Fotografins och selfiens historia är tätt sammanknutna

Selfies, turistfotografier och snapshots. Fotokonstens framgångssaga tycks bygga på människans lättja och behov av kravlöshet. Pontus Kyander funderar på vad som syns i bilderna vi tar i flykten.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-04-11.

Cogito ergo sum hävdade filosofen Descartes. Jag tänker, alltså är jag. Så kan bara den säga som inte har ett eget Instagramkonto och aldrig rört en selfiepinne. Numera tycks det existentiella tvivlet ha flyttat bort från tanken som medvetandeakt. Istället handlar det om att synas för andra: du finns, för du är sedd. Och inte bara du själv, utan också ditt vinglas i motljus vid Medelhavet, eller ditt härliga smørrebrød på lunchrestaurangen i Köpenhamn. Det blir så fint på bild, och det är så lätt. Låter det banalt? Som en ”fotografins olidliga lätthet” – för att travestera enboktitel av Milan Kundera – när mönstret upprepas om och om på sociala medier?

Det var inte så länge sedan som varje fotograf var tvungen att tänka en gång extra före det avgörande trycket på utlösaren. Ännu på 90-talet var det fysisk film i de flesta kameror. Varje film rymde som mest 36 futtiga bildrutor. Åter hemma låg överraskningarna på lut i filmens stålkapsel. Ibland hade allt hakat upp sig på någon teknisk fadäs, bilderna var kanske suddiga, felexponerade eller filmen helt blank.

Ännu värre var det i fotografins barndom. Fotograferna hade stora stativ och bälgkameror som drogs ut som dragspel för att få rätt exponering och skärpa, och de fotograferade på dyra glasplåtar, en bild i taget. Fotografen under ett svart dok kunde bara någorlunda se om bilden var skarp, och att exponeringens längd blev rätt byggde lika mycket på skicklighet som på en from förhoppning. Lätt var det inte, men fotografins olidliga lätthet har ändå en förhistoria.

Jag bläddrar i en bok om finlandssvenska resenärers fotografier med titeln Med kamera och koffert. Resefotografier före massturismen (SLS, 2021). Jag fascineras av hur kameran snart blir ett förmöget för att inte säga aristokratiskt tidsfördriv, men också en syssla med kvinnliga förtecken. De finlandssvenska adelsfruarna och -fröknarna fotograferar från sina vintervistelser i Sydfrankrike, den nygifta baronessan släpar med sig stativ och bälgkamera på inspektionen av sina plantager i Indonesien. Vindsvepta står damerna på stranden under kamerans fladdrande dok, i Indonesien står inte bara plantagepersonalen och tar emot, cheferna i vitt linne, arbetarna i bakgrunden med mörka grövre kläder. Där står även en hel blåsorkester. Bilden är suddig och glasplåten har spruckit. Här öppnar sig en värld av motsägelser: ett klassamhälle där aristokratin ännu har företräde och ett resande präglat av kolonialismens ekonomi och perspektiv på världen; men också ett område, fotografin, där kvinnans gradvisa emancipation blir synlig.

Historiens första selfie togs förmodligen av amerikanen Robert Cornelius 1839. Det tog 15 minuter att exponera ett blekt porträtt av en man med besvärad blick och rufsigt hår. Fransmannen Hippolyte Bayard tog året efter en bild på sig själv som drunknad. Bilden var en hämnd för att landsmannen Daguerre fått erkännande och pension för fotografins uppfinnande, men inte han själv. Bayard var med full rätt arg, och därför säkert omedveten om att han just uppfunnit en fotografisk genre.

Själviscensättningen är en genre där kvinnliga fotografer excellerat. Claude Cahun laborerade med könsgränserna på 1930-talet, och i vår närtid blev Cindy Shermans bilder krönet på genren. Hennes filmstillbilder till filmer som aldrig existerat blev ett genombrott, och hon fortsatte med en lång rad iscensättningar av sig själv i olika roller, alltid med en kritisk udd. För några år sedan började hon visa groteskt manipulerade selfies på Instagram. Men hennes selfies varvas med konsertbilder, jul med barnbarnet och reklam för egna och andras projekt. Medieplattformen blir inte bara föremål för kritik, men också en helt konventionell plattform för självlansering. Var går gränsen mellan att å ena sidan kritisera ett medium, och att å den andra sidan bli en influencer – och därmed slukas av mediet?

Långt från stjärnfotografernas glamour tog barnsköterskan Vivian Maier mer än 150 000 fotografier och filmer under sina promenader på Chicagos South Side från 1950-talet och framåt. Först efter hennes död upptäcktes fotoskatten. Många av dem är självporträtt i speglar, kromade billyktor och i butiksfönster. I dessa lågmälda iscensättningar öppnas inga glipor till den egna personen. Maier väljer att vara skuggan i bilderna, fotografen som höll i kameran, men inte mycket mer. Det är varken självutlämning eller förställning, utan ett spel med små variationer i gestaltningen av den egna personan, men en oändlig variation i leken med reflektioner i en ordinär stadsmiljö.

Vivianne Maiers bilder är ögonblicksbilder, möjliggjorda av fotografins tekniska utveckling. Med filmtillverkaren Kodaks Instamatic-kameror blev ”snapshots” en realitet. Kameran saknade andra reglage än utlösaren, och filmen var packad i en sluten kassett som man bara stoppade in i kameran utan några tekniska krusiduller. Upplev ”a Kodak moment” sa reklamen för det världsdominerande företaget. Kodak gick under, men snapshotet består.

Ett snapshot ska vara fångat i flykten och behöver inte ha perfekt komposition eller skärpa. Fransmannen Jacques-Henri Lartigue var en föregångare med sina champagnelätta bilder av överklassens utflykter i Boulognerskogen utanför Paris eller badande på Rivieran under det lättsamma 1920-talet. Liksom Vivian Maier var Lartigue en ivrig amatör som inte såg sig som fotokonstnär – han levde i vanföreställningen att måleriet var hans rätta uttryck. Kanske är det ur den hållningen som lättheten kommer. Det fanns inget krav på att publicera, att avslöja något missförhållande eller att tänja på förväntningarna. Lättheten är en ogenomtränglig hinna i Lartigues fotografier. Det är världen sådan den borde vara: konfliktfri, enkel och rolig. Är det lögn? Delvis, för alla bilder formas av fotografens intention. Och vem påstod att fotografier alls är sanna?

Konstnärsduon Fischli & Weiss ägnade många år åt att ta snapshots från sina resor. I boken Sichtbare Welt (König, 2000) – Den synliga världen – ordnas tusentals fotografier med något slags systematik efter hur de vagt liknar varandra. Bild går över i bild, det är djurparker och flygplatser, motorvägar och solnedgångar, soluppgångar och vyer från flygplansfönster. Ingen bild är så värst speciell, de är alla likgiltigt registrerande. Upprepningen blir besvärjelse, och just kring det lätta formas ett tomrum som inte låter sig fångas i ord.

Fotografins lätthet behöver inte vara olidlig. Dess lätthet kan skava på ett sätt som är undflyende och gäckande. Det är som ornamentiken på gamla hus och föremål, en upprepning med en liten variation. När ornamentet görs för hand blir varje del lite olik, men det är helhetens mönster som spelar roll. Ögonblicksbildernas upprepning är ett ornament som löper varv efter varv i oändlighet. Nu ser jag något nytt i dina bilder av vinglasen i motljus. En undflyende lätthet, ett ornament. Kanske är det konst.

Pontus Kyander, konstkritiker och konstkurator