Fotnoterna visar vägen till evigheten

Kommentaren är inte bara ett redskap för att förtydliga, komplicera och bygga ut litteraturen. Mattias Hagberg menar att dessa förklarande tillägg rymmer en åskådning med existentiella konsekvenser.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När Dante Alighieri år 1294 presenterade sina dikter om den älskade Beatrice var det med en litterär gest som skulle få långtgående konsekvenser. I ”Vita nuova” prövade han ett nytt sätt att uttrycka sig – självkommentaren. Samlingen bestod inte bara av poesi, utan framför allt av en serie noggranna utläggningar kring dikternas tillkomsthistoria och innehåll. Det var som om Dante genom sina kommentarer auktoriserade sin egen diktkonst, samtidigt som han lät den ta plats bland de stora antika och medeltida texterna – texter som vid denna tid alltid åtföljdes av en omfattande sidolitteratur i form av lärda utläggningar, inte sällan insprängda i själva originaltexten eller i dess marginaler.

I ”Vita Nouva” berättar Dante om sin ungdoms kyska kärlek till grannflickan, och om denna kärleks sublimering till poesi. Det går att betrakta detta verk som ett tidigt exempel på autofiktion. Med kommentarens hjälp iscensätter Dante en litterär historia som skickligt och lekfullt balanserar mellan fakta och fiktion. Det är inte konstigt att en del har velat utnämna honom till världens första författare. Dante klev rakt in i litteraturen, in i själva texten, på ett sätt som nästan ingen annan gjort tidigare.

Sett från denna vinkel framstår Dantes tilltag som ett slugt litterärt grepp för att stärka sin egen image. Med valet av kommentaren som litterär strategi gav han dikterna en tyngd de knappast fått annars.

Men det går också att se på Dantes djärva tilltag som något mer och något större. Med sin intrikata konstruktion skapade han ett litterärt klangrum som öppnade dikten mot evigheten.

För att fullt ut förstå vad Dante – och andra som arbetat i samma anda – gjorde kan det vara värt att ta en omväg via den rabbinska judendomen.

I Talmud, den judiska kommentarslitteraturens epicentrum, finns ett berömt citat som tillskrivs rabbinen Hillel: ”Det som är dig själv förhatligt ska du inte göra mot din nästa. Det är hela Torahn. Allt annat är kommentarer. Gå och läs!”

Ja, kanske kan man sammanfatta hela den rabbinska tolkningstraditionen just så enkelt; det är inte systemet utan kommentaren som är den legitima formen för ett närmande till sanningen. En spricka eller en oklarhet i en urkund är aldrig en brist utan en möjlighet, en väg framåt i en evig, och ibland konfrontativ dialog. Författaren Amos Oz har sammanfattat denna etiska och kunskapsteoretiska hållning i ett citat som tål att upprepas: ”Judisk kultur heligförklarar oenigheten i himlens namn.”

Nu kan man i och för sig invända att den litterära kommentaren har en dubbelnatur. Den kan, som i det judiska tänkandet, fungera som en expansion av texten, som ett litterärt arbete i sin egen rätt. Men den kan också fungera som ett fängelse, som ett litterärt tilltag med enda mål att låsa fast texten vid en enskild och auktoritativ tolkning.

Psykoanalytikern och essäisten Mikael Enckell har en gång hävdat att skillnaden mellan judendomen och kristendomen står att finna i just detta förhållande.

I samlingen ”Själen som vägrade krympa” för han fram idén att det judiska tänkandet alltid har präglats av en inställning som betonar ”både och”, medan det grekisk-kristna tänkandet fastnat i en rationalistisk diskurs där saker alltid är ”antingen eller”.

Mikael Enckells tes är problematisk eftersom den är just så kategorisk som han vill undvika att vara. Men samtidigt bär den ändå på en fungerande, om än idealiserad bild, som det kan vara värt att dröja vid. Den judiska kommentarslitteraturen, med alla sina tusentals sidor med oavslutade utvikningar, diskussioner, debatter och betraktelser, utgör en vacker och konkret manifestation av ett tänkande i rörelse och dialog. Det räcker att bläddra i den stora kommentarssamlingen Talmud för att inse vidden av denna öppenhet. Varje uppslag är redigerat så att man förstår att diskussionen expanderar i alla riktningar.

Men även Dante, som i högsta grad var en kristen författare, rör sig mot samma öppenhet. Hans texter ger aldrig intryck av att vara slutna enheter. I ”Vita nuova” heter det till och med att han överlåter åt ”någon annan kommentator” att fortsätta arbetet.

Walter Benjamin, kanske den moderna författare och tänkare som mer än någon annan gjorde kommentaren till sitt litterära verktyg, betraktade konsten och litteraturen som ett ”reflexionsmedium”, som ett ting öppet för ändlösa kedjor av tolkning och omtolkning. I sitt första större verk, ”Begreppet konstkritik i den tyska romantiken”, gick han till och med så långt att han påstod att den tolkande kommentaren är det som realiserar konstverket, som får det att bli till.  

Ur denna tanke utarbetade han ett högst individuellt skrivsätt som kombinerade citat, tolkning och kommentar till en helhet som aldrig blev helt sluten, eller för den delen avslutad. Målet för Benjamin var inte en text som naglade fast sanningen, utan snarare, precis som för talmudisterna, lät den stå öppen mot oändligheten.

Man kan säga att även han, på sitt alldeles egna sätt, ville ”heligförklara oenigheten i himlens namn”.

Om Benjamins förhållningssätt till kommentaren var djupt allvarlig har andra, likt Dante, närmat sig formen på ett mera lekfullt sätt. Vladimir Nabokovs ”Blek låga” är i dag en postmodern klassiker som skickligt utnyttjar kommentarsgenrens alla möjligheter. Romanen, om man nu ens kan kalla den en roman, utgörs till nästan nio tiondelar av kommentarer till en fiktiv dikt, kommentarer som snabbt förvandlas till en högst personlig, för att inte säga bisarr, tolkning av den ursprungliga texten.

Samma sak händer i Dag Solstads ”Arman V. Fotnoter till en outgrävd roman”, med enda skillnaden att vi här saknar originaltexten och får nöja oss med författarens anmärkningar. I fotnot nummer 70 heter det till exempel: ”I den osynliga romanen kan man tänka sig, jag gör i alla fall det, att om dessa oskrivna rader, som denna fotnot är en fotnot till, hade grävts fram och ut skulle det ha visat sig några meningar nu som hade ett helt annat tonläge, en helt annan dramatik, förtvivlan, ja undertryckta känslor, än vad som här uttrycks i denna fotnots nyktra markeringar…”.

Ja, tydligare än så kan nog inte kommentarens litterära kraft sammanfattas. Fotnot nummer 70 pekar mot evigheten. Den osynliga romanen kan innehålla precis vad som helst. 

Mattias Hagberg, författare och skribent