Humor sammanför människor och förgyller livet, men den stänger också ute. Boel Gerell funderar skrattets särskiljande verkan och över vad det är som roar så med en tuss katthår.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det ligger nåt tovigt och grått i mitt smyckeskrin och när jag lyfter upp det ser jag att hårtussen är prydligt arrangerad på en silverkedja. Som en vacker berlock, fast ful och äcklig och även om jag inte hör det så anar jag det triumferande skrattet från äldsta tonårsdotterns rum. Tovan är inte ny för mig, verkligen inte. Förra gången den överraskande dök upp i min intimsfär låg den på en liten kudde formad som ett hjärta på tangentbordet till min laptop.
I ärlighetens namn placerade jag den dessförinnan hest skrockande i min dotters ömt omhuldade necessär, mellan hennes många väldoftande krämer och den har dessutom suttit inkilad i skalet till hennes lika högt älskade mobil.
Vad är nu detta för konstigheter, undrar du förstås, med all rätt. Varför klämmer jag förstulet flinande in en smutsig tuss från familjens långhårskatt bland min dotters sminksaker? Är jag inte riktigt klok? Nej, kanske inte, inte i objektiv mening. Men inom den lilla kretsen som utgör min allra närmaste familj är det här vår uppfattning om ett lyckat practical joke. Ska jag förklara för nån annan, exempelvis för dig, vad som är kul blir det genast genant. Skämtet går helt enkelt inte att översätta på ett begripligt sätt, blir platt och besynnerligt och resulterar i bästa fall i ett blekt, medlidsamt och rätt undrande leende från den artiga publiken.
Och så är det ofta med humor, tänker jag, att den utanför sin tilltänkta krets och kontext blir obegriplig. Lika fnissigt festlig och förenande som vitsen är för de invigda, lika exkluderande, frustrerande och till och med hotfull kan den te sig för den som inte vill eller kan förstå det roliga. Som kanske samlar sig till det där bleka leendet för att det förväntas av en, men som inombords fylls av olust och ensamhet.
Kanske är det denna känsla av utanförskap som är värst för den som byter land eller klass och konfronteras med en ny värld där inte bara språket utan också värderingarna och perspektiven är nya. Att inte förstå hur systemet rent praktiskt fungerar är en sak, men att inte hänga med i skrattets snabba kast och stå handfallen när bollen studsar åt ditt håll är värre. För vad är det egentligen de flabbar åt, de där andra som tycks ha det så kul tillsammans? Det är väl inte åt dig?
En vanlig klyscha som används för att definiera förmågan att behärska ett främmande språk är att det är först när du kan skämta på det nya språket, som du talar det flytande. Själv tänker jag att frågan är mer komplex än så. Även om du begriper vad som är tänkt att vara kul, är det inte säkert att du uppskattar komiken. Reaktionen är inte nödvändigtvis intellektuell utan har hellre sitt fäste i kroppen, där fnisset bubblar fram som en nedärvd reflex när vi kittlas på ett visst vis.
I boken ”Om humor: Essäer om dom som är roliga och det som är kul” granskar filosofen Stina Bäckström humorn som företeelse ur ett historiskt perspektiv. Ur just det kroppsliga, vår inre humiditet och fukt – på latin umor – är begreppet sprunget. Att vara vid sina sunda vätskor var enligt de lärda i antikens Grekland att vara i balans, medan den som hade för mycket gul galla lätt blev arg. Av ett överflöd slem blev man i stället trög medan den med för mycket blod var den lättsamma spjuvern som inte tog nånting seriöst. Det senare tillståndet låter som det behagligaste, men var inte heller det nåt ideal. Lagom var bäst och för den gudabenådade förmågan att kläcka en noga avmätt kvickhet fanns begreppet eutrapelia, bättre översatt med engelskans wit.
Den fysiologiska teorin kallades humoralpatologin och kom att behärska den västerländska synen på människokroppen långt in på 1800-talet, då man exempelvis genom åderlåtning försökte få vätskorna i balans hos den som var sjuk. I dag vet vi bättre och ändå lever nånstans bilden av den rödbrusiga skojaren kvar i kontrast mot torrbollen. Återigen är det till kroppen och vätskorna det hänvisas, när humorlösheten definieras som just en brist på fukt.
Mot det blodfyllda, pulserande organet ställs det skrumpna i tillmälen som torrfitta och surkärring. Så är också förmågan att skämta en efterfrågad erotisk plusfaktor i första hand för män, medan kvinnor som vägrar le på befallning gärna avfärdas som sippa och utan sexuell potential. Att inte delta i skrattets ormgrop av skälvande paroxysmer är att ställa sig utanför gemenskapen. Inför det stillatigande ögonvittnet falnar glöden snabbare än annars och antikens tänkare hade ett namn också för glädjedödaren: agroikos som i agros – fält eller landsbygd och oikos som i bostad, hem. En lantis med andra ord, en främling.
Och sant är att komik som inget annat delar oss i vi och dem. I såna som uppskattar grova Göteborgsvitsar eller föredrar finurliga haikudikter. Men framförallt och allvarligare: i dem man skrattar med eller skrattar åt i ett politiskt spel där striden allt oftare förs med nidbilder och skrönor som tillhyggen. Och där makt är detsamma som att ha skrattarna på sin sida.
I alla tider har förlöjligandet varit första steget i särskiljandet av en minoritet från resten av befolkningen. Genom åtlöjet möjliggörs förfrämligandet när människovärdet devalveras och banar väg för hat och våld. Ett sätt att möta hotet är att ta makten över öknamnen och göra dem till sina. Genom svart humor och satir förekommer den föraktade föraktet och synliggör samtidigt brutaliteten och vulgariteten i löjets premisser. En kamp mot förnedringen och faran, med självironin som sköld.
I botten ligger allvaret, som en stor och obändig sten. Sällan eller aldrig är humor en alltigenom lätt och luftig sak, tvärtom tar den nästan alltid avstamp i nåt hårt och fast. En tyngd för ironin att kröka sig runt i en festlig krumelur, ett motstånd som ger vitsen sin rätta spänst.
För att förstå varför min dotter tycker att det är så roligt att smyga ner en äcklig tova i mitt smyckeskrin, underlättar det exempelvis att veta att jag har en stor förkärlek för vackra ting i silver. Ömt putsar jag mina smycken och arrangerar dem fint i lådan. På samma vis som hon varje kväll högtidligt applicerar sina krämer och medikamenter över sitt ansikte enligt en särskild och mycket invecklad rutin. Det är detta anspråksfulla allvar vi leker med när vi nästlar oss in och kombinerar det omhuldade och förfinade med nåt främmande och fult.
Komiken är som sagt var inte för alla och hade säkerligen inte definierats som eutrapelia – snillrik och smakfull - av de gamla grekerna. Skämtet är snarare av det barnsliga slaget, fånigt redan första gången och allt löjligare när det upprepas tills själva upprepningen blir en poäng i sig. Fyller hysset en funktion är det att ta ner andakten inför de personliga skatterna på jorden och göra oss uppmärksamma på dess egentliga futtighet. Det finns trots allt viktigare saker i livet än silver och krämer. Människor i vår närhet exempelvis, kanske också katter. Memento Mori, som en smutsig tova päls.
Boel Gerell
författare och kritiker