OBS: Radioessän

Livet låter sig inte skrivas, i alla fall inte så enkelt som man tror. Poeten och kritikern Anna Hallberg funderar över metaforen som trygghet och flykt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2021-02-03.Vad hjälper när ingenting gör det? När det är sönderslaget och förtvivlat och en människa inte kommer tillbaka. Någonsin.Att gå hjälper, litegrann. Annika Norlin har skrivit en fin novell om det, som heter just ”Gå” och handlar om en kvinna som förlorat sitt barn. Hela novellen går hon, från Gällivare till Östersund, sen åker hon tåget hem. Då är novellen slut.En annan variant är att låta munnen gå. Prata och prata och prata, tills man en dag hör vad man säger. Då kan man lämna terapirummet och gå ut.”Vårt behov av att berätta blir särskilt tydligt när kontinuiteten i levandet på något sätt är bruten, som exempelvis vid allvarlig sjukdom eller förluster av olika slag.” Så skriver psykologiprofessorn Gudrun Olsson och fortsätter: ”Berättelsens funktion kan vara att överbrygga klyftan mellan det vanliga, vardagliga, vanan om man så vill, och det extraordinära, oväntade, oförutsägbara. Berättelsen och metaforen har något gemensamt. De är båda brobyggare.”Gudrun Olsson har skrivit en bok som heter ”I metaforernas landskap” och hon berättar att hon skrev den just efter en kris, när hennes livspartner sedan trettio år avlidit. Då kom metaforerna till undsättning. Bilderna. Broarna. Berättelsen läkte ihop  kontinuiteten som gått itu.”Jag såg det med egna ögon”, är ett uttryck som är till för att befästa sanningshalten. Det som är sett väger alltid tyngre än det som är sagt, och när vi ska förklara vad vi menar illustrerar vi för att resonemanget ska bli tydligt. Bilden lugnar och stabiliserar, den erbjuder en platå att vila och mötas på. Och det är väl bra? Så varför tjurar så många poeter när det kommer till just metaforen?Den rumänske efterkrigspoeten Paul Celan är en av dem som varit mest kritisk. Han menade att metaforen leder bort läsaren från diktens komplexitet. Allt i dikten spelar roll, och att bara lyfta ut och låta sig bäras av metaforen ger en instrumentell och schablonmässig läsning.Den svenske poeten Gabriel Itkes-Sznap har skrivit om ”Celans ofta omtalade metaforkritik – en kritik som han i viss utsträckning delade med konkretister och konceptpoeter” och förklarar hur vi använder metaforen ”för att försvara oss mot dikten”.Men Celans poesi är full av bilder, det är bara det att de inte fungerar så som metaforer brukar.Jag ska ge er ett exempel så ni själva får höra hur det kan låta. Så här skriver han i diktsamlingen ”Ljustvång” i Anders Olssons översättning:Väderkänsliga hand,träskpölen visar den vägen. Luminiscens. Den som nu trampar på torvorgelns bälgar, en-bent, hanvinner en starkstråleförlust.Det är alltså en träsktrampande men samtidigt känslig dikt där det kalla ljuset ”Luminiscens” skiner ensamt i mitten. Ljud och rytm är sammanlänkande i ett motstridigt kraftfält av vinst och förlust, svaghet och framåtrörelse, och bildernas associationer smittar av sig på varann. Det är helt enkelt en dikt där språnget från sakled till bildled inte är så självklart. ”Metaforens bro”, som Gudrun Olsson talade om, saknas.Ordet metafor betyder ”bära över”, det är den överföringen Celan protesterar mot. Stanna vid dikten. Ta emot dess egenheter och särskilda nycker. Fly inte verklighetens kaos, se det skarpare och bättre. Föreställer jag mig att han skulle kunna säga.Min egen favorit bland de metaforskeptiska poeterna är finlandssvenske Gunnar Björling, som inte är helt olik Paul Celan. Men där Celan väljer det hopknipna ”Ljustvång” som titel för sin diktbok, hittar Björling en annan ordöverlappning mellan ljus och känsla. ”Solgrönt” heter hans diktsamling från 1933. Jag blir glad bara av att läsa titeln.Lyssna: Solgrönt. Är inte det ett otroligt lyckoframbringande ord?Precis som Celan arbetar Björling visuellt och rytmiskt, men undviker den genomförda metaforiska förflyttningen. Här är en kort dikt ur ”Solgrönt”:Att tro att mänska mun och läpparatt tro attatt bröst mot bröst och hela världen!som sorl och kullerbytta,och gick dagbort.Till tjugo procent består dikten av ”att”. Det vill säga, dikten som totalt består av tjugofem ord innehåller fem stycken ”att”. Det är ett igångsättande tröskelord som skapar rörelse i kroppen och liksom snubblar fram över alla motsättningar och invändningar. Att, att, att… ”bröst mot bröst och hela världen!” Att sorl och kullerbytta är allt just nu. Att det händer här, när jag läser, i stunden. Och tiden försvinner, medan dagen går bort.Jag tror att den sörjande kvinnan i Annika Norlins novell skulle bli förbannad om man försökte sig på att gestalta hennes döda barn med en metafor. En bild kan vara betydelsemättad, effektiv och lätt att kommunicera, men den är alltid en förenklad syntes. Att inte ge sig på den överföringen kan vara ett uttryck för respekt.Här tror jag en förklaring ligger, till varför så många poeter värjer sig mot metaforens lockelse. Livet låter sig inte skrivas, i alla fall inte så enkelt som vi tror. Vi vet hur bristfälligt och slirigt språket kan vara. Om vi verkligen vill göra tillvaron rättvisa måste vi vara noggranna, uppmärksamma och använda hela diktens potential. Vilket kan resultera i fantastiska, men ibland ganska krångliga dikter.För det går ju att vända på resonemanget, och yrka på att poeten ska stå upp för sin parasiterande verksamhet. Alla som skriver överför sak till bild, det vill säga liv till språk, och att lyfta upp metaforen och jobba med den kan vara en nog så ansvarstagande hållning.Metaforens stabilitet kan skänka ett lugn till dikten som är tryggt        för läsaren att vara i. Jag tycker att inledningen till Pamela Jaskoviaks dikt ”Juli I” visar något av den tryggheten, som just genom sin stadighet tillåter en oformulerad sorg att singla runt i dikten:Juli gråter barnen sover Natten dricker mig och sjön som lyser mellan trädens fingrar med sin tunna hy som kaffe Sommarmånaden gråter. Barnen sover. Trädens fingrar spretar så att sjön kan lysa igenom. Det är bara jaget i dikten som inte gör någonting. Förutom att låta sig drickas av natten.Att lämna saken och landa i bilden, är nästan alltid en befrielse. Verkligheten virvlar väl på ändå, som saker gör, oavsett om vi hänger med eller inte. Jag tror bara att det där språnget får störst verkan när vi en stund senare dimper ner i vardagen igen. Då en tid har gått. Något har ändrats. Om så bara det lilla, att vi nu kan se ur en annan vinkel.Kanske är det inte överföringen från sak till bild som är metaforens poäng, utan den fortsatta rörelsen – från bildled till saken igen? Som då går att se och möta på ett annat sätt.Det fysiska traskandet är förmodligen överlägset, men att läsa är i viss mån också en förflyttning. Det är skönt med något som tar hand om tankarna och drar runt dem i oförutsägbara banor. Låter dem gå, för att använda en metafor.Anna Hallberg, poet och kritiker LitteraturGunnar Björling, Solgrönt (1933).Paul Celan, Det sena verket (2020), redaktör Gabriel Itkes-Sznap, översättning Anders Olsson, ur diktsamlingen Ljustvång, på tyska Lichtzwang (1970).Pamela Jaskoviak, Regnet och gräset (2011).Annika Norlin, Jag ser allt du gör (2020).Gudrun Olsson, I metaforernas landskap (2020).

Den åtrå Marcel Proust kände inför andra män fick bara träda fram i förklädd form i hans verk. Emi-Simone Zawall funderar över litteratur och verklighet i ljuset av Prousts opublicerade noveller. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 20 januari 2021. En kväll i maj 1921 är André Gide på besök hemma hos Marcel Proust. De sitter i salongen. På väggen hänger det berömda porträttet av Proust i halvfigur med det nästan självlysande unga ansiktet och den vita kamelian i knapphålet. Rummet är kvävande varmt, ändå fryser Proust. De börjar prata om homosexualitet. Gide säger att han sedan en tid tillbaka skriver på en självbiografi. Där ska han skriva sanningen om sig själv. Ni kan säga allt, säger Proust till honom, på villkor att aldrig säga Jag. Det passar inte mig, tänker Gide. Några kvällar senare är Gide tillbaka hos Proust. Återigen pratar de om homosexualitet. Proust förebrår sig att han överfört allt han själv erfarit av lockelse och attraktion till de unga flickorna i sitt romanverk. Han som aldrig älskat med någon kvinna. För de homosexuella männen har bara det groteska och motbjudande återstått. Varför? undrar Gide. Åtrå och skönhet har mycket lite med varandra att göra, svarar Proust. Ungdomen var det som lättast lät sig överföras. Samma år läser Gide ett utdrag ur ”Sodom och Gomorra”, den fjärde delen i Prousts romanverk ”På spaning efter den tid som flytt”. I dagboken antecknar han: ”Eftersom jag vet vad han tänker, vad han är, blir det svårt för mig att på dessa sidor se annat än förställning, en vilja att skydda sig själv, ett kamouflage av det intelligentaste slag eftersom ingen kommer att vilja eller kunna fördöma honom. Detta brott mot sanningen kommer till och med att tillfredsställa alla.” Gide var inte ensam om att betrakta Prousts verk som något av ett falskspel. Det skvallrades tidigt och på flera håll om Prousts erotiska liv och att man om vissa av hans romanfigurer borde säga ”han” istället för ”hon”. Femton år efter Prousts död publicerades en avslöjande artikel om hans kärleksrelation med chauffören och sekreteraren Alfred Agostinelli och ytterligare tolv år senare gick översättaren och författaren Justin O’Brian till botten med spekulationerna genom att leda i bevis att Agostinelli och romanfiguren Albertine, huvudpersonens stora kärlek i ”På spaning”, var en och samma person. Albertine var alltså inget annat än en överföring, en transponering av Agostinelli – Prousts stora kärlek i verkliga livet, en kärlek han på detta sätt undvek att stå till svars för. Den så kallade ”transponeringsteorin” var född. Sedan dess har denna teori blivit en stadig, nästan mytisk del av den tolkningsapparat som omgärdar ”På spaning”. I gaylitteraturen omtalas den som ”Albertinestrategin” och Albertine som den västerländska 1900-talslitteraturens kanske mest berömda könsväxling. ”Transponeringsteorin må vara en taktlös, påflugen och nedslående hermeneutisk mekanism: i Prousts fall är den också oemotståndlig”, skriver den kanadensiska poeten Ann Carson i ”Albertineutredningen” (övers. Mara Lee, Faethon, 2020) – en underhållande gestaltning av teorin i 59 punkter och en rad appendix. Föreställningen om Proust som en författare som döljer sanningar för sina läsare vill inte ge sig. Det blev uppenbart när man häromåret hittade nio tidigare helt okända prosastycken, skrivna av Proust. Den sensationella upptäckten gjordes i den nyligen framlidne litteraturvetaren Bernard de Fallois privata arkiv där de legat sedan 40- eller 50-talet. Proust själv verkar aldrig ha nämnt dem för någon, men stilen och motiven antyder att de skrevs under samma period på 1890-talet som de noveller han publicerade i olika tidningar och senare samlade till sin debutbok ”Nöjen och dagar” (1896). De verkar ha utgjort en sorts känslomässigt spill, en hemlig litterär dagbok där Proust ”skrev av sig” i brottningen med sin egen sexualitet, menar Luc Fraisse, som är den som studerat och redigerat dem i samlingen ”Den mystiske brevvännen och andra opublicerade noveller” (Le mystérieux correspondant et autres novelles inédites”, 2019). I det oavslutade prosastycket ”En kaptens minne” (Souvenir d’un capitaine) fantiserar till exempel en kapten om ett möte med en ung attraktiv brigadgeneral. I ett annat prosastycke stiger en djupt frustrerad hjältefigur ner till underjorden för att rådfråga andarna där om sin homosexualitet. Och i titelnovellen ”Den mystiske brevvännen” går den unga Christiane långsamt under av åtrå till sin ovetande väninna Françoise. När Françoise förstår vad som står på spel funderar hon på om hon ska älska med Christiane av ren barmhärtighet för att rädda hennes liv. Hon rådfrågar en läkare som behandlar Christianes oskuld som en dödlig sjukdom hon måste ”botas” ifrån, och en präst som tvärtom menar att Christiane måste dö för att rädda sin själ från den synd som ansätter henne. Just så konfliktfyllt verkar den unge Proust själv ha betraktat den fysiska kärleken: som en fråga om att förlora antingen sitt liv eller sin själ. Men inget av de nyupptäckta prosastyckena fick alltså vara med i ”Nöjen och dagar”, trots att också debutbokens noveller kretsar kring samma tragiska och skuldtyngda kärleksuppfattning – om än i heterosexuella relationer. Den oftast återkommande figuren i novellerna är dessutom inte en ung man, utan en viljelös ung kvinna som faller offer för sin lidelsefulla längtan. I novellen ”En flickas bekännelser”, som brukar betraktas som ett självporträtt, leder huvudpersonens sexuella aptit på män till att hennes mor, när hon av en slump får se sin dotters ansikte flamma av begär, drabbas av slag och faller från en balkong. Proust som flicka alltså? Man kan bara föreställa sig hur svårt det måste ha varit att fritt och utan hämningar tala och skriva om homosexualitet för mer än hundra år sedan och att Proust av flera skäl drog sig för att komprometteras i offentligheten. Att läsa Proust med det i bakhuvudet lyser upp sidor av hans verk som annars kan förbli osynliga. Men måste man dra slutsatsen att det han sökte i sitt skapande var att skydda sin person till varje pris? Det är värt att fundera över vilka sanningar vi egentligen avkräver litteraturen. Det finns förstås tolkningar som kan ha sitt biografiska intresse. Men en författares vilja att skriva om sina egna erfarenheter utan trohet mot en verklig förebild eller en objektivt fastställbar verklighet kan inte utgöra något ”sanningsbrott” i Gides mening eftersom ett litterärt verk, också ett självbiografiskt sådant, bärs av sin egen sanning och är troget bara mot den. Denna sanning, verkets enda sanning, den värld som författaren sätter i rörelse genom att skriva, kan alltså inte mätas mot något annat än sig själv. Det är väl dags därför att omvärdera den där transponeringsteorin och hela idén om att skrivandet för Proust utgjorde ett slags biografiskt kamouflage. Proust behövde uppenbarligen könsväxlingen som metod för att röra sig friare i sin egen lust och tydligare teckna kärlekens och svartsjukans olika temperaturer och förlopp. Prosastyckena i ”Den mystiske brevvännen” är av samma skäl varken ärligare eller uppriktigare än någon av novellerna i ”Nöjen och dagar”. De passade säkert inte in av flera skäl, den homosexuella värld de porträtterar kan ha varit ett av dem. Men snarare än hemligheter måste man betrakta dem för vad de var: stoff, skrivövningar. Ibland är en Albertine faktiskt bara en Albertine. Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker, översättare och ordförande i svenska Marcel Proust-sällskapet Litteratur Les plaisirs et les jours av Marcel Proust, Calmann-Lévy, 1896. Noveller av Marcel Proust, övers. Karin Bong, Tiden, 1950.Journal, 1 (1887-1925) av André Gide, Gallimard, 1997. Proust's lesbianism av Elisabeth Ladenson, Cornell University Press, 1999. Le mystérieux correspondent et autres nouvelles inédites, red. Luc Fraisse, Editions de Fallois, 2019 Albertineutredningen av Ann Carson, övers. Mara Lee, Faethon, 2020. Artiklar "Albertine the ambiguous: notes on Proust's transposition of the sexes" av Justin O'Brian, Publications of the modern language association of America, Vol. LXIV, nr 5, 1949 "Marcel Proust och André Gide: paralleller, kontroverser och ställningstaganden i kritiken omkring 1930" av Sigbrit Swahn, Moderna museets Proustsymposium, 6 december 2013 (opubl.)

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men som kan ruva på oupptäckta hemligheter. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i maj 2018. Vi ser – på avstånd – en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga.  – Ursäkta, var ligger Arkadien? – Det beror på vem du frågar. – Vem är du? – Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning – den som vi just nu betraktar – syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå – jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress.  Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats – den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän ”Nordiskt Arkadien” vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, ”samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros’ sång”. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen ”Ekeby trafikförening”, och i ”Namnet på Sapfos dotter” från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de ”examensuppgifter” författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin.  Anna Blennow, latinforskare och skribent   Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 2015–2016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta – ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men ruvar på oupptäckta hemligheter. Maria Küchen reflekterar över fjäderfän i dikten och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i oktober 2018. Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast. Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara skriva ”fågel”. Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta. Läsaren behöver få rätt associationer. Det här har jag ständigt påpekat när jag har handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som skrivarskolefröken. Då hade det stått ”gråsparv” eller ”pilfink” i stället för ”grå liten fågel” i en av hans allra mest mest älskade dikter. ”Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. ” Så börjar Nils Ferlins dikt ”Inte ens” i samlingen ”Goggles”  som gavs ut 1938. Frasen ”inte ens en grå liten fågel” är språkligt sett så mycket vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen ”inte ens en pilfink”. Och inte heller när det gäller diktens betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande. Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör fåglarna poesins mest välanvända metaforer.  Att fåglar har en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara ända till döds. När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är överraskande många. Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok ”Fåglar i svensk poesi”. Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till ”Den döda fågeln”. Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken gjorde det. Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne, stjärnor och rosor – och sedan återupptäcker jag dem och återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut av en anledning, de är oöverträffat brukbara. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är sångkaraktäristiken särskilt central.  Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson. ”Ingen annan poet har så många fågelarter som han” konstaterar Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis ”förfåglades”. Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor, oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor, spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon mytologisk fågel – varken artonhundratalsromantikern Atterboms fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är i god ordning artbestämd. Att skalder artbestämmer fåglar har överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på biologilektionen utan även i dikter. Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att gissa, drömma eller tro. Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara säger ”en grå liten fågel” tycks inte ha fullständigt klart för sig vad hon talar om. Den som säger ”pilfink” ”gråsparv” eller ”lövsångare” har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som poetiskt. Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i ”Fåglar i svensk poesi”. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de diktar? Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit om, KRÅKAN. Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel Kråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer, varför just kråkan?! Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg? Lennart Sjögren har i sin dikt ”Världskråkan” gjort kråkan till en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit kråkan som ”hård och grå som en dammig sko”, Staffan Söderblom har kallat henne ”landskapets gånggärn” – hon finns egentligen ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket. Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv. Maria Küchen, författare  Litteratur Sten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.

Antika bilder ruvar på oupptäckta hemligheter. Johan Tralau dyker ner i Homeros havsmetaforer och kommer upp till ytan i Finska viken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.Det finns en bild som fyller mig med upprymt lugn, äventyr och glädje. Det är en bild av vågor. Så sjunger den grekiske poeten Homeros för oss:aldrig det blåste en vind utåt sjön, en sådan som blivergynnande följe åt skepp över havets väldiga ryggar.Flera gånger förekommer bilden i Homeros stora dikter, mest i Odysséen, på något ställe i Iliaden. ”Havets väldiga ryggar”. Vi hör om ryggarna när det handlar om längtan efter att ge sig ut på sjön. Havets väldiga ryggar, i Erland Lagerlöfs gamla översättning, eller ordagrant ”breda ryggar”, på grekiska eurea nōta thalassēs. Och ryggarna är vågor. Man kan sluta ögonen, höra orden om havets väldiga ryggar och se vågorna framför sig. Man kan möta bilden för första gången och tänka: ”just så, just så är det”, för man upptäcker havet, dess vänligt väldiga vågor, och de ser ut som de breda ryggarna hos enorma djur. Det finns äventyr i bilden. Den är ungefär 2800 år gammal. Homeros verk är sannolikt de äldsta bevarade i den grekiska litteraturen. De har förmedlats av generationer. Och ändå känns bilden av vågorna alldeles ny och på något sätt färsk.Men den är också konstig, en metafor som tillskriver havet något som det egentligen inte har. ”Havets väldiga ryggar”. Havet har ingen rygg, inga ryggar. Levande varelser har ryggar. Filosofen Aristoteles, som verkade på 300-talet före Kristus, ger ord åt hur språkliga bilder, som metaforer, fungerar. Han säger att metaforen är ”en överflyttning av ett namn som tillhör något annat”. Aristoteles bästa exempel handlar om en krigare och ett lejon. ”Lejonet Achilles störtade fram.” Den store krigaren Achilles liknas vid ett lejon. Strängt taget så sägs Achilles vara ett lejon, ”lejonet Achilles”. Men man förstår att idén inte är att Achilles verkligen är ett lejon, utan att han är som ett lejon. Lejonet är ett kraftfullt djur, farligt, våldsamt, tappert. När vi hör om Achilles som lejon så ser vi bilden av krigaren som just kraftfull, farlig, våldsam och tapper. Och ändå är bilden på ett sätt konstig. Enligt vanligt språkbruk är ju inte människor lejon eller tvärtom. Men metaforen är, säger Aristoteles, just en avvikelse från det gängse sättet att tala. Den språkliga bilden säger något främmande eller ”konstigt”. En lyckad sådan bild ”förändrar det invanda”.Så kan vi också förstå ”havets väldiga ryggar”. Det är egentligen ett egendomligt sätt att tala, men det hjälper oss att upptäcka något, en egenskap hos havet. Havets vågor är som vänliga ryggar som bär oss. Den språkliga bilden, som gör vågorna till ryggar, får oss att upptäcka just detta. Metaforen, säger Aristoteles, ställer en likhet ”för ögonen” på oss. Vi ser genom bilden att vågorna liknar ryggar.Jag frågar mig vad urhistorien till den här bilden är. Kanske är den ett gammalt minne, så gammalt att det inte längre är ett minne, av att bäras på någons rygg, att en gång lätt ha burits av en annan och hållit sig fast. I de ögonblicken fanns trygghet och absolut lätthet, flykt och rörelse utan ansträngning. Att bäras på någons rygg är kärlek. Och kanske är det ur den erfarenheten som skönheten i orden ”havets väldiga ryggar” härrör. Den skönheten är vi i så fall förpliktade att föra vidare från dem som kom före oss till dem som kommer efter oss.Men just detta, att rida på någons rygg, pekar också vidare. Levande varelser har ryggar, föräldrar har ryggar, och djur har ryggar. ”Havets väldiga ryggar” sätter en bild i rörelse, och bilden är äventyret att rida på en rygg. Vi ser havet på nytt, och på ett nytt sätt. Vågorna är som ryggarna på djur som vi rider på. Där är äventyret, lättheten, styrkan i vågen liksom styrkan hos den varelse som bär en på ryggen. ”O”, skriver en finlandssvensk poet, attdansa i glasgröna vågorMan badar, man simmar, man seglar på vågor. Och kanske är urkällan till erfarenheten just detta: ett minne av ett hav, en varm vind och vänliga äventyrliga vågor. Just så är havets väldiga ryggar.Man skulle kunna invända att den tolkningen av havet och Homeros grundar sig i en modern badkultur, en längtan efter stranden som uppstår så mycket senare, i ett 18- och 1900-tal som börjar ta semester. ”Havet”, säger den finlandssvenska poeten igen, ”är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt humör.” Vissa forskare har hävdat att grekerna från början och under många århundraden, långt förbi Homeros, betraktade havet med misstro.Jag vill ändå tro att orden om ”havets väldiga ryggar” vittnar om kärlek till havet, till simning och segling. Det finns en scen i Iliadens tionde sång, där Odysseus och Diomedes har varit ute på ett nattligt uppdrag som slutar med att de dödar ett antal fiender. Homeros bilder av överraskningsanfallet är ganska obehagliga. När de två grekerna återvänder är de nedsölade av blod och död. Och de tvättar sig.Därpå i havet de vadade ut och den ymniga svettentvättade av sig, som rann från nacke och vader och länder;och sedan havets böljande ström hade ymniga svettensköljt dem av lemmarna bort och förfriskat jämväl deras sinneEfter havsbadet sätter de sig i badkar. Men havsvågorna – ”havets böljande ström” – tvättar bort smutsen och ”förfriska[r] jämväl deras sinne”. I det grekiska originalet heter ”förfriskat sinnet” anepsychthen filon ētor. Ordet som betyder ”sinne” betecknar hjärtat, eller lite obestämt något i bålen på människokroppen som är bärare av liv. Men det allra mest spännande är verbet ”förfriskats”, anepsychthen. I ordet hör vi psychē, som betyder liv, själ och andning, samma ord som vårt ”psyke”, och ana- betecknar i regel en rörelse uppåt. Anepsychthen är därför bokstavligen ”upp-livats”, att liva upp och ge liv. Men ord som innehåller psych- kan också peka i en annan riktning. Psychros betyder kall. Så havsvattnet kyler ned. Det svalkar. Det svala är också det som upplivar. Vattnet kyler och ger liv.Det kan tyckas konstigt att de ord som uttrycker kyla också uttrycker liv och livgivande – det skulle kunna förefalla mer näraliggande att säga att värmen ger liv. Ordet anapsychein visar emellertid att också motsatsen gäller. Det som svalkar är det som upplivar. Medan ett ord som psychē mer entydigt pekar åt den ena betydelsen – liv och själ – och psychros mer entydigt anger kyla, kan vi i Odysseus och Diomedes bad och ordet anepsychthen inte säga att det är det ena eller andra, utan det tycks vara båda två. Det visar sambandet mellan upplivande och svalka. Det är, kort och gott, en underbar badscen.Jag tror att denna homeriska havsbadskultur talar till en sentida nordisk sådan, med kalla gröna vågor och blåstång och längtan till en fyr långt borta. Som den finlandssvenska poeten, Tove Jansson, säger – och man måste nästan sjunga det:O, att vara ett nyvaket mumintroll och dansa i glasgröna vågor medan solen går upp!I den främmande bilden av ”havets väldiga ryggar” finns i så fall något att komma hem till. Man bärs på vågornas ryggar, det rymmer fara, som att rida på ett vilt eller bara halvtamt djur, men det är också tryggt, som att bäras av någon som vill en väl och som skyddar en. I den bilden finns lugn, äventyr och glädje.Johan Tralau, professor i statskunskap och författare LitteraturHomeros: eposen Iliaden och Odyssén har tolkats flera gånger till svenska. Senast av Ingvar Björkeson (reviderade utgåvor 2008 samt 2009, Natur & kultur). I essän används Erland Lagerlöfs översättning av Odyssén, med stavningen Odysséen, från 1908, samt Iliaden från 1912. Dessa återutgavs senast i Svenska akademiens klassikerserie på bokförlaget Atlantis 2012 och i pocket 2014.Tove Jansson: Trollkarlens hatt. Schildts, 1948, återutgavs i Sverige av Rabén & Sjögren 2014.Aristoteles: Om diktkonsten. Översättning Jan Stolpe. Anamma, 1994.

Korstågen började på 1000-talet, men det är omstritt när de slutade. Kanske har de aldrig upphört? Patricia Lorenzoni spårar korstågens historia, från Jesus död och återuppståndelse till vår tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-05-24.Fredagen den 15 juli 1099, efter flera veckors belägring, intog korsfarare Jerusalem. Det hade gått över tre år sedan påve Urban II satt igång det första korståget med en flammande predikan vid kyrkomötet i Clermont. Den som deltog lovades syndernas förlåtelse, den som dog skulle bli martyr.I Jerusalem följde en massaker. Två dagar pågick dödandet. På söndagsmorgonen samlades erövrarna till mässa i Gravkyrkan och tackade Gud.Den danske historikern Kurt Villads Jensen berättar om händelsen i boken ”Korstågen: Européer i heligt krig under 500 år”. I ett förord till den svenska upplagan påpekar Dick Harrison att korstågen inte var något ett marginellt fenomen. Snarare, skriver han, var de ”en av de pelare på vilka det moderna samhället byggdes”. För att förstå hur Europa och en västerländsk självuppfattning tar form måste vi förstå korstågen.Villads Jensens bok går noggrant igenom påvar, stormän, fästningar och slagfält. Det är en fascinerande och i många stycken fasansfull historia om den dynamiska relationen mellan religiös övertygelse och politiska intressen. Den samtida krönikören Raymond d’Aguilers skildring från Jerusalem rymmer direkt eko från Uppenbarelseboken, där vi kan läsa:Och ängeln sänkte sin skära ner över jorden och skördade druvorna på jordens vinstock och kastade dem i Guds vredes stora vinpress. Och vinpressen trampades utanför staden, och blod kom från pressen och sextonhundra stadier därifrån stod det upp till betslet på hästarna.För korsfararna var blodbadet i Jerusalem en historiens uppfyllelse, och de själva Guds redskap. Harrison skissar i förordet upp det historiska sammanhang i vilken kristendomen gick från den marginaliserade sekt i Romarriket den en gång varit, till att bli herrarnas och krigens bekännelse. Med Västroms sönderfall på 400-talet urholkades skatteväsendet och de reguljära arméerna krympte. Försvaret av städer, mark och affärsrörelser blev var mans angelägenhet, vilket militariserade samhället. Förtrogenhet med vapen och rustning blev allmängods, och med tilltagande otrygghet värderades samtidigt det militära allt högre. Också kyrkan anpassade sig till denna kultur, och övergav successivt en tidigare aversion mot militärt våld. På 1090-talet kulminerade kristendomens militarisering med påvens direkta uppmaning att med svärd återta det heliga landet.Om det heliga kriget, som Harrison säger, är en av de pelare på vilka det moderna samhället byggts, vart tog det då vägen sen? Villads Jensen drar historien fram till sekelskiftet 1500, till det muslimska Granadas fall och koloniseringen av Amerika. När västkyrkan splittrades i reformationen, miste korstågen sin funktion som samlande kristen rörelse. Men idén om ett heligt militärt uppdrag levde vidare i koloniala expansioner; framför allt spanjorer och portugiser såg det som ett direkt utvidgande av det kristna riket. Under 1800-talet omformulerades detta till ett europeiskt ansvar att sprida civilisationens ljus till alla världens hörn. Med svärd eller kulspruta om så krävdes.Varför denna märkliga idé, om att Europa måste omskapa världen efter egen avbild? Ett av de mer spännande stickspåren i Villads Jensens bok rör européernas möte med det expanderande mongolimperiet på 1200-talet. Europeiska missionärer bland mongolerna berättar förundrade om trosmångfalden i riket. Här levde kristna, muslimer och buddister av alla typer sida vid sida. För en fransk resenär förklarade storkhanen Möngke att ”precis som det finns flera fingrar på handen, så finns det flera vägar till Gud”.För mongolerna innebar aspirationerna på världsherravälde inte att världen måste likriktas i tro och kultur. I kontrast härtill förföljde de kristna idogt kättare och tvångskonverterade besegrade muslimer och hedningar.Villads Jensen berör bara som hastigast teologin, och då just krigets teologi. Men kanske bör vi se också åt andra håll. Det första korståget 1099 såg i Jerusalem världens centrum. Medeltida europeiska kartor placerar Jerusalem i mitten. Inte sällan ligger Kristus utsträckt över kartan, den heliga staden som hans navel. Jerusalem var mer än ett geografiskt centrum. Framför allt var det platsen där en ny, universell, historia tagit sin början.Om vi ska förstå den kristna oförmågan att tolerera skillnad, om vi ska förstå hur korstågen blir en av det moderna samhällets pelare, måste vi förstå den historia som tar sin början i Jerusalem med Jesu död och återuppståndelse.Det är vad den tysk-costaricanske ekonomen och teologen Franz Hinkelammert gör, när han undersöker skuldens roll i den kristna försoningsläran, i synnerhet hos Anselm av Canterbury som var verksam under samma tid som påve Urban kallade till det första korståget. Anselms fråga handlar om varför Gud blev människa. Svaret han ger är juridiskt. Genom arvsynden bär människan på en skuld gentemot Gud, och lagen kräver att den betalas av en människa. Men ingen människa kan betala denna ofantliga skuld. Bara genom att Gud låter sig själv födas som människa löses dilemmat. Som människa offrar sig Jesus och betalar med sitt oändligt värdefulla gudomliga blod.För de tidiga kristna var efterskänkandet av skulder en förutsättning för nåd. Det uttrycks direkt i Herrens bön: Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Men hos Anselm är Gud inte längre den som förlåter, snarare personifierar Gud den rigida lagen som sådan. Gud driver in skulderna. Hinkelammert går så långt att han säger att Gud därmed hamnar på bestens plats.Med Kristi död inleds alltså en ny frälsningshistoria som omfattar alla människor. Kristus offrar sig för hela världens frälsning. Men det innebär också att vemhelst som säger nej till denna frälsning hänger kvar vid sin skuld och hotar själva meningen med Kristi död. De rättrognas uppgift blir att garantera att Kristus inte offrade sig förgäves. Med svärd om så krävs.Denna teologi blev enligt Hinkelammert en mäktig ideologisk legitimering för militär expansion. Inte bara de medeltida korstågen, utan också såväl imperialismens påbud att civilisera vilden, som George Bush den yngres försäkran om att invasionen av Irak skedde på Guds uppdrag, kan ses som varianter på samma tema.Den Kristus som sa att den minste skall bli den störste, tappades han då bort helt? Nej, ibland glimtar han faktiskt till, även i korstågens brutala historia. År 1212 samlades fattiga europeiska barn och ungdomar i tusental för att vandra mot det heliga landet. Även de ville återta Jerusalem. Men istället för svärd, skulle det ske med bön och bot. I månader vandrade de, bad och sjöng.Barnkorstågen är omstridda fenomen i historien. Villads Jensen ser dem som uttryck för fattigas och barns ambivalenta position i det medeltida samhället. Samtidigt som de var underkastade krav på absolut lydnad, besatt de en Kristuslikhet av ett slag herremännen aldrig kunde göra anspråk på. Till Palestina kom barnen aldrig, men hela den västkyrkliga traditionens dubbelhet tycks rymmas i dessa sjungande korståg underifrån.Den brasilianske ärkebiskopen Dom Hélder Câmara identifierade en gång den fattiges röst, i synnerhet den fattiges protest, med Guds röst. Historiskt har kyrkan en tung delaktighet i tystandet av denna röst. Men som Nils Ferlin en gång skrev: Det var bara tokar och dårar / som lyssnade på dig först. / Det var slavar och skökor och ogärningsmän / men då var ditt rike som störst.Patricia Lorenzoni, författare och idéhistoriker LitteraturKurt Villads Jensen: Korstågen – européer i heligt krig under 500 år. Översättning Birgitta Johansson, förord: Dick Harrisson. Dialogos förlag, 2017.

Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That’s newly sprung in June”. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam. Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg. När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria. Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka. Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage. ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen. På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt:  Alla gåvornasom jag mottogjag har varitför bortskämd och förrutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid. Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar. Karin Nykvist, litteraturvetare   LitteraturOlga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

Tåg 4: Vad är en moor? Erik Andersson åker till England och tar på sig gummistövlarna för att lösa mysteriet. Någonstans mellan himlen och torven finner han sitt svar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 12 juni 2018.Det började med att jag hittade en tågskiva i samlingarna. Det var fältinspelningar från 1955 till 1961 med ånglokomotiv som trafikerade London Midland & Scottish Railway. Jag satte på den. Mycket riktigt, där tuffade loken fram på olika ställen i det engelska landskapet.Hur hade den skivan hamnat hos mig? Det dök upp ett minne från en vacker sommardag när jag gick längs ån Esk i Yorkshire. Den pastorala friden slets sönder av ett hest tjut; jag tittade upp och fick syn på ett otroligt välputsat långt svart ånglokomotiv som drog ett set vagnar över en åsrygg. Det var en fin syn, och kanske var det något liknande jag hade velat uppleva när jag köpte skivan.Det sista stycket på skivan hade en poetisk titel: ”På mooren nära Ribbleheadviadukten en vinterafton”.Hade jag någonsin varit på en moor?Jag lyssnade efter mooren. Jag såg ångan blanda sig med vinterdiset.När tåget tuffat bort från högtalarna satt jag kvar och funderade på mooren. Vad var en moor?Jag tänkte på Dartmoor: vindpinad, dimhöljd, med Baskervilles hund i fjärran. Dartmoorheden kan den kallas på svenska, men hed heter ju heath på engelska. Uppslagsböckerna karaktäriserar Dartmoor som en bergstrakt eller en granitplatå.Hade jag någonsin varit på en moor? Jag sökte i minnet och på mina kartor. Det fanns en hel del områden som kallades moor i England, likaså i Skottland där de oftast omformats till muir. På Irland hittade jag inga alls. Kanske var moor ett germanskt ord som aldrig lyckades översimma Irländska sjön. Eller om förklaringen var att det krockade med ett inhemskt mór, som fanns i oräkneliga iriska ortnamn i betydelsen ”stor”. Big is mór, åtminstone på Irland.Jag började surna till litet. Här hade jag klafsat omkring på Brittiska öarna i decennier och så visste jag inte ens vad en moor var. Men eftersom jag är en handlingens man så bestämde jag mig för att så snart som möjligt ta mig till närmsta moor. Varför inte till mooren nära Ribbleheadviadukten?Ribblehead visade sig ligga i västra Yorkshire, en glest befolkad trakt som kallades Yorkshire Dales. Jag skaffade en karta och blev genast intresserad. Upp mot Blea Moor fanns det utmärkt mängder av snake holes. Sådana hade jag aldrig hört talas om och gjorde mig en bild av moorormar som slingrade sig in och ut ur bergssidorna. När jag hade fått på mig glasögonen såg jag att det egentligen stod shake holes, vilket på svenska blir ”slukhål”. Inte illa det heller. Det fanns också några enstaka swallow holes, där man förmodligen blev svald hel och hållen. Det kunde dock inte uteslutas att det var fråga om hål där svalorna bygger bo. Väldigt konstigt att ha ett språk där man inte skiljer på ”svala” och ”svälja”. Även grottor gjorde kartan reklam för.I litteraturen är mooren hemvist för allsköns mystiska existenser, och om man får lust att mörda någon så erbjuder mooren många möjligheter.När jag kom till Ribblehead en kylig kväll i mars började jag med att inspektera viadukten. Den gick över dalen på smala tegelstensvalv. Jag lyssnade efter annalkande ånglokomotiv, och det dröjde inte många minuter innan det dök upp ett tåg. Tyvärr var det ett lilaflammigt dieseldrivet lokaltåg, men det körde snällt över viadukten med reducerad fart innan det svann ut över mooren på väg mot Bleamoortunneln.Vinden var isande, och jag tog mig så fort som möjligt till det lokala värdshuset, där det serverades kaningryta.– Är det lokala kaniner? frågade jag.– Nej, de är uppifrån Hawes.Hawes låg några kilometer åt nordost.Nästa morgon var jag full av energi och översatte en dikt av Nicholas Toms Carrington till frukosten: Inget som har liv kan skönjas här.Ingen skock av får som strövar fritthörs bryta tystnaden på denna moor.Allt är stilla, utom skuggan frånett väldigt moln som sakta glider framöver grå och dyster ödemark.Jag tittade ut genom fönstret. Det var verkligen uruselt moorväder: soligt, vindstilla, god sikt. Men ibland får man bereda sig på att kämpa mot elementen.En fördel med vädret var att landskapet tydligt framträdde. Här fanns ingenting som sade mig att jag var i norra England och inte i Skottland eller på Irland. De kala kullarna, de gröna dalarna, de skrovliga bergen — allt var välbekant. Jag drog på mig stövlarna och satte kurs upp på mooren.Litet märkligt det här med stövlarna. Jag måste ha anat att mooren var blöt. Bergstrakt och granitplatå var vad jag fått veta innan jag gav mig iväg, men å andra sidan är ju de brittiska öarna blöta från topp till tå.När jag kom upp på den första kullen kunde jag överblicka situationen. En bit upp på backarna löpte smala men höga och vällagda stenmurar. Idén med dem måste vara att hägna in fåren så att de inte irrade ut på mooren. På så vis blev det en skarp gräns mellan fårbete och moor.Det växte en del gräs på mooren också, gult obetat fjolårsgräs, men mest växte det ljung och ormbunkar. Det betydde att marken bestod av torv, sörplande blöt torv. Här och var såg jag hålor, kartans shake holes, som ibland var vattenfyllda. Mycket små hålor fanns överallt, sorkbon: en och annan sork kilade panikslaget iväg när jag kom klivande. En orre kacklade argt åt mig när jag tog rast vid en gammal kalkugn litet för nära dess rede.Om jag efter min empiriska undersökning skulle definiera en moor, så skulle jag säga att det är blöta berg. Det är en smula underligt i ett svenskt perspektiv. Man tänker sig gärna att vattnet skall rinna ner från bergen och bilda åar och sjöar, men mooren tar hela tiden emot så mycket regn att den inte hinner torka upp, och dessutom förmår torven lagra en hel del vatten.Jag gör ett försök att bestämma mooren etymologiskt. Som jag misstänkte är det ett samgermanskt ord, och det betyder litet olika saker på olika språk. Inte ens det svenska mor, som i Mora, är entydigt. Det kan vara tät granskog; det kan vara sumpig skog eller torvmosse; ibland verkar mor vara samma ord som mo, vilket åtminstone för mig är något ganska platt och torrt, sand- eller ljunghed. Hos det engelska moor överväger förstås de blöta betydelserna.The moor the merrier tycks inte ha vara ett uttryck som föll över läpparna på de invandrande germanska jordbrukarna. Oxford English Dictionary tror att roten till de germanska moororden är kal, karg eller död mark. Alltså: man bryter mark, ständigt mera mark, men till sist blir man less, det går inte längre, det är för surt. Less is moor.När man kastar spaden och ger upp, då är moor det som återstår, och detta moor kan se litet olika ut beroende på de geografiska förutsättningarna.Om man tar upp mobilen så finns det ingen mottagning alls. Man svävar mellan himlen och torvenOm man går över mooren och överraskas av dimma eller mörker så är det en hotfull plats, särskilt om man råkar dratta ner i något slukhål. I litteraturen är mooren hemvist för allsköns mystiska existenser, och om man får lust att mörda någon så erbjuder mooren många möjligheter.Men en sådan här vacker dag, när tofsviporna är i en febril verksamhet som nog har något med årstiden att göra, visar sig mooren från sin allra mest insmickrande sida. Särskilt för den som kör från södra eller mellersta England, där varenda kvadratcentimeter är upptagen av åkrar, radhus eller rondeller, måste mooren komma som en befrielse. Här får man gå hur man vill utan att beivras. Om man tar upp mobilen så finns det ingen mottagning alls. Man svävar mellan himlen och torven.Då kommer det äntligen: ett långt godståg som djärvt ger sig ut över viadukten. Alla sorkarna sticker upp sina huvuden. Orrarna stirrar. Men snart försvinner tåget in i tunneln, och mooren kan på nytt försjunka i sig själv.Erik Andersson, författare och översättare

Den 12 april 1917 påbörjade Lenin en resa genom Sverige, som skulle sluta i Ryssland och i en förändrad värld. Dan Jönsson reflekterar över resan och historiens obönhörliga framfart. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-04-12.Tidigt i april ligger den svenska landsbygden fortfarande försänkt i vinterdvala. Från tåget känns det som om det glider ihop när Skånes leråkrar, småländska höglandets torvmossar och nedre Norrlands barrskogar och myrmarker träder fram i en och samma sepiatonade gråskala med sina svarta avlövade grenverk, vissna gräsmarker och djupa plogfåror där den stålgrå himlen speglar sig i vattenpölarna. Början av april brukar vara kylig, och det var den 1917 också.I byn där jag bor passerar stambanan över Kävlingeån, när tåget rullar över bron sjunger det lite dovare i skenorna ett par sekunder, och jag tänker mig att det måste ha gjort det då också, den där kvällen den 12 april när Vladimir Lenin och hans trettioen reskamrater åkte förbi just här på väg från exilen i Zürich till Petrograd och revolutionen. Jag undrar om de lyfte blicken genom fönstret, när tåget slog till sina gnisslande bromsar och stannade till på stationen. Vad de tänkte? Vad de såg?För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist.Antagligen ingenting, såvitt jag förstår. Lenin hade tagit nattåget från Malmö till Stockholm och borde ha passerat här i byn vid tiotiden på kvällen. Så dags gick ett litet skånskt brukssamhälle knappt att urskilja från ett upplyst tågfönster: gatubelysning var ovanligt, och en torsdag hade nog de flesta bybor gått och lagt sig. För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist.Vänsterjournalisten Otto Grimlund, som var med på tåget, har berättat att Lenin under hela resan outtröttligt pratade politik och förhörde sig om läget inom den svenska vänstern. Var stod Hjalmar Branting i krigsfrågan? Hur mådde hans fängslade vän Zeth Höglund? Hur var stämningen bland vänstersocialisterna? Lenin, berättade Grimlund, vilade inte en minut, och missade heller inte tillfället att hamra in sin ståndpunkt, att den ryska revolutionen var början på en ny epok, men att den omedelbart måste övergå i en socialistisk omvälvning, och det imperialistiska världskriget i ett globalt inbördeskrig.Resan var ett våghalsigt företag. ”Om sex månader är vi antingen ministrar – eller hängda” säger vännen Karl Radek till Lenin när de går på tåget i Alexander Solzjenitsyns stora romansvit ”Det röda hjulet”. Och det är sant att det var nära ögat flera gånger. Först de schweiziska gränsvakterna, som knappt ville släppa igenom sällskapet. Så den långa väntan i Berlin när tåget hade missat färjan mellan Sassnitz och Trelleborg.I Stockholm var det slut på pengar, och Lenin och hans sällskap fick ihop till biljetterna tack vare en panikartad insamlingsaktion bland svenska kamrater, där riksdagsmannen Fabian Månsson lyckades vigga en hel hundralapp – motsvarande nästan tretusen kronor idag – av statsministern och högerledaren Arvid Lindman, på villkor att man snabbt fick Lenin ut ur landet. I Haparanda fanns en engelsk vaktpost som hoppades kunna stoppa Lenin från att passera ryska gränsen, men förgäves väntade på order. Och så vidare.Men historien är obönhörlig. Författaren Stefan Zweig, som bodde i Zürich samtidigt som Lenin, har i sin lilla bok ”Sternstunden der Menschheit” beskrivit resan genom krigets Europa som en av ”mänsklighetens ödesstunder” – tillsammans med exempelvis upptäckten av Stilla Havet och komponerandet av Marseljäsen. Zweigs historiska miniatyrer är läsvärda, inte för att de väcker frågorna om vad som kunde hänt om ödet velat annorlunda, utan tvärtom, för att de inte gör det. Historiens avgörande ögonblick är för Zweig inte de laddade vändpunkterna, utan stunderna när energin i de stora förloppen bränner ihop och kristalliseras.Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik.Tonen är lågmält odramatisk, i avsnittet om Lenin blir de vanemässiga promenaderna mellan hemmet och biblioteket i Zürich något som förebådar obevekligheten i tågets långsamma framåtskridande mot den triumfartade ankomsten till Finlandsstationen i Petrograd. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik.Jag tänker att det hade varit ett perspektiv i Lenins smak. Enligt hans historiesyn drevs utvecklingen framåt av objektiva lagbundenheter, där de subjektiva faktorerna – som till exempel små ettriga revolutionärer i slitna vinterkläder – i bästa fall kunde hjälpa dialektiken lite på traven. Var de objektiva faktorerna inte på plats skulle det visa sig, och hela företaget misslyckas. För Lenin låg historien redan utsträckt framför honom, som en väg: vad det handlade om var att orientera sig och hinna före. Jag tror att vi har svårt att förstå en sådan syn idag, i vår postmoderna konsumtionskultur, präglad av individualism och konstruktivism, och med vår förkärlek för personbiografier och kontrafaktiska resonemang. För att bli meningsfull måste historien bli en berättelse, en fiktion tillrättalagd i efterhand, full av avgörande individuella vägval och dramatiska vändpunkter där allt kan hända. I själva verket kan det inte det. Så snart man fogar in de där avgörande ögonblicken i ett större sammanhang verkar de betydligt mindre avgörande.Den engelska historikern Catherine Merridale gör just det i sin intressanta bok ”Lenins resa”. Merridale gör själv om tågresan, och rensar rejält bland efterhängsna skrönor, myter och propagandalögner. Men framför allt låter hon alltså Lenins resa bli en spegling av de världspolitiska skeenden som drev fram den. Kriget, som våren 1917 var inne i ett dramatiskt skede: USA:s inträde nära förestående, Tyskland i desperat behov av avlastning på östfronten, och den ryska februarirevolutionen som plötsligt fick en separatfred att verka inom räckhåll. Lenin som satt fast i Schweiz, besluten att ta sig hem till varje pris men inspärrad av Rysslands allierade i ententen som vägrade låta honom passera av rädsla för bolsjevikernas fredslinje. Tyskland som plötsligt såg en möjlighet, Lenin som grep den.”Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering.”Han tog en stor politisk risk: att resa genom fiendeland var att bädda för anklagelser om landsförräderi. Det berömda plomberade tåget var därför ett oeftergivligt krav: den ryska vagnen skulle ha exterritoriell status, för säkerhets skull drogs ett kritstreck på golvet som inga tyska myndighetspersoner fick passera. Alltsammans detaljer som med tiden blev avgörande inslag i den postrevolutionära fiktion som skapade den här legenden, med alla dess svenska anekdoter. Från brakmiddagen på Savoy i Malmö till den nattliga slädfärden över Torne älv mot ryska gränsen. Och förstås det där besöket på varuhuset PUB i Stockholm, där Lenin köpte ny kostym, och någon i sällskapet föreslog att han kanske också borde skaffa sig en bättre överrock. Varpå Lenin ilsket ska ha svarat: ”Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering.”Så blev det. De objektiva faktorerna var på plats. De visade sig också vara på plats för det som följde: av Lenins reskamrater, skriver Merridale, försvann nästan alla inom tjugo år i Stalins utrensningar, arkebuserade eller i arbetsläger. Hundra år senare försöker vi fortfarande få ihop berättelsen, inbilla oss att den kunde tagit en annan väg, att det betydde något att historien åkte förbi just här, just oss. Men det gör det kanske inte, tänker jag där jag står i fönstret och föreställer mig hur Lenins tåg stannade till på vår station. Att han inte såg någonting berodde väl på att det inte fanns någonting att se.Dan Jönsson, författare och kritikerLitteraturCatherine Merridale: Lenins resa – vägen till revolutionen 1917. Översättning Claes Göran Green. Historiska media.Stefan Zweigs ”Sternstunden den Menschenheit” utgavs med fem exempel i första upplagan, antalet växte så småningom till fjorton. På svenska som ”Odödliga ögonblick i mänsklighetens historia”, i flera upplagor från 1938 till 1961.

Man kan inte resa ifrån sig själv, men resan kan öppna dörren till nya delar av det man trodde var ett fast jag. Per J Andersson tar tåget och litteraturen till hjälp för att undersöka saken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad först 2018-08-22.Samtal i tågkupéer med främlingar har en tendens att bli personliga. Särskilt om resan är lång och resenärerna befinner sig på tryggt avstånd från vardagen där hemma. Jag tror att friheten i de där samtalen uppstår när man inser att man förmodligen aldrig kommer att mötas igen. Det är därför det lättsamma samtalet om var man kommer ifrån och vart man är på väg utan förvarning kan fördjupas och snabbt anta terapeutiska kvalitéer.Jag har aldrig gått så långt att jag låtsas att jag är någon annan. Men jag har vänner som sett resan som ett tillfälle att få testa olika alternativa roller. Det betyder inte att de luras, snarare att de testar att leva ut andra aspekter av sig själv.För vad är egentligen vårt sanna jag?Är vi den vi är i vår sambos ögon? Eller den förälder som våra barn tjatar på? Eller den vi framstår som i våra kollegors ögon? Eller den vi försöker framstå som i sociala medier?Kanske är vi helt enkelt summan av alla de här rollerna? Eller så är det först i det där spontana mötet med främlingen, när vi slutat ängslas för vårt rykte, som vi vågar visa vårt sanna jag?Vilka vi är när allt förflutet raderats och bevisen på vår existens försvunnit?De frågorna ställer sig amerikanska Vendela Vida i sin roman ”När dykaren lämnar sina kläder” – en obehaglig, oförutsägbar och bladvändande berättelse om en kvinna som ger sig ut på en lång resa i syfte att fly från traumatiska familjehändelser. Från hemmet i den lilla staden i Florida åker hon till Marocko för att irra runt i exotiska basarer som ett ufo, allt för att glömma det jobbiga som hänt på sistone.Men flykten blir mer än ett byte av geografisk plats. Hennes ryggsäck blir stulen. I den låg pass, kreditkort, kamera och dator. Plötsligt har hon inga som helst fysiska bevis på sin identitet. Efter en tids eftersökningar får hon tillbaka en ryggsäck, men den är inte hennes, visar det sig, utan den har tillhört en annan bestulen amerikansk kvinna på resa i Marocko.Ett osannolikt och absurt sammanträffande som leder till att hon bestämmer sig för att behålla innehållet – och anamma den andra amerikanskans identitet. Det slutar inte där. Innan berättelsen är över har hon bytt identitet ytterligare sju åtta gånger.Frågan som boken ytterst ställer är vad som återstår av jaget när vi blir av med vårt namn, våra ägodelar, vår familj och vårt land. Kort sagt: vilka vi är när allt förflutet raderats och bevisen på vår existens försvunnit?Medan Hitler härjade i Europa befann sig Bertol Brecht i exil i USA och skrev ”Den goda människan i Sezuan”. I Brechts drama har ingen i den kinesiska byn tid att bry sig om någon annan, förutom en fattig bondflicka som aldrig sviker en medmänniska i nöd. Men när byborna börjar utnyttja hennes godhet rycker hennes okänsliga manliga kusin in, kör iväg snyltarna och räddar henne från att bli ett offer för sin egen brist på förmåga att sätta gränser.Till slut visar det sig att den onda kusinen inte finns. Eller jo, det gör han, men det är den goda flickan som klätt ut sig för att få den frihet som krävs för att bryta sig ur sin invanda och hämmande roll.Amerikanskan som upprepade gånger byter identitet i Vendela Vidas roman känner sig också fången i den underordnade roll hon fått både gentemot sin tvillingsyster, sin mamma och sin man. Resan till Marocko var därför nödvändig för att lindra smärtan som hänger samman med den hon var hemma i USA.Men till slut kommer det förflutna ifatt och nafsar henne i hälarna. För kanske är det som Hemingway skrev i ”Och solen har sin gång” att man inte kan fly från sig själv genom att resa från en plats till en annan, att man är den man är, att man aldrig på riktigt kan resa bort från sig själv.Å andra sidan ger alltså leken att ikläda sig olika roller friheten att släppa fram andra sidor av sig själv. Det får mig att tänka på den frihet jag kände efter flytten från den mindre stad där jag växt upp till den större stad jag nu bor i. Och på den ännu större frihet jag känner när jag befinner mig på resa bortom mitt land, min världsdel, mitt språk och min kultur. De främmande människornas värdering av mig kan varken höja eller sänka min sociala status där hemma. Då väljer jag att vara mindre kontrollerande och planerande och blir, tror jag, snäppet mer uppriktig.Vår önskan att accepteras av vår flock är så stark att vi annars döljer de mindre vackra sidorna av vårt jag. Men exakt vad vi gömmer och vad vi visar har förändrats, menar Peter Gärdenfors i boken ”Den svåra konsten att se sig själv”. Förr var det personlighet, heder, ära och position som skapade jaget. Idag med tillgång till digitala resurser för självbespegling har jaget allt mera kommit att handla om utseende. Men oavsett vad vi fokuserar på är jaget konstruerat, menar Gärdenfors, som är professor i kognitionsvetenskap. För en av vår tids stora myter, slår han fast, är tron på att det finns ett enda sant jag att plocka fram.Bekännelsen är kort sagt intimt förknippad med uppbrott och resa.Men om det sanna jaget är en myt finns det väl ändå mer eller mindre uppriktiga versioner av det. Och de mest öppenhjärtiga sidorna hos människan tror jag vi plockar fram när vi frigör oss från hembygden. Det är ju ingen slump att litteraturhistorien är full av öppenhjärtiga möten på resa i allt från Geoffrey Chausers ”Canterburysägner” över Tolstojs ”Kreutzersonaten” till Rosa Liksoms ”Kupé nr 6”.Bekännelsen är kort sagt intimt förknippad med uppbrott och resa. I Ilja Ehrenburgs tjugotalsroman ”Julio Jurenito” läser jag om en rysk emigrant i Paris som blivit så van att berätta sitt livs historia för obekanta människor ombord på tåg att han alltid tar med sig sina tänkta åhörare från kaféet till järnvägsstationen. Först inför åsynen av människomyllret på perrongen och det frustande loket på spåret känner han sig fri att tala från hjärtat.Det lustiga är att när jag skriver det ni nu lyssnar på befinner jag mig ombord på ett svenskt regionaltåg. Plötsligt vänder sig den unge mannen i sätet bredvid mot mig och frågar vad jag jobbar med. Och då måste jag ju ställa samma fråga till honom. Det blir en artig och försiktigt trevande konversation som på bara en kvart utvecklar sig till ett öppenhjärtigt samtal om min medresenärs svåra uppväxt i Iran och glädje över att hans nya jobb som gett hopp om framtiden. En bekräftelse så god som en annan på att bekännelsen i tågkupén lever vidare.För som religionsvetaren Martin Buber hävdade finns det kanske inget jag om det saknas ett du, att allt verkligt liv uppstår först när vi möter någon annan. Jagets beroende av ett du är uppenbar också för den resande amerikanskan som ständigt byter roller i Vendela Vidas roman. Hon saknar en plan. Hon vill bara bort. Det är ständigt andra människor och yttre händelser som triggar henne att gång på gång byta identitet.Vendela Vidas slutsats är att det finns något sant och verkligt i summan av de roller som huvudpersonen spelar. Som i dikten av den medeltida sufipoeten Rumi, den som inspirerade till titeln på hennes bok:Du sitter här med oss, men du går också omkringPå ett fält i gryningen. Du är självDet djur vi jagar när du följer oss på jaktenDu är i din kropp som en växt är stadig i jordenÄndå är du vind. Du är dykarens kläderSom ligger kvar på stranden. Du är fiskenPer J Andersson, författare och reseskribentLitteratur”När dykaren lämnar sina kläder” av Vendela Vida (2018, översättning Jan Hultman och Annika H Löfvendahl), Etta förlag.”Den svåra konsten att se sig själv” av Peter Gärdenfors (2017), Natur & kultur.”Kupé nr 6” av Rosa Liksom (2011, översättning av Janina Orlov 2012), Wahlström & Widstrand.”Kvinnor på ett tåg” av Anita Nair (2001, översättning av Thomas Rudvald 2007), Tranan.”Och solen har sin gång” av Ernest Hemingway (1926, i nyöversättning av Christian Ekvall 2012), Bakhåll förlag.”Berättelsen om de sällsamma öden och äventyr, vilka Julio Jurenito och hans lärjungar …” av Ilja Ehrenburg (1922, översättning av Lars Erik Blomqvist 1979), AWE/Gebers.”Canterburysägner” av Geoffrey Chaucer (1387, översättning av Harald Jernström, 1956). Forum.