Jon Fosse: från Vestlandet till världen (från 2015)

Med det norska Vestlandets karga miljö som skådeplats har Jon Fosses pjäser satts upp över hela världen och lyckats sätta fingret på de universella frågorna. Maria Edström reflekterar över hans Trilogin.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes ursprungligen 10 november 2015.

"Jag skriver inte om någonting, jag har inte det förhållandet till det jag skriver utan för att dra mitt favoritcitat: En dikt ska inte mena något utan vara något. Sen är det ju så att när man läser söker man en mening och i den bästa dikten är det kanske så att man känner igen någonting som man vetat eller upplevt men inte precis med de orden."

Ungefär så säjer Jon Fosse i samtal med NRK:s Siss Vik i Bokprogrammet från 2013. Och när man läser Fosse förstår man lite hur han menar. Som en litterär countrysångare har han också liknat sig, att skriva är som att hantera ett musikinstrument, som att spela och sjunga. Upprepningarna, omtagen, pauserna är som musik och kanske också som naturen tänker jag - vindarna, blåsten, vågorna och regnet. Inte för inte har Fosse skrivit en pjäs som heter "Jag är vinden".

Men samtidigt fångas en mening, ett uttryck och olika teman in i det här ordflödet, i brusandet och stillnandet och i den nya boken "Trilogin" finns allt detta. Den består av tre berättelser "Sömnlösa" från 2007, fem år senare kom "Olavs drömmar" 2012 och 2014 kom så "Kvällning".

Det hela börjar med hur det unga paret Asle och Alida går runt på Björgvins gator, ett gammalt namn för Bergen. De söker nattkvarter, de är inte gifta och Alida är gravid och överallt blir de avisade. Den bibliska associationen kommer ju rätt omgående men här handlar det kanske mer om det Fosse kallar negativ mystik, om det frånvarande, det såriga.

Asle och Alida är ett slags inverterade Josef och Maria, deras uppbrott från Dylgja är fyllt av konflikter. Alida och hennes mor kommer inte överens och Alida stjäl med sig mat och pengar och slår sin mor. Asles handlande är än mer dunkelt och misstänkt. De två är ett slags missanpassat par och känns igen från Fosses författarskap i olika inkarnationer.

Ofta förekommande är den unge mannen som hamnat i en korseld mellan skapande och våld eller missbruk. I pjäsen "Barnet" från 1997 som just nu spelas på Dramaten i Stockholm är den unge mannen liksom riktningslös, vill mest dricka öl även om han vill ha kärleken och barnet. Ibland som i en av de tidiga romanerna "Båthuset" från 1989 är den unge mannen helt oförmögen till relationer "Jag går inte ut längre, en oro har kommit över mig och jag går inte ut" som omkvädet lyder men han har spelat på danser och nu försöker han skriva om sin oro.

Eller som i "Melancholia" från 1995 om landskapsmålaren Lars Hertervig - "alla målare ska inte dödas" är hans kryptiska kväde, också han i brytpunkten mellan kanske snarare vansinne och kreativitet. Också Asle har gåvan efter sin försvunne far Sigvald, att spela fiol, "att man spelade upp sig sakta, från nästan ingenting och så mot det väldiga" som fadern lärt honom. Men som också sagt att spelmans öde är ett olycksöde:

"Alltid ge sig själv till andra, sa han

Alltid det, sa han

Aldrig få vara hel i sitt eget, sa han

Alltid försöka göra de andra hela, sa han"

Också Asle älskar sin Alida, vill henne och det väntande barnet väl. Och Alida älskar sin Asle och ser inte vad han är mäktig.

Fosse skriver utifrån en helt icke-moraliserande utgångspunkt, istället är det svårigheterna för dessa unga människor att hitta sin plats i tillvaron som stiger upp i språket om det så utspelas på 1980-talet eller på Fosses gammelmorföräldrars tid, så finns där temat om att bli vuxen, bli ansvarig och separera från föräldragenerationen och det temat varieras i en mängd av hans gestalter.

Första delen av "Sömnlösa" slutar: "det är det stora svävandet som är viktigt, det har spelandet lärt honom, det är väl en spelmans öde att veta sådant, och för honom heter det stora svävandet Alida".

I andra delen av "Sömnlösa" föder Alida deras barn, här sker det bakom stängd dörr men i "Morgon och kväll" från 2000 är Olai tagen av sin son Johannes födelse "Han är fin Ja du store tid Du har fått dig en son och mjukt och vått och så detta underliga lugna lugn".

Barn som föds, eller som i pjäsen "Barnet" dör har stor plats i Fosses skrivande, kanske för att döden och generationernas gång också är så betydelsefulla. Men vi lämnar paret i ro:

"Du och jag, säger Asle

Och så lille Sigvald, säger Alida"

Men i den andra berättelsen "Olavs drömmar" förstår vi också grymheten hos Asle och Alida, har Asle mördat, vad hände med Alidas mor, med mannen vid båthuset, med hyresvärdinnan? Han är också girig efter det vackra armbandet trots att de unga tu egentligen behöver vigselringar för att verka respektabla. Dessutom har de skrivit om sin historia, de kallar sig nu Olav och Åsta och kommer från Vik, Olav och Åsta Vik. Det finns något thriller-artat eller kanske Dostojevskij-artat över mycket av det Fosse skrivit. En av mina favoritpjäser är "Sonen", en riktigt svart liten historia om en son som efter lång tid besöker sina gamla föräldrar. En försupen granne kommer förbi och börjar gå på om att sonen suttit inne under sin bortavaro och sonen lackar till och slår ihjäl grannen. Sonen tror att föräldrarna ska förstå och till och med uppskatta att slippa den jobbige grannen men de blir bara besvikna "nu är allt bara ännu tommare och mörkare" som det heter.

För det är någonting med våldet, förstörelsen och skapandet som hänger samman på ett motstridigt sätt hos Fosse. I "Morgon och kväll" tänker Olai på sin Guds-bild där "han kan höra lite av vad denne hans Gud vill säja honom när en spelman spelar bra, ja då finns han där, för den goda musiken den avvisar ju världen, men det tycker inte Satan om och därför ställer han alltid till så mycket bråk och fanskap där en god spelman spelar".

Så kärleken och födelsen, skapandet och förstörelsen finns där i jämnbredd hos Fosse och hos Alida och Asle i både "Sömnlösa" och "Olavs drömmar" och där den sistnämnda slutar i döden. Och i den tredje berättelsen "Kvällning" är det Alidas dotter Ales, syster till Sigvald, hon sitter nu gammal och gråhårig i sitt hus. Och modern Alida och hennes liv kommer till Ales och blir märkligt närvarande, det är som om modern finns i huset, som hennes liv levs där samtidigt. Det här sättet att låta generationerna och olika tider liksom lägga sig på varandra, tvinnas in i varandra har Fosse använt flera gånger. I "Morgon och kväll" får vi inte bara följa Johannes födelse utan också hans död, där han rör sig i ett slags mellanrum innan han far - hans dotter Signe ser prästen kasta jord på hans kista "och Signe tänker att du far Johannes, du far Johannes".

I "Melancholia" minns Hertervigs syster Oline sin bror som kommer allt starkare till henne under en dag där hon till slut dör. Och i romanen "Det är Ales" från 2004 tvinnas en kvinnas minnen av sin döde man runt andra i släkten generationer tillbaka, också innan hon dör. Att dö är ett slags passage hos Fosse, där trådarna bakåt repas upp eller vävs samman till en väv att låta sig falla i, att någonting tar emot. Ofta finns en bild av hur naturen, en vind, en våg, ett svävande absorberar och lyfter.

"All sjö är Asle och hon går längre ut och så är Asle omkring henne som han var den kvällen de träffades när han spelade till dans för första gången där i Dylgja och allt är bara Asle och Alida och så slår vågorna över Alida och Ales går ut i vågorna"

Mycket har sagts om Fosses religiositet, numera är han katolik men länge var han kanske ett slags otrogen kväkare efter sin morfar och närmast hatisk till norska statskyrkan. Hos kväkarna finns momenten av tystnaden, av tron på ett ljus hos varje människa och ting. Kanske det också, tänker jag, finns ett mått av ett slags förkristen föreställningsvärld, många natur-religioner har samma förhållande till det heliga i allt, förfädernas närvaro och födelse och död som ett slags passage. Men man kan ha vilken religion man vill eller inte ha någon som helst gudstro - Fosse går att läsa och slår an en sträng över hela världen.

Har man som jag dessutom som också har en svaghet för science fiction så kan man läsa in parallella verkligheter, ett annat sätt att se på tiden och rummet och kanske också ett annat sätt att se på berättandet.

Som Fosse sa i intervjun i NRK så skriver han inte om nånting, han låter sig liksom skrivas av nånting. Någonting dyker upp, och det gäller att få tag i det och skriva ner det fort som fanken, som Jon Fosse säjer här i intervjun, man måste lyssna efter det och få fatt i det snabbt.

Maria Edström, kritiker

"Trilogin" av Jon Fosse kommer ut den 27 november 2015 i översättning av Urban Andersson som också översatt böckerna "Melancholia", "Morgon och kväll" och "Det är Ales". Romanen "Båthuset" är översatt av Steve Sem-Sandberg.