Därför uppfanns rullväskan så sent

Rullväskan duger inte symbol för lycka eller olycka. Thomas Steinfeld belyser den djupa skillnaden mot den klassiska resväskan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Om det någon gång skulle skrivas en historia om den moderna konstens mest använda föremål, så skulle den handla om resväskan. Inte den moderna sorten, den som har hjul, så att man kan dra den efter sig som en följsam hund, utan den gamla, fyrkantiga resväskan, den som tillverkats av någon sorts härdad kartong som klätts med plast eller läder, den som har ett handtag, två snäpplås och kanske ett snöre bundet runt mitten. En hel vägg av sådana väskor kan beskådas på ett museum i Gdansk, som är tillägnat minnet av andra världskriget, en hög av sådana väskor ligger i “Mémorial de la Shoah“ i Paris, och i Liverpool finns ett konstverk bestående av väskor i betong, till åminnelse av alla som lämnat staden, mestadels för USA. Och så kan man fortsätta, med hundratals exempel från konsten, men också från litteraturen. Vad vore Karl Rossmann, hjälten i Franz Kafkas ofullbordade roman ”Den försvunne”, även känd som Amerika, utan sin resväska? Och vilket slags väska hade „the Rolling Stones“ i sinnet, när de år 1971 framförde: “Well, I followed her to the station, with my suitcase in my hand”, i en låt som bär titeln “Love in Vain” och som ursprungligen sjöngs av bluesmusikern Robert Johnson? “Jo, jag följde henne till stationen, med min resväska i min hand.“

Väskan, som måste bäras, är en symbol för själva resan, både den lyckliga och den olyckliga. I den lyckliga versionen bär den klistermärken från hotell i fjärran länder, och skrapmärkena berättar om allehanda äventyr som berikade livet. I den olyckliga varianten står resväskan för flykt och fördrivning, för de få ägodelar som möjligen kunde räddats ur en förstörd tillvaro, för nöd och förtvivlan.

Båda varianter förenas i sin melankoli, men också i det att de uppstod i samband med resans mekanisering. På den gamla tiden, när man reste med en droska, red på en häst eller gick till fots, hade man inga resväskor, utan olika säckar, och för de större förflyttningarna användes kistor. Resväskan kom med tåget, den följde med bilen – och så förblev det, så länge de mer välmående kunde ropa till tjänstefolk och de fattiga inte hade något annat val än att bära väskan själv. Rullväskan uppfanns först under sjuttiotalet, och de dröjde flera decennier innan den blev populär, inte minst för att den i början brukade tippa åt sidan. Rullväskan blev dock aldrig ikonisk, som den gamla väskan, den rektangulära med handtag och lås.

Men hur kunde det dröja så länga innan rullväskan tog över? En väska som bär sig själv – idén är ju lysande men knappast hisnande innovativ. Väskan fanns, hjulet fanns. Men rullväskan blev en av de där uteblivna uppfinningarna, de man tycker att någon borde ha tänkt på, men inte gjorde. Som stigbygeln, som varken de gamla grekerna eller romarna kände till, så som lien, som uppfanns först under medeltiden, så som hjulet, som nådde den amerikanska ursprungsbefolkningen först med den europeiska kolonisationen? Det har sagts att den burna väskan var ett uttryckt för ett samhälle dominerat av män. De förmådde att bära väskan, de förväntades att kunna bära sitt öde själva. Kvinnan däremot behövde hjälp med den tunga lasten. Och så ansågs rullväskan vara ett feminint redskap. Insikten bär dock inte långt, inte bara för att det fanns stora och små resväskor, inte bara för att också männen insåg rullväskans fördelar, utan framför allt för att den burna väskan och rullväskan har olika ursprung: Den första modellerades efter skåpet, den andra efter säckkärran.

Den burna väskan står för ett undantag. Hela tillvaron skall rymmas i en låda, I förminskad form, med en mer eller mindre strikt begränsning av det nödvändiga och enbart för en begränsad tid. Den franske konstnären Marcel Duchamp skapade under sena trettiotalet „la boîte en valise“, en resväska som innehöll små reproduktioner av alla verk som han hade arbetat med. Denna låda är ett mönster för alla burna resväskor, de lyckliga liksom de olyckliga. Annorlunda är det med rullväskan. Den står inte för ett undantag, utan för mobiliteten själv. Den formar en enhet med människan, gemensamt vandrar, går, springer de genom flygplatser och tågstationer, hotellhallar och konferenslokaler med väskan släpandes efter sig med den ena handen och mobiltelefonen i andra handen. Eller är det tvärtom, så att rullväskan puttar människan framför sig, över släta stengolv, asfalt och mattor? Ty också underlaget tillhör rullväskans symbolik: Den fungerar bara på banade vägar, bara på ställen, som har byggts för att användas av otaliga i ohindrade framfart. Varje försök att dra en rullväska över kullerstensgator, grusvägar eller till och med över en gräsmatta mynnar ut i ofrivillig komik. Övergången från den burna väskan till rullväskan är därför inte bara ett ergonomiskt framsteg eller ett uttryck för en förändring i förhållandet mellan könen. Den är ett tecken på att själva tillvaron förändrats, för en stor del av mänskligheten.

Den gamla resväskan hade en motpart. Den var hemmet, och den oändliga sorgen som ligger i de många konstverken som består av väggar eller högar av gamla väskor grundar sig i vetskapen att de som en gång ägde dessa medtagna föremål, hade förlorat sin plats i livet. Rullväskan saknar en sådan motpart. De står för en livsform där resan och uppehållet går in i varandra, utan avbrott eller paus. Var man än är, så är man redan nästan borta, och vart man än kommer, så når man aldrig dit. Och så fortsätter det, från ort till ort, från station till station, från land till land, i en ström utan strand. Ty människan med rullväskan är aldrig ensam. Den är enbart en del av en gigantisk rörelse av likartade nomader, som alla drar sin bullrande tillvaro med sig. Aldrig kommer rullväskan i hårdplast att utvecklas till ett konstens favoritföremål så som den gamla resväskan blivit. Den duger inte som en symbol för lycka eller olycka, för hopp eller förtvivlan. Den får inte ens skrapmärken, för att inte tala om bucklor, och när den går sönder, så knäcks den med en gång, i stället för att långsamt falla isär så som den gamla resväskan gjorde, som ett tecken också för hur minnen blir suddiga ju längre tiden går.

“Tonight I’ll be staying here with you”, sjöng Bob Dylan någon gång I slutet av sextiotalet, på ett album med titeln “Nashville Skyline“, “ikväll skall jag stanna här med dig”. Texten börjar med att sångaren slängar sin resebiljett ut genom fönstret, sedan följer resväskan. Aldrig skulle han gjort detsamma med en rullväska.

Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap