerabend vill säga. Enbart argument är det i varje fall inte fråga om, utan snarare en form av inväntande uppmärksamhet, som inte genast säger emot eller slår fast. Också en abrupt händelse kan göra att man slås av insikt, Feyerabend själv fick ge upp sin förenklade syn på relationer när en stor förälskelse lämnade honom.Hur avgör man då om något är vetenskapligt när det inte finns någon enkel definition på vetenskaplig metod? I sitt sista brev skriver filosofen att det inte är vår förvirring som är förunderlig, utan att naturvetenskapen faktiskt åstadkommer så mycket upplysande och användbart. Att Feyerabend älskade fysik är omvittnat och framgår av de orden. Och med honom kan man dela en nykter, vardaglig syn på vetenskapen: den åstadkommer det den ska utan att behöva göra anspråk på någon enskild metod eller ens uppsättning metoder. Och det är när man tar ännu ett steg och blir varse det ogripbara och oförutsägbara i denna nyktra vetenskaps utveckling som verkligheten igen röjer sig i all sin sanna mystik. En sanningslängtan leder långsamt fram till att det man trodde var den säkrast fastslagna sanningen av alla, den vetenskapliga metoden, blir ett bländverk och förvandlas till en ödmjuk förundran inför tillvaron. Detta är alltså den nyktre vetenskapsfilosofens sista hälsning från graven: Jag är inget mindre än en mystiker. Nu är bara frågan: menar han allvar?Kim Solin, filosof

I festen hävdar människan sin rätt i leva i ett frihetens nutidsrike. Michael Azar reflekterar över ett farmakon som är både farligt och nödvändigt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Förr, om jag minns rätt, var mitt liv en fest där alla hjärtan öppnade sig, där allt vin flödade.”Jag misstänker att Arthur Rimbaud – den franske 1800-tals poeten som blott var nitton år gammal när han skrev dessa rader – sätter fingret på en ganska så vanlig känsla. För många människor går det i alla fall en skiljelinje mellan ett förflutet som levts i festens tecken och en nutid som helt låtit festen glida ur händerna. En skiljelinje mellan ett liv som placerat lusten högst upp på tillvarons dagordning, och ett liv som i stället blivit inriktat på att undvika olust.Inte sällan infinner sig denna gräns i den så kallade övergången mellan ungdom och vuxendom. Som den dag då barnet själv blir förälder och lekens era får träda tillbaka för allvarets epok. Barnets vagga är föräldrarnas död, som Hegel uttrycker det någonstans. En gång fanns det tid att dansa, berusa sig och förälska sig, nu börjar i stället planteringens, planeringens och sörjandets tid. Eller i värsta fall: det utdragna döendets tid.Men kanske måste festen, åtminstone som medvetet vald livshållning, inte alls sträcka vapen inför den väntande liemannen. Kanske kan festen på ett djupare plan betraktas som ett existentiellt modus, ett sätt att ta sig an själva Varat och Tiden ända fram till det allra sista andetaget. Till festens gåtfulla väsen hör nämligen dess förmåga att, i alla fall för stunden, jaga all oro och framtidsängslan på flykten. I festen hävdar människan sin rätt att leva i ett frihetens nutidsrike bortom nödvändigheternas stränga imperium.Festen, förklarar den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer, äger just den märkliga förmågan att bringa till ”stillestånd allt det beräknande och planerande med vilket man annars fyller sin tid. […] När festens tid har kommit blir tiden själv festlig.”Kanske skulle festen, som livsform, rentav kunna tjäna som grund för en genomgripande civilisationskritik. Mot den moderna civilisationens alltmer kvävande järnburar påminner festen oss om att livets mening måste ha mer med livsglädje att göra än med att ha alla sina papper i perfekt ordning. Festens mångtaliga gudar och gudinnor – en Astarte, en Dionysos, en Freja eller en Shiva – har alltid sjungit lovsånger till extasen som livsprincip. Festen, alltså, som ett medel för att övermanna alla de krafter som försöker förvandla människan till en simpel kugge i det stora samhällsmaskineriet.I Sigmund Freuds tydning hjälper festen människan att besegra den inre vaktpost som i kulturens namn övervakar alla hennes steg – och som alltsedan barndomen lärt henne att rädas sina egna drifter. Festen är naturens hämnd mot kulturen, det vildas utbrott mot den ständigt pågående domesticeringen.Freud själv ställde sig visserligen aldrig entydigt på festens sida mot civilisationen. Lika lite som han tveklöst bejakade civilisationens makt över individen. I själva verket visste nog psykoanalysens skapare – lika lite som alla vi andra – exakt hur människan ska navigera mellan besten och husdjuret inom sig.Å ena sidan är det förvisso sant att festens livsform utgör ett verkligt hot mot samhällsordningen. Ingen gemenskap skulle överleva särskilt länge om dess medlemmar gav efter för alla sina lustar. Det kan, som den mexikanske författaren Octavio Paz noterat, räcka med ett enda utbrott, en enda otyglad sexuell utlevelse, ”för att hölja ett helt samhälle i blod och aska”.Festens extaser, säger den goda moralens väktare, måste därför alltid stå tillbaka för det gemensamma goda. Festen, det är ormen som förleder oss att föredra vår egen sinnliga njutning framför våra plikter mot den evige guden, det heliga fosterlandet eller det klasslösa samhället.Å andra sidan skulle man kunna hävda att festmänniskans val av nuet framför morgondagen – och av lusten framför guden – i bästa fall kan tvinga gemenskapen att på ett mer kritiskt sätt genomlysa sina grundvalar och principer. För vad är egentligen det ”gemensamma goda”, som så ofta åberopas, och i vars namn man inte bara förbjuder gatans spontana fester, utan också påbjuder en lång rad av offentliga och strängt kodifierade firanden. Som om storslagna militärparader skulle kunna ersätta karnevalens oförutsägbara sinnlighet.Till syvende och sist är det just detta som festens livsform sätter på spel: frågan om vad vi som individer har rätt att kräva av det korta liv som vi – utan att någonsin be om det – blivit utkastade till. Att insistera på festens livsväg skulle därmed kunna ses som den enskildes rätt att karva ut ett eget rum, ett singulärt frihetens rike, ja, en unik livsmening bortom de moraliska makternas kollektivt pådyvlade livsmål.Fast nu låter jag kanske som ett banalt språkrör för Fru Lusta på bekostnad av Fru Dygd. Som det mesta här i livet utgör ju festen bara ännu ett exempel på vad de gamla grekerna kallade ett farmakon, det vill säga en drog som på samma gång är ett botemedel och ett gift. Tvetydigheten är människans öde. Efter festen väntar baksmällan. Efter extasens mäktiga frihetskänsla infinner sig alltför ofta den utmattning och skamkänsla som varslar om döden.Jag tänker på min far som en dag för många år sedan ställdes inför en bister läkares ultimatum: ”Sluta röka annars går du mot en långsam och plågsam död.””Det kommer jag nog att göra ändå”, svarade min far – och fortsatte att röka tre paket om dagen, eftersom det var otänkbart för honom att leva ett liv som endast var inriktat på att undvika olyckan. Som om inte livets försakelser redan var alltför många! Som om inte själva universum redan var inställt på att gradvis stympa hans livskraft! Nu skulle man alltså också ta ifrån honom en av de få saker som fortfarande gav honom en liten stunds glädje varje dag, en aning paus från livets alla dödsfruktande konsekvensberäkningar.Hans hållning var förvisso både oförnuftig och ansvarslös, i synnerhet gentemot de barn som härigenom blev tvungna att bevittna hans eländiga dödskamp.Ändå händer det att jag tänder en cigarett vid hans grav, uppfylld av misstanken att han trots allt inte gjorde helt fel. När min far förde cigarettens farmakon till mungipan såg han faktiskt ibland ut som en lycklig Dionysos, eller varför inte som en Rimbaud, upptagen av att sluka varje liten giftpinne som vore den en fest för livet.Michael Azar, författare och idéhistoriker

Om man ska tro litteraturen intar gråten en central del i ett människoliv. Hur ska den som inte lyckas fälla några tårar förhålla sig till det? Malin Nord funderar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I de jämtländska landskap där jag växte upp tycktes generationers slit för att överleva finnas kvar i det kollektiva medvetandet. Man ska lära sig att åka skidor. Man hugger sin egen ved. Och om man faller så torkar man tårarna, reser sig och går vidare.I den här andan uppfostrades även jag. Som barn hjälpte jag ofta till hemma, och vedtravning var den uppgift som jag tog på största allvar. På vedbacken sköt pappa kubbarna mot klyvens gnisslande knivar, medan jag stod vid slutet av rullbandet och ordnade vedträna i en stadig hög på skoterkälken. Framme vid vårt hus kilade jag ner i pannrummet för att ta emot när pappa kastade in dem genom källarfönstret. När allt var inne åkte pappa tillbaka till backen medan jag fortsatte att trava ved mot den inre väggen. Det behövdes mycket för att värma en villa om vintern.Pappa är jägare, och det var till honom som polisen ringde när det skedde viltolyckor.En kväll kom han hem med ett chockat rådjur som skulle få återhämta sig i vårt pannrum. Jag knöt an till djuret på ett ögonblick, och kanske var det min första lektion i hur maktlöshet känns i den egna kroppen.Rådjuret behövde få äta så vi åkte ner till Gäddviksvägen och grävde i snön där vi visste att det fanns blåbärsris. För en stund tycktes det piggna till, men sedan kom smärtorna. Hela kvällen stod rådjuret framför min travade ved, med huvudet mot golvet när den spända buken rullade i konvulsioner.Förstoppning, sade pappa, det fanns inget att göra. När han nästa morgon stegade över gården och in i skogen, med rådjuret i famnen och geväret på axeln, då stod jag kvar på farstubron för att lyssna till skottet, som en slags stoisk solidaritetshandling med rådjuret, att följa det hela vägen till slutet. Och när det small inne bland granarna rann det inga tårar längs mina kinder.Jag grät i stort sett aldrig som barn. Kanske om jag slog mig, men då torkar man ju tårarna, som sagt, reser sig och går vidare. Av känslor grät jag nästan aldrig. Men det handlade, tror jag, inte bara om kulturen som jag växte upp i. Jag känner igen mig i flickan i Claire Keegans novell Det tredje ljuset, som inte heller står ut med sina egna tårar. I berättelsen måste hon lämna den snälla familj som har tagit hand om henne under sommaren och skickas tillbaka till sina mindre omsorgsfulla föräldrar. Hon stirrar in i brasan och kämpar för att inte börja gråta. ”Det var länge sedan jag gjorde det, och medan jag gör det minns jag att det är det värsta man kan göra.”Det är som att tårarna blir ett erkännande av att det gör ont inuti. Kanske var jag rädd att förlora något hos mig själv, och att det var därför som tårarna inte kom.Men så småningom började jag betrakta den frånvarande gråten som en brist. Det var ju inte ens så att jag höll tillbaka tårarna, de kom bara inte. Med avund betraktade jag dem som grät ofta, de tycktes befinna sig i nuet och reagerade i takt med det. Själv vandrade jag några steg efter, och när det som gjorde ont till slut kom ifatt mig var det för sent. Min kropp hade övat länge på att undvika smärtans kanske tydligaste uttryck.Jag letade efter symboler och betydelser i litteraturen, i konsten och i filmens värd.Återvände till Harry Martinssons diktepos Aniara, där tårarna är vad som håller människorna kvar i sig själva. De har tvingats lämna det sjunkande skeppet jorden, och när motorerna dör glider farkosten obönhörligt mot evigheten. Ombord finns Miman som har bevarat migranternas ljusaste minnen från livet som de har lämnat bakom sig, och de söker sig dit, till hennes innersta rum. Där kan de minnas sig själva i det som var vackert, och ju större tårflod, desto lyckligare anses minnet vara. Tårarna blir beviset på att de har levt. Men när Miman exploderar förintas minnena och galenskapen tar vid. Det är som att det mänskliga i människan upphör när minnet och tårarna försvinner.Hos den franska författaren Marguerite Duras härrör gråten däremot från en outsinlig källa inuti den egna kroppen. I hennes böcker är tårarna begärets röst. Det vill säga, den älskande människans allra mest levande röst. Och allt sedan jag läste Älskaren och den senare versionen av samma berättelse, Älskaren från Norra Kina, har jag velat kunna gråta som det franska barnet och hennes kinesiske vuxne älskare gör. De gråter i det oerhörda begär som flimrar i rummet där de befinner sig.Älskaren och flickan gråter tillsammans över mannens ömkliga och ojämförliga kärlek till barnet. Det är en kraft så stor att den är det enda. Hon vet det, så som bara ett barn kan veta vissa saker. Det hon erfar med honom är bortom allt. Han gnyr och gråter, båda gråter. De gråter hela tiden, men utan att förlora något hos sig själva. När Jesus befinner sig vid Lasaros grav, står det i Johannesevangeliet att han faller i gråt, och att judarna säger: ”Se, hur mycket han höll av honom.” Tårarna visar alltså på hans förmåga att älska, liksom de i andra berättelser påvisar närvaron av det djupa begäret eller rent av uttrycker det mänskliga i sig. Allt av värde tycktes finnas i dessa tårar som inte rann från mina ögon.Slutligen var det ändå i det religiösa perspektivet som något slags försoning fanns, och en nyckel till att förstå vad det var jag egentligen hade förnekat. För de fanns ju också där i bakgrunden under hela min uppväxt, föreställningarna i de kristna trossamfunden. Som idén att den som inte gråter saknar en förbindelse med sina medmänniskor.I en konflikt tar ju tårarna ofta vid där orden har tagit slut. Ett sista halmstrå, kanske i ett försök att hålla någon kvar.Gråten är med andra ord själens mayday: Jag är i nöd, rädda mig.Och för de som kan gråta, tycks tårarna också vara den oerhörda frågan: Älskar du mig, även om du inte gråter när jag gråter?Vad jag har hållit undan genom att inte släppa fram tårarna, är möjligheten, eller risken, att bli tröstad. För mig, som satte en ära i att bita ihop, var underkastelsen att ta emot tröst ännu svårare att stå ut med än själva tårarna. Det var ju som bekant rådjuret som det var synd om, och inte mig.Kanske handlar det egentligen om något så enkelt, som att en tår inte trillar ensamt och obemärkt, ur intet till intet. Den inbegriper hela kosmos eftersom gråten sätter oss människor i förbindelse med varandra.Den som blottar sitt ögas översvämning inför den andre, sin själs jordskalv, måste vara beredd på gråtens konsekvenser.Malin Nord, författare och dramatiker

Klockorna var inte bara ett mätinstrument. De förändrade hela vår uppfattning om tid. Thomas Steinfeld funderar på hur det tickar i oss idag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I början av Jules Vernes roman “Jorden runt på 80 dagar” sitter en rik engelsman i sin fåtölj. Fötterna i blänkande skor placerade precis intill varandra, nacken är sträckt, huvudet höjt. Phileas Fogg inväntar sin nya betjänt. Hans ögon är riktade mot en komplicerad klocka, som visar timmarna, minuterna, sekunderna, dagarna, månaderna och åren. Den nya betjänten träder in, det visar sig att han är en fransman av varierande talanger, inte minst som cirkusartist och brandman. Men mannen med klockan fattar tycke för denna livets konstnär. Och så börjar en uppfostran: Betjäntens första uppgift blir att ställa sitt enorma fickur efter sin nya arbetsgivares kronografiska underverk. Fickuret hade gått med en försening av fyra minuter. Uppfostran blir ömsesidig, men det är en annan historia.Boken handlar, som bekant, om ett vad. Den mest exakta av alla människor hade hävdat att en resa runt jorden kan göras på åttio dagar. Några medlemmar av hans klubb höll emot, och så börjar en vild jakt över hela klotet, med ångbåtar, tåg, droskor, slädar och elefanter. Äventyr följer efter äventyr. Men i mitten av alla händelser tickar lugnet självt, i form av exakt synkroniserade klockor. Resenärerna får bara följa tidtabellen. Romanen ”Jorden runt på 80 dagar” publicerades år 1873. Den moderna kommunikationens teknik hade slagit en ring runt hela världen. Den hade slutits bara några år innan, och de samordnade klockorna var inte bara globaliseringens främsta uttryck, utan också ett av dess främsta verktyg.Klockarna hade då tickat under femhundra år. Visserligen fastställdes tiden också under medeltiden, inom kyrkorna och framför allt inom klostren: Munkarnas och nunnornars dagar var strängt reglerade, från bön till bön, och tiderna emellan mättes med hjälp av sandur, levande ljus eller ännu mera böner. Men tiden gick bara runt, från upprepning till upprepning, och så var det för all mänsklig gemenskap, från solens uppgång till solens nedgång, från fullmåne till full måne, från skörd till skörd. Så förblev det fram till slutet av 1200- eller början av 1300-talet. Man vet inte var eller hur det hände:  Men då uppfanns spärren, den mekaniska hämningen som omvandlade en krafts obrutna gång till en jämn takt. Det är spärren som tickar, och det är spärren som skapar tidens jämna gång.Tickandet hördes först i städerna. Ju mer arbetsdelningen utbredde sig, ju mer olika yrken, sysselsättningar, stånd och skrå det fanns, desto större blev behovet av en samordning av tiden. Oavsett om det var sommar eller vinter, regn eller sol, ljust eller mörkt, så hade dagen numera 24 timmar, och alla var lika långa. Runt år 1400, vid renässansens början, fanns det offentliga klockar i alla städer mellan Palermo och Moskva, redan innan den europeiska handeln verkligen hade tagit fart. Exakta var klockslagen dock sällan. I en större stad som Venedig eller Paris hade mångfaldigandet av klockorna därför till följd, att det alltid hördes någon klocka som ringde, dygnet runt.Med handeln kom kreditväsendet, och så började man räkna i veckor, månader eller till och med år tills ett köp blev avslutat eller ett lån betalats tillbaka. Utan klockan skulle det inte kunnat ske: Den ordnade inte bara tiden, så att alla visste vad klockan hade slagit. Den kände till historien och öppnade framtiden. Den förvandlade en kretsformig rörelse till en linjär gång utan slut. Och så etablerade den jämnt gående, tickande tiden som ett fenomen i sig självt. De första klockorna installerades på kyrktorn, även om kyrkan uppfattade den linjära tidsmätningen som ett brott mot den gudomliga ordningen. Efteråt hängdes de på rådhusen och installerades på torgen, och när den industriella revolutionen kom, så syntes de på tågstationer, färjelägen och postkontor. Och så tickade de ovanför alla verkstadsgolv. En varas värde, hade Karl Marx förklarat, bestäms efter den genomsnittliga arbetstiden som används för dess produktion. Satsens sanning bekräftades genom stämpeluren som hängde bakom portarna. Klockan var en gammal uppfinning när ångmaskinerna började puffa. Men än en gång till blev den till det främsta verktyget för en social förändring av fundamental karaktär: Med hjälp av klockan skiljdes arbetet från alla andra sysselsättningar, yrket från det privata livet, tiden från fritiden. Klockan skapade ett samhälle, och ett samhälle skapade klockan.Sedan dess har många klockor försvunnit ur stadsbilden, en efter en och till slut nästan allihopa. Men de fortsatte att ticka. Folk hade börjat bära tiden med sig, först i form av fickuren, sedan som armbandsur. Tiden individualiserades, medan klockornas precision förbättrades tills de avvek från den exakta tiden med bara några sekunder om dagen. Om de offentliga klockorna betydde att de satte tiden för människan utifrån, så blev den personliga klockan ett tecken på att hon regerade över sig själv. Människan underkastade sig inte bara en tidsregim. Den valde den själv, underdånigt och suveränt på samma gång.Klockorna verkar numera ha slutat ticka. Ljudet började försvinna redan under sjuttiotalet, när de mekaniska verken i allt större mån ersattes genom en processor och en kvartskristall. Redan i början av denna utveckling var det vanligt att koppla ihop den digitala klockan med en kalkylator. Sedan dess har många funktioner kommit till: telefon, kamera, stegräknare, identitetsbevis, allting finns i samma apparat.Tickandet är dock kvar, även om det inte hörs, liksom klockslagen. Klockans ljud var ett tecken på människans disciplinering. Det försvann när tiden, i dess mest exakta form, sänkte sig djupt i den enskilda människan, så att den blev som stegens jämna gång, eller ännu mer: som ett hjärtslag. Då behövdes det ingen kontroll utifrån längre, eftersom det blev själen själv som hade börjat ticka, på ett mera pålitligt sätt än någon klocka innan gjort. Och så stabilt tickar det numera i människans inre, att skillnaden mellan arbete och fritid kunde upphävas och att flexibla öppningstider kunde införas och att man kan titta på kvällsnyheter även på morgonen.Fram till för inte så länge sedan var det brukligt att en anställd, när hen efter många års trogen tjänst gick i pension, fick ett armbandsur i present. Gåvan var sinnrik: Som avslutning av ett långt liv under kontroll överlämnades kontrollinstrumentet till den kontrollerade. Aldrig har jag hört att man gör likadant med en mobiltelefon.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Vandringssägner skapade flera gånger hysteri i den sovjetiska vardagen. Morris Wikström spårar myter vars ekon hörs än idag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 19 december 1937 utbröt panik i Sovjetunionen. Det fanns såklart gott om skäl att vara rädd, åren då Stalins terror nådde sin kulmen. Men paniken som bröt ut just den 19 december 1937 handlade inte om tvångsförvisningar och avrättningar utan om de nya omslagen till de sovjetiska skolelevernas skrivböcker. Omslagen var framtagna för att högtidlighålla den ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkins dödsdag och gestaltade olika scener ur poetens liv. Men när eleverna kom till skolan i slutet av december blev de genast beordrade att riva bort omslagen. Det hade uppdagats att flera av dem innehöll symboler som inte alls tycktes högtidlighålla minnet av Pusjkin, utan tvärtom antingen kritiserade sovjetmakten genom dolda budskap som ”Ner med säkerhetspolisen”, eller hyllade det tyska nationalsocialistiska partiet genom att linjerna i teckningarna bildade en svastika.Denna ”skrivbokspanik” är ett av många fall av kollektiv, sovjetisk hysteri som triggades av vandringssägner, och som studerats av de ryska antropologerna Aleksandra Archipova och Anna Kirzjuk. I deras bok som i ungefärlig svensk översättning skulle kunna heta ”Farliga sovjetiska föremål: vandringssägner och rädslor i Sovjetunionen” skriver de fram en alternativ 1900-talshistoria. En historia som pågår, ja, närmast svävar omkring, på gator och torg, i köken och på fabrikerna. En historia vars skugga fortfarande går att få syn på i det ryska samhället.Författarna jämför den kollektiva psykosen med den individuella psykosen, så som den beskrevs av den tyske psykiatern Klaus Conrad 1958. Enligt Conrad inleds en schizofren psykos med att det som annars förstås som en bakgrund framträder som bärare av ett budskap. De prasslande löven tycks prassla onaturligt starkt. Och lyssnar man noga tycks de också säga något. Detta är en djupt obehaglig känsla, som lindras först när man lyckats avkoda det budskap som förmedlas, Conrad kallar det för en aha-upplevelse. Då avtar ångesten, innan den efter ett tag återvänder. Problemet i det sovjetiska samhället på 30-talet var att det inte fanns en plats att vila på. För när Stalins terror pågick var bäraren av de dolda symbolerna enligt den sovjetiska logiken själv smittad – ja, rent av farlig för sin omgivning. Det enda sättet att frigöra sig från smittan var att slå larm. Och när larmet gick var alla som bar på symbolen antingen agenter – eller i sin naivitet ett redskap för fienden. Därmed utbröt ett slags tävling om vem som kunde hitta symbolerna först. Det var i en tid av statlig terror lika farligt att inte se symboler, som att faktiskt se dem.Det sovjetiska imperiets politiska logik, dess långlivade särskildhet och totala anspråk, är en intressant kontext för studier av vandringssägner. Det är mardrömmar om röda atomvapenknappar i märkligt bekanta portföljer, det är svarta KGB-bilar som kör runt på gatorna sent på kvällen och tillfångatar barn som inte sitter hemma, det är förgiftade amerikanska tuggummin, ja faktiskt alla slags gåvor från utlänningar inför Moskva-olympiaden 1980. Det är hemliga arkitektoniska budskap, riktningsanvisningar som bara syns från bombplanen i luften, det är fotoapparater med röd film som kan se genom väggar och kläder - och det är en obscen mängd antisemitiska blodsmyter. På väggarna i de sovjetiska hemmen hänger kinesiska bonader som om nätterna visar sig vara förhäxade i tider av geopolitiska spänningar mellan de röda stormakterna. Och så den där låten, som tycktes förebåda ännu ett krig. Den okända tyskan i Dschinghis Khans kitschiga schlagerdänga från 1979 tycktes kommunicera hotfulla meddelanden om att tyskarna skulle komma tillbaka och bomba sönder Moskva.”Farliga sovjetiska föremål” är inte bara en studie om hur vandringssägner påverkade de sovjetiska medborgarnas vardag. Det är också forskning som gör det möjligt att orientera sig i dagens Ryssland. Själv minns jag hur jag, i en gammal lägenhet i Sankt Petersburg, blev beskylld för att vara det mest skrämmande en äldre generation ryssar kan tänka sig: ”du är en främling!” skrek en upprörd äldre kvinna som bodde permanent i en kollektivlägenhet jag hyrde ett rum i. ”Jag är ingen främling”, sa jag, ”jag är gäst här”. ”Du är ingen gäst, du är en främling, och imorgon kommer jag ringa polisen så får de ta reda på vem du egentligen är!”. Förutom ilskan och rädslan i hennes röst minns jag ordvalet. Hon skulle inte ringa polisen: politsija, utan militsija. Den heter inte så i dagens Ryssland. Men den hette så i Sovjet. Replikskiftet var en tidsresa in i ett medvetande som jag inte själv har tillgång till, men ändå blev en deltagare i. På samma sätt blev flera generationer sovjetiska medborgare deltagare i en historia de aldrig genomlevt. Flera av de som delar med sig av sina minnen i ”Farliga sovjetiska föremål” minns hur rädslor och beteenden traderades från äldre släktingar. Framtidens krig var en föreställning om det krig som varit, rädslan för ett kärnvapenkrig var lika mycket rädslan för de atombomber som redan exploderat mot 1900-talets jord, och det var i denna bördiga jord som nya mardrömmar och myter blomstrade – ett tillstånd som den ryska kulturvetaren Alexander Etkind har beskrivit som att minnet av ett trauma i det förflutna till slut blir omöjligt att skilja från en tvångsmässig rädsla för dess upprepning.Även om flera av de sovjetiska vandringssägnerna var specifika till sitt innehåll, är deras struktur ofta generell: Många är vi som någon gång fått för oss att sätta en klisterlapp över linsen på datorns webbkamera. Dövat ångesten, tillfälligt lindrat den skrämmande insikten om att allt vi gör övervakas. Det tycks inte spela någon roll att det inte är våra eventuella t-shirtmotiv som intresserar de globala teknikföretagen. Klisterlappen över webkameran fyller alltså samma funktion som de sovjetiska vandringssägnerna gjorde när de lindrade en kontrollförlust. Fantasin är både barnets och den vuxnes sällskap när verklighetens rädslor tränger sig på.Men det är också i fantasins domäner som lärofilmer och varnande förmaningar ibland förvandlas och antar nya skepnader – på ett sätt som förvandlar det skrämmande till det åtråvärda. Så berättar en av deltagarna i forskningsstudien att han som skolelev fick se en instruktionsfilm om det förestående kärnvapenkriget. Filmen var tänkt att varna eleverna för den totala katastrofen, men fick nya innebörder i nattens fantasieggande mörker. För det som stannade kvar i minnet var inte den fasansfulla explosionen, utan en scen där bombens tryckvåg på ett erotiskt sätt fick en tjejs klänning att ”fullständigt klibba fast mot huden”.Morris Wikström, kulturjournalist och doktorand i rysk litteratur Litteratur Archipova, Aleksandra & Kirzjuk, Anna (2020). Opasnye sovetskie vešči: gorodskie legendy i strachi v SSSR. Moskva: Novoe literaturnoe obozrenie. Ėtkind, Aleksandr Markovič (2013). Warped mourning: stories of the undead in the land of the unburied. Stanford, California: Stanford University Press.

Den första bernadotten på tronen behövde liksom dagens kung en pr-apparat för att fastställa sin image. Men i övrigt var projekten väsensskilda, konstaterar Malin Krutmeijer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kungars och drottningars jobb är representation, brukar man ju säga. Men vad innebär det att representera ett land? Det måste framstå som att kungligheterna är i takt med tidsandan, vilket har betytt olika saker genom historien. Den enväldige franske kungen Ludvig XIV kallade sturskt sig själv för ”Solkungen”: alltings centrum och värmekälla.I Sverige är den förste Bernadotte-kungen och hans ättling Carl XVI Gustaf båda exempel på ett mindre bombastiskt image-byggande. De har det gemensamt att det krävde en hel pr-apparat.När Carl XVI Gustaf tillträdde 1973 började han och hans rådgivare omedelbart fila på hans image. Vilken sorts kung skulle han presenteras som? En kultur- och vetenskapskung, som sin företrädare? Nej, det var inte hans grej. Men efter en trevande start med ledord som ”natur och miljö” började kungen verkligen trava i takt med tiden. Han blev näringslivskungen, med benägen hjälp av sina gamla vänner Tom Wachtmeister och Fredrik Palmstierna, som själva råkade vara näringslivstoppar. Natur och miljö fick vara med lite på flanken.Så beskriver sociologen och företagsekonomen Mikael Holmqvist hur kungens officiella profil skapades. I sin bok ”Kungen, Sveriges ledare” menar han att kungens image växte fram helt i linje med den ”företagsekonomisering och nyliberalisering” som präglade det svenska samhället från tiden för hans tillträde.Kungens egna jämförelser med företagsledare och koncernchefer förstärkte bilden, och det gjorde också en idealisering av framåtriktning, god hälsa, flexibilitet och individualism. Minns hans famösa jultal 2002, där han sa att pessimism inte hjälper någon, och påminde om att det inte kommer några stekta sparvar flygande om man inte själv bemödar sig om att göra sitt bästa. Kungen återspeglade kort sagt idealen och ideologin i en marknadsliberal tid.För den första Bernadottekungen var utmaningen större. Han blev verkligen tvungen att uppfinna både sin egen kunglighet och sin svenskhet. Jean Baptiste Bernadotte var som bekant general i Napoleons armé. 1810 rekryterades han till Sverige där den dåvarande kungen Karl XIII adopterade honom och utsåg honom till tronföljare. 1818 blev han kung av Sverige och Norge.Han tillträdde i en turbulent tid. Gustav III hade blivit mördad ett par årtionden tidigare och Sverige hade efter utdragna krig förlorat Finland till Ryssland. Människor var krigströtta. Den gamla stormakten var tillintetgjord, och med den också de ideal som präglat 1700-talets aristokrati. Nu var ingen tid för fransk-inspirerade teaterfjollor, här behövdes en nationell självkänsla som byggde på motsatsen.Man fann den i fornnordiska sagor, berättar Anna Lihammer och Ted Hesselbom i sin bok ”Vikingen, en historia om 1800-talets manlighet”. De här idéerna fick sin egen tankesmedja i Götiska förbundet, grundat 1811. Bland medlemmarna fanns Erik Gustaf Geijer, som satte igång att skriva glorifierande dikter om odalmannen och vikingen. Han skapade en bild av oförställda, förnuftiga och rejäla karlakarlar som ingav kungen respekt och hade ett särskilt band till honom.För Jean Baptiste, alias Karl XIV Johan, kom Götiska förbundet att fungera som en pr-byrå när han makade till sig en plats på toppen av de nya stornordiska idealen.Kungen var redan fascinerad av det fornnordiska, berättar Lihammer och Hesselbom, på grund av ett fejk-epos kallat ”Ossians sånger” som fått stor spridning i Europa i slutet av 1700-talet. Nu frossade han och medlemmarna i Götiska förbundet i Snorre Sturlassons samlingsverk ”Heimskringla”, och där hittade han den perfekta analogin till sitt eget liv.I ”Ynglingasagan” skildras hur självaste Oden kommer resande från söder till ett land långt norrut, som regeras av en barnlös kung. Kungen adopterar Oden och utser honom till sin efterträdare. Precis som Karl XIII gjorde med Jean Baptiste!Inte nog med det. Oden beskrivs som en stor krigare – och vad var den förste Bernadotte-kungen om inte general med många framgångar? Så kunde en fransk revolutionssoldat skrivas in som kung i centrum av nordisk mytologi, och därigenom bli lite av en pionjär i den nationalism som började formas vid den här tiden. Han var med och skapade ett monster som överlevt alla möjliga transformationer ända in i vår tid. Det var en genial marknadsföringskampanj.Man kan tillägga att Jean Baptiste Bernadotte också lyckades göra en dygd av sin brist på kunglig bakgrund. ”Mitt svärd och mina bedrifter – det är mina förfäder”, skrev han. Det är en närmast meritokratisk idealbild som pekar in i vår tid.Jämfört med allt detta ter sig Carl XVI Gustafs image-snickeri som en friggebod bredvid ett vikingatida kulthus. Han har ärvt sin post helt oberoende av meriter. Han formades i sina ideal i en miljö där kompisarna kom från den ekonomiska överklassen, och tiden talade för dem.Efter arbetarrörelsens glansdagar med jämlikhetsreformer, och 60- och 70-talets vänstervåg, började vindarna vända åt ett håll som passar det samhällsskikt där kungen rörde sig. Fördämningarna brast när Berlinmuren föll och kommunismen bröt samman. En nyliberal våg svepte fram. Den legitimerade sig med just den idévärld som förmodligen redan kändes naturlig för kungen. Han behövde inte ändra på sig själv särskilt mycket.Nu har ju kungens verkliga inflytande på samhällsutvecklingen trots allt varit begränsat. Han har aldrig varit någon storföretagsledare, och monarker bestämmer inte över Sveriges riksdag och regering.Men symbolisk makt är också makt, och Mikael Holmqvist talar om den ”royal touch”, som nådigt kan förlänas personer och företeelser. Denna glans är en stark statusmarkör, menar Holmqvist och det har han nog rätt i.Kom till exempel ihåg skandalerna runt Svenska Akademien som briserade 2017. I debatten efteråt gjordes det ett nummer av att Akademien minsann var under kungligt beskydd, som att det gjorde krisen ännu skamligare. Det uttrycktes förväntningar på att kungen skulle få ordning på alltihop. Typiskt nog sa kungen själv, i en vagt peppig kommentar, att ”alla problem är till för att lösas”. Det var helt i linje med hans image som en resultatinriktad och exekutiv företagsledare.Men royal touch och näringslivsjargong i all ära: frågan är om inte hans verkliga trumfkort när det gäller att verka relevant i sin tid har varit hans kändisskap. Vi lever ju i en värld där det är värdefullt i sig att vara känd. Spelar ingen större roll för vad, det är förmågan att tränga igenom bruset i alla former av medier som räknas.Den fick kungen gratis. Hans kunglighet var ett varumärke som bara behövde pyntas. Att det ekar lite tomt på verkligt innehåll bakom fanfarer och ritualer och menlösa uttalanden – ja det är kanske det mest tidsenliga av allt.Malin Krutmeijer, kulturjournalistLitteraturMikael Holmqvist: Kungen – Sveriges ledare. Natur & kultur, 2023.Anna Lihammer & Ted Hesselbom: Vikingen – en historia om 1800-talets manlighet. Historiska media, 2021.

I slutet av den franska revolutionära eran stals konstverk från erövrade regioner och placerades i vad som senare blev Louvren. Thomas Steinfeld berättar om hur det påverkar vår konstsyn än idag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under sommaren 1794 skickades fyra franska lärda män till Belgien, Holland och de nyss erövrade områdena väster om floden Rhen. De skulle hitta och beslagta betydande konstverk och vetenskapliga objekt. Kort därefter flyttades flera dussin målningar ur den flamländska skolan till Paris, bland annat verk av Jan van Eyck och Peter Paul Rubens. Bilderna följdes av tusentals gamla manuskript från Aachen, Köln, Bonn och Koblenz, samt av stora mängder teckningar och träsnitt, antika pelare, mynt och medaljer, romerska sarkofager, historiska kanoner och sällsynta stenar. Männen var utsända av nationalkonventet, som vid denna tid utgjorde både Frankrikes parlament och regering, och de flesta av dessa objekt hamnade i Nationalbiblioteket eller i ett före detta kungaslott, som vid denna tid kallades "Musée central des arts", centrala konstmuseet, och som idag är känt under namnet Louvren.De lärde männen uppfattade sig själva varken som tjuvar eller rövare, tvärtom, de var övertygade om att de handlade inte bara för Frankrikes, utan också för mänsklighetens bästa: "Medan vi vinner över tyrannerna, skyddar vi konsterna", förklarade en av dem och fortsatte, att han såg fram emot att se dem uppvisade i franska museer. Märkligt nog motsatte sig konstkännarna i de berövade länderna för dett mesta inte detta. I stället var de förtjusta i idén att ett museum skulle ta emot alla dessa skatter. De gladde sig över att verken fick lämna kyrkorna, herresätena och privata salonger, så att alla människor kunde beskåda det bästa vad konsten hade kommit fram till. Bortrövandet av konst som krigsbyte har en lång historia, som går tillbaka till antiken. Mest hade det skett av materiella skäl, för verkens ekonomiska värde. När bildade franska revolutionärer började samla in de största konstskatterna i grannländerna hände det för första gången med blick på verkens estetiska och historiska betydelse.De franska rövartågen genom Europa fortsatte i allt större skala, när revolutionsarméerna under Napoleons ledning drog  fram genom Italien, Egypten och senare till Moskva: Laokoongruppen hämtades ur Vatikanen, den väldiga farnesiska Herakles släpades ur kungens palats i Neapel, de fyra hästarna på Markuskyrkan i Venedig monterades ned och fördes bort. Senare följde egyptiska mumier, segergudinnan med vagn och hästar från "Brandenburger Tor" i Berlin och många andra konstverk. Allting plockades ner, packades i stora lådor och reste i långa processioner till Paris. Den franska huvudstaden hade, enligt revolutionspolitikernas åsikt, blivit till frihetens hemvist i världen. Där bodde ett folk, som betraktade sig som den republikanska antikens sanna arvtagare. De kunde inte föreställa sig en bättre placering för ett betydande konstverk än civilisationens centralort, och många konstkännare utanför Frankrike kunde det inte heller. Snart förenade Centralmuseet, som så småningom döptes om till "Musée Napoléon", den största konstsamlingen som någon gång funnits i världen.De lärda männen var inga dilettanter. Napoleons konstkommissarie Dominique-Vivant Denon och hans kollegor visste mer om konsten och dess förflutna än de flesta av sina likar i de utplundrade länderna. Det fanns ingen konsthistoria i dagens mening förrän långt in på 1800-talet. Det revolutionära Frankrikes konstkommissarier var vetenskapens pionjärer, de inventerade, systematiserade och centraliserade konsten. De upptäckte den medeltida tyska konsten, som dittills knappt blivit uppmärksammad. De skapade en ny form för att presentera verken, de såg till att det fanns verkstäder för restaurering, de utvecklade föreställningen att varje konstverk skulle betraktas bara för sig självt, som ett enastående dokument över människans förmåga att skapa och gestalta. Och så uppstod en jämförande konsthistoria, en förutsättning för att över huvud taget kunna bestämma stiler, epoker och individuella egenarter. Dessutom kunde tallösa konstnärer, som dittills rest till Italien för att utbilda sig, numera hitta sina modeller i det statliga museet."Beauty is bounty", "skönhet är byte", lyder ett talesätt som ofta tillskrivs Karl Marx. Bortsett ifrån att man inte hittar meningen i hans verk, ligger det mycket sanning i dessa ord: Sedan mer än tvåhundra år delar vi föreställningen om att ett museum är konstens högsta destination, och om några av kolonialmakter stulna konstskatter långt senare ska lämnas tillbaka, så flyttas de inte till kungapalatsen där de en gång rövades ifrån, utan till ett praktfullt museum. I och med det revolutionära Frankrikes konststölder förändrades föreställningen om vad konst är och hur man skall handskas med den, för all överskådlig tid. Ibland kan man läsa att Louvren var det första offentliga museet. Men så är det inte. Redan under det tidiga 1700-talet fanns det museer som var tillgängliga för offentligheten, i Basel, i Florens eller i London till exempel. Men till skillnad från alla andra museer var Centralmuseet i Paris ett företag av och för hela nationen. Det uppstod för att hysa alla konstverk som revolutionärerna hade samlat in från kyrkor och palats, både som ett tecken på segern över de gamla makterna och till skydd inför det upprörda folkets benägenhet att förstöra. Med rövartågen genom Europa och Egypten växte Centralmuseets bestånd mot det oändliga. Snart var Louvrens salar överfulla. År 1802 grundades tolv muséer i provinserna för att ta emot vad centralen inte längre kunde bärga, bland annat i Genève, Bryssel och i tyska Mainz. I den sistnämnda staden kan man fortfarande se trettio konstverk främst från renässansen som kommit från Paris, men som tappade sina rättmätiga ägare under de napoleonska krigens lopp.År 1815 slogs Napoleon för den sista och avgörande gången, i slaget vid Waterloo. Därefter började den enorma konstsamlingen i Paris upplösas, men i många fall inte direkt och inte helt  - de åtta romerska pelare som en gång hade stått runt Karl den Stores grav i Aachen finns till exempel fortfarande på Louvren. I Köln mottogs de återvändande verken med en folkfest. När segergudinnan från "Brandenburger Tor" kom tillbaka till Berlin så skedde det i form av ett triumftåg, med kungen i spetsen. Men det fanns experter som den preussiske filosofen och statsmannen Wilhelm von Humboldt, som beklagade att man aldrig mer skulle se så många av de största konstverken på en plats, så som det varit i Paris. Idén om ett nationalmuseum spred sig dock från Paris till många länder: Preussen fick sitt "Altes Museum" under 1820-talet, i München skapades "Alte Pinakothek" år 1836, Sveriges Nationalmuseum öppnades år 1866, efter en femtio år lång förberedelsetid. Och koncepten lånades alltså från Paris, konströvarnas huvudstad.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Begäret att resa sitter djupt i människan. Men måste en resa vara lång för att räknas? Poeten och latinforskaren Anna Blennow berättar om resande i antikens Egypten och ser kopplingar till vår tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i augusti 2020.”Ni bör veta, ärade damer och systrar, att från det ställe där vi stod (...), på toppen av det mittersta berget, såg vi under oss (...) Egypten, Palestina, Röda havet och Parthenska havet, som sträcker sig till Alexandria, och saracenernas oändliga land. Man kan knappast tro det, men de heliga männen pekade ut allt detta för oss.”Den som skriver det här är en kvinna. Det är allt vi vet säkert. Troligen hette hon Egeria och var från Spanien, och det var troligen i slutet av 300-talet som hon företog sin fyra år långa resa till platser som Jerusalem, Egypten, Syrien och Konstantinopel. Förmodligen tillhörde hon en klostergemenskap, och det är till systrarna där hon riktar sin reseberättelse. Texten, som återfanns i ett klosterbibliotek i Arezzo i slutet av 1800-talet, är en av de äldsta bevarade skildringarna av en kristen pilgrimsfärd.Egeria reste inte ensam. Hon talar om ett odefinierat ”vi”, men texten gör det tydligt att hon var sällskapets ledare och möttes med aktning vart än hon kom. Resan genomfördes på åsnerygg – ett för tiden mycket vanligt transportalternativ, robustare och billigare än hästar – och ibland till fots om landskapet var för oländigt, till exempel när berget Sinai skulle bestigas.Antikens resenärer var främst soldater, ämbetsmän, handelsmän och budbärare, vars kringflackande ingick i deras profession. Att utan anledning vara på resande fot, eller att sakna fast bostad, ansågs både beklagansvärt och misstänkt. Men under senantiken började både kvinnor och män göra alltmer omfattande resor i religiösa ärenden, och själva förflyttningen och umbärandena på färden fick mening genom religiösa ideal.De som ständigt reste betraktades dock ofta med skepsis under den tidiga medeltiden. Regula Magistri, en klosterregel som nedtecknades på 500-talet, ägnar en av de längsta passagerna åt hur man skulle förhålla sig till de kringvandrande munkar som kallades gyrovagi, ”de som strövar omkring i cirklar”. De betraktades som falska munkar eftersom de inte ville inordna sig under ett specifikt kloster, utan ”tillbringar sina liv som gäster under ett par dagar i taget vid olika kloster, eftersom de dagligen vill välkomnas som gäster på ständigt nya platser.” Såväl deras rastlöshet som deras återkommande missbrukande av klostrens gästfrihet fördömdes grundligt.Pilgrimsfärder skulle senare under medeltiden bli en central del av den kristna praktiken, men vid flera tidiga kyrkokoncilier försökte man begränsa det religiösa resandet. Kyrkofadern Gregorios av Nyssa ansåg att pilgrimsfärder inte bara var onödiga utan rent skadliga, och målade upp livet i Jerusalem som omoraliskt och olämpligt för goda kristna. Även Augustinus avrådde. Resan skulle helst förbli mera harmlös metafor för människans livsfärd snarare än faktisk förflyttning.Varför reser vi? Hur påverkar det egentligen oss själva och dem vi besöker? Alltsedan antiken har vi rest i religionens namn, eller för att få vörda världsliga underverk som pyramiderna eller frihetsgudinnan. Vi reser för att söka ett varmare eller kallare klimat: såväl rika romare som medeltida påvar hade sommarvillor. Och resorna är kanske oftare nu än förr inriktade på konsumtion av upplevelser, varor och tjänster.Latinets ord peregrinus som blivit vårt ”pilgrim” saknar från början religiös konnotation, och betyder i grunden främling eller resenär. Vi reser också för att bli främlingar, i flykt från vardagen. Vi reser likt rastlösa och nöjeslystna gyrovagi. Men vi reser också för att träffa släkt och vänner, mikroresor till andra sidan stan, mellan Ulricehamn och Borås, hem till Luleå över julen.Så reste man också förr. Sabine Huebner, professor i antikens historia, har utifrån de rika textkällor som finns bevarade från Egypten under romersk kejsartid gjort en studie av hur enklare befolkningsklasser levde. Det är förhållanden som i princip aldrig skymtar i de litterära texterna från den romerska antiken, vars upphovspersoner utgjorde ett fåtal välbeställda procent av det stora romarrikets invånare. Kortfattade anteckningar och kvitton på krukskärvor och papyrusremsor som bevarats i det torra ökenklimatet öppnar dörren till en värld av vardagsliv, där resor bortom de breda vägarna kan spåras.Precis som Egeria färdades man oftast med åsna eller till fots, men också med båt där det fanns vattenvägar. Tack vare bevarade kvitton vet vi till och med vad resorna kostade. Några dagars båtfärd till Alexandria gick på två månadslöner för en enkel arbetare, medan en åsna kunde hyras per dag för en bråkdel av den kostnaden, motsvarande två dagslöner.Varför reste man? Den främsta orsaken var handel och varutransporter, men det fanns också många långt mer privata skäl. Födslar, födelsedagar, sjukdom och begravningar ledde till täta besök av familjemedlemmar och släktingar som bodde på annan ort. Föräldrar som hade råd att skicka sina barn till närmaste större stad för utbildning reste dit på visit, och barnen kom ofta hem och hälsade på.Och inte bara människor rörde på sig. Bevarade brev som skickats med resenärer berättar om ständig skriftlig kommunikation mellan familjemedlemmar. En son skriver klagande till sin mor: ”Jag har skickat dig så många brev, och ändå har du inte sänt mig ett enda, trots att så många rest nedför floden sedan dess.” ”Det här är det tredje brevet jag skickar dig, och du har fortfarande inte svarat”, skriver en annan man till sin bror.Och textkällorna från det romerska Egypten har visat att även kvinnor reste i högre utsträckning än man tidigare trott. Den som väntade barn återvände ofta till sitt föräldrahem inför förlossningen, och det var också vanligt att kvinnor reste till gravida släktingar för att bistå vid födseln. De reste med sina män om dessa fått arbete långt från hemmet, eller i olika praktiska och professionella ärenden.I vår samtid är vi, precis som i antikens Egypten, i ständig förflyttning i så hög grad att vi nästan inte längre är medvetna om det. Att vara i rörelse är ett sätt att leva snarare än att resa, och för många är riktiga resor ofta synonyma med stora äventyr på andra sidan jorden. Men när det kommer till kritan bär mikroresorna på minst lika omvälvande existentiella erfarenheter: besöket hos de gamla föräldrarna, taxiresan till BB för den förstföddas ankomst, bröllopsfester, begravningar. Det är sådana små utflykter vi kan ta för givna, och inte ens tänker på som resor.Men om allt resande plötsligt förhindras, som när en pandemi bryter ut och gör all mänsklig närkontakt riskabel, är det inte främst jordenruntresorna vi saknar, utan mikroresorna människor emellan.När Egeria anlände till Odessa på sin pilgrimsfärd välkomnades hon med följande ord av stadens biskop: ”Min dotter, för religionens skull har du ålagt dig en så stor möda att du rest hit nästan från världens ände, och därför ska vi visa dig vilka platser du än vill se.”De mödosamma, långa och makalösa resorna gör kanske störst avtryck i eftervärldens historieskrivning. Spårvagnsbiljetter och taxikvitton hamnar sällan i arkiven. Men de unika textdokumenten från den egyptiska antiken påminner oss om att resorna i det lilla alltid har utgjort kärnan i den mänskliga tillvaron.Anna Blennow, latinforskare och poetLitteraturEgeria. Resebrev från det heliga landet, översättning av Christina Sandquist Öberg, inledning och kommentar av Per Beskow, Artos & Norma bokförlag 2006.Maribel Dietz, Wandering monks, virgins, and pilgrims. Ascetic travel in the Mediterranean world, A.D. 300–800, The Pennsylvania State University Press 2005.Sabine R. Huebner, Papyri and the Social World of the New Testament, Cambridge University Press 2019.

Kampen mellan natur och människa speglas i såväl Sara Lidmans romaner som 1600-talets nederländska landskapsmåleri. Verk som kan få oss att se vår omgivning i ett nytt ljus, menar Erik Lindman Mata. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mitt barndomshtem är omringat av åkrar. När jag växte upp odlades det år efter år vete, råg, korn, raps och lin runt omkring mig; österut tog skogen vid.Landskapet var alltid självklart för mig. Jag tänkte aldrig på det. Det fanns skog och det fanns åker. Men för några år sedan hände nåt: en liten bit av den södra åkern styckades av och ett två meter högt stängsel restes. Innanför var det, förvirrande nog, bara samma åker som utanför. Först senare insåg jag att det var en liten granodling som hade anlagts där. I det läget hade jag redan vant mig vid det nya landskapet.På samma sätt vänjer vi oss hela tiden vid det som alldeles nyss omformats och som då verkade nytt och upprörande. I målningen Sädesfältet, av den nederländske landskapsmålaren Jacob van Ruisdael, finns ett tydligt exempel på denna sorts omvandling. Målningen föreställer en himmel med rörliga moln, en väderkvarn, en väg och några kullar med åkermark. Men det viktiga, om man utgår från den amerikanske litteraturvetaren Lytle Shaw, är placeringen av vägen. Genom att lägga den bördiga sädesåkern i direkt anslutning till den sandiga och eroderande vägen så visar Ruisdael övergången från sandig sankmark till odlingsbar jord. Detta är kärnan i Shaws bok New Grounds for Dutch Landscape från 2021. Genom 1600-talets nederländska landskapsmåleri skakar han i boken om vår tillvanda blick och påminner oss om vårt förhållande till omgivningen.Det som utmärkte det nya nederländska måleriet var framför allt motiven. I stället för porträtt och historiska händelser, valde konstnärerna landskapen. I efterhand har forskare tolkat det här som en vändning från det religiösa till det sekulära. Hand i hand med den teknologiska och samhälleliga utvecklingen, tänker man sig, övergick måleriet till allt noggrannare avbildningar av den verkliga världen. Ut med symboliken och religionen. In med den konkreta och handfasta jorden. Men kastade man av sig religionens masker, för att äntligen reproducera världen som den verkligen såg ut?Vid en första anblick kan det verka så. Tagna var för sig är landskapsmåleriets motiv inte uppseendeväckande. Det är skogar och diken och åkrar. Det är sjöar och dungar. Man ser framför sig hur konstnären helt enkelt har tagit sitt staffli under armen och gått ut, för att beskåda den natur som hela tiden har legat där och väntat.Men detta är knäckfrågan – den låg inte och väntade. Det Nederländerna som avbildades, menar Shaw, måste förstås som ett landskap i framväxt. Under 1600-talet pågick ett intensivt arbete med att dika ut och torrlägga stora delar av landet för att skapa odlingsbar mark.Detta omformande var, enligt Shaw, det väsentliga i målningarna. Själva landskapet skapades framför målarnas ögon. Besattheten av sanddyner, kärr och dammar handlade aldrig om någon romantisk eller naivt realistisk syn på hur naturen egentligen var. Det var människans förhandling och kamp med naturen som stod i fokus.För dammar brister ju, sanddyner smetas ut och det leriga, skiftande vattenlandskapet motsätter sig ständigt den mänskliga kontrollen. Kärnan i måleriet var, menar Shaw, det genuint märkliga i detta landskap som kontinuerligt tog sig nya skepnader. De nederländska konstnärerna fångade försöken att tämja naturen, och de svårigheter och motgångar detta innebar.Även i Sverige har utdikning genomförts i stor skala. Detta syns inte minst hos författaren Sara Lidman. I sitt jernbaneepos, den septologi som beskriver hur Västerbotten befolkades och exploaterades, skriver hon om konflikten mellan natur och människa, mellan myrar och odlingsmark och mellan landsbygd och centralmakt. I berättelsens mitt står Didrik Mårtensson med sin önskan om att låta dra järnväg genom hemsocknen Lillvattnet och öppna upp bygden för storskaligt skogsbruk.I den fjärde boken, Den underbare mannen, kan vi läsa om hur den ökända Hästätarflarken förvandlas, för att bana väg för Didriks järnvägsdrömmar. ”Men denna samma sumpmark”, skriver Lidman, ”torrlades nu genom utdikningar, hundratals famnar per sommare. Och överskottsdyan breddes ut på en mark, som skulle bli den fasta grunden för ett stationssamhälle, där handel och kulturell odling skulle blomstra.”Både hos de nederländska målarna och i Lidmans romaner är det fråga om konst som gestaltar rationalisering, industrialisering och kapitalism i mötet mellan natur och människa. Men medan 1600-talets målare var samtida med det föränderliga landskapet, utgör Lidmans romaner en tillbakablick. Det är i hur detta gestaltas som den mest givande jämförelsen finns.De läckande nederländska landskapen återspeglades i konstnärernas konkreta arbete med färgen. Man målade vått på vått, konstaterar Shaw, utan att låta färgen torka först. Likt leran som fanns längs med vägarna, lät målarna pigmenten blandas upp och smetas ut. Det var alltså inte bara i motiven fråga om en kamp mellan vatten och land, människa och omgivning, utan även i motivens utformning.Lidman skrev visserligen varken med sumpvatten eller snö, men böckerna är ändå sipprande och läckande skapelser. Det finns få svenska författare som så oförväget låtit språket flöda och krascha, kränga och dansa. Meningar lämnas oavslutade; skiljetecknen både avgränsar och öppnar upp; talspråk varvas med högtravande bibelcitat; till och med konsonanterna omformas, som när ”jernbana”, blir ”jernbarna”. Så tuggar sig texten glatt vidare in i inlandet, för att sedan vända tillbaka ut mot kusten, fullastad med stockar från den västerbottniska granskogen. Inget är givet och inget står still.Och detsamma gäller tolkningen av de här konstverken. De ska inte förstås enbart utifrån det sammanhang de skapades i eller den tid de avspeglar. Precis som landskapen förändras, utvecklas också de effekter konstverk har på oss. Även tolkningarna sipprar och droppar från de mest oväntade vrår.I dag präglas vårt förhållande till omgivningarna inte minst av våra tafatta försök att hantera utarmningen av jorden och massdöden av arter. Det går inte att läsa om Didriks utdikningar eller betrakta de nederländska träsken utan att tänka på klimatförändringarnas konsekvenser för dagens landskap. Samtidigt som vi lever i en tid som tycks förändras alltför snabbt håller vi paradoxalt nog krampartat fast vid våra tidigare sätt. Trots att städer, jordbruk och landskap har skapats av oss alldeles nyligen ser vi dem som oundgängliga och självklara.Det är i slutändan föränderligheten vi måste minnas. Det är vi som upprätthåller samhället och landskapet i dess nuvarande form. Kanske borde jag alltså egentligen bara vara glad över att åkern hos mina föräldrar blivit granodling. Det är en påminnelse. Vem vet vad jag kommer att se nästa gång jag är på besök. Kanske har det blivit åker av granskogen, igen. Eller kanske har grannen gjort våtmark av det hela.LitteraturLytle Shaw: New Grounds for Dutch LandscapeOEI Investigations X (2021)Sara Lidman: Den underbare mannen Bonniers (1983)

Eden leder inte till lustgården. Bedrägeriet lurar alltid på andra sidan löftet. Michael Azar funderar över den edsvurna kulturens hopp och förtvivlan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vem kan jag egentligen lita på? Hur kan jag någonsin vara säker på att mina medmänniskor inte bedrar mig?Skräcken för att bli lurad tycks ha plågat människan i alla tider. På ganska så goda grunder, måste man tyvärr säga. För det första så har vi som släkte visat att vi inte bara är förmögna att ljuga, utan också att vi ganska så ofta är benägna att göra det. För det andra så kan vi faktiskt aldrig helt säkert veta vad som pågår bakom vår nästas pannben.Det är med andra ord inte underligt, att vi genom historien utvecklat en lång rad raffinerade metoder för att kunna blicka in i varandras huvuden. Människans strävan efter kunskap visar sig här rymma en minst sagt otäck skuggsida. Att viljan att veta ofta går i hand med viljan till makt låter sig, om inte annat, illustreras av de väldiga framsteg som oupphörligen gjorts inom övervaknings- och avlyssningsteknikens vida fält.För att inte tala om tortyren, den minst subtila av alla de strategier vi utvecklat för att komma åt de tankar och känslor som vi misstänker att andra döljer för oss.Men det finns naturligtvis även mer humana metoder för att utvinna sanning och lojalitet ur våra grannar. Ett intressant exempel på en sådan metod finner vi i kravet på att våra medmänniskor, inte bara ska säga sanningen utan också lova, eller rentav svära, på att de gör det. Det är i sanning en rätt så besynnerlig ritual, detta talets tillägg till själva talet. Det är inte nog med att du säger mig någonting, du måste också svära vid allt som du håller dyrt och heligt på att det du säger faktiskt stämmer. Svär vid Gud vid ditt samvete vid dina barns liv. Jag vill ha ditt ord, ja, ditt hedersord på att det du säger är riktigt.När man betänker alla de högtidliga löften och eder som reglerar våra vardagliga relationer – ämbetseder, trohetseder, läkareder, vittneseder, äktenskapslöften och så vidare – så undrar man snart om det alls är möjligt att bygga en enda gemenskap, liten eller stor, utan att grunda den i något slags svuret löfte, i något slags helgad sanningsförsäkran.Redan de gamla grekerna var fascinerade av edens förmåga att rida spärr mot den ömsesidiga misstänksamhetens sönderfrätande krafter. Antikens filosofer, författare och jurister framhåller gång på gång eden som ett medel för att binda människan vid sina ord. Det är först, säger man, när en medborgare svurit vid den egna gemenskapens mest heliga och fruktade maktinstanser som man kan lita på att hon säger sanningen och ingenting annat än sanningen. Som man kan lita på hennes lojalitet gentemot den egna gemenskapen.Den atenske statsmannen Lykurgos – verksam på trehundratalet före kristen tideräkning – ska rentav ha förklarat att det är ”eden som håller ihop vår demokrati”.Enligt den samtida brittiske forskaren Alan Sommerstein består edens verkningskraft i att den utsätter den edsvurne inför ett slags ”villkorlig självförbannelse”, a conditional self-curse. Den som svär en ed placerar sig i samma prekära belägenhet som en gång kung Agamemnon i Illiadens 19:e sång: ”Om det jag nu svär är falskt”, säger han, ”så må gudarna ge mig de plågor varmed de slår envar som med mened förbrutit sig mot dem.”Att det kan gå väldigt illa för den som bryter mot en svuren ed illustreras i Euripides klassiska tragedi Medea. I detta makabra drama, uppfört i början av 430-talet före kristen tideräkning, framträder Jasons brutna kärlekslöfte till Medea som ett huvudmotiv för allt det blod som snart kommer att flyta. Gång efter annan åkallar Medea Jasons kränkning av den ingångna eden för att berättiga sin fruktansvärda hämnd. Genom edsförbrytelsen har han nämligen inte bara bedragit och förödmjukat henne. Han har också förbannat sig själv. En man som inte står fast vid sina ord är en man utan heder, en usling som förtjänar alla slags plågor.En annan viktig aspekt av eden möter vi i Aristofanes komedi Lysistrate, uppförd bara några decennier efter Medea. Här får vi en inblick i edens förmåga att svetsa samman en annars brokig skara människor till en effektiv politisk gemenskap. Vi befinner oss i det peloponnesiska krigets slutskede och den listiga Lysistrate har äntligen lyckats samla Hellas kvinnor bakom en plan för att få slut på det långa blodbadet. Lysistrate har nämligen insett att det bara finns en enda sak som de krigförande männen är beredda att tysta sina vapen för: den sexuella njutningen. Därför har hon bett kvinnorna att svära under ed att de aldrig mer ska vända sina fötter mot taket inför någon make eller älskare.Blott genom det obrottsliga celibatet kan männen tvingas till försoning.Men behöver inte gå ända tillbaka till antikens greker för att finna belägg för edens sociala och politiska bärkraft. Lika talande är till exempel det romerska imperiets kejsareder, de franska revolutionärernas berömda ed i bollhuset, eller varför inte de antikoloniala uppror där rebellerna sluter sig samman genom att, för att citera Frantz Fanon, ”svära sin ed i fiendens blod”.Den avgörande poängen med den kollektiva edgången är just att den ger de edsvurna ett gemensamt överordnat mål, en helig uppgift som de kan förklara sig beredda att både dö och döda för – och som de inte kan svika annat än genom att just förbanna sig själva till ett eländigt öde.Därmed är vi tillbaka till den nära förbindelsen mellan viljan att veta och viljan till makt. Det vill säga: till viljan att veta var vi har vår nästa, så att vi just därigenom kan kontrollera och dominera henne. Ett av de värsta exemplen på detta är den trohetsed som Naziregimen utkrävde från sina soldater från och med hösten 1934. Här handlade det inte om att fordra lojalitet gentemot någon bestämd konstitution, eller ens mot den tyska nationen, utan om absolut lydnad, ända in i döden, mot Adolf Hitler personligen. Med den svurna edens hjälp kunde det Tredje riket sända en till synes outsinlig rad av unga tyska män i döden som martyrer för Hitlers galenskaper.Ge mig inte bara ert ord, utan också ert blod, fordrade Hitler av sina soldater samtidigt som han för egen del aldrig såg sig bunden av sina löften och ingångna avtal. Det var – och är – han dessvärre inte ensam om, trots all den fromma förhoppning som vi vanliga dödliga gärna sätter till ordets bindande makt.På realpolitikens område gäller allt som oftast den gamle Machiavellis råd till världens furstar: eftersom människor i allmänhet är så lättrogna, behövs det inte mer än några fagra löften för att förvrida huvudet på dem.Michael Azar, idéhistoriker och författare