Intoleransen lever i pluraliseringens tid

Totalitära ideologier och historiskt förtryck kan plötsligt göra sig påmint i vardagen. Ylva Herholz minns familjens möten med intolerans och funderar över pluraliseringens utmaningar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. 

För en tid sedan stod den revolutionära parollen ”Fred mellan folk, krig mellan klasser” sprejad på en husfasad som jag passerar mer eller mindre varje dag – inte så långt från Radiohuset i Stockholm, där jag sitter och läser in det här; de feta, svarta bokstäverna och orden de bildade stod där på den gräddvita väggen, på ett pampigt hus från nån gång kring förra sekelskiftet. 

Vi har en del erfarenheter av ideologier med totalitära anspråk i vår släkt, vår familj. Vet en del om repressalier. Om hat, och hur det kan ta sig uttryck – om krig, och om att bli flykting.

Det så kallat homogena samhället [...] var en fiktion, en fungerande fiktion. Byggd på underordning av olikheterna.

En inskription som den på den vita väggen kan träffa som en knytnäve i magen. Så kan nedärvda chockskador och familjeminnen fungera. Hos mig spelas ett konserverat ögonblick, som jag så många gånger hört talas om, upp på min inre bildskärm: det där från en spårvagn i det tsarryska och kosmopolitiska Sankt Petersburg år 1917, då min farmors mor, då en medelålders borgardam, och just för att hon var en sådan, blev antastad. Med tillmälen – antagligen ryska motsvarigheter till sånt som ”borgarkärring” – och hotfullt kroppsspråk, så som jag har uppfattat det – och hon blev berövad sin… muff. Pälsmuff. En bagatell i revolutionsårs-sammanhang, förstås. Något att småle åt. Men knappast en småsak för individen. Min farmorsmor fråntogs ju också något annat i det utdragna ögonblicket på spårvagnen. En muff är bara utanverk. Hon fråntogs, i stunden, sitt människovärde. Och: händelsen gav en föraning av vad som skulle komma. Inte lång tid efteråt lämnade familjen Sankt Petersburg. Min farmor var 12 år då. Det var första gången hon fick fly.

Läsningen av österrikiska filosofen Isolde Charims bok ”Ich und die Anderen” – Jag och de andra – väcker också liv i drabbande bildsekvenser ur familjearkivet. Min farmor är med i flera av dem. Som vuxen och gift, bosatt i Berlin, med fyra små barn att sörja för. Krig, utbombning, evakuering, så flykt undan östfronten; vid krigsslutet hamnar de i den sovjetockuperade zonen av Tyskland; två år av hunger, och tilltagande sovjetiseringsaktioner; de lyckas undfly den blivande diktaturen DDR, anländer som flyktingar till Sverige. 

Glimtar av allt det där kommer för mig, då och då, under läsning av Isolde Charims bok. Så som kan ske i umgänge med  insiktsfulla och djuplodande texter: orden sjunker in, ner, och inre bilder flyter upp, till ytan. Ändå är det här en bok om nuet. I högsta grad. Om individen och det pluralistiska samhället, med sina nationalistiska och populistiska motrörelser; om oss och vår västvärld. 

Det så kallat homogena samhället har väl aldrig riktigt funnits. Det helt homogena, enhetliga samhället. Det var en fiktion, en fungerande fiktion. Byggd på underordning av olikheterna. 

Nation är ju också det en konstruktion, en föreställning. Det vet vi åtminstone alltsedan statsvetaren Benedict Andersons inflytelserika bok ”Imagined communities” kom ut, 1983.

Nationalismen, när den var ny, för sådär 200 år sen, hade ju som mål att skapa en gemensam, nationell kultur – för att hålla ihop respektive land. De kulturella enhetlighetssträvandena utvecklade med tiden också ”nationella typer”, med specifika drag. Att svensken bor i ett land som är fritt och tyst och skönt, med fornstora minnen, det lär oss nationalsången, om inte annat. 

Min farmor flyttade efter sex år i Folkhems-Sverige tillbaka till Tyskland, med större delen av familjen; Västtyskland, då. Bland annat på grund av det utbredda tyskhatet här. Yngste sonen trakasserades i småskolan. För att han var tysk.

det är just det här som förändrar oss: upptäckten och insikten att vår identitet bara är en valmöjlighet bland andra.

Den nationella berättelsen bjöd – eller bjuder – individen en figur, att känna igen sig i. Skapar en gestalt som gör att man får för sig att man liksom känner alla andra som tillhör nationen. Man identifierar sig med den. På så sätt har idén om det homogena samhället också fungerat. Som folkhemstanken. Det har erbjudit en identitet, för invånarna att förenas i, och som mer eller mindre uppfattats som självklar, som så att säga av naturen förankrad i sitt land, sin värld. Något som blir särskilt tydligt för den som tvingas fly, och förlorar denna självklarhet. Men också då samhället förändras.

Det är här Charim kommer in. Hon fångar något väsentligt, essentiellt.

Undertiteln på hennes bok lyder ”Hur den nya pluraliseringen förändrar oss alla”. Inget är självklart, eller entydigt, längre: allt är bara en möjlighet bland många andra. Mångfald, på flera plan. Förändringen är delvis av politisk sort. Men den har också omedelbara, djupgående konsekvenser på individen. ”Jaget”. Det som ofta, kanske lite lättvindigt, förutsätts som något givet. 

Pluraliseringen har som följd, att vi själva måste sålla fram och försäkra oss om vilka vi är, vilken vår plats är, hävda oss gentemot andra identiteter. Om och om igen. Det kräver en del ansträngning. Och det är just det här som förändrar oss: upptäckten och insikten att vår identitet bara är en valmöjlighet bland andra. Kanske kan det frenetiska exponerandet på sociala medier delvis förstås mot den bakgrunden?

Charim menar nämligen att pluralisering för den enskilde innebär: mindre identitet. Mindre ”jag”. Vi är pluraliserade subjekt – och vi lever, konstaterar hon, utan att lägga någon värdering i det – vi lever i det identitära prekariatet. Där identiteterna inte är givna. Befriande för en del, för andra möjligen en skrämmande ändlös rymd att svirra runt i på egen hand, utan både karta och känd destination. Frånvaron av det mer eller mindre självklara är den avgörande omständigheten. Osäkerhetsmomentet kan, för många av oss, bli ett existentiellt gungfly. 

Talar vi om gemenskaper av individer: samhällskroppen, eller nationen, eller vilka storheter det nu handlar om, så kan vi i en pluraliserad värld ändå fortsätta att vara både lika och olika. Samtidigt. Inom gemenskapen. Stora sociala och ekonomiska olikheter och orättvisor måste naturligtvis jämnas ut –– delar av dem har uppstått i den hyperindividualistiska erans fotspår. Men annars är det en fråga om betoning: om man lägger tonvikten vid likheterna eller olikheterna. Beroende på vilken samhällsordning man vill ha.

Jag tänker igen på det där slagordet på den vita väggen. ”Fred mellan folk, krig mellan klasser”. Graffitibudskapets avsändare: en vänster som agiterar för nygammal klasskamp. De extrema på högerkanten hetsar för åtskillnad mellan folk och folk. Extremisterna opererar på identitetsfronten, på varsin ände av skalan. Precis som populisterna från bägge håll. På identitetspolitiska arenor handlar det om skillnader. 

Så reduceras också människan. 

Där och då extremistiska ideologier sätts i system är ju det också målet: individen ska utplånas, föraktliga olikheter och identiteter likaså. 

Ännu lång tid efter det att klotterbudskapet på den vita väggen hade sanerats bort kom jag ofta att tänka också på en annan sentens, när jag passerade förbi. En som nedtecknades för nära tvåtusen år sen, i det nytestamentliga Första Johannesbrevet: att den som hatar sin broder vandrar i mörkret, och vet inte vart han går, för mörkret gör honom blind. 

 

Ylva Herholz, journalist och författare

Litteratur

Isolde Charim: ”Ich und die Anderen”. Zsolnay förlag, 2018.