OBS: Radioessän

OBS fyller 60 år i år. Som vanligt tar vi sommaruppehåll, men det står inte stilla i appen eller på webbsidan. Producent Olof Åkerlund berättar mer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Fortsätt att följa OBS i appen Sveriges Radio Play under sommaren. Hörvärda essäer från de senaste åren samt intervjuer och andra inslag från OBS historia kommer att dyka upp.

Historikern Peter K Andersson berättar om ett märkligt livsöde och funderar på vad det säger om vår tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2022.Den 22 juli 1871 skriver den engelske kyrkoherden Francis Kilvert såhär i sin dagbok:"Fru Nott berättade för mig att en bekant till henne hade rest till Presteigne för att hälsa på sin faster, fröken Sylvester, den mänskliga grodan. Denna fantastiska varelse är hälften kvinna och hälften groda. Hennes huvud och ansikte, ögon och mun är en grodas, och hon har grodben och grodfötter. Hon kan inte gå utan hoppar fram. Hon går aldrig ut förutom när hon ska till metodistkapellet och fru Nott sa att hon själv har sett henne hoppa till och från kapellet precis som en groda. Historien om denna olycksaliga varelse är följande. Strax innan hon föddes kom en kvinna till hennes mor med två eller tre barn för att tigga vid dörren. Modern blev arg och ropade 'Ge dig iväg med dina små grodor!' Och som ett straff och en förbannelse fick barnet hon sedan födde delvis formen av en groda."Francis Kilverts dagbok är en rik källa till information om livet på landsbygden i det viktorianska England. Han var verksam vid gränstrakterna till Wales, och byn där grodkvinnan är bosatt, Presteigne, ligger på andra sidan gränsen. Fru Nott, som berättar för Kilvert om denna märkliga kvinna, dyker upp vid ett flertal tillfällen i dagboken och verkar vara benägen att fara med skvaller, men i det här fallet är det delvis hennes egen vittnesbörd och det är anmärkningsvärt att Kilvert återger den här historien utan att kommentera den eller uttrycka någon skepsis kring landsortsbefolkningens synsätt. På andra ställen i dagboken kan han ha en ganska nedlåtande syn på böndernas vidskeplighet och provinsialism, men inte här.Det är nu mer än tio år sedan som jag först stötte på den här passagen. Jag köpte ett exemplar av Kilverts dagbok i ett litet antikvariat när jag själv befann mig på vandring genom den trakt där han verkat. Några dagar tidigare hade jag passerat den obeskrivligt vackra lilla byn Bredwardine, där han varit kyrkoherde de sista åren av sitt liv, och där han ligger begravd efter att ha dött vid bara 38 års ålder.Det dyker upp otaliga karismatiska personer bland lokalbefolkningen i hans dagbok, men grodkvinnan har stannat kvar i minnet hos mig. Inte minst naturligtvis för att hon är så svår att få en tydlig bild av utifrån Kilverts beskrivning. Givetvis rör det sig om en kvinna med någon form av fysisk missbildning och vi kan utifrån det lilla vi får veta se dubbelheten i omgivningens syn på henne. Hennes kopplingar till den lokala väckelserörelsen visar på den omfattande välgörenhet riktad mot de fattiga och behövande som det viktorianska samhället har blivit känt för. Men samtidigt beskrivs hon, inte som en kvinna vars fysik får henne att likna en groda, utan som en mänsklig groda. Hennes ansikte och ben ser inte ut som en grodas, de är en grodas. Fröken Sylvester blir alltså en hybridvarelse, något som överskrider gränsen mellan människa och djur. Märk väl att Kilvert inte talar om henne som en människa utan som en varelse – klassificeringen är för tillfället oklar. Det liknar det sätt som man inom den tidens så ökända freakshows benämnde de missbildade människor som ställdes ut till allmän beskådan – mest känd är väl Joseph Merrick, som fick heta Elefantmannen. Historiker har visat hur denna bransch gärna använde sig av ett slags kvasi-darwinistiskt uttryckssätt, för att förläna sin verksamhet ett vetenskapligt sken.Och det är som om darwinismen och andra tankegångar vid den här tiden skapade uppfattningen av att gränsen mellan djur och människa var potentiellt svag, och emellanåt kunde överskridas. Detta aktualiserades ju inte minst när man talade om vissa utomeuropeiska folkslag som européerna mötte på sina koloniseringsresor. Men nästan alla de sätt på vilka man talade om det främmande och utomeuropeiska kunde också appliceras på det närliggande.Liksom det fanns ett mörkaste Afrika fanns det ett mörkaste England, det vill säga slummen i storstäderna, dit civilisationens ljus ännu inte nått. På liknande sätt verkar Kilvert ha uppfattningen att i vissa av de avlägsna byar som omger hans pastorat kan det finnas varelser som vetenskapen ännu inte har någon beskrivning av, och företeelser som är lika primitiva som en afrikansk infödingsstams. När han skildrar sina vandringar i bygden, och besök hemma hos gamla enstöringar och bondefamiljer, kan han ibland låta som en David Livingstone på expedition i det okända, samtidigt som han är fullkomligt hemmastadd i sina trakter och verkar behandla sina församlingsbor som jämlikar.Men det som Kilvert rapporterar är ju egentligen inte hans egen skildring av fröken Sylvester, utan en i lokalbefolkningen som känner henne, eller åtminstone en släkting till henne. Sättet att tala om grodkvinnan är alltså inte den bildade kyrkoherdens, utan den direkta lantliga omgivningens. När man beaktar detta kan man få en känsla för den behandling och den attityd som en sån här person underkastades. Men även om grodliknelsen förefaller ganska vedertagen när det talas om henne finns inga tecken på grymhet eller mobbning. Kilvert tillägger till och med att fru Nott beskriver henne som ”en mycket god människa” och vissa ord i beskrivningen tyder på medkänsla snarare än utstötning.Genom de lokala handlingarna får vi veta att hennes fullständiga namn var Ann Sylvester, född 1822 som dotter till en bonde. I folkräkningen för 1851 står hon listad som inneboende hos den lokala baptistpastorn i Presteigne och genom åren dyker hennes namn upp som inackorderad hos en rad olika personer, fram tills hennes död 1893. Således varken utstött eller försummad, även om hon, som Kilvert anmärker, sällan gick ut. Den enda grymhet vi eventuellt ser spår av är Kilverts egen, i det att han inte förmår kalla henne för en människa.Människor som fröken Sylvester kommer nästan aldrig till tals i historien. De sätter spår i källorna tack vare att de sticker ut och att deras avvikelser har uppmärksammats eller exploaterats. Vid första anblicken verkar fröken Sylvesters öde vara detsamma som hundratals andra människor som blev till affischnamn på grund av sin fysiska avvikelse, men det finns egentligen inget i hennes historia som direkt tyder på isolering, förakt eller hån. Vi vet ju faktiskt inte ens om grodliknelsen hade sin upprinnelse i omgivningens föreställningar eller kom från henne själv som ett uttryck av självdistans. Vi är kanske ibland alltför benägna att se den här sortens människor som offer i stället för självständigt agerande subjekt. Och det som gör att vi överhuvudtaget känner till henne är ju ett tecken på att hon hade vänner och bekanta. Hennes rykte spreds ända till pastor Kilvert och hans dagbok, som dokumenterade många individer vars personligheter annars hade gått förlorade.Vi betraktar gärna 1800-talets syn på den här sortens människor som förlegad och förkastlig, men även om man på Kilverts tid talade om avvikande människor på ett sätt som vi idag anser oacceptabelt levde man också mycket närmre inpå andra sorters människor än många gör idag. Den avskildhet i vardagen som de flesta av oss tar för given var endast möjlig för en mycket liten minoritet tills för bara några decennier sedan. Så medan 1800-talets språkbruk får oss att reagera med bestörtning kanske vi också bör fundera över vad det är vi slipper ge namn åt. Det är lätt att döma forna generationers beteende när man själv inte står inför deras dilemman.Peter K Andersson, historiker

De koloniala projekten i Sverige och utomlands har fått tydliga konturer när de förtrycktas röster kommit till ytan. Nu är det upp till oss att ta del av dem, konstaterar Elin Grelsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2023.Till slut blev det äntligen klart att det skulle avtäckas en ny minnessten på Katarina Kyrkogård i Stockholm. Datumet som bestämdes var den 9 oktober 2023.  Stenen tillhör Gustav Badin, med ursprungsnamnet Kwasi. Han föddes omkring år 1750, sannolikt på en av de danska kolonierna i Västindien där hans föräldrar var slavar från Afrika. Vid tio års ålder skeppades han till Sverige och skänktes som en present till drottning Lovisa Ulrika. Han uppfostrades vid Drottningholms slott och arbetade sedan som hovtjänare under hela sin livstid. Han sägs vara begravd på Katarina kyrkogård, men hade tidigare saknat både gravplats och minnessten. Efter att frågan länge drivits av bland andra Afrosvenskarnas riksförbund blev det slutligen av.9 oktober är ett datum valt med omsorg. Det är samma dag som den sista slaven i svensk ägo frigavs på den svenska kolonin S:t Barthélemy år 1847. En koloni som, trots att den var en del av den svenska staten under decennier, ägnats lite uppmärksamhet i den svenska historieskrivningen. Huvuddelen av öns arkivhandlingar finns inte i Sverige, utan blev kvar i huvustaden Gustavia fram till 1930-talet då de transporterades till Guadeloupe och därefter vidare till Aix-en-Provence. Där låg de hundratusentals arkivsidorna från den svenska kolonialtiden i stort sett oanvända fram till 2010-talet.En av dem som då började ägna arkiven uppmärksamhet är historikern Fredrik Thomasson, som särskilt studerat tillvaron på den svenska kolonin utifrån den svarta befolkningen. Det gäller inte minst livsvillkoren för de 300 slavar, som under den period då ön var i svensk ägo ökade till 2500. I handlingarna uppenbarar sig ett osäkert rättssystem, där visst våld mot slavar tillåts och vad som räknas som ”övervåld” är godtyckligt och inte nödvändigtvis inbegriper dödligt våld eller tortyr. Lika godtyckliga är bestraffningarna mot de slavar som exempelvis försvarar sig mot våldet från vita.Men viktigaste av allt är hur Thomasson tydliggör att slavekonomin och våldet var institutionaliserat och sanktionerat av den svenska staten.Behandlingen av, och ointresset för, de mest konkreta spåren från den svenska slavkolonin i Västindien är kanske också signifikant för den koloniala glömska som initiativtagarna bakom Gustav Badins minnessten ville råda bot på. Ett liknande minnesarbete pågår på många håll i den svenska kulturen. I Ann-Helén Laestadius roman ”Straff” skildras en nomadskola på 1950-talet där husmor Rita Olsson styr med tyranniska medel. Här lever små barn på internat långt från sina föräldrar, med bestraffningar och våld från husmor för den som slinter med tungan och talar sitt modersmål samiska i stället för den svenska som de sällan behärskar. Parallellt får vi följa några av barnen trettio år senare, när de vuxit upp och på olika sätt hanterar minnena från skoltiden. Romanen visar både nomadskolans tvångsassimilerande funktion, de spår skolorna har satt i de barn som tvingades vistas där samt den tystnad och skam som omgärdar minnena.Trots att boken är en roman, är verkligheten den skildrar inte påhittad. Och den är bara en av flera uppmärksammade skildringar – fiktiva som dokumentära – av den svenska kolonialismen i Sápmi som började utkomma i Sverige i 2020-talets början. I Elin Anna Labbas bok ”Herrarna satte oss hit” är det tvångsförflyttningarna av samer som står i centrum och i Mats Jonssons grafiska roman ”När vi var samer” är det författarens eget, skogssamiska ursprung. Gemensamt för de tre böckerna är hur de synliggör kolonialmaktens rasbiologiska syn på vem som var riktig same och hur ett samiskt liv skulle levas. Endast renägande samers barn sattes i nomadskola eftersom det var de som var ”riktiga samer”, de skogsägande samerna fråntogs all mark och raderades ur historieskrivningen och tvångsförflyttningarna skedde utifrån en föreställning om hur samer skulle röra sig utan att störa nationalstaternas gränser.Precis som i Thomassons bok om S:t Barthélemy framträder i de samiska skildringarna ett Sverige som kolonialmakt utifrån de förtrycktas blick. Det är en obekväm blick för den svenska självbilden. Fredrik Thomasson reflekterar över påståendet att S:t Barthélemy inte kan sägas vara en riktig svensk koloni, eftersom svenskar endast utgjorde en liten del av öns befolkning. Han visar dock att nationsanknytningen var tydlig då tjänstemännen kom från Sverige, lagarna undertecknades härifrån och de svenska myndigheterna var väl informerade om vad som skedde i kolonin. Sveriges mål med att skaffa sig en karibisk koloni var densamma som för andra europeiska stater: att förbättra sin ekonomi och delta i expansionen i andra världsdelar. Det fanns också långt gångna planer och ambitioner om att delta i plantageekonomin och erhålla ytterligare kolonier, försök som pågick in på 1800-talet. 1813 tilldelades Sverige Guadeloupe av Storbritannien, men redan 1814 återgick den i fransk ägo efter freden i Paris.Det var med andra ord praktiska omständigheter och inte en frånvaro av ambitioner som gjorde att Sverige aldrig blev en större kolonialmakt. Thomasson kallar det för en ”dubbel glömska”: både en minnesförlust gällande den svenska statens missgärningar och en bristande insikt om dess koloniala sinnelag. Det är föreställningar som fanns i Sverige och de lever också kvar än idag. I en essä resonerar författaren Elin Anna Labba kring begreppet ”sameby”. På sydsamiska säger man sïjte, ett ord som betyder hem, sammanslutning eller samisk bygd. Sïjte är den gamla organisationen som Sápmi själv skapade. När svenska staten organiserade om utifrån sina begrepp och kartor blev sïjten ett så kallat ”lappskatteland”, sedan kallades det ”lappbyn” vilket idag blivit begreppet ”sameby”. I texten intervjuas Malin Brännström, forskare vid Umeå universitet, som bland annat säger såhär om konstruktionen av samebyn:”Det bygger på en ganska svensk föreställning om hur saker måste arrangeras för att det ska fungera. Det måste finnas ett visst antal renar, en styrelse och tydliga gränser. Jag skulle nog vilja säga att det ibland känns som Europas koloniala gränsdragning i Afrika. I en svensk kontext har man behov av att dra skarpa linjer på en karta och bestämma att på den här sidan linjen är den och på den andra sidan linjen är någon annan. Medan renskötseln i sin natur är otroligt flexibel(…)”Sida vid sida med avtäckandet av minnesstenar pågår fortfarande ett arbete med att frigöra sig från kolonialismens språk och kartritande. Att uppmärksamma den svenska kolonialismen är på så vis inte bara ett minnesarbete, utan också ett synliggörande av hur samhället idag har formats av den.Elin Grelsson, författareLitteraturFredrik Thomasson: Svarta S:t Barthélemy. Människoöden i en svensk koloni 1785-1847. Natur & Kultur, 2022Ann-Helén Laestadius: Straff. Romanus & Selling, 2023Elin Anna Labba: Den minst äkta av alla byar jag känner. Provins nr 1/2020.Elin Anna Labba: Herrarna satte oss hit: Om tvångsförflyttningarna i Sverige.  Norstedts, 2020.Mats Jonsson: När vi var samer. Galago, 2021.

Vad händer med den mellanmänskliga tilliten när alltmer i vår vardags kan ordnas digitalt? Författaren och skribenten Boel Gerell reflekterar över trollens skepnad på internet och i verkligheten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2023.När en nätbaserad säljsajt lanserar en ny lösning för frakt är det inte i första hand det praktiska i att du kan få prylarna hemskickade som lyfts fram. Nej, den stora vinsten är att du slipper träffa säljaren. En serie reklamfilmer gestaltar obehaget mötena förväntas föra med sig när du tvingas in i okända människors hem och konfronteras med deras egenheter, allmänna snusk och oönskade förtroenden. Vad säljsajten spelar på i sin marknadsföring är den känsla av otrygghet och främlingskap många av oss upplever i våra digitala liv. I takt med att allt fler tjänster, relationer och transaktioner förläggs till nätet växer det fysiska avståndet mellan oss. Kommunikationen har demokratiserats och vem som helst kan göra sin röst hörd i offentligheten, men rösten måste inte nödvändigtvis åtföljas av ett ansikte och även om den har ett ansikte, är det inte säkert att det är ditt. Med några enkla klick kan du byta namn, ålder, kön och utseende och förvandlas från en vuxen man till en prepubertal flicka. Du kan bli en bankman som försynt ber om ett lösenord och du kan på en och samma gång bli rasist och antirasist och starta en hätsk debatt med dig själv för att locka andra att reagera och avslöja sina verkliga åsikter.Du kan bli ett troll.Ett nättroll som för sitt eget nöjes skull – eller for the lulz som det heter – ägnar sin tid åt att driva andra människor till vansinne. Trollet bakom skärmen är en populär och målande bild och det gör ingen skillnad att termen egentligen kommer från engelskans ”trolling” som i att dra en rev med blänkande drag efter en fiskebåt. Det är trollet vi ser ändå, hamrande på sina tangenter i dunklet bakom fördragna persienner. Trollet som antar ständigt nya skepnader, blåser upp sig, hotar och förleder men spricker i solen och visar sig vara en räddhågsen nolla. Som trollen i sagans värld verkar nättrollen i det tysta i vår närhet och kan inte säkert särskiljas från andra. Innan konstnären John Bauer kring förrförra sekelskiftet gav folksagans troll dess krumma rygg och grova drag kunde de vara vem som helst av oss. Inte fulare och klumpigare än någon annan, tvärtom ibland vackrare och med ett sätt att tala som bäst beskrivs som poetiskt. Det som avslöjar trollet som troll är något som låter sig anas i förbifarten, någon liten avvikelse som ett par ovanligt stora öron eller varför inte en svans som hastigt och oväntat tittar fram ur kläderna.  Men framförallt är det moralen som är en annan. För det människan tycker är rätt och riktigt anser trollet vara fel och det sägs att trollens värld är bakvänd. Frågan är förstås från vilket håll man betraktar tillvaron, ur trollets vinkel är det ju människorna som beter sig avigt. Bobbo Sundgren beskriver i sin självbiografiska bok ”Så blev jag ett av Sveriges värsta nättroll” hur han under sin tid som ”elittroll” som han kallar sig – såg sig som en yttrandefrihetens förkämpe. När han fjärmade han sig från det övriga samhället hittade han en ny gemenskap hos trollen. Bland andra troll blev det som tidigare varit avvikelser – om inte svans och stora öron så beroende och diagnoser – det normala. Samtidigt som verksamheten – att skapa kaos och förvirring på olika sociala plattformar – tycktes som en meningsfull och till och med beundransvärd syssla. En fråga om perspektiv alltså och också om antal. Ett ensamt troll är kanske en udda figur, medan tjugo är ett normbildande kollektiv. Medan trollfabrikerna lever på sin kapacitet att sprida desinformation skaffar sig tullkvinnan Tina i John Ajvide Lindqvists novell ”Gräns” ett existensberättigande genom sitt unika väderkorn för lögner. I övrigt har hon ingen plats i samhället, hon är för ful, för annorlunda och för omöjlig. Först i mötet med den märklige Vore tänds livet i henne, tillsammans med en kraft som gränsar till det destruktiva. Vad som är moraliskt rätt avgörs av vems blick som tillåts definiera världen och det som i någons ögon är ett bestialiskt övergrepp är för någon annan en nödvändig handling. När Tina sent omsider finner ut vem Vore är och vad han gör – stjäl och byter bort barn som troll i urminnes tider har gjort – är samförstånd hennes starkaste känsla. I gemenskapen med Vore hittar Tina – eller Reva som hon egentligen heter – ett sätt att finnas till utan att göra våld på sig själv. Men för huvudpersonen i den danske författaren Rasmus Daugbjergs roman ”Troll” är det skogen, jorden, grödorna och djuren som är förutsättningen för hennes liv och när hon ser att människorna skadar och dödar naturen måste hon själv skada och döda människorna. Logiken är given för henne, moralen glasklar, men inte desto mindre plågsam. Motvilligt tar hon sig för att göra det hon ska, som ett arbete, en plikt. För människorna är våldet obegripligt, de förstår inte varför de straffas för något som de ser som självklart: att odla jorden och äta grödorna. Att döda djuren och steka köttet över en eld. Att hugga ner träden för att få ved till brasan. Allt som för trollet är oförlåtliga förbrytelser är för människorna en förutsättning för ett värdigt liv och i glappet mellan världarna ryms den stora existentiella tragiken. Att vårt sätt att leva inte är hållbart i längden, att vi är för många, för aningslösa, för upptagna av nuet och oss själva för att förstå konsekvenserna av det vi gör. Bara en kvinna ser och vet – Karoline – och i hopp om att skonas av trollet och få leva slutar hon äta. Medan de andra arbetar i skogen och på fältet, jagar och bränner och hugger, blir hon kvar ensam i sitt hus och ser på. Men kan man i längden gå emot den mänskliga naturen? Är inte människan redan vid födseln dömd att bli en kugge i det självförstörande maskineriet? Från skogsbrynet betraktar trollet henne och väntar på ett tecken på att också hon bär på synden. Och snart nog slinker verkligen en liten brödbit in mellan hennes tänder. I Rasmus Daugbjergs roman blir trollet en vanmäktig trädkramare med hårda nävar och vassa klor. En klimataktivist som inte skyr några medel för sin sak och som ensam tar på sig ansvaret för att straffa hela mänskligheten. Tills uppgiften blir henne övermäktig och hon själv blir en av dem som sväljer världen bit för bit och i resignationen ryms insikten om det omöjliga i utanförskapet. Vi kan isolera oss i våra hem, gömma oss bakom alias och skärmar och låtsas vara någon annan. Men till syvende och sist är vi alla sammanlänkade av så mycket mer än det världsomspännande nätet. Så länge vi lever och andas är vi en del av samma förgängliga värld och när vi ätit vår sista bit bröd och strömmen sinat i eluttaget tumlar vi ut i det vikande dagsljuset och ser varandra som dem vi verkligen är. Inte troll eller hotfulla, märkliga främlingar utan rätt och slätt – människor.Boel Gerell, författare och skribent Litteratur:Bobbo Sundgren: Så blev jag ett av Sveriges värsta nättroll (Pug förlag)Ebbe Schön: Svensk folktro A-Ö (Prisma)John Ajvide Lindqvist: Gräns (Ordfront)Rasmus Daugbjerg: Troll (Flo förlag) Översättare: Andrea Lundgren.

Finns det inget ände på hans bitterhet? Latinisten Martina Björk reflekterar över den förvisade skalden Ovidius och hans ständiga längtan tillbaka till Rom. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019. ”Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna”. Det är en poet i landsflykt som med dessa ord sammanfattar sina sista två diktverk, Tristia och Brev från Pontos.Publius Ovidius Naso, skalden som blev stjärna i Rom med sina eleganta erotiska elegier, tvingades tillbringa sina sista år i Tomis vid Svarta havets västra kust, dessa ”tröstlösa trakter”, som han själv kallar dem. Temat i hans exilpoesi är det lidande som han åsamkats genom kejsar Augustus beslut att utvisa honom från Rom. Orsaken till landsförvisningen är oklar, men om vi får tro Ovidius själv var det en dikt och ett misstag, carmen et error, som blev hans fall. Att dikten var den sedeslösa Ars Amatoria, Konsten att älska, får vi veta i ett långt brev i Tristia, adresserat till just kejsaren. Misstaget, skriver poeten, var att han råkade se något som inte var avsett för hans ögon. Vad kan vi bara spekulera kring.Det är inte bara Augustus som får livstecken från Pontos. Varje poem i de båda samlingarna är formulerade som brev och riktas till vänner och bekanta hemma i den eviga staden. För dit längtar diktaren ständigt. Om och om igen klagar han över sitt öde, om olyckan att behöva fortleva sitt liv vid världens ände, i en kall och ogästvänlig trakt bland obildade människor. Kvalen tycks honom oräkneliga; de är fler änantalet stjärnor i rymden,fler än de torra små korn som ryms i virvlande sandsom det står i Ingvar Björkesons översättning.”Tar den då aldrig slut, din klagolåt?” undrar en vän. Inte bara författarens egen samtid fann hans exilpoesi tjatig och kverulantisk. Varför trötta ut läsaren med ständiga jeremiader? Författaren svarar att lidande är det enda som hans liv består av. Han måste skriva för att skriva av sig. Det är en terapi. Det är endast till detta som hans musa inspirerar honom, och om det påverkar kvaliteten till det sämre, må det vara hänt.I "Tristia" och "Brev från Pontos" möter vi en på samma gång självupptagen som självkritisk diktare som är medveten om att hans upprepade jämranden skämmer hans dikter. Eller kanske rättare sagt: att andra anser att de gör det. Frågan är hur allvarligt vi skall uppfatta Ovidius självkritik. Repetitivt klagande är nämligen inget nytt fenomen i hans diktning.I samlingen Heroides, som även den består av brevdikter, låter Ovidius avsändarna vara missnöjda mytologiska kvinnor som skriver till sina män. Den trogna och flitiga Penelope vädjar till maken Odysseus om att han skall ta sitt ansvar och komma hem. Drottning Dido förmanar sin älskare Aeneas att inte lämna henne och Karthago. Prinsessan Ariadne, som med sitt nystan räddat Theseus ur labyrinten mot löfte om att få gifta sig med honom, uttrycker sin förtvivlan när han dumpar henne på en öde ö. Sammanlagt möter läsaren femton kvinnor som alla beklagar sin olyckliga situation, på ett eller annat sätt orsakad av den älskades försummelse. Kvinnornas försök att påverka mottagarna är lönlösa. De får aldrig några svar. Femton tröttsamma klagosånger på samma tema, har man sagt. Oavsett om de återkommande lamentationerna gör dikterna dåliga eller ej är de ett medvetet val från författarens sida, ett stildrag som han har bestämt sig för att behålla.För det finns en röd tråd i Ovidius författarskap som handlar om att inte få gehör. I ungdomsverket Amores förekommer ett vanligt motiv för antik erotisk diktning, det som man med ett grekiskt ord kallar paraklausithyron, ”att klaga bredvid en dörr”, när den utestängde älskaren, på latin exclusus amator, bankar på den nyckfulla flickvännens dörr, bönfaller och förnedrar sig men tvingas gå därifrån med oförrättat ärende.I Ovidius stora epos Metamorfoser har temat fått en mer allvarlig innebörd. Påfallande ofta ignoreras den som har något på hjärtat. Han eller hon når inte fram. När Apollo vill förklara sin kärlek till Daphne vägrar hon tala med honom och flyr, som för sitt liv. Nymfen Echo lyckas inte få uppmärksamhet av den vackre men självupptagne Narcissus. Hon är dömd av gudinnan Juno att inte kunna ta initiativ till ett samtal och kan bara upprepa vad som redan har sagts. Inte sällan straffas figurerna av maktfullkomliga och oberäkneliga gudar och mister sin ursprungliga skepnad. De förvandlas.Så är det också med den förvisade diktaren vid Svarta havets kust. Han har straffats av Jupiters blixt, den kejserliga gudamakten, och han har förvandlats. Non sum ego qui fueram – ”Jag är ej mer den jag var”. Men till skillnad från figurerna i Metamorfoser unnas han inte utvägen att uppgå i en annan existens, som ett djur eller en växt. Han avundas Niobe som han har skildrat, hon som såg sina fjorton barn skoningslöst dödas av gudar och sedan transformerades till ett stenblock. Den som har blivit till sten kan inte längre känna något. Han, däremot, tvingas att genomlida sina dagar i främmande land med, som han skriver, ”en bitterhet som bara tilltar”.I Konsten att älska är diktjagets säkraste tips för att fånga en flicka att vara ihärdig, att inte ge upp: om man får nej av tusen, så får man ja av en. Det gäller att tjata och vända sig inte bara till en, utan till många, vilket Ovidius gör i sina klagosånger från Svarta Havet. Det bevingade uttrycket Gutta cavat lapidem,”En sten holkas ut av droppar”, hittar vi i just Brev från Pontos. ”Med ett och samma rop tigger jag många om hjälp”, skriver han och sammanfattar sin exilpoesi. Och samtidigt tvingas han inse att metoden kan ge motsatt effekt: ”Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna”.Det finns en liknande kommentar i Konsten att älska som rör den hemlängtande krigaren Odysseus. Under sina åtta år på Kalypsos ö berättade hjälten ofta samma sak, fast på olika sätt, skriver Ovidius. Det framstår nästan som ett förebud till dikterna i Tristia och Brev från Pontos. I dem är Odysseus nämligen den mytologiska figur som diktjaget oftast identifierar sig med. Gång på gång jämför han sig med den homeriske hjälten och dennes otaliga mödor på havet. Men Odysseus hade det bättre, menar diktaren: han hade trots allt en gudinna på sin sida, han hade kamrater med sig på färden, han fick komma tillbaka till sitt älskade Ithaka som segrare och återförenas med sin familj.Den nåden förunnades inte Roms populäre poet. Ihärdigheten gav ingen utdelning. Kejsaren var hårdare än sten och bevekades inte av diktarens många böner.Så slutade Ovidius sina dagar i landsflykt, lik en Odysseus som aldrig kom hem, och slöt sin poetiska cirkel med det självuppfyllande temat: ständig klagan och bön – utan något svar.Martina Björk/latinist och skribentLitteraturPublius Ovidius Naso: Tristia och Brev från Pontos. Översättning Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2019.

I exil blev det rimliga alternativet för Carl Jonas Love Almqvist att dikta nonsensverser på rim. Isabella Nilsson tror att det bidrog till att göra honom ödmjuk. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text från 2020 där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sveriges radios Christina Höglund.Det Svenska Vitterhetssamfundets utgåva av C.J.L Almqvists ”Om Svenska Rim. Bok 1–5” har en sådan där lite överrörlig bindning som jag älskar och som får den att falla upp som en stor och tung koralbok. Pärmarna saknar skyddsomslag och är vackert blålila i samma nyans som mina stelfrusna fötter efter ett morgondopp i sjön. Valet av hängmattelektyr förenar nytta med nöje: ”Om Svenska Rim” är en 1400 sidor lång föreläsningsserie som utöver matnyttiga föredrag om allt från verslära till skotsk kokkonst via persisk mytologi dessutom innehåller Almqvists rimmade nonsensdiktning i exilen.Jodå, en sådan diktning existerar faktiskt, fastän förbisedd och bortglömd  – som brukligt är när det gäller all sådan poesi som litteraturhistoriker inte riktigt kunnat ta på allvar. Såhär skriver Folke Isaksson om Almqvists febrila på gränsen till tvångsmässiga litterära produktion under åren i landsflykt:“På de allra flesta sidor är det som att stiga in i ett gemak vars fönster och dörrar stått tillslutna i årtionden, där allt är blekhet, damm och kvalm. Ändå är det någonting i detta stora misslyckande som är gripande. Man känner hur tunn luften måste ha varit kring denne man som strävade med ett omöjligt manuskript på ett bibliotek i en främmande stad genom dagar och år, som putsade och skrev rent med vackra snirklar och bläck i två färger och på Seemannstrasse 7 i Bremen, den sista stationen, förde in nya varianter med blyerts i marginalen.”Det är en svår konst att så inkännande och kärleksfullt som Isaksson totalsåga en bruten människas sista mastodontprojekt. Men ärlighet varar längst, och den Almqvist vi möter i exilen är delvis en helt annan Almqvist än det romantiska geni vi brukar tänka på som författaren till romanklassikerna Drottningens juvelsmycke och Det går an. Han har berövats inte bara sin läsekrets utan även sitt hem, sitt liv, sin identitet. Det som återstår är en ingen som sjunger ur intet för intet. Att resultatet blir tomt nonsens är inte att undra på! Det är som om Almqvist efter anklagelserna om giftmord och under den påföljandetumultartade landsflykten kring år 1850 råkade snubbla över kanten vid världens ände och tumla rakt ut i  tomma intet. Om vi riktar vår stjärnkikare en bit bortom tid och rum, ser vi en kontursuddig trashank sitta fastgjord på en träpall vid ett i tyngdlöshet svävande skrivbord. Pennan i ett krampaktigt grepp, som bebisens lilla hand hårt sluten om en tygkanins öra. Och på arbetsytan framför honom? “Hela högar af Pappersark fulla med Törnrosboksfantasier, jag icke vet om det minsta nånsin blir tryckt.”Den stundom storvulna och en smula elfenbenstornutblickande idealisten Almqvist verkar i exilens misär ha mjuknat in i en mer jordnära, anspråkslös humanism. Medkänslan med samhällets svaga är inte längre en vackert formulerad tankefigur; den kurrar konkret i skaldens tomma mage. Det vore såklart enkelt att avfärda Almqvist nya identifikation med trasproletariatets stackare som blott och bart självmedlidande, men förhoppningsvis är det med åtminstone en smula klädsam självkritik som han nu skriver att “De, som ej hafva aktning för ringheten, vördnad för äfven det fattiga, kärlek för det barnsliga, de hafva en kall själ och tala fåfängt om höga och magnifika ting!”Bland nonsensverserna i Om Svenska Rim finns ingenting högt eller magnifikt och kärleken till det barnsliga går inte att betvivla. Vårtan på stortån får ett eget ode, oätliga småfiskar besjungs på terziner och en olycklig incident med en limpa och en krossad lampa avhandlas på det rimmade versmåttet ottava rima.Om du är vis, så hör mitt ord, mitt råd förnim!Fly bullersamma getingars fördömda stimdå du vill göra artiga och goda rim.Jag vill gärna tro att den nyfunna mildheten hos en litterär gigant som fallit ner från parnassen, att denna mildhet säger någonting om den botten som är botten i oss alla. Att tillvarons djupaste grund förvisso är  – precis som det har sagts  – tomhet, idel tomhet. Men vilken oväntat mjuk och underfundig tomhet!Att vara ingen och dikta för ingen är dock inte den mest kreativt stimulerande utgångspunkt man kan tänka sig. I isoleringens intighet finns inget att förhålla sig till, ingen att rikta sig mot, inget att göra avstamp i, inget att knyta an till, inget att sätta i relation, inget att kontextualisera, inget att hysa hopp om.Konsten att trolla fram storverk ur tomma intet är en konst som mycket få, för att inte säga bara en Enda, behärskar. Vanliga dödliga  – och till deras skara hör faktiskt även nationalskalderna  – behöver i regel lite hjälp på traven, något som sätter tomheten i rörelse, ger den styrfart och form. Ett versmått kan utgöra en sådan hjälp, ett rimschema likaså. Och en diktare som skriver utan hopp om att bli läst kan såklart inte skriva pamfletter, bildningsromaner eller bekännelselitteratur. Det om något vore nonsensaktigt.Att skriva nonsens på bunden vers blir det rimligare alternativet.Det är också fullt rimligt att, som Almqvist med sitt omöjliga manuskript, bli en smula galen på kuppen, en smula utom sig. Oss själva blir vi ju först i relation till andra. Ett socialt sammanhang att verka i eller förhålla sig till är helt avhängigt för ett identitetsbygge. Det är i samspelet med omvärlden, eller i krocken med densamma, som förhandlingen om vårt jags gränser pågår. Utan ordet “du” skulle ordet “jag” vara obegripligt, ett nonsensord bara. Långvarig ensamhet av den sort som Almqvist upplevde i exilen är därför förödande för en människas överlevnad som subjekt. Avskildhetens brist på perspektiv gör det omöjligt att upprätthålla verklighetens rätta proportioner. Den isolerade människan är på så sätt en människa i dubbelt upplösningstillstånd: ett uppluckrat jag, i en uppluckrad verklighet. Eller uppfuckad verklighet. SomAlmqvist själv helt säkert inte skulle ha uttryckt det. Uppfuckad eller ej: med hjälp av sina poetiska nonsenslekar tror jag att Almqvist nådde en del nya insikter om vad det innebär att vara människa. Att tvångsmässigt spotta ur sig dålig och nödrimmad poesi är nämligen en sjukdom som ödmjukar. Det har jag själv fått erfara. Man kommer, så att säga, ofrånkomligen att börja ana vidden av sin egen inneboende löjlighet.Nonsensrimmandet är på det sättet lika nyttigt som det är roligt, lika uppbyggligt som tramsigt.Gungande i en hängmatta med en tegelsten från Svenska Vitterhetssamfundet som huvudkudde är det lätt att hemfalla åt kvasifilosofiska resonemang om litteraturen som en källa till självkännedom och annat nonsens.Men nonsenspoesins eventuellt karaktärsdanande kvaliteter är såklart sekundära i sammanhanget. Som författaren Stig Dagerman har påpekat är det när allt kommer omkring ändå inte för att vi älska att falla, som vi falla. Och det är inte för att nonsenspoeterna älska att lalla, som de lalla. Världens mest ensamme Carl Johan Love Almqvist stod kanske helt enkelt bara inte ut med tystnaden.Om så det skulle händaatt ingen talar till mig alls;vart skall jag då mig vända,vafalls?Jag då skall tala till-mig-själv,och jag ska sjunga för-mig-själv,och jag skall dansa med-mig-själven vals.Text: Isabella Nilsson, författare och översättareTal: Christina Höglund

Med avstamp i den exiliranske artisten Mohsen Namjoos tankar om nostalgi reflekterar Marjaneh Bakhtiari över smärtan i denna dåtidslängtan. Och över vad som kan stå på spel i en enkel brottningsmatch. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.Många människor i exil lever ständigt med det förflutna. Antingen som en skugga eller som en snara. Speciellt om det rör sig om en traumatisk historia och den sorts trauma det skapar: ett liv med det obearbetade och det som kanske inte ens går att bearbeta. Erfarenheter som gör samtiden oupplösligt förbunden med det förgångna. Ett aldrig realiserat liv håller sinnena i sitt grepp.Den iranske musikern Mohsen Namjoo som lever i exil i USA beskriver iranier som kroniskt nostalgiska, beroende av ”sorgen över det förgångna”. Ett beroende och en smärta som utvecklats till en epidemi. ”Vad är detta förflutna och varför släpper det inte sitt grepp om oss?” frågar han i en föreläsning från 2018. Kanske handlar det om relevans. Om att inte längre känna sig relevant och av betydelse.När ens plats och roll i framtiden krymper, sväller historien och det förflutna tills det översvämmar hela själen och färgar varenda tanke. Tills man till och med andas det förflutnas luft, som Namjoo uttrycker det. Vi tappar förmågan att förstå och förklara vår nutid. Samtiden saknar helt enkelt det förflutnas gloria och stabilitet eftersom samtiden bara är alltför verklig.Namjoo vänder sig till iranier som bott i 30–40 år i väst och fortfarande dras med ”det förflutnas snara runt sina halsar”. Vad vet de om sitt nya lands kultur och historia? Hur har de bidragit till dessa nya samhällen? Har de gått på en enda teaterföreställning eller konsert som inte har framförts av andra exiliranier? Visst, historien må ha lämnat dem tomhänta. Politiken må ha drivit dem på flykt. Men måste det leda till kronisk nostalgi?Måste deras identitet vävas samman med det förflutna så sömlöst att de skulle försvinna utan det?De kan vara ovetande om de senaste besluten som fattats i hemlandets parlament, eller utvecklingen inom konstvärlden eller skolväsendet. Men så ofta de kan stoltserar de med hemlandets storhetstid. ”Ett hav av historiska stoltheter” kallar Namjoo det. ”Men”, fortsätter han, ”när en människa håller på att drunkna, är hon oförmögen att samtidigt betrakta sin situation från andra perspektiv.”Den besegrades smärta har en central roll i den shiamuslimska kulturen. Det går tillbaka till profeten Mohammeds död då Ali, enligt shiaislam Mohammeds rättmätige arvtagare, inte fick efterträda honom. Det var starten på en lång tradition av att tillhöra en förlorande minoritet som kanske inte reflekterar så mycket över lidandet utan omfamnar det istället.Men kanske kan man även se lidandet som en överlevnadsstrategi? De flesta har väl någon gång upplevt förlusten av gemenskap och trygghet, det där urtillståndet innan en katastrof kommer och vänder upp och ner på ens tillvaro. En erfarenhet som hjälper oss känna igen smärtan i någon annans blick. En erfarenhet som också kan göra oss alltför bekant med förlustens smärta. Så till den grad att den till slut blir något vi förväntar oss. Det är ju det vårt kulturella minne består av. Därför är en förlust i nutid inte bara en förlust i nutid. Därför är en seger inte en isolerad händelse och kan utan minsta tvekan vävas samman med andra drivande orsaker i de historiska händelseförloppen. Den kan lätt förvandlas till en historisk vedergällning.När en amerikansk brottare skulle möta en iransk brottare i en match för flera år sedan handlade det om så mycket mer än bara kampsport. ”För vi är en nation utan självförtroende och full av nertryckta känslor.” Säger Namjoo. Därför är våra största internationella framgångar inom kampsporter som boxning, taekwondo och brottning. Alla de slag och känslor som vi hållit igen, allt oupplöst vi har inom oss, historiskt, politiskt, socialt får vi äntligen släppa loss mot ett främmande lands stackars idrottare. En idrottare vars blick vittnar om ett bekymmerslöst liv i frihet och demokrati. I alla fall som vi ser det. Se bara hur han skyddar sitt ansikte och endast sitt ansikte. För vad mer skulle någon som han någonsin behöva försvara? Se hur lätt han rör sig, han som bara har sin egen vikt att bära på. Han som inte har en aning om hur mycket elände hans kultur och historia orsakat oss. Hans rörelser djupt rotade i nuet. Medan hans motståndares rörelser är av ett helt annat slag. För hans motståndare bär oss alla, förfäder och samtida, på sina axlar. Vi som är varandras börda och stöd. Vi med den nedärvda impulsen att i allt det samtida se rester och oförrätter från historien. Därför är sport alltid extra politisk för oss. För den amerikanske brottaren rörde det sig om en förlust om två poäng i en match som kanske var förödande för den enskilde. Men för oss handlade det om den CIA-ledda statskuppen mot vår demokratiskt valde premiärminister Mossadegh 1953, airbusen med 290 civila passagerare som amerikanska flottan sköt ner mot slutet av kriget mellan Iran och Irak på 80-talet, om sanktioners förnedringar och brutala konsekvenser och all annan ilska vi burit på. Allt finns inlindat i de där två vunna poängen i en brottningsmatch som inte betydde något för resten av världen. Men oss ger det under ett par sekunder äntligen ett övertag. Äntligen ett skäl att ropa ut ilskan och glädjen. Ett tillfälle som lösgör något som knutit sig inom oss.Detta delar vi med dem som vill göra Amerika stort igen och Sverige svenskt igen.Apropå 1980-talet, denna blodiga period i Irans samtidshistoria, vänder sig Namjoo till sin egen generation. De som är drygt fyrtio år gamla idag. Var kommer deras besatthet av 80-talet ifrån? Alla bilder på de gamla skoluniformerna, alla videoklipp från barnteveprogrammen som delas på nätet, mammornas axelvaddar, alla poplåtar som handlar om den tidens oskuldsfulla barn och barndom. De randiga plastbollarna, skolböckerna, de små hopsmidade mobila kopiorna på pariserhjul i järn. De som fem, sex barn fick plats i och var höjden av lycka när de under någon timme mitt under kriget dök upp på ens gata, ditknuffad av en utsliten gubbe.Namjoo erkänner att han själv är svag för dessa tillbakablickar. Alla dessa nostalgitrippar. Men det var ju ingen oskuldsfull tid. Det var en mörk och blodig tid i landets historia. Präglad av kriget mot Irak och, på hemmaplan, massarresteringar, försvinnanden och avrättningar. Det var ju en totalt eländig och hänsynslös tid, säger han som om han måste påminna sina lyssnare som alla själva var med på den tiden. Rucka på det skydd de byggt runt sitt 80-tal som fördunklat deras verklighets-, och självuppfattning. Varna dem för priset för att insistera på det oskuldsfulla långt efter det oskuldsfullas död: ett fördärvat jag.”Nostalgin skövlar offer överallt.” Säger Namjoo och själv är inte på något sätt fri från det. Han mår illa av sättet musik används för att väcka sådana sentimentala känslor. Den smärta som nostalgiker bär på och som så enkelt kan manipuleras. ”Men” säger han i slutet av sin föreläsning ”i varje sekund av min existens längtar jag ändå dit, till hemlandet. Denna paradox är inte en del av mig, den är meningen med hela min existens.”Marjaneh Bakhtiari, författare

Författaren och skribenten Kristoffer Leandoer berättar hur landsflykt närmast blivit en del av folksjälen hos albanerna, som just därför kan spegla sig en svensk klassiker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.Landets inhemska namn, Shqiperia, betyder Örnarnas rike och kungsörnen är landets nationalfågel, men den fågel som pryder landets flagga är ingen kungsörn utan ett heraldiskt fabeldjur: den dubbelhövdade örnen. Den albanska flaggan vänder alltså blicken åt två håll samtidigt, och frågan är om det inte är ganska passande för en nation som alltid varit, och fortfarande är, en dubbelriktad dröm.Albanska är modersmål för 6 miljoner albaner. Av dessa bor bara en tredjedel innanför staten Albaniens nuvarande gränser. Språket har talats sen urminnes tider, men ett enhetligt skriftspråk fick man först 1908. På en konferens i nuvarande Nordmakedonien kom man överens om att – med smärre tillägg, dubbel-L och dubbel-R till exempel – använda det latinska alfabetet, som fram till dess mest använts av albanska katoliker, medan ortodoxt troende använt grekiska eller kyrilliska alfabetet och muslimer föredragit det arabiska.Inte bara alfabetet avgjordes utanför Albanien. Nationen fick sina mått och former tillskurna av Europas stormakter. På ambassadörskonferensen i London i mars 1913 avskildes delar av landet – Dukagjinislätten, Kosovo, delar av Nordmakedonien – ironiskt nog för att bevara freden i Europa och lätta spänningen på Balkan. Vi vet hur bra det gick."Termen Albanien syftar snarare på ett obestämt område än en strikt avgränsad yta", säger Cambridges Concise History of Albania. Turkarna tänkte likadant och kallade området Arnavutluk, en trakt där det finns albaner. Albanien kan uppstå överallt. Den första albanskspråkiga tidningen trycktes i USA. Kampen för självständighet fick intellektuell näring utomlands, i skrifter och tidningar tryckta i Italien, Rumänien, USA. Diasporan byggde den lingvistiska grunden för ett gemensamt språk som kunde överbrygga dialektala olikheter. (Först 1972 standardiserades riksalbanskan slutgiltigt.) Drömmen om Albanien var drömmen om en hemkomst, nationell identitet definierades utifrån, landsfäder var något man importerade.Så har det alltid varit. Exil är priset för landets geografiska läge, man är ett offer för andra folks storslagna drömmar: vad som än skulle erövras, gick erövrarens väg just här. Här har greker och romare slagits, Caesar och Pompejus, bysantier och normander, venetianer, ottomaner, serber, österrikare: Albanien låg i vägen för dem alla, Albanien tjänstgjorde som krockkudde åt regionen och under nationalhjälten Skanderbegs ledning på 1400-talet hela Europas räddare när man höll turkarna stången i tjugo år. Under hans ledning tändes vårdkasar på borgarna från söder till norr när fara hotade: han enade klanledare och hövdingar till nationellt motstånd.Men efter Skanderbegs död gick hans armé i italiensk landsflykt, än idag lever deras ättlingar arberesjerna kvar som en folkgrupp med eget språk. I Grekland kallas motsvarande grupp, ditflyttad under medeltiden, arvaniter och i Turkiet arnauter. De lämnar hemlandet i så stora grupper att det nya landet måste hitta på ett särskilt ord för dem, men ännu efter femhundra års exil är de alltjämt albaner. Och femhundra år senare är det alltjämt ett nationellt trauma hur man tvingats bort av krig, förtryck, fattigdom. 90-talets nyhetsbilder med överfulla emigrantbåtar i Durrës hamn har blivit litterär stapelvara och skildras i likartade scener i roman efter roman: exilen är Albaniens främsta litterära export.De tittar bort när de är hemma, hem när de är borta.Därför slår Vilhelm Mobergs Utvandrarna an en sträng i albanska hjärtan. Utvandrarna översattes under kommunisttiden, då romanens budskap om självtillit och individuell kapacitet egentligen inte alls gick an, men dess grundton av dubbel längtan, hem och bort, fick det statliga förlaget att lägga politiken åt sidan. Ännu mer älskad är Nils Holgersson: den förvisades kärlek på flyghöjd till fosterjorden, detaljanalysen av landskapens jordmån och folklynne, känner man igen sig i.Under 450 år av turkisk ockupation fick ingen undervisning bedrivas på albanska. Man skulle helst glömma att man hade ett språk, var ett folk, hade en historia. Men man sveptes givetvis med i vågen av nationalism som slog in över Europa i och med franska revolutionen, och 1885 fann sultanen det påkallat att förbjuda all tillverkning av böcker och tidningar i Albanien, och beordra lokala mullor att utfärda en fatwa mot dem. En albanskspråkig skola kunde därför startas först i slutet av första världskriget, under franskt beskydd.Under kommunismens isolering när utländska besökare tvångsklipptes och alla konstnärliga motiv utom muskulösa arbetare var suspekta, kunde nationalförfattaren Ismaïl Kadaré ta stöd mot sina franska översättningar och internationella renommé: franskan höll honom utanför fängelset.För vissa är utlandsflykten landets största problem, för andra en möjlighet. Man åker ut för att studera, lära sig ett yrke, tjäna pengar. Man kommer hem igen, bygger hus, öppnar restaurang, skriver dikter, odlar vin. Så har det alltid varit. Landets störste poet, Lasgush Poradeci, levde sitt liv vid Ohridsjön, men studerade och publicerade sig främst utomlands. Även om hans dikter rör sig kring en och samma sjö, lika mycket traktens poesi som Karlfeldts, trycktes de på exilförlag i Rumänien.Själva talar albanerna gärna om Illyrien, landets ursprung som under Enver Hoxhas hemvävda nationalkommunism antog mytisk status och påstods ha varit det egentliga ursprunget till allt: nog var Homeros egentligen illyrier, nog landsteg Odysseus egentligen...Exilalbanskan Lea Ypi är professor i politisk teori vid London School of Economics. Hon är utsedd till en av världens främsta tänkare och internationellt framgångsrik författare till uppväxtskildringen Fri, som skildrar frihetens pris under skilda politiska system. Lea Ypi är misstänksam mot all nationalistisk yra och rekommenderar landsfadern Ismail Qemalis memoarer för envar som gått vilse i funderingar kring nationell grandezza. Det var Qemali som utropade Albaniens självständighet från en balkong i Vlora den 28 november 1912, han syns på sedlar och frimärken, det finns en gata med hans namn i varje stad och hans porträtt pryder varje kontor. Men i Qemalis självbiografi, berättar Ypi, tar den albanska nationen ytterst liten plats: det är memoarer av någon som främst ser tillbaka på en lång och framgångsrik bana som turkisk ämbetsman. Jag tänker på den förste av vår nuvarande kungaätt Karl XIV Johans uttalande: förut var jag Napoleons general, nu är jag bara kung av Sverige.Hemma, borta: vi har alla våra smärtpunkter.Kristoffer Leandoer, författare och skribent.

Man kan lära sig språket, och de kulturella koderna, men att verkligen träda in i en annan kulturell identitet är svårare än så. Dan Jönsson reflekterar över svårigheter, på hemmaplan och långt borta. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag minns blicken. Dimmig och enögd. Det var grisfest i byn, årets tema var sjörövare och vi stod och hämtade luft ute på trappan till gamla Folkets Hus när han plötsligt vände sig mot mig med en svart blick ur den blinda ögonlappen: ”ådu ska hålla flabben jävla nollåtta!”. Jag kände hur tygpapegojan på min axel ryckte till, liksom i chock medan jag sluddrande försökte försvara mig med att jag faktiskt hade bott i den här byn i tjugofem år och i Skåne hela mitt liv, men det räckte inte tydligen. Inte förrän Janet i kiosken grep in och utbrast, på sin vackraste Eslövsdialekt: ”Dan e min granne!”. Det räddade mig från den i luften hängande smockan, men jag kunde likförbannat inte göra mig fri från känslan att den här brännvinsdoftande Kapten Enöga ju i själva verket hade rätt. Jag hade avslöjat mig. Igen. Hela mitt liv hade jag inbillat mig att jag var skåning, eftersom jag inte kunde annat, och hela mitt liv hade det stupat på dessa rullande ”r”, som obevekligt röjde mig som en representant för kolonialmakten. Vad hjälpte det om jag hade bott här hela livet, när jag inte klarade att säga ”stickelbärsgröd” så man begrep?Identitet är luriga saker. Under en resa i Japan gör jag mitt bästa för att göra som japaner gör. Det är inte svårt. De första dagarna gör man förstås pinsamma misstag hela tiden: glömmer bort att byta innetofflor när man går på toaletten på sitt ryokan, ställer sig på fel sida i rulltrappan, råkar kanske vinka till med handen istället för att göra den där lilla avmätta bugningen när man lämnar sevenelevenbutiken med ett förbindligt ”arigato gozaimasu”. Men redan efter en vecka har man ju lärt sig de där sakerna. Det svåra kommer sedan. När turisten har åkt hem och de överbetalda expatsen har installerat sig i sina curlade utlänningsgetton sätter den seriöse kulturkameleonten igång och lär sig språket. Det kan gå bra det med. Kanske lär man sig det rentav flytande; man tycker man bemästrar de sociala koderna och börjar i sitt övermod känna sig som fisken i innanhavet. Utan att fatta att man fortfarande bara simmar runt i sitt privata akvarium. Och att man från andra sidan glaset ser precis lika exotisk och främmande ut som någonsin.Lurigt, som sagt. Frans Wachtmeister beskriver den här processen väldigt roligt i sin roman ”Territoriella anspråk”. Romanens berättare är en svensk man som har bott i Tokyo i tio år och för länge sedan förlorat alla kameleontens illusioner. Han pratar språket flytande, han vet hur man beter sig utan att krocka med de sociala och kulturella normerna, men inser att han trots det aldrig kommer att smälta in. Aldrig kommer att bli japan. All hans samlade, men väl dolda bitterhet väcks till liv när han en dag får en ny, tysk kollega som – precis som han själv en gång – är full av entusiasm och fast besluten att låta sig uppslukas av den japanska kulturen och identiteten. Plötsligt får hans tillvaro en ny mening när han skadeglatt ställer sig på den japanska sidan och börjar göra allt för att torpedera kollegans integrationsprojekt. Utan att avslöja för mycket lyckas det över förväntan.Vad Wachtmeister pekar på är det naiva i tron att kulturell identitet skulle vara en fråga om anpassning och inlärning. Man kan tala språket hur perfekt som helst – med en vit, europeisk kropp gör det en i bästa fall till en sorts kuriositet. Man kan lära sig äta, buga, tala, tiga som en japan, inser romanens berättare – men ”hur blir man exempelvis luktfri som en japan?” Samma genetiska barriär är det som reser sig i Hanna Sahlbergs ”Den osynliga muren. Rapport från mitt misslyckade försök att bli kines.” Sahlberg berättar hur hon efter många år i Kina till slut försökte sondera möjligheterna att plastikoperera sig till ett asiatiskt utseende. Något som möttes av total oförståelse – att asiater opererar ögonlocken för att få ett europeiskt ansikte är väl en sak, precis som när svarta i USA eller Afrika rakpermanentar håret eller bleker huden. Men om en vit person försöker något liknande ses det som dårskap, om inte rentav som en form av kulturellt övergrepp.Det här är inga konstigheter. Identitet handlar om så mycket mer än bara kulturella koder och språkkunskaper. Det är en fråga om makt och erkännande, om klassklyftor, historisk dominans och kolonialt förtryck. Identiteten är med andra ord alltid politisk – och den vita europeiska kroppen har i århundraden varit bärare av alla de privilegier som förknippats med den västerländska civilisationens koloniala herrefolk. Främst bland dem just förmånen att slippa den etniska och kulturella identitetens alla begränsningar. Som en av Hanna Sahlbergs kinesiska bekanta lite krasst säger någon gång när den osynliga muren ställer sig i vägen: ”Ni kan ju alltid resa härifrån.”Så blir kanske Östasiens osynliga murar mer begripliga. Självklart är det så att även den västerländska privilegierade identiteten kan ses som ett fängelse – och självklart kan det vara lockande, särskilt för den som faktiskt inte ställer upp på den koloniala världsbild som ligger till grund för dessa privilegier, att försöka bryta sig ut ur den gyllene buren och skapa sig ett liv på andra sidan. Det finns mängder av sådana människor i världen: västerländska avhoppare som har tagit sig ut ur privilegiernas bubbla och bytt dess bekvämligheter mot ett enklare men mer autentiskt liv i Indien, i Senegal, eller Peru. Men ytterst få av dem kapar den verkliga livlinan och ger upp sitt västerländska pass. Något som till slut också går upp för Hanna Sahlberg när hon funderar över vad hon skulle kunna offra för att bli kines på riktigt. För vill hon verkligen bli kinesisk medborgare?Här går en gräns. Det som formuleras i medborgarskapet är ingen postmodern, flytande identitet. Den är skarp och obeveklig – liksom i högsta grad dess konsekvenser. Titeln på Wachtmeisters roman, ”Territoriella anspråk”, uttrycker det rätt brutalt: för oss med rätt sorts pass har världen blivit något att erövra och penetrera. ”Det enda globaliseringen har lyckats med är att utvidga gränserna för våra drifter och begär”, filosoferar han. För en majoritet av jordens befolkning ser saken annorlunda ut. I min egen by har det hänt en del sedan den där grisfesten. Kiosken har lagt ner, och pizzerian drivs numera av en familj från Pakistan. Men framför allt har byn sedan dess fått ett stort tillskott av inflyttare, flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan som plötsligt får mig att likna en urskåning. Några av dem har blivit mina vänner, och jag följer deras kamp för uppehållstillstånd och medborgarskap medan jag undrar vad det egentligen blev av drömmarna om en jord där alla människor förenas i ett gränslöst världsmedborgarskap? Utopiskt, visst. Men kanske inte mer naivt, trots allt, än att försöka bli någonting man inte är. Sjörövare, till exempel.Dan Jönsson, författare och essäistLitteraturFrans Wachtmeister: Territoriella anspråk. Ellerströms, 2023.Hanna Sahlberg: Den osynliga muren. Rapport från mitt misslyckade försök att bli kines. Weyler förlag, 2023. 

Lyrikens ställning i Kina är stark. Men explosionen av nätpoesi väcker kritik och statlig repression. Viola Bao reflekterar över utvecklingen och över poeten som överskrider alla gränser: Yu Xiu Hua. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-03-14.Redan innan de lärt sig läsa lär sig kinesiska dagisbarn att recitera landets klassiska dikter. Det fortlöper kontinuerligt genom hela skolgången och barnen har den kinesiska poesihistorien inpräntad i ryggraden när de går ut i livet. Poesin är en levande del av det historiska minnet och den nationella självbilden, med en dokumenterad poesitradition som sträcker sig över tvåtusen år tillbaka i tiden till Shijing, den äldsta kinesiska poesisamlingen. Poesikomponering var länge en del av det kejserliga examensväsendet. Till och med Mao själv, som med sin kulturrevolution på 60-talet inledde en kulturhistorisk utrensning av världshistoriska mått, var en flitig läsare av klassisk poesi, och själv en erkänd versmakare.Poesins upphöjda status i Kina är alltså långtifrån hotad. Men hur mår själva poesin? Å ena sidan befinner den sig i en guldålder – läst, skriven och delad av fler än någonsin på internet och sociala medier. Å andra sidan, säger vissa, befinner sig den kinesiska samtidspoesin i ett tillstånd av degenerering och förfall, underställd både en hårdnande statscensur och den estetiska utslätning och strömlinjeformning som nättillvaron fört med sig, där poesin i allt högre grad format sig efter idealet om klickbarhet, delbarhet och den lättsmälta underhållningen.1900-talets kinesiska poesi var till stor del formad av Kinas våldsamma historia, med många uppblommanden och avbrott. Växte man upp under den kommunistiska eran förknippar man kanske poesi framförallt med revolutionärt patos och teatraliska kampsånger, är man född senare inspirerades man kanske av de så kallade ”dunkla poeterna” – som Bei Dao, Mang Ke och Shu Ting – eller deltog i någon av de många hundratals poesiföreningar på universitetcampus som grundades runtom i landet under 80-talet, innan den nyväckta tilltron till kulturen och poesin nådde ett abrupt slut med massakern på Himmelska fridens torg 1989, som också markerade slutet på demokratirörelsen.Sedan dess har mycket hänt. Nya generationer poeter har dykt upp och internet har idag helt förändrat det sätt på vilket litteratur skrivs och distribueras. Kinas internetanvändare uppgår idag till 800 miljoner och nätet har blivit den utan tvivel främsta plattformen för skriven kinesisk poesi. Om detta skriver den brittiska litteraturvetaren Heather Inwood, som i boken ”Verse Going Viral” från 2014 beskriver den explosionsartade poetiska aktivitet som vuxit fram på nätet: i poesiforum, på webbsidor, bloggar, mikrobloggen Weibo – i form av subkulturer, communities, tidskriftskollektiv.Även om nätet ännu är det medium som är svårast för den kinesiska staten att överblicka och kontrollera, och där poeter därmed också funnit störst frihet, så har oförutsägbara stötar av censur drabbat den digitala poesisfären de gångna åren. Inför 2008 då de Olympiska spelen hölls i Beijing, liksom i juni 2010 kring årsdagen för massakern 1989, då den kommersiella internetdistributören NetEase plötsligt stängde ner nästan tvåhundra poesiforum, något som ledde till en litterär massmigration till bloggar, Weibo och andra sociala medier.Trots det har nätet försett många med möjligheten att samlas kring sammanhang som tidigare inte funnits – alltifrån queera poesicommunities till ekonomiskt underställda grupper som fattig landsbygdsbefolkning och migrantarbetare. Migrantarbetarpoesi är en genre som fått stor uppmärksamhet efter den 24-åriga poeten och Foxconn-fabriksarbetaren Xu Lizhis självmord 2014, inte minst efter hans hemsökande vackra dikt om att arbeta ”Jag sväljer en måne gjord av järn”.En annan poet som blivit en viral sensation under de senaste åren är Yu Xiu Hua, som 2014 blev berömd över en natt med onlinedikten ”Att korsa halva Kina för att ligga med dig”, som beskriver ett kvinnligt diktjags erotiska längtan: ”Jag pressar samman oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig / Jag genomkorsar många jag och många jag springer samman till ett för att få ligga med dig.” Yu Xiu Hua är född 1976 i en bondefamilj på landsbygden, bosatt i provinsen Hubei och var innan 2014 i princip okänd. Kort efter att hennes dikt skapat sensation på nätet gav hon ut två diktsamlingar; den senare blev den mest bästsäljande i Kina på trettio år. Hon föddes med en cp-skada, har kallats för ”Kinas Emily Dickinson” och i hennes dikter löper skildringar av erotiskt begär, disabilitet, kärlek, eufori och dödslängtan sida vid sida. På ett såväl tvetydigt som kraftfullt bildspråk skriver hon om ämnen som ofta är relaterbara, med en expressiv nyenkelhet som förmodligen banat väg för deras popularitet. Som i dikten ”Källan”: ”Jag blev förälskad vid mitt omskakande möte med världen. / Jag blev förälskad i den tryckande, vulgära, återkommande våren. / Jag blev förälskad i min beslutsamhet att stå ut med allt tills det upplöstes i stoft.”År 2017 gavs Yu Xiu Hua också ut på svenska i förlaget ellerströms lilla poesiserie, i översättning av Birgitta Lindqvist. Att hennes mest kända dikt, ”Att korsa halva Kina för att ligga med dig” inte finns med i urvalet är något märkligt, men här återfinns å andra sidan samma ensamma och utpräglade lyriska diktjag, som ömsom stilla, ömsom affekterat låter diktraderna vandra över tillvarons smuts, sin egen kroppslighet, sitt begär och ensamhet, som sammansmälter med vardagsnära scener från landsbygden, som – som hon skriver - ”detta fallfärdiga hus där jag vårdar mina gamla föräldrar och min son som växer lika långsamt som gästernas steg närmar sig”.Mycket kan sägas om Yu Xiu Huas enormt populära och virala poesi: den är å ena sidan enkel, delbar, relaterbar och appellerar till många. Tyvärr kan den svenska översättningen inte helt göra hennes enkla och genomsläppligt tvetydiga bilder rättvisa, som så ofta är fallet med översatt poesi från kinesiska. Men mycket hån och kritik har också riktats mot internetpoesin: den har kallats för banal, rättande sig efter det minsta motståndets lag och inte bara i maskopi med underhållningen och popkulturen, utan också med företag och politiska institutioner, som ofta finansierar och använder sig av poeter och poesi idag, medvetna om den upphöjda status lyriken fortfarande har samt de politiska och ekonomiska vinsterna med att använda den. ”Hur kommer det sig att modern poesi och poeter fortfarande existerar?”, frågade sig Kinas mest populäre bloggare Han Han i en hånfull attack mot samtidspoesin i en essä med samma namn från 2006.Svaret är väl att bilden är mer mångtydig och paradoxal än så. Att poesin flyttat ut på internet gör den inte automatiskt mer strömlinjeformad, mycket tyder trots allt på det motsatta. Censur och marknadsanvändning sätter sina spår på poesin, liksom de individuella utövare som trampar fram i ett heterogent fält av uttryck, ett fält som hela tiden omformas och förändras. Mitt i en sådan förändring kan man ibland få höra en både tvetydig och klingande klar, rättfram röst som Yu Xiu Huas:”Tvärsöver Kina händer allt: vulkaner får utbrott, floder förtorkas, politiska fångar och tvångsförflyttade släpps fria, hjortar och rödkronade tranor skjuts ner / Jag korsar ett kulhagel för att få ligga med dig. Jag pressar samman oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig”.Viola Bao, litteraturvetare och kritikerLitteraturXiu Hua Yu: Leva trots allt. Översättning: Birgitta Lindqvist. Ellerströms, 2017.Heather Inwood: Verse going viral – China’s New Media Scenes, University of Washington Press, 2014.