OBS: Radioessän Vad ska vi göra med sophögarna av familjefotografier?
Våra telefoner och hårddiskar är fulla av fotografier som vi knappt tittat på. Men vad begär alla dessa bilder av oss? Det frågar sig konstnären Anna Strand, som botaniserat bland bortglömda foton.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En vän ger mig ett par negativalbum som hon hittat på loppmarknader. Ett av dem visar sig innehålla familjefotografier tagna i Schweiz på 1940-talet och drygt arton år framåt. Albumet inleds med bilder av ett nyfött barn. Under barnets tre första år räknar jag till 162 fotografier, sedan börjar fotografen att ta bilder med något lägre frekvens. Nästa dag går jag igenom mina hårddiskar och räknar till 4895 fotografier av min son under samma tidsperiod. Få av dem har lämnat min dator.
Vad ska vi göra med det överflöd, eller för att vara cynisk, de sophögar av fotografier som omger oss och som fortsätter att växa. Det går inte att o-se dem på loppmarknader, i telefoner och i hem. Inte heller att låta bli att föreställa sig alla de bilder som flyter omkring på överfyllda, bortglömda konton i digitala moln. De sistnämnda ropar efter hackers, digitala arkeologer, nya yrkeskategorier.
En som bokstavligen grävt i sophögar är den franske samlaren, konstnären och redaktören Thomas Sauvin. Med 850 000 bortkastade negativ som samlats in från återvinningsstationer runt om Peking grundade han 2009 arkivet Beijing Silvermine. Arkivet innehåller negativ från 1985, när fotografisk film började användas brett i Kina, till 2005, då digital fotografi började ta över det privata dokumenterandet.
Sauvin har bland annat öppnat arkivet för konstnärsduon Klara Källström och Tobias Fäldt för att låta dem vaska fram ett meningsskapande urval. Samarbetet resulterade i verket On This Day, som blivit utställning och bok 2021. Datumstämplade och intima familjefotografier tagna i Kina har parats ihop med information från webbplatsen onthisday.com. På webbplatsen listas, utifrån årtal och dag, politiska, kulturella och andra händelser av till synes allmänt intresse, men ur övervägande nordamerikanskt och europeiskt perspektiv.
Tvärtemot förenklade uppdelningar mellan det privata och offentliga, nu och då, här och där, viktigt och oviktigt, upprättas i verket On This Day ett rörligare och rörigare fält som betraktare själv tvingas navigera vidare i. Det är oemotståndligt och provocerande, ska vi behöva tänka vidare och göra mening av allt det här? Ja, svarar materialet.
Eftersom jag som bildkonstnär arbetat med funna fotografier så vill ytterligare vänner ge mig nytt, eller ja egentligen är det ju gammalt, material. De vet inte vad fotografierna vill och hoppas att jag ska befria dem – och fotografierna. Mina vänner vill bli befriade från ansvar och något av allt det som fyller deras överbelamrade hem. Fotografierna vill i sin tur bli tillfrågade om sina begär.
Det låter kanske märkligt att tala om fotografiers viljor och begär. Men i boken What do pictures want föreslår författaren och professorn i konsthistoria W J T Mitchell att vi ska tänka på, och att vi redan mer eller mindre tänker på, bilder precis så. Mitchell prövar att på ett mer medvetet plan behandla fotografier som något som vill oss något. Och understryker att de behöver oss som uttolkare av deras begär.
Om vi avstår från att läsa fotografier kritiskt, blir det tydligt hur beroende de är av vår vilja att låta dem påverka oss. Vår makt och vår maktlöshet, liksom fotografiernas, synliggörs i samma andetag. Att på allvar fråga vad fotografier vill kan leda till något som liknar en konversation mellan oss och dem.
What do pictures want kom ut redan 2006 och en kollega frågar suckande om inte trenden med att arbeta med fotografiska arkiv snart ska mattas av, men fotografierna fortsätter att vilja oss något. Kanske att vi ska tala med dem innan vi tar nya. Att låta dem bli del av något nytt. Återbruk av fotografier är knappast något övergående, lika lite som annat återbruk.
Fotografier trillar över mig av ren slump. Jag tittar in i skjulet vid ett rivningshus. På en hylla ligger ett album och kallar på mig. Jag tittar motvilligt igenom det, eftersom ansvaret att göra något när jag väl fått tag i bilder eller de i mig väger för tungt.
I det här fallet låter jag albumet vara, med en vag idé om att återkomma. När jag väl gör det ligger allt i en container, husen är rivna och albumet kommer inte att hamna i någons händer. Några av bilderna har fastnat i mitt minnesmoln och i mitt dåliga samvete. Jag frågade inte på allvar om de ville vara i fred eller återuppfinnas.
Allt jag kan säga är att den handfull fotografier som särskilt fastnade var från en maskerad, unga kvinnor som var män, unga män som var kvinnor. Bredvid albumet låg ett medlemskort till en pensionärsklubb som gått ut några år tidigare. Det fick mig att tänka osammanhängande kring tid, förgänglighet och igenkänning. Men jag såg snabbt något annat, scrollade vidare.
De senaste åren har jag återkommande tipsats om instagram-konton, som på olika sätt lyfter fram funna familjefotografier. Museum of lost memories är ett sådant exempel. Följarna skriver i kommentarsfälten till oräkneliga inlägg om hur sorgligt och märkligt det är att fotografierna hamnar på loppmarknader och antikvariat. Jag tänker på mina hårddiskar, på deras och min död. Förflyttningen till en digital plats, med många följare, är förmodligen en mycket spännande sak att vara med om för privata fotografier på glid.
Ett av målen för upphovspersonen bakom Museum of lost memories är att, med följarnas hjälp, lokalisera människorna på bilderna eller deras släktingar. Den tysta överenskommelsen säger att fotografierna helst av allt vill komma hem. Men dessa femton sekunder av synlighet online, är mer än vad de flesta fotografier får, till och med från sina fotografer och deras efterlevande. Vet fotografier på villovägar vad de vill, vet de sitt eget bästa?
Jag tänker med oro på att jag lägger mer tid på att ta fotografier av min son, än på att hantera de digitala filerna, låta dem materialiseras och titta på dem efteråt. Sedan lugnar jag mig med något som fotografen Anders Petersen sa till min klass under en förberedande fotoutbildning för över tjugo år sedan. Att det inte är fotografiet i sig som är det mest intressanta utan fotografens möte med den som fotograferats. Ur det perspektivet kan fotografier ses som restprodukter efter mer eller mindre laddade situationer. Och vi kan låta dem vila i frid.
W J T Mitchell ber oss att fråga bilder vad de vill, men skriver själv att svaret mycket väl kan vara ingenting. Plattformar där filmer och fotografier förångas efter att de kunnat ses under en avgränsad period framstår plötsligt som en välsignelse. Kanske vore det en lättnad om fler fotografier kunde upplevas så, bortom sociala medier.
Jag får ett meddelande om att det digitala moln som är kopplat till min dator och telefon är överfyllt och inte längre kommer att uppdateras. Jag ignorerar meddelandet.
Anna Strand är bildkonstnär.
Litteratur:
Tobias Fäldt och Klara Källström: On This Day. BBB books, 2021.
W J T Mitchell: What Do Pictures Want? University of Chicago Press, 2006.
Webbplatser: