Att läsa Solvej Balle med obotlig cancer

Hur deltar man i den mänskliga gemenskapen när man plötsligt finner sig tillhöra en annan art? Kåre Moberg får ett livsförändrande besked och känner igen sig i Solvej Balles septologi.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Nyligen fick jag motta ett besked som förändrade mitt liv. Beskedet fick mig att plötsligt känna främlingskap inför andra människor. Så till den grad att jag upplevde att jag tillhörde, inte bara en annan kategori av människa, utan rentav en annan art.

Som statistiker och forskare borde jag kanske söka skälen till detta utanförskap i vetenskapliga rapporter om den obotliga sjukdom som jag har drabbats av: pankreascancer med metastaser.

Men det är i stället i skönlitteraturen som jag hittar en resonans till det främlingskap jag plötsligt känner.

I den danska författaren Solveig Balles septologi ”Om uträkning av omfång”, har tiden fastnat i en loop. Vi följer Tara som försöker hitta en väg ut ur det fastslagna och förutbestämda, när den 18 november upprepas dag efter dag.

Den första boken är ett slags klaustrofobisk ubåtsroman, men senare öppnar sig berättelsen, när det visar sig att det finns många fler som också sitter fast i den 18 november.

Hur ska denna nya kategori av människor förhålla sig till personer som inte är i deras situation? Hur ska deras deltagande se ut, i den mänskliga gemenskapen och i världen i stort? Det är svårt att förändra sin situation när dagen börjar om varje morgon.

Dessa ”tidsloopare” söker en samhörighet med sin omgivning, men som läsare får man en tydlig känsla av att deras värld är uppdelad i ett ”vi och dom”, och att alla andra fungerar mer eller mindre som statister.

Det uppstår problem kring hur man talar om tid. Hur beskriver man längre och kortare tidsperspektiv när man inte har en morgondag?

Sedan jag fick min diagnos känner jag igen mig. Tidshorisonten är inte lika snäv som för Balles ”tidsloopare”, men även för en döende – förlåt, någon med radikalt kortare förväntad livslängd – händer något med den förväntan, planering och längtan som präglar våra inre liv.

Jag har försökt att plita ned listor på saker som obotligt sjuka inte kan göra, men varje gång jag skrivit ned något i stil med ”byta karriär”, ”renovera köket”, ”lära sig ett nytt språk”, så kommer jag på att det säkert finns andra i en liknande situation som mig, som mycket väl skulle kunna tänka sig att göra just dessa saker.

Det som gör att vi obotligt sjuka känner oss som främlingar handlar nog mer om det bemötande vi får. Det stela och tveksamma uttrycket och det försiktiga undrandet om vad som kan sägas och inte sägas. Det gör att jag undviker att hälsa på flyktiga bekanta. Den enkla frågan ”hur är läget?”, kan ju endast besvaras med en lögn om man inte vill skapa stel och deprimerande stämning.

Även om det kan verka obetydligt, så styr det på vilket sätt jag deltar i gemenskapen med andra.

För att människor ska kunna interagera som jämbördiga moraliska varelser, behöver vi känna en tillhörighet till den universella mänskliga gemenskapen, skriver filosofen Jürgen Habermas i sin studie ”Den mänskliga naturens framtid”.

I boken problematiserar Habermas genteknologin utifrån vad den kan göra med människans självförståelse som artvarelse. Det centrala temat är vad vi ställs inför när distinktionen mellan det ”framvuxna” och det ”framställda” suddas ut, och det blir möjligt, för bland annat föräldrar, att fatta irreversibla beslut om sina barns genetiska uppsättning.

På ett elegant sätt guidar Habermas sin läsare fram till tämligen radikala och oväntade frågor.

Hur påverkas symmetrin i våra relationer människor emellan, om några av oss har haft medprogrammerare, som har ”lekt gud” genom att fatta beslut om våra livsöden redan under fosterstadiet? Uppstår rentav en ny artspecifik kategori? Gäller de universella mänskliga rättigheterna för denna nya människokategori?

På samma sätt som Jürgen Habermas genetiskt modifierade cyborgar och Solveig Balles tidsloopare ofrivilligt har dömts till ett utanförskap, trots att de rör sig bland oss som vilka som helst, så upplever jag att vi obotligt sjuka går omkring bland andra människor som om vi vore en egen art.

Det är i de små vardagliga interaktionerna som jag slås av det. Som när min röntgenläkare önskar mig god bättring, och hans svar på mitt ”vi får hoppas” blir, ”ja, det är ju själva tanken med det här stället”. Jag kan inte låta bli att tänka att ”det kanske gäller för andra, men inte för den som är obotligt sjuk”.

Eller när jag köper byxor till min dotter, och de är lite långa och behöver rullas upp. ”Bra, då räcker de lite längre”, tänker jag. Men sen: ”Kommer jag att leva så pass länge att jag får uppleva att min dotter kommer behöva förlänga byxorna?”.

Jag och min fru brukade glatt utbrista ”så kul vi kommer ha det” när vi såg ett äldre par gå hem från teatern, eller bara från ett enkelt restaurangbesök. Nu ser jag med avund på sjuttioplussare och önskar innerligt att jag ska få uppleva åtminstone ett decennium till.

Den här önskan att få bli gammal gör en del i Balles romansvit särskilt smärtsam för mig. Efter att flera decennier passerat låter hon den åldrade Tara återvända till sin man.

Som gammal kvinna besöker hon den som var hennes ungdomskärlek. För att undgå det oundvikliga främlingskap som de både skulle ha känt inför varandra, går hon till honom när han sover. Hon känner inte längre förtvivlan eller längtan, men snarare en känsla av ömhet.

På samma sätt föreställer jag mig att min fru, när hon tänker tillbaka på mig och vår tid tillsammans, kommer besöka mig i sitt minne, som en äldre kvinna som besöker en man i 40-årsåldern. För en av oss har tiden kristalliserats, för den andre har den fortsatt med upplevelser, glädje, sorg, ålder, utveckling – liv.

För att visa att något skaver i Taras besök hos sin man, låter Balle en fluga ta plats i scenen. Med sitt fräcka surr stör den friden och hotar att väcka maken. Trots att Tara har besökt hemmet otaliga gånger och väl känner till varje ljud och händelse som försiggår där den 18 november, så har hon lyckats missa denna fluga. Eller är det något som hon förträngt som nu kommer upp till ytan?

Den fluga som jag föreställer mig kommer störa min frus minne är allt kring cancerbehandlingen som man gärna glömmer – cellgifter, sjukhusbesök, sprutor, dåliga nyheter och dystra prognoser.

Men flugan kan också symbolisera ett slags hopp – det fanns trots allt något som inte var helt förutbestämt. Den 18 november var inte exakt så som Tara trodde sig veta.

Jag känner ett starkt släktskap med Balles tidsloopare i deras sökande efter en väg ut, efter en morgondag som har förvägrats dem. Jag önskar att mitt sökande ska leda mig till en plats där kontrasten mellan det jag har varit, och det jag nu känner mig som, kommer minska, och att jag återigen kommer att känna en tillhörighet till den mänskliga gemenskapen. Här och nu, och förhoppningsvis under flera år framöver.

Kåre Moberg
utbildningsforskare och statistiker

Essän producerades av Karin Arbsjö

Litteratur

Solvej Balle: Om uträkning av omfång. Översättare: Ninni Holmqvist. Wahlström & Widstrand, 2023–.