Gamla i gården – att bli kvar hemma förr och nu 

Gamla syskon som tillsammans skötte ett jordbruk var vanligt på landsbygden förr. Ville de ha det så eller blev de bara kvar? Även i dagens storstäder bor alltfler vuxna barn kvar i tonårsrummet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

1927 skrev min mormor och hennes andra vuxna syskon under ett kontrakt:

”Som vår fader nu är ålderstigen och ej mer kan sköta sitt jordbruk, förbinder vi oss hans barn, som nu uppburit vårt fadersarv att från och med 1 januari innevarande år lämna honom 30 kr i kontanta penningar per månad jämte fem kasar späntved per år så länge han lever. Skulle sjukdom eller krankhet påkomma, förbinder vi oss att bidraga med den merkostnad, som kan bliva behövlig för skötsel och vård.”  Dessutom fick fadern disponera 2 rum och en kakelugn på övervåningen i huset där min mormor bodde med sin familj och med sin än så länge ogifta men eftertraktade ungkarl till bror.

Jag kommer att tänka på den här familjebildningen när jag läser boken ”Istället för äktenskap”, historikern Martin Dacklings studie av syskonjordbruk i 1900-talets Sverige. Syskonjordbruket är en familjebildning som inte undersökts tidigare och som till viss del hade med arvslotter att göra och som upphörde under slutet av det århundradet, då de sammanboende syskonen dog ut.

Var det ett resultat av strategiska val eller ett resultat av uteblivna val – några blev helt enkelt kvar.

Men försök en stund att frammana en tid före urbaniseringen då det fortfarande gick att leva av ett litet jordbruk på mindre än 10 hektar. Det var viktigt att jorden och gården och skogen hölls samman. Dackling försöker genom bland annat intervjuer och statistik få fatt i motiven bakom syskonjordbruken. Var det ett resultat av strategiska val eller ett resultat av uteblivna val – några blev helt enkelt kvar. Ibland bestod dessa utvidgade familjer inte bara av ogifta syskon utan också av gamla föräldrar som bodde kvar på gården, som i min mormors fall.  Jag inser dock att detta att en dotter gifte sig och hade både en bror och en far boende kvar hos sig på gården hör till de mer ovanliga familjekoncepten. 

I Colin Nutleys omåttligt populära 1990-talsfilm Änglagård spelar Tord Peterson och Ernst Günter gammpojkarna och kvarstannarna Ivar och Gottfrid som tillsammans driver ett jordbruk de ärvt av sina föräldrar, ja de sover till och med i samma rum. Vilket i Dacklings studie av riktiga syskonjordbruk inte visar sig vara helt ovanligt. Det är som om bandet mellan syskonen helt enkelt fortsätter att se ut som det gjorde innan de blev vuxna. I de blandade syskonjordbruken blev det dessutom krångligt om brodern gifte sig och en fru skulle konkurrera med den hemmavarande systern om de dagliga göromålen. Bäst då att säga nej och låta allt bli vid det gamla. 

Hemmansägarna var en till viss del välbärgad klass innan de reducerades undan för undan under andra halvan av1900-talet. På femtiotalet lades 14 jordbruk om dagen ner i Sverige. Stigande fastighetsvärden gjorde att syskon inte hade råd att lösa ut varandra, och man skulle helst inte gifta sig med någon egendomslös som stod lägre i rang, den ärvda jorden skulle behållas inom släkten. Det ledde till att dödsbon mer eller mindre kunde permanentas. Där låg Dalarna i topp med 20 procent oskiftade fastighetsdödsbon så sent som på 1980-talet.

Jag kommer tänka på min egen barndom på landsbygden, där gamla syskon fortfarande kunde bo tillsammans i hus omgivna av döda föräldrars pinaler och reglemente. En av de bästa romaner jag läst de senaste åren, De sista indianerna av Marie-Hélène Lafon handlar just om de gamla syskonen Marie och Jean som blivit kvar på franska landsbygden efter sin dominanta mammas död och efter jordbrukets insomnande, kvar i bråten. ”Skåpen är fulla. Man går inte längre upp till rummen på övervåningen, man sover där nere; det är stort nog, det räcker för två.” Mamma höll alla i sitt järngrepp, lärde barnen att vara förmer, aldrig gifta ner sig, talade i ordstäv, granskade allt. Och sen blev det försent. Barnen är gamla nu, Marie och Jean, men de upprätthåller den utstakade ordningen romanen igenom.

När jag läste kultursociologi en gång för länge sen lärde jag mig ordet kulturell friställning, att nuförtiden finns det ingen stol iordningställd för oss sen generationer tillbaka att bara sätta sig på, nutidsmänniskan får välja liv själv, är underkastad frihetens tvång om man vänder på det. Men frågan är om vi inte är där igen, tillbaka på stolen, åtminstone om man ser till själva boendet. Dackling ställer den retoriska frågan: ”När är det rimligt att förvänta sig att de vuxna barnen flyttar ut?” och refererar till en avhandling om flyttningsmönster i 1800-talets agrarsamhälle som visar att barn till bönder lämnade föräldrahemmet allt senare, och om man inte kommit iväg före 30 år ålder var det vanligt att man blev kvar.

Mamma höll alla i sitt järngrepp, lärde barnen att vara förmer, aldrig gifta ner sig, talade i ordstäv, granskade allt.

Då är att det inte utan att det går att dra en parallell till 2010-talets urbana familjebildningar. Nu är det åter vanligt att barnen blir kvar hemma i vuxen ålder för de har helt enkelt inte råd att flytta om föräldrarna inte kan hjälpa till med kontantinsatsen, och de har för låga inkomster för att ta miljonlån. Bostadskön i Stockholm är halvt liv lång. De blir kvar i tonårsrummet och om denna utveckling håller i sig kan man ana ett framtida scenario där de gamla frånskilda föräldrarna som aldrig hade råd att separera flyttar in i barnens rum, som i gamla tiders undantagsstugor. Fast vilka föräldrar skulle idag i långa loppet stå ut med detta och vilka barn? Jag vet flera fall där föräldrarna skilt sig och sökt jobb på annan ort eller flyttat ihop med någon ny partner och lämnat lägenheten till de vuxna barnen att dela på - tills vidare. Det är bara jordbruket som fattas. Uppgiften.

Min mormor lät sin gamle far disponera två rum på övervåningen, elda i kakelugnen med späntveden, titta ut över ägorna och läsa bibeln åtta gånger ända tills han dog 1937 och åtta hästar fick dra hans gigantiska gravsten till kyrkogården. Min mamma var på trettiotalet barn i denna utvidgade familj och när jag sedermera var liten på sextiotalet bodde min morfar med oss men i ett annat hus på gården, och det är först nu det slår mig att vi inte var en helt vanlig kärnfamilj. Därmed inte sagt att det var en helt lyckad konstellation och min mamma vidhöll i årtionden att det sista man som vuxen skulle göra var att bo i närheten av mor och far: ”Man ska aldrig bygga hus på åkern bakom sina föräldrar”, förmanade hon, så jag sjappade snabbt som ögat.

I närbelägna hus bodde fortfarande de där syskonen som tillsammans skött föräldrarna, åkrarna, skogen och sen blivit gamla i gården. "De var fortsatt hemmansägare, men på övertid" som Martin Dackling skriver mot slutet i sin bok. Och jag konstaterar att nu fyrtio år senare är de alla döda, och det är försent att fråga dem om de handlade rationellt eller bara blev kvar av lojalitet eller pliktkänsla. Fast det hade nog inte gått att fråga ens när de levde, vad får egentligen en människa att bryta upp, växla spår, sitta still? Är inte den frågan större än livet?

Katarina Wikars
katarina.wikars@sverigesradio.se