OBS: Radioessän

Nej, det är inte personen Lars Norén som står i dagböckernas fokus. Men vad är det då? Poeten Jörgen Lind försöker förstå vad som får honom att läsa dem om och om igen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jaha. Där ligger de, fem kompakta volymer med bibeltunna och opaginerade blad, skrivna mellan åren 2000 och 2020. 6040 sidor upplyser förlaget, sammanlagd vikt: 5253 gram. Det slår mig att de tre första volymerna sammantaget väger mer än mina tvillingdöttrar gjorde vid sin ljusa födsel. Fem labyrintiska böcker att gå bort sig i. Fem överväldigande hav att drunkna i. Nej. Det är inte som på Louvren. Men vad är det då i dessa texter som har gjort att jag med våldsam besatthet nästan dagligen de senaste två decennierna omättligt ätit av dem? Varför har jag ägnat så mycket tid åt omtagningen av varje bok, inte bara en gång, utan tre och fyra gånger? Kan det inte tyckas ha varit ett enormt slöseri med tid som kunde ha ägnats åt så mycket annan läsning, så mycket annat engagemang i världen? Jag ser högarna av olästa böcker staplade längs väggarna i lägenheten. Men nej, jag sörjer den inte, all denna tid som jag aldrig får tillbaka. Lars Noréns dagböcker fortsätter alltjämt att skaka om och förlösa mig.Den tyske författaren W G Sebald säger i en sen intervju att när han skriver vet han inte vart han är på väg, han följer tankarna och kopplingarna likt en hund på ett fält. Och kanske är det så jag läser dessa texter, som en skrift med själva avvikelsen som princip. Arbetet tycks för Norén till stor del handla om närvaro, att vara sann mot och lyhörd för ingivelsen med en uppmärksamhet som går att likställa vid den rena hängivelsens bön. För det förhåller ju sig så att när man som författare slutar orkestrera sitt tänkande gör man ofta de största upptäckterna.Och han skriver, om högt och lågt, inte sällan självsvåldigt som i sina detaljerade redogörelser för en hysterisk konsumtion. Här blandas vardagligt skvaller och rena personangrepp med sofistikerat filosoferande och ett våldsamt inspirerande kulturintag. Bill Violas änglar flimrar förbi i Sjostakovitjs stråkkvartetter och Gerhard Richters begravningsmåleri, Maria Miesenbergers dunkla förnimmelsefotografier ackompanjeras av John Coltrane och Art Pepper. Men främst tar kanske dagboksförfattaren sikte på avskapelsen, med ett begrepp hämtat från Simone Weil, i ett försök att skriva sig ut ur sig själv, från sina föreställningar om sig själv, för att ge plats för världen.Nej. Det är inte personen Lars Norén som står i dagböckernas fokus. Snarare handlar det nog om ”att slå sönder den plats där det nya skall komma”, som det står i diktboken Hjärta i hjärta. Kanske går anteckningarna att likna vid de resefotografier som tas som ett sätt för att slippa se, där minnet förvisas såsom till en krypta. Avsikten tycks vara ett skrivande som ett sätt att följa dagen och att skikta tiden, en skrift för att urskilja åtbörderna, för de dagliga sceneriernas ljus- och skuggspel. Ja, kanske skriver han för att undkomma sitt signum, för att i egentlig mening bli Ingenting, en text där namnet och ansiktet måste utelämnas för att överträffas av verket självt.”Dagboken är mitt hem, den enda plats där tiden kan frysas ned för att ge mer tid”, står det i oktober 2005. Skriften som en fördämning mot döden. Och så tar de långa tysta inomhustagningarna vid, laddade med samma sorg och ensamhet som i en Hammershøimålning. Skriftströmmarna tar form av Lethe, glömskans flod, dit någon går med sina intryck och minnen för att kunna förpassa dem. Omvärlden liknar en spegelsal där ansikten och kroppar tas emot med öppen famn för att sedan skjutas ut i små båtar på vattnet. ”Det är som att tända en eld i ett hus fyllt med människor som jag tycker om eller som jag har älskat”, som det står i en anteckning från augusti 2008. Nej. Mycket till hem är det inte.Men vad liknar dagböckerna om de inte liknar ”vårt allmänna avtryck av att finnas till”, för att citera Henri Michaux. Avsikten är att de inte ska föreställa någonting. De ska helst bara bestå av torra utsagor om det mest basala. ”Jag är ett egendomligt redskap, reducerad till funktion och lyssnande, som ett skelett av uppmärksamhet”, står det i november 2005. Men det underbara är att denna föresats hela tiden misslyckas. Skelettet får kött. Det motsägelsefulla blir alstrande: avskapelsens intention omvänds till en flödande skriftflod, rädslan för den poesi som en gång verkade klaustrofobisk och hotade att göra honom sjuk, leder 2016 till en sen och överraskande återkomst till dikten i och med samlingen Stoft. Flöde och fördämning alltså. Men också: ”att slå sönder den plats där det nya skall komma.” Det är som att han alltid rör sig mot slutet, mot språkets gränsposteringar, där språket stelnar och bryts ned och låter någonting nytt och outforskat ta vid.Kanske denna ständiga återkomst till dagböckerna för att jag när en rastlös längtan efter det språk som i verklig mening talar oss, som verkar i en stark förvissning om att världen i någon mån förloras om den framställs som en föregiven berättelse. Förlorad bland detaljerna kan jag sällan redogöra för handling, vare sig i romaner eller film. I stället följer jag de knappt märkbara förskjutningarnas vilt växande rhizom. Jag skiter egentligen i vad som händer i Lars Noréns liv, all lågmänsklig illvilja passerar revy och rinner av mig. Det är det antända språket bland alla vardagsobservationer som jag dras till. I detta grafomaniskt tillåtande prosalandskap finns poesin ständigt närvarande som en våldsam möjlighet, lusten att söka efter dikten förstärks av att den inte ligger färdigställd och uppenbarad. Utsikterna att förirra sig öppnar för en uppmärksam och vårdslös läsning som också bereder plats för att fortsätta skriften.Den som skriver, påpekar Roland Barthes, turnerar bara ett litet antal variabler: Jag åtrår, jag lider, jag älskar, jag vill vara älskad, jag är rädd för att dö. Och det är berättelsen. Men hos Norén handlar det inte om att försöka förstå sitt liv, sin person eller sin plats i världen. Det handlar i större omfattning om att nå fram till ett språk för det som är omöjligt att fånga och omfamna, få begrepp om vad som är värdefullt att tiga om i ett liv. Ja, kanske är det i bristningarna och i bristen som dagböckernas språk tar plats. Det vädjar till oss om sin sanning utanför alla sanningsanspråk. Denna skrift som en berättelse om försvinnande, om någon som betalar med sitt ord för att slippa vara människa. Stavelseansamlingen Lars Norén som vitt ljus, vit hetta, ett spöke på besök hos andra spöken. Och hans skugga färdas, rör sig över dagboksbladen. Eller som han själv skriver: ”När människor har varit här, en kort stund, undrar jag efteråt om de har varit det, om de var verkliga.” Jörgen Lind, poet"En dramatikers dagbok" publicerades i fem volymer på Albert Bonniers förlag mellan 2008 och 2022.

Å ena sidan tomhet, å andra sidan oändlighet. Mystikens två poler leder till språkets yttersta gränser. Ingen romanförfattare förstår det bättre än Don DeLillo, menar Mattias Hagberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mot slutet av Don DeLillos mästerliga roman ”White Noise” passerar några ord nästan obemärkt förbi: the clouds of unknowing – moln av ovetskap, i den svenska översättningen. Orden kastas fram i en konversation mellan romanens huvudpersoner, den desillusionerade universitetsläraren Jack Gladney och hans kollega och evige samtalspartner Murrey. De pratar, som alltid, om stort och smått, om livet och döden. Och de talar om Jacks yngsta son, Wilder, när Murrey plötsligt säger: ”Så lyckligt lottad han är. Ett moln av ovetskap, en allsmäktig liten person. Barnet är allt, den vuxne ingenting. Hela ens liv går ut på att reda ut den konflikten. Undra på att vi är förvirrade, skakade, förkrossade.”För den oinvigde fyller den där udda liknelsen mellan barnet och ett moln av ovetskap ingen särskild funktion. Den är bara en bild, en metafor. Men för den som känner Don DeLillos prosa och hans intresse för språkets mystiska dimensioner öppnar begreppet en avgrund.I sin mest ambitiösa roman ”Underworld” återkommer Don DeLillo till begreppet. Här har ”The clouds of unknowing” fått ge namn åt ett helt kapitel, centralt placerat mot romanens mittpunkt. Under en tillfällig otrohetsaffär under en konferens börjar romanens huvudperson, avfallsingenjören Nick Shay, plötsligt tala om sin katolska bakgrund och om en liten medeltida skrift han läst i sin ungdom. Skriften bär så klart titeln ”The Clouds of Unknowing” och har en autentisk förlaga, skriven på 1300-talet av en okänd engelsk munk.När Nick Shay väl börjat kan han inte sluta. Hotellrummet fylls av hans röst: ”… jag läste boken och började se Gud som en hemlighet, en lång oupplyst tunnel som fortsatte i all oändlighet. Det var mitt tafatta försök att begripa vår enfald inför Guds väldighet. [–-] Det är möjligt att vi kan känna Gud genom kärlek eller bön eller med hjälp av syner eller LSD, men vi kan inte känna honom med intellektet. Icke-vetandets moln säger oss detta. Och på så vis lärde jag mig respektera hemlighetens kraft.”Orden tillhör en romanfigur, men kunde vara Don DeLillos egna. I ett samtal med Jonathan Franzen i New York 2012 sa han rakt ut att han såg på sig själv som en mystiker, som en som lärt sig att respektera hemlighetens kraft.Kanske kan man tala om en mystikens poetik, om ett särskilt sätt att skriva och tänka litteratur som sätter språkets mystiska dimensioner i centrum. Don DeLillo är ett exempel. Alla hans romaner rör sig mot ett rike insvept i ett moln av icke-vetande. Men han är inte ensam. Listan på moderna romanförfattare och poeter som hämtar sin näring ur mystiken är lång.För att förstå denna poetik behöver man sjunka ner i tiden. Molnet och okunskapen är en bild som ofta hämtar sin näring ur en enda rad i Andra Moseboken: ”Och folket stod på avstånd medan Mose gick upp mot töcknet där Gud var.”Ur denna bild av töcknet har en hel mystisk teologi vuxit fram, en teologi som betonar det frånvarande och det absolut ovetbara. Så skriver till exempel den antika kristna mystikern som kallas Dionysios Areopagiten: ”Så kommer vi, när vi nu dyker in i detta töcken som övergår vårt förnuft, inte ens att finna brist på ord utan bara fullständigt tystnad och avsaknad av insikt.”Dionysios Areopagitens mystik tillhör den som brukar kallas negativ. Orden, själva språket, räcker inte till. Allt måste i stället uttryckas genom negationer – sann vetskap är icke-vetskap, sant tal är stumhet. Gud är ett intet.Mot denna mystik, finns en annan tradition, sprungen ur föreställningen om språkets oändlighet i stället för dess brister.Om skriftens principiella outtömlighet skrev 1500-tals mystikern Johannes av Korset: ”De heliga fäderna, trots alla sina kommentarer, och alla dem som man skulle kunna tillfoga ytterligare, har aldrig tolkat skriften till ända: människans ord kan inte innesluta det som Guds anda har uppenbarat.”Alltså, å ena sidan tomhet, å andra sidan oändlighet.I denna uppdelning påminner mystiken om två av 1900-talets mest inflytelserika språkfilosofer: Ludwig Wittgenstein och Jacques Derrida, båda maniskt upptagna av språkets möjligheter, och båda förvånansvärt intresserade av mystik. Ur denna synvinkel framstår Ludwig Wittgenstein som en modern Dionysios Areopagiten. I hans filosofi graviterade språket mot tystnadens pol, mot intet: ”Om det man inte kan tala måste man tiga.” Medan Jacques Derrida i sin tur blir en Johannes av Korset, en tänkare som i all text ser en öppning mot det oavslutade, mot det oändliga. För Derrida tog tolkningens möjligheter aldrig slut. Varje rad, varje ord bar alltid på en ny möjlighet.Kanske kan allt detta, det vill säga mystikens poetik, sammanfattas med två ord: tystnad eller larm. Den som skriver vet att han eller hon alltid befinner sig mellan dessa båda poler, som oundvikligen sliter språket mot sig. Tystnaden finns alltid som en möjlighet, liksom det oavslutade, det som växer och aldrig kan bli färdigt.Kanske ligger litteraturens kraft alltid i närheten av någon av dessa poler.Paul Celan, av många betraktad som 1900-talets främste poet, närmade sig med åren en poesi som nästan var helt tömd på innehåll. Medan en grafoman som Lars Norén fyllde sitt liv med text.Men kanske är det ändå Don DeLillo som förstått mystikens språk allra bäst. I roman efter roman har han medvetet pekat på språket som den gräns inför vilken vårt förstånd riskerar att lösas upp i skrämmande tystnad eller oavslutat larm. Hans romanfigurer rör sig oavlåtligen i en värld insvept i ett moln av ovetskap – förlorade till tystnad, pladder och osäkerhet.På en av de sista sidorna i ”White Noise” sitter huvudpersonen Jack Gladney och betraktar en ovanligt vacker solnedgång. Hans tankar vandrar: ”Det är svårt att veta vad vi ska känna inför detta. [–-] vi vet inte om vi tittar i förundran eller fruktan, vi vet inte vad det är vi tittar på eller vad det betyder, vi vet inte om det är bestående, ett upplevelseplan som vi med tiden kommer att anpassa oss till och som så småningom kommer att uppsluka vår osäkerhet, eller om det bara är en atmosfärisk rubbning som snart försvinner.”Går det att gestalta hemlighetens kraft på ett enklare sätt? Nej, jag tror inte det.Mattias Hagberg, författare och kritikerNågra spår av mystik i DeLillos böckerI Tystnaden (Albert Bonniers förlag 2021, översättning Rebecca Alsberg) möter vi grafomanen Tess som skriver på en dikt från vilken vi enbart får inledningsraden: "I ett nedstörtande intet".Noll K (Albert Bonniers förslag 2016, översättning Rebecca Alsberg) kretsar kring ett projekt för att frysa ner döende människor för att kunna återuppliva dem i framtiden. Där finns en lång inre monolog av en nedfrusen som bär alla tecken av en språklig, mystisk upplevelse. Den har närmast formen av en lång dikt med rader som: "Men allt jag är är det jag säger och det är nästan ingenting."Mot slutet av Falling man (Bokförlaget Atlantis 2007, översättning Rebecca Alsberg) kommer en motsägelsefull rad som automatiskt för tankarna till den negativa teologen och dess paradoxala språk: "Gud är rösten som säger: Jag är inte här."Omegapunkten (Bokförlaget Atlantis 2010, översättning Rebecca Alsberg) har redan i sin titel har en uttalad referens till mystiken i och med att den använder sig av prästen, teologen och filosofen Pierre Teilhard de Chardins mystiska idéer om Omegapunkten.White noise är utgiven på svenska som Vitt brus, på Modernista 2016 i översättning av Thomas Preis.

Erik Johan Stagnelius dog 29 år gammal och i kroppsligt förfall. Men i fantasin kunde han bryta de bojor materien fjättrat honom med. Anders Olsson reflekterar över hur det gick till. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns i den moderna litteraturen två beprövade sätt att omvandla begäret till skrift, antingen svälta ut det eller övertrumfa det. Antingen askesens eller övermåttets väg. För vår tids svältkonstnärer, en Kafka, en Simone Weil eller en Joyce Carol Oates är den förra vägen given. Fångenskapen i köttet omvandlas i skriftens frihet. Men om Stagnelius förblir kärlekens stora sångare i vår litteratur beror det mycket på att han fortfarande kan tänka sig en väg från det jordiska till det himmelska. Metafysiken är inte död. Tilltalet till hans musa Amanda överskrider gränsen.När Stagnelius vänder sig till högre makter får han genomgående också gensvar, som ger kraft att svinga sig upp från gruset till den åtrådda ”kärleksoceanen”. I den svenska poesins kanske mest magnifikt uppbyggda dikt ”Vän! i förödelsens stund” ligger motsatserna tätt, tätt intill varandra. Med en vänlig ängels hjälp övergår fallet i jubel,  och poeten kan med ”det heliga Ordet” åter resa en störtad värld. Natten blir dagens mor, kaos blir granne med Gud. Friheten hos Stagnelius är alltså bestämd av sin motsats, gruset här nere ställs mot det saliga Pleroma där ovan. Ordet bär en laddning av mystikens tradition och den religiösa inriktning som kallas gnosticism och som präglade Stagnelius djupt. För gnostikerna var Pleroma den ljusvärld som vi en gång kom från och som vi till sist skall återvända till. Och jordelivet, omvänt, underkastat en ondskefull despot, vid namn Demiurgen.Bilden av människan som träl finns redan i den tidiga ”Ond och besvärlig är tiden” från 1815, där skalden beklagar sig över att inte kunna bli det han helst vill vara, frihetens lovsångare. Hans svaga hälsa gör att han anses olämplig som soldat, när det rustades för krig mot Norge. Därmed förlorar han i egna ögon sin legitimitet att hylla den politiska makten. Men detta nederlag skulle han omvandla till en poetisk seger, för det är först när han överger denna möjlighet som han gör dikten till frihetens verktyg i en helt annan och långt produktivare mening.  Den tungsinta livskänslan kommer på ett förbluffande sätt att kontrastera mot den lätthet med vilken han skriver sina verser.Men eftersom fångenskapen är rotad i det mänskliga begäret kan den inte på något enkelt sätt besegras. Denna konstans gör varje dikt till en rörelse mot frihet. I den stora dikten ”Livets villkor” sluter sig rummet ödesmättat kring jaget: ”Vart skall jag fly? Mitt fångvalv är azuren / Det famnar mig, hur fjärran än jag går, / Och djupt i ödets koppartavlor skuren /Min dom evärdligt för mitt öga står”. Men dikten vilar aldrig i dessa förtvivlade lägen, den fortsätter och rör sig otåligt vidare. Och förvandlingen sker ofta plötsligt och med brutal kraft, som i ”Vän! i förödelsens stund”, där ordet blir ett magiskt spö som får fångdörren att öppna sig.    Vad är det som håller oss fångna i Stagnelius värld? Ett svar ger den dikt som säger att det är kärleken till kvinnan som kastat honom i ”i kedjor”. Han skriver där:  ”Jag älskar dem alla / Alla i féiska band snärja min fladdrande själ”. I epitetet ”fladdrande” känner vi igen själens fjärilsnatur. Det som tragiskt binder människan vid jordelivet är ett gränslöst begär som aldrig kan få nog. Så har Stagnelius också formulerat det i filosofiska fragment: begäret är större än njutningen, och ur den skillnaden föds längtan efter ett annat rike. Så alstras övermåttet.         Här har det mänskliga förnuftet ingen styrande roll. Jaget är berett att kasta sig i den tillbeddas famn, medveten om riskerna. ”O! jag älskar så högt att bedras av den flyende villan / Och i min känslas rus endast Gudinnor jag ser”.  Det är denna ambivalens som visar hur fäst Stagnelius är vid det som han vill befria sig från. Hur ska han kunna bli fri när det är just kärleken som föder hans frihetsdröm som binder honom?  Eller finns det en annan kärlek än den som förslavar? Som många romantiker tänker sig Stagnelius att slaveriet vilar på en glömska om forntidens lycka som måste avtäckas för att frihet skall uppnås. Denna idé om återfödelse finner han i den esoteriska tradition som hans tid återupptäckte, allt från alkemi, astrologi till gnostisk spekulation. Där spelar förmedlaren en avgörande roll, någon som kan visa vägen genom fångvalvets port. Det kan hos Stagnelius vara änglar, mytiska väsen eller de naturens röster som genomtränger hela skapelsen med sitt frihetsbudskap.Men för gestaltningen av kärleken fäster jag mig särskilt vid fjärilen, en klassisk symbol för förvandling som vi mötte tidigare i diktarens ord om sin ”fladdrande själ”. I den grekiska kulturen personifierade Psyche den mänskliga själen och avbildades ofta i bildkonsten som en fjäril. Stagnelius måste ha känt till den romerske författaren Apuleius roman Den gyllene åsnan som berättar sagan om Amor och Psyche. Där skildras den sköna Psyche som utmanar gudavärlden, särskilt den avundsjuka kärleksgudinnan Venus, genom att bli föremål för människornas kult. Psyche har till råga på allt lockat till sig Venus son, den bevingade Amor, som förfört henne men samtidigt förbjudit henne att se sin älskade. Men en natt tänder Psyche oljelampan och får då se den underbart vackra guden sovande vid sin sida. Straffet för hennes nyfikenhet blir att hon inte får träffa Amor igen. Sagan berättar om hennes irrande prövningar, men också om hur hon räddas av den hemliga kärlek, som Amor fortfarande hyser för henne.  Hos Stagnelius återkommer denna saga i renodlad form: där finns kärlekens allmakt, den uppslitande separationen mellan de älskande och den gudomliga återföreningen. Psyche är en bild för själen, men hos honom är hon också en av Demiurgens slavar och återföreningen kan först ske i Pleroma, gudariket ovan himlavalvet. När sagan återberättas i ”Icke av tid och rum de levande” löses fjättrarna: ”Psyche, ur bojorna löst, / Sökte och fann sitt hjärtas idol, den himmelska Amor”.Kärleken binder, kärleken befriar. Kanske kommer vi aldrig ur den motsägelsen. Men själva anropet är kvar i dikten som en smärtsam vädjan som vi inte kan värja oss mot: ”Skall Psyche då aldrig / Med Amor försonas?”, står det. Och till sist: ”Ack! brister ej världsäggets / Högblåa skal?”Kan vi komma längre i våra drömmar?Anders Olssonförfattare, litteraturvetare och ledamot av Svenska Akademien

Att bli anklagad för att lukta illa är ett angrepp som är svårt att försvara sig mot. Och det handlar om så mycket mer än doft. Anneli Jordahl sniffar upp exempel på luktförolämpningar mot makten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-12-22.De hade retat upp sig. När jag och min bästa vän klev in i omklädningsrummet till gympan märkte vi direkt en underlig stämning. Viskningar, flackande blickar. En av tjejerna sa: ”Det luktar.” Några höll för näsan: ”Usch, vad det stinker.”Vi blev mobbade i sjätte klass och det var djupt obehagligt, men vår lärare redde ut det hela. Det handlade inte om dålig lukt. Det kan jag intyga, åtminstone vad gäller min bästis. Snarare ville de få oss att förlora fotfästet. Minnet lever kvar och kanske var det den episoden som fått mig att ofta tänka på lukt och makt.Min kompis och jag tillhörde inte den lilla byskolans maktlösa. Vi var plugghästar och kom från trygga familjeförhållanden. Kompisens pappa hade till och med chefsposition. Kamraterna irriterade sig på vår duktighet, och de hårdmarkerade.Vanligtvis är det de som står över i hackordningen som - genom att markera en gräns och betona sitt överläge - tillskriver underordnade frånstötande lukt. Det är ett kraftfullt symboliskt vapen för att skapa och förstärka klassmässiga och etniska gränser.Exemplen är oändliga i verklighet och fiktion. I sitt banbrytande radioreportage Lort-Sverige från 1938 excellerade Ludvig Nordström i språklig uppfinningsrikedom vad gäller motbjudande dofter i de fattigas stugor på landsbygden. Elle-Marja i filmen Sameblod vill tvätta bort ”samelukten”. Hon tvingar lillasyster att bada bort det äckliga i iskallt smältvatten. ”Jag känner inget”, säger lillasystern och får svaret: ”Man känner den inte själv”.Smutsen finns i betraktarens öga, konstaterar socialantropologen Mary Douglas i sin klassiker Renhet och fara, från 1966. Kan smutsen finnas i den maktlöses öga? På sistone har jag, kanske med mobbningen i minne, noterat ett omvänt luktflöde. Hur den i socialt överläge tillskrivs en obehaglig lukt. Stank uppifrån och ner är sällsynt. Renlighet är ju historiskt sett kopplat till pengar och makt. När luktar makten? Känner du stanken från Enskilda banken. En slogan från 70-talets demonstrationer. Fast den handlade inte om människokroppar.Artisten Hans Caldaras memoartitel I betraktarens ögon låter som en hälsning till Mary Douglas. Han berättar om sin släkts historia och om uppväxten på 50-talet. Romer var förbjudna att stanna längre än tre veckor på varje plats. De levde i tältläger, som flyktingar i sitt eget land. På grund av svåra boendeförhållanden underkastade sig romerna rigorösa hygienvanor. De badade i sjöar och gick till badhus, i den mån de blev insläppta. Romerna ville hålla sjukdomar borta, men även i symbolisk mening ”skydda gruppen från moraliskt förfall och söndring”. Följden av det var att man såg icke-romer som orena. Med andra ord luktade svensken oangenämt.När jag läser Maya Angelous självbiografiska klassiker Jag vet varför burfågeln sjunger blir jag påmind om Caldaras.  Romanen utspelar sig på trettiotalet och visar vilka roller svarta och vita hade i amerikanska södern efter slaveriets avskaffande. Angelo berättar ur barnets synvinkel om uppväxten hos mormor som drev en liten speceriaffär i ett fattigt område. De hade det ingalunda sämst, fast de flesta handlade på kredit. ”Du skall icke vara smutsig”, var mormoderns första budord. Gick barnen till sängs med smutsiga fötter fick de stryk. Det handlade om respektabilitet.I en central och betydelseladdad scen dyker det upp kringstrykande busungar i butiken. De är svårt märkta av fattigdom, men på grund av sin vita hudfärg tycker de sig ha rätt att förnedra den svarta affärsinnehavaren. En flicka ställer sig på händer och blottar sitt kön.  Unga Marguerite är stum åskådare till hur den barska mormodern förvandlas till servil. Inombords kokar vreden och ur den maktlösa positionen fördömer hon inte det vidriga beteendet. Nej, övertrampet handlar om lort.”Smutsen på flickornas bomullsklänningar fortsatte på benen, fötterna armarna och i ansiktet, så att det såg ut som om de var gjutna i ett stycke. Det flottiga färglösa håret hängde ner ohjälpligt tovigt.” Marguerites skrik kom av sig ”de var ena smutsiga avskum till vita fattigdjävlar, men jag visste att jag var lika fången bakom scenen som skådespelarna därute var låsta i sina roller”.Luktforskaren Mats J Olsson, professor på Karolinska institutet, undersöker lukter kopplat till friskt och sjukt. Hur immunförsvarspåslag avger en doft som kan vara oangenäm. En läkare kan lukta sig till ifall någon är på väg att bli sjuk. Han kallar lukten en projektionsduk för känslor. ”Din älskade mormor doftar gott trots att hon röker.”Olsson beskriver hur kroppslukt, utöver en genetisk komponent, bestäms av kulturella faktorer. Det handlar om tvättmedel, parfymer, kryddor, alkohol och rökning. Och jag tänker på 70-talet och pratet om att hamna bredvid en vitlöksstinkande invandrare på en biograf. Nu äter alla vitlök så den nedsättande luktfiguren är borta. Jämfört med hörsel och visuell perception – är luktsinnet ett eftersatt område i forskningen. Det räknas till ”de lägre sinnena”.Varför är det särskilt förnedrande att förknippas med dålig lukt? Värre än att höra att man är elak och ful. Olssons svar är lakoniskt: ”Anklagelser om dålig lukt kan vara svåra att motbevisa”.Välbeställda kan i hög grad betala sig bort från vämjeliga odörer. Minns att jag fascinerat läste om en rik person som prenumererade på strumpor. Efter en användning kastades de. Jag påminns om strumporna när jag läser Valerie Kyeyune Backströms debutroman Ett nytt England, från 2020. I den dejtar en europeisk ung kvinna rika amerikaner. Hon ser framför sig en snabb ekonomisk karriär via giftermål. Författaren lägger ett doftspår genom romanen, som växlar mellan eggande och frånstötande.”Alla männen luktade tvål. Eller något renare, som om kroppsodörer inte fanns […] deras kroppar förblev obefläckade.”Ibland hjälper inte ens pengar. En självsäker man i skräddarsydd kostym stinker. Jagberättaren, vars enda kapital på köttmarknaden är ungdom och skönhet, fylls av förakt. ”Det spelade ingen roll att han duschade, tränade, dränkte sig i Tuscan Leather eller någon Roja Dove – gamlingdoften fanns där, smygande, som om den sipprade ur hans själva porer. Det var en söt doft, som en övermogen frukt, med en hjärtnot av förruttnelse i dess mitt.”Jag läser roat. Det är befriande när den i maktöverläge för en gångs skull tillskrivs dålig lukt. Och jag får erkänna att någon sorts skadeglädje infinner sig hos mig. De tysta och uttalade förolämpningarna förändrar inte maktbalansen. Strukturerna sitter inte i kroppslukten. Men luktförolämpningen kan kanske handla om en oro för att maktlösheten är på väg att förskjutas och öka. Förolämpningen blir en ventil. Och kanske var det just skadeglädje de kände, mina klasskamrater i sjätte klass. När de självgoda duktflickorna fick sig en symbolisk luktörfil.Anneli Jordahl, författare och skribent

Allt som rör dofter är en härva av status, trender och sociala distinktioner. Luktsinnet har länge nedvärderats till förmån för synen och hörseln. Malin Krutmeijer funderar på vad vi går miste om. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2016-02-16.I en Modesty Blaise-serie som jag just läst finns det med en man som spårar med hjälp av luktsinnet. Mannen jobbar för skurksidan i berättelsen och han tillhör Australiens ursprungsbefolkning, aboriginerna.En snabb nätsökning säger mig att det tydligen har funnits en föreställning om att aboriginernas luktsinne skulle vara extra bra. I Modesty Blaise-serien framställs mannen som spårar som imponerade, men också primitiv. Och han spårar ju som ett djur.De senaste två-tre hundra åren har luktsinnet systematiskt nedvärderats. Det har setts som ett primitivt sinne, medan synen seglade upp som civilisationens och förnuftets sinne nummer ett. Det har att göra med att synintryck har betraktats som objektiva, avgränsade och verifierbara medan lukter ofta är svårbestämbara och sprider sig gränslöst genom luften. En civiliserad människa förväntas sky alla lukter som verkar obehagliga eller konstiga - inte intressera sig för dem.Det här gäller åtminstone västvärlden, det vill säga bland annat det Europa som under samma tid hänsynslöst koloniserade andra delar av världen och klassificerade de människor som redan levde där som lägre stående. Till de folkgrupper som kategoriserades särskilt lågt i hierarkin hörde aboriginerna. De utsattes för en fruktansvärd brutalitet. En framställning av en aboriginsk man som en sorts spårande djur måste ses i ljuset av det.Nu är Modesty Blaise-serien jag läste skriven på 1970-talet. Den är kosmopolitiskt vinklad och ger en på sätt och vis välvillig, men extremt exotiserande, bild av aboriginerna. Idén om deras goda luktsinne blir dubbel: de har nära till det djuriska och primitiva men också till naturliga och ursprungliga förmågor i positiv mening.Hos Modesty Blaise finns inga tankar om att de dessutom skulle lukta på ett speciellt sätt själva, men i verkligheten smittar människors sociala status i hög grad uppfattningen om deras doft. Det kan man läsa om i "Aroma: the cultural history of smell" av Constance Classen, David Howes och Anthony Synnott. Boken har drygt tjugo år på nacken och bjuder på en odyssé genom luktsinnets och dofternas kulturhistoria.Det är ingen direkt överraskning att såväl den brittiska arbetarklassen som svarta amerikaner oavsett klasstillhörighet har tillskrivits dålig kroppslukt och påståtts gilla billiga parfymer. Författarna menar att en typisk mekanism är att samhället först underordnar och diskriminerar en grupp så svårt att de tvingas leva utan tillgång till vettiga hygieniska förhållanden. När det här sedan märks på att de till exempel inte kan tvätta sina kläder lika ofta som över- och medelklassen ser man det som ett bevis för deras låga moral.Lukt är makt - och makt luktar ingenting alls, om vi ska tro författarna. Mäktiga mäns doft har i den moderna tiden oftast beskrivits som neutral och ren. Kvinnor har gärna fått parfymera sig men inte för starkt och mycket. En kraftig parfym har signalerat en manipulativ sexualitet.Skillnaden mellan hur olika människors kroppar i sig luktar har förstås ingenting med hudfärg eller social tillhörighet att göra. Däremot finns det olika kulturella doftideal.Någon gång i 10-12-årsåldern läste jag en bok där huvudpersonerna var kirgiser på dåvarande ryska stäppen. De tyckte att européer från stan stank av härsket smör blandat med blomdoft från deras tvålar. Samtliga som var med i boken, kirgiser som européer, tyckte själva att deras egen lukt var helt neutral.Tanken att andra uppfattar ens lukt fast man inte gör det själv gjorde ett stort intryck på mig. Jag började känna efter på allvar, och insåg att det luktade olika hemma hos olika kompisar. Jag blev besatt av att få reda på hur det luktade hemma hos oss, för jag kunde ju inte känna det. Jag frågade, men ingen begrep vad jag menade. Till slut illustrerade jag med en levande beskrivning av doften hemma hos min bästis, där jag bland annat använde orden "liksom lite murket men inte på ett äckligt sätt". Bästisen blev djupt förolämpad och vi pratade aldrig mer om det där."Murket" lät väl inte så smickrande även om det inte var illa menat. Hur ens kropp och ens hem luktar är känsligt, för det är svårt att helt få kontroll över det. Och få saker är väl så påträngande och pinsamt som så kallad oönskad lukt.I garderoberna i mitt hem där jag bor nu finns till exempel en lukt som jag inte kan definiera. Den fanns där när vi flyttade in, och den kommer att vara kvar när vi flyttar ut fast vi har skrubbat och skrubbat. Konstigt nog känner jag ibland samma lukt strömma ut från trappuppgångar och källarfönster till andra hyreshus i närheten.Det viktiga är att lukten inte är min. Den är inte direkt obehaglig men den har inte bland mina kläder att göra. Här har vi en intressant gränsdragning för när lukter är godtagbara och inte. Doften från ens egen mustiga matlagning är god, men den ska ju helst inte prägla hela trappuppgången och sprida sig in i grannens hall. Än värre vore om grannens steklukt letade sig in i ens eget vardagsrum. Då är den plötsligt äcklig.Som så mycket i vårt symboliska och kulturella universum ska rätt sak vara på rätt plats, och vid rätt tillfälle. Men lukter är mer trolösa än föremål, och de påverkar oss på ett sätt vi inte alltid kan förstå och förklara.Det är antagligen en av anledningarna till att dofter har en så ambivalent status.I den förmoderna tiden trodde man att dofter reflekterade människors inre, och att man kunde frambesvärja saker med aromatiska oljor och parfym. Lite är det så fortfarande, om man tittar på hur dofter används i marknadsföring.Till exempel så doftsätter man produkter för att öka deras attraktionskraft och upplevda effekt. På 60-talet tillsatte ett företag en syntetisk citrondoft i ett diskmedel. Undersökningar visade att de som köpte det uppfattade det som mer effektivt än samma diskmedel utan citron. Liknande undersökningar har gjorts för hårschampoo: doftar det "rätt" uppfattas det som bättre.Vad som är "rätt", det vill säga säljer produkten, är förstås helt målgruppsstyrt. Man riktar sig till unga, gamla, män, kvinnor och så vidare med olika dofter.När vi sedan kommer till parfymer så är det en värld för sig. Under 1900-talen dominerade de stora modehusen marknaden. De skapade dofter som förstärkte varumärket och bilden av den kvinna deras kläder skulle frammana. Idag är det trendigt med så kallade nischparfymer, tillverkade av mindre parfymhus som gärna marknadsför sig med naturliga råvaror. Precis som andra modetrender är parfymtrender intressanta, för man kan läsa in indirekta samband med saker som händer på till exempel världsmarknaden.På 80- och 90-talet ökade statusen för japanska bilar och hemelektronik starkt. Deras exportvaror betraktades som högkvalitativa i Europa och USA. Tidigt 90-tal fanns naturligtvis en japansk parfym bland de riktiga storsäljarna. Idag har oud, som utvinns ur ett sydostasiatiskt träslag eller framställs syntetiskt, varit en stående ingrediens i många högstatusparfymer under några år. Man kan fundera på vad det betyder.Själv gillar jag verkligen parfymer, för att det är härligt att goda dofter förstås, men också för att de aktiverar luktsinnet rent allmänt. Att prata om parfymers sammansättning är också en rolig språklig utmaning. Svenska språket är inte så välutvecklat när det gäller den olfaktoriska världen, det vill säga lukternas värld, så man måste vara lite uppfinningsrik själv. En bra parfym kan lukta alltifrån nougat och liljor till lite kattpiss och svett.Allt som rör dofter och luktsinne är en härva av status, trender och sociala distinktioner. Att helt frigöra sig från symbolvärden, kultur och marknadsföringstrick är antagligen omöjligt. Men det går att utmana sig själv och känna efter på riktigt. Blunda, dra in dofter i nosen och fråga sig: vad luktar det här egentligen? Just här, där jag suttit och skrivit, luktar det damm, trä, såpa och hund. Och hunden, han luktar konstigt nog mariekex. Malin Krutmeijer, kulturjournalist

Snart är doften av cigg på våra svenska uteserveringar ett minne blott. David Nyman reflekterar över olika starka dofter som genom åren funnits så väl i det privata som i det offentliga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-20.Vid Munkbron i Stockholm låg för hundrafemtio år sedan en pråm full av skit. Till denna skithög, kallad Flugmötet, kördes innehållet i alla Gamla stans dasstunnor – där låg tusentals människors exkrementer, bara ett stenkast från slottet, och stank. När högen växt sig oregerlig kom någon fattig stackare och stakade ut pråmen i Saltsjön, varpå skiten stjälptes av och processen började om. Det var ett tungt arbete, men också en trygg anställning, eftersom skit är en av människans mest pålitliga följeslagare, och vår vilja att göra oss av med den evig.Var som helst i världen där människor flyttat tätt samman har odörer varit naturliga: maten vi ätit har luktat, dassen vi gått på, husen vi bott i och människorna vi älskat. Starka lukter har, fram till våra dagar, varit konstant närvarande i både det offentliga rummet och det privata. Innan elektricitet installerades i våra hus eldade vi med ved och koks. Före bilen använde vi djur som transportmedel. Industrierna spred nya stanker, som sulfat och sulfit, över städerna. Innan vi kunde förlita oss på desinficering, pastörisering och frysning hade odörerna en funktion. Luktade ett sår illa var det infekterat. Luktade maten ruttet var den inte ätbar. Vår näsa var, liksom den varit i tusentals år, ett vitalt instrument för att definiera fara – av den anledningen blev stanken en mänsklighetens bundsförvant. Ibland, som under industrialiseringen, har den till och med varit ett tecken på civilisation, på produktion, och i förlängningen framsteg och välfärd. Men luktens betydelse och inneboende värde har förändrats i takt med den moderna erans möjligheter att slippa den.I Sverige började vi att på allvar gömma vår samhälleliga stank först kring sekelskiftet 1900. Vattentillförseln hade byggts ner i marken några decennier tidigare. Det var en helt nödvändig del av lantbrukarnationens modernisering: det installerades gasljus i gathörnen, man byggde arbetarbostäder och började leda smuts och avfall genom rör och valv. Det handlade till stor del om att stävja sjukdomar. Koleran hade skördat många offer i olika epidemier, smittkopporna kom och gick i vågor. Men det fanns fler anledningar. Sverige befann sig, i skuggan av de europeiska krigen, under lång tid i en explosiv utvecklingsfas – vi blev rika och förseddes därmed med ett val. Att befatta sig med det kroppen och tillvaron ofrånkomligen producerade hade alltid varit en fråga om pengar, och i takt med att välfärden växte fick fler de ekonomiska medlen att välja bort lukt och smuts.I dag är odörerna nästan försvunna ur stadsrummet. Doftmiljön är homogeniserad och valbar, luktsinnets status på dekis. Vissa, som den franske arkeologen Paul Fauré, hävdar att våra luktsinnen i det moderna väst är så underutvecklade att vi, som han uttryckte det, inte kan uppskatta betydelsen av lukt mer än en blind kan beskriva en färgstark scen. I modern litteratur har luktsinnet ofta fått gestalta det djuriska och vilda i människan – i Süskinds roman ”Parfymen” sniffar mördaren exempelvis sitt byte – och det är ett styvmoderligt behandlat sinne inom många vetenskapliga fält.Långt före luktutrensningen, i den förmoderna västvärlden, värderades sinnena annorlunda. Man såg doft som den faktiska essensen – bärare av den inre sanningen om ett objekt. Det var med näsan man kom i kontakt med tingens interiörer, eftersom det utanpåliggande kunde ljuga. Kanske finns i så fall en förklaring till luktsinnets dalande position att söka där. Samtidens sensoriska modell är visuell, den lutar åt integritet, presentation och ytliga interaktioner. Vi kontrollerar och är medvetet kritiska till många av våra intryck: en störande syn går alltid att blunda sig igenom, smaker passerar nästan alltid händerna innan de når munnen. Men lukten registrerar vi omedvetet, ögonblickligen och nästan skyddslöst.Dofter kan dessutom exponera oss. En lukt vi inte har kontroll över riskerar att avslöja något som vi inte är beredda att delge. Den kan på ett ögonblick trigga en psykologisk reaktion: stanken från ett kadaver väcker flyktkänslor, lukten av nybakade bullar en instinktiv trygghet. Den smygande odören från plastmattan i ett omklädningsrum kan i detalj återskapa ångesten som ackumulerades under skoltidens gympalektioner.Vår ömhet, eller motvilja, inför specifika dofter påverkar till och med lagstiftningen. Det har bland annat resulterat i det historiker kallar en ”deodorisering” av det offentliga rummet – det vill säga en utrensning av allt som luktar illa. Den successivt ökande intoleransen för dålig lukt bland de breda massorna är ett välbelagt historiskt faktum, och började redan på 1700-talet. Men de senaste hundra åren har deodoriseringen nått nya nivåer.De första kvalitativa, antiperspiranta deodoranterna kom kring förra sekelskiftet, dass och exkrementhantering försvann med vattenklosetten några decennier senare, liksom arbetsdjuren gjorde med bilens inträde. Före millennieskiftet började rökning i dessa bilar att försvinna, och på krogen förbjöds cigaretter 2005. Numera skulle den som mot bättre vetande luktade svett bland folk eller rökte framför teven snart ha förbrukat sitt sociala kapital.2019 togs nästa steg i deodoriseringen, med ett rökförbud på många platser även utomhus. Det långsiktiga huvudsyftet med förändringen var att Sverige ska bli rökfritt senast 2025. Men är det verkligen folkhälsan som har styrt lagstiftningen?Cigarettrök i offentliga rum är en lukt utom vår kontroll. Plötsligt kan mannen på busshållplatsen plocka upp en cigarett, på uteserveringen trycks tändare igång som små försåtsminor. Vi har kanske ansträngt oss för att lukta gott, och förväntar oss att gå ut på gatan och inkorporeras i ett upplyst samhälle där väldoft är en stor dygd. I stället påminns vi om att människan bara är ett djur, oförmögen att skilja sig från de andra stinkande kreaturen.Enligt den franske historikern Alain Corbin var liklukt den första odören människan rensade ut ur det offentliga rummet. Det var egentligen inte stanken i sig folk hatade, det var snarare att den påminde om deras ändlighet. Man ville helt enkelt gömma, och i förlängningen förneka, det definitiva slutet. Vad ett rökförbud utomhus kommer att ha för effekt på folkhälsan går inte att säga än. Men kanske är det inte lungcancern i sig riksdagen vill åt, utan snarare att gatorna någon gång i framtiden ska lukta så gott att vi glömmer att sjukdomen ens existerar.David Nyman, Skribent och författareLitteratur: Alain Corbin - ”The Foul & The Fragrant”Constance Classen, David Howes, Anthony Synnott - ”Aroma - The cultural history of smell”Paul Fauré - ”Parfums et aromates de l'Antiquité”

Tiden har uppfattats olika genom olika epoker och kanske står vi just inför en ny sådan förändring i tidsuppfattning. Dan Jönsson reflekterar över vad det gör med oss. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det sägs att när den irakiska armén 2017 återtog staden Mosul, som då i tre år hade varit ett av de starkaste fästena för den Islamiska Statens kalifat, så hittade man i en av IS övergivna skolor bland annat en lärobok i engelska där ordet ”time”, tid, illustrerades med bilden av en klocka apterad på en bomb. Historien låter lite för bra för att vara sann – men även myter handlar ju ofta om att beskriva verkligheten. I detta fall den existentiella avgrunden mellan den västliga civilisationens prosaiska klocktid och den tid som omger de utvalda i en apokalyptisk sekt; de moderna klockornas regim som alltså måste sprängas i luften för att ge plats åt kalifatets oföränderliga nu. Evighet mot tid – men också ett nu mot ett annat: sekundernas ändlösa flöde av ögonblick mot gudsstatens för alltid beständiga ordning. Nu, eller nu; vad är skillnaden? Kanske mindre än vi tror?Själv fick jag mitt första armbandsur när jag fyllde sju – och ända sedan dess känns det som om jag har levt i den yttersta av tider. Jag växte upp med kärnvapenhotet och med reaktorhaverierna i Harrisburg och Tjernobyl, jag blev vuxen under aidsepidemin, med det växande ozonhålet som en svetslåga i nacken och står nu, tillsammans med alla er andra, inför hoten från den sjätte massutrotningen, från antibiotikaresistenta mördarbakterier och från klimatförändringar som inom ett par decennier sägs kunna bli slutet för vår civilisation. Inte för att jag inte tar det på allvar, men jag märker att jag börjar tänka att jag har hört det förr. ”Historiens slut”, som Francis Fukuyama som bekant proklamerade i vad som måste ha varit den moderna kapitalismens mest apokalyptiska ögonblick, har blivit om inte verklighet så ändå någon sorts bakgrundsmuller man börjat vänja sig vid medan man dag för dag öppnar sin tidning, räknar sina timmar och minuter tills det är dags att sätta väckaruret. Jag läser att den så kallade domedagsklockan aldrig någonsin förr har varit så mycket som nu. Nittio sekunder i tolv.Den här slitningen mellan vardagens och undergångens tidshorisonter är i själva verket något som satt sin prägel på vår västerländska civilisation ända sedan Kristi födelse, skriver den franske historikern Francois Hartog. Hartog gjorde sig känd i början av tjugohundratalet med sin tes om ”historicitetens regimer”, från en bok med just den titeln där han beskriver hur synen på historien förändrats med politiska och kulturella konjunkturer. Händelser som länge ses som helt definierande för tidsandan – som digerdöden, jordbävningen i Lissabon, Napoleons fall eller ryska revolutionen – sjunker sakta men säkert in i det förflutnas skugga, blir en del av den historiska bakgrunden. Men också synen på själva tiden förändras: epoker som står under starkt inflytande av ett levande förflutet kan avlösas av perioder, som den moderna, när tvärtom allt som sker tycks peka in i framtiden. Hartogs tes är att västvärlden vid millennieskiftet sedan en tid lever under en ny historicitetsregim som han kallar ”presentism” – där vi i skuggan av de olycksbådande tecknen från Auschwitz och Hiroshima inte längre ser något högre värde varken i att förvalta det förflutna eller förbereda framtiden. Vid ”historiens slut” låter vi oss istället uppslukas av det hektiska, föränderliga nuflödet: varken historia eller framtid har någon innebörd utöver den att lysa upp och ge mening åt vår egen samtid.Men nu står vi återigen inför en avgörande vändning. Apokalypsen är tillbaka. I sin bok ”Chronos” från 2020 följer Francois Hartog trådarna tillbaka i idéhistorien, med början i det antika Grekland som skilde mellan två sorters tid, ”chronos” och ”kairos”. Chronos var det vi idag skulle kalla klocktiden, den mätbara normaltidens flöde, medan kairos stod för de avgörande, minnesvärda ögonblick som bryter in i det där flödet, ger det mening och kanske ändrar dess lopp. Med kristendomen, säger Hartog, växer dessa båda begrepp till en sammanhängande världsförklaring. Jesu födelse och död, det som med ett kristet begrepp kallas inkarnationen, är just den avgörande händelse, det kairos som ingriper i och fyller chronos med mening. Detta eftersom den pekar fram mot den yttersta dag, när Jesus återkommer för att uppväcka de döda och evigheten tar sin början. Hartog betecknar denna räkenskapens dag med ordet ”krisis”, skiljande. Här vid tidens slut skiljs en gång för alla getterna från fåren, rättfärdiga från orättfärdiga, ont från gott.Hela mänsklighetens historia skrivs sedan in i detta schema. Allt som skett i det förflutna pekar fram mot inkarnationen, på samma sätt som allt i nuet pekar framåt mot apokalypsens dag. Också den enskildes liv måste se ut på samma sätt: den kristne, skriver Hartog, lever i ljuset av den utlovade framtiden, fånge i den världsliga chronos men hela tiden medveten om sin plats i det sannare, utsträckta kairos, ständigt beredd att möta apokalypsens krisis. Hur livet och historien gestaltas, hur kairos skyddas mot den omutligt framvällande chronos, blir för kyrkofäderna och deras efterföljare en allt mer komplicerad fråga i takt med att tidsklyftan vidgas mellan inkarnationen och den yttersta dagen. Till slut går det inte längre, med naturvetenskapen och industrialismen brister fördämningarna och chronos väller in över världen med sin oändlighet av tid. För att sedan alltså på nytt sjunka tillbaka när tvivlen på modernitetens framstegstanke får horisonterna att krympa till ett febrigt nu.Men chronos och kairos fortsätter sitt arbete i det tysta. Det vi nu upplever, med de apokalyptiska stämningar som breder ut sig inför massutrotning och klimatkris, är hur vi överväldigas, som Hartog skriver, av ett övermått av framtid. En framtid som är på en gång akut och alldeles oöverskådlig, en framtid som sträcker sig tusentals, rentav miljoner år framåt och samtidigt kräver att vi handlar nu – eller allra helst igår. En förlamande framtid, som liksom medeltidens pestepidemier får oss att reagera med allt från förnekelse till botgöring, och där barn försöker tvinga världen till omvändelse under inflytande av vetenskapens uppenbarade sanning. Det var kanske inte en framtid vi såg komma – ändå har vi som sagt haft den med oss som ett oroande bakgrundsbrus rätt länge, och när den nu bryter in över oss, ”lik en väldig våg som sköljer över däcket på ett skepp i storm”, som Hartog lyriskt formulerar det, börjar vi kanske inse att mot chronos kämpar även gudarna förgäves. Så ja, kanske Historien verkligen är slut – Historien i metafysisk mening, den halvt gudomliga Historien vi fortfarande tänker oss en dag ska döma eller frikänna. Som om det faktiskt fanns en räkenskapens dag, ett sensmoraliskt slut på alltihop. Jag tror det är den illusionen vi behöver vakna upp ur.Dan Jönsson, författare och essäistLitteraturFrançois Hartog: Chronos – The West Confronts Time. Översättning: S. R. Gilbert. Columbia University Press, 2022.

Ordens flertydighet kan leda till förvirring, men också till verklig förlösning. För Ulf Karl Olov Nilsson har de varit helt avgörande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Året var 1989 och under en av mina allra första psykoanalys-sessioner redogjorde jag för ett slags oral bekännelsefantasi om att jag skulle kräkas rakt upp, som en fontän, där jag låg på divanen. Min analytiker svarade att det lät som titeln på en av Anaïs Nins romaner, A Spy in the House of Love. Att spy blev alltså genom den absurt bokstavliga översättningen över språk till engelskans a spy, en spion. När jag berättade för vänner om tolkningen tittade dom konstigt på mig och tycktes undra om sånt där ordvrängande överhuvudtaget var någonting att pyssla med i psykoterapi. Men för mig var tolkningen livsavgörande, en känslomässig och kognitiv knock-out. Jag hade hamnat på rätt ställe. Mitt uppdrag på divanen hade med ens blivit mycket större, istället för att psykoterapi helt simpelt handlade om att verbalt spy ur sig sitt neurotiska inre var jag nu upphöjd till spion i ett hus av kärlek och omsorg. Så mycket mer stimulerande, om någon skulle fråga mig.Men det var egentligen inte så mycket tolkningens innehåll utan snarare dess form som knockade mig: användandet av ordens flertydighet, också den mellan språk, för att uppfinna ny betydelse. Ordens likaljudande blev ett sätt att växla in på helt nya tankespår. Världen hade blivit rikare, men också rent livsfarlig, som när jag på samma divan förstod att utsagan ”jag var mina föräldrars stöd” uttalsmässigt ligger intill förblandning nära ”jag var mina föräldrars död”. Plötsligt kunde mina fasta övertygelser visa sig vara rena önskedrömmar. Fast framför allt hade världen nog blivit roligare. Ty fortfarande händer det, decennier efter jag hörde det, att jag flinar åt mannen som i radioprogrammet ”Ring så spelar vi” önskade Beatles låt, ”Happines is a warm gun” och tillägnade den sin fru Gun.Saken är givetvis den att det inte endast är psykoanalysen som systematiskt gör bruk av ordens dubbeltydighet. Varenda normalbegåvad poet och poesiläsare lånar ett öra till ords mångfald av betydelse. Ibland också över språken, som när Fredrik Nyberg i sin diktsamling Att bli ved försvenskar det danska uttrycket ”Att blive ved” som betyder ungefär Att stanna kvar. Men också vitsmakarna använder naturligtvis flertydigheten. Som i följande: ”– Vilken sur golfare han är. – Ja, han är en riktig greenolle.” Eller: ”– Hur visste du att strumporna var stulna. – Jag såg det på hälarna.” Eller:”– Är du här på bensinmacken igen? – Ja, tvångstankar.”Ibland kan vi ofrivilligt råka avslöja något, som i en felsägning, när vi märker att ordet eller uttrycket vi använde också kan betyda något annat. Men också felhörningen kan göra bruk av dubbeltydighet. Som när jag talade med en bekant som berättade att hon fått jobb som journalist i Kina men samtidigt klagade och sa att allt kändes otroligt segt och tråkigt – långt att pendla var det också. Vadå, tyckte jag och gratulerade. Kinakorrespondent! Wow! Det lät fantastiskt! Tills jag efter en lång stund och många snirkliga missförstånd förstod att hon inte alls pratade om Kina utan om Kinna, strax söder om Borås.I såväl psykoanalys som poesi och vitsande har blottläggandet av det mångtydiga i ord varit ett sätt till ny kunskap. Freud menade att felsägningar, drömmar och symtom var chiffer, rebusar, gåtor som kunde tolkas och förstås på ordets nivå främst genom mekanismerna förtätning och förskjutning. Franske psykoanalytikern Jacques Lacan går under 70-talet ännu längre, framför allt under seminarieåret 1975-76 som handlade om James Joyce, och menar att den psykoanalytiska tolkningens främsta vapen mot psykologiska låsningar just är att använda sig av ordens mångtydighet som perspektivskiftare. Att seminarieåret handlade om Joyce är knappast en slump eftersom Joyce just tog spelandet med polyglott flertydighet till tidigare aldrig anade litterära höjder i sin Finnegans Wake från 1939, en bok som i själva verket får hela idén om ords mångtydighet att fullkomligt go bananas. Finnegans Wake är skriven på mer är 80 språk, därav rikligt med skandinaviska eftersom Joyce var Ibsen-fantast, och var och varannan rad exploaterar såväl ljudlikhet som bokstävernas materialitet. När Joyce döper en figur till Miss Fortstowelsy kan vi också höra Misförståelse, när han skriver ”good, jordan’s scaper” hör vi ”Gud, jordens skaber”, när det står ”I became a stun, a stummer” kan vi också läsa det som ”Jag blev en stund stummare”. Och när ordet ”Luredogged!” dyker upp är det plötsligt lördag. Lacan menar att Joyces enormt komplicerade språkbygge snarare än frilägger mening i själva verket saboterar den. Genom att ta mångtydigheten till sin yttersta gräns får han den att brisera. Något Joyce själv förmodligen skulle ha hållit med om och tillagt att ”min bok är ren musik” och ”den är skriven för att få dig att skratta”. Men när Joyce pulvriserar mångtydigheten gör han det inte genom att subtrahera mening; i Joyces fall snackar vi addition. Om Joyces Finnegans wake är obegriplig, vilken den är på många sätt, är den det inte för att den inte betyder någonting, utan för att den betyder allting och handlar om alla överallt; som en av bokens mer begripliga refränger lyder: Here comes everybody.Det säger sig självt att en bok skriven på åttio språk inte går att översätta i vedertagen mening – jag menar, vilket språk ska man översätta från – icke desto mindre finns det en Finnegans Likvaka i Bertil Falks heroiska översättning, eller motsvariggörande som han kallar den. Sextiosex år tog arbetet med boken, men som han säger i sitt sympatiskt luttrade efterord, han har gjort en del annat också under tiden. Falk följde med Joyces ordvrängande långt bortom den punkt där barn brukar säga: ”Nej, nu är leken inte rolig längre.” Ty så måste det vara ibland: man leker tills leken blir allvar och sedan fortsätter man och fortsätter och fortsätter tills gränsen mellan lek och allvar upplöses. Då har man som Joyce närmat sig det nästan oläsbara men möjligen hörbara; ett slags tillstånd av polyassociativ epifanisk frihet och kan hamna var som helst, eftersom ordspåren växlar in och ut åt alla möjligt tänkbara håll. Som det sydkoreanska paret på bröllopsresa som tog nattåget från Stockholm och hamnade i Vännäs i Västerbotten och inte som planerat i Venedig, alltså Venice. Men som dom sa i intervjun i Västerbottens Kuriren: ”Vi älskade varenda minut. Så mycket snö har vi aldrig sett. Vi kommer tillbaka i sommar för att se midnattssolen.”Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), poet och psykoanalytikerLitteraturJames Joyce: Finnegans likvaka. Motsvariggjord på svenska av Bertil Falk. Aleph bokförlag, 2021.

Världens största icke-digitala uppslagsverk tillkom långt före sina mer omtalade europeiska kusiner. Göran Sommardal reflekterar över Yongle-encyklopedin, och över varför den inte finns bevarad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var egentligen två små notiser 2021 i Peking-tidningen 新京报|Xinjingbao, som återuppväckte mitt annars rätt slumrande intresse för 永乐大典|Yongle-Encyklopedin – det som är världens mest omfattande allmänencyklopedi, och som tillkom tre hundra år före såväl Diderots och d’Alamberts franska Encyklopédi som Encyklopedia Britannica.Man kan också betrakta det som en historisk ironi att det dessutom var sentida landsmän till Diderot och upphovsmännen till den brittiska encyklopedin, som såg till att minst ett av den handfull exemplar av den handskrivna kinesiska encyklopedin brändes och förskingrades. Vid tillfället ändamålsenligt utklädda till soldater i den franska respektive brittiska armén. Första gången hände det sig under Opiumkriget 1838-40, och en gång till vid stormningen av Sommar-palatset i Peking – allt med det ädla syftet att tvinga den kinesiska Qing-dynastin till fri import av opium.Trots att boktryckarkonsten var uppfunnen i Kina flera hundra år tidigare så existerade inga tryckta kopior av Yongle. Och det berodde säkerligen på dess storlek:  22 877 volymer fördelade på 11 095 häften, med ett textinnehåll på cirka 370 miljoner tecken i tillägg de många specialgjorda och handtecknade illustrationerna. Det ansågs väl enklast att låta kalligrafer göra en handfull kopior.Faktum att den stora Yongle-encyklopedin inte längre existerar annat i några enstaka delar var också det som hade lockat Zhang Chang, journalisten som skrivit notisen den 19 september 2021. På nätet hade det nämligen ryktats att man vid ett underhållningsarbete vid Donghua-porten till Den förbjudna staden i Peking skulle ha påträffat en fullständig kopia av det försvunna verket. Men det visade sig bara vara frågan om ett extra nattskift för att åtgärda ett elfel och  för att därmed undvika att påverka den dagliga turistbesöken till Den förbjudna staden.Det var Zhudi, kejsar Chengzu, Himlens son mellan 1403 och 1425, som tillsatte den redaktion som skulle färdigställa det stora lexikonet, som fick namnet 永乐|Yongle, som kan översättas med  Den eviga glädjen, efter namnet på Zhudis regeringsperiod. Det gjordes i gammal god tradition för att manifestera att kejsaren inte bara var en mäktig krigare som militärt kunde besegra sina fiender utan att han, och lika viktigt, var en rikligt bildad man som gjorde sitt yttersta för att bevara det kinesiska kulturarvet.I den kinesiska texthistorien utgör den här sortens stora antologier de kulturhistoriska nod-punkterna. Antologisterna är både historiens herrar och dess ödmjuka tjänare. Här skiljer sig den kinesiska antologi-traditionen från de västerländska realencyklopedierna där medarbetarna har haft till uppgift att själva bedöma och sammanfatta varje enskilt uppslagsämne i lexikonet. De kinesiska redaktörerna sökte i stället land och rike runt efter relevant material, såväl i det väldiga kejserliga biblioteket som i de många privata boksamlingarna för att kunna använda de fullständigaste utgåvorna av allt från de konfucianska klassikerna med deras otaliga kommentarer, tillsammans med religiösa och filosofiska urkunder, utgåvor av poesi och vittra essäer, rese-skildringar, böcker om jordbruk och krigskonst, naturvetenskapliga studier och historiska annaler.                      På det viset har de stora kinesiska referensencyklopedierna också kommit att bevara texter och skrivna dokument som senare gått förlorade i sina originalutgåvor.Låt mig ta ett exempel. Den stora antologien av Tang-poesi, 全唐诗, där vi hittar de legendariska poeterna Du Fu, Li Bai, Bai Juyi och Wang Wei men också de mer udda Chan-buddistiska diktarna Han Shan och Shi De. Den sammanställdes 1705, 800 år efter att Tang-dynastin gått i graven.Antologin innehåller mer än 48900 dikter av 2200 poeter. Och storleken och omfattningen borgar också för att de annars förbisedda, som kvinnliga poeter, trots att de bara utgör 5,1 procent, i absoluta tal ändå uppgår till 112 poeter med 586 dikter. Detta har gjort det möjligt att idag uppmärksamma och publicera antologier med kvinnliga Tang-poeter.Det finns en enkel förklaring till varför de kinesiska medierna, trots en kliande nyfikenhet, ligger lågt när det gäller fynd och nya utgrävningar av alla de antika skatter och dokument som man vet måste finnas under jorden. De kulturarvsbevarande myndigheterna håller hårt i tyglarna, och den officiella förklaringen till den återhållsamma utgrävarpolitiken är dåliga erfarenheter från tidigare tillfällen, då man har gått till verket utan att vara tillräckligt förberedd. Därför görs i stort sett inga utgrävningar utom när de är att betrakta som räddningsaktioner, ungefär som när tunnelbanan i Rom byggde en ny station 2007 och i samband med det gjorde fynd från romar-tiden. Vilka genast måste tas om hand och konserveras.Så här uttryckte sig vederbörliga kinesiska myndigheter i en kommentar till tidningen beträffande det uteblivna fyndet den här gången:"Det finns ingen anledning att för närvarande göra en utgrävning. Vårt land organiserade vid ett tillfälle under förra århundradet en utgrävning, som icke var av akut räddningskaraktär, och som innebar mycket smärtsam erfarenhet och lärdom. Då var det kejsar Shenzongs grav i 明十三陵|De tretton grav­kullarna från Ming-dynastin som grävdes ut, och utan skydd av relevant teknik för att ta hand om de framgrävda artefakterna förstördes många kulturreliker så snart de kom i kontakt med den friska luften."Kanske har de kinesiska arkeologerna – åtminstone för tillfället – grävt upp tillräckligt. Efter att den kinesiske bonden Yang Jide av en slump stötte på Qin Shihuangs terrakottaarmé, som en överväldigande livvakt  efter döden, i form av 8000 tusen man i naturlig storlek och var och en individuellt utformad.Den kinesiska arkeologin har ofta varit i strategisk politisk framkant. Det var i tidskrifterna Kaogu|考古 och Wenwu|文物, ordrätt översatta som Arkeologi och Kulturarv, det var där den rigorösa ideologin från Kulturrevolutionen för första gången började knytas upp efter Maos frånfälle och De fyras gängs fall från makten. Inte i regelrätt politiska utan i mer akademiska termer.I dag tycks Kinas arkeologiska framkant snarare handla om paleontologi. Det är ju i Kina, framförallt i provinsen Liaoning, som man har hittat de flesta och avgörande bevisen på att dinosaurierna hade fjädrar, och att fåglar är besläktade med dinosaurier. En annan upptäckt är det DNA man funnit i Tarimbäckenet, hos ett folkslag som genetiskt mest liknar ursprungsbefolkningen i norra Sibirien och i Nordamerika. Ett fynd som öppnar ett nytt perspektiv på människosläktets spridning över klotet.Kanske är det den mediala instinkten som bestämmer – i Kina precis som här – vad som är intressant. Fjädrar på dinosaurierna och DNA-förbindelser över kontinenterna gör sig trots allt bättre i både bild och text och föreställt ljud än vad man i största allmänhet kan borsta fram ur någon aldrig så kejserlig utgrävning i den gula lössjorden i åkrarna i Kinas äldsta bosättningsområden.    Och kanske kan det till och med ses som ett tecken på att arkeologin är en smula mindre nationalistisk än självaste politiken.Göran Sommardal, poet, kritiker och översättare från kinesiska   

Hennes frispråkiga dikter bröt med alla litterära och sociala konventioner. Marjaneh Bakhtiari reflekterar över den iranska poeten och filmaren Forough Farrokhzads poesi, liv och död. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i januari 2018.En skapande kvinna behöver inte bara ett eget rum. Hon behöver även möjligheten och friheten att lämna det rummet och komma tillbaka frivilligt och ostraffad. Annars är det inget rum, utan ett fängelse.I århundraden har iranska kvinnor hållits inomhus av en rad olika ursäkter som: själviska, kulturella och religiösa. Det är bara de senaste 160 åren som kvinnor börjat förhandla om gamla gränsdragningar både innanför och utanför hemmet.Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att kommaFarzaneh Milani, professor vid University of Virginia i Charlottesville, skriver i boken ”Words Not Swords” – Ord inte svärd – om iranska kvinnliga författare och friheten i att röra sig.1977, när Milani själv var student och ville skriva om poeten Forough Farrokhzad hittade hon bara skvaller om poetens skandalösa frigjordhet. De analyser och den kritik som hon var ute efter fanns inte.40 år senare ser det annorlunda ut bland annat tack vare Milani själv som i sin bok tittar på hur iranska kvinnors skrivande påverkats av att under så lång tid ha förvisats till hemmets privata sfär.Milani skriver om klassiska persiska kärleksdramer och de knep manliga författare har använt för att skriva om kvinnliga protagonister. Hur träffas ens de älskande i en värld där kvinnans plats är i slutna rum och fri rörlighet en manlig angelägenhet? Ofta genom orden. De blir kära genom att få berättat för sig hur nån ser ut. Eller så får de en vision. Ser sin älskade först i en dröm, sen i verkligheten. Vinden blir en oslagbar budbärare. Den tar sig lätt förbi alla hinder och gränser ända in i de annars så förbjudna kvinnorummen.Och vad som än händer under berättelsens gång, oavsett om kvinnorna varit motsträviga eller aktivt sökt sin kärlek, till och med lett arméer för att nå honom, så är slutet alltid lika ortodoxt. Hon är fortfarande mirakulöst nog oskuld, han är överlycklig att hon är det, de gifter sig och alla återgår till sina roller bakom stängda dörrar.Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation.Så ser det inte ut när Forough Farrokhzad skriver. Hennes första dikt ”Synden” handlar om en utomäktenskaplig kärleksaffär som hon inte ber om ursäkt för. ”Jag har syndat, en synd full av lust”, skriver hon 1954, 19 år gammal i ett land där man aldrig hört nåt liknande. Kärleksaffärer var inget nytt i den persiska lyriken. Men ett diktjag som är kvinna. En kvinna som varken är frustrerad eller ångerfull och som med ett enkelt rakt språk skriver om erotik och lust. Så öppet dessutom. Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att komma.Farrokhzad objektifierar istället för att identifiera mannen. Älskaren. Han som dikten igenom förblir en fysisk varelse skapad för hennes begär. En älskarinna som pratar om synd men inte om botgörelse. Det var både nytt och, såklart, skandalöst. Hon bröt mot könsroller, sociala konventioner, den traditionella lyrikens språk, ramar och regler. Hon skrev historia och fördömdes. Det blev skilsmässa. Hon förlorade vårdnaden om sin treårige son i ett land där moderskap är ett privilegium, ingen rättighet.Djupt deprimerad lämnade hon Iran. Under drygt ett år reste hon i Italien och Tyskland. Den geografiska distansen och det andrum den innebar från kritiken breddade hennes tankevärld medan det hemma tisslades och tasslades om vilka hedonistiska eskapader en ensam kvinna på resande fot kunde tänkas syssla med.Ett år senare, 1956, publicerades Farrokhzads första diktsamling ”Fången”.Hon var då 20 år gammal och rastlös. Dikterna, livet, kroppen måste hela tiden vara i rörelse. En stilla kropp är en död kropp. Att flyga med fåglarna och rusa mot solen, en nödvändighet. Det handlar om överlevnad. Hon skriver: ”Minns flykten/Fågeln är dödlig”.Hon reser mycket. Slutar aldrig skriva poesi, men börjar även översätta tysk litteratur. Hon gör en internationellt prisad dokumentärfilm ”Huset är svart” om en spetälskekoloni och adopterar en son därifrån. Det är som om hon inte kan låta bli att bryta mot konventioner. Hon lär sig redigera. Skriver reseskildringar, nåt bara iranska män gjort före henne. Och hon går igenom depressioner och perioder av extas och livsbejakelse.Hon skriver om kärlek, lust och rörelse. Om att sakna sin biologiske son. Om öppna fönster, vägar och hav. Och om hastighet. Det rörliga är det centrala i många av dikterna. Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation. Och det är mellan dessa tillstånd, mellan livsglädje och självmordstankar, vi ofta får syn på henne i dikterna. I extas, mani och flygning, och i sorg och fångenskap. Men de bipolära impulserna blir aldrig motpoler i dikterna. Istället drar hon in oss in en värld av både mörker och ljus men framför allt av överlappande skuggor. Flytande gränser. Rum utan väggar.Farrokhzad skrev under 1950- och 1960-talen. En tid då Iran gick igenom ett traumatiskt skifte med konflikter mellan det traditionella och det moderna. Mellan män och kvinnor och den kris i könsrollerna det innebar. Och så förskjutningen av gränsen mellan det privata och det offentliga. Normer och tabun ifrågasattes. De två mest populära romanerna, Den blinda Ugglan och Prinsen handlar båda om män i kris och kvinnor som inte var som kvinnor brukade vara: stilla i ett hem. Fromma. Tysta och förföriska.Det gick fort.Otåligt ville shahen modernisera landet. Iran skulle slitas loss från allt det österländska och formas om efter väst. In med flickorna i skolan. Ut med dem i arbetslivet sen. Bygg nattklubbar istället för moskéer. Av med slöjan, på med minikjolen. Fort, fort, fort.Milani beskriver hur landets slitningar speglas i Farrokhzads dikter. Av egen erfarenhet visste poeten hur lätt viljan till förnyelse kan väga mot gamla traditioner. Medan makthavarna gladde sig åt all framgång, skriver Farrokhzad om grannar som planterar maskingevär i sin trädgård. Om barnen i grannskapet som fyller sina ryggsäckar med små bomber. Detta, drygt 20 år innan revolutionen 1979, och kort innan sin egen död i en singelolycka där hon körde, som vanligt, alldeles för fort. Hon var då 32 år gammal och hade gett ut 4 diktsamlingar.De moderna samhällen som hon besökt utomlands och som var ett drömmål för shahen hemma i Iran var inget som Farrokhzad hade bråttom till. Det var inte där friheten låg. Där såg hon istället människor som vandrar från ”exil till exil”.Enda tillflykten, den enda plats där hon kunde hoppas och drömma, var i poesin. Den gav henne skydd, men också hjärtesorg. Hon kallar poesin för en blodtörstig gudinna när hon saknar sin son som allra mest: ”Annat än två tårfyllda ögon/ Vad har du gett mig?”frågar hon.Det kostar att vara en modern kvinna i ett konservativt land. Och för att vara den föregångare som Farrokhzad var, räcker det inte att ha talang. Då hade många fler kvinnor publicerats långt tidigare. Nej, det krävs en vilja, ett begär, så starkt att precis allt annat än ett liv tillägnat poesin blir ohållbart.Hennes symboliska död; i fart och på väg, och det faktum att hon inte hann mogna vare sig som kvinna eller poet, har cementerat bilden av Farrokhzad som den eviga rebellen. Den rastlösa poeten har lika paradoxalt som typiskt nog förvandlats till en ikon. Fångad i beundrares bild av henne. Själv hade hon mer elastiska och gränslösa drömmar om framtiden. Hon såg den persiska lyriken som en trädgård där hon planterade sina bläckfläckiga fingrar. Där poet, läsare och språk sträcker sig mot solen, inte trots, utan tack vare varandra. Nåt som hon själv aldrig fick uppleva. Hon vars namn betyder evigt ljus.Marjaneh Bakhtiari, författareLitteraturFarzaneh Milani: Words not swords – Iranian women writers and the freedom of movement. Syracuse University Press, 2011.Forough Farrokhzad på svenskaMitt hjärta sörjer gården. Översättning: Namdar Nasser, Anja Malmberg, Lisa Fernold. Lindelöws, 1996.Bakom fönstret skälver natten. Översättning: Namdar Nasser. Modernista, 2021.