Mänsklighetens fåfänga försök att fånga sig själv

När mänskligheten försöker bevara minnet av sig själv, finns det risk för att väsentligt går förlorat. Boel Gerell funderar över vad som försvinner och vad som blir kvar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Huset jag bor i är över 110 år gammalt och överallt finns spår av vardagar som passerat. Pumpens handtag är slitet av fingrar som greppat och pressat, trappan är nött av generationers steg och i det som vi kallar stallet – men som numera är ett lager för allsköns bråte – finns fortfarande märken från en sedan länge avliden hästs tänder i spiltkanten.

Själv har jag och min familj bott här i mer än tretton år och också våra händer, fötter, lekar och rutiner har lämnat märken i miljön omkring oss. Inte minst trädgården har förändrats under åren här och det som tidigare var en minutiöst skött liten täppa påminner nu mest om en glänta i skogen. Det är mitt fel, jag vet. Åren har gått och annat har varit viktigare, texter har skrivits, måltider har lagats, lekar har lekts och plötsligt syns inte kullerstenarna längre av allt ogräs som har tillåtits växa och dö och bli till jord för nya växter att slå rot i.

Tills jag en dag tar tag i saken. Trär på mig trädgårdshandskarna och greppar en hacka och ger mig i kast med att blottlägga den gamla stenläggningen igen. Det är ett tungt jobb men lager på lager går det och under arbetets gång inser jag att det är en arkeologisk undersökning jag gör. I översta skiktet återfinns en tesked från en inte alltför avlägsen fikastund. Lite längre ner hittar jag en skärva från ett fat jag tappade för flera år sedan och allra längst ner är en av yngsta tonårsdotterns en gång så älskade leksaksbilar inkilad mellan två kullerstenar.

Och jag kommer på mig själv med att ångra arbetet jag gjort. Kanske skulle dessa avlagringar fått vara kvar som minnen av våra liv här, för någon annan att upptäcka och tolka i en existens fjärran från vår. Som en tidskapsel.

Att vara människa är att veta att vår tid på jorden är begränsad. Från att vi föds lever vi med vetskapen om att vi ska dö och ett sätt att tackla sorgen och frustrationen är att försöka göra avtryck och skapa något som överlever oss själva. För tanken att precis allt vi förstått och känt ska upphöra och bli till inget är svår att bära. Något måste leva vidare, om inte våra kroppar och våra jag så erfarenheterna vi gjort och kunskapen om vilka vi varit. Men vad är det då vi väljer att spara, om vi får chansen?

I boken ”Flaskpost till framtiden” skildrar författaren Johan Joelsson och fotografen Jonatan Jacobson ett antal projekt runt om i världen som har för avsikt att bevara det mest oumbärliga från vår tid till kommande generationer. För den österrikiske keramikern Martin Kunze kom tanken till honom vid drejskivan där han arbetade. Plötsligt insåg han att informationen som han själv lagrade i hårddiskar och molntjänster snart skulle gå förlorad. I källaren hade han redan ett antal disketter som inte längre kunde läsas, eftersom tekniken som tillgängliggjorde dess data var ohjälpligt föråldrad.

I jämförelse var vasen han drejade mer bestående och ur insikten föddes idén att skapa ett arkiv med fakta, bilder och berättelser tryckta på plattor av lera. I en gruva i Hallstatt fanns kamrar djupt inne i urberget, som han beräknade kunde stå emot allt från kärnvapenkrig till naturkatastrofer. Och med gruvägarens goda minne tog han sig för att fylla hålrummen med det som skulle komma att bli arkivet Memory of Mankind.

I en första fas kontaktade Martin Kunze museer och institutioner i Wien som dokumenterade och tryckte delar av sina samlingar på lerplattorna. Dessutom gavs privatpersoner möjlighet att köpa plattor. På köpet fick de en pollett med en karta där platsen för valvet är markerad. Tanken är att polletterna ska grävas ner runt om i världen och leda framtidens varelser till gruvan. En av dem som nappade på erbjudandet var den amerikanske skådespelaren David Hasselhoff som valde att viga sin plats i evigheten åt en beskrivning av sin enligt egen utsago bländande karriär.

Och varför inte?

Om vi nu ges chansen att leva för alltid, är det förstås i vår allra bästa och mest välansade version vi vill bevaras. Rätt sällan är det den dunkla novembermorgonens bleka ansikte efter en sömnlös natt som vi laddar upp i molntjänstens fotoarkiv eller lägger ut på sociala medier. Mycket lite överlag av det vardagliga tjafset, kampen och ledan som också är livet dokumenteras och det som består blir i stället de förmodade höjdpunkterna, de breda leendena, de blå himlarna och reminiscensen av det som vi hoppas ska framstå för andra som något slags lycka och framgång. Men som lika lite som de välregisserade tidskapslarna representerar vår tid och våra liv.

Med åren glider dagarna samman och när jag ser i gamla fotoalbum minns jag inte längre vilken högtid som firas eller var vi tillbringar semestern. Det är heller inte viktigt och jag finner att det som fotografen en gång fokuserade på; den fina tårtan, den påkostade julgranen eller den vackra utsikten inte alls intresserar mig. Hellre söker jag efter det till synes ovidkommande; mönstret i en bordsduk jag plötsligt minns och som framkallar andra, mindre tillrättalagda minnen. Flyktiga bilder som flimrar till och försvinner, som en doft som förångas och aldrig kan kännas exakt likadant igen.

I sin bok ”Tingen” närmar sig fotokonstnären Jenny Lindhe en kartong som stått orörd i hennes hem i tre decennier. Kartongen har följt henne under hennes vuxna liv, hon har sparat den men inte förmått öppna locket. Inte förrän nu, när arbetet med boken tar sin början. I lådan finns några av Jennys storasyster Cecilias saker, som i all hast samlades ihop efter att hon tagit sitt liv på en psykiatrisk klinik för snart trettio år sedan. Cecilia hade varit några år yngre än jag om hon fått leva och när jag betraktar bilderna av hennes ägodelar är det mitt eget knappt tjugoåriga jag jag ser.

Inte som jag framstår på de fotografier som finns bevarade, utan som jag såg ut när jag trodde att ingen annan tittade. Innehållet i lådan är inte sållat eller sorterat, lika lite som leksaksbilen, skärvan och skeden är begravda med avsikt i jorden som hopat sig på min kullerstensgård. I tvärsnittet av livet som var blir det just det tillfälliga och futtiga som blir betydelsebärande, allt det där som bara finns och som vi tror saknar värde; en komihåglapp, en skiss till ett brev, en hårsnodd med några blonda strån kvar i knuten. Små saker som ofta slängs redan nästa dag, om det finns en nästa dag.

Och jag märker att jag än en gång söker i detaljerna och det som ligger strax utanför bilden efter en förklaring. Men vare sig döden eller livet kan enkelt förklaras eller för den delen sammanfattas och sparas i en kapsel eller på en lertavla. Är för motsägelsefullt och omöjligt att famna ens i nuet och än mindre i evigheten. Kvarstår gör frustrationen över allt som spretar och går förlorat tillsammans med insikten om att det är så det måste vara. Att förlusten är villkoret för att vi alls får finnas till.

Boel Gerell, författare och kritiker