Den magiska realismen och konsthistoriens dolda lager

Vinnarna skriver historien och det realistiska måleriet gick knappast segrande ur 1900-talet. Karsten Thurfjell reflekterar över ismerna som dukade under, men överlevde ändå.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Minns ni transavantgardet?

Hm, inget rungande ja, precis.

Transavantgardet var en italiensk rörelse inom konsten, som vid 1980-talets inträde lanserades av konstvetaren och kritikern Achille Bonito Oliva, och bland konstnärerna märktes Sandro Chia, Francesco Clemente, Nicola de Maria och Mimmo Paladino. Ringer någon klocka? Jag minns att några av dom var här och visade upp sig då och då under 80-talet, men här på redaktionen tycks jag vara den enda som minns. Transavantgardet ville lösa upp den väg som den moderna konsten tagit under 1900-talet. Man ville bort från tanken att det skulle finnas olika avantgarde, förtrupper som skulle uppfinna nya stilar och uttrycksmedel för att komma åt tidsandan, livsvillkoren och verkligheten.

Achille Bonito Oliva hade själv varit en del av det rådande italienska avantgardet, som sedan mitten av 60-talet stavades Arte Povera, den fattiga konsten. Den var konceptuellt präglad och gick ut på att konstnärerna skulle använda material som var mycket billiga eller rentav gratis. Men nu hade Oliva och några av hans konstnärskompisar tröttnat på utställningar med en hög stenar, en repstump, ett par kolsäckar och ett trasigt fönster, och han föreslog att istället för att gå mot en nollpunkt skulle konstnärerna vända om och söka sig tillbaka till traditionen, och där hitta nya kreativa sätt att återanvända dom klassiska uttrycksmedlen, förslagsvis – just det ! – måleriet.

vad hade hänt om det tidiga 1900-talsavantgardet gått andra vägar?

Transavantgardisterna ägnade sig åt en sorts nyexpressionism i sitt måleri. Det var ganska poetiskt och föreställande, och det tycktes inte bäras fram av särskilt strikta regler. Rörelsen fick ett gott mottagande i hemlandet, och särskilt bra gick det i USA, där tanken på att befria måleriet ur dom konceptuella bojorna inspirerade nya amerikanska stjärnor som Julian Schnabel och Jean-Michel Basquiat, liksom det nya tyska vilda måleriet blev en parallellrörelse som formligen exploderade.

Men som minnesgoda lyssnare vet, öppnades konstvärlden i detta skede för postmodernismen, som när den blommade ut i slutet av 1980-talet gjorde alla dom tidigare absoluta anspråken hos konstens förtrupper omöjliga. Och där någonstans började väl transavantgardets trendvärde ebba ut, för snart var allt tillåtet, och alla konstnärer kunde göra vad som helst på vilket sätt som helst – och komma undan med det.

Att transavantgardet kördes över av postmodernismen och försvann kan nog förklaras med samtidskonstens enorma expansion sedan dess, men vad hade hänt om det tidiga 1900-talsavantgardet gått andra vägar? Finns det ett ”sliding doors-tema” ruvande inom modernismen? Hur hade konsten sett ut om Hitler kommit in på Konstakademin i Wien 1907?

Konstens parallella universum kunde jag inte låta bli att fundera över när jag 2018 under ett besök på Ateneum i Helsingfors, upptäckte en annan ism som också tycks ha gått under och glömts bort, nämligen den magiska realism som frodades i Italien på 1920- och 30-talet.

Vadå magisk realism, undrar ni kanske?

Konsthistoriens bild av den tidiga modernismen i Italien domineras av Filippo Tommaso Marinetti och hans futuristiska Manifest år 1909, som i princip gick ut på att skrota allt som var gammalt – särskilt museerna och deras mossiga innehåll. Marinetti besjöng farten, teknologin och kriget, men tio år senare, efter första världskrigets ödeläggelse kändes futurismens tongångar kanske lite fadda, och avantgardet kom att gå i mer fredliga riktningar. I Paris fortsatte Picasso & Co att bryta upp perspektiven, medan några i stället valde ett klassiskt realistiskt och detaljrikt bildspråk. I Tyskland fick ”den nya sakligheten” ofta ett satiriskt drag av Max Beckman, Otto Dix och George Grosz,  medan man i Italien kom att avbilda en drömlik, liksom avstannad verklighet. Mest känd i den här rörelsen är Giorgio de Chirico med sina teatrala, kulisslika scenerier med klassisk arkitektur.

Men huvuddelen av Italiens magiska realister sökte sin magi i ganska vardagliga motiv, där det exakta avbildandet skänkte mer stillhet än dynamik. Redan före kriget, 1912 hade Felice Casorati målat ”Fröknarna”, en sällsam bild i stort format, där fyra unga kvinnor poserar på en sorts friluftsscen framför en stor gran, tre fröknar är påklädda, en naken. Scenen dom står på är beströdd med en väldig mängd symboliska föremål: smycken, vaser, frukter, uppslagna böcker, speglar och lappar i barock stillebentradition. Fröknarna tycks representera fyra klassiska kvinnohållningar, från pliktkänsla och blyghet till munter charm och naken melankoli. Dom verkar tagna direkt ur verkligheten, men svävar i en dröm.

Dom magiska realisterna, med namn som Cagnaccio di San Pietro, Antonio Donghi och Leonor Fini målade porträtt av individer, sällskap och föremål, som avbildats i sin miljö, men som stannat upp i sina positioner och tycks bortkopplade från tidens hank och stör.

Gruppen var inte särskilt hårt sammanhållen, snarare ett antal besläktade individer, och om dom under 1920-talet fick ställa ut som alla andra, började dom på 30-talet trängas bort av fascismens konströrelse Novecento Italiano med sin politiserade kultursyn, precis som den nya sakligheten dömdes ut bland den ”entartete”, urartade moderna konsten av Hitler och hans nazister på andra sidan Alperna. Flera av konstnärerna gick i inre och yttre exil. Av det realistiska måleriet överlevde delar under det surrealistiska paraplyet, medan somliga socialrealistister skulle komprometteras som medlöpare efter världskrig nr 2, en katastrof som i princip tvingade fram ett abstrakt formspråk, en konst som inte kunde förknippas med krig och förtryck. Och efterkrigstidens abstrakta expressionism är sedan länge inskriven i konsthistorien, som alla andra ismer.

Så kanske har 20-talets magiska realism inte alls förpassats till konsthistoriens bakgård 

Den magiska realism som försvann på 30-talet är en mindre fotnot i konsthistorien, och några av dom individuella konstnärskap som sökte den exakta avbildningens magiska drag omnämns snarare som solitärer.

Men idag ser vi många nya sätt att söka magi i avbildningen. Först i våra trakter med att verkligen gå emot modernismens teser var väl norske Odd Nerdrum som i stor stil bröt med popkonsten på 60-talet, och med gammalmästerlig 1600-talsteknik målar mänskliga varelser i realistisk stil, människor som uppenbarligen befinner sig utanför tid och rum – och som väl strängt taget inte ser ut att ha funnits i någon tidsålder.

Under samma Finlandsresa som jag upptäckte den magiska realismen, såg jag en utställning med Brasiliansk-finländska Isabella Cabral. Tidigare har jag sett henne ställa ut i Sverige, närgånget avmålade vedklabbar, avbrända tändstickor och hoprullade sedlar, allt med en envetenhet som tycks vilja mana fram föremålens magi. Men den här gången handlade det om – skor. Utställningen Shoe story visade nämligen närgångna målningar av skor, rejält slitna promenad- och träningsskor som gåtts ner av ingen mindre än filmaren och författaren Jörn Donner, en man som går långt och mycket. Skorna är minutiöst avmålade i uppförstorad, mer än dubbel skala, med oljemåleri i flera lager som Isabella Cabral lägger på för att återge varje skiftning i dom nerslitna plösarna, sulorna och ovanlädren. Tavlorna var monterade på glas ute på gallerigolvet, som altartavlor, så man såg dukarnas baksida, där Jörn Donner själv skrivit dom titlar han gett målningarna: Perkele förstås, Mammuten, Fanny & Alexander, vilket om inte annat förstärker målningarnas fetischkaraktär.

Så kanske har 20-talets magiska realism inte alls förpassats till konsthistoriens bakgård, utan tvärtom åter skakats fram ur modernismens hopvecklade fana och getts ny energi, precis som Achille Bonito Oliva proklamerade för sitt transavantgarde på 1980-talet som ville förnya konsten med dom klassiska måleriska gesterna, ännu en gång.

Kanske består konsthistorien helt enkelt av ett antal parallella universum som då och då plötsligt hakar i varann, därinne i ateljéerna.

Karsten Thurfjell, medarbetare på kulturredaktionen