Hämnden sitter djupt i den mänskliga kulturen

Det tycks inte finnas några hinder för den som är beredd att ge igen. Michael Azar reflekterar över hämnden som överlevare och förgörare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det är den 13 mars, 1940. Vi befinner oss i centrala London. Udham Singh, en fyrtioårig indier från Punjab, har planerat sin hämnd i mer än tjugo år. Nu ska det äntligen ske. I just denna stund är han så nära sin fiende att han enkelt kan sätta en kula i honom. Udam Singh avfyrar sitt vapen och snart ligger måltavlan – Michael O’Dwyer – livlös på marken.

Under rättegången förklarar Udam Singh att mordet var en vedergällning för den brittiska kolonialmaktens massaker på hundratals civila i staden Amritsar, den 13 april 1919. ”Han förtjänade det”, säger Singh. Som britternas tidigare guvernör i Punjab var det Michael O’Dwyer som låg bakom beslutet att mörda oskyldiga män, kvinnor och barn.

”Jag har varit ute efter hämnd i tjugo år. Och nu har jag äntligen fått den!”

La vendetta, oh, la vendetta!

”Hämnden, ah, hämnden!”, sjunger don Bartolo i Mozarts Figaros bröllop.

Begäret efter hämnd är i sanning en mäktig drivkraft. Det tycks inte finnas några hinder för den som är fast besluten att ge igen. Tjugo år är i sammanhanget inte särskilt lång tid.

I hämnarens inre värld kretsar allt kring den handling som en vacker dag ska återställa den ordning som en gång vridits ur led. Blod ropar på blod. Först genom fiendens död kan den förorättade försona sig med världen. Hämnden är ljuv, som man brukar säga. Den är rentav ”sötare än honung”, för att tala med Homeros.

Udam Singh är en Achilles, en Elektra, en Hamlet. Han är bara en av alla dessa oräkneliga gestalter som betalar sin skuld mot dräpta släktingar och vänner genom att tvinga ner deras bödlar i underjorden. Och så kan det fortsätta – utan ände. Ibland kan det räcka med en enda droppe blod för att hämndens smitta ska slita sönder hela samhällen.

Nej, det är ingen lätt uppgift att sätta punkt för en blodsfejd när den väl tagit fart. Statsmakterna har genom historien försökt reglera våldets excesser genom att kräva ensamrätt på våldsanvändningen. Mot släkternas och gängbildningarnas förmodat irrationella och ändlösa våld ställer de den sublimerade hämnden, den exakt utmätta hämnd som består i en precis likvärdighet mellan offrets och förövarens smärta. Eller som det heter i kung Hammurabis välkända lagar, formulerade i Babylonien för snart fyra tusen år sedan:  

”Om någon förstör en annans öga, då skall man förstöra hans öga; om någon slår sönder en annans lem, då skall man på honom slå sönder hans lem; om någon slår ut en annans tänder, då skall man på honom slå ut hans tänder.”

Och så vidare.

Problemet är naturligtvis att sådana eleganta ekvationer sällan låter sig göras. Om någon dödar en medborgares barn – bör staten då också utplåna mördarens barn?

Och vad händer om det tvärtom är staten själv som kastar den första stenen – såsom den brittiska kolonialmakten gjorde i Amritsar och på så många håll?

Än svårare att beräkna är de kränkningar som slår mot människohjärtat. Hur viktar man de osynliga stenar som skymfar en människans namn, självkänsla och anseende?

Tänk bara på Medeas själsliga plågor i Euripides klassiska drama. Den man som hon offrat allt för, Jason, beslutar sig plötsligt för att förskjuta henne för en annan kvinna och ett annat liv. Till en början förefaller Medea tyna bort i sorg och uppgivenhet. Men snart grips hon av hämndens lika livgivande som dödsbringande raseri. Hon tänker inte gå under i tysthet. Buren av ett oförsonligt hat angriper hon sin forna kärlek där det smärtar honom som mest: Medea dödar inte bara Jasons nya maka, utan även de två barn hon själv tidigare fött honom.

Så mycket för principen om öga för öga och tand för tand.

Allt våld kan givetvis inte förklaras genom hämndens måttlösa dialektik – men det är ändå gåtfullt att så många av de stora filosoferna, historikerna och sociologerna negligerar en verklighet som litteraturen, konsten och filmen alltid placerat i centrum.

Så intensiv tycks den mänskliga hämndfebern vara, att den även spiller över på just de som ibland antas kunna rädda oss från den – gudarna. Inte ens himlens herrar verkar kunna vända andra kinden till när det väl kommer till kritan. Om vi inte lyckas straffa våra plågoandar här på jorden bönfaller vi de eviga makterna att lösa saken åt. Och det med råge. Vilken outsläcklig hämndlystnad döljer sig inte bakom den religiösa idén om ändlösa helvetesstraff!? 

Somliga menar att det trots allt finns vissa grupper av människor som inte drivs av simpla hämndbegär – och att just dessa därför kan befria oss från hämndens bittra våldsspiraler. Proletariatet har inte något eget att värna, säger man till exempel ofta inom marxistisk tradition. När de förtryckta massorna reser sig mot sina förtryckare handlar det aldrig om ren och skär vedergällning, utan om en kamp för hela mänsklighetens väl och ve.

Tyvärr finns det inte mycket stöd för en sådan förhoppning. Kanske måste man tvärtom medge att det hör till vår natur att vara både lättkränkta, långsinta och snara till hämnd. Ur ett kortsiktigt evolutionärt perspektiv är det å andra sidan kanske precis så det måste vara. Den som helt saknar förmågan att slå tillbaka riskerar förvisso att snabbt duka under för fientliga grannar. Och sådana finns det ju uppenbarligen gott om.

På längre sikt riskerar emellertid hämndens honung att förvandla jordelivet självt till ett helvete. Risken är nämligen överhängande att det är just vårt behov att skydda oss från varandra som en dag ska driva oss alla över stupet.

Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria