OBS: Radioessän

Vem ska man luta sig mot under katastrofen? Tidigare var svaret kanske staten, men idag ska var och en vara preppare. Juristen Tormod Otter Johansen funderar på om det inte finns en tredje väg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. På spårvagnen ställer Göteborgs stad en rättfram fråga: “Klarar du dig i tre dygn?” Det sakliga och optimistiska svaret som förväntas är ja. Jag behöver bara skaffa ett par vattendunkar, tjugofem konserver, ett trangiakök, batterier och lite andra grejer. “Om du tar ditt samhällsansvar och klarar dig i 72 timmar vid en kris, så kan samhällets resurser användas till de mest nödställda.” När jag hämtar barnvagnen i källaren passerar jag ett litet inramat papper daterat 27 januari 1956. ”Besiktningsbevis för skyddsrum”. Walter Syrén intygar å civilförsvarschefens vägnar att allt är i sin ordning. 90 personer kan inhysas här nere. Drygt 60 år senare är det svårt att avgöra om skyddsrummet är berett att ta emot 90 personer. Här står mest cyklar mellan de kala betongväggarna. Men en gång lovade staten att här fanns skydd när kriget kom. Jag börjar läsa boken ”A paradise built in hell” – “Ett paradis byggt i helvetet” – som handlar om gemenskaper som uppstår vid katastrofer. Författaren Rebecca Solnit inleder med att fråga: “Vem är du? Vilka är vi? I tider av kris är detta frågor på liv och död.” Men Solnits bok är ingen dystopisk undersökning. Trots kriser och katastrofers urskillningslösa fasor, ser hon ett ljus i mörkret. Med exempel från den stora jordbävningen i San Francisco 1906 till orkanen Katrina visar hon hur människor i katastrofer mer än något annat är “motståndskraftiga, rådiga, generösa, empatiska och modiga”. Katastrofforskning sedan andra världskriget och framåt har visat hur allt från bombningar till översvämningar svetsar människor samman. Scenen där människor springer, skriker, slår ner och stjäl från varandra upprätthålls i vårt gemensamma medvetande mot all empiri som visar på motsatsen. Hon slår också hål på myten att människor behöver kontrolleras och att polisiära och centralstyrda åtgärder är det viktigaste i en kris. Tvärtom gör de som i normala fall styr samhället ofta mer skada än nytta i sitt behov att kontrollera okontrollerbara skeenden. Människor som organiserar sig själva är de som räddar flest och hjälper bäst. Många funderar över behovet av att klara sig själv. Som tidigare konstaterats i OBS finns ett ökande intresse bland de superrika att skaffa sig tillflyktsorter på avlägsna öar. Nya zeeländska medborgarskap och bunkrar med överlevnadsutrustning har blivit alltmer populärt bland de rikaste cheferna i teknikföretagen. Som barn drömde jag ofta själv om ett eget skyddsrum. Det skulle vara rätt litet, men fullt av konserver och torkad proviant. Jag skrotade omkring på bergsknallen bakom huset och funderade över luftintag och sötvattensförsörjning. Hur länge skulle jag behöva vara där inne? 3 dygn, 3 månader? Den gången handlade mina och andras rädslor mest om radioaktivt nedfall från kärnvapen. Idag, i teveserier och när jag surfar runt hos de företag som säljer bunkrar, handlar det mer om rädslan för andra människor. Vapenskåp och öppningar för gevär finns som tillval. En kollega mailar en utlysning av forskningspengar. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har avsatt medel för forskning om ”Civilt försvar med nya förutsättningar”. Som ett eko av den gulnade papperslappen och kalla krigets beredskap i min källare skriver myndigheten: “Vi måste fortsätta att tänka i nya banor konceptuellt kring området civilt försvar snarare än att försöka återskapa det tidigare totalförsvaret. … [Med] respekt för det som varit behöver vi troligen söka nya och innovativa lösningar för att klara av att skapa ett modernt civilt försvar.” Så det är inte bara jag som oroar mig, tydligen. Vi verkar ha gått från ett samhälle där staten försäkrade medborgarna om sin förmåga att skydda dem, till ett samhälle där var och en förväntas klara sig själv. Sedan 2002 har inga nya offentligt finansierade skyddsrum byggts. Endast 7 av 10 miljoner invånare ryms i de skyddsrum som finns. De beredskapslager av livsmedel som fanns under kalla kriget har nu också helt avvecklats. Utgångspunkten idag är att individen står för sin beredskap. Men individen kan inte vara svaret här. Och individen är inte heller varken problemet eller faran. MSB ställer några avslutande frågor i sin utlysning: “[F]örsvar handlar även om tillit och trovärdighet, inte bara kapacitet och förmåga. Exempelvis hur vi får människor att känna sig trygga. Hur skapar vi förtroende hos allmänheten, utifrån dagens hot och utmaningar? Hur försvarar vi demokratiska fri- och rättigheter? Är det i själva verket det som är civilt försvar idag?” Jag tänker, kanske är det inte förtroendet för staten, kommunerna och myndigheterna vi alla behöver? Att jag tar hand om mig och staten tar hand om de andra. De där 25 konservburkarna är säkert bra att ha. Men de behöver ju inte bara vara till mig och min familj. Det måste vara viktigare att vi kan känna förtroende för varandra. I varje fall inte hindra den naturliga impulsen att handla solidariskt för våra nästa. Solnit går till och med så långt att hon ser löftet om utopiska gemenskaper realiserade i de helveten som katastroferna innebär. Katastrofen gör alla grundläggande behov akuta och ger oss därmed chansen att mötas i solidaritet och känna en ny frihet. Vardagens långsamma katastrofer och avstånden mellan oss sveps bort av det omedelbara. Solnits första exempel är den på alla sätt vanliga människan, Anna Amelia Holshouser, som i ett gathörn i ruinerna av San Fransisco 1906 syr ett tält av filtar och startar ett soppkök. Först finns där bara en tallrik att äta på, men efter att spisar och husgeråd samlats in ser hon och andra till att ett par hundra personer om dagen kan äta sig mätta. Samhället har kollapsat, men under dess hierarkier visar sig ett annat samhälle. När den vanliga ordningen faller samman skapas en ny frihet, där människor kan mötas och agera på nya sätt. I dessa “katastrofgemenskaper” bör vi sätta vår tillit, enligt Solnit. Det finns knappast någon väg till ett nostalgiskt beredskapssamhälle där den offentliga förvaltningen står redo att möta varje kris. Men vi bör inte bli små individuella krismyndigheter med skyddsdörrar och trangiakök. Likt larmade villor ökar den inre otryggheten, stiger bara rädslan för våra grannar längs den vägen. Säkerheten blir trygghetens fiende. Men det nyttar inget till att vi passivt väntar på att hemska saker skall hända. Katastrofer inträffar ändå förr eller senare. Genom att förbereda oss som grannar och medmänniskor, kan vi börja skapa katastrofgemenskaper redan nu. Solnit påpekar hur vi knappast går mot en tid av färre katastrofer. Klimatförändringarna i kombination med global och lokal ojämlikhet slår redan hårt mot människor över hela klotet. Vi kan ta itu med de långsamma katastrofer av ojämlikhet vi lever igenom. En tredje väg bortom staten som Farbror Stark eller var och en sig själv nog. Där vi ställer varandra frågan: “Klarar vi oss i tre dygn?” Och om vi börjar förbereda oss för det, kan vi kanske just där skymta en ny samhörighet. En kommande gemenskap. Tormod Otter Johansen, jurist. Litteratur: Rebecca Solnit: “A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster” Penguin Books 2010. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap “Forskningsutlysning: Civilt försvar med nya förutsättningar” https://www.msb.se/sv/Om-MSB/Forskning/Utlysningar/Avslutade-utlysningar/Forskningsutlysning-civilt-forsvar/ http://www.72timmar.se

Titeln på Chinua Achebes roman "Allt gör sönder" blev en alltför träffande beskrivning av verkligheten. Dan Jönsson reflekterar över den nigerianska författarens litteratur och betydelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns inget samhälle. Det finns ingen gud. Det finns inga kön, inga samhällsklasser, inga raser och nationer, det finns överhuvudtaget inga skillnader mellan människor – vi är alla födda lika och allt mänskligt är fiktioner, det vill säga en sorts vidskepelse, och eftersom det är så måste det också vara vår plikt att sätta oss över dem. Den moderna människans historiska uppgift har ända sedan sjuttonhundratalet varit att träda ut ur sin självförvållade omyndighet, som Kant skrev, och man får nog säga att just vår tid har drivit den uppgiften till sin spets. Det finns inte ens någon modernitet. Och ändå visar det sig gång på gång att bland det värsta som kan hända en mänsklig gemenskap är att den berövas sina fiktioner. Utan dem finns till slut inte ens någon mänsklighet. Samhället, religionen, ideologin – påhitt allihop, visst är de det. Men det betyder inte att de inte är verkliga. Slutet i Chinua Achebes roman ”Arrow of God”, ”Guds pil”, är obevekligt som en grekisk tragedi. Ezeulu, den gamle översteprästen i bysamhället Umuaro i östra Nigeria, har förlorat sitt förstånd och övergivits av sin gud. Vi befinner oss i tiden någonstans på 1920-talet; den vite mannens och den kristna religionens första omtumlande intrång i det traditionella Igbo-samhället ligger ett par decennier tillbaka och Ezeulu har sedan dess försvarat sina fäders gud, Ulu, mot dels den vita gudens ogudaktigheter, dels mot mindre konkurrerande gudar och deras präster som i konflikten med den vita civilisationen ser sin chans att sticka upp och så split. Ezeulu ser sig själv som Ulus ödmjuka verktyg, ”pilen i Guds båge”, och hans tålmodiga förslagenhet verkar till slut ha segrat: efter en framgångsrik skuggbrottning med kolonialmaktens representanter har även de inhemska fienderna tystnat. Men Ulu är inte nöjd: i en sista akt av dåraktigt övermod tvingar hans präst byborna att skjuta upp den livsviktiga jamsskörden, något som får katastrofala följder och slutar med att en majoritet av folket istället vänder sig till de kristnas gud. Guds pil visar sig träffa, inte Ulus fiender, utan hans tjänare och därmed Ulu själv. En viktig detalj i Achebes berättelse är att Ulu är en konstruerad gudomlighet: flera gånger berättas det hur de äldste i Umuaros olika byar en gång för länge sedan, efter en lång period av krig och söndring, gick ihop för att skapa en gemensam gud, som kunde hålla dem samman. Ulu är alltså av alla i samhället erkänd som en fiktiv kraft – men för den skull inte mindre verklig, och rentav nödvändig för att hålla samman gemenskapen. När denna kraft försvinner faller allt. Världen, som man känt den, går under. ”Guds pil” är den sista, och utan tvivel bästa, av de tre romaner som Chinua Achebe skrev under åren kring Nigerias självständighet 1960, en löst sammanhållen trilogi som inleddes med klassikern ”Things Fall Apart” – på svenska ”Allt går sönder” – och som egentligen kretsar kring detta enda tema: den gamla världens undergång. ”Allt går sönder” har hämtat sin engelska titel, ”Things Fall Apart”, från en berömd dikt av William Butler Yeats. ”Isär faller tingen, mittpunkten sviktar, världen har givits det vilda i våld” står det i Erik Blombergs översättning av denna sorgesång över den gamla ordning som gick under med första världskriget; ord som har citerats gång på gång de senaste åren när världen som vi känner den på nytt ser ut att spricka sönder och förvandlas. Kanske är dessa söndersprickanden och förvandlingar vad den mänskliga historien i grunden handlar om; ett av litteraturens eviga ämnen är det under alla omständigheter. ”Allt går sönder” är den utan jämförelse viktigaste och mest lästa moderna afrikanska romanen, och en milstolpe i den postkoloniala litteraturen överhuvudtaget. Med sin skenbart enkla, men i själva verket mycket intrikata sammanflätning av europeiska höglitterära teman och element ur igbokulturens muntliga traditioner har boken blivit mönsterbildande för otaliga författare i det postkoloniala Afrika som genom litteraturen har försökt att bygga upp en självständig kulturell identitet. ”Allt går sönder” utspelar sig precis i början av den process som skildras i ”Guds pil”, strax före förra sekelskiftet, i det fiktiva bysamhället Umuofia där klanledaren Okonkwo för en kamp som i mycket liknar prästen Ezeulus – mot en kolonial övermakt han tror sig kunna bemästra men i själva verket inte alls förstår sig på. Okonkwos historia är också lika tragiskt ödesbunden; hans egen son sviker sina fäders tro och ansluter sig till de kristna missionärerna. I den dramatiska, men tvetydiga finalen tar Okonkwo sitt eget liv, varpå perspektivet skiftar till en av kolonialmaktens utsända, som med några cyniska förströdda reflektioner får gestalta hur den traditionella kulturens dödskamp knappast märks mer än som lite pittoreskt men obetydligt gnissel i den koloniala övermaktens väldiga maskineri. ”Allt går sönder” är alltså mycket medvetet skriven med en kulturell dubbelblick. Chinua Achebe växte upp i en privilegierad igbofamilj, föräldrarna hade hört till dem som tidigt omvänt sig till kristendomen, och som elev på några av det koloniala Nigerias mest prestigefyllda skolor stiftade han grundlig bekantskap med den västerländska kulturen och litteraturen. Han beskrev själv i många sammanhang den ambivalens som växte fram ur denna fostran, en känsla av samtidigt beundran och motstånd, framförallt mot den tradition av koloniala Afrikaskildringar som fått sitt emblematiska uttryck i Joseph Conrads klassiker ”Mörkrets hjärta”. ”Allt går sönder” kan läsas som en stram och traditionsmedveten motskrift, där vreden märks mest som en återhållen, sorgsen insikt om den egna vanmakten. Den vite mannen ”har satt en kniv i det som höll oss tillsamman,”, säger en röst i Achebes roman – ”och vi har fallit i sär”. Det är nog denna känsliga balans som förklarar romanens enorma betydelse. För även om ”Allt går sönder” idag räknas som banbrytande, så var den knappast den första moderna nigerianska romanen. Litteraturvetaren Terry Ochiaga har i en studie beskrivit hur Achebe i själva verket var en i en grupp nigerianska författare som trädde fram vid samma tid, och ur samma krets, och hur genomslagskraften för ”Allt går sönder” först visade sig på lite sikt, i takt med landets självständighetsprocess och publiceringen av de följande delarna i den afrikanska trilogin. I den andra, ”No Longer at Ease” – ”Inte längre hemma” på svenska – som kom ut samma år som självständigheten, 1960, upprepas Okonkwos tragedi som en mörk fars när hans sonson Obi, som på byns bekostnad fått en fin utbildning i London, återvänder för att konfronteras med den korrupta verkligheten i det snart självständiga hemlandet, och tvingas inse vad som återstår att tro på när alla gamla sanningar plockats isär, en efter en. Nämligen – förstås – pengarna. Och snart inte ens det. Chinua Achebes litterära produktion omfattar i allt väsentligt ett knappt decennium; sedan bröt Biafrakriget ut, och från den katastrofen hämtade han sig aldrig riktigt. ”Allt går sönder”: titeln på Achebes genombrottsroman visade sig bli en profetia. Och när det inte finns någon mänsklighet – hur kan man då skriva? Dan Jönsson, författare och essäist Chinua Achebe på svenska Guds pil, översättning av Hans Berggren. Bokförlaget Tranan, 2015. Inte längre hemma, översättning av Hans Berggren. Bokförlaget Tranan, 2014. En folkets man, översättning av Ebbe Linde. Albert Bonniers förslag, 1967. Ny utgåva på Bokförlaget Tranan, augusti 2020. Allt går sönder, översättning av Ebbe Linde. Albert Bonniers förslag, 1967. Ny utgåva på Bokförlaget Tranan, 2014.

Berättelsen om den historiska romanen är en delvis en berättelse om en kamp mellan könen. Men Gabriella Håkansson tror att de manliga och kvinnliga författarna äntligen har fått en gemensam fiende. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Få litterära genrer har varit så populära och samtidigt kritiserade som den historiska romanen. Ända sedan genren uppstod på 1700-talet har kritikerna oroat sig för att fakta och fiktion blandas samman, och att sanningen förflackas. I början av 1800-talet var samhällseliten så oroad över att pöbeln och kvinnorna inte skulle kunna skilja på vad som var sant och falskt när de läste historiska romaner, att de ropade på förbud. Särskilt ängslig var man över den gotiska romanen, som med sina uppdiktade historiska miljöer hotade att väcka alltför starka känslor hos läsarna. I den traditionella historieskrivningen sägs det ofta att det var sir Walter Scott som 1814 publicerade den första riktiga historiska romanen, men det är inte riktigt sant. Det Scott gjorde var att införa fotnoter och förord i sina böcker för att skilja sitt författarskap från den kritiserade gotiken. Greppet gav legitimitet åt hans romaner och satte standarden för hur en historisk berättelse ska se ut, men det förde också med sig att den historiska romanen könades för en lång tid framöver. Med sina fotnoter markerade Scott att seriösa historiska romaner grundar sig i kunskap och ger uttryck för en objektiv sanning. Hans kvinnliga kollegor, som inte hade tillgång till högre utbildning fick svårt att hävda sig och flydde till andra genrer. Scott fick visserligen mothugg från William Goodwin, som menade att romanen genom fiktionen och fantasin kunde ge en sannare bild av historien, än vad enbart dokumentär fakta kan göra. Men få lyssnade. Den historiska romanen kom i 150 år att domineras av manliga författare som förhöll sig lojala till den offentliga historieskrivningen, och det var inte förrän på 1900-talet som det kom att förändras. Idag ser det helt annorlunda ut. Ett stort antal kvinnliga författare har äntrat den traditionellt manliga arenan, och utmanar genren genom att ge nya perspektiv på historien. Det här syns tydligt i Sverige, där den historiska romanen just nu verkar ha ett uppsving. Ett bra exempel på det här är Elin Boardys ”Mary Jones historia” från 2014. Här återberättas Robert Louis Stevensons klassiker ”Skattkammarön” ur en kökspigas perspektiv. I en intervju säger Boardy att boken skrevs utifrån en frustration över att fokus i genren alltid ligger på männen. Särskilt män med makt, skulle man kunna tillägga, och det är av en liknande anledning som Ulrika Kärnborg i ”Saturnus tecken”, placerar Axel Oxenstierna och drottning Maria Eleonora i centrum för stormaktstidens konflikter, istället för hjältekonugen Gustav II Adolf. På samma drastiska sätt kastar Kristina Sandberg om perspektiven när hon i sina böcker om Maj skildrar folkhemmets framväxt genom en hemmafrus ögon. I Anna Leastadius Larssons 1700-tals trilogi om Pottungen är det missionerande syftet uttalat; ”Jag vill lyfta fram kvinnors liv och erfarenheter ur vår mansdominerade historieskrivning.”, säger hon. Men samma missionerande övertygelse verkar intressant nog inte driva deras manliga kollegor. De tycks snarare brottas med insikten att det inte finns någon historisk sanning, utan flera – och vilken ska man då välja? Kanske ska man hitta på en egen. I Carl-Michael Edenborgs ”Mitt grymma öde” tecknas ett porträtt av barockkompositören Händel som väckt uppmärksamhet. Romanens Händel är pervers och blir utsatt för våld och sexuella övergrepp. Det finns inga belägg för att något sådant skulle ha hänt, men det finns å andra sidan inga belägg för att det inte skulle ha hänt heller. Edenborgs Händelversion är lika sann som andra Händelskildringar som spekulerar i vad kompositören upplevde, kände eller gjorde. Samma radikala förhållningssätt har Ulf Karl Olov Nilsson, UKON, till Henrik VIII i sin roman ”Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek”. Henrik VIII:s liv är väl dokumenterat, och ändå förhåller sig UKON lika respektlöst som Edenborg till historien. Fiktion och fakta blandas hej vilt, och Henrik VIIIs historia gestaltas i listor, nonsensupprepningar, absurdistiska dialoger och andra grepp som är typiska för UKON. Så här kan det låta: mars 1516, ingen koncipiering, april 1516, ingen avlelse, maj 1516, ingen dräktighet, juni 1516, ingen graviditet, juli 1516, ingen konception, augusti 1516, ingen grossess, september 1516, inget havandeskap, oktober 1516, ingen pollinering, november 1516, ingen bulle ugnen I Stefan Lindbergs ”Nätterna på Mon Cheri” dras experimentet ett varv till. Boken handlar om 33-åringen som misstänktes för mordet på Olof Palme, och Lindberg har lagt enorm möda på att ta fram dokumentärt material och återge alla upptänkliga teorier. Man tror att det här är en thriller som kommer mynna ut i en ny, ultimat Palmemordsteori – men icke. Berättelsen faller sönder i delar där sanning, fiktion, och metakommentar blandas samman så pass att man vare sig vet ut eller in. Slutligen kan man också titta på Mattias Hagbergs romaner om Sveriges undangömda, totalitära idéarv. Här blottas den systematiska kränkning som samer, personer med funktionsnedsättning och mentalsjuka har utsatts för, men någon Walter Scottsk rädsla för det gotiska hittar man inte, tvärtom - Hagberg väljer att klä sina berättelser i skräckromanens dräkt, och med det kan man ju säga att den historiska romanen gått varvet runt. Jag tycker att det är roligt att den här lite mossiga romangenren idag har blivit en plattform för så djärva estetiska experiment. Det rör sig nästan om ett lustmord på hela genren. Såväl Edenborg som UKON och Lindberg gör uppror mot traditionell gestaltning, och undergräver med fantasi och fiktion dess sanningsanspråk. En kultursociolog skulle kanske säga att formexperimenten ändå är ett slags Walter Scottska fotnoter, som syftar till att skilja deras finlitteratur från den populärhistoriska bestsellern, medan en genusvetare snarare skulle säga att det rör sig om en patriarkal strategi för att bibehålla status i ett fält som hotas av kvinnlig invasion. Men man kan också tänka sig att det är en reaktion mot andra samtida trender. Kanske är det en markering mot den autofiktiva genrens enorma äkthetsanspråk, där författare som Karl Ove Knausgård blottar det mest privata för att skapa en känsla av autenticitet. Aldrig har väl tron på att litteraturen verkligen kan förmedla en sanning,  varit starkare, trots att vi faktiskt inte vet om Knausgård hittar på allt. Och här kan man tolka den historiska romanens uppror, särskilt i Stefan Lindbergs tappning, som en frontalattack på autofiktionens stripteaseföreställning. Ett kritiskt nej mot själva autenticitetens idé. Vänder man på det hela så kan också man se de svenska formexperimenten som en del av en bredare strömning. Internationellt sett så tar sig den historiska romanen just nu an att lyfta fram det som historien sopat under mattan, bland annat slaveriet och kolonialismen, och den skriver minoriteternas och kvinnornas historia.’ Kanske kan man betrakta UKON, Edenborg och de andra som en del av samma kritiska strömning, men med udden riktad mot myten om det manliga geniet? I alla böcker dekonstrueras män med makt eller kreativ begåvning. De avkläs sin romantiska gloria och blir vanliga människor. Här kan man också se att skillnaden mellan manliga och kvinnliga författare ändå inte är så stor. Estetiskt kan de skilja de sig åt i sitt berättande, men ideologiskt går de på samma linje. Både det nya kvinnliga historieperspektivet och de estetiska experimenten kan betraktas som ett sätt att göra upp med den traditionella historieskrivningen, och punktera gamla unkna sanningar. Kanske har Goodwin med det fått rätt mot Walter Scott. Genom fiktionen och fantasin kan romanen faktiskt ge en sannare bild av verkligheten än vad enbart fakta kan göra. Gabriella Håkansson, författare Facklitteratur The historical novel, Jerome de Groot, Routledge, 2010 The historical novel, George Lukacs, Beacon Press, 1963 A new companion to the gothic – edited by David Punter, Blackwell Publishing, 2012 Skönlitteratur Ulrika Kärnborg – Saturnus tecken, Natur&Kultur, 2016. Elin Boardy – Mary Jones historia, W&W, 2014. Kristina Sandberg – Att föda ett barn (2010), Sörja för de sina (2012), Liv till varje pris (2014) Norstedt. Anna Laestadius Larsson – Barnbruden (2013), Pottungen (2014), Räfvhonan (2015), Piratförlaget. Carl-Michael Edenborg – Mitt grymma öde (2012), Natur & Kultur. Ulf Karl Olov Nilsson – Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek, (2014), Norstedt. Stefan Lindberg – Nätterna på Mon Cheri (2016), Albert Bonniers Förlag. Mattias Hagberg – Herredjuret (2011), Rekviem för en vanskapt (2012), De användbara (2015) Atlas. Vilken är den första historiska romanen? Sir Walter Scotts ”Waverly” från 1814 betraktas av många som den första historiska romanen, men utnämningen har på senare tid ifrågasatts från feministiskt håll eftersom Madame de Lafayttes roman ”Prinsessan de Clèves” från 1678 utspelar sig i Henrik II:s hov och alltså är förlagd till historisk tid. Även en lång rad andra romaner publicerade före 1814, inte minst de gotiska, utspelar sig i historisk tid. Frågan är långt ifrån utredd.

Att se något vackert, köpa det, prata om det. Tre saker som bidrar till att sudda bort vardagens grå bekymmer. Och i klimatkrisens tidevarv har det rentav blivit önskvärt, relfekterar Boel Gerell. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag lyssnar på en radiodokumentär och hör hur en kvinna försöker berätta en historia. Hon heter Agneta och är hemlös sedan många år tillbaka. Gång på gång börjar hon berättelsen om ”en jävla elak snut” men hejdar sig i plågade andetag. ”Och när jag var ute en natt… det var en hemsk situation… det orkar jag inte prata om nu… jag får bara ont i magen av det…” Återigen de där tunga andetagen och sen en annan röst. Ljusare och mer levande och hon konstaterar att de sitter vid en röd bil. ”En röd bil, det är trevligt. Och så gillar jag metallicblå, det är en vacker färg.” Hon målar berättar hon och är mycket intresserad av konst. Färger, att ”kasta färg på stora papper”. Sen ”börjar hon rita saker”. Gång efter annan under samtalet händer samma sak. Ett svårt ämne, rösten som stockar sig, en tystnad och så blicken som flackar efter något annat, ofta en färg som hon beskriver detaljerat och innerligt. Febrilt griper hon efter detta andra, som också är livet, som är enbart underbart. Som smittar av sig genom att hon är en sån som ser. Som lägger märke till den glänsande blå nyansen hos bilen som passerar. Som vet att uppskatta det vackra och på köpet blir lite vackrare själv och något mer än det där andra, uppenbara. En hemlös. Jag fastnar vid kvinnans avledande manöver och jakt på skönhet för att jag känner igen beteendet hos mig själv. Hur många timmar, dagar, kanske veckor av mitt liv har jag ägnat åt att rastlöst bläddra mellan vackra föremål på nätets auktionssajter? Inte enbart för att jag vill köpa några av sakerna utan för att sidorna erbjuder en frizon undan krav och ställningstaganden, dåliga nyheter och hot om undergång. Mest tittar jag på silversmycken från sextiotalets skandinaviska guldålder. Droppar av bergkristall i perfekt balans i halsgropens mjuka försänkning, av Torun Bülow-Hübe. Ringar med roterande kulor av karneol i hemlighetsfullt glipande musselskal av Elis Kauppi. Blågrönt skimrande berlocker i emalj av David Andersen och hisnande rymdäventyr i silver och akrylplast, av Björn Weckström. Stenar av ametist, rutilkvarts, lapis lazuli, obsidian, aventurin, agat, månsten. Namnen, glansen och linjespelet uppfyller mig och stänger ute allt annat som jag för ögonblicket inte orkar ta in. För några minuter, en kvart eller halvtimme är det bara jag och silvret och så formgivarna förstås, människorna bakom verken som nästan allihopa gått ur tiden. Men som ändå är där i stunden och det är lätt att tänka att jag i någon mening känner inte bara dem utan också eran de verkade i. En period av självförtroende, optimism och konstnärligt nytänkande inbillar jag mig. En tid när kvinnokroppen släpptes fri i kläder av töjbar trikå och smyckena som tidigare varit små och ängsliga i guld blev stora och självsäkra i silver. En tid för revolution och kvinnofrigörelse, idealism och hopp om framtiden. Stick i stäv med denna minst sagt romantiserade vision av sextiotalet står förstås historieskrivningen själv. Det var inte bättre förr och det blev inte bättre sen, bara annorlunda. Lika lite som ett silversmycke med aldrig så baxnande estetiska kvalitéer förvandlar människan som bär det på djupet, förändras världen i grunden av ny teknik och ny formgivning. Möjligen i ögonblicket. I brytpunkten när det gamla rämnar och det nya spinner trådar över avgrunden mot det ännu okända är allt fortfarande möjligt. Någonstans i detta skälvande tillstånd av oförlöst förväntan befinner sig det unga parisiska paret Sylvie och Jérôme i Georges Perecs debutroman ”Tingen”. Boken publicerades 1965 och skrevs några år tidigare, men bär ändå undertiteln ”En berättelse om sextiotalet” som om författaren ligger steget före och redan i decenniets början vet hur det ska sammanfattas. Glappet går igen i bokens gestalter som är märkvärdigt vaga i konturerna och inte riktigt närvarande i sitt löftesrika sextiotal. Tydligast ger de sig till känna just genom sin längtan efter den nya tidens designföremål och moderniteter som är passionerat och detaljerat beskrivna i texten. I drömmen om tingen och den livsstil och den komfort de förväntas föra med sig lever de intensivt men i samma stund längtan överger dem börjar de tvivla på sin egen existens. Eller som Perec skriver: De tyckte, när de såg tillbaka, att de, tidigare – och detta tidigare flyttades varje dag längre tillbaka i tiden, som om deras förflutna hade förvandlats till en saga, något overkligt, något formlöst – att de tidigare, åtminstone hade haft en längtan efter att äga. Det var en strävan som hade gett dem en tillvaro. De hade känt sig målinriktade, otåliga, förtärda av begär. Perecs roman är på många vis en sorglig bok. För visst borde det vara andra saker som gör oss levande och närvarande i nuet, än längtan efter skönhet och bekvämlighet. En strävan efter materiella fördelar som drivit mänskligheten att pröva nya sätt att överleva, på nya platser och med nya redskap. Och som fört oss dit vi är i dag. I ett högteknologiskt samhälle balanserande på randen till apokalypsen, när vårt klimat inte längre klarar av allt avfall som hopats efter vår utveckling. Ändå vill vi fortsätta att köpa vackra saker och inte bara i hemlighet och i skam. Utan för att visa att vi – liksom Agneta – äger ögon att se och uppskatta det storartade i den grå vardagen. Som Sylvie och Jérôme vill vi göra oss själva synliga och lite mer levande genom föremålen vi omger oss med. Men hur går denna längtan ihop med den annalkande undergången? En populär lösning på dilemmat stavas second hand. Andra hand som i ett delat ansvar för konsumtionen, där någon annan redan gjort det första riktigt belastande köpet och du själv bara gör skadan något mindre genom att se till att varan får en längre livslängd. Och det är ju faktiskt ingenting att skämmas för, tvärtom. I skuggan av klimatkatastrofen växer statusen för begagnatmarknaden och dess kunder, där just det nötta och ålderdomliga i produkten ger den ett värde som ofta överskrider nyvarans. På köpet ges en berättelse. Om föremålet och dess historia, men också om köparen själv och kampen denne fört för att anskaffa objektet. Köpet ska inte bara vara ett köp i mängden, som vem som helst kan göra. Utan en handling som kräver kunskap, tid och ett mått av tur som påminner om fiskelycka. Så också för mig, naturligtvis. Min kärlek till sextiotalssilvret är långt ifrån platonisk. På ett plan vill jag gärna erövra också och när jag föreställer mig ögonblicket då jag och silvret förenas ser jag inte bara den blixtrande skönheten det ska tillföra min person. Utan jag hör också historien som jag ska kunna berätta. Om halsbandet som köpts och sålts så många gånger att det förlorat sin identitet. Som lades ut till försäljning som ett stackars föräldralöst hänge i mängden, när jag – bara jag – visste att det var ett smycke som skapats av självaste Elis Kauppi. Hur jag väntade och vakade och ropade hem det för en hundralapp, när det var värt minst det tiodubbla. Triumfen. Utvaldheten. Jag och silvret. Jag och Elis. Jag och tigerögat i hängets mitt och vi ser på varandra i ömsesidig kärlek och beundran. Så länge det varar, förstås. Boel Gerell, författare och kritiker Källor Bengt bok: Kvinnorna på härbärget, P1 Dokumentär. Georges Perec: Tingen – en berättelse om sextiotalet. Översättning av Fredrik Rönnbäck. Modernista, 2017.

Står din tvilling verkligen och viker tvätt just nu i ett parallellt universum? Helena Granström funderar över hur fysikens teorier förhåller sig till verkligheten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Vill du förstå universums expansion? Föreställ dig en bulldeg. Degen är späckad med russin och håller som bäst på att jäsa – placera dig nu i ett av dessa russins ställe, och fråga dig vad du ser. Svaret är oberoende av vilket russin du väljer: Om bulldegen inte är alltför ogenomskinlig, ser du hur alla omkringliggande russin rör sig bort från dig. Poängen med den här analogin är alltså att alla russin rör sig bort från varandra, men att detta inte beror på att russinen är i rörelse i degen, utan på att själva degen expanderar. Degen, det vill säga rymden. Russinen, det vill säga galaxerna. Okej? Låt oss, när vi ändå är igång, försöka förstå den allmänna relativitetsteorin. Föreställ dig en studsmatta. Visst, där är den, platt och fin. Lägger du till exempel en pingisboll någonstans på ytan ligger den alldeles still. Men! Pröva nu att placera ett bowlingklot i mitten av mattan. Vad händer? Jo, förstås, ytan kommer att bukta nedåt, ungefär som på en skål, och lägger du nu dit en pingisboll kommer den ofrånkomligen att rulla in mot mitten. Sådärja! Allmän relativitetsteori: Rummet talar om för massa hur den skall röra sig, massa talar om för rummet hur det skall krökas, för att citera den amerikanske fysikern John Wheeler. Faktum är att massa talar om inte bara för rummet utan också för tiden hur den skall krökas – studsmattans tvådimensionella yta i exemplet representerar alltså i själva verket en 3+1-dimensionell rumtid, och någon motsvarighet till den tredje dimensionen som mattan kröker sig i finns egentligen inte. I exemplet med studsmattan är det dessutom gravitationen som drar ned bowlingklotet mot marken och skapar buktningen i gummiytan, och som får pingisbollen att rulla ned längs den. I verkligheten är gravitationen ingenting annat än rumtidens krökning i närvaro av massa – det är alltså ingen annan yttre kraft som får kroppar att söka sig till varandra, bara ett slags minsta motståndets princip hos kroppar i rörelse, och deras egen krökning av rumtidsväven. Det är någonstans här vi tvingas inse att verkligheten är komplicerad – det som gör den begripliga bilden begriplig, är att den är förenklad. Richard Feynman, en av 1900-talets främsta fysiker, yttrade en gång sin motvilja mot att likna den elektromagnetiska kraft som skapar attraktion mellan två magneter vid ett gummiband. Visst, den drar ihop dem precis som ett gummiband skulle göra – men, invände han, vad är det egentligen som får ett gummiband att bete sig som ett gummiband? I sista instans, samma elektromagnetiska kraft som vi ville förklara med gummibandsliknelsen – resonemanget går i cirkel! Är det då ens i princip möjligt att genom enkla bilder förmedla subtila fysikaliska fenomen som rumtidens krökning? Det enkla svaret är förmodligen: Nej, inte utan att tänja på sanningen. Men hur sanningen faktiskt ser ut är heller inte uppenbart – låt oss ta Einsteins speciella relativitetsteori som exempel. Den här teorin, som är mycket väl bekräftad, framställer rumtiden som en sorts fyrdimensionell limpa, med skivor som var och en svarar mot ett nu. Eftersom olika observatörer definierar sitt nu på olika sätt finns det många sätt att skiva limpan på – och av det skälet gör den här modellen ingen skillnad mellan förflutet och framtid. Men, hur ser egentligen korrespondensen ut mellan den teoretiska modellen och den verklighet den avbildar? Skall det anses fastslaget att framtiden är fullständigt bestämd och existerar i lika hög grad som det förflutna? Eller, är teorin ingenting annat än en användbar bild – en metafor som förmår fånga viktiga aspekter av tillvaron, men inte dess helhet? Om bulldegen och studsmattan i första hand är oprecisa, pedagogiska liknelser avsedda att förmedla något av fysikens smak och doft till lekmannen, är relativitetsteorin, liksom fysikens övriga modeller, en matematiskt väldefinierad konstruktion, som tillåter oss att träda in i den och därifrån genom beräkningar utvinna ny kunskap om världen; kunskap som sedan kan mätas mot observationer och experiment. Men, bara för att en modell förmår producera korrekta förutsägelser, måste den då vara sann? Den amerikanske fysikern Murray Gell-Mann fann vid 1960-talets början ett matematiskt argument för att partiklarna i gruppen hadroner, däribland protoner och neutroner, borde vara uppbyggda av mer fundamentala beståndsdelar. Om man antog existensen av sådana partiklar, med laddning av en typ man aldrig tidigare sett, förenklades teori och beräkningar avsevärt. Gell-Mann kallade de hypotetiska partiklarna för kvarkar, ett ord lånat från James Joyces nydanande roman Finnegans wake. Kvark, på engelska quark, inte långt ifrån quirk som i något udda – udda, men likafullt användbart. Och det var också så Gell-Mann själv betraktade sin upptäckt – som ett matematiskt redskap, utan motsvarighet i den fysiska verkligheten. ”Den konkreta kvarkmodellen – den är för dumskallar!”, lär han vid något tillfälle ha slagit fast. Några år senare kom de första experimentella beläggen för kvarkarnas existens från en accelerator i Stanford. Även med realistens övertygelse om att det finns en objektiv verklighet att upptäcka, inser vi att kunskap om denna verklighet endast kan nå oss genom den mänskliga erfarenhetens raster, om det så är i form av sinnesintryck eller matematik. Hur skall man veta vad som är bild, och vad som är verklighet? Om modellerna är liknelser, exakt vad är det som de efterliknar? I och med kvantmekanikens framväxt under 1900-talets första hälft, skapades en medvetenhet hos fysikerna om att relationen mellan matematik och naturligt språk, liksom mellan matematik och verklighet, är långt ifrån okomplicerad. Inom kvantfysiken, menade den danske fysikern Niels Bohr, kan språket på sin höjd användas som i diktkonsten. Är partikel en meningsfull bild? Ibland. Är våg en meningsfull bild? Ibland. Är det begreppet ”fält” vi bör använda oss av för att förstå hur krafter och materia interagerar? Tja, vem vet – det har i alla fall hjälpt oss att göra mycket exakta förutsägelser om verkligheten. Det vardagliga språkets metaforer betonar någon eller några aspekter av det de gestaltar, men utelämnar andra – detta gäller även de matematiska modeller som vi upprättar för att beskriva verkligheten. Matematiken har en anmärkningsvärd förmåga både att beskriva den fysiska världen, och att hjälpa oss finna ny kunskap om den – men den har också förmågan att lika övertygande beskriva världar som bevisligen inte är våra. Kanske är detta något att hålla i minnet, när vi låter ekvationerna leda oss fram till existensen av parallella universum och dolda dimensioner. Framför allt bör vi minnas det när vi använder kategorier och bilder förankrade i vår sinnliga erfarenhet, för att beskriva de aspekter av verkligheten som undflyr våra sinnen. Som Bohr framhöll kan den språkliga poesin etablera fruktbara associationer och antyda djupa sanningar – men den bör inte alltid läsas bokstavligt. Det finns goda skäl att tro att samma sak gäller för de vetenskapliga modellerna. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Teknisk utveckling förknippas med innovativa idéer, men den kan också ses som en historia om investering. Både varan och det man betalar för den med är tid, konstaterar ingenjören Christina Gratorp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag har inte tid. Är det min vanligaste tanke? Jag bär tiden som ett juvelsmycke i fickan, och tar bara fram den vid speciella tillfällen. I övrigt råder återhållsamhet. Det är så mycket som ska göras. Helst ska det göras fortare än i går, så att jag kan spara lite av den gnistrande bristvaran. Att spara tid är ett heltidsarbete. För mig är det bokstavligen så, eftersom jag arbetar med att programmera fiberoptiska nätverk till att fungera lite, lite snabbare för varje ny rad kod. Sedan kan någon annan spara en nanosekund eller två. Hastighet är teknikutvecklingens imperativ, i allt från transportmedel till processorer, och ända sedan industrialiseringen tog fart har strävan efter högre tempo varit modernitetens följetång. Som ett nav i accelerationssamhället tronar Silicon Valley. Här har arbete stått i centrum sedan långt innan elektronikeran tog fart. När spanska erövrare anlände till Santa Clara-dalen år 1769 möttes de av storslagen ekologisk mångfald, rikliga färskvattenreserver och Ohlonefolkets väldokumenterade gästvänlighet. Spanjorernas etablering blev starten på den överproduktion som än i dag kännetecknar Silicon Valley. Ackumulationen av de enorma rikedomarna återinvesterades i tekniker för att höja produktionstakten ytterligare. För det krävdes lika enorma naturresurser, arbetsinsatser och hundratusentals människoliv. Förslavningen av Ohlonefolket ledde till vad vi nu för tiden kallar ett folkmord. Behovet av tungt och farligt arbete i Santa Clara-dalen har sedan dess bara ökat, under Kaliforniens guldrush, Amerikas största fruktodlingsindustri och nu när platsen blivit hela världens teknikcentrum. Historien om teknisk utveckling kan också ses som historien om finansiering. I dag associeras Silicon Valley med det allra senaste, och målet är fortfarande att höja hastigheten. I denna teknopolis etablerar sig företag för att ragga finansiering och här finns de stora pengarna. The Big Five – alltså företagen Amazon, Apple, Facebook, Google och Microsoft – har tillsammans en ekonomi som är större än Storbritanniens. Och kanske är det någonstans här svaret på frågan om varför tiden aldrig räcker till står att finna. Finansiärer letar ideligen efter sådant som går att förpacka, sälja, återförpacka och sälja igen. Som illusionen om tidens knapphet. Som kontrast till den populära bilden av en ensam, genial uppfinnare som förändrar världen med idéer, kan man tänka sig teknikhistorien som ett resultat av investeringar. Tid är verkligen pengar. Frågan är vems arbete det tekniska överflödet lyckas ersätta. En närmare titt på historien avslöjar intressanta sidoeffekter. Snarare än att spara tid tycks modernitetens lösningar förskjuta den. Antingen genom att hacka upp den eller genom att omfördela den mellan grupper i samhället. Telegrafnätet, detta viktorianska internet, var till exempel helt beroende av de många springpojkar som levererade telegrammen mellan telegrafcentralen, hushållen och kontoren. Att tekniken förlitade sig på manuell och billig arbetskraft blev tydligt i den eskalerande konflikt som å ena sidan kom att handla om synen på barnarbete, och å andra sidan om behovet av en infrastruktur som bar upp stora ekonomiska intressen. Ett mer nutida exempel är det digitaliseringsarbete som bibliotekarier utför dagligen när de märker och kontextualiserar information, och tillgängliggör den i våra nätverk. Utan sådant här manuellt, och tidskrävande, metadataarbete skulle elektronisk information vara en hopplös samling nålar i en lika hopplös samling höstackar. På samma sätt utför vi som använder sociala medier ett kontinuerligt arbete när vi förser The Big Five med information om oss själva – utan att vi tänker på det som just arbete. Produkterna som sägs kunna spara tid i våra hushåll följer samma mönster. När mikrovågsugnen för hemmabruk lanserades på 1980-talet innebar det helt nya krav på obrutna fryskedjor – från leverantör till matbutik till den privata frysen – och dagens mobiltelefoni gör att vi tar med jobbet till hemmet och hemmet till jobbet. Sociologen Judy Wajcman har med hjälp av tidsdagböcker visat att den tid vi lägger på hushållsarbete inte har minskat med mikroelektronikens intåg. Tvärtom gör till exempel mikron att vi tinar maten mer aktivt än om vi bara lagt fram brödlimpan över natten. Kanske är det inte konstigt att våra känslor kring accelerationssamhället är ambivalenta. Summan av den berömda kardemumman verkar alltför ofta bli noll. Eller, enligt Wajcman, till och med minus. För miljön har den utan tvekan blivit negativ. Under de tvåhundrafemtio år som gått sedan spanjorerna anlände Santa Clara-dalen har landskapet totalt förändrats. Den bördiga jorden är utarmad, full av guldruschens gruvbrott och kvicksilverutsläpp, och grundvattnet förvandlat till övergödda avlopp. Och hur fläckfria tekniktillverkarnas renrum än är på insidan är kemikalierna som används i modern elektronik livsfarliga för dem som arbetar där. Silicon Valleys näst intill mytologiska status gör det svårt att påminna sig om att det faktiskt är en plats där människor bor, arbetar och lever. Likaledes kan det vara svårt att se att det vi kallar mjukvara inte är viktlösa, immateriella idéer, utan högst materiella företeelser med sin egen komplexa tillverkningslogik. Silicon Valley är i dag en av Nordamerikas mest förorenade platser, trots att en stor del av tillverkningen har flyttat utomlands. Det som en gång kallades The Valley of Heart’s Delight går nu under namnet The Valley of Toxic Fright. Men om själva meningen med uppfinningen är att generera rikedom, är det verkligen förenligt med att spara tid? Klocktiden kan förvisso ingen betvinga, men vad är väl den perfekta produkten om inte något som lyckas konstruera tidens ständiga pågående till ett ständigt pågående slut? En bristvara vi måste köpa igen och igen, ett omättligt fortlöpande underskott. Och till sist leder oss Silicon Valleys uppfinningar tillbaka till det egna jaget. Det som ska befria oss från oss själva – från livets trista göromål, malande upprepningar och småskaliga livsuppehållande åtgärder – ringar in och förstärker våra kroppsliga behov. Så har till exempel robotdammsugaren höjt kravet för vad som anses vara rent och våra personliga varumärken flyter ihop med våra personligheter. Vår biologi framstår som sköra glaskonstruktioner och våra identiteter som bortskämda snorungar, i konstant behov av uppmärksamhet för att hållas uppblåsta. Trixandet och pumpandet kräver ett oupphörligt flöde av mikroarbete. Samtidigt jobbar mediaplattformarnas moderatorer med att ihärdigt rensa bort sådant som anses vara för magstarkt. Teknik är med andra ord inte särskilda fenomen som flyter ovanpå våra övriga liv, utan ingår i en teknosocial verklighet där vi ständigt förhandlar och omförhandlar dess villkor – med oss själva, med varandra och med naturen. Så med dessa nya former av arbete kommer här en stulen uppmaning: fråga inte vad Silicon Valley har gjort för dig, utan vad du har gjort för Silicon Valley.Christina Gratorp, skribent och ingenjör Lästips Pressed for Time - Judy Wajcman, University of Chicago Press, 2016. The Silicon Valley of Dreams - David N Pellow, Lisa Sun-Hee Park, Penguin press, 2002. Media Technologies - Tarleton Gillespie, Pablo J Boczkowski, Kirsten A Foot, The MIT Press, 2014. Nollsummespelet - Alf Hornborg, Bokförlaget Daidalos, 2015.

Tid är en sak, tideräkning något helt annat. Dan Jönsson reflekterar över tiden och det samtida, krafter som kan få både börser, människor och politiska system att krascha. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Vissa böcker ska man inte sätta i händerna på barn. Som Jules Vernes ”Jorden runt på åttio dagar” till exempel. Jag tror jag var tio år när jag läste den och det var alldeles för tidigt. Jag minns fortfarande den fullständigt vimmelkantiga känslan efter slutscenen, där Phileas Fogg kliver in på Reformklubben exakt ett dygn försenad – tror han: vad han inte inser är att han genom att ha färdats österut har tjänat ett dygn och i och med det helt oväntat har lyckats vinna vadet om de tjugotusen punden. Jag kunde inte sova på en vecka. Hur kunde Fogg ha tjänat ett dygn när han i verkligheten måste ha förlorat ett? I hans verklighet hade det ju gått åttioett dygn medan det för dem som höll sig hemma bara hade gått åttio? Betydde det i så fall inte också att han hade blivit ett dygn äldre än alla andra?  Sedan dess har jag förstått att Jules Vernes poäng var att visa att tid är en sak, tideräkning däremot något annat. Och att den skillnaden i en värld av moderna kommunikationer faktiskt får en praktisk betydelse. Det känns förstås bra att förstå det, även om jag också tror det kan vara bra att ha med sig den där barnsliga svindelkänslan i en värld som tycks ha tappat känslan för tid, där bara tideräkningen gäller. Den globala samtidighet som Jules Vernes roman anade födelsen av hanterar vi idag som en självklarhet. När vi landar någonstans efter en långflygning sätter vi oss och äter frukost även om det för oss egentligen är mitt i natten. När vi skypar med Australien stör vi oss på tidsfördröjningen i satellituppkopplingen. Allt sker på en gång överallt, samtidigt. I vår smartphone. Denna samtidighet är något vi aldrig kommer undan, och ständigt bär med oss. Filosofen Hannah Arendt föreslår i inledningen till sin bok ”Människans villkor” att vår civilisation trädde in i en ny epok 1945, med den första atombomben. Hotet om total förintelse markerar den nya tidens slut och början på något annat, ett slags akut modernitet som vi så här ett drygt halvsekel senare kanske skulle kunna kalla ”det samtida”. Detta ”samtida” är förstås inget som uppstår över en natt. Det föds ur moderniteten när dess idéer om en värld i ständig framåtskridande förändring av olika skäl vittrar sönder eller får en otäck bismak av förödelse och död. Kommunismens fall och den kapitalistiska globaliseringen leder till föreställningar om ett historiens slut, där den moderna framstegstanken drivits till sin logiska slutpunkt, en ”nutopi”. Denna självtillräckliga samtidsvärld saknar förmågan att föreställa sig någonting bortom sin egen horisont, all förändring uppfattas därför som skrämmande. Det samtida tillståndet är inte samma sak som samtidighet, men samtidigheten är en förutsättning för det. Det kräver därför något som den tyske författaren Rüdiger Safranski i sin fängslande lilla bok ”Tid” beskriver som ett ”församhälleligande” av tiden. Numera tänker vi knappt på det längre, men till och med inom ett land som Sverige skiljer sig den naturliga soltiden faktiskt ganska mycket mellan till exempel Bohuslän och Gotland. Det var en självklarhet förr, när varje ort hade sin lokala tid och tidshorisonten så att säga sammanföll med den geografiska. Men när järnvägarna började anläggas på artonhundratalet blev det ohållbart. En synkroniserad svensk normaltid infördes 1879, ungefär samtidigt som i de flesta europeiska länder. Med ens blev nationalstaten en gemenskap som gick att uppfatta inte bara i rummet, utan också i tiden. Nationen hölls ihop av sin samtidighet. Safranski ser två konkreta förutsättningar för denna samhälleliga tid – klockan och pengarna. Medan klockan anger takten i det offentliga livet så blir pengarna ett sätt att ta kontroll över tidens flyktighet. Pengar är nämligen bland mycket annat ett medel för att skjuta upp konsumtion: en sorts tidskapsel med andra ord som gör det möjligt att välja mellan olika alternativ. Istället för att få lönen in natura kan jag med pengarna jag får kanske lägga undan lite och så småningom ta körkort eller köpa hus. Pengarna vidgar tidshorisonten, och alla penningtransaktioner innebär därför också en spekulation i framtiden, en handel med tid. Men framtidsmöjligheterna existerar förstås bara där pengarna är giltiga. Som Safranski konstaterar bygger hela den samhälleliga tidsregimen på en fiktion där minsta tvivel kan räcka för allt ska falla ihop. Och det tycks som om ju större det samtidiga rummet blir, och ju mer friktionsfritt penningtransaktionerna kan utföras, desto bräckligare blir den här fiktionen. Finanskrisen 2008, skriver Safranski, måste ses som en kris för den ekonomiserade tiden – det visade sig kort sagt att den framtid som kreditsystemen hade spekulerat i redan var konsumerad. Globaliseringen och digitaliseringen har alltså paradoxalt nog krympt perspektiven på nytt, och ingenstans blir det så tydligt som i den samtida finansindustrin där transaktionernas tidshorisonter numera begränsas till mikrosekunder. Hur extremt sårbara systemen är visade sig under den så kallade Flash Crash i maj 2010, när den amerikanska aktiemarknaden totalkollapsade på ett par minuter och sedan återhämtade sig, efter att en automatiserad algoritm hade börjat löpa amok. Finanskrisen blev på så vis också en kris för det samtida som idé. Krisen avslöjade helt enkelt det illusoriska i samtidigheten: hur den ekonomiska – och förstås mänskliga – verkligheten alltid utspelar sig i olika tider. Spekulantens hypersnabba vinster betecknar i systemets andra ände pensioner och bostäder som ska försäkra lån- och löntagare om en trygg framtid. Det är alltså tal om en skalförskjutning som märks inte bara i finansvärlden. Safranski beskriver till exempel hur vår tids alltmer intensiva transporter gör att tid och rum rent fysiskt kommer i konflikt med varandra: ”som om den förjagade tiden hämnas på rummet” när landskapet fylls med motorvägar, järnvägar och flygplatser. Och på ett rent vardagspsykologiskt plan märks det förstås i hur våra hjärnor får allt svårare att reagera på all information när det en gång så vidsträckta jordklotet har krympt ihop till en smartphones storlek. Förr eller senare får det konsekvenser. Dessa konsekvenser kan alltså vara ekonomiska, i form av krascher och kriser. De kan vara mentala, i form av utbrändhet. Men de kan också vara politiska – något som blir uppenbart just nu, när det samtida tillståndets grundläggande konservatism tycks vara på väg att slå över i den reaktionära nostalgi som Zygmunt Bauman i sin sista bok har gett namnet ”retrotopi”. Kanske är det så enkelt att framtidstro kräver viss besinning? Lite perspektiv? Poeten och gör-det-själv-filosofen Ladislaus Horatius brukade ha för vana att med jämna mellanrum dra i snabbtågens nödbromsar i protest mot accelerationen. De australiska aboriginerna brukade efter en lång vandring sätta sig ner i några timmar för att själarna skulle hinna ifatt. Själva kan vi kanske då och då kasta en blick mot stjärnorna och ägna en flyktig tanke åt att det vi ser egentligen är en sedan flera miljoner år förgången värld. Bara så vi inte skrattar om vår tioåring har lite svårt att sova efter att ha läst Jules Verne. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Rüdiger Safranski: ”Tid - Vad den gör med oss och vi med den”, översättning Joachim Retzlaff, Bokförlaget Daidalos 2016.

Kommer ni ihåg tidsfördrivet? Något man ägnade sig åt när tiden gick för långsamt. Nuförtiden tycks folk snarare lida av tidsbrist och tidshunger. Ylva Herholz reflekterar över vad det gör med oss. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Man saknar kon först när hon är borta, som bekant. Så är det med tidsfördrivet, för min del. Själva ordet, och allt vad det rymde. Nu när det liksom inte längre har någon plats. För de flesta av oss gäller ju tvärtom att vår tid är överbelamrad. Ända in på söndagarna. Den framstående tyske sociologen Hartmut Rosa, som länge forskat och skrivit om tid, har i olika sammanhang använt uttrycket ”tidshunger” om våra dagars förhållande till tid, och all vår strävan att både spara tid, och att hinna mer. Ordet träffar rätt. Ger resonans, för att låna ett annat begrepp som Rosa använder sig av. Tidshunger. Tidsfördrivet återigen tycks ha haft sin storhetstid mellan 1920 och en bit in på 60-talet – om man utgår från antalet utgivna böcker med termen i titeln, vilket kanske kan ge en vink om saken. En slagning i den så gott som allomfattande svenska bibliotekskatalogen Libris ger 93 träffar, tidskrifter inräknade, under ett totalt tidsspann på mer än 350 år. Nära hälften av dem är utgivna under de där drygt fyra 1900-talsdecennierna. Tidsfördrivets glansdagar sammanfaller alltså ganska väl med folkhemstiden i Sverige, kan man säga. 1943 kom exempelvis en bok som hette ”Hemtrevnad och uteliv till husbehov och tidsfördriv”. På 50-talet kunde det heta ”Hemliga klubben experimenterar: naturvetenskapliga tricks och tidsfördriv”. Det här är knappast en slump. När allt var välordnat, hyggligt och tryggt, och religionen bortrationaliserad, måste man ju fylla den erövrade tiden med något. Från 1960-talet och framåt är så frekvensen utgivna tidsfördrivsböcker  i sjunkande. Och ordet får efterhand en snarast negativ klang. Som i ”Datorspelande för äldre – bara tidsfördriv eller något mer?”, från 2005. Hartmut Rosas bok Beschleunigung, acceleration, kom ut det året – en granskning av tidsstrukturernas förändring i moderniteten; han har levererat flera uppmärksammade titlar på temat sen dess. Om den samhälleliga uppvarvningen, och vad han kallar social acceleration. Rosa pekar bland annat på hur starkt, och hur djupgående, vårt förhållande till tid påverkar och manifesterar sig i vårt sätt att förhålla oss till världen, och vara i den. Den teknik som vanligen skapats för att som det heter spara tid (fast det egentliga syftet i åtskilliga fall väl ändå har varit att frambringa vinst, till upphovsmän och producenter… ), ja, den har ändå inte gjort riktigt detta med tiden, som vi märkt: parallellt med allt det ofantliga tidssparandet tycks ju förnimmelsen av att tiden är knapp bara ha tilltagit. Möjlighetsutbudet har också vällt över alla bräddar, i takt med att teknologin så att säga både har krympt och öppnat världen. All denna sammantagna och tilltagande potential och hastighet på alla möjliga områden förändrar också oss själva: detta att vi tvingas anpassa oss, synkroniseras med den uppdrivna farten, påverkar inte bara vad vi gör, på ett konkret plan, och hur, utan även våra förutsättningar, våra egenskaper och vår grundläggande hållning. Något som ju inte är fel i sig – så länge det blir en ändring till det bättre. Det moderna samhället kan vidmakthållas bara genom tillväxt, måste som land vara innovativt, ligga i och skynda på för att behålla sin plats i världen, och sina strukturer – och detsamma gäller för den enskilda medborgaren; så känner vi någonstans inom oss att vi för varje år måste springa ännu lite fortare, för att inte trampas ner. Rosa menar bland annat att vi av bara farten gradvis också förfrämligas inför världen, förlorar resonansen i förhållande till den, och till mänskorna runtomkring oss. Resonans, som bygger på ömsesidighet, och har med relation att göra – och all sådan kräver tid, tillräcklig tid. Att även tiden har materialiserats, ekonomiserats, i moderniteten (den har  blivit ett objekt, som vi vill kontrollera) tycks snarast ha fått den att behärska oss, mer och mer. Som med det mesta som vi konsumerar utan måttlighet. Det begär som driver jakten på tidsvinster och allt vad de utlovar har bara expanderat. Tidshungern. I uppvriden grad kan den övergå i … glupskhet. Nära släkt med girigheten. Inte är det helt lätt att värja sig mot drivkrafterna heller. Vi är inslungade i en slags accelerationstotalitarism. Vem som där faktiskt trycker på de avgörande tangenterna – tja, vem vet riktigt det? Ett och annat styrelserum är tveklöst inlänkat i det nätverket. Vill man vara satirisk kan man här instämma med Bertolt Brecht: att det är människan som är felet. Som han skrev i en dikt, i tredje versen: ”General, människan är mycket användbar. Han kan flyga och han kan döda. Men han har ett fel: han kan tänka.” En variant av idag kanske kunde lyda: Entreprenör, människan är väldigt användbar. Hon kan generera pengar, och makt. Men hon har ett fel: hon kan tänka. Men visst, det har redan avhjälpts – med allt fler frestande skärmflöden i våra digitala apparater. Som pockar på uppmärksamhet. Vips, så forsar tiden iväg. Klipps sönder. Så kan ingen tänka mer. Också tänkande behöver tid. Tid att tänka på exempelvis hur det är ordnat här i världen. Som nu ses som en enda stor marknadsplats. Där uppmärksamhetsekonomin härskar. När din uppmärksamhet som där blivit hårdvaluta fångas in tar den inte minst av din tid. Den fördriver tiden för oss. Augustinus, filosofen och kyrkofadern, skrev om tiden – och bland annat i förhållande till uppmärksamheten – i sina ”Bekännelser”, på 300-talet. Det är fortfarande svindlande läsning. I princip har vi inte kommit längre än han ifråga om vad tid faktiskt är (om man bortser från fysikens upptäckter, som dock få av oss förstår innebörden av). Augustinus tänkte sig att tiden i vårt medvetande så att säga hanteras av instanserna förväntan, uppmärksamhet och minne – för det kommande, det pågående respektive det förgångna. I våra dagar verkar balansen ha rubbats här. För mycket fokus på det flyktiga nuet, för mycket av effektivitetsdriven aktivitet, av uppmärksamhet och förnimmelser som i stigande tempo proppas in i det; ett alltmer uttänjt nu. Det är klart att allt detta påverkar tiden som helhet, och vårt sätt att vara i den. Den som trots allt råkar ha lite tid över, och vill försöka tänka något över alla dessa sakernas tillstånd, bör kanske betänka att redan Augustinus – som ändå levde och verkade långt före den stora tidshungerns, den sociala accelerationens och uppkopplade uppmärksamhetens dagar – ja, att han, då han föresatt sig att undersöka och begrunda exempelvis tiden, fick beordra sin tanke att inte störa honom – eller som han skrev: ”…snarare stör inte dig själv, med larmet från dina intryck!”. Ylva Herholz, journalist och författare Hartmut Rosa på svenska Acceleration, modernitet och identitet – tre essäer. Översättning Joachim Retzlaff, Daidalos, 2014.

Är alverna i Tolkiens "Sagan om ringen" nazister? Och orkerna ryssar? Skribenten Lars Lovén guidar till det komplicerade ryska mottagandet av en av världens mest sålda böcker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vad gör man om man uppriktigt älskar en bok, men inser att man själv stått modell för antagonisten? Och när man försöker identifiera sig med fienden upptäcker att den inte bara är ond, utan även genetiskt förutbestämd att vara det, och dessutom saknar rimliga motiv för sina handlingar? När den är en ork. Den ryske författaren Kirill Eskovs roman ”Den sista ringbäraren” bygger på idén att “Sagan om ringen” är segrarnas propaganda, ett uppenbart lögnaktigt verk för att försköna ett brutalt krig och det efterföljande folkmordet. Här får man följa en orkisk sjukvårdare från det vetenskapligt avancerade och relativt toleranta Mordor på flykt undan västmakternas utrotningskrig. Men kanske ska vi inte använda ordet ork, det är ett rasistiskt och fördomsfullt uttryck. Boken är en litterär lek i en åtminstone 2000 år gammal tradition där ett av de äldsta bevarade exemplen är den grekiske talaren Dion Chrysostomos “Trojanska tal.” Chrysostomos, som är en pseudonym och betyder guldmun, hävdar att grekerna inte alls vann det trojanska kriget. För att visa det använder han sig av stycken ur “Illiaden” och “Odysséen” men tolkar dem på motsatt sätt mot det gängse. Till exempel menar han att hemvändarna inte möttes som återvändande hjältar utan som en slagen armé. På ytan kan det påminna om den kontrafaktiska litteraturen, den som i sin mest kända form handlar om att Nazityskland vunnit andra världskriget. Men bara på ytan. Där den kontrafaktiska litteraturen tar avstamp i den verkliga historien men ändrar på själva förutsättningarna så utgår de litterära omskrivningarna från fiktiva världar men är mycket noggranna med fakta, om uttrycket tillåts. Man skulle istället kunna tala om ett slags konspirationsteoretisk läsning och sedan omtolkning, som menar sig blottlägga djupare sanningar som döljs i – och av – originalverken. Kirill Eskovs något omständliga metod går ut på att dekonstruera en tänkt episk berättelse som visserligen är identisk med Tolkiens trilogi men som han tänker sig inte är skriven i 1900-talets Europa utan i Midgård, långt efter ringens krig. Det låter honom betrakta texten som en historisk källa och ställa kritiska frågor till den. Slutligen rekonstruerar han en snarlik värld med samma grunddrag. Geografin, kronologin och huvudpersonerna finns där. Men annat, som idén om raser med genetiskt förutbestämda karaktärsdrag, har fått stryka på foten. Det stämmer inte med vår världsbild, resonerar Eskov, så hur ska man tolka de partierna? Ett sätt är att se texten som ett propagandaverk med syfte att avhumanisera fiendesidan. Och den där historien med Aragorn. Det dyker upp en okänd typ med en overifierbar 1000 år gammal släkthistoria och gör anspråk på Gondors tron. Och så lyckas han faktiskt bli kung. Det är uppenbart att han måste ha haft starka krafter bakom sig som ville placera honom på tronen. Kanske är han i själva verket bara alvernas marionett? Fakta, eller “fakta”, är det kit som fäster omtolkningen vid originalverket, som låter de båda versionerna skava mot varandra och skapa den spänning som den här sortens text lever på, där mening uppstår ur det faktum att texterna skiljer sig åt. Rent krasst rör det sig ju inte om fakta alls, för vad säger att Dimmiga bergen är verkligare än orkernas genetiskt betingade ondska? Men det spelar mindre roll så länge det fungerar. Det är illusionen av att omtolkningen bygger på fakta som är det viktiga. Misslyckas tricket, eller om man hittar på för mycket alternativ fakta, framstår det som om man skapat en helt annan fiktiv värld och omtolkningen tappar ofelbart i kraft. Men det är inte bara originalets fiktiva verklighet som omtolkningen hämtar mening ur, på andra sidan finns den vanliga verkligheten. För Chrysostomos tal handlar inte bara om det trojanska kriget, de fyllde också en politisk funktion för samtida läsare i den romerska provins där Troja tros ha legat och som Chrysostomos själv härstammade från. Texterna återupprättar trojanerna, originalverkens förlorare och det helt oavsett om Chrysostomos själv trodde på det han skrev eller om det bara handlade om en intellektuell lek, något som är omstritt. På samma sätt är romanen ”Den sista ringbäraren” inte bara ett tillrättaläggande inom Tolkiens universum. Den är också ett försvarstal för ryssarna. I det som var Sovjetunionen finns nämligen en vitt spridd idé om att ”Sagan om ringen” egentligen handlar om kalla kriget, att Mordor är Sovjet och orkerna ryssar. Länge fick Tolkiens böcker inte ges ut i Sovjet, bortsett från en tillrättalagd version av Bilbo där extra känsliga ord, som “personlighet”, i beskrivningen av draken Smaug, hade tagits bort. Det kunde nämligen leda tankarna till ordet “personlighetskult” och i sin tur till Stalin. Och när den första delen av “Sagan om ringen” till slut ändå översattes i början av 80-talet så höll Ronald Reagan sitt tal om Sovjet som ondskans imperium, ett tal där han enligt många uttolkare lånade från den gode trollkarlen Gandalf. Det bekräftade vad man inom den sovjetiska ledningen hela tiden trott, Tolkien syftade på dem. Utgivningen av bok två och tre stoppades och den allegoriska läsningen blev etablerad på allvar. Det är myllan för den ryska revisionistiska tolkienlitteratur som uppstått efter Sovjetunionens fall och som “Den sista ringbäraren” är en del av. Ett annat viktigt verk är Elhe Niennas “Ardas svarta bok”. Där har Tolkiens onde gud Melkor, mer känd som Morgoth, huvudrollen. Karaktären lånar också en hel del från Satan i John Miltons “Det förlorade paradiset”. Det finns också något i själva formen för litterära omtolkningar, i hur upptagna de är av påstådda orättvisor och upprättelse, som gör att de lämpar sig extra väl för revanschistiska projekt. Genom all skenbar beröring med fakta och sökandet efter en sann version får de till slut en aura av verklighet. Eller åtminstone av att ha bäring på verkligheten. Vilket de naturligtvis har, eller naturligtvis inte har, beroende på vilken kraft man tillskriver litteraturen och hur rimliga man tycker att de allegoriska läsningarna är. Men vill man undvika allt det litterära krånglet finns det också ett enklare och betydligt mer rättframt sätt att göra revanschistisk politik av Tolkien, ett sätt som blivit allt mer populärt i takt med att nostalgin för Sovjet vuxit. Nationalistiska debattörer har fört fram idén att ryssarna måste bli orker igen och sluta låtsas vara alver. Och då talar vi inte om känsliga och intelligenta orker i Kirill Eskovs anda utan om den vanliga sorten, starka och hänsynslösa krigare i strid mot en degenererad och tolerant västvärld. Den mest vältalige av ork-apologeterna är Mikhail Elizarov. I hans ”Orksång” är ”Sagan om ringen” propaganda, alverna nazister och ryssarna orker, och så är vi tillbaka där allt började, med hjältar och avhumaniserade fiender, och vilka som är vad, det är avgjort redan från början, det beror på rasen. Eller nationen, om man så vill. Det är en strikt dualistisk och på många sätt väldigt tolkiensk läsning. Bara det att den håller på andra laget. Lars Lovén, skribent och kritiker Musik: Machina av Scott Buckley – www.scottbuckley.com.au

Den kristna och judiska tron förknippas med monoteismen, tron på en enda gud. Men berättelserna i Bibeln tycks visa att den berättelsen alltid möts av sin motsats, säger författaren Mattias Hagberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Låt oss ta det från början, den allra första början: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Berättelsen som inleder Första Mosebok är hisnande. Ur Intet skapas Allt. På en sida föds världen. Orden är knappa och klara. Här finns inget dödkött, inga poetiska utvikningar, ingen magi. Bara guds ord som inordnar och avskiljer. Det är en märklig berättelse. Uppräkningen är lika avskalad som en inköpslista. Här finns inget kaos, inga strider mellan monster och jättar, inga demoner eller ondskefulla vidunder. Nej, bara gud – ensam och allsmäktig. På många sätt liknar han en trädgårdsmästare eller möjligen en botaniker. Han kategoriserar och systematiserar. Allt framskrider sakligt och lugnt. Stolt betraktar han sitt verk och konstaterar gång på gång att det är gott, ja, till och med mycket gott. Redan här skulle Bibeln ha kunnat sluta, precis där den börjar. Vad mer finns att tillägga eller utföra? Världen är fulländad. Gud har, i sin oändliga vishet, skapat något som bara är gott. Allt stannar upp. Stillhet råder. Men stundens harmoni är snart över. För att fullt ut förstå den skapelseberättelse som inleder Första Mosebok måste man veta något om Bibeln och dess tillkomsthistoria. Den inledande historien är nämligen inte alls den äldsta. Tvärtom. Den skapelseberättelse som fyller det första kapitlet är tämligen ung, åtminstone med bibliska mått mätt. Den tillkom förmodligen någon gång under 500-talet före vår tideräkning, under eller direkt efter israelernas femtioåriga exil i Babylon. Den är mer en slutpunkt än en startpunkt. Den kan ses som kulmen på en flera hundra år lång utveckling mot monoteism. Exakt hur övergången från polyteism till monoteism såg ut är det ingen som vet. Vissa forskare ser den som en gradvis förskjutning, från månggudadyrkan via föreställningen om en höggud, som stod över alla andra gudar, fram till idén om den enda, allsmäktiga guden. Andra ser den som en revolutionerande, ideologisk omvälvning påskyndad av den babyloniska fångenskapen. I mötet med Babylons nationalgud Marduk upphöjde israelerna Jahve till världens enda härskare. Profeten Jesaja ropade ut det nya budskapet: Vänd er till mig, folk från hela jorden, så ska ni bli hjälpta. Jag är Gud, ingen annan finns. Jag svär vid mig själv, det jag säger är sant, mitt ord står fast: För mig ska alla böja knä. (Jesaja 45:22-23) En enda gud, höjd över världen – ren och utan egenintresse. Det är en vacker tanke – fulländad och oemotståndlig. Men är den ens möjlig? Redan i Gamla Testamentet svajar konstruktionen betänkligt, som om dess väldiga anspråk väger för tungt. I Bibelns mest litterära text, Jobs bok, ställs den oundvikliga frågan om den allsmäktige gudens ansvar för allt det onda som drabbar blint: Oskyldig eller skyldig, han förgör dem båda. När olyckan plötsligt dödar hånler han åt det oskyldigas undergång. Världen är utlämnad åt en brottsling, han gör dess domare blinda. (Job 9:22-24) Hos Job förvandlas den stora guden till en förbrytare, till en diktator sm inte förmår att skilja de onda handlingarna från de goda, ja, till en totalitär instans som omfamnar allt – och därmed inget. Den som är domare kan inte också vara åklagare. Den som är bödel kan inte också trösta. I samma stund som gud blir allhärskare, i samma ögonblick som monoteismen segrar, börjar återtåget. Så föds guds antites – djävulen. Han är nödvändig, om inte allt ska rasa. Den Onde, eller Satan om man så vill, har ingen framträdande plats i den hebreiska bibeln, men i det judiska tänkandet växer hans inflytande under de första århundradena före vår tideräkning, framför allt i den apokalyptiska litteraturen. Och i Nya Testamentet har han en framträdande plats. Det lugn som råder i skapelseberättelsens stilla uppräkning och uppdelning av världen känns plötsligt mycket avlägset. I Nya Testamentet råder istället ett slags kosmiskt krig. I Andra Thessalonikerbrevet skriver Paulus: Då ska den Laglöse uppenbaras, han som herren Jesus ska dräpa med andedräkten ur sin mun och förinta med glansen vid sin ankomst. Den Laglöses ankomst är ett verk av Satan och sker med stor makt, falska tecken och under och med orättfärdighetens alla konster… (Andra Thessalonikerbrevet 2:8-10) På samma gång som världen blir dualistisk splittras herren i tre delar: fadern, sonen och den helige anden. I Nya Testamentet är vi tillbaka i en forntida värld full av gudar och gudomliga väsen, såväl onda som goda. Vid sidan av den mystiska treenigheten och djävulen vimlar där av änglar och demoner. Det är nästan som om Bibeln bär på ett underliggande budskap om den rena monoteismens omöjlighet, som att den innerst inne är en berättelse om polyteism. Eller åtminstone en berättelse om en evig och inneboende spänning mellan monoteism och polyteism, mellan det eviga och det föränderliga, mellan det fasta och det flytande, mellan det sanna och det sannolika, mellan det entydiga och det mångtydiga. Eller, om man så vill, mellan det totalitära och det pluralistiska. Den som läser noggrant upptäcker snabbt att såväl gamla som nya testamentet inte väjer för det motsägelsefulla. Tvärtom. Det finns ett postmodernistiskt drag i hela bygget som är tilltalande. Varje berättelse möts av en motberättelse. Varje sanning av en annan sanning. Den inledande skapelseberättelsen hinner inte ens sluta innan en annan, helt annorlunda och mycket äldre tar vid. I det andra kapitlet av Första Mosebok skapas världen på nytt, men nu är tonen annorlunda och budskapet inte lika harmoniskt. I paradisets stillhet finns ett träd och en orm. Och bara några korta kapitel senare, efter att Adam och Eva fördrivits ur paradiset och efter att Kain mördat Abel, ligger en märklig passage instoppad som det kan vara värt att citera i sin helhet, för att den så tydligt bryter av mot alla senare föreställningar: När människorna nu började bli talrika på jorden och döttrar föddes åt dem, såg gudaväsendena att människornas döttrar var vackra, och dem de tyckte bäst om tog de till hustrur. Då sa herren: ”Min livsande ska inte bli kvar i människan för alltid – hon är dock av kött. Hennes livstid ska vara 120 år.” På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort. (Första Mosebok 6:1-4) Ändå lever bilden av den enda och allsmäktige guden starkt – framför allt inom kristendomen. Kanske har judendomen varit bättre på att ta vara på den motsägelsefullhet som finns i de ursprungliga texterna – på det polyteistiska, om man vill vara hädisk. Den rabbinska traditionen har ofta uppmuntrat meningsskiljaktigheter. Istället för att försöka destillera fram det entydiga ur det mångtydiga har det pluralistiska premierats. Författaren Amos Oz har fångat denna impuls med några vackra ord i en essä med den poetiska titeln ”Många ljus, inte ett ljus”. Han skriver: ”Judisk kultur heligförklarar oenighet i himlens namn.” Eller, för att parafrasera en av de mer kända meningarna i Nya Testamentet: Sanningens namn är Legion, för den är många. Mattias Hagberg, författare