Oxymoron – en stilfigurs resa från poesin till Putin

Ett oxymoron är ett uttryck bildat av motsatser, som talande tystnad, bitterljuv eller lysa med sin frånvaro. Morris Wikström ser hur ett kritiskt poetiskt grepp tagits över av totalitär politik.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I Adam Curtis hypnotiserande dokumentär Traumazone finns en scen som stannat kvar i mitt minne. I en lägenhet i Moskva, i mitten av 90-talet, möter vi en kvinna som betalat 1000 dollar för att återställa sin karma. Det spelas lågmäld instrumentalmusik, samtidigt som ett brinnande ljus förs runt kvinnans huvud enligt ett bestämt mönster. Scenen är mycket stillsam, och blir så slående eftersom den står i stark kontrast till det som samtidigt pågår utanför lägenheten: en våldsam nedmontering av politiska monument, gälla röster i de tomma livsmedelsaffärerna och det dova ljudet av begynnande inbördeskrig i flera forna sovjetrepubliker.

Traumazone består av arkivmaterial från åren 1985–1999 och behandlar Sovjetunionens sammanbrott och åren som följde.  Det är ett material som är fyllt av motstridiga händelser och känslor. Men det som utmärker allt är en ständig rörelse. Det är en rörelse i tiden – framåt och bakåt. Framåt mot en kapitalistisk rovdriftsekonomi, bakåt mot ett våldsamt förflutet som genom tidigare censurerade romaner, memoarer och hemligstämplade arkivhandlingar nu ska beläggas och förstås. I det sammanhanget är den stillsamma scenen i lägenheten möjlig att förbise. Historien har skrivits utan att detta ögonblick införlivats i berättelsen. Men kanske går det att skriva historien om Sovjetunionens upplösning och den politiska utveckling som Ryssland därefter genomlevt just utifrån denna scen: just för att denna meditativa tystnad representerade ett svåråtkomligt tillstånd – ett tillstånd befriat från en framåt- eller bakåtrörelse. Ett löfte om en tillfällig respit, ett uppehåll i ett förlopp som galopperade, oberoende av om man hann med eller inte.

Beskrivningarna av den ryska regim som Vladimir Putin grundlade vid millennieskiftet, och som på ett sätt kulminerade med den fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022, utmärks av att de skiljer sig så mycket åt. Man frågar sig: är det Ryssland som växte fram under mer än 20 års tid ett slags fascism, en välbekant populism, en aldrig helt begravd totalitarism? Är det kanske en värdekonservativ ortodoxi, eller rentav en postmodern stat vars yta döljer ett ideologiskt vakuum – en konstruktion som riskerar att lösas upp vid minsta beröring? Beskrivningarna spretar. Men i alla de här disparata etiketterna finns en gemensam nämnare. Alla kan förstås utifrån en specifik stilfigur: oxymoron.

Ett oxymoron är en märklig skapelse. I sin rena form är det orent. Det bygger på en förening av kvalitativa motsatser, till exempel i ordsammansättningar som den mörka dagen, den svarta mjölken, och den lysande skuggan. Poetiskt såklart, men oxymoronet är också otroligt potent: Det står i centrum för den outgrundliga religiösa tron och meditativa mantran, liksom för postmoderna insikter om diskursens makt – där varje system definierar sitt motstånd, och där varje motstånd definierar systemet. Den annulerade motsatsen som ligger till grund för ett oxymoron påminner också om ett viktigt drag i fascismen, som lyckas företräda en elit och samtidigt påstå sig tala i folkets namn.

I den europeiska 1900-talshistorien har stilfiguren en särskild plats. Tidigare gick det att förstå den som ett finkalibrerat redskap för att skjuta ner totalitära ballonger på efterkrigstidens oroliga himmel. Detta förevigades i Paul Сelans ”Dödsfuga”, där ett poetiskt oxymoron tycktes fixera både det förflutna och framtiden i en och samma kristalliserade scen: att dricka svart gryningsmjölk – om natten, om dagen, om middagen, och om kvällen. Förintelseöverlevaren Celans oxymoron tycktes säga: inte ett steg längre, det är omöjligt att borsta askan från axlarna och vandra bort från den katastrof, den förintelse, som nyss ägt rum på jorden. Nu är vi för alltid fast i denna motsatsernas förening – där idén om framsteget måste offras på åminnelsens bål.

Om det finns en sorg i 2000-talets politik så handlar den, tänker jag mig, om att den etiska hållning och den insikt om mänsklighetens kollektiva öde som återfinns i Celans rader har underminerats. I 2010-talets politiska landskap kom oxymoronet i stället att tjäna nya herrar, och bli till den stelnade maktens vardagliga vapen. Detta vapen har använts i många länder, både i Västeuropa och i USA. Men ingenstans har det varit så tydligt som i Ryssland under de år som ledde fram till den fullskaliga invasionen av Ukraina.

I en essä från 2013 noterade den ryska journalisten Andrej Losjak de märkliga etiketter och paradoxer som hade blivit till en grundingrediens i Vladimir Putins politiska projekt. Putins användning av motsägelsefulla begrepp har skapat bevingade uttryck som ”suverän demokrati”, och ”konservativ modernisering”. Losjak skriver att detta kanske i själva verket var en medveten strategi: att genom oxymoronet dra undan mattan för verklig politisk kamp. Ersätta kampens blick mot horisonten med overklighetstillståndets yrsel. Oxymoronet och dess kusin paradoxen har, menar Losjak, framkallat en existentiell tyngdlöshet.

Det är här man kan urskilja en röd tråd som förbinder den där scenen i Traumazone med Putins regim. Den återställning av ett slags evig kosmisk balans som några ryssar sökte efter på 90-talet har nu förverkligats genom det politiska oxymoronet. Ett tillstånd av stillhet förvisso, men också av en politisk viktlöshet. En befrielse utan utopi. På det viset är den retoriska figuren i sin sentida tappning en mycket klaustrofobisk konstruktion, och den har lyckats föda fram en resignation hos många i Ryssland. En uppgivenhet som tjänar varje politiskt projekt som slåss mot tidens tand.

Ett politiskt oxymoron är också en skapelse som hyllar det totala. Dess viktigaste uppgift är att återföra och spika igen det som under en tid fragmenterades. Inte minst under 80- och 90-talen utövade skärvan, fragmentet och det ofullständiga en särskild dragningskraft på den europeiska kulturen. Det var i dessa skärvor och fragment som tidigare tystade röster tycktes tala och berätta om sina erfarenheter. De politiska projekt som nu ägnar sig åt att sammanföra motsatspar försöker återigen stänga inne dessa röster, spika igen nödutgångarna och limma lister över de brott som en gång låg i öppen dager. För oss som nu betraktar denna scenförändring är det avgörande att skärpa hörseln för att förstå detta: de burleska, komiska, tragiska, försagda och brutna rösterna som en gång hördes men som nu förstummats av enhetens betvingade logik har faktiskt inte slutat att vråla.

Morris Wikström
slavist och kulturjournalist