Är Bibeln en berättelse om monoteismens omöjlighet?

Den kristna och judiska tron förknippas med monoteismen, tron på en enda gud. Men berättelserna i Bibeln tycks visa att den berättelsen alltid möts av sin motsats, säger författaren Mattias Hagberg.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Låt oss ta det från början, den allra första början:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

Berättelsen som inleder Första Mosebok är hisnande. Ur Intet skapas Allt. På en sida föds världen. Orden är knappa och klara. Här finns inget dödkött, inga poetiska utvikningar, ingen magi. Bara guds ord som inordnar och avskiljer.

Det är en märklig berättelse. Uppräkningen är lika avskalad som en inköpslista. Här finns inget kaos, inga strider mellan monster och jättar, inga demoner eller ondskefulla vidunder. Nej, bara gud – ensam och allsmäktig.

På många sätt liknar han en trädgårdsmästare eller möjligen en botaniker. Han kategoriserar och systematiserar. Allt framskrider sakligt och lugnt.

Stolt betraktar han sitt verk och konstaterar gång på gång att det är gott, ja, till och med mycket gott.

Redan här skulle Bibeln ha kunnat sluta, precis där den börjar. Vad mer finns att tillägga eller utföra? Världen är fulländad. Gud har, i sin oändliga vishet, skapat något som bara är gott.

Allt stannar upp. Stillhet råder.

Men stundens harmoni är snart över.

För att fullt ut förstå den skapelseberättelse som inleder Första Mosebok måste man veta något om Bibeln och dess tillkomsthistoria. Den inledande historien är nämligen inte alls den äldsta. Tvärtom. Den skapelseberättelse som fyller det första kapitlet är tämligen ung, åtminstone med bibliska mått mätt. Den tillkom förmodligen någon gång under 500-talet före vår tideräkning, under eller direkt efter israelernas femtioåriga exil i Babylon. Den är mer en slutpunkt än en startpunkt. Den kan ses som kulmen på en flera hundra år lång utveckling mot monoteism.

Exakt hur övergången från polyteism till monoteism såg ut är det ingen som vet. Vissa forskare ser den som en gradvis förskjutning, från månggudadyrkan via föreställningen om en höggud, som stod över alla andra gudar, fram till idén om den enda, allsmäktiga guden. Andra ser den som en revolutionerande, ideologisk omvälvning påskyndad av den babyloniska fångenskapen. I mötet med Babylons nationalgud Marduk upphöjde israelerna Jahve till världens enda härskare.

Profeten Jesaja ropade ut det nya budskapet:

Vänd er till mig, folk från hela jorden,

så ska ni bli hjälpta.

Jag är Gud, ingen annan finns.

Jag svär vid mig själv,

det jag säger är sant,

mitt ord står fast:

För mig ska alla böja knä.

(Jesaja 45:22-23)

En enda gud, höjd över världen – ren och utan egenintresse.

Det är en vacker tanke – fulländad och oemotståndlig.

Men är den ens möjlig?

Redan i Gamla Testamentet svajar konstruktionen betänkligt, som om dess väldiga anspråk väger för tungt.

I Bibelns mest litterära text, Jobs bok, ställs den oundvikliga frågan om den allsmäktige gudens ansvar för allt det onda som drabbar blint:

Oskyldig eller skyldig, han förgör dem båda.

När olyckan plötsligt dödar

hånler han åt det oskyldigas undergång.

Världen är utlämnad åt en brottsling,

han gör dess domare blinda. (Job 9:22-24)

Hos Job förvandlas den stora guden till en förbrytare, till en diktator sm inte förmår att skilja de onda handlingarna från de goda, ja, till en totalitär instans som omfamnar allt – och därmed inget.

Den som är domare kan inte också vara åklagare.

Den som är bödel kan inte också trösta.

I samma stund som gud blir allhärskare, i samma ögonblick som monoteismen segrar, börjar återtåget.

Så föds guds antites – djävulen. Han är nödvändig, om inte allt ska rasa.

Den Onde, eller Satan om man så vill, har ingen framträdande plats i den hebreiska bibeln, men i det judiska tänkandet växer hans inflytande under de första århundradena före vår tideräkning, framför allt i den apokalyptiska litteraturen.

Och i Nya Testamentet har han en framträdande plats. Det lugn som råder i skapelseberättelsens stilla uppräkning och uppdelning av världen känns plötsligt mycket avlägset. I Nya Testamentet råder istället ett slags kosmiskt krig.

I Andra Thessalonikerbrevet skriver Paulus:

Då ska den Laglöse uppenbaras, han som herren Jesus ska dräpa med andedräkten ur sin mun och förinta med glansen vid sin ankomst. Den Laglöses ankomst är ett verk av Satan och sker med stor makt, falska tecken och under och med orättfärdighetens alla konster… (Andra Thessalonikerbrevet 2:8-10)

På samma gång som världen blir dualistisk splittras herren i tre delar: fadern, sonen och den helige anden. I Nya Testamentet är vi tillbaka i en forntida värld full av gudar och gudomliga väsen, såväl onda som goda. Vid sidan av den mystiska treenigheten och djävulen vimlar där av änglar och demoner.

Det är nästan som om Bibeln bär på ett underliggande budskap om den rena monoteismens omöjlighet, som att den innerst inne är en berättelse om polyteism. Eller åtminstone en berättelse om en evig och inneboende spänning mellan monoteism och polyteism, mellan det eviga och det föränderliga, mellan det fasta och det flytande, mellan det sanna och det sannolika, mellan det entydiga och det mångtydiga.

Eller, om man så vill, mellan det totalitära och det pluralistiska.

Den som läser noggrant upptäcker snabbt att såväl gamla som nya testamentet inte väjer för det motsägelsefulla. Tvärtom. Det finns ett postmodernistiskt drag i hela bygget som är tilltalande. Varje berättelse möts av en motberättelse. Varje sanning av en annan sanning.

Den inledande skapelseberättelsen hinner inte ens sluta innan en annan, helt annorlunda och mycket äldre tar vid. I det andra kapitlet av Första Mosebok skapas världen på nytt, men nu är tonen annorlunda och budskapet inte lika harmoniskt. I paradisets stillhet finns ett träd och en orm.

Och bara några korta kapitel senare, efter att Adam och Eva fördrivits ur paradiset och efter att Kain mördat Abel, ligger en märklig passage instoppad som det kan vara värt att citera i sin helhet, för att den så tydligt bryter av mot alla senare föreställningar:

När människorna nu började bli talrika på jorden och döttrar föddes åt dem, såg gudaväsendena att människornas döttrar var vackra, och dem de tyckte bäst om tog de till hustrur. Då sa herren: ”Min livsande ska inte bli kvar i människan för alltid – hon är dock av kött. Hennes livstid ska vara 120 år.”

På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort. (Första Mosebok 6:1-4)

Ändå lever bilden av den enda och allsmäktige guden starkt – framför allt inom kristendomen.

Kanske har judendomen varit bättre på att ta vara på den motsägelsefullhet som finns i de ursprungliga texterna – på det polyteistiska, om man vill vara hädisk.

Den rabbinska traditionen har ofta uppmuntrat meningsskiljaktigheter. Istället för att försöka destillera fram det entydiga ur det mångtydiga har det pluralistiska premierats.

Författaren Amos Oz har fångat denna impuls med några vackra ord i en essä med den poetiska titeln ”Många ljus, inte ett ljus”. Han skriver: ”Judisk kultur heligförklarar oenighet i himlens namn.”

Eller, för att parafrasera en av de mer kända meningarna i Nya Testamentet: Sanningens namn är Legion, för den är många.

Mattias Hagberg, författare