Tiden 3: Vi begravde våra dagar i Silicon Valley

Teknisk utveckling förknippas med innovativa idéer, men den kan också ses som en historia om investering. Både varan och det man betalar för den med är tid, konstaterar ingenjören Christina Gratorp.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag har inte tid. Är det min vanligaste tanke? Jag bär tiden som ett juvelsmycke i fickan, och tar bara fram den vid speciella tillfällen. I övrigt råder återhållsamhet. Det är så mycket som ska göras. Helst ska det göras fortare än i går, så att jag kan spara lite av den gnistrande bristvaran. Att spara tid är ett heltidsarbete. För mig är det bokstavligen så, eftersom jag arbetar med att programmera fiberoptiska nätverk till att fungera lite, lite snabbare för varje ny rad kod. Sedan kan någon annan spara en nanosekund eller två. Hastighet är teknikutvecklingens imperativ, i allt från transportmedel till processorer, och ända sedan industrialiseringen tog fart har strävan efter högre tempo varit modernitetens följetång.

Som ett nav i accelerationssamhället tronar Silicon Valley. Här har arbete stått i centrum sedan långt innan elektronikeran tog fart. När spanska erövrare anlände till Santa Clara-dalen år 1769 möttes de av storslagen ekologisk mångfald, rikliga färskvattenreserver och Ohlonefolkets väldokumenterade gästvänlighet. Spanjorernas etablering blev starten på den överproduktion som än i dag kännetecknar Silicon Valley. Ackumulationen av de enorma rikedomarna återinvesterades i tekniker för att höja produktionstakten ytterligare. För det krävdes lika enorma naturresurser, arbetsinsatser och hundratusentals människoliv. Förslavningen av Ohlonefolket ledde till vad vi nu för tiden kallar ett folkmord. Behovet av tungt och farligt arbete i Santa Clara-dalen har sedan dess bara ökat, under Kaliforniens guldrush, Amerikas största fruktodlingsindustri och nu när platsen blivit hela världens teknikcentrum.

Historien om teknisk utveckling kan också ses som historien om finansiering. I dag associeras Silicon Valley med det allra senaste, och målet är fortfarande att höja hastigheten. I denna teknopolis etablerar sig företag för att ragga finansiering och här finns de stora pengarna. The Big Five – alltså företagen Amazon, Apple, Facebook, Google och Microsoft – har tillsammans en ekonomi som är större än Storbritanniens. Och kanske är det någonstans här svaret på frågan om varför tiden aldrig räcker till står att finna. Finansiärer letar ideligen efter sådant som går att förpacka, sälja, återförpacka och sälja igen. Som illusionen om tidens knapphet. Som kontrast till den populära bilden av en ensam, genial uppfinnare som förändrar världen med idéer, kan man tänka sig teknikhistorien som ett resultat av investeringar. Tid är verkligen pengar.

Frågan är vems arbete det tekniska överflödet lyckas ersätta. En närmare titt på historien avslöjar intressanta sidoeffekter. Snarare än att spara tid tycks modernitetens lösningar förskjuta den. Antingen genom att hacka upp den eller genom att omfördela den mellan grupper i samhället. Telegrafnätet, detta viktorianska internet, var till exempel helt beroende av de många springpojkar som levererade telegrammen mellan telegrafcentralen, hushållen och kontoren. Att tekniken förlitade sig på manuell och billig arbetskraft blev tydligt i den eskalerande konflikt som å ena sidan kom att handla om synen på barnarbete, och å andra sidan om behovet av en infrastruktur som bar upp stora ekonomiska intressen.

Ett mer nutida exempel är det digitaliseringsarbete som bibliotekarier utför dagligen när de märker och kontextualiserar information, och tillgängliggör den i våra nätverk. Utan sådant här manuellt, och tidskrävande, metadataarbete skulle elektronisk information vara en hopplös samling nålar i en lika hopplös samling höstackar. På samma sätt utför vi som använder sociala medier ett kontinuerligt arbete när vi förser The Big Five med information om oss själva – utan att vi tänker på det som just arbete.

Produkterna som sägs kunna spara tid i våra hushåll följer samma mönster. När mikrovågsugnen för hemmabruk lanserades på 1980-talet innebar det helt nya krav på obrutna fryskedjor – från leverantör till matbutik till den privata frysen – och dagens mobiltelefoni gör att vi tar med jobbet till hemmet och hemmet till jobbet. Sociologen Judy Wajcman har med hjälp av tidsdagböcker visat att den tid vi lägger på hushållsarbete inte har minskat med mikroelektronikens intåg. Tvärtom gör till exempel mikron att vi tinar maten mer aktivt än om vi bara lagt fram brödlimpan över natten. Kanske är det inte konstigt att våra känslor kring accelerationssamhället är ambivalenta. Summan av den berömda kardemumman verkar alltför ofta bli noll. Eller, enligt Wajcman, till och med minus.

För miljön har den utan tvekan blivit negativ. Under de tvåhundrafemtio år som gått sedan spanjorerna anlände Santa Clara-dalen har landskapet totalt förändrats. Den bördiga jorden är utarmad, full av guldruschens gruvbrott och kvicksilverutsläpp, och grundvattnet förvandlat till övergödda avlopp. Och hur fläckfria tekniktillverkarnas renrum än är på insidan är kemikalierna som används i modern elektronik livsfarliga för dem som arbetar där. Silicon Valleys näst intill mytologiska status gör det svårt att påminna sig om att det faktiskt är en plats där människor bor, arbetar och lever. Likaledes kan det vara svårt att se att det vi kallar mjukvara inte är viktlösa, immateriella idéer, utan högst materiella företeelser med sin egen komplexa tillverkningslogik. Silicon Valley är i dag en av Nordamerikas mest förorenade platser, trots att en stor del av tillverkningen har flyttat utomlands. Det som en gång kallades The Valley of Heart’s Delight går nu under namnet The Valley of Toxic Fright.

Men om själva meningen med uppfinningen är att generera rikedom, är det verkligen förenligt med att spara tid? Klocktiden kan förvisso ingen betvinga, men vad är väl den perfekta produkten om inte något som lyckas konstruera tidens ständiga pågående till ett ständigt pågående slut? En bristvara vi måste köpa igen och igen, ett omättligt fortlöpande underskott. Och till sist leder oss Silicon Valleys uppfinningar tillbaka till det egna jaget. Det som ska befria oss från oss själva – från livets trista göromål, malande upprepningar och småskaliga livsuppehållande åtgärder – ringar in och förstärker våra kroppsliga behov. Så har till exempel robotdammsugaren höjt kravet för vad som anses vara rent och våra personliga varumärken flyter ihop med våra personligheter. Vår biologi framstår som sköra glaskonstruktioner och våra identiteter som bortskämda snorungar, i konstant behov av uppmärksamhet för att hållas uppblåsta.

Trixandet och pumpandet kräver ett oupphörligt flöde av mikroarbete. Samtidigt jobbar mediaplattformarnas moderatorer med att ihärdigt rensa bort sådant som anses vara för magstarkt. Teknik är med andra ord inte särskilda fenomen som flyter ovanpå våra övriga liv, utan ingår i en teknosocial verklighet där vi ständigt förhandlar och omförhandlar dess villkor – med oss själva, med varandra och med naturen. Så med dessa nya former av arbete kommer här en stulen uppmaning: fråga inte vad Silicon Valley har gjort för dig, utan vad du har gjort för Silicon Valley.
Christina Gratorp, skribent och ingenjör

Lästips

Pressed for Time - Judy Wajcman, University of Chicago Press, 2016.

The Silicon Valley of Dreams - David N Pellow, Lisa Sun-Hee Park, Penguin press, 2002.

Media Technologies - Tarleton Gillespie, Pablo J Boczkowski, Kirsten A Foot, The MIT Press, 2014.

Nollsummespelet - Alf Hornborg, Bokförlaget Daidalos, 2015.