OBS: Radioessän

Salomon Schulman avbröt sin lovande schackkarriär efter att ha läst en novell av Stefan Zweig. Här reflekterar han över ett spel i förändring som förändrar dem som spelar det. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.  ”Schack matt! ” Den etymologiska betydelsen av schackspelets slutpunkt är ”Kungen är död”. Under dess existens, under ett och ett halvt millennium, har den triumferande frasen utropats av otaliga människor. Det är som i bisamhället: drottningen är den starka pjäsen vars omnipotens behärskar brädet, medan kungens drönarroll och sårbarhet bekräftar matriarkatets styrka. Under det gångna seklet kom schack att bli bohemernas tidsfördriv. Varje kontinentalt kafé med självaktning hade något schackbord för gästerna och till och med här i kallan Nord kunde en sådan raritet påträffas. Tegnérs klassiska dikt om ”Björn och Fritjof sutto båda, vid ett schackbord skönt att skåda” bär syn för sägen. Nederlagen svider inte längre i det sociala tomrummet. De sjunker in likt en harmlös mjukvara i sina själars obotliga ensamhet.  Kontrahenternas inrutade tillvaro samlade tankarna till en hjärnornas kamp, som tangerade både lekfullhetens värme och stridens hetta, medan timmarna bara rasade iväg. Det var männens revir. Damerna höll sig borta, trots att spelets efemära särmärke just var den starka kvinnomakten, symboliserad av drottningens manöverradier. För den rotlöse romantikern var schack ett sätt att kunna behålla något av sin tankefrihet i en värld vars gränser till samhällets nyttoinriktade liv alltmer suddats ut. Bohemerna försvinner nu alltmer från brädena, medan kvinnornas sakta inträde blivit ett synbart faktum. Förutom det välkomna tillskottet av kvinnor pågår sedan en tid ett mer plågsamt paradigmskifte. Den stora smällen kom 1997 då den dåvarande världsmästaren, Kasparov, fick se sig tillintetgjord av den uppgraderade datorn Deep Blue. Maskinen hade besegrat Människan. Endast Noam Chomsky kunde bevara sin sinnesro. ”Självklart kan en bulldozer häva mer än en vanlig tyngdlyftare”, fnös lingvisten. Sedan dess har datoriseringen till stor del lyckats slå sönder denna sällskapsform, precis som den gjort verkstadsgolvet till en ödelagd lakun. Socialstyrelsens samtliga tre kön sitter nu framför sina skärmar för att utmana algoritmernas obevekliga exakthet. Nederlagen svider inte längre i det sociala tomrummet. De sjunker in likt en harmlös mjukvara i sina själars obotliga ensamhet. En spännande inblick i schackspelarens förvandlade karaktär förmedlar boken ”The Grandmaster – Magnus Carlsen and the Match that made Chess Great Again” av idrottsjournalisten Brin-Jonathan Butler, från 2018. Med sin yrkesbakgrund finner Butler brädkampens likheter med sporter som boxning och baseball men framför allt med tjurfäktning. Författaren får varken ögonkontakt eller någon förnimmelse av känslor hos norrmannen, som föddes 1990 och blev världsmästare redan 2013. Han beskrivs nästan som ett monster. Carlsen vill inget hellre än att se motståndaren lida samtidigt som han är sjukligt skräckslagen för att själv förlora sina matcher. Det sistnämnda är kanske inte direkt en världssensation. Vem vill förlora en spänningsfylld tvekamp – inte ens den mest pacifistiske bohem! Hade Butler läst sin Gorkij skulle han säkert lagt märke till att den kanoniserade schackentusiasten Vladimir Lenin ”blev ilsken då han förlorade, och tjurade likt ett barn.” Då förde sig Stalin bättre. Jezhov, mannen som senare skulle bli chef över Folkkommissariatet för inrikes ärenden – NKVD –  som stod stå för de fruktansvärda utrensningarna 1937, förlorade efter 37 drag mot lillefar i en fejkad match. Några år senare förlorade Jezhov än en gång – då sitt liv. Han visste inte att han hade spelat schack med Döden, långt före Bergmans sjunde insegel. gränserna mellan galenskap och genialitet suddas ut, kanske schackets kardinalkaraktäristikum Butler liknande som sagt spelet vid tjurfäktning, men frågan är om schackmästaren är en fäktare eller en tjur. Instinkt och intuition är kanske viktigare än intelligens. Alltför sällan ser man skickliga spelare utstråla en intellektets mångsidighet. Butler refererar matchen från 2016 mellan utmanaren Krimryssen Sergey Karjakin och Carlsen. Fighten äger rum i en ljudisolerad glasbur mitt på Manhattan. Biljetterna är svindyra och salongen stinker av exklusiva damparfymer. Detta är magnaternas mästerskap, medan de i livet utmönstrade schackschackrarna tvingas förbli vid sina bräden på Washington Square för att lura till sig några dollar av godtrogna turister. Att möta en av dessa gatumästare är förvisso mer livgivande än att läsa ett referat av en match om världsmästartiteln, men Butler serverar ändå härliga pärlor i sina utvikningar. Särskilt när gränserna mellan galenskap och genialitet suddas ut, kanske schackets kardinalkaraktäristikum. Legendaren Bobby Fischer, den elegantaste schackspelaren genom tiderna, tecknas med burleskhetens bjärtaste färger. Han ville bokstavligen slita sina motståndare i stycken, medan han glodde med sina hotfulla ormögon på sina offer, likt boxaren Muhammed Ali. Fischer var galen i all sin briljans. Han var konstnär medan Carlsens stilart snarast liknas vid oförsonliga automatstyrda drönarattacker. Fischer blev sinnesrubbad likt många schackspelare av klass. Han blir en rabiat antisemit, trots att han själv var jude, får förgiftningsidéer, flyr mänskligheten och dör vid 64 års ålder, av en händelse lika många år som antalet schackrutor. Butler ser schack som en beroendeframkallande drog. Många blir slavar under sitt spelbegär, ”en intellektets Bermudatriangel”. Författaren till och med efterlyser ett AA för dessa beroende knarkare på det att de ska undslippa sinnessjukhusens martyrier. Beskrivningen rör mig på djupet. Eftersom den är självupplevd. I mina tonår tillhörde jag de lovande spelarna här i landet. Kväll efter kväll i rökiga schacklokaler gjorde att mina redan onda mardrömmar invaderades av groteska schackfigurer som drev mig ut i kusliga ödelandskap befolkade av vidunderliga varelser. Jag räddades av Stefan Zweig. I hans ”Schachnovellen” – ”Schacknovell” – hålls en viss Dr B inspärrad och isolerad av nazisterna. I en nervkittlande scen lyckas han sno åt sig en schackbok med gamla mästarpartier. Han lär sig partierna utantill och för att fullt ut kunna spela med sig själv i tanken, lyckas han dela sitt psyke i två, en vit och en svart del. Men till slut bryter han förstås ihop. Aldrig har något litterärt verk påverkat mig så avgörande som denna Zweigs sista bok. Helt identifierad med gallermannen, på gränsen till personlighetsupplösning, avslutade jag abrupt min schackbana. Men frågan är om inte detta opus influerade exilförfattaren än djupare; det kan läsas som ett illavarslande förebud. En tid efter sitt avslutade verk tog Zweig sitt liv. Detta är alltså vad som står på spel, kanske inte livet men väl förnuftet, också för två mästare i en ljudisolerad glasbur på Manhattan. Efter en hård kamp som slutade jämnt fick snabbschack skilja kontrahenterna åt. För purister inom gamet var detta helt förkastligt, rena pokern. Vida värre än de fotbollsstraffar som får avgöra mästerskapsmatcher. Carlsens avgörande damoffer i den sista matchen kanske på ett symboliskt plan kan ge något av en matadors slaktlycka. Förutom den tärande känslan att i nästa rum står datorn för vilken schack varken är sport eller konst – eller en förlorad romantisk tradition. Salomon Schulman, läkare, författare och skribent

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, menar Karin Nykvist. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången i april 2018. Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot  –  studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.   Det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan – åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att ”den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än”. Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” som politisk text eller på Stian Holes ”Hermans sommar ” ur ett psykoanalytiskt perspektiv. ”Men den här boken rymmer ju så mycket!” har de utropat. ”Det såg jag inte förut! Och så vacker den är!” De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska ”Wild things: The Joy of Reading Children’s Literature as an Adult” av Bruce Handy eller den engelska ”Bookworm – a Memoir of Childhood Reading” av Lucy Mangan – böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis. Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät  – inte ens det svunna barn som vi själva en gång var – för att läsa det som kallas barnlitteratur. Läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär 1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums ”Pudlar och pommes” är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok ”Zenobia”, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär – och därmed också dig själv.   2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara ”Hit med våra mössor”. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok ”Fågeln i mig flyger vart den vill” och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder. 3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder: Om jag kryper ihop kan jagse ut som en fågel som sover.Som den jag gjort av blålera.Den jag ska ge till mamma.  Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen. Och munken – är det en person eller ett bakverk?  4.  Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten – så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet: Dinkelidunkelidojaheter en grön papegojadinkelidunkheter en munksom bor i en pepparkakskoja. Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken – är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva. Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? 5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok ”Stig”, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder ”Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan” och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna: Och Örjans ögon lyste rödaTänk, sa hanOm hundra år så är vi döda Då finns det inga ögonSom små sjöarMen riktigt vatten finns detMed små gröna öar Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi. Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker

Vinnarna skriver historien och det realistiska måleriet gick knappast segrande ur 1900-talet. Karsten Thurfjell reflekterar över ismerna som dukade under, men överlevde ändå. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Minns ni transavantgardet? Hm, inget rungande ja, precis. Transavantgardet var en italiensk rörelse inom konsten, som vid 1980-talets inträde lanserades av konstvetaren och kritikern Achille Bonito Oliva, och bland konstnärerna märktes Sandro Chia, Francesco Clemente, Nicola de Maria och Mimmo Paladino. Ringer någon klocka? Jag minns att några av dom var här och visade upp sig då och då under 80-talet, men här på redaktionen tycks jag vara den enda som minns. Transavantgardet ville lösa upp den väg som den moderna konsten tagit under 1900-talet. Man ville bort från tanken att det skulle finnas olika avantgarde, förtrupper som skulle uppfinna nya stilar och uttrycksmedel för att komma åt tidsandan, livsvillkoren och verkligheten. Achille Bonito Oliva hade själv varit en del av det rådande italienska avantgardet, som sedan mitten av 60-talet stavades Arte Povera, den fattiga konsten. Den var konceptuellt präglad och gick ut på att konstnärerna skulle använda material som var mycket billiga eller rentav gratis. Men nu hade Oliva och några av hans konstnärskompisar tröttnat på utställningar med en hög stenar, en repstump, ett par kolsäckar och ett trasigt fönster, och han föreslog att istället för att gå mot en nollpunkt skulle konstnärerna vända om och söka sig tillbaka till traditionen, och där hitta nya kreativa sätt att återanvända dom klassiska uttrycksmedlen, förslagsvis – just det ! – måleriet. vad hade hänt om det tidiga 1900-talsavantgardet gått andra vägar? Transavantgardisterna ägnade sig åt en sorts nyexpressionism i sitt måleri. Det var ganska poetiskt och föreställande, och det tycktes inte bäras fram av särskilt strikta regler. Rörelsen fick ett gott mottagande i hemlandet, och särskilt bra gick det i USA, där tanken på att befria måleriet ur dom konceptuella bojorna inspirerade nya amerikanska stjärnor som Julian Schnabel och Jean-Michel Basquiat, liksom det nya tyska vilda måleriet blev en parallellrörelse som formligen exploderade. Men som minnesgoda lyssnare vet, öppnades konstvärlden i detta skede för postmodernismen, som när den blommade ut i slutet av 1980-talet gjorde alla dom tidigare absoluta anspråken hos konstens förtrupper omöjliga. Och där någonstans började väl transavantgardets trendvärde ebba ut, för snart var allt tillåtet, och alla konstnärer kunde göra vad som helst på vilket sätt som helst – och komma undan med det. Att transavantgardet kördes över av postmodernismen och försvann kan nog förklaras med samtidskonstens enorma expansion sedan dess, men vad hade hänt om det tidiga 1900-talsavantgardet gått andra vägar? Finns det ett ”sliding doors-tema” ruvande inom modernismen? Hur hade konsten sett ut om Hitler kommit in på Konstakademin i Wien 1907? Konstens parallella universum kunde jag inte låta bli att fundera över när jag 2018 under ett besök på Ateneum i Helsingfors, upptäckte en annan ism som också tycks ha gått under och glömts bort, nämligen den magiska realism som frodades i Italien på 1920- och 30-talet. Vadå magisk realism, undrar ni kanske? Konsthistoriens bild av den tidiga modernismen i Italien domineras av Filippo Tommaso Marinetti och hans futuristiska Manifest år 1909, som i princip gick ut på att skrota allt som var gammalt – särskilt museerna och deras mossiga innehåll. Marinetti besjöng farten, teknologin och kriget, men tio år senare, efter första världskrigets ödeläggelse kändes futurismens tongångar kanske lite fadda, och avantgardet kom att gå i mer fredliga riktningar. I Paris fortsatte Picasso & Co att bryta upp perspektiven, medan några i stället valde ett klassiskt realistiskt och detaljrikt bildspråk. I Tyskland fick ”den nya sakligheten” ofta ett satiriskt drag av Max Beckman, Otto Dix och George Grosz,  medan man i Italien kom att avbilda en drömlik, liksom avstannad verklighet. Mest känd i den här rörelsen är Giorgio de Chirico med sina teatrala, kulisslika scenerier med klassisk arkitektur. Men huvuddelen av Italiens magiska realister sökte sin magi i ganska vardagliga motiv, där det exakta avbildandet skänkte mer stillhet än dynamik. Redan före kriget, 1912 hade Felice Casorati målat ”Fröknarna”, en sällsam bild i stort format, där fyra unga kvinnor poserar på en sorts friluftsscen framför en stor gran, tre fröknar är påklädda, en naken. Scenen dom står på är beströdd med en väldig mängd symboliska föremål: smycken, vaser, frukter, uppslagna böcker, speglar och lappar i barock stillebentradition. Fröknarna tycks representera fyra klassiska kvinnohållningar, från pliktkänsla och blyghet till munter charm och naken melankoli. Dom verkar tagna direkt ur verkligheten, men svävar i en dröm. Dom magiska realisterna, med namn som Cagnaccio di San Pietro, Antonio Donghi och Leonor Fini målade porträtt av individer, sällskap och föremål, som avbildats i sin miljö, men som stannat upp i sina positioner och tycks bortkopplade från tidens hank och stör. Gruppen var inte särskilt hårt sammanhållen, snarare ett antal besläktade individer, och om dom under 1920-talet fick ställa ut som alla andra, började dom på 30-talet trängas bort av fascismens konströrelse Novecento Italiano med sin politiserade kultursyn, precis som den nya sakligheten dömdes ut bland den ”entartete”, urartade moderna konsten av Hitler och hans nazister på andra sidan Alperna. Flera av konstnärerna gick i inre och yttre exil. Av det realistiska måleriet överlevde delar under det surrealistiska paraplyet, medan somliga socialrealistister skulle komprometteras som medlöpare efter världskrig nr 2, en katastrof som i princip tvingade fram ett abstrakt formspråk, en konst som inte kunde förknippas med krig och förtryck. Och efterkrigstidens abstrakta expressionism är sedan länge inskriven i konsthistorien, som alla andra ismer. Så kanske har 20-talets magiska realism inte alls förpassats till konsthistoriens bakgård  Den magiska realism som försvann på 30-talet är en mindre fotnot i konsthistorien, och några av dom individuella konstnärskap som sökte den exakta avbildningens magiska drag omnämns snarare som solitärer. Men idag ser vi många nya sätt att söka magi i avbildningen. Först i våra trakter med att verkligen gå emot modernismens teser var väl norske Odd Nerdrum som i stor stil bröt med popkonsten på 60-talet, och med gammalmästerlig 1600-talsteknik målar mänskliga varelser i realistisk stil, människor som uppenbarligen befinner sig utanför tid och rum – och som väl strängt taget inte ser ut att ha funnits i någon tidsålder. Under samma Finlandsresa som jag upptäckte den magiska realismen, såg jag en utställning med Brasiliansk-finländska Isabella Cabral. Tidigare har jag sett henne ställa ut i Sverige, närgånget avmålade vedklabbar, avbrända tändstickor och hoprullade sedlar, allt med en envetenhet som tycks vilja mana fram föremålens magi. Men den här gången handlade det om – skor. Utställningen Shoe story visade nämligen närgångna målningar av skor, rejält slitna promenad- och träningsskor som gåtts ner av ingen mindre än filmaren och författaren Jörn Donner, en man som går långt och mycket. Skorna är minutiöst avmålade i uppförstorad, mer än dubbel skala, med oljemåleri i flera lager som Isabella Cabral lägger på för att återge varje skiftning i dom nerslitna plösarna, sulorna och ovanlädren. Tavlorna var monterade på glas ute på gallerigolvet, som altartavlor, så man såg dukarnas baksida, där Jörn Donner själv skrivit dom titlar han gett målningarna: Perkele förstås, Mammuten, Fanny & Alexander, vilket om inte annat förstärker målningarnas fetischkaraktär. Så kanske har 20-talets magiska realism inte alls förpassats till konsthistoriens bakgård, utan tvärtom åter skakats fram ur modernismens hopvecklade fana och getts ny energi, precis som Achille Bonito Oliva proklamerade för sitt transavantgarde på 1980-talet som ville förnya konsten med dom klassiska måleriska gesterna, ännu en gång. Kanske består konsthistorien helt enkelt av ett antal parallella universum som då och då plötsligt hakar i varann, därinne i ateljéerna. Karsten Thurfjell, medarbetare på kulturredaktionen

Platser där historiens grymheter utspelat sig växer som turistmål. Men kan man vara en turist i ett koncentrationsläger? Litteraturforskaren Jimmy Vulovic promenerar bakom taggtråden och funderar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I Sachsenhausen finns det en lång gångbana. Det är ingen vanlig gångbana som leder någonstans. Nej, den här ligger som en enorm båge utmed marken. I mitten av bågen finns galgarnas plats som en ständig påminnelse om den enda vägen ut. Gångbanans båda ändar slutar vid en mur. Många har tvingats gå där, fram och tillbaka. De sneglade nog på galgarna, av rädsla förstås men också i kamp mot driften att självmant gå dit och trä snaran kring halsen, för att få slut på repetitionen. Regn kom och gick, snö kom och gick, värme kom och gick, kyla kom och gick. Allting förändrades, men förblev samtidigt precis likadant. Nya människor dök plötsligt upp där några bekanta ansikten tidigare hade gått. Allt förändrades men förblev hela tiden detsamma. I dödsriket ser Odysseus hur Sisyfos vältrar ett stort stenblock uppför ett berg, för evigt. När han nästan är uppe rullar stenen ner igen. Han är dömd till det, bland annat därför att han en gång lyckades överlista döden. Koncentrationslägrets fångar var också dömda att gå fram och tillbaka, fast för att testa skor åt den tyska skoindustrin. Medveten revolt, att fortsätta trots vetskapen om det meningslösa i det, är en sorts glädje.  Vad lockar så många till mörkrets port? Frågan gör sig påmind bland turistgrupperna som väntar vid grinden där ”Arbeit macht frei” står skrivet i järn. Nyfikenhet? Säkert. Plikt? Jodå. Eller kanske tröst? Mobilernas konstgjorda slutarljud smattrar. Nästan alla tar en bild av de falskt förespeglande orden om arbete och frihet. Några poserar till och med glatt framför järndevisen, som om det vore vilken turistattraktion som helst. Det ser absurt ut. Samtidigt, det är så vi har lärt oss att göra när vi är turister. Det blir bara så, en vana liksom. Men bakom leendena och kameraklicken kan även något annat anas. Leendena är mer som osäkra fnitter inför ett väntande mörker än vanliga turistleenden. Det är ett sätt att försöka få allting att förbli som det alltid har varit, trots att inget kan förbli som det har varit. Och när grinden väl passeras så upphör fnittret. De högljudda engelska, spanska och tyska rösterna dämpas respektfullt då de rör sig under vakttorn A, där kulsprutorna alltid vakade, och sedan går in i det som från 1936 till 1945 var ett av de största nazistiska koncentrationslägren på tysk mark. I ”Myten om Sisyfos” hävdar Albert Camus att vi måste tänka oss Sisyfos som en lycklig gestalt. Han avslutar den filosofiska essän med just de orden. Inte lycklig därför att han tycker om det meningslösa arbetet, om det fanns ett alternativ skulle han säkert slippa, utan därför att han har genomskådat meningslösheten men fortsätter ändå. Fast han gör det, och det är viktigt, inte av vana utan i protest, som en revolt. Därför måste vi tänka oss Sisyfos som lycklig. Men nu handlar ju essän inte så mycket om honom som om oss. Han symboliserar bara det liv vi alla, enligt Albert Camus, är dömda till; ett liv där vi utan mening i en stor bemärkelse föds, lever och sedan till slut dör. Essän handlar om varför vi inte självmant bara går till galgarnas plats istället. När gudstron, ideologierna, konsumismen och alla andra projekt som vi hittar på för att skapa mening har slutat att fungera. Varför? Svaret är lika enkelt som det är vackert: Medveten revolt, att fortsätta trots vetskapen om det meningslösa i det, är en sorts glädje. Att göra slut på allt vore att kapitulera. Att fortsätta, i trots, är det enda handlingsutrymme vi har. Vårt enda initiativ. Vår enda möjliga seger. För fångarna i Sachsenhausen var koncentrationslägret hela deras tillvaro. Murarna och taggtråden var början och slutet. De visste inte att den nazistiska regimen en dag skulle besegras och att de själva skulle befrias. Många hoppades säkert på det, ofta, men minst lika ofta måste en total hopplöshet ha infunnit sig där de gick fram och tillbaka, eller i de stunder då de skräckfyllt insåg att mördarregimens blodiga händer helt godtyckligt och precis när som helst kunde rycka bort dem från livet. Det var hela deras verklighet, dag in och dag ut. Och när jag på turistens löjliga vis provgår den långa gångbanan föreställer jag mig, för att de skulle stå ut, att någon av Sisyfos sort måste ha lagt armen om deras axlar och knappt hörbart viskat ordet revolt till dem. Ett steg till, och sedan ett till och ytterligare ett. Det är den största av alla segerportar att passera på den här promenaden utan mål. När jag ser mig omkring undrar jag om de andra provgående turisterna tänker samma sak. Men ingen möter min blick. Tvärtom vänder de sig bort från mig, som i skam för att vi med turisters simpla nyfikenhet går fram och tillbaka på en plats där så mycket lidande har funnits. Bara för att få en känsla av hur det kändes. Dark tourism, mörk turism. Det är ett segment inom turistindustrin vars popularitet har ökat mycket de senaste årtiondena. Enkelt uttryckt är det turism där människor besöker platser som är förknippade med lidande och död, människans mörkaste sidor. Kanske kan resandet jämföras med hur vi lockas av skräckskildringar i litteraturens och filmens värld, fast nu i verkligheten. Mörkerturismen är inget nytt fenomen men det har sedan ett tjugotal år definierats med ett begrepp. Samtidigt har omfattningen ökat, parallellt med en snabbt växande marknadsföringsapparat. Utöver mer traditionella resmål som gamla krigsskådeplatser, krigskyrkogårdar och fångläger så går det nu även att turista i till exempel det radioaktiva Tjernobyl. Eller varför inte checka in på ett boende där livet under belägringen av Sarajevo har återskapats. Risken är uppenbar att den ökande populariteten och kommersialiseringen leder till en lidandevoyeurism. Det är ett av de många etiska problem som omgärdar mörkerturismen. Samtidigt har den positiva sidor. Se människan som går där bredvid dig. Ni går här tillsammans.  Att på mörkrets många platser få en konkret bild av andra människors lidande kan leda till djupgående existentiella reflektioner om människans tillvaro och hennes utsatthet. Det kan resultera i en empatisk förståelse för att vi alla, potentiellt sett, befinner oss i en utsatt situation. I bästa fall skänker det insikter som gör att vi kan och vill se bortom vi och dem, bortom vårt och ert lidande. Och i vår tid då den privilegierade västvärldens direktkontakt med döden har förskjutits från alltfler vardagssituationer, exempelvis flyttats från likvaka till kylrum, så kan mötet med mörkret, hur konstigt det än låter, även ge oss ett slags tröst. Eller i alla fall, om vi tror Albert Camus, skänka den viktiga medvetenheten om livets universella förgänglighet. Vad alla de andra turisterna på gångbanan i Sachsenhausen tänker är omöjligt att veta. Men att döma av tystnaden gör promenaden ett starkt intryck även på dem, som om lägerfångarna fortfarande går där fram och tillbaka och som om deras exempel sa: Se människan som går där bredvid dig. Ni går här tillsammans. Ett steg till, och sedan ett till och därefter ännu ett. De steg ni tar sida vid sida är den största av alla segerportar som ni kommer att passera på er väg utan mål. Jimmy Vulovic, litteraturforskare

Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs "Lolita". Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn. Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden. i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman ”Lolita” från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma – som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka – tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter – nymfetten, som han kallar henne – och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet. ”Hade jag gjort samma sak med Dolly”, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, ”som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948?” Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter ”The Real Lolita”. Relationen mellan verklighet och fiktion i ”Lolita” är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen. Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet. Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman. Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle – som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig. Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas. När jag pratar om ”Lolita” med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett? Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män. Men i den frågan – frestade jag någon? – ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära. I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, ”Off to the races” lånar hon de berömda öppningsorden från ”Lolita”: ”light of my life, fire of my loins”. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i ”länder” blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv. Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse. den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen ”Darling River”, med undertiteln ”Doloresvariationer”, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: ”Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik.” ”Jag stod borta”; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten. En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad. Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man. Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till. Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser – och han som ser henne. Hanna Johansson, kritiker   Litteratur Sarah Weinman: The Real Lolita – The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.

Gamla syskon som tillsammans skötte ett jordbruk var vanligt på landsbygden förr. Ville de ha det så eller blev de bara kvar? Även i dagens storstäder bor alltfler vuxna barn kvar i tonårsrummet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. 1927 skrev min mormor och hennes andra vuxna syskon under ett kontrakt: ”Som vår fader nu är ålderstigen och ej mer kan sköta sitt jordbruk, förbinder vi oss hans barn, som nu uppburit vårt fadersarv att från och med 1 januari innevarande år lämna honom 30 kr i kontanta penningar per månad jämte fem kasar späntved per år så länge han lever. Skulle sjukdom eller krankhet påkomma, förbinder vi oss att bidraga med den merkostnad, som kan bliva behövlig för skötsel och vård.”  Dessutom fick fadern disponera 2 rum och en kakelugn på övervåningen i huset där min mormor bodde med sin familj och med sin än så länge ogifta men eftertraktade ungkarl till bror. Jag kommer att tänka på den här familjebildningen när jag läser boken ”Istället för äktenskap”, historikern Martin Dacklings studie av syskonjordbruk i 1900-talets Sverige. Syskonjordbruket är en familjebildning som inte undersökts tidigare och som till viss del hade med arvslotter att göra och som upphörde under slutet av det århundradet, då de sammanboende syskonen dog ut. Var det ett resultat av strategiska val eller ett resultat av uteblivna val – några blev helt enkelt kvar. Men försök en stund att frammana en tid före urbaniseringen då det fortfarande gick att leva av ett litet jordbruk på mindre än 10 hektar. Det var viktigt att jorden och gården och skogen hölls samman. Dackling försöker genom bland annat intervjuer och statistik få fatt i motiven bakom syskonjordbruken. Var det ett resultat av strategiska val eller ett resultat av uteblivna val – några blev helt enkelt kvar. Ibland bestod dessa utvidgade familjer inte bara av ogifta syskon utan också av gamla föräldrar som bodde kvar på gården, som i min mormors fall.  Jag inser dock att detta att en dotter gifte sig och hade både en bror och en far boende kvar hos sig på gården hör till de mer ovanliga familjekoncepten.  I Colin Nutleys omåttligt populära 1990-talsfilm Änglagård spelar Tord Peterson och Ernst Günter gammpojkarna och kvarstannarna Ivar och Gottfrid som tillsammans driver ett jordbruk de ärvt av sina föräldrar, ja de sover till och med i samma rum. Vilket i Dacklings studie av riktiga syskonjordbruk inte visar sig vara helt ovanligt. Det är som om bandet mellan syskonen helt enkelt fortsätter att se ut som det gjorde innan de blev vuxna. I de blandade syskonjordbruken blev det dessutom krångligt om brodern gifte sig och en fru skulle konkurrera med den hemmavarande systern om de dagliga göromålen. Bäst då att säga nej och låta allt bli vid det gamla.  Hemmansägarna var en till viss del välbärgad klass innan de reducerades undan för undan under andra halvan av1900-talet. På femtiotalet lades 14 jordbruk om dagen ner i Sverige. Stigande fastighetsvärden gjorde att syskon inte hade råd att lösa ut varandra, och man skulle helst inte gifta sig med någon egendomslös som stod lägre i rang, den ärvda jorden skulle behållas inom släkten. Det ledde till att dödsbon mer eller mindre kunde permanentas. Där låg Dalarna i topp med 20 procent oskiftade fastighetsdödsbon så sent som på 1980-talet. Jag kommer tänka på min egen barndom på landsbygden, där gamla syskon fortfarande kunde bo tillsammans i hus omgivna av döda föräldrars pinaler och reglemente. En av de bästa romaner jag läst de senaste åren, De sista indianerna av Marie-Hélène Lafon handlar just om de gamla syskonen Marie och Jean som blivit kvar på franska landsbygden efter sin dominanta mammas död och efter jordbrukets insomnande, kvar i bråten. ”Skåpen är fulla. Man går inte längre upp till rummen på övervåningen, man sover där nere; det är stort nog, det räcker för två.” Mamma höll alla i sitt järngrepp, lärde barnen att vara förmer, aldrig gifta ner sig, talade i ordstäv, granskade allt. Och sen blev det försent. Barnen är gamla nu, Marie och Jean, men de upprätthåller den utstakade ordningen romanen igenom. När jag läste kultursociologi en gång för länge sen lärde jag mig ordet kulturell friställning, att nuförtiden finns det ingen stol iordningställd för oss sen generationer tillbaka att bara sätta sig på, nutidsmänniskan får välja liv själv, är underkastad frihetens tvång om man vänder på det. Men frågan är om vi inte är där igen, tillbaka på stolen, åtminstone om man ser till själva boendet. Dackling ställer den retoriska frågan: ”När är det rimligt att förvänta sig att de vuxna barnen flyttar ut?” och refererar till en avhandling om flyttningsmönster i 1800-talets agrarsamhälle som visar att barn till bönder lämnade föräldrahemmet allt senare, och om man inte kommit iväg före 30 år ålder var det vanligt att man blev kvar. Mamma höll alla i sitt järngrepp, lärde barnen att vara förmer, aldrig gifta ner sig, talade i ordstäv, granskade allt. Då är att det inte utan att det går att dra en parallell till 2010-talets urbana familjebildningar. Nu är det åter vanligt att barnen blir kvar hemma i vuxen ålder för de har helt enkelt inte råd att flytta om föräldrarna inte kan hjälpa till med kontantinsatsen, och de har för låga inkomster för att ta miljonlån. Bostadskön i Stockholm är halvt liv lång. De blir kvar i tonårsrummet och om denna utveckling håller i sig kan man ana ett framtida scenario där de gamla frånskilda föräldrarna som aldrig hade råd att separera flyttar in i barnens rum, som i gamla tiders undantagsstugor. Fast vilka föräldrar skulle idag i långa loppet stå ut med detta och vilka barn? Jag vet flera fall där föräldrarna skilt sig och sökt jobb på annan ort eller flyttat ihop med någon ny partner och lämnat lägenheten till de vuxna barnen att dela på - tills vidare. Det är bara jordbruket som fattas. Uppgiften. Min mormor lät sin gamle far disponera två rum på övervåningen, elda i kakelugnen med späntveden, titta ut över ägorna och läsa bibeln åtta gånger ända tills han dog 1937 och åtta hästar fick dra hans gigantiska gravsten till kyrkogården. Min mamma var på trettiotalet barn i denna utvidgade familj och när jag sedermera var liten på sextiotalet bodde min morfar med oss men i ett annat hus på gården, och det är först nu det slår mig att vi inte var en helt vanlig kärnfamilj. Därmed inte sagt att det var en helt lyckad konstellation och min mamma vidhöll i årtionden att det sista man som vuxen skulle göra var att bo i närheten av mor och far: ”Man ska aldrig bygga hus på åkern bakom sina föräldrar”, förmanade hon, så jag sjappade snabbt som ögat. I närbelägna hus bodde fortfarande de där syskonen som tillsammans skött föräldrarna, åkrarna, skogen och sen blivit gamla i gården. "De var fortsatt hemmansägare, men på övertid" som Martin Dackling skriver mot slutet i sin bok. Och jag konstaterar att nu fyrtio år senare är de alla döda, och det är försent att fråga dem om de handlade rationellt eller bara blev kvar av lojalitet eller pliktkänsla. Fast det hade nog inte gått att fråga ens när de levde, vad får egentligen en människa att bryta upp, växla spår, sitta still? Är inte den frågan större än livet? Katarina Wikarskatarina.wikars@sverigesradio.se

Är han en underhållande superfilosof som kittlar medelklassen med kommunistiska slagord, eller har han något viktigt att säga? Petter Larsson och Mattias Svensson läser båda Slavoj iek "First as Tragedy, Then as Farce" i detta avsnitt från 2010. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är texter där skribententerna reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribenternas egna. Avsnittet är från 2010. Petter Larssons: Uppfriskande och förvirrande om liberalismens kriser Hemma på väggen har vi ett vykort där det på tyska står ungefär att ”den som inte kan övertyga, kan åtminstone skapa förvirring”.Jag vet inte varifrån citatet kommer, men det stämmer ganska bra på den slovenske filosofen Slavoj Žižek. I sin nya bok påstår han utan att blinka att framtidens kamp står mellan socialism och kommunism. Bara en sån sak. Boken heter First as Tragedy, Then as Farce, först som tragedi, sedan som fars. Det syftar på ett gammalt Marx-citat om hur historien upprepar sig. Här handlar det om liberalismen, som fick en första knäck i kriget mot terrorismen, när våra demokratiska ledare i snabb takt började upphäva just de rättigheter man ville försvara. En andra knäck kom med finanskraschen, där marknadsliberalismen dog som ekonomisk doktrin. Visst, de pratar fortfarande om marknadens välsignelser. Men samtidig öser de skattepengar över bankerna, tar över bilföretag och dammar av idén om en Tobinskatt. De tror inte längre på sin egen doktrin. Däri ligger det farsartade. Och vad är dessa statsingripanden om inte just ett slags socialism, frågar Žižek? Själv skulle jag inte kalla det socialism, utan estatism, eftersom socialism måste innehålla en politik för jämlikhet. Men strunt samma. I ljuset av finanskrisens räddningspaket åt kapitalet kan man inte längre låtsas att politik och ekonomi är olika saker. Det är det viktiga. Och just när detta sker, så står vänstern handfallen. Chansen att förvandla finanskrisen till revolution går oss ur händerna. Det är till denna fantasilösa och fega vänster Žižek riktar sig, inte bara med en utskällning, utan med ett förslag: bli kommunister igen. Jag blir alltid både misstänksam och upprymd när någon vågar ta det förbjudna ordet i mun. Att bara två årtionden efter Sovjets fall entusiastiskt proklamera kommunismens återkomst är ju ett djärvt tilltag. Å andra sidan så är det ju ofarligt just därför att det inte finns någon hotfull kommunistisk rörelse på riktigt. Man kommer undan som drömmare eller clown. Så vad menas? Ja, vi står inför fyra stora konflikter som marknadsliberalismen inte kan hantera: den ekologiska krisen, bioteknikens möjligheter att förändra människans natur, privatiseringen av intellektuell egendom och ett globalt apartheidsystem, där en majoritet av jordens befolkning inte behövs i produktionen. De tre första kan nog lösas med mer statsingripanden, tror Žižek. Att vara kommunist innebär helt enkelt att insistera på att det fjärde problemet – rättvisan – måste lösas samtidigt. Frågan om hur lämnas som vanligt därhän. Men han föreslår att vi ska tänka oss, att vi befinner oss i ett framtida globalt monstersamhälle av ekologisk kollaps, där miljarder fattiga hålls i schack med vapenmakt. Från den positionen ska vi anklaga våra förfäder, oss själva alltså, för att de inte gjorde något. Och sedan göra detta. Som i filmen Terminator, där kriget i framtiden avgörs genom att man sänder maskiner tillbaka i tiden för att ändra historien, för att nu använda en egen popkulturell liknelse. Ja, det är kanske mer förvirrande än övertygande, särskilt som han lägger mer krut på att berätta anekdoter än på att underbygga sina idéer med fakta. Men kanske är förvirring inte så dumt för den som vill bryta med de dagliga lögnerna om att allt kommer att fortsätta ungefär som vanligt och att det skulle duga gott. Petter Larsson   Mattias Svensson: Osminkad kommunistisk våldsporr som kultursidesvänstern går igång på Att läsa Slavoj Žižek känns lite som att ha kommit på kulturvänstern med byxorna nere. Generande, men också en inbjudan till skratt på deras bekostnad. ”Den slovenske superfilosofen”, med DN kulturs Sverker Lenas ord, varnar redan i inledningen av sin bok First as Tragedy, Then as Farce för att den som likt undertecknad hyser ”vulgäruppfattningen” att kommunismen genom sina över 100 miljoner dödsoffer skulle ha spelat ut sin roll inte ska läsa hans bok. Jag förstår honom. Boken är nämligen en farsartad predikan för de redan troende, som landar i den tragiska slutsatsen att kommunister ska utnyttja kriser för att etablera proletariatets diktatur i en extremt våldsam samhällsomdaning. Nu mer än någonsin, hävdar Žižek, behövs disciplinerande terror av samma slag som under Lenin och jakobinernas skräckvälde. Jo, det är sådan osminkad kommunistisk våldsporr som kultursidesvänstern går igång på och hyllar i eufemismer om att det är ”befriande att höra Žižek efterlysa disciplin, organisering och ledarskap” för att citera Sverker Lenas recension. Lenas är bara en i mängden av akademiker och kulturskribenter som villigt omtolkar Zizeks brutalitet som en uppriktighet de själva inte riktigt vågar uttrycka, annat än som superlativer över författaren. Välviljan behövs om man ska få ihop Žižeks resonemang. Det här måste vara den enda bok om den nuvarande finanskrisen som helt missar att ta upp exempelvis Greenspans lågräntepolitik eller de halvstatliga bostadslåneföretagen Fannie och Freddie som bidragande till krisen. Och trots att Žižek med rätta gör sig lustig över de massiva miljardpaketen till misskötta banker, så är han i slutändan för dem. Radikaliteten inskränker sig till den hägrande revolutionen och jag vet över huvud taget inte när jag läste en tänkare som så flitigt helgarderar sig i alla dagsaktuella frågor. ”En sann vänster tar en kris på allvar … som en chans som fullt ut måste utnyttjas”, skriver Žižek. Det är också så han nyttjar finanskrisen. Den blir i Žižeks värld ett järtecken om liberalismens och tillväxttankens förestående kollaps, inte en tillfällig nedgång i tillväxt som vi upplevt många gånger i historien. På samma sätt varnar Žižek för ekologisk kris, kris för upphovsrätten och människor som separeras av murar och gränser. Definitivt mer eller mindre allvarliga problem, men Žižek har i stort sett ingen sakkunskap att bidra med eller några ambitioner att göra problemen intellektuellt hanterbara. Visst reser han vissa relevanta frågeställningar. Viktigast är den radikala kritiken av socialism i form av en ekonomiskt interventionistisk och nationalistisk välfärdsstat som öser miljarder över misskötta företag, bibehåller jordbruksstöd och spelar på rädsla för invandring.  Krishanteringen i många länder följer dessvärre detta mönster. Men medan liberalen mot detta hävdar friheten som mänsklig rättighet och universellt värde, är allt Žižek har att erbjuda tanken att hatet mot utlänningar borde ersättas av hatet mot kapitalister. Men liberalismen är omöjlig, hävdar Žižek och plockar fram de dubbla måttstockarna. Att vi som individer inte har full kunskap om hur det går när vi väljer väg i livet blir ett tillräckligt argument för att marknadens frihet och den liberala demokratin är förljugen. Några sidor senare medger han obekymrat att hans tänkta diktator inte heller har någon kunskap om vad det är för liv han med våld tvingar på alla sina undersåtar. Det stannar inte där. I vad som kan vara bokens ofrivilligt komiska höjdpunkt klagar samme man som vällustigt beskriver den nödvändiga terrorn, våldet och diktaturen under kommunismen, på pressen att i en välbärgad marknadsekonomi välja mjuk eller hård kudde på hotellrummet. Detta har ”en terroriserande dimension” och fyller oss med ”existentiell oro”. Så ser logiken ut i ”superfilosofens” värld. På sin höjd och inte utan besvär lyckas han brotta omkull en och annan reklamslogan. Men det räcker uppenbarligen för att Sverker Lenas på DN kultur ska säga sig ha bevittnat ett ”vidunderligt, intellektuellt fyrverkeri” och ”ett pärlband av lysande analyser”. Frågan varför finanskrisen inte har lett till något uppsving för den intellektuella vänstern torde med detta vara besvarad. Mattias Svensson     Litteratur:Slavoj Žižek: First as Tragedy, Then as Farce (Verso Books, 2009)

Totalitära ideologier och historiskt förtryck kan plötsligt göra sig påmint i vardagen. Ylva Herholz minns familjens möten med intolerans och funderar över pluraliseringens utmaningar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.  För en tid sedan stod den revolutionära parollen ”Fred mellan folk, krig mellan klasser” sprejad på en husfasad som jag passerar mer eller mindre varje dag – inte så långt från Radiohuset i Stockholm, där jag sitter och läser in det här; de feta, svarta bokstäverna och orden de bildade stod där på den gräddvita väggen, på ett pampigt hus från nån gång kring förra sekelskiftet.  Vi har en del erfarenheter av ideologier med totalitära anspråk i vår släkt, vår familj. Vet en del om repressalier. Om hat, och hur det kan ta sig uttryck – om krig, och om att bli flykting. Det så kallat homogena samhället [...] var en fiktion, en fungerande fiktion. Byggd på underordning av olikheterna. En inskription som den på den vita väggen kan träffa som en knytnäve i magen. Så kan nedärvda chockskador och familjeminnen fungera. Hos mig spelas ett konserverat ögonblick, som jag så många gånger hört talas om, upp på min inre bildskärm: det där från en spårvagn i det tsarryska och kosmopolitiska Sankt Petersburg år 1917, då min farmors mor, då en medelålders borgardam, och just för att hon var en sådan, blev antastad. Med tillmälen – antagligen ryska motsvarigheter till sånt som ”borgarkärring” – och hotfullt kroppsspråk, så som jag har uppfattat det – och hon blev berövad sin… muff. Pälsmuff. En bagatell i revolutionsårs-sammanhang, förstås. Något att småle åt. Men knappast en småsak för individen. Min farmorsmor fråntogs ju också något annat i det utdragna ögonblicket på spårvagnen. En muff är bara utanverk. Hon fråntogs, i stunden, sitt människovärde. Och: händelsen gav en föraning av vad som skulle komma. Inte lång tid efteråt lämnade familjen Sankt Petersburg. Min farmor var 12 år då. Det var första gången hon fick fly. Läsningen av österrikiska filosofen Isolde Charims bok ”Ich und die Anderen” – Jag och de andra – väcker också liv i drabbande bildsekvenser ur familjearkivet. Min farmor är med i flera av dem. Som vuxen och gift, bosatt i Berlin, med fyra små barn att sörja för. Krig, utbombning, evakuering, så flykt undan östfronten; vid krigsslutet hamnar de i den sovjetockuperade zonen av Tyskland; två år av hunger, och tilltagande sovjetiseringsaktioner; de lyckas undfly den blivande diktaturen DDR, anländer som flyktingar till Sverige.  Glimtar av allt det där kommer för mig, då och då, under läsning av Isolde Charims bok. Så som kan ske i umgänge med  insiktsfulla och djuplodande texter: orden sjunker in, ner, och inre bilder flyter upp, till ytan. Ändå är det här en bok om nuet. I högsta grad. Om individen och det pluralistiska samhället, med sina nationalistiska och populistiska motrörelser; om oss och vår västvärld.  Det så kallat homogena samhället har väl aldrig riktigt funnits. Det helt homogena, enhetliga samhället. Det var en fiktion, en fungerande fiktion. Byggd på underordning av olikheterna.  Nation är ju också det en konstruktion, en föreställning. Det vet vi åtminstone alltsedan statsvetaren Benedict Andersons inflytelserika bok ”Imagined communities” kom ut, 1983. Nationalismen, när den var ny, för sådär 200 år sen, hade ju som mål att skapa en gemensam, nationell kultur – för att hålla ihop respektive land. De kulturella enhetlighetssträvandena utvecklade med tiden också ”nationella typer”, med specifika drag. Att svensken bor i ett land som är fritt och tyst och skönt, med fornstora minnen, det lär oss nationalsången, om inte annat.  Min farmor flyttade efter sex år i Folkhems-Sverige tillbaka till Tyskland, med större delen av familjen; Västtyskland, då. Bland annat på grund av det utbredda tyskhatet här. Yngste sonen trakasserades i småskolan. För att han var tysk. det är just det här som förändrar oss: upptäckten och insikten att vår identitet bara är en valmöjlighet bland andra. Den nationella berättelsen bjöd – eller bjuder – individen en figur, att känna igen sig i. Skapar en gestalt som gör att man får för sig att man liksom känner alla andra som tillhör nationen. Man identifierar sig med den. På så sätt har idén om det homogena samhället också fungerat. Som folkhemstanken. Det har erbjudit en identitet, för invånarna att förenas i, och som mer eller mindre uppfattats som självklar, som så att säga av naturen förankrad i sitt land, sin värld. Något som blir särskilt tydligt för den som tvingas fly, och förlorar denna självklarhet. Men också då samhället förändras. Det är här Charim kommer in. Hon fångar något väsentligt, essentiellt. Undertiteln på hennes bok lyder ”Hur den nya pluraliseringen förändrar oss alla”. Inget är självklart, eller entydigt, längre: allt är bara en möjlighet bland många andra. Mångfald, på flera plan. Förändringen är delvis av politisk sort. Men den har också omedelbara, djupgående konsekvenser på individen. ”Jaget”. Det som ofta, kanske lite lättvindigt, förutsätts som något givet.  Pluraliseringen har som följd, att vi själva måste sålla fram och försäkra oss om vilka vi är, vilken vår plats är, hävda oss gentemot andra identiteter. Om och om igen. Det kräver en del ansträngning. Och det är just det här som förändrar oss: upptäckten och insikten att vår identitet bara är en valmöjlighet bland andra. Kanske kan det frenetiska exponerandet på sociala medier delvis förstås mot den bakgrunden? Charim menar nämligen att pluralisering för den enskilde innebär: mindre identitet. Mindre ”jag”. Vi är pluraliserade subjekt – och vi lever, konstaterar hon, utan att lägga någon värdering i det – vi lever i det identitära prekariatet. Där identiteterna inte är givna. Befriande för en del, för andra möjligen en skrämmande ändlös rymd att svirra runt i på egen hand, utan både karta och känd destination. Frånvaron av det mer eller mindre självklara är den avgörande omständigheten. Osäkerhetsmomentet kan, för många av oss, bli ett existentiellt gungfly.  Talar vi om gemenskaper av individer: samhällskroppen, eller nationen, eller vilka storheter det nu handlar om, så kan vi i en pluraliserad värld ändå fortsätta att vara både lika och olika. Samtidigt. Inom gemenskapen. Stora sociala och ekonomiska olikheter och orättvisor måste naturligtvis jämnas ut –– delar av dem har uppstått i den hyperindividualistiska erans fotspår. Men annars är det en fråga om betoning: om man lägger tonvikten vid likheterna eller olikheterna. Beroende på vilken samhällsordning man vill ha. Jag tänker igen på det där slagordet på den vita väggen. ”Fred mellan folk, krig mellan klasser”. Graffitibudskapets avsändare: en vänster som agiterar för nygammal klasskamp. De extrema på högerkanten hetsar för åtskillnad mellan folk och folk. Extremisterna opererar på identitetsfronten, på varsin ände av skalan. Precis som populisterna från bägge håll. På identitetspolitiska arenor handlar det om skillnader.  Så reduceras också människan.  Där och då extremistiska ideologier sätts i system är ju det också målet: individen ska utplånas, föraktliga olikheter och identiteter likaså.  Ännu lång tid efter det att klotterbudskapet på den vita väggen hade sanerats bort kom jag ofta att tänka också på en annan sentens, när jag passerade förbi. En som nedtecknades för nära tvåtusen år sen, i det nytestamentliga Första Johannesbrevet: att den som hatar sin broder vandrar i mörkret, och vet inte vart han går, för mörkret gör honom blind.    Ylva Herholz, journalist och författare Litteratur Isolde Charim: ”Ich und die Anderen”. Zsolnay förlag, 2018.

Att vara jude är att leva utan makt bland andra, det är centralt i det judiska arvet. Det menar Kenneth Hermele i denna essä om den judiska identiteten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det berättas att när Israel var en nybildad stat frågade en rådgivare statsministern Ben Gurion hur man skulle göra med de judar i landet som inte ville delta i samhällsbygget, inte arbeta, inte försvara landet: Skulle de ultraortodoxas särställning tolereras eller skulle de tvingas bidra som alla andra? Det var ingen lätt fråga. Å ena sidan hade Israel skapats av nya judar med geväret i ena handen och spaden i den andra, de nya israelerna var så långt ifrån Europas gamla gettojudar som det bara gick att komma; alltså tvinga alla att bidra. Å andra sidan utgav sig Israel för att vara alla judars land, en återkomst till det historiska hemlandet, och då hörde också de torastuderande och arbetsovilliga ultraortodoxa hemma där. en stat som rymde ett hem för judar, eller en stat som bara rymde ett judiskt hem. Ben Gurions svar blev en motfråga: hur många rör det sig om? Ett par hundra. Det har vi väl råd med, avgjorde Ben Gurion. Och så beslöts det att de ultraortodoxa skulle ges ett priviligierat liv i det nya landet. Nu läser jag att detta är en skröna, och att bakom Ben Gurions beslut fanns en oro för att FN:s delningsplan inte skulle gå igenom om judarna i Palestina var splittrade, och för att nå enighet såg han sig tvungen att kompromissa och ge de ultraortodoxa den särställning de sedan dess haft. De fick dessutom makten över en stor del av människors privatliv, frågor som i de flesta demokratiska samhällen inte avgörs av religiösa dogmer eller i religiösa domstolar vilar i Israel i händerna på ett rabbinat som inte ens representerar en majoritet av de judiska israelerna. Det handlar om familjlagstiftningen, giftermål och skilsmässor, om möjligheten att resa på shabbaten, om vem som är jude. Det är förvånande: sionismens urtanke är ju att göra judar till ett folk som alla andra, och då vore väl franska revolutionens princip att tro är en privat angelägenhet lämpligare? Men icke, den politiska nödvändigheten av att visa upp en enad front fällde utslaget. Redan här kan vi se en skillnad mellan judars liv i Israel och utanför. För judar utanför Israel är det naturligt att välkomna en sekulär stat som behandlar alla människor lika, som inte ser till religion eller kultur eller historia när det gäller alla medborgares lika rättigheter och skyldigheter. Men i Israel härskar en religiös minoritet över viktiga delar av privatlivet. Samtidigt har den politiska utvecklingen i Israel gått i nationalistisk riktning, så att landet mer och mer blivit ett land för judar och mindre och mindre för andra som lever där, jag tänker i första hand på palestinier förstås men också på alla medborgare som inte är judar. Den nationalstatslag som antogs av Knesset 2018 visar detta tydligt: Israel är judars nationalstat och ingen annans. I ett upprop krävde författarna David Grossman, Amos Oz, AB Yehoshua, Etgar Keret och många fler att lagen upphävs då den ”tillåter diskriminering på religiös och rasistisk grund”. Lagen går emot Israels demokratiska karaktär och strider mot landets självständighetsförklaring som talar om alla israelers lika rättigheter.   Det hade inte behövt gå så illa. Redan före Israels tillkomst diskuterades om den blivande staten skulle bli en stat där judar kunde leva i trygghet och säkerhet bland andra, judar och palestinier sida vid sida? Eller skulle det bli en stat endast för judar? Sagt med andra ord: en stat som rymde ett hem för judar, eller en stat som bara rymde ett judiskt hem. En grupp namnkunniga men tyvärr inte särskilt inflytelserika judar vände sig mot tanken på ett exklusivt judiskt land, ett land på bekostnad av de palestinier som redan levde där. De kallade sig Brith Shalom, Fredsförbundet. Dit hörde filosofen Martin Buber, kabbalans utforskare Gershom Sholem, rabbinen och rektorn vid Hebreiska universitet Judah Magnes, hälsovårdaren Henrietta Szold samt den politiska tänkaren och filosofen Hannah Arendt. Men ”ett land för två folk” var en tanke som aldrig fick fäste, inte bland palestinier heller, det fanns helt enkelt inget gehör då för en enstatslösning på någon sida av skyttegraven. Och efter Förintelsen försvann det lilla stödet som Brith Shalom hade haft bland judar i Palestina helt och hållet, och, skulle jag tro, också bland judar utanför landets gränser. den typiska judiska erfarenheten är att leva som minoritet, i mångfald. Det är regeln, Israel är undantaget, också för judar. Det amerikanska Pew Research Center har undersökt värderingar och självsyn hos amerikanska och israeliska judar. Det finns förstås mycket som förenar, som synen på Förintelsen, den judiska religionen, omtanken om staten Israel. Ett folk ser det ut som, judar där som här. Men det finns en skillnad, och jag tror den blivit viktigare med åren. Fråga en amerikansk jude vad det innebär att vara jude och svaret handlar om moral och etik, att en jude arbetar för rättvisa och jämlikhet, att intellektuell nyfikenhet är en viktig beståndsdel i ett judiskt liv. Det tycker många israeliska judar också men inte alls i samma omfattning som bland judar utanför Israel. En skillnad mellan judar i Israel och judar i Förskingringen, alltså. Fast ordet ”Förskingring” är ju ganska missvisande, som om att vara israel var det naturliga tillståndet, när det bara är ursprunget. Jag tänker snarare som Hannah Arendt, som filosofen Judith Butler och sociologen Eva Illouz – tre judiska kvinnor som alla formats av sina liv som judinnor utanför Israel men i nära relation till utvecklingen i landet – att den typiska judiska erfarenheten är att leva som minoritet, i mångfald. Det är regeln, Israel är undantaget, också för judar. Den judiska erfarenheten har formats utan ett eget land, utan en egen stat, utan att tillhöra den dominerande tron eller kulturen, utan en egen armé, en egen polis. Att vara jude är att leva utan makt bland andra, det är kärnan i det judiska arvet. Och det är ett arv, en position att välkomna, särskilt som den i dagens värld har blivit allt vanligare, vi lever ju i folkvandringens epok, mångfald och blandning är det nya normala. Fast i land efter land i Europa kommer det fram nationalistiska partier som utlovar en återgång till ett drömt, rent ursprungstillstånd där alla omkring dig såg likadana ut, talade samma språk och dyrkade samma gudar som du själv. Samtidigt som nationen bara bestod av sådana som var som du. Mot denna reaktionära kraft som vill tvinga oss tillbaka till ett förflutet som aldrig funnits gör den judiska erfarenheten motstånd. Mot främlingsrädslan utgör den judiska erfarenheten en hoppingivande påminnelse om glädjen av att leva tillsammans med och bland andra. Utanför Israel, ja, men inte i Israel. Jag tror det är därför den israeliska erfarenheten – inte den judiska – vinner anklang hos de främlingsfientliga och nationalistiska krafterna i Europa, de känner igen sig i Israels nationalism och motstånd mot blandning. Det är därför ingen motsägelse att härskarna i Polen och Ungern gärna lierar sig med Israels regering. Orban har förstått att det finns två sorters judar, de i Israels regering som tänker som han, och de i Ungern som han vill hålla nere.   Alla judehatare räds det som är kärnan i det judiska utanför Israel: att vi genom att leva blandat kan erfara inte bara att andra människor är ganska lika varandra, utan också att de är lika oss själva. Kenneth Hermele, ekonom och författare

Skam är och har alltid varit kniven som använts för att skära ut tungan på våldtäktsoffret. Maria Küchen reflekterar över våldtäktskulturens mekanismer och kampen mot tystnadskulturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Prinsessan Philomela har beskrivits som en gestalt av mindre betydelse i den grekiska mytologin. Hon var dotter till kungen av Aten. Hennes syster Prokne var gift med kung Tereus av Trakien. När den vackra Philomela besökte sin syster blev Tereus enligt myten så överväldigad av hennes skönhet att han våldtog henne. För att Philomela inte skulle kunna berätta om övergreppet skar han sen ut hennes tunga. Berövad talförmågan avslöjade Philomela vad som hade hänt henne genom att väva en gobeläng, en bildväv som visade vad kungen hade gjort.  Både Murad och Gebhardt visar också i sina texter hur våldtäkt används som vapen – och som metod för män att bygga gemenskap. Myten om Philomela speglar hur kvinnor i alla tider har utsatts för sexuella övergrepp och sedan tystats. Metoderna för att tysta är många. Några av dem beskrivs i den tyska historikern Miriam Gebhardts bok ”När soldaterna kom”. Gebhardt belägger hur inte bara röda armén, utan även brittisk, fransk och amerikansk militär, våldtog tyska kvinnor i andra världskrigets slutskede. De allierade soldaternas våldtäkter har förtigits ända in i vår samtid. Ett skäl är förstås att segrarna skriver historien, men Gebhardt går djupare än så. ”Kvinnorna teg inte bara för att de var rädda att själva bli socialt utstötta eller dra skam över sin familj” skriver hon. ”Den allmänt rådande omvända bevisföringen – att det inte var förövaren som måste rentvå sig, utan offret – kom snabbt i svang. Vi vet också att många våldtäktsoffer av sina närmast anhöriga direkt uppmanades att tiga om det de varit med om.” Skam är och har alltid varit kniven som använts för att skära ut tungan på våldtäktsoffret. Att våga tala är att förflytta skammen. En av de allra modigaste bland de kvinnor som talar är yezidiskan Nadia Murad, som i sin bok ”Den sista flickan” beskriver hur hon kidnappades, förslavades, torterades och våldtogs av IS-terrorister. Hennes berättelse är inte enbart ett personligt vittnesbörd om vidrigast tänkbara övergrepp. Den är dessutom ett livsviktigt stycke samtidshistoria. IS vedervärdigheter och yezidiernas specifika situation, deras tro och deras utsatthet, sätts i ett större globalt politiskt sammanhang. Både Murad och Gebhardt visar också i sina texter hur våldtäkt används som vapen – och som metod för män att bygga gemenskap. ”Det handlade inte i första hand om sexuella behov utan om soldatgemenskapen” skriver Gebhardt. ”Det handlade inte bara om att bestraffa fienden utan om att interagera med kamraterna. Själva offren tycks de knappast ha uppfattat som människor.” Våldtäkt är med andra ord inte något som enbart enstaka extra onda och sjuka män begår. Våldtäkt är uttryck för en kultur, och den kulturen odlas inte bara i det primitiva förflutna, i krig och på främmande platser långt borta. I boken ”Våldtäkt – aspekter av ett brott” av historikern och journalisten Mithu M Sanyal, kartläggs våldtäktskulturens djupa rötter här hos oss i västerlandet. Rättsligt och moraliskt har skuldbeläggande av offret och krav på omvänd bevisföring börjat luckras upp först på senare tid. Deras röster samlar sig till klagosång om ett terrorvälde som inte bara upprätthålls genom regelrätta övergrepp Gruppvåldtäkt som metod för att bygga gemenskap pojkar och män har länge förekommit i vår egen fredliga vardagskultur, både här i Sverige och i väst generellt. Jag är inte ensam om att personligen ha erfarenhet av det. Författaren och akademikern Roxanne Gay skriver i inledningen till antologin ”Inte så farligt”: ”När jag var tolv år utsattes jag för en gruppvåldtäkt i skogen bakom kvarteret där jag bodde”. I boken berättar så trettio andra kvinnor om liknande erfarenheter. En av dem våldtogs av sin fasters man, en annan av sin pappas bästa vän, en tredje av sin kurskamrat på universitet. Deras röster samlar sig till klagosång om ett terrorvälde som inte bara upprätthålls genom regelrätta övergrepp, utan genom sådant förment oskyldigt som busvisslingar och tillrop: ”Kom hit då, Milfpattar, jag vill knulla dig från sidan” ropar en man i New York från en bil till en kvinna på trottoaren i hennes dotters närvaro. Är det så farligt? Han tog ju inte på dig, får hon höra, han skadade dig ju inte, han våldtog dig ju inte. En man konstaterar att hon vid över fyrtio års ålder ”fortfarande har det” och borde ta tillropen som en komplimang. I utkanten av träsket där sexuellt våld används som vapen och maktmedel, pågår småtafsande i smyg och verbala övergrepp förklädda till komplimanger. Chefer tafsar på anställda, äldre män tafsar på unga flickor, överordnade tafsar på underordnade. I träskets mitt, i mörkrets hjärta, härjar IS soldater. Naturligtvis är det omätligt mycket mer fruktansvärt att förslavas och våldtas än att utsättas för verbala sextrakasserier på stan. Men gränsen för vad en kvinna bör stå ut med utan att klaga går inte någonstans inuti träsket, det går runt det. Och våldtäkt är inte ett öde värre än döden. Våldtäkt är ett förödande trauma, men det innebär inte att den tramuatiserades liv är förverkat. Nadia Murad skildrar hur andra flickor tog livet av sig hellre än att bli våldtagna, hur de klöstes och slogs. Själv gjorde hon inte motstånd. ”Jag slöt bara ögonen och önskade att det skulle ta slut.” Så kan livsvilja se ut hos dem som utsätts, överlevnadsvilja. Att spela död hellre än att dö – att frysa till is – det är en vanlig reaktion hos kvinnor som våldtas. Och det är, slår det mig plötsligt, varken underkastelse eller passivitet. Kvinnor fryser till is i trots mot den traditionellt patriarkala föreställningen att en kvinna som våldtagits utan att kämpa emot egentligen var med på noterna – och även om hon kämpade emot är hon förbrukad, värdelös. vem som våldtar och tolererar våldtäkt är kanske inte primärt en fråga om kön utan om makt. Så länge män har makten, är det män som våldtar. Den här kvinnosynen är så utbredd att den nästan tycks universell. I slagskuggan från patriarkatets uråldriga brutala välden överallt i världen, kan man fråga sig om mannen faktiskt är ond, en sämre varelse. Men om vi i stället för att demonisera mannen går med på att det finns en våldtäktskultur, då är våldtäkt inte en naturlag utan en kulturprodukt som kan påverkas och utplånas. Och vem som våldtar och tolererar våldtäkt är kanske inte primärt en fråga om kön utan om makt. Så länge män har makten, är det män som våldtar. Passager i Roxanne Gays bok skildrar hur kvinnor våldtar andra kvinnor, och Nadia Murad beskriver sitt hat mot sin plågoandes mamma: ”Vad jag inte kunde förstå var varför en kvinna skulle gå med jihadisterna och öppet fira att kvinnor förslavades.” Att vilja befinna sig på maktens sida, hellre än att solidarisera sig med de maktlösa och utsatta, är kanske inte helt och hållet knutet till kön och genus. Och Tereus våldtog i själva verket inte Philomela för att hon var vacker och han var man. Han våldtog henne för att hon i egenskap av kvinna var maktlös och hans var kung. Philomela må ha varit maktlös, men det innebär inte att hon är en mytologisk gestalt av mindre betydelse. I varje berättelse om sexuella övergrepp som maktmedel och skambeläggande tystnadskulturer står hon i centrum. Nadia Murad, Miriam Gebhardt, Roxanne Gay, Mithu M Sanyal – berättelserna de presenterar ingår allihop i Philomelas väv. Sällan har det blivit så påtagligt för mig som när jag läser deras böcker, att orden ”text” och ”textil” är besläktade. Allesammans skriver de fram, väver fram, de tystades bilder. Maria Küchen, författare och skribent   Litteratur Roxane Gay: Inte så farligt – 30 berättelser om våldtäkt och övergrepp. Översättning: Hjalmar Manfred Svensson och Manne Svensson. Albert Bonniers förlag, 2019. Miriam Gebhardt: När soldaterna kom – Våldtäkterna mot tyska kvinnor vid andra världskrigets slut. Översättning: Margareta Zetterström. Karneval förlag, 2017. Nadia Murad, Jenna Krajeski, Amal Clooney: Den sista flickan – berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten. Översättning: Manne Svensson. Albert Bonniers förlag, 2018. Mithu Sanyal: Våldtäkt – aspekter av ett brott. Översättning: Helena Hansson. Ordfront förlag, 2018.