OBS: Radioessän

Vibrationerna bränner i fickan, det behövs inte ens en avisering. Men även om samtidsmänniskan är i appkapitalets klor, så hittar vi alltid ett sätt att styra vår tillvaro, menar David Wästerfors. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Klockor, sa mannen, och lutade sig över bardisken, var jag än stöter på dem så handlar det om social kontroll.Mannen kom från Schweiz men syftade inte på armbandsur – i alla fall inte först och främst – utan klockor av ett annat slag: ringklockor, tyskans Glocken. Som koskällor: klockor som hänger runt halsen på boskap som till exempel vallas på gräsbeklädda sluttningar i alperna.Det ger ett trivsamt och rogivande ljud, med varierande klanger om boskapen ska vallas uppåt i alplandskapet, under våren, eller nedåt, under hösten. Kvigor, stutar, kor och getter har olika klockor som låter på olika sätt. Klangerna bildar en jämn och betydelsefull ljudmatta som håller ihop djuren och utövar stor makt över dem.Mannen vid bardisken inskärpte: när det ringer i en klocka är det styrning i görningen. Människor – eller boskap – ska samlas och regleras, eller släppas ut och drivas bort. Vi ska avbryta det vi håller på med och underordna oss.Mannen var nu inte vilken barfilosof som helst utan sociologen Christoph Maeder, som jag träffat på flera konferenser. Han har gjort sig känd för sitt intresse för ljud och ljudlandskap, soundscapes. Samhällsvetare tenderar att glömma hörselsinnet, menar han. Det etnografiska ögat och den sociologiska blicken talar man ofta om, mer sällan det etnografiska örat eller det sociologiska lyssnandet.Kyrkklockan är ett historiskt exempel, uppfodrande manade den till samling och vördnad, men också väckarklockan och skolornas klockor, tätt förbundna med industrisamhällets plikter, liksom brandlarmet, förstås, förknippat med livsfara och hårt normerat utrymningsbeteende. En klockringning kan visserligen befria oss – skolbarnen rusar på rast när det ringer – men även det är en fråga om kontroll. När regimen ska ta paus är det den, och inte de befriade, som bestämmer frihetens ögonblick och varaktighet.Exakt vad en klockas ljud ska betyda är en social överenskommelse. Även om styrning är ett envist tema styr klockorna egentligen genom den betydelsetillskrivning som människor i samspel med varandra är inbegripna i. Att klockan ringer är en sak, vad det står för en annan.Men ringklockor, tänker du. Vårt samhälle präglas ju av helt andra krafter. Det kan väl vara pittoreskt med koskällor i alperna, men inte mer än så.Dagens samhälle kan vara ganska tyst. Få klockor ringer, fabrikerna har tystnat, kyrkklockan på söndagen betyder nästan ingenting, de flesta uppfattar den knappt.Men kallelserna finns ändå, inte minst under den förrädiskt harmlösa benämningen avisering.Om vi har satt mobilen på ljudlöst är de liksom införlivade, nästan förkroppsligade. De ligger som ett inre soundscape eller kanske notescape i våra medvetanden. Vibrationerna bränner i fickan. Vi förväntas avbryta det vi håller på med eller vi sysselsätter oss i plattformsvänliga intervaller, ständigt redo.Apparnas kallelser kräver underkastelse. Och hittar man ingen avisering letar man upp den.Om kyrkklockan stod för bondesamhällets plikter och fabriksvisslan för industrisamhällets står aviseringarna för vår tids ansvar, med myriader av erbjudna och missade chanser i den sociala ekonomi där klick och följare har blivit både valuta och råvara.När du öppnar din app och kollar vad som hänt säljer du uppmärksamhet, men du lämnar också ut dina brister, begär och önskningar. Du lägger ut framtida snaror för dig själv. En reel till, en till och en till, på samma eller snarlika teman. Minuterna och timmarna går. Man tuggar sitt digitala gräs och idisslar.Uppfinnandet av koskällan gjorde det möjligt, skriver Maeder, att styra boskap på mer otillgänglig terräng och över stora avstånd. Ledar-djuret förses med en särskild klocka med lägre och långsammare ljud, vilket gör det behändigt för herdarna att rikta sig till det, varpå de andra djuren följer efter.Vi kan väl inte dra alltför många paralleller, men överfört till aviseringarnas rike borde vi kunna säga att mobilen har gjort det möjligt att styra människor över stora avstånd och i alla möjliga terränger.Den vardagliga kampen idag handlar i stor utsträckning om att inte låta sig vallas likt kvigor och getter på gräset vid alperna av de imaginära klockor som hänger runt våra halsar – eller rättare sagt ligger i våra fickor och handväskor eller vilar i handen under våra böjda nackar. I vilken mån orkar vi ignorera ”alla andras” larm och ekon, strunta i den digitala världens diskreta dån?Det är en kamp om social kontroll. Man kan säga att kampen handlar om att inte bli kossor.Christoph Maeder säger egentligen inte att klockorna kontrollerar. Han säger att klockor används – för kontroll, ordning och kommunikation. Herdarna på alplandskapets ängar – och deras hundar – drar nytta av klangerna för att lokalisera sina djur och driva på dem, på samma sätt som dagens företag drar nytta av våra digitala efterklanger.Men även om företagen nog vill att vi ska bete oss som boskap på deras plattformar, vet vi från beteendevetenskaplig forskning att människor snarare är aktörer, innästlade i sina system och strukturer som inte bara omöjliggör handlande utan också möjliggör. Om vi fängslas av de system vi själva byggt upp och dagligen bidrar till visar det inte att aktörskapet upphört, utan att det antagit en annan form. Vi agerar inom och via systemen – eller lämnar över aktörskapet till dem.Ibland ”drunknar” vi i instrumentet och verkar inte kunna slita oss. Ibland är vi inte ens uppkopplade och därmed, socialt sett, ”dummare” än de flinka och digitalt tränade, som om vi strövade fritt på egen hand i alplandskapets gömda gläntor.Det låter väl mindre alarmerande och inte så rubrikvänligt, men sanningen är att vi samspelar med och förhåller oss till tekniken – och det finns mer än ett förhållningssätt.Noga taget var saken likartad i industrisamhället och bondesamhället. På ytan och i fågelperspektiv verkar människor fösas runt av överheten, kyrkan, fabriken, skolan och militären, men går vi lite närmare ser vi ett samhälle befolkat av tolkande, resonerande och kritiska människor, ibland enskilda, ibland i grupp.Dåtidens människor skapade dagens strukturer och monterade då ned sin tids ”aviseringar”: kyrkklockan, fabriksvisslan och så vidare. Jag tror att något liknande kommer att hända igen. Dagens kallelser kommer att förlora i betydelse, nya tar över.Det förtar förstås inte känslan av lömsk fångenskap, här och nu. Aviseringarnas landskap är klangfullt och rogivande, säkert beroendeframkallande. Vi trivs i flocken och det kan vara skönt att vallas.Jag föreställer mig nästa konferens: en yngre sociolog som rullar ihop sin yogamatta och säger ”aviseringar, var jag än träffar på dem så handlar det om social kontroll.” Jag kommer att nicka och instämma, men också skruva på mig. Kontroll, jo, men inte utan samspel, variation, motstånd.Sen kollar jag mobilen.David Wästerforssociolog och författare

Den walesiska fabrikören Robert Owen effektiviserade arbetet i bomullsindustrin, men i hemlighet planerade han en ny världsordning. Gabriella Håkansson berättar om hur det hjälpte alla världens barn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är sekelskifte 1800 och bland Englands välbärgade elit har det rått skräckstämning i tjugo år. Trots stenhård statlig repression håller den franska revolutionen på att sprida sig till London. På gatan talar folk högt om frihet och radikaler organiserar illegala massmöten där man hetsar till blodig revolt. Frågan de styrande klasserna desperat sökte svar på – hur tyglar man den ostyriga massan, hur gör man arbetarklassen mindre farlig?Fram klev Robert Owen. Han hade precis förvärvat den vattendrivna bomullsindustrin New Lanark vid floden Clyde i Skottland. Den moderna fabriken bestod av en handfull höghus i grått tegel med spinnmaskiner på alla våningar. Nedersta botten användes som sovsal till de 500 barnarbetarna. Som i alla bomullsfabriker köptes föräldralösa småbarn i bulk från fattighusen, och tvingades arbeta upp till fjorton timmar om dygnet sex dagar i veckan. Långt ifrån alla överlevde fram till fjortonårsdagen, då de släpptes fria. Ofta var de skadade för livet. Barnen från gruvorna kunde inte räta på ryggen medan de från spinnerierna saknade fingrar och hostade blod. De hade varken gått skola, haft familj eller fått lämna fabriken och låg efter i den mentala utvecklingen. Owen hade sett det här och drabbats av empati och reformiver. Han förbjöd barn under tio att arbeta hos honom. En privat polisstyrka kontrollerade hygienen i de vuxnas bostäder och det ställdes krav på nykterhet. På fabriksgolvet betygsattes barnens uppförande och prestation. Allt detta var nytt och ansågs extremt progressivt. Han skapade också en sjukfond och öppnade en affär där man kunde byta sina arbetade timmar mot mat. Men det mest banbrytande var ändå att Owen erbjöd alla barn gratis skolundervisning 1,5 timme om dagen.Filantropi, javisst, men arbetare som mådde bra ledde också till ökad produktion. Men vid någon tidpunkt spårade Owens radikala experiment ur. Han publicerade pamfletter om sin fabriksby som han nu kallade för den levande maskinen. Genom att fostra arbetare från späd ålder kunde man skapa harmoniska och högproduktiva medborgare till en billig kostnad, menade han. För den som tvivlade fanns beviset i New Lanark där han nu dessutom startat ett banbrytande Institut för karaktärsdaning. Fabriker var på den här tiden kuriositeter omgärdade av höga murar och beväpnade vakter. När Owen öppnade portarna för allmänheten var det lite som om Willy Wonka hade slagit upp dörrarna till chokladfabriken: Den levande maskinen blev en turistmagnet för hela Europa. Men om fabriksbyns ökade produktion fick folk att tappa hakan - så gjorde inte Owens affärer det. Investerarna rasade över att han kortat arbetstiden och slösat pengar på småskola. Owen själv, ja, han satsade hela sin förmögenhet på propaganda om hur hela nationen skulle styckas upp och bli fabriksbyar.Nu började även landets beslutsfattare ana oråd. Vad var det för obskyr ideologi som låg till grund för den osannolika framgången? En chockad besökare rapporterade att han sett 80 par tvååringar iförda romerska togor dansa kadrilj i Owens institut, medan hundratalet uniformsklädda femåringar marscherade i kolonn runt byn. Det var uppenbart att den aparta klädseln anknöt till promiskuös hedendom. När det dessutom uppdagades att Owen inte använde Bibeln i undervisningen så utbröt moralpanik. Det verkar som om Owen både hämtat inspiration från Platon och den radikala romantiken, men många idéer kom också från det omfattande samtida ordensväsende som dyrkade ett mystiskt Högsta Väsen. I sina progandaskrifter skriver Owen att varje industriby skulle ha formen av en kvadrat med bostadskvarter uppdelade i mindre kvadrater, samt en kultplats för alla religioner. Pengar och privat egendom skulle avskaffas, byarna skulle bli självförsörjande. Varje enhet, eller kommunitet, skulle ha ett befolkningsantal på exakt 1200 personer som reglerades genom preventivmedel och civila äktenskap som kunde upplösas. Den levande maskinen skulle sprida sig över hela jordklotet och omfatta alla klasser och raser och följa en helt ny tideräkning som började nu. New Lanark verkade inte alls vara det merkantila experiment som Owen sålt in till finansiärerna– utan början på ett nytt radikalt tusenårsrike.Owens tyngsta supportrar var riskkapitalister och konservativa politiker som hade älskat att de marscherande småbarnen producerade dubbelt så mycket tyg. Nu drog de tillbaka sitt stöd. Owens stjärna dalade och han blev en pinsam, utblottad nobody, men fortsatte ändå bygga upp det ena mer misslyckade mönstersamhället efter det andra. Under 1830-talet lyckades han ta över den nystartade brittiska fackföreningsrörelsen, locka till sig en halv miljon medlemmar, utropa sig själv till stormästare och iscensätta mystiska initiationsriter med timglas och dödskallar – innan även detta vansinne havererade.Ökad besatthet av symmetrier och verklighetsfrämmande matematiska scheman tyder på att Owen drabbades av samma psykiska problematik som så många andra av historiens systembyggare. Kreativiteten övergick i tvångstankar och mani. Efter att ha varit en av Europas rikaste celebriteter var han vid sin död 1858 en visionär dåre som fallit i glömska.Men det skulle inte dröja länge innan han fick en oväntad renässans. När arbetarrörelsen i slutet av 1800-talet växte fram, plockade män som Hjalmar Branting upp den Owenska doktrinen. Fröet till både det svenska Folkhemmet och mataffären Konsum står faktiskt att finna i Owens kommuniteter. Men inte heller denna gång strålade hans stjärna särskilt länge. När Sovjetunionens fyrkantiga planekonomi växte fram såg man att även detta monster hade grott ur Owens frön. Och även om många fortsätter hämta inspiration i hans självförsörjande lokalsamhällen, så sorteras Owen idag in i samma kategori som Henry Ford – bilmagnaten som på tjugotalet försökte bygga en industriby i Amazonas och blev besatt av att lösa alla mänsklighetens problem med sojabönor. Han är vad Marx kallade för en utopisk socialist – inspirerande, men inget man bygger en praktik på.Men vi har glömt något viktigt här. Barnen. I skuggan av sitt tusenårsrike kämpade Owen hela livet mot barnarbete, och lade fram motion efter motion i parlamentet utan att få gehör. Man menade att det skulle leda till en nationalekonomisk katastrof om man inte utnyttjade fattighusbarnen till max. Owens förslag röstades ner, om och om igen. Men den brinnande facklan fördes vidare och i mitten av 1800-talet lyckas man driva igenom en lag som förbjöd arbete för barn mellan fem och nio år – precis som Owen hade föreslagit. Lagen skärptes successivt och 1933 antogs The Children and Young Persons Act, där det slogs fast att allt barnarbete före femton års ålder var otillåtet – vilket idag är internationell standard. Marx hade alltså fel – Owens gärning var inte bara av utopisk karaktär. Tvärtom lade han grunden till en av de största förändringarna i världshistorien. Förbudet mot barnarbete. Det var bara vägen dit som var lite krokig.Gabriella Håkanssonförfattare och kritiker

En hippare gourmet, så kan man kanske beskriva foodien. Kunniga smakkonnässörer förvisso, men Henrik Lagerlund tycker att de är mogna för filosofisk förädling. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”It is like butter in your mouth”, säger Miles, spelad av Paul Giamatti, till flickvännen Maya i en scen från filmen Sideways från 2004. Han har efter ett besök på en välkänd restaurang blivit besatt av det japanska wagyuköttet. Wagyu kostar flera tusen kronor kilot och har blivit symbolen för exklusiv mat. Det förekommer ofta i tv-program och är populärt bland foodies.Ordet ’foodie’ existerade inte före 1980. Det skall ha föreslagits av den amerikanske filosofen Gerald Dworkin för journalisten Paul Levy. Levy skrev sedan tillsammans med Ann Barr boken The Official Foodie Handbook och förde ut ordet till den breda allmänheten. En foodie för dem var någon som främst har en estetisk entusiasm för mat, någon som älskar och framför allt älskar att smaka på mat, men det har också kommit att bli associerat med en viss snobbighet. Någon som anser sig lite viktigare på grund av sin raffinerande syn på mat och dryck.I den bemärkelsen tycks ”foodie” föra tankarna till ett äldre ord: gourmet. Ordet fick stort genomslag med den gastronomiska klassikern Physiologie du goût (Smakens fysiologi), skriven av Jean Anthelme Brillat-Savarin 1825. Han var frustrerad över att en gourmet sågs som en frossare, och ville ge begreppet en ny laddning. Och med sin bok lyckas han faktiskt stöpa om det för en modern läsare. Nu förstods det som någon som har ”en etablerad, motiverad och passionerad preferens för objekt som smickrar smaken”. Det är en person med sinne för det förfinade och som också har ett förfinat sätt. Det är alltså inte helt olikt hur ordet foodie används idag. Kanske kan man säga att en foodie är ett lite hippare sätt att vara en gourmet.Brillat-Savarin ville som sagt frigöra ordet ’gourmet’ från dess tidigare association med frosseri och det kan tyckas självklart att den som liknar en gastronomins konstkännare inte kan jämföras med någon som urskillningslöst svullar sig av alla tillgängliga läckerheter. Men att vi kan göra den åtskillnaden beror på att också begreppet frosseri har förändrats.Under medeltiden var frosseri nämligen aldrig bara en fråga om att äta stora mängder mat. På 500-talet skriver kyrkofadern och påven Gregorius I att den som frossar ibland äter för mycket, men främst för tidigt, för delikat, för dyrt och för girigt. Och enligt den katolska kyrkans främste filosof, Thomas av Aquino, är det som gör frosseri till en dödssynd att frossaren har satt maten och njutningen före Gud. Den har blivit ett mål i sig. Det måste man ändå säga att gourmén har gjort. Aquinos utförliga utläggning om frosseri inspirerade Dante i Den gudomliga komedin. Där hittar vi frossarna i den tredje kretsen av helvetet. Dante skriver att det faller ett tungt och evigt slagregn där. ”Hagel, snö och smutsigt vatten öser här ned igenom luftens mörker; den jord som tar emot allt detta stinker.” (sång IV, i Ingvar Björkesons översättning). Frossarna vaktas av Kerberos, den trehövdade hunden som i grekisk mytologi vaktade ingången till Hades. Givet hans konstanta hunger är han en lämplig vakthund. Syndarna krälar i leran som grisar medan Kerberos klöser deras ryggar. Deras begär kan aldrig släckas och deras sökande efter njutning fortsätter i leran och smutsen. Begäret efter mat gick före Gud i livet och förhindrar dem att nå högre i efterlivet. Nu får de kräla i gyttjan under ett oupphörligt regn istället för att dåsa bort på schäslongen i bekväma hus med varma brasor i den öppna spisen.Även Lev Tolstoj tyckte att det var något problematiskt med att sätta smaken som målsättning för ätandet. I boken Vad är konst? som skrevs på ryska 1897 men som först gavs ut på engelska, skriver han: ”att anse att målsättningen med konst är den njutning den ger oss är som att anta att målsättningen med mat är den njutning den ger oss när vi äter”. Det är ett antagande av ”människor med den lägsta av moralisk utveckling, det vill säga av vildar”. Meningen med mat är att ge oss näring och att tillfredsställa vår smak kan inte vara ändamålet, menar Tolstoj.Men, låter inte det lite väl asketiskt och ensidigt? Saker och ting, konst eller mat, behöver inte bara ha en mening, utan kan mycket väl ha fler än en. Är meningen med sex fortplantning? Är meningen med ett hus att få skydd eller är meningen med kläder att hålla oss varma? Det är en lite tråkig värld den ryske författaren föreställer sig när han säger att något bara kan ha ett ändamål.Men han har delvis rätt. Det finns något av dödssynden kvar i foodiens livsstil. Det har inte bara med att göra att det är osmakligt att spendera tusentals kronor på en wagyu-köttbit när pengarna istället kunde ha gått till måltider för hemlösa. Det är fullt möjligt att vara medveten om andra människors lidande och vilja ge pengar till olika hjälporganisationer samtidigt som man är en foodie. Istället är det den allt för stora betoningen på estetisk njutning som är problematisk. Det är inget fel med att utveckla sin smak och inte ens något fel med att det finns standard och rätt och fel vad gäller smak. Foodies brukar inte heller stanna vid njutningen och smakerna, intresset för matens kulturella och historiska aspekter ingår i paketet. Men en viktig aspekt av mat verkar vara eftersatt: moralen.Jag vill som Brillat-Savarins förändra synen på foodien, sätta en högre standard för vad som krävs. Vi kan kan kalla det en filosofisk foodie, en person för vilken tänkandet styr smaken. Någon har kommit fram till att hon måste se på sina matval på ett nytt sätt och ta ett djupare ansvar för dessa och hur de påverkar hennes eget liv och andras. En mer reflekterande matälskare.En filosofisk foodie är inte nödvändigtvis en gourmet i Brillat-Savarins bemärkelse. Hon kan vara, men viktigare är att hon går djupare och inte enbart ställer upp estetiska utan även moraliska principer för sina matval och sitt ätande.Maten vi äter och de matval vi gör i livet är personliga. Men det är varken insikts- eller ansvarsfullt att låta dessa styras enbart av smaken, vi bör också se till var maten kommer ifrån, vad vi faktiskt har på tallriken, hur det har odlats, slaktats eller fångats, vem som har odlat det eller plockat det och så vidare. Den kunskap som kommer av att veta vad god mat är och hur den tillagas måste i vår tid kompletteras med filosofisk reflektion. Man måste fråga sig både hur maten och foodien kommer till tallriken. Det håller inte att flyga runt världen och äta Fugu i Japan, fermenterad haj på Island och levande bläckfisk i Korea. Endast en filosofisk foodie är en verklig foodie.Henrik Lagerlundfilosof och författare

Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt! Malin Krutmeijer tar avstamp i Han Kangs Vegetarian i sin reflektion över vad det är som stör med att inte äta djur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2018-02-05.”Innan min fru blev vegetarian hade jag alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden.”Så inleds romanen ”Vegetarianen” av den sydkoreanska författaren Han Kang, som kom på svenska i början av 2017. Mannen som talar är frustrerad: hans fogliga fru tror visst att hon är något, när den mat som de flesta äter inte duger längre.Romanen är komplex och utvecklar många teman med utgångspunkt i kvinnans beslut att inte äta kött, fisk, ägg och mjölkprodukter. Men längs vägen gör Han Kang flera pricksäkra iakttagelser just kring själva vegetarianismen, i det här fallet i form av veganism. Inte minst ringar hon in föreställningar om den, och reaktioner som den utlöser.Till exempel tar mannen med sin strikt grönsaks- och spannmålsätande fru på en middag med höjdarna på sitt jobb – och det blir genast pinsamt. Efterhand blir stämningen rent aggressiv. Vegetarianism är helt enkelt inte naturligt, säger en person vid bordet. ”Folk som godtyckligt bestämmer sig för att avstå från det ena eller det andra, trots att de inte är allergiska mot någonting, det är vad jag kallar inskränkt”, klämmer en annan i. En tredje uttrycker sitt obehag över att slurpa i sig bläckfisk inför en vegetarians ogillande blickar.Det kan verkligen vara såhär. Tro mig, som själv inte ätit kött på över 30 år. Vegetarianism, om vi nu håller oss till det ordet som ett samlingsbegrepp för alla grader av att avstå från animalier, utlöser många insinuanta och kritiska frågor. Förutom diskussionerna jag har tvingats ta om mitt kostval, så har jag följt de debatter om vegetarianism som blossat upp då och då. Och jag kan konstatera att motståndet är högljutt och ilsket.Precis som i Han Kangs roman pekas vegetarianer ofta ut som självutnämnda moralens väktare. Och faktum är att vegetarianism som moraliskt värde har historiska rötter.Från antiken och framåt var det framför allt ett religiöst val att avstå från kött. Det var ett sätt att komma närmare gud. Den grekiske filosofen och matematikern Pythagoras, som levde omkring femhundra år före Kristus, var emot dödandet av djur och åt varken kött eller fisk. Det hade med hans tro på själavandring att göra, och han samlade en del likasinnade anhängare.Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas?I senare kulturer har vegetarianism praktiserats av munkar och präster, och förknippats med ett mått av helighet. Inom exempelvis buddhismen tas respekt för djuren med i beräkningen, men andra gånger handlar det snarare om försakelse och måttfullhet.Och är det något som provocerar i våra samtida, västerländska samhällen så är det väl att frivilligt försaka. Det kan passera om syftet är att vara vältränad och representativ, men att av etiska skäl överge den oreflekterade konsumtionen? Drivkraften måste nog ändå innerst inne vara att framstå som god och politiskt korrekt.Händelser som när musikfestivalen Way out west i Göteborg 2012 klargjorde att de enbart skulle sälja vegetarisk mat sände en chockvåg genom nätforum och sociala media. De politiserade festivalen, menade folk, och det var förfärligt. Tidningen GT delade ut korv och köttbullar utanför festivalområdet, så att alla skulle förstå hur löjligt det var med vegetarisk mat. Moderata ungdomsförbundet har gjort samma sak och delat ut hamburgare utanför skolor som infört en köttfri dag i veckan.Hån av det här slaget brukar tyda på ett mått av skräck. Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas? I kommentarsfält och debattartiklar träder det fram en bild av en mager och bleksiktig människa, vars mörkkantade ögon brinner av obehaglig ideologisk övertygelse.Bilden liknar en variant på den religiösa asketen, som alltså har en lång historia. Men jag tror också den är präglad av 90-talets och det tidiga 2000-talets debatt om så kallade militanta veganer.I sin bok ”Veganerna” från år 2000 skriver Magnus Linton om den djurrättsrörelse som fick fart de här åren. Filosofen Peter Singer blev rörelsens ikon, med sin kritik av det han kallade speciesism, eller artism, alltså en systematisk diskriminering av andra varelser grundad på arttillhörighet. Individer ur den här djurrättsrörelsen har gjort sig skyldiga till bland annat hot och trakasserier av minkfarmare, men redan innan dess skrämde de upp opinionsbildare och politiker.Och då gick man på själva djur- och människosynen. Magnus Linton ger exempel på hur det pratades om ”politisk renlevnadsfanatism” och ”ett hat mot människan”. Här kommer kristendomen in i det hela, med sin syn på människan som guds avbild och stående över djuren. Självaste påven påstod att ”antikrist är djurrättsaktivist”.Veganerna skapade en moralpanik som inte är alldeles obesläktad med den som drabbade hårdrocken och videovåldet. Man var rädd att en ungdomsgeneration skulle förledas och något slags anarki skulle uppstå.Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass.Idag har paniken runt de militanta veganerna nog lite grand fallit i glömska, men delar av den lever kvar i den kritiska bilden av vegetarianen.Numera är vegetarianen, i denna negativa föreställningsvärld, en mer allmänt vänstervriden galning som vill ta allt roligt ur livet för folk.Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass. En som haft tid att tänka för mycket och har en överdrivet sentimental inställning till djur. En som inte respekterar hederliga människors enkla matvanor.Det är inte osannolikt att vegetarianen är en kvinna eller åtminstone en feminiserad man, som hatar manliga aktiviteter som jakt och glufsande av pizzor typ capricciosa.Så finner den kärringaktiga och samtidigt fanatiska vegetarianen sin motsats i en tyst föreställning om köttätaren som en rejäl, naturligt maskulin och realistisk arbetarklassman. De som exempelvis inte orkar tänka på klimatförändringar och djuren i köttindustrin, kan bekvämt skjuta denne arbetarman framför sig, som ett underförstått moraliskt imperativ. Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt!Nu har jag raljerat över fördomarna om vegetarianer. Men mat och ätande har verkligen en djupgående symbolisk betydelse i den mänskliga kulturen. Vi pratar ju om mammas mat som det bästa. Och jag har själv varma och förvånansvärt smakrika minnen av hur min pappa ställde fram en burk köttfärssås, och öppnade en påse färdigriven ost, till spaghettin de dagar i veckan då han var ensam hemma med mig och min bror när vi var små.Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt.Så när mamman i Han Kangs roman ”Vegetarianen” ställer fram sin dotters gamla favoriträtter för att få henne att äta kött är det faktiskt rörande. Hon vill ta hand om sitt barn, samtidigt som hon kräver att bli bekräftad genom maten, som människa och förälder.Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt. Mat ger liv och njutning och laddas med kärlek, vänskap och andra sociala band.Sedan har vi alla ritualer där maten står i centrum: jul, midsommar och så vidare. I sin bok ”Äta djur” skriver Jonathan Safran Foer om sin familjs mat och traditioner, från kosher till amerikanska tacksägelsemiddagar. Det är sårigt, för efter att ha utforskat köttindustrin slutar han själv att äta kött. Familjesammankomsterna blir sig inte lika, matens sammanhållande värde devalveras.Som vegetarian bryter man alltså sociala och känslomässiga kontrakt. Julskinka och kycklinggrytor framstår plötsligt inte som självklara och neutrala längre, utan som ett val. Jämte vegetarianen blir den normala människan en köttätare.Malin Krutmeijer, kulturjournalist LitteraturHan Kang: Vegetarianen, översättning Eva Johansson, Natur & kultur 2017.Magnus Linton: Veganerna – en bok om dom som stör, Atlas, 2000.Jonathan Safran Foer: Äta djur, översättning av Molle Kanmert Sjölander, Norstedts, 2011.

Långgris kallades människokött på Fiji, en av alla platser där kannibalism praktiserats. Nils Markus Karlsson berättar om en pluralistisk tradition som blivit dubbelt förvanskad i historieskrivningen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.2016 befann jag mig på nordvästra Vanua Levu – Fijis näst största ö – vid en av Söderhavets undersköna vikar. Byn jag bodde i var välmående men fattig enligt västerländska mått – den hade en gång haft elektricitet, men det var många år sen och snabbt övergående. Geografin var dramatisk med svarta berg, brant stigande klippor och ymnig grönska. Det var som en botanisk trädgård med enkla hus utspridda i sluttningen ner mot havet. En svensk sjöman hade dödats på platsen tvåhundra år tidigare. Denne i Fiji välkände viting slutade sina dagar som många andra på den tiden: i kokgravarna. Han åts upp. Det har sagts att hans skalle bevarades för att göra en kopp åt hövdingen så att denne hade ett magiskt kraftfullt kärl att dricka ur då han skulle stjälpa i sig av fijianernas heliga dryck: yanggona, eller kava som den också kallas.Hur den svenske sjömannen hamnade där, ja det är en annan historia, men låt säga att jag ägnat åtskilligt med tid åt honom det senaste decenniet, och detta har varit min ingång till något av det mest laddade och tabubelagda: kannibalism.Då jag nämner mitt intresse för detta slags kosthållning möts jag aldrig av likgiltighet. Det väcker äckel och fascination. Uppsluppen nervositet. En vanlig fråga är: Varför? Varför äter man människokött? Vis av studier och grubblande säger jag: Frågan är felställd.För det finns inte en form av kannibalism. Som företeelse är det lika skiftande som andra matvanor – eller nej förresten, det är långt mer skiftande. Och det är inget exklusivt för något folkslag, tvärtom. Det tycks ha funnits i de flesta kulturer, någon gång.Låt mig bara rafsa ihop ett axplock av inställningar som jag stött på.I en stam i norra Sydamerika praktiserades kannibalism som en del av en manbarhetsrit. Pojkarna måste äta människokött för att räknas som män – men en del tyckte att det var så motbjudande att de spydde.På Papua Nya Guinea, i Foré-stammen som 1956 besöktes av västerlänningar för första gången, praktiserades patrofagi – det vill säga ätande av ens döda föräldrar. Men först efter att de varit nergrävda några dagar. En antropolog fick höra: ”Vi gillar inte det här köttet. Hur skulle vi kunna göra det? Men jag älskar min far och mor och när de dör måste jag följa seden, annars blir deras andar olyckliga.”Aztekerna i Mexiko hade sina ritualer på toppen av pyramider där salar stank av ingrott människoblod. En del av dem som offrades behandlades som furstligheter i ett helt år innan de leddes upp för de branta trapporna, lades på en stenskiva och hölls fast varpå bröstkorgen skars upp av prästen som slet ut hjärtat och lyfte det, ännu slående, mot solen, som ett offer till guden – att äta.Robert Louis Stevenson, den skotske författaren som kom att bosätta sig på Samoa i Stilla Havet, nästgårds från Fiji, har skrivit: ”Ingenting väcker starkare avsky hos oss än kannibalismen, ingenting ter sig så samhällsupplösande – ingenting, skulle vi helt rimligt kunna påstå, förhärdar och förnedrar så dem som utövar det.”Citatet är hämtat ur boken I Söderhavet, från 1896. Liknande formuleringar är lätta att hitta i litteratur från hundra år tidigare – liksom hundra år senare, idag. Laddningen tycks vara intakt. En av de senaste årens stora teatersuccéer i Köpenhamn heter Kannibalen och handlade om ett berömt fall då två tyska män kom överens om att den ene skulle äta upp den andre. Pjäsen spelades delvis i komplett mörker vilket gav en nervig intensitet som blev för mycket för somliga, som lämnade salongen. Men spelperioden fick förlängas igen och igen. Det finns åtskilliga färska exempel från populärkultur, tv-serier, filmer och böcker i vilka förekomsten av människoätande fungerar som en magnet för intresse. Det är också ett gångbart tema för roliga historier:Två kannibaler satt och åt middag. Den ene sa: ”Jag tycker inte om din fru.”Den andre svarade: ”Du kan väl äta salladen iallafall.”Genom mitt långvariga närmande till ämnet har jag fått nya ögon. Jag var själv en som undrade: Varför? Men bland antropologer kan en lika rimlig fråga vara: Varför äter man inte upp en dödad fiende?Någon kallar det den mest grundläggande formen av våld då man får utlopp för sin närhetslängtan genom att helt omsluta den andre samtidigt som man blir av med någon som frustrerar en. Och så är det närande, förstås!Viktigast för de flesta som inmundigar människa tycks ändå vara att gudarna kräver det. Stevenson kallar det samhällsupplösande men det är i själva verket precis tvärtom. Kannibalistiska praktiker är nödvändiga för samhällets bestånd – enligt dess egen logik.På Fiji var den som åt långgris, som människokött kallades, inget annat än en vehikel, en gudarnas förlängda matsmältningsapparat. Den som åt människokött såg till att det kom gudarna till del, och därför var det endast de som stod i kontakt med gudarna som fick äta av köttet. En vacker sång sjöngs för dem som skulle förtäras, om att de räddade landet – genom sitt offer. Detta att ätas var att ingå i ett helt centralt kosmiskt utbyte. En underdånig och from stammedlem hälsade sin hövding med att säga: ”Ät mig!”Vad gudarna gav i gengäld var jordens gröda och stammens avkomma. Här skymtar kannibalismens innersta: kretsloppstanken. Död ger liv. För mig är detta en djupare, vackrare och mer etisk hållning än vad som är gängse i konflikthantering i våra dagar med drönarmissiler och flygbombningar. Dagens högteknologiska krigsföring leder endast till död. Död som ger död. I bästa fall blir liket begravet.Alltså har jag hamnat på kannibalernas sida.Men det är inte så lätt. Tidigt i mina studier märkte jag att företeelsen på senare tid blivit politiskt laddad på ett helt nytt sätt. Tanken är att vita har pekat ut andra folk som människoätare för att på det viset smutskasta dem och sen kanske kolonisera och uppfostra alternativt döda dem. Och ja, det har hänt att kannibalism har överdrivits. Felslutet kommer i nästa led då det hävdas att kannibalism knappt existerat – istället är det en rasistisk uppfinning. Om man som jag har kommit att respektera kannibalismen som system framgår det suspekta i dessa tankegångar med brysk tydlighet. De som driver tesen att människoätande skulle vara en perifer företeelse bland världens folk ägnar sig inte bara åt historieförfalskning utan också åt kulturstöld. Först förbjöd man och utrotade kannibalism för att man förfasades av de andra, och idag försöker man utrota minnet och påstår att det inte existerat – för att man förfasas över sig själv och vad man gjort. Det hela är med andra ord fortsatt svårsmält.Jag har inga planer på att bli praktiserande kannibal och tänker inte uppmuntra andra till det heller, men ändå: Ta en tugga, i teorin, och känn efter! Känn hur kraften av den andre och dennes alla anfäder och anmödrar kommer dig till del, och känn mänskligheten strömma in i dig på ett alldeles nytt gammalt sätt.Nils Markus Karlssonkulturarbetare och författare

Vi måste bli färre människor på jorden, men helst inte färre i något enskilt land. Eva-Lotta Hultén funderar över en befolkningsdiskussion som blivit snurrig. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det mest egoistiska jag gjort har samtidigt bidragit till att göra mig mindre egoistisk. Jag valde att skaffa barn trots min starka oro för överbefolkning, klimatkris och havererande ekosystem. Min längtan var så stark att den övertrumfade min ängslan. Som alla vet är det stundtals mycket krävande att vara förälder. Det lämnar inte mycket tid över för att ägna sig åt egna projekt. Det har ibland varit frustrerande men samtidigt har mitt behov av egen tid minskat. Jag har velat vara nära mina barn, leva med och för dem. Mina egna ambitioner och bekymmer krympte och blev mindre viktiga.När jag fått mitt första barn fick jag ibland kommentaren att nu befann jag mig i en liten bubbla där det enda som var viktigt var barnet och jag. Men så kände aldrig jag. Tvärtom gjorde min förstfödda mig ännu känsligare för utvecklingen i världen omkring oss. För lidande och orättvisor, miljöförstöring och politisk instabilitet. Jag ville skydda inte bara mitt eget barn utan alla barn; säkra all miljö och natur, inte bara den närmast omkring oss.Men det faktum att mina barn gjort mig känsligare för både naturens och andra människors behov ändrar inte att beslutet att skaffa dem var det mest egoistiska jag fattat. Jag gjorde det för min skull, inte för barnens och inte för världens. Särskilt inte för världens för den behöver inte fler människor utan färre.96 procent av den totala massan av däggdjur i världen består idag av människan och våra tamdjur. Hade det varit, låt säga, gnuer som så till den milda grad roffat åt sig av vårt gemensamma livsrum hade vi lätt kunnat se den absurda snedfördelning det innebar.Vi människor har uppfyllt jorden och lagt den under oss, precis som Bibeln uppmanar. Om den bibliske guden existerar så är det nu hög tid för honom att skicka nya instruktioner för annars riskerar det att gå käpprätt åt helvete för hans utvalda art. Men trots att det utsatta läge vi befinner oss i i hög utsträckning beror på vårt alltför stora slitage på jordens ekosystem så framställs det ofta som ett problem att människor väljer barnfria liv.Hur många människor kan jorden uthålligt bära? Jag försöker hitta en siffra men som med det mesta så beror det på. Som Joel E Cohen, befolkningsforskare och professor inom matematisk biologi, formulerar det: ”Hur många människor jorden kan bära beror på hur många som klär sig i bomull och hur många i polyester; hur många som äter biff och hur många som äter böngroddar; hur många som vill ha parkeringsplatser och hur många som vill ha parker; hur många som vill ha Jaguarer med stor begynnelsebokstav, det vill säga sportbilar, och hur många som vill ha jaguarer med liten, det vill säga vilda djur.”Enligt en studie där man utgår från en levnadsstandard motsvarande en genomsnittlig europés är 3,1 miljarder människor en hållbar befolkningsmängd på jorden. Ett par andra studier anger också siffror på runt tre miljarder. 2022 nådde vi åtta miljarder och 2045 beräknas vi ha hunnit bli 10 miljarder.Det finns alltid optimister som menar att vi kan bli ännu fler om vi bara går över till vegetarisk eller genmodifierad kost och ännu mer intensivt brukande av jord och skog. Men att vi på global nivå är fler än vad som är långsiktigt hållbart verkar ändå många kunna instämma i. När befolkningsmängden i flera enskilda länder nu faktiskt börjat minska framställs det trots det i huvudsak som ett problem. Japan, Kina, Sydkorea, Kroatien, Bulgarien, Georgien och Litauen är några av de nationer som ser snabbt minskande befolkning och många andra länder spås samma utveckling före år 2050. Hur ska det gå för dem?! Hur ska de lyckas vända denna ”negativa” trend?!, undras det i våra medier. Vi måste alltså bli färre människor totalt på jorden men ska helst inte bli färre i något enskilt land. Vi ska slita mindre på jordens resurser men absolut ha ökad tillväxt och ökande befolkning. Vi har byggt upp vårt samhälle som ett pyramidspel. Fler människor och mer konsumtion måste hela tiden till för att hålla maskineriet rullande.För enskilda länder innebär en minskande befolkning så klart svårigheter när allt färre arbetsföra ska ta hand om och försörja en allt större andel äldre. En sjunkande ekonomisk tillväxt får stora negativa samhällskonsekvenser på kort sikt när räntor och pensioner inte kan betalas och banker kraschar. Men de sammanvägda riskerna för mänskligheten sjunker rimligen med ökade chanser till en natur som får återhämta sig. Vi är trots allt biologiska varelser i behov av fungerande samspel med vår fysiska omgivning.När människor lever som jägare och samlare tenderar de att hålla sin gruppstorlek relativt konstant. Har vi rentav en kollektiv intelligens som säger åt oss att inte låta storleken på gruppen skena iväg? När vi lever nära naturen, i samspel med den i stället för som dess föreställda härskare, så har vi kanske lättare att se till helheten och respektera allt annat livs rätt till utrymme. I de animistiska religioner som jägare och samlare lever med ses inte människan som viktigare än någon annan art. Djur och växter är människans släktingar och förtjänar respekt, utrymme och samarbete.Jag hade troligen inte haft några barn om jag valt idag eftersom jag med egna ögon kan se hur hårt pressade jordens ekosystem är; och för att forskningen jag tagit del av är extremt tydlig. Vi roffar åt oss för mycket av jordens resurser, släpper ut för mycket växthusgaser och gifter och överutnyttjar ekosystemen både på land och till havs. Om vi inte får till en snabb vändning i hur vi förhåller oss till, och nyttjar våra omgivningar väntar stor turbulens och många umbäranden. Livet för vår art riskerar att bli utsatt och svårt. Att välja bort barn för att kunna fortsätta shoppa och flyga ohämmat är därför inte heller hållbart. Vi måste alla ta ansvar för att ge kommande generationer chans till anständiga liv, oavsett om de är vår egen avkomma eller ej.De som är upprörda över att unga väljer bort barn verkar se det som en plikt att underhålla pyramidspelet. Hur ska det annars gå med ekonomin? Alla inser att systemet måste rasa samman någon gång men kan vi inte bara mata det liiite till? Jag har flera unga omkring mig som redan bestämt sig för att inte skaffa barn eller som är mycket tveksamma. Inte för att de är självupptagna latmaskar som vill förverkliga sig själva, göra weekendresor och ha råd att shoppa utan för att de är medvetna om klimat- och miljökriserna. De flyger inte, konsumerar måttligt, äter vegetariskt, engagerar sig i samhället. Det är inte egoism. Det är att välja bort pyramidspelsekonomin till förmån för pyramidtideräkningen. De egyptiska gravkamrarna har stått i tusentals år. Att se på världen med sådana tidshorisonter gör det möjligt att planera för att det vi gör idag ska vara hållbart även tusentals år in i framtiden.Eva-Lotta Hulténjournalist och författare

Johan Landgren, poet och litteraturvetare, diskuterar skogsträdgårdar och deras fascinerande historia. Han avslöjar hur skogsträdgården förenar det vilda med det odlade och kan skapa harmoniska relationer till naturen. Landgren fördjupar sig i odlingsmetoder som efterliknar naturliga ekosystem, vilket förbättrar både biologisk mångfald och vår relation till mat. Dessutom utforskar han likheterna mellan Edens lustgård och den moderna skogsträdgårdsrörelsen, vilket uppmanar till en ny förståelse av vår plats i naturen.

Hjärtat såg länge som centrum för tanke och känsla, medan vi idag pekar på hjärnan. Katarina Bjärvall funderar på om det inte ligger något i den gamla sanningen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publiceras först 2019-06-19.Mitt är ditt och ditt är mitt och aldrig jag lämnar det åter. Det gnistrar och glöder, flammar och falnar och svalnar. Det viskar, talar, ropar och jublar, det sjunger och har hunger, det rister och brister, kvider och svider och lider. Och förstås smärtar.Ja, hjärtat rimmar och dess rytm pulserar och inspirerar, så till den grad att om varje metaforiskt uttryck som belamrar hjärtat vägde ett gram skulle organet bli så tungt att det bröt igenom jordskorpan och rasade rakt ner till jordens – hjärta.Men de känslor som hjärtat symboliserar är inte bara metaforer och klyschor. Brustet hjärta, broken heart syndrome eller som det heter med en medicinsk term lånad från japanskan, takotsubo, är ett verkligt sjukdomstillstånd som ibland förväxlas med hjärtinfarkt och som kan utlösas av sorg eller av traumatiska upplevelser.Jag tänker på det när jag läser Mimi Swartz bok ”Ticker”, om några konkurrerande amerikanska stjärnkirurgers kamp om att bli först med att presentera ett fungerande konstgjort människohjärta. De verkar alla drivas av en grundtanke att fortsatt liv, oavsett vilka förödmjukande och smärtsamma former det tar sig, alltid att föredra framför döden. För någon är den besattheten grundad i en förälders alltför tidiga död i en hjärtsjukdom, andra verkar vara mer av Macchiarinikaraktärer – eller åtminstone okonventionella. Och man får väl medge att hjärtkirurg är ett speciellt yrke, "man vill ju inte att den som sätter kniven i ens hjärta ska sakna självförtroende", som Swartz skriver.Att operera ett hjärta som slår i bröstkorgen är ingen lätt match ens för en specialist – någon har liknat det vid att sittande på hästryggen försöka knacka loss ädelstenar ur en klippa. Ja, plus då det faktum att en människa dör om du slinter.Hjärtkirurgins kamp för att rädda livet på människor vars hjärta slutgiltigt skurit har naturligtvis ett spår som har varit mer framgångsrikt än utvecklingen av ett konstgjort hjärta: transplantation. Pionjärtransplantatörerna på 60- och 70-talen hade en hel del emot sig. För att sjukvården skulle få tillgång till levande hjärtan att transplantera måste dödsbegreppet ändras. I Sverige skedde det 1988, efter intensiv debatt. Sedan dess kan en människa klassas som död när hjärtat fortfarande slår, förutsatt att alla hjärnfunktioner sedan minst två timmar är konstaterat fullständigt borta.Andra tidiga invändningar hade mer med hjärtats symbolkraft att göra. Blir inte en man feminin om han tar emot ett hjärta från en kvinna, frågade sig hjärtsjuka män i Texas.Motståndet lade sig. Hjärttransplantationer utförs idag på löpande band, eller i alla fall i den takt som tillgången på organ tillåter. Runt 50 000 människor världen över – men framför allt i de rika länderna – står på väntelista, men bara ungefär 2 500 hjärtan transplanteras varje år.Hjärtsjukdomar tar livet av fler människor än cancer och behovet av alternativ till transplantationer är stort. Den som uppfinner ett konstgjort hjärta kan ha goda skäl att hoppas på ett Nobelpris i medicin – eller i alla fall gränslös rikedom och avund.Det konstgjorda hjärta som beskrivs som mest lovande drivs av magnetism, inte av plutonium som var tanken ett tag. Det fungerar utan puls och trycker alltså fram blodet i ett oavbrutet flöde, utan minsta da-dunk i bröstkorgen, något experterna inte är helt på det klara med vad det kan medföra. Den enda person som har fått ett sådant hjärta inopererat tillfrisknade aldrig utan dog i sin hjärtsjukdom efter fem veckor på ett amerikanskt sjukhus.Man kan förstås fråga sig: Är det etiskt rätt att investera så mycket tid, pengar och kunskapsenergi i något som kan föra tankarna till Frankensteinkirurgi? Hjärtsjukdomar är mycket lönsamma att förebygga. Men den lönsamheten gynnar samhället och dess invånare, inte med-tech-företagen och läkemedelsindustrin. Det är onekligen en komplikation i en tid då gränserna mellan å ena sidan forskning och sjukvård och å andra sidan läkemedelsförsäljning har upplösts.Och vad händer om välbärgade västerlänningars redan långa medellivslängd förlängs med ytterligare år – eller årtionden? Vilka sättningar skapar det i pensionssystemen och andra välfärdsmekanismer? Och vilka demenssjukdomar dyker upp i hjärnan hos människor som bär dessa konstgjorda hjärtan?Men den fråga som griper mig allra mest är en annan: Vad händer med en människa som bokstavligen förlorar sitt hjärta? Blir hen hjärtlös? Kan hen fortfarande till exempel känna kärlek? Sådana frågor kan verka retoriska men det är de alltså inte.I det antika Egypten ansågs hjärtat viktigare än hjärnan för att härbärgera människans känsloliv och personlighet, inte metaforiskt utan fysiskt. Och egyptierna var på rätt spår, för hjärtat har känslor.Hjärtat ruvar i bröstkorgens bo som en liten vaktel eller en vildkanin – och lika lättskrämt. Om ett barn i vägkanten gör en ansats att springa ut i gatan framför bilen kan jag känna ett verkligt fladder mot revbenen. Hjärtsjukdomar ökar under krig och naturkatastrofer. Lögndetektorer mäter bland annat hjärtverksamhet.Hjärtmuskeln, stor som din egen knytnäve, är ett arkitektoniskt perfekt miniatyrbyggnadsverk, utrustat med både el- och rörsystem, mångfärgat i brunt, rött, gult och ljusblått och byggt för att klara ungefär ett slag i sekunden, nästan 100 000 slag per dygn eller över tre miljarder slag under sin livstid.Av BBC-dokumentären Heart vs Mind av David Malone framgår att färsk brittisk forskning har upptäckt att runt hjärtats högra förmak finns också neuroner, som liknar hjärnceller, placerade. För mig, som varit uppmärksam på mitt hjärtas känslor i många år, är detta rön så häpnadsväckande att jag måste se dokumentären tre gånger för att helt ta in det.Hjärnan kommunicerar med hjärtats så kallade hjärnceller och med resten av hjärtat via elektriska impulser som får hjärtat att exempelvis slå snabbare. Men kommunikationen är dubbelriktad – signaler från hjärtats neuroner går också tillbaka till hjärnan. En studie visar att amygdalan, det organ i hjärnan som kontrollerar känslor av rädsla och obehag, aktiveras mer när det intryck som triggar känslan ges i takt med testpersonens hjärtslag än om det ges i otakt med hjärtslagen. Slutsatsen är att hjärncellerna i hjärtat påverkar hjärnan.Men dödsbegreppet då, undrar jag. När en person förklaras död trots att hjärtat fortfarande slår, vilken roll spelar hjärtats hjärnceller då? Bara frågan verkar kunna väcka ett instinktivt motstånd mot transplantationskirurgi. Men den besvaras av forskningen: hjärtats hjärnceller fungerar aldrig på egen hand. De agerar alltid i samspel med amygdalan och andra delar av hjärnan. När de delarna är utslagna har hjärtats hjärnceller förlorat sin funktion.Men den här forskningen, i gränslandet mellan kardiologi, neurovetenskap och psykologi, är inte helt obanad terräng. Forskarna söker sig fram, långsamt och prövande, i de marker poesin, visdiktningen och den litterära prosan sedan länge utforskat. Det värmer mitt hjärta att inse det.Katarina Bjärvalljournalist och författare

Goethes unge Werther lärde den moderna världen vad kärlek är, men finns det överhuvudtaget några äkta känslor gestaltade i romanen? undrar Thomas Steinfeld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad först 2023-03-06.Ibland klär det nya upp sig till någonting skenbart vanligt. Som i denna berättelsens fall: En ung man från storstaden hamnar i provinsen. Några nya bekantskaper tar honom med på en utflykt till ett dansställe på landet, man tar droskan, en kvinna skall hämtas på vägen. Det blir den unge mannens uppgift att hämta henne. Och så står han plötsligen framför „en välväxt flicka av medellängd som bar en enkel vit klänning med blekröda rosetter vid armar och bröst“. Det tar ett ögonblick, och så är det förbi med honom. Ögon och öron har han enbart för henne, och så snavar han runt en drömmarnas värld.Den unge mannen och flickan i den vita klänningen tillhör en smal bok med titeln ”Den unge Werthers lidanden”, författad under slutet av 1700-talet av en tysk jurist med namnet Johann Wolfgang Goethe. Boken är inte den första moderna kärleksromanen, men en av de tidiga och säkerligen en av de mest inflytelserika, inte minst för sitt sorgliga slut: Werther uppvaktar flickan, som heter Lotte. Men hon är bortlovad och sin blivande make trogen. Den unge mannen försöker att finna sig i sitt öde, men lyckas inte. Till slut skjuter han sig med rivalens pistol.Goethe uppfann inte kärleken, och kärlekshistorier berättas sedan antiken. Ändå finns det någonting nytt i Werthers förälskelse: Den är absolut. Känslan driver honom ur alla sociala eller praktiska sammanhang. Bakom Romeo och Julia står ett ståndssamhälle och två familjer fientliga till varandra. Tristan och Isolde rör sig igenom dynastiska förvecklingar och skulle aldrig hittat varandra utan trolldryckens hjälp. Hos Werther och Lotte är det annorlunda: Skulle de följa sina känslor skulle de hamna utanför all gemenskap. Lotte blir kvar i kompromissernas värld. Men det är Werther som skapar modellen av vad äkta kärlek skall vara, fram till idag.”Den unge Werthers lidanden” var den första bestsellern inom den tyskspråkiga litteraturen. Den översattes snabbt till flera andra språk, till svenska till exempel, för just den absoluta kärlekens skull. Boken är dessutom skriven i ett nytt, levande idiom som ofta följer det talade språket, den bjuder på naturbeskrivningar av en intensitet som fram tills dess inte fanns: ”När jag ser småkrypens vimmel bland grässtråna, när jag känner alla otaliga, underbart formade maskar och myggor nära mitt hjärta …”. Och så fascinerades publiken av självmordet. Ett sådant dåd var oerhört på denna tid, skrämmande och dunkelt lockande på samma gång.Men med entusiasmen följde uppenbarligen en selektiv läsning. Publiken göt sina tårar bara på vissa ställen av boken och lät bli att läsa de andra. Ty Goethe hade inte missat att skildra med vilka medel hjärtat hade fått lära sig att uppföra sig som en naturkraft. Han berättar till exempel hur Werther gör sig redo för kärleken, innan han ens träffat en passande kvinna, och Goethe döljer inte heller att Werthers kärlek växer i samma mån som flickan i den vita klänningen blir honom oåtkomlig.Och inte bara det. Författaren blir ännu tydligare i skildringen av själva kärlekens fabrikation. När de två, Werther och Lotte, vill förklara sin kärlek till varandra, så hittar de inga egna ord, utan nämner en poet som skrivit en dikt som skildrar känslorna som de kanske förnimmer själva: ”Klopstock”. När Werther sörjer, så låter han sig inspireras till lidandet av en mörk saga från en mer eller mindre påhittad forntid. Och när han skall dö, så lägger han Gotthold Ephraims Lessings sorgespel ”Emilia Galotti” på bordet, öppnad vid sidan där en ung kvinna tar sin far till hjälp för att avsluta sitt liv.Varthän man tittar: Allt det äkta, det ursprungliga, det överväldigande i Werthers kärlek är lånat från någon annanstans. Originalet är en kopia, det äkta är bara reproduktion. Det är alltså föga förvånande att August Strindberg, en sällsynt noggrann läsare, i sin självbiografiska roman ”Tjänstekvinnans son” talar om Werther och romanen ”s. k. kärlek“.Världen hade väntat på den absoluta kärleken och dess tragiska slut. Innan den romantiska kärlekens uppkomst hade sexualiteten och den sociala ordningen hört ihop. Ingen skulle kommit på tanken att lägga ett äktenskap i händerna på två människor som uppenbarligen inte ens kunde behärska sig själva. Den romantiska kärleken och upplösningen av ståndssamhället hör ihop. Nu skulle det bara vara individen som räknades.Hur det faktiskt blev med det individuella i individen, hur särpräglad den enskilda människan måste vara för att bli uppskattad som ett universum i sig själv, var en annan fråga. Goethe gav ett näst intill cyniskt svar på detta spörsmål. Men svaret berörde inte behovet av att få träffa den ena, den enda människan. Den skall bara finnas i alla fall skulle finnas, i alla fall, under alla omständigheter. Och man ska bara tro på den, även om det inte finns några tecken på att den verkligen existerar.Boken ”Den unge Werthers lidanden“ är en brevroman. Men den omfattar enbart den älskandes brev. Det betyder dock inte att boken är en monolog. Det var läsarna som var de egentliga mottagare av breven. Tillsammans gick de genom hjältens öden, tillsammans gladde de sig över myrorna i gräset, och tillsammans grät de över att Werther och Lotte inte kunde hitta till varandra.När Napoleon, herren över nästan hela Europa, träffade Goethe år 1808, berättade den franske kejsaren, att han hade läst ”Den unga Werthers lidanden“ inte mindre än sju gånger. Han pekade till och med på en förmenad brist i boken, på någonting ”onaturligt”, som han trodde sig att ha hittat. Napoleon tog boken som en historia tagen från livet. Kejsaren var inte den ende och inte den siste, tvärtom: Den franske filosofen Roland Barthes publicerade år 1977 en bok med titeln ”Kärlekens samtal. Fragment“. En stor del av detta verk handlar om Werther. Och liksom Napoleon behandlar Roland Barthes den unge mannen som en verklig figur.Så gick det överallt i de västliga länderna. Läsarna lärde sig, i generation efter generation, att betrakta förhållanden till sina närmaste ur Werthers perspektiv, fram till att den romantiska kärleken blev måttet för all lycka i den verkliga världen. Och om de inte läste Werther, så följde de en av hans tallösa efterföljare, även om de så småningom flyttades ner till den sköna litteraturens nedre avdelningar. Sällan har en litterär uppfinning producerat så mycket verklighet. Typ: Så blev vår syn på kärlek. Så är den än i dag, och aldrig skall jag sluta älska dig.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Vår förståelse av hjärtat har genomgått stora förändringar genom historien. En fascinerande utveckling, men det är det främmande och obegripliga hjärtat som fortsätter lockar Göran Sommardal. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hjärtat har ju ingen historia!     Det är vad jag tänker efter att ha läst två böcker som redan i titeln påstår sig skriva just den – hjärtats historia. Det här sam­tidigt självklara och mytomspunna hjärtat, som pryder så många av våra före­ställ­ningar om människolivets bästa och värsta och vik­tigaste ögonblick, och som antagligen är den mest över­tygande sammanfattning vi har, av livet före döden, så länge som det oförtrutet fort­sät­ter att dunka och slå.Men någon historia har det inte. Och nu ska jag berätta varför.        Den väster­ländska läke­konstens fader Hippokrates gjorde antag­ligen redan på 400-talet före vår tide­räk­ning en iakttagelse av arytmi - hjärtrytmrubbningar - som dödsorsak hos en av sina pati­enter i det antika Grekland. Samma sak som i dag är den van­li­gaste or­saken till na­turlig död i Amerikas förenta stater.         Hjärtat är med andra ord sig någorlunda likt, åtminstone så länge som vi har upp­teck­ningar om dess fysiologiska uppenbarelseformer.         Redan tvåtusen år tidigare hade såväl sumeriska som egyptiska och ki­ne­siska och hinduiska och aztekiska betraktare av den mänskliga kroppen kunnat konstatera att hjärtat var de övriga kropps­delarnas härskare, och den som höll resten av männi­skan vid bultande liv. Därför var det också naturligt att våra fö­regångare betraktade hjär­tat som platsen där det viktigaste av oss höll till: vår intelligens, våra sin­nen och min­nen, och som kronan på verket: vår själ. ­
       Medan hjärnan länge betraktades som en enk­lare central­värmean­lägg­ning, som kunde elda på, när det behövdes, men framförallt vid behov kyla ner det kära hjärtats överhettade känslor.
        I den bok som Ole Martin Høystad har gett titeln ”Hjärtat - en kulturhistorisk resa” presenterar författaren visserligen många intressanta idéhistoriska redogörelser men utan att riktigt under­söka Hjärthistoriens filosofiska fundament. När han till exempel be­skri­ver ”det antika grekiska hjärtat” så blir det utifrån en ”naiv” läsning av de moral­filoso­fiska begreppen, men utan att komma med något annat än gammal, låt vara initierad, skåpmat.    I sin bok”The Curious History of the Heart” berättar i stället kardiologen Vin­cent Figueredo om sånt vi genom historien tagit reda på om det fysiska hjärtat och vad vi lärt oss att göra med det, ända fram till att ersätta det med ett djurs eller ett konst­gjort hjär­ta. 
    Med det här avstampet i det medicinhistoriska blir Aristoteles mycket mer av na­turalhistoriker än en simpel Platon-lärjunge. Figueredo utgår framförallt från Aris­toteles fysiologiska observationer av den animala krop­pen (där ju människan ock­så hör hemma) för att grunda sin cardiocentristiska antro­pologi i motsats till Hippo­kra­tes cerebrocentrism. I sina obduktioner av kyck­ling­embryon noterade nämligen Aris­toteles hur hjärtat var det första inre organ som bil­das i krop­pen. Och med sin strikta syllogistiska logik drog Aristoteles slut­sats­en att det som formas först också är det som håller längst. Alltså från hjärtat utgår li­vets väs­entliga rörelse. Och i väster­land­et har vi ända fram på 1700-talet varit böjda att tro honom.    
    Det som har förändrats genom historien är förstås inte det fysiska hjärtat, den pålitliga pumpen, eller dess plats i den mänskliga anatomin, utan vad vi har inbillat oss att hjärtat har betytt.     På olika platser och i olika tider och i skilda sammanhang. Och då inte bara som den enkla ut­byt­ba­ra symbo­l­en för smärta och smäkta. Eller som plats­en för det in­ner­s­ta av våra känslor eller det yttersta i vår övertygelse. Lika gär­na som vi sjungit ut vår läng­tan i I left my heart in San Francisco har vi ju kun­na kläm­ma i med Jag läng­tar till I­talien eller Så länge skutan kan gå. Med sam­ma smek­sam­ma nos­tal­gi och gula citroner och böljorna blå.    Vad jag helst tänker på är sånt som det främmande men lockande och obegrip­liga hjärtat som den egyptiska religionen för mer än 4000 år sedan föreställde sig att människan var utrustad med. Det hjärta som i varje människas liv hade bevittnat och genomlevt allt som utspelat sig i hennes tillvaro, från början till slut, utan undantag. Och som ingenting hade glömt. Och vad värre var: som ingenting kunde glömma. 
    Det var det hjärtat som dödsguden Anubis, när det blev så dags, lät lägga i den vågskål som skulle vägas mot gudinnan Ma’ats strutsfjäder. Ma’at var Ordningens härskarinna, och inför henne gavs ingen nåd. Inget teologiskt kryphål, genom vilket vare sig den rike eller mäktige kunde krypa ut för att hitta frälsning eller evigt liv. Vägde den dödes hjärta mer än Ma'ats fjäder så slukades det med ens upp av monstret Ammat, en gudomligt hungrig skvader av lejon, flodhäst och krokodil.    Så stark var den här grafiska tron på hjärtats sanningsenlighet att den män­­niska som fruktade för vad sanningen om henne själv skulle innebära, att hon inför sin för­ut­spåd­da död och förestående mumifiering kunde föreskriva att en gnist­rande skarabé skulle täcka hjärtat för att göra sanningen om henne mer förled­an­de lätt­viktig i den obevekliga Ma’ats vågskålar. 

Inga andra föremål i universum tycks heller ha behållit sin symboliska rörlighet som hjärtat har gjort. Det har funnits soldyrkare, månbesjungare, stjärnskådare. Vi har va­rit besatta av katter och förgudat lejon och krokodiler. Upphöjt rosor, myror, sköld­paddor och näktergalar till representanter för våra bästa egenskaper. Men ingen var­else och inget ting, har behållit samma undanglidande metaforiska natur som det kä­ra hjärtat.    Inte ens ögat – den andra av våra kroppsdelar som vi gärna inbildar med ma­giska egenskaper – har behållit samma fantasifulla rörelse som den som känne­teck­nar hjärtat. Vare sig vi föreställer oss ögat som en egenskap hos en allseende Gud, eller förmågan hos en övervakningskamera, som var och en på sitt sätt håller oss under uppsikt, så blir det aldrig mer än sinnebilden för ett allsmäktigt seende. Illa­sinnat eller välmenande, och nästan alltid förbundet med en annan makt. 
    Medan hjärtat nästan undantagslöst är sig självt nog. Oavsett om det är av sten, som hos riddar Kato i Mio, min Mio, eller av sniket guld, som hos farbror Joa­kim. Eller av karnevalisk världslighet som hos Rabelais’ Pantagruel, eller kanske av idel godhet som hos furst Mysjkin hos Dostojevskij. 
    Ögat förblir metaforiskt hjärtlöst, medan hjärtat bevarar sitt tvetydigt symbol­is­ka seende. I den kinesiska vardagsvokabulären är hjärtat t.o.m. utrustat med ögon, eller öppningar. Eller gluggar kanske, ungefär som ungarna i min barndom till­hölls att hålla korpgluggarna öppna: 长点心眼儿。
    Men att ha för många hjärtögon är inte heller bra: då blir man en som alltid ska lägga näsan i blöt: 多心眼儿。Är hjärtögonen stora är man storsint, är de små är man småsint. Men bara att ha dem – hjärtgluggarna – är ett tecken på att man har hu­vu­det på skaft.
    有心眼儿。    Det gäller att ha hjärtat på rätt ställe. Och att hålla korpgluggarna öppna! Göran Sommardalpoet, översättare och kritikerLitteraturVincent M. Figueredo: The Curious History of the Heart, Columbia University Press, New York 2023.Ole Martin Høystad: Hjärtat – en kulturhistorisk resa, övers. Solveig Halvorsen Kåven och Gustaf Berglund, Bokförlaget Langenskiöld, 2024. Astrid Lindgren: Mio, min Mio. François Rabelais: Pantagruel - de törstigas konung, övers. Holger Pedersen Dyggve.Fjodor Dostojevskij: Idioten, övers. Ulla Roseen. Aristoteles: Om djurens delar, övers. Ingemar Düring.