Vi omges av text hela tiden, även när vi inte tänker på det. Så kanske är inte problemet att vi läser vi för lite utan att vi behöver ro för att läsa ordentligt, funderar Torbjörn Elensky.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad den 13 april 2021.
Redan som liten var jag en närmast tvångsmässig läsare. Jag plöjde mjölkpaketens baksidor och Kalle Anka medan jag åt mackor efter skolan, med samma glupande aptit som äventyrsböcker innan jag somnade in på kvällen. Snart började jag med ryska klassiker och gick via Jules Vernes till Balzac och Flaubert. Utan minsta känsla för nivåskillnader mellan den stora litteraturens mästerverk och Tvillingdeckarna, Bill och Biggles. Den där vanan har aldrig lämnat mig, men den har förvandlats till en hälsofara.
I dag invaderar texter alla delar av livet. Överallt information, underhållning, förströelse utan slut. Även under det som bara vara verkar vara bild, ljud och spel ligger texterna där. Överallt. Vi kommunicerar med korta texter, halvvägs mellan prat och skrift. Vi läser och lyssnar på texter nästan alla dygnets vakna timmar. Och det är inte bara utbrändheten som hägrar, när informationsströmmen knappt ens växlar i intensitet, utan ständigt forsar fram i så många medier, appar och kanaler. Risken är att man blir manipulerad om man motståndslöst låter sig dras med i flödet. Och vem klarar att bjuda motstånd hela tiden? Texterna skrivs med avsikter och algoritmerna tenderar att ge mig det som ligger i linje med det jag tidigare läst, även om jag aktivt försöker motverka deras insnävning av min utblick i världen.
Hösten 1956 kontaktade den amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower författaren William Faulkner och frågade om inte han ville leda en kommitté för internationellt litterärt utbyte. Det handlade om att göra världen bättre och öka förståelsen mellan Öst och Väst genom att få fler att läsa amerikansk skönlitteratur. Faulkner var knappast någon framstående organisatör, men han tackade ja. Men nästan alla kolleger han bad att medverka svarade avvisande, en del var oförskämda, andra närmast förorättade över att de förväntades gå regeringens ärenden. Att en amerikansk författare står fri från alla myndigheter och organisationer är det bästa argument världen behöver för den amerikanska litteraturens egenvärde, ansåg de.
I februari 1957 skulle Faulkner presentera sitt arbete för regeringen. Natten före presentationen satte han i sig en hel flaska Jack Daniel’s. Hans enda förslag inför kommittén var: Vi borde tillverka två stämplar. På den ena ska det stå ”sant”, på den andra ”inte sant”, och med dem stämplar vi all litteratur som exporteras från USA, så råder inga oklarheter om vad som gäller.
Man kan se en längtan efter liknande förenklingar i dag. Samtidigt som vi utsätts för alltfler texter, så sjunker läsförmågan. Ungdomar som lämnar gymnasiet med bra betyg i svenska klarar inte att läsa texterna på universitetets grundkurser. Intresset för skönlitteratur, som inte är genrelitteratur, är nog det lägsta sedan läskunnigheten slog igenom och romaner blev ett folknöje under 1800-talet. Varför ska man läsa fantasier när man kan läsa fakta? Varför läsa falskt när man kan läsa sant?
Ja, det är inte bara den faktiska läsförmågan som tycks minska, utan förståelsen för texters många nivåer, ironi, självbespegling, och att en berättelse kan vara sann utan att vara faktabaserad, som en riktig saga alltid är sann.
Tänk om de som säger att läsning är nyttigt har rätt. Man kanske faktiskt blir klokare, mera vidsynt och empatisk. Litteraturen kanske är viktig för demokratin. Biblioteken är en demokratisk rättighet, läsning utvecklar oss, och om inte annat så blir det svårt för den som inte läser under sin uppväxt att så småningom klara sig i vårt kunskapsintensiva samhälle där till och med träslöjd och idrott numera lär omfatta även teori. Men måste allt vara teori? Måste hela livet handla om text? Jag frågar detta i min egenskap av författare.
För det är inte bara så kallat svaga elever som är dåliga läsare. Det gäller oss alla. En del förstår inte twitterspråket, andra inte klassiska romaner. Sociala medier gör att minsta gemensamma nämnare är det som gäller, för såväl tidningar som i privat kommunikation. Allusioner och gemensamma referenser verkar som bortflugna, utom i mindre grupper där självrefererandet gått från intertextualitet och förbindelser med världslitteraturen till intern jargong. Vad som klassas som ”svåra ord” verkar bli allt mer utvidgat, från tekniska termer till äldre uttryck. Komplikation och precision elimineras ur vårt dagliga språk. Ironi fungerar inte på nätet, det vet alla som testat. Bokstavstrogen läsning är det som gäller. Skämt fungerar bara i slutna grupper. Att ta för givet att någon känner till, vet eller förstår något är lika förolämpande som att utgå från att den inte har någon aning om det. Eftersom entydighet är omöjligt att uppnå och all läsning, utom av enklast tänkbara etiketter och skyltar, är tolkning är tillfällena för missförstånd fler än någonsin.
Kanske lever vi faktiskt i post-sanningens tid, då vi inte kan enas om något för att vi inte ens kan förstå varandra? Och inte på grund av för lite information, utan för mycket brus, eller nej, dån, av textmassor som uppfyller hela världen.
Historien om William Faulkner som återgavs tidigare berättas av den amerikanske litteraturforskaren Merve Emre i hennes bok Paraliterary, The making of bad readers in America. Men det är bara ett av hennes många exempel på hur litteraturen de senaste 100 åren utnyttjats för diverse syften. Hon skriver om hur den använts karaktärsdanande för unga kvinnor, för marknadsföring av USA såväl som för motstånd. Litteratur har varit en bruksvara, omgiven av så många motstridiga avsikter, sedan så länge att det framstår som ett mirakel att skönlitterär prosa ens lyckats överleva som konstform, efter all denna misshandel från både välmenande och ondsinta intressen. Svaret är förstås: på grund av läsarna. Inklusive alla de slarviga läsare som vill ha underhållning och bekräftelse. Om den vore helt beroende av närläsande experter skulle litteraturen kanske ha högre kvalitet, rent teoretiskt – men den skulle snart dö av syrebrist.
Och även om jag vill säga att litteraturen har ett absolut egenvärde, höjt över alla intressen, är den också helt grundläggande för vår demokrati, vårt kulturarv, vår syn på oss själva och varandra och den utveckling av såväl kognitiva förmågor som empati, utan vilka vi inte kommer att klara oss. Det ironiska är att det är först då litteraturen befrias från nyttan som hon blir verkligt nyttig.
Den tyske författaren Ernst Jünger skrev en gång att det är lika nyttigt för själen att periodvis avstå från tryckta texter som det är för kroppen att fasta. Även om fastans hälsoeffekter inte är oomtvistade är hans poäng tydlig och jag tror att han har rätt. I dagens ständiga textflöden, information och underhållning non stop, är detta att emellanåt stiga ut ur textmassorna viktigt för den mentala hälsan – men också för vår känsla och för vårt intellekt. Omgiven av konstant buller blir man en dålig lyssnare. Omgiven av konstant text blir vi alla dåliga läsare.
Torbjörn Elensky, författare
Sändes första gången 3.11.2020