Salomon Schulman avbröt sin lovande schackkarriär efter att ha läst en novell av Stefan Zweig. Här reflekterar han över ett spel i förändring som förändrar dem som spelar det.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Schack matt! ” Den etymologiska betydelsen av schackspelets slutpunkt är ”Kungen är död”. Under dess existens, under ett och ett halvt millennium, har den triumferande frasen utropats av otaliga människor. Det är som i bisamhället: drottningen är den starka pjäsen vars omnipotens behärskar brädet, medan kungens drönarroll och sårbarhet bekräftar matriarkatets styrka.
Under det gångna seklet kom schack att bli bohemernas tidsfördriv. Varje kontinentalt kafé med självaktning hade något schackbord för gästerna och till och med här i kallan Nord kunde en sådan raritet påträffas. Tegnérs klassiska dikt om ”Björn och Fritjof sutto båda, vid ett schackbord skönt att skåda” bär syn för sägen.
Nederlagen svider inte längre i det sociala tomrummet. De sjunker in likt en harmlös mjukvara i sina själars obotliga ensamhet.
Kontrahenternas inrutade tillvaro samlade tankarna till en hjärnornas kamp, som tangerade både lekfullhetens värme och stridens hetta, medan timmarna bara rasade iväg. Det var männens revir. Damerna höll sig borta, trots att spelets efemära särmärke just var den starka kvinnomakten, symboliserad av drottningens manöverradier.
För den rotlöse romantikern var schack ett sätt att kunna behålla något av sin tankefrihet i en värld vars gränser till samhällets nyttoinriktade liv alltmer suddats ut. Bohemerna försvinner nu alltmer från brädena, medan kvinnornas sakta inträde blivit ett synbart faktum.
Förutom det välkomna tillskottet av kvinnor pågår sedan en tid ett mer plågsamt paradigmskifte. Den stora smällen kom 1997 då den dåvarande världsmästaren, Kasparov, fick se sig tillintetgjord av den uppgraderade datorn Deep Blue. Maskinen hade besegrat Människan. Endast Noam Chomsky kunde bevara sin sinnesro. ”Självklart kan en bulldozer häva mer än en vanlig tyngdlyftare”, fnös lingvisten.
Sedan dess har datoriseringen till stor del lyckats slå sönder denna sällskapsform, precis som den gjort verkstadsgolvet till en ödelagd lakun. Socialstyrelsens samtliga tre kön sitter nu framför sina skärmar för att utmana algoritmernas obevekliga exakthet. Nederlagen svider inte längre i det sociala tomrummet. De sjunker in likt en harmlös mjukvara i sina själars obotliga ensamhet.
En spännande inblick i schackspelarens förvandlade karaktär förmedlar boken ”The Grandmaster – Magnus Carlsen and the Match that made Chess Great Again” av idrottsjournalisten Brin-Jonathan Butler, från 2018. Med sin yrkesbakgrund finner Butler brädkampens likheter med sporter som boxning och baseball men framför allt med tjurfäktning.
Författaren får varken ögonkontakt eller någon förnimmelse av känslor hos norrmannen, som föddes 1990 och blev världsmästare redan 2013. Han beskrivs nästan som ett monster. Carlsen vill inget hellre än att se motståndaren lida samtidigt som han är sjukligt skräckslagen för att själv förlora sina matcher.
Det sistnämnda är kanske inte direkt en världssensation. Vem vill förlora en spänningsfylld tvekamp – inte ens den mest pacifistiske bohem! Hade Butler läst sin Gorkij skulle han säkert lagt märke till att den kanoniserade schackentusiasten Vladimir Lenin ”blev ilsken då han förlorade, och tjurade likt ett barn.”
Då förde sig Stalin bättre. Jezhov, mannen som senare skulle bli chef över Folkkommissariatet för inrikes ärenden – NKVD – som stod stå för de fruktansvärda utrensningarna 1937, förlorade efter 37 drag mot lillefar i en fejkad match. Några år senare förlorade Jezhov än en gång – då sitt liv. Han visste inte att han hade spelat schack med Döden, långt före Bergmans sjunde insegel.
gränserna mellan galenskap och genialitet suddas ut, kanske schackets kardinalkaraktäristikum
Butler liknande som sagt spelet vid tjurfäktning, men frågan är om schackmästaren är en fäktare eller en tjur. Instinkt och intuition är kanske viktigare än intelligens. Alltför sällan ser man skickliga spelare utstråla en intellektets mångsidighet.
Butler refererar matchen från 2016 mellan utmanaren Krimryssen Sergey Karjakin och Carlsen. Fighten äger rum i en ljudisolerad glasbur mitt på Manhattan. Biljetterna är svindyra och salongen stinker av exklusiva damparfymer. Detta är magnaternas mästerskap, medan de i livet utmönstrade schackschackrarna tvingas förbli vid sina bräden på Washington Square för att lura till sig några dollar av godtrogna turister. Att möta en av dessa gatumästare är förvisso mer livgivande än att läsa ett referat av en match om världsmästartiteln, men Butler serverar ändå härliga pärlor i sina utvikningar. Särskilt när gränserna mellan galenskap och genialitet suddas ut, kanske schackets kardinalkaraktäristikum. Legendaren Bobby Fischer, den elegantaste schackspelaren genom tiderna, tecknas med burleskhetens bjärtaste färger. Han ville bokstavligen slita sina motståndare i stycken, medan han glodde med sina hotfulla ormögon på sina offer, likt boxaren Muhammed Ali.
Fischer var galen i all sin briljans. Han var konstnär medan Carlsens stilart snarast liknas vid oförsonliga automatstyrda drönarattacker. Fischer blev sinnesrubbad likt många schackspelare av klass. Han blir en rabiat antisemit, trots att han själv var jude, får förgiftningsidéer, flyr mänskligheten och dör vid 64 års ålder, av en händelse lika många år som antalet schackrutor.
Butler ser schack som en beroendeframkallande drog. Många blir slavar under sitt spelbegär, ”en intellektets Bermudatriangel”. Författaren till och med efterlyser ett AA för dessa beroende knarkare på det att de ska undslippa sinnessjukhusens martyrier.
Beskrivningen rör mig på djupet. Eftersom den är självupplevd. I mina tonår tillhörde jag de lovande spelarna här i landet. Kväll efter kväll i rökiga schacklokaler gjorde att mina redan onda mardrömmar invaderades av groteska schackfigurer som drev mig ut i kusliga ödelandskap befolkade av vidunderliga varelser.
Jag räddades av Stefan Zweig. I hans ”Schachnovellen” – ”Schacknovell” – hålls en viss Dr B inspärrad och isolerad av nazisterna. I en nervkittlande scen lyckas han sno åt sig en schackbok med gamla mästarpartier. Han lär sig partierna utantill och för att fullt ut kunna spela med sig själv i tanken, lyckas han dela sitt psyke i två, en vit och en svart del. Men till slut bryter han förstås ihop.
Aldrig har något litterärt verk påverkat mig så avgörande som denna Zweigs sista bok. Helt identifierad med gallermannen, på gränsen till personlighetsupplösning, avslutade jag abrupt min schackbana. Men frågan är om inte detta opus influerade exilförfattaren än djupare; det kan läsas som ett illavarslande förebud. En tid efter sitt avslutade verk tog Zweig sitt liv.
Detta är alltså vad som står på spel, kanske inte livet men väl förnuftet, också för två mästare i en ljudisolerad glasbur på Manhattan. Efter en hård kamp som slutade jämnt fick snabbschack skilja kontrahenterna åt. För purister inom gamet var detta helt förkastligt, rena pokern. Vida värre än de fotbollsstraffar som får avgöra mästerskapsmatcher.
Carlsens avgörande damoffer i den sista matchen kanske på ett symboliskt plan kan ge något av en matadors slaktlycka. Förutom den tärande känslan att i nästa rum står datorn för vilken schack varken är sport eller konst – eller en förlorad romantisk tradition.
Salomon Schulman, läkare, författare och skribent