Tiden 1: Balansen rubbas när vi vidgar nuet

Kommer ni ihåg tidsfördrivet? Något man ägnade sig åt när tiden gick för långsamt. Nuförtiden tycks folk snarare lida av tidsbrist och tidshunger. Ylva Herholz reflekterar över vad det gör med oss.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Man saknar kon först när hon är borta, som bekant. Så är det med tidsfördrivet, för min del. Själva ordet, och allt vad det rymde. Nu när det liksom inte längre har någon plats. För de flesta av oss gäller ju tvärtom att vår tid är överbelamrad. Ända in på söndagarna.

Den framstående tyske sociologen Hartmut Rosa, som länge forskat och skrivit om tid, har i olika sammanhang använt uttrycket ”tidshunger” om våra dagars förhållande till tid, och all vår strävan att både spara tid, och att hinna mer.

Ordet träffar rätt. Ger resonans, för att låna ett annat begrepp som Rosa använder sig av.

Tidshunger.

Tidsfördrivet återigen tycks ha haft sin storhetstid mellan 1920 och en bit in på 60-talet – om man utgår från antalet utgivna böcker med termen i titeln, vilket kanske kan ge en vink om saken. En slagning i den så gott som allomfattande svenska bibliotekskatalogen Libris ger 93 träffar, tidskrifter inräknade, under ett totalt tidsspann på mer än 350 år. Nära hälften av dem är utgivna under de där drygt fyra 1900-talsdecennierna.

Tidsfördrivets glansdagar sammanfaller alltså ganska väl med folkhemstiden i Sverige, kan man säga. 1943 kom exempelvis en bok som hette ”Hemtrevnad och uteliv till husbehov och tidsfördriv”. På 50-talet kunde det heta ”Hemliga klubben experimenterar: naturvetenskapliga tricks och tidsfördriv”. Det här är knappast en slump. När allt var välordnat, hyggligt och tryggt, och religionen bortrationaliserad, måste man ju fylla den erövrade tiden med något.

Från 1960-talet och framåt är så frekvensen utgivna tidsfördrivsböcker  i sjunkande. Och ordet får efterhand en snarast negativ klang. Som i ”Datorspelande för äldre – bara tidsfördriv eller något mer?”, från 2005.

Hartmut Rosas bok Beschleunigung, acceleration, kom ut det året – en granskning av tidsstrukturernas förändring i moderniteten; han har levererat flera uppmärksammade titlar på temat sen dess. Om den samhälleliga uppvarvningen, och vad han kallar social acceleration.

Rosa pekar bland annat på hur starkt, och hur djupgående, vårt förhållande till tid påverkar och manifesterar sig i vårt sätt att förhålla oss till världen, och vara i den. Den teknik som vanligen skapats för att som det heter spara tid (fast det egentliga syftet i åtskilliga fall väl ändå har varit att frambringa vinst, till upphovsmän och producenter… ), ja, den har ändå inte gjort riktigt detta med tiden, som vi märkt: parallellt med allt det ofantliga tidssparandet tycks ju förnimmelsen av att tiden är knapp bara ha tilltagit. Möjlighetsutbudet har också vällt över alla bräddar, i takt med att teknologin så att säga både har krympt och öppnat världen. All denna sammantagna och tilltagande potential och hastighet på alla möjliga områden förändrar också oss själva: detta att vi tvingas anpassa oss, synkroniseras med den uppdrivna farten, påverkar inte bara vad vi gör, på ett konkret plan, och hur, utan även våra förutsättningar, våra egenskaper och vår grundläggande hållning. Något som ju inte är fel i sig – så länge det blir en ändring till det bättre.

Det moderna samhället kan vidmakthållas bara genom tillväxt, måste som land vara innovativt, ligga i och skynda på för att behålla sin plats i världen, och sina strukturer – och detsamma gäller för den enskilda medborgaren; så känner vi någonstans inom oss att vi för varje år måste springa ännu lite fortare, för att inte trampas ner.

Rosa menar bland annat att vi av bara farten gradvis också förfrämligas inför världen, förlorar resonansen i förhållande till den, och till mänskorna runtomkring oss. Resonans, som bygger på ömsesidighet, och har med relation att göra – och all sådan kräver tid, tillräcklig tid.

Att även tiden har materialiserats, ekonomiserats, i moderniteten (den har  blivit ett objekt, som vi vill kontrollera) tycks snarast ha fått den att behärska oss, mer och mer. Som med det mesta som vi konsumerar utan måttlighet. Det begär som driver jakten på tidsvinster och allt vad de utlovar har bara expanderat.

Tidshungern. I uppvriden grad kan den övergå i … glupskhet. Nära släkt med girigheten.

Inte är det helt lätt att värja sig mot drivkrafterna heller. Vi är inslungade i en slags accelerationstotalitarism. Vem som där faktiskt trycker på de avgörande tangenterna – tja, vem vet riktigt det? Ett och annat styrelserum är tveklöst inlänkat i det nätverket.

Vill man vara satirisk kan man här instämma med Bertolt Brecht: att det är människan som är felet. Som han skrev i en dikt, i tredje versen:

”General, människan är mycket användbar. Han kan flyga och han kan döda. Men han har ett fel: han kan tänka.”

En variant av idag kanske kunde lyda:

Entreprenör, människan är väldigt användbar. Hon kan generera pengar, och makt. Men hon har ett fel: hon kan tänka.

Men visst, det har redan avhjälpts – med allt fler frestande skärmflöden i våra digitala apparater. Som pockar på uppmärksamhet. Vips, så forsar tiden iväg. Klipps sönder. Så kan ingen tänka mer. Också tänkande behöver tid. Tid att tänka på exempelvis hur det är ordnat här i världen. Som nu ses som en enda stor marknadsplats. Där uppmärksamhetsekonomin härskar. När din uppmärksamhet som där blivit hårdvaluta fångas in tar den inte minst av din tid. Den fördriver tiden för oss.

Augustinus, filosofen och kyrkofadern, skrev om tiden – och bland annat i förhållande till uppmärksamheten – i sina ”Bekännelser”, på 300-talet. Det är fortfarande svindlande läsning. I princip har vi inte kommit längre än han ifråga om vad tid faktiskt är (om man bortser från fysikens upptäckter, som dock få av oss förstår innebörden av). Augustinus tänkte sig att tiden i vårt medvetande så att säga hanteras av instanserna förväntan, uppmärksamhet och minne – för det kommande, det pågående respektive det förgångna. I våra dagar verkar balansen ha rubbats här. För mycket fokus på det flyktiga nuet, för mycket av effektivitetsdriven aktivitet, av uppmärksamhet och förnimmelser som i stigande tempo proppas in i det; ett alltmer uttänjt nu.

Det är klart att allt detta påverkar tiden som helhet, och vårt sätt att vara i den.

Den som trots allt råkar ha lite tid över, och vill försöka tänka något över alla dessa sakernas tillstånd, bör kanske betänka att redan Augustinus – som ändå levde och verkade långt före den stora tidshungerns, den sociala accelerationens och uppkopplade uppmärksamhetens dagar – ja, att han, då han föresatt sig att undersöka och begrunda exempelvis tiden, fick beordra sin tanke att inte störa honom – eller som han skrev: ”…snarare stör inte dig själv, med larmet från dina intryck!”.

Ylva Herholz, journalist och författare

Hartmut Rosa på svenska

Acceleration, modernitet och identitet – tre essäer. Översättning Joachim Retzlaff, Daidalos, 2014.