OBS: Radioessän

Några vita små gipshuvuden som hittats på en loppis i Skåne berättar om en mörk historia och fortsätter att skapa osäkerhet där de tittar ner från väggen. Deras ägare, Malena Forsare, berättar varför. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.I kedjehuset där jag växte upp hade vi en låda på väggen hemma i hallen. En gång hade den fungerat som ett kartotek på ortens lilla bibliotek. I samband med bibliotekens tidiga moderniseringsprocedur kasserades lådan och hamnade i soporna – och den här historien hade kunnat sluta med det, innan den riktigt hunnit börja. Men nu föll det sig så, att min pappa hittade lådan och plockade med sig den hem. Han placerade den som en tavla ovanför byrån där vi förvarade vinterns mössor och vantar.Den svartmålade lådan är egentligen inte huvudsaken i den här historien. Det intressanta är istället vad som fanns inuti. Den delen av berättelsen börjar någon helt annanstans, över ett loppmarknadsbord i början av 70-talet. Pappa är en väsentlig figur även här, eftersom han på just den här loppisen hittat ett litet gipshuvud, som han tyckte var fint. Nu stod han och vägde det i handen och funderade på om han skulle kunna ha det på sitt skrivbord. Kanske kunde det vara något att vila blicken på, i en paus mellan arbetspassen? ”Jag har fler av de där”, sa mannen som sålde saker billigt i Hässleholm den här tidiga höstdagen. Under bordet plockade han fram en tung trälåda, som visade sig rymma en hel serie gipshuvuden. De låg där och blinkade mot ljuset, inlindade i hampa i varsitt litet fack.Pappa köpte lådan med de 54 små gipsskallarna för 50 kronor. Han placerade de äggliknande föremålen i kartoteket, som fick oväntat nytt liv. De passade precis, vissa med profilerna på led och andra med stela ansikten vända ut mot sin betraktare. Kartoteket fick sin plats uppe på hallväggen: luckan av glas stängdes med en liten hasp och fick aldrig öppnas. Som barn sprang vi ofta förbi och även om vi hade bråttom måste vi ha uppfattat att gipshuvudena ägde en intensitet som lyste igenom de vita nunorna.Åren gick, på det sätt som tiden söker sig genom dygnen i en barndom. Under de ljusa timmarna lärde jag mig läsa och skriva; på natten lärde jag om drömmars logik. Efter hand blev orden svårare och språket mer komplicerat. Så en dag kunde jag plötsligt uttala ett ord som visade sig ha stark koppling till skallarna i lådan: ”frenologi”. Det kändes främmande och, på min barndomsskånska, nästan lite franskt.Frenologins historia är mörk och full av grumliga motiv. Länge låg den också dold inne i det där mörkret, på avstånd från samtidens skärskådande blickar. Men idag vet vi, mycket tack vara några duktiga journalisters arbeten, hur folk i vårt eget land – genom frenologin – blev föremål för pseudovetenskapliga undersökningar. Under 1900-talets inledande decennier skulle skallens form hos samer och fallna kvinnor stå i centrum för expeditioner som genomfördes av Rasbiologiska institutet i Uppsala. Människor uppsöktes av forskarna för att få sina skallar mätta. De fick klä av sig nakna och fotograferades i olika positioner. Så förvandlades individen från person till typ, på ett sätt som gjorde intryck på tyska kollegor.Frenologi var en gammal lära, fick jag veta, som utformats under 1700-talet av en österrisk läkare vid namn Franz Josef Gall. Galls hypotes handlade om att mänskliga egenskaper som fasthet och optimism har olika lokalisering i hjärnan. Om en egenskap var välutvecklad skulle den kunna registreras som en utbuktning i en motsvarande zon i skallen. Frenologins förespråkare menade därför att skallens form var särskilt intressant, eftersom den kunde hjälpa till att skilja på folk och folk. På så sätt skulle den rena, nordiska sorten också kunna bevaras.Hemma i kedjehuset på 80-talet betraktade vi allt detta på avstånd. Frenologin var något bisarrt, förstod jag, en avkrok på människans slingrande väg mot att utveckla det hon valt att kalla vetenskap. Att titta på skallarna i kartoteket handlade för oss om att beskåda detta bisarra, där forskaren i sin sliriga kunskapsiver framstod som en clown. Att titta på skallarna handlade också om att få syn på hur kunskapstörst kunde förvrängas till hungriga övergrepp. Och tanken på att vår medfödda nyfikenhet på världen kunde spåra ur och förvandlas till aggressiva handlingar, hos Gall på 1700-talet, liksom i Uppsala och Tyskland under vårt eget århundrade, blev ett kitt i min och pappas relation. Han lärde mig att formulera frågan: Hur kunde allt det här hända? Men också att inse att vi stod rätt tomma på svar.Lyfter man på sektionen i trälådan där gipshuvudena en gång låg, hittar man ett portabelt rasbiologiskt bibliotek. Uppgifter om de numrerade skallarna är systematiskt redovisade i en tunnsliten katalog: ett huvud har fått etiketten gossebarn, ett annat brottsling, ett tredje poet. Hur lådan hamnade på loppmarknaden i Hässleholm vet ingen, men den forne ägaren måste ha varit en initierad yrkesperson, kanske en läkarstudent från Uppsala, som någon gång vid tiden för andra världskriget trodde att frenologin tillhörde framtiden och som ville bidra till att sprida rönen söderut.Det löper en fin linje mellan önskan att förstå, och den gränslösa driften att veta och sortera. Som en påminnelse hänger samlingen med gipsskallar numera hemma hos mig själv. Jag har haft otaliga tillfällen att umgås med obehaget som väcks när bekanta kommer på besök. De stannar framför lådan med de vita äggen och så inleds en gissningslek som alltid gör mig nervös. Vad ska de säga och vad ska de tro, om mig? Och vad ska jag få veta om dem? Han som arbetar som kontrabasist tror att figurerna är kompositörer. Hon som är feministisk forskare konstaterar att samlingen saknar kvinnor. Föräldern som ska hämta sitt barn som varit hos oss och lekt säger: ”Det liknar frenologi, men sån är ju inte du!” Vad svarar man på det?Jag brukar svara med en berättelse om ett märkligt föremål som dök upp på ett loppisbord i norra Skåne för femtio år sedan. Betydligt svårare är det att beskriva rollen som figurerna fick i min familj. Frenologi-samlingen överlevde mina föräldrars skilsmässa och flyttade med pappa upp på tredje våningen i ett hyreshus. Den berättar om honom, som ofta sprang på loppmarknader och som gillade att hänga upp konstiga föremål på väggarna när han kom hem. Saker som fick folk att känna sig lite osäkra, på honom och på sig själva. För vad vet vi egentligen om varandra, bakom de ansikten som vi kallar våra? Vad ryms inuti vår nyfikenhet på världen? Jag tänker att pappa tyckte om att peta i den där osäkerheten. Och att jag på så sätt lärde mig att lite grand stå ut med den.Numera är det mina barn som springer förbi det gamla kartoteket på sina vardagsrutter där hemma. I deras fottramp kan jag höra mina egna steg mot kedjehusets korkgolv. Jag tror att de kan känna laddningen såsom jag en gång gjorde, och en dag ska jag berätta historien, såsom den måste berättas, längs en kritisk vetenskapshistorisk kronologi. Jag ska förklara att jag länge trodde på möjligheten att hålla historiens brott ifrån sig. Att jag trodde på en tydlig distinktion mellan andras tillkortakommanden och en egen bättre moral. Men efter hand som tiden gått, har min blick förändrats, också på skallarna. Någonstans på vägen förvandlades det förflutna, utan att jag märkte det, och gled upp i vårt eget samhällsmörker.Malena Forsare, skribent och psykolog

Vad krävs egentligen för att inte bara bli författare, utan också orka fortsätta med skrivandet år ut och år in? Författaren Martin Engberg funderar över skrivandets förutsättningar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den krisande konstnären, finns det en fetare kliché? Geniet som inte ser en bok i skyltfönstret, utan sitt hjärta upphängt på en krok. I sin vindsvåning i Paris knackar han fram ännu en sida på skrivmaskinen – rycker den ur valsen, knölar ihop den och kastar den på golvet. Merde! Luften står stilla under taknocken, svetten bryter fram. Mannen sliter sitt hår: det går inte, det går inte!Vilken missanpassad figur i vår samtid! Ett pretto, som med ett oändligt allvar vill att orden på papperet ska betyda mer än fluglort, och när det inte vill sig, tycks betrakta det som en allomfattande kris. Inte enbart för det egna skrivandet, utan för alla. För språket. För samhället.Hö hö, löjligt, vi skrattar och sneglar lite på de andra i gruppen. Det är bara det… råkar vi vara en skrivande människa, och det råkar vi ju vara, går det ändå ett känna ett visst hjärtknip inför den blockerade skrivförmågan, också om choserna är genanta. Vi vet ju hur lätt glappet mellan den tänkta texten och det som står på papperet öppnar sig till en avgrund. Skrivandet är trots allt något vi investerat både tid och identitet i. Varför lägga ner all denna möda på att försöka få ihop en bok om det saknar betydelse?Det är förstås annars ett bra tips, att intala sig att det där skrivandet, det är bara något man håller på med vid sidan av, som ett harmlöst tidsfördriv. Lite som att lösa korsord. Låt handen arbeta medan tanken flyr. Det är bara svårt att upprätthålla i två tre hundra sidor, i åratal. Snart kommer en gnagande känsla krypande, ett naggande tvivel. Klarar orden på papperet verkligen av att bära den inre bild som kom med impulsen som satte igång skrivandet? En bild som kanske inte var särskilt tydligt från början, en aning mest, en skugga mot bottnen i den dyiga tjärnen.Tvivlet är förstås inte enbart av ondo, tvärtom är det en garant mot urskillningslöst nedkastade ord, grafomani. I rätt dos är det något som driver texten framåt genom det oändliga antalet val som måste göras, oavsett om de sker i handen, hjärtat eller huvudet. Det koncentrerade skrivandet kan kännas som att simma under vatten, det spränger i lungorna, men du rör dig ändå framåt, simtag för simtag, tills det blir nödvändigt att komma upp för luft. Med tiden blir du en tränad fridykare.I "Att skriva" påstår Marguerite Duras att det kommer ett ögonblick i livet då man tvivlar på allt: äktenskapet, vännerna. Det är ett ensamt tvivel, bokstavligen, för det föds i ensamheten. En känsla de flesta människor inte uthärdar, de flyr den och det är orsaken till att alla inte är författare, menar Duras.Nåja, det går att tänka sig ytterligare skäl.Duras text om skrivandet är minst sagt gåtfull på sina ställen. Hon talar om att tvivlet är skrivandet, och därför är tvivlet också författaren. "Och med författaren skriver alla", står det. Jag tror att Duras menar att författaren är tätt förbunden med sin omgivning och att tvivlet är något som fortplantar sig från texten in i författarens liv, och vice versa: att textens mening är tätt förbunden med författaren och författarens personliga tvivel, och därigenom resten av samhället.Det är kanske inte så överraskande att Margurite Duras, med sitt höglitterära författarskap, har en dragning åt det pretentiösa. Men också en till synes råbarkad kriminalförfattare som Åke Edwardson talar om skrivandet i termer av existentiellt hot: "det är som att gå till sin avrättning varje morgon, och om man lyckas åstadkomma några bra rader eller sidor, då dansar man iväg i eufori i eftermiddagens ljus. Kan man handskas med de känslorna finns det inget mer attraktivt att ägna sitt liv åt, men lätt är det aldrig", säger han i en intervju.Vem är då den där personen som står ut med all denna osäkerhet? Det är trots allt en osäkerhet som inte enbart rör estetiska frågor, utan också materiella förutsättningar. Det måste finnas tid och social acceptans. Det måste finnas pengar. Varifrån ska de komma? Det är en osäkerhet den som vill bli författare, eller konstnär, måste stå ut med. "Ju mer osäkerhet du står ut med, desto friare konst kan du skapa", är innebörden i ett citat vars ursprung jag inte längre minns, och eventuellt modifierat, men ofta tänker på. Becket får komma med understöd: "Att vara konstnär är att misslyckas, som ingen annan vågar misslyckas."Så vem är den där personen som är beredd att misslyckas, dag ut och dag in, bara för att misslyckas lite bättre än de flesta? Vem äger de rätta resurserna?Det krävs trots allt en viss tro på sig själv. En tillit att du lever i ett samhälle som kommer tolerera att just du ägnar dig åt en så inåtvänd, potentiellt subversiv syssla som författande.I Marie Norins roman "Ligga lik" (2021) rör sig huvudpersonen i finkulturella sammanhang, men bär själv på andra klasserfarenheter. Underlägsenhetskänslan har satt sig i kroppen som ett självhat, men kommer nu till utlopp i en vrede som tillåts riktas utåt, kanske för första gången. Hon skriver, men är inte längre handledare på de fina författarutbildningarna, och brukar påstå att hon började jobba inom vården enbart av inre tvång. Det hon däremot inte säger är att familjen inte har råd att hon inte jobbar. Medan partnern kan fortsätta skriva diktsamlingar som bara ges ut på det egna förlaget, som de dessutom ofta måste pytsa in pengar i ur egen ficka.Vem som kan ta sig rätten att sitta inne i samhällets maskineri och tvivla, säger något om vad det är för ett samhälle.Det finns inget rättvist i att just jag är en av dem som får ägna mig åt skrivvåndan nästan dagligen. Även om jag skulle kunna lägga fram en lista över vad jag tvingats övervinna för att nå dit jag är idag, vet jag att jag är priviligierad. Det är bara att konstatera att jag har vissa förutsättningar för mitt värv, med tanke på hur många år jag lyckats klamra mig fast inne i denna osäkerhet. Ibland kanske till förtret för min omgivning som måste stå ut med mitt tvivel och min oro, blir det ens en text? Ekvationen nedlagd tid, resultat och inkomst är i skrivandet mer släkt med mysteriet än matematiken.Så, varför är jag en av dem som väljer det ensamma tvivel Margurite Duras talar om?Jag ska berätta, men säg det inte till någon. Det finns en risk att alla vill bli författare när de får reda på det.När skrivandet är som bäst drar en varm underström genom kroppen. Det uppstår en kontakt mellan de vaga bilderna och tankarna i huvudet, som nu låter sig formas till ett gestaltande språk med både rumslig och tidsmässig utsträckning. En värld av språk, med potential att framstå som meningsfull också för andra. Ofta bestående av ord, meningar och bilder som jag inte visste fanns där, eller kunde förutse skulle uppstå vid mina fingertoppar. Det är ögonblicket tvivlet upphör, och därmed också författaren, och det enda som finns är texten.Martin Engberg, författare

Både bland läkare och i olika gravidgrupper är frågan om födsel genom kejsarsnitt en vattendelare. Frilansskribenten och läkarstudenten Vincent Flink Amble-Naess undrar varför det har blivit så. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På 700-talet f Kr lät den romerske kejsaren Numa Pompilius stifta en mycket egendomlig lag. Gravida kvinnor som avled innan nedkomsten skulle få sina foster skurna ur moderlivet. Lagens syfte har fallit i glömska. Tidens läkekonst var långt ifrån tillräcklig för att rädda de ofödda barnen, och någon annan rent medicinsk anledning är svår att föreställa sig. Kanske var det dödgrävarna som döpte ingreppet till sectio caesarea, kejsarsnittet – som ett uttryck för deras drastiska humor och som en drift med den man som givit dem den tillsynes meningslösa uppgiften. Exakt hur begreppet uppstod är omöjligt att veta.  Millenier senare regleras kejsarsnittet av andra lagar än dem Pompilius lät stifta. På sätt och vis har ingreppet förvandlats till sin motsats. Istället för vid livets slut, utförs det nu vid dess början:Den gravida kvinnan lägger sig på sidan. Narkosläkaren för in en nål i hennes rygg, och bedövningsmedlet administreras genom en plastslang. Kvinnan tappar känseln i nedre delen av kroppen, men förblir vaken. Hon lägger sig på rygg. Ett skynke spänns upp i brösthöjd, så att personalen kan få arbeta ostört. Bakom duken lägger förlossningsläkaren ett snitt strax under naveln. Barnet lyfts ut med huvudet först, får navelsträngen avklippt och överlämnas till barnmorskan som torkar av det och vyssjar det till dess det tagit sitt första andetag. Sedan avlägsnas moderkakan. Såret försluts. Och barnet lyfts upp över duken så att det blir synligt för modern. Proceduren tar inte mer än en halvtimme.För många kvinnor framstår kejsarsnittet som ett bra alternativ till en konventionell förlossning. Det går snabbare, man kan välja tillfälle på förhand och man slipper förlossningssmärtorna nästan helt och hållet. Visst finns det risker med ingreppet, men detsamma gäller för vaginala förlossningar. Den ena metoden är inte objektivt säkrare än den andra.Ändå tycks många människor känna en stark aversion mot kejsarsnittet, inte bara för egen del utan även för andras. Det är inte utan att man ibland får känslan av att det rör sig om någonting annat än enbart omtanke om de gravida kvinnorna. Faktumet att ingreppet är vanligare bland andra- och tredjegångsföderskor, och lika efterfrågat i alla samhällsklasser, tycks inte hindra människor från att föreställa sig den typiska patienten som en ung och bortskämd förstföderska. Mellan skål och vägg kan saken framställas ungefär som att kvinnorna försöker undkomma sin plikt. Inte sällan tycker man sig ana en implicit föreställning om förlossningen som en form av arbete, där det nyfödda barnet är en välförtjänt belöning. De som genomgår snittet blir enligt detta synsätt en form av fripassagerare, som får belöningen men slipper arbetet.Synen på barnalstrandet som en form av arbete har urgamla anor. Dessutom gäller den inte enbart förlossningen, utan varje steg av processen. Att avla, föda och uppfostra barnen har ofta setts som den kvinnliga motsvarigheten till männens plikt att försörja sin familj. Hemmets angelägenheter är därför inte helt och hållet privata, utan ingår i ett större värdesystem. Endast genom samarbetet mellan man och kvinna kan civilisationen upprätthållas. Inför sin bröllopsnatt lär kvinnorna i det viktorianska England ha fått rådet att slappna av och tänka på imperiet.Kopplingen mellan barnafödande och arbete är tydlig redan i vår kulturs äldsta litterära urkunder. Den första gången förlossningen omnämns i skrift är i första Mosebokens tredje kapitel. För de flesta är berättelsen välbekant.På Guds befallning framträder Eva ur sin mans revben för att göra honom sällskap i paradiset. Mer eller mindre omedelbart gör hon sig skyldig till överträdelser. Hon låter sig lockas av ormen att äta av den förbjudna frukten, och som om det inte vore illa nog drar hon med sig Adam i fallet. När det skymmer över trädgården hör hon sin gud vandra i den svala kvällsvinden, eller som det heter i King James översättning: in the cool of the day.Hans hämnd blir fruktansvärd. Människorna blir bannlysta ur paradiset, och Adam tvingas arbeta i sitt anletes svett. Intill sin död ska han slita på åkrarna, som trots hans idoga ansträngningar ska bära endast törne och tistel. Det är med nöd och näppe han ska hämta sin näring ur den obarmhärtiga jorden.Men inte heller Eva kommer undan. Åt henne har skaparen något särskilt i åtanke. Hennes havandeskap ska vara mödosamma, säger han, och hennes barn ska födas under smärta.De gammaltestamentliga verserna säger något om vårt samhälles ambivalenta syn på uppoffringen som på samma gång en plikt och en bestraffning. Uppfattningen om lidandet som ett nödvändigt ont för att uppnå något – mat, pengar, lycka, framgång – är djupt rotad i vår kultur. Det gäller de traditionellt manliga sysslorna som att försörja sin familj, där fripassagerare alltid har betraktats med särskilt oblida ögon. Men det gäller också den kvinnliga motsvarigheten – alstrandet av barn.Arbetsfördelningen var nämligen avgjord på förhand. Kvinnan skulle föda barnen och mannen skulle försörja dem. Men medan mannens uppgifter har underlättats har förlossningen – trots tillgången till epiduralbedövning – förblivit mer eller mindre densamma. De flesta verkar inte ens betrakta smärtorna som ett problem. De framstår som lika naturliga för oss som himlakropparnas rörelser eller timmarnas flykt. Solen ska stiga i öster, natten ska följa på dagen och kvinnan ska lida i barnsäng.Den som ifrågasätter dessa självklarheter kan inte hoppas på att övertyga någon. Man kan stapla sina teorier till skyarna, men allt man uppnår är att människor blir lite illa till mods.Föreställningen om förlossningssmärtorna som en plikt är naturligtvis bisarr, och i våra dagar skulle få personer förmodligen skriva under på den. Men kanske kommer den ändå till uttryck i en undermedveten inställning, som gör människor skeptiska till ingrepp som kejsarsnittet utan att helt och hållet kunna redogöra för varför. Kanske rör det sig, kort sagt, om en dålig magkänsla.Numa Pompilius lämnade knappt några avbildningar till eftervärlden, och de tidigaste berättelserna om honom är skrivna hundratals år efter hans död. I själva verket är det oklart om de över huvud taget har något att göra med den verkliga förlagan. Pompilius regerade under legendernas tid, långt innan de romerska kullarna tilldrog sig världens blickar. Det är därför omöjligt att avgöra vad som rörde sig i kejsarens huvud när tanken på snittet för första gången slog ut i hans medvetande. Vissa indicier pekar emellertid mot att Pompilius betraktade ingreppet med samma dåliga magkänsla som dagens människor:Ett järnmynt på Louvren är präglat med kejsarens ansikte i profil. Hans haka är inskjuten i en min av olust.Vincent Flink Amble-Naess, skribent och läkarstudent

Åren runt sekelskiftet 1900 var en motstridig epok. En tid för sexuella experiment, men också djup misogyni och antisemitism. Motsägelserna beskrivs tydligast av Colette, menar Ulrika Kärnborg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är få författare från förra sekelskiftet som fortfarande har förmågan att uppröra. Sidonie-Gabrielle Colette, här för enkelhetens skull kallad Colette, är en av dem.Pocketutgåvorna av hennes böcker står i min bokhylla, tummade och med spruckna ryggar, prydda av sliskiga omslag som fortfarande gör mig genererad. Titlar som "Vagabonden", "I bojor", "Sido" och "Chéri" väcker associationer till mörka budoarer och åldrade kokotter som fläktar sig med dyrbara solfjädrar. Alla är de skrivna i en stil som jag trots det upplever som omedelbart tilltalande: fräsch, passionerad och engagerad."Kärlek är ingen hedervärd känsla". Så lyder en av Colettes mer kända sentenser. Av allt att döma är den en krass sammanfattning av hennes första äktenskap med den notoriskt otrogna journalisten och författaren av bortglömda skandalböcker, M. Willy. Med denne tvivelaktige, medelålders person flyttar Colette som tjugoåring till Paris. Där presenterar han henne för modernistiskt sex och låter henne träffa alla som "betyder något", det vill säga folk som Balzac, Marcel Proust, Claude Debussy, Jean Cocteau, men också legendariska kurtisaner som la belle Otero.Genom Willys försorg får hon stifta bekantskap med hela spektrumet av sexuella avvikelser. Priset blir högt – Colette har sagt att Willy för alltid korrumperade hennes förhållande till kärleken – men i gengäld vinner hon insikter som ska visa sig användbara. Framför allt lär han henne om sinnlighet och hur hon ska förmedla sina egna intryck i skrift. Colette är nämligen redan från början starkt påverkad av hur ting och människor ser ut och doftar, hon äger en överkänslighet som gör att hon kan höra ett löv falla; hon faller i extas över hur en tomat smakar eller de rosa skiftningarna på småkrabbornas ryggsköldar. Hos Colette är driften alltid sublimerad, omdirigerad till en nästan mystisk upplevelse av samhörighet med tingen, växterna och djuren – men nästan aldrig med männen.I fyrtioårsåldern sätter hon sig ner och påbörjar ett slags sexuellt bokslut, "Pur et l'impur", enligt henne själv det närmaste hon kom en uppriktig självbiografi. "Det rena och det orena", blir en upprörande och subversiv bok om de eskortflickor, prostituerade bögar, flamboyanta lesbiska och professionella förförare som hon själv umgicks och låg med under sina första stormiga Paris-år. Jag förstår varför den inte fick någon svensk förläggare, innehållet är rena dynamiten. Romanen är skriven i dialogform där kärleken reduceras till ett spel, en affärstransaktion, där det gäller att inte tappa masken. Kvinnorna som Colette respekterar mest är cynikerna, de som försvarar sin kurtisanmoral och skryter med att de aldrig någonsin sagt vad de egentligen kände. Allt är skildrat med den sensuella pragmatism som är Colettes signum och anledningen till att jag alltid återvänder till hennes författarskap.En av de mest slående aspekterna av Colettes liv och verk är hur hårt hon kämpade för att hitta sitt eget uttryck. Hon föddes i obemärkthet på landsbygden 1873 och dog världsberömd i Paris 1954. Efter succédebuten skrev hon en lång rad romaner, noveller, essäer och självbiografier. Som journalist skildrade hon allt från kvinnomisshandel och mode till gastronomi och fejkade orgasmer. Hon var en av de första kvinnorna som rapporterade direkt från fronten under första världskriget. Samtidigt var hon oavbrutet sysselsatt med att spränga genregränserna. Hon skapade stumfilmsintriger och skrev librettot till en opera av Ravel. Vid sidan av gjorde hon koreografier till pantomimteater – och extraknäckte själv framgångsrikt som mimare och dansare.Den konservative författaren och kulturpersonligheten Henry de Montherlant kallade Colette "den största naturliga franska författaren". Suzanne Brøgger, den nordiska författare som mest liknar Colette, har beskrivit hennes språk som såpbubble-fjärilvingelätt: "Som om skrivandet var det naturligaste av allt för denna språkgourmet, alltid på jakt efter ett bättre ord, utan att syntaxen röjer det hårda slitet, de oändliga rättelserna och omskrivningarna". Även om det hon skrev om, alla interiörerna från Paris undre värld, kunde te sig skandalöst höll hon sig stilistiskt innanför det tolerablas gränser. Det gällde inte i lika hög utsträckning hennes erotiska testamente.Colette blev tvingad att revidera "Det rena och det orena" när hon var i sjuttioårsåldern. Boken kom ut 1941, i ett kulturklimat som på grund av kriget skilde sig kraftigt från det som en gång format Colettes konstnärskap. Ändå är framför allt om ungdomens könsroller och umgänge hon vill berätta. Därför är det inte rösterna från mellankrigstidens radikala kulturliv som når oss, utan det mer avlägsna sorlet från la belle époque. Det var en era då den europeiska misogynin nådde en höjdpunkt. Männen kände sin auktoritet och ställning hotad, inte bara av den skrämmande varelse som gick under namnet "Den nya kvinnan", utan även av två andra mytologiska väsen. "Juden" och "den homosexuelle" var två kulturella projektioner som underminerade den patriarkala ordningen.Även om Colettes feministiska kritik inskränker sig till det som pågår i sängkammaren, framstår hon som en pionjär. Och hon blir, skriver den amerikanska kritikern och författaren Judith Thurman, en av de första som sanningsenligt skildrar den nyligen frigjorda kvinnans situation i ett mansdominerat samhälle. Genom sin osentimentala, för att inte säga iskalla blick på relationer och sexuella identiteter, vågar hon visa att "kvinnligt" och "manligt" är kulturella konstruktioner. Alla samhällen som delar upp individer i sådana som "ger" och sådana som "tar emot" sexuell njutning, fördärvar sina unga. De flesta, oavsett biologiskt kön, föds med behov av att dominera såväl som att underkasta sig, säger Colette med en blinkning. Ur förtrycket av de naturliga drifterna föds perversionerna, och det är de som Colette med en sådan framgång har lyckats skildra. Hennes skarpa iakttagelser av det som en gång kallades "onatur" gör att "Det rena och det orena" numera ses som ett viktigt bidrag till HBTQ-litteraturen.Men författare lever som vi alla vet sällan som de lär. Judith Thurman skriver i sitt förord till the Pure and the Impure att Colette ironiskt nog skrev "Det rena och det orena" under en period då hon själv, efter att i flera decennier ha levt i olyckliga relationer, hade funnit en stadig partner. Äkta maken nummer tre, Maurice Goudeket, tycks ha skänkt Colette den trygghet hon letat efter. Och även om deras förhållande var stormigt och de fick uthärda rejäla smockor från båda hållen, var det ändå en relation mellan jämlikar.Och som Judith Thurman sammanfattar det:"'Det är inte förrän man blivit frisk som man upptäcker att man varit sjuk', skrev Colette en gång till Maurice. En sanning som bekräftas av hennes egen lovsång till ett sårat och splittrat Eros, författat av en kvinna som för första gången kände sig hel".Ulrika Kärnborg, författare

Sedan coronapandemin bröt ut har många drabbats av insikten om att tillvarons förutsättningar inte var så stabila som vi kanske inbillade oss. Frida Anund funderar över livet i tider av osäkerhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Det är den 5 november när jag påbörjar den här redogörelsen.” Så inleds Marlen Haushofers roman Väggen från 1963 i svensk nyöversättning av Rebecca Lindskog. Huvudpersonen som den 5 november har fattat pennan är en medelålders kvinna. Hon har följt sin kusin på en semestertripp till familjens jaktstuga i Alperna. Så fort packningen stuvats in i huset ger sig sällskapet av ner till byn för att ta en öl på värdshuset. Bara kvinnan stannar kvar. Morgonen därpå vaknar hon i ett hus som fortfarande är tomt. Ingen kom hem kvällen innan och snart måste hon fråga sig om någon någonsin kommer återvända. Runt jaktstugan har en genomskinlig vägg rest sig.Jag läser Haushofers bok sommaren 2020. Jag har rest till familjens sommarstuga, något jag ofta gör men den här gången är inte jämförbar med något tidigare tillfälle. Runt gården där stugan ligger har Coronapandemin slagit ner och livet har för många, inklusive mig själv, förändrats i ett slag. Alla mina planer har ställts in, och hastigt och lustigt har jag flyttat in i stugan på obestämd tid. I bilen, som är min enda länk till yttervärlden ligger en flaska handsprit och en förpackning våtservetter. Himlavalvet är tomt på flygplan, som om en osynlig vägg rest sig runt gården och spärrar vägen för varje pilot.I Haushofers bok fortsätter tiden sin gilla gång trots den absurda situationen. Praktiska problem måste lösas, framförallt den nyfunna kon behöver mjölkas och utfodras. Kvinnan har många viktiga beslut att fatta om hon ska överleva den kommande vintern ensam i jaktstugan.Min egen tillflykt i den svenska skogen är inte en fråga om liv och död. Snarare tänker jag att jag borde passa på att njuta av det oväntade avbrottet i tillvaron. Det är sommar, sjön är varm och i skogen mognar blåbär och hallon. Men på natten ligger jag sömnlös, ett mystiskt brummande ljud håller mig vaken. Jag går ner till elskåpet i hallen, vrider av strömbrytaren och ser dioden på kylskåpet slockna, men brummandet fortsätter. I flera dagar letar jag efter källan till oljudet. Till sist måste jag förlika mig med tanken på att ljudet kommer inifrån mitt huvud. Jag bokar en tid hos öronläkaren. Väl där får jag lovord för mina fina hörselgångar. Det finns inget fel på mina öron. Men var kommer ljudet ifrån i så fall? Läkaren, en trevlig äldre dam, lägger ifrån sig sina redskap. Hon säger att kroppen kan reagera på påfrestande situationer och så frågar hon om något i mitt liv har förändrats på sista tiden.Det finns ett ord som spökat under hela pandemisommaren: limbo. Jag lever i limbo. Jag har tappat kontrollen över mitt liv. Jag väntar utan att veta vad jag väntar på eller hur länge jag måste vänta. Jag sitter i trädgården och väntar och läser, och kvinnan i Haushofers roman väntar med mig. Hon blickar mot horisonten. Hon väntar ömsom hoppfullt på en räddare och ömsom bistert, med handen om geväret, på en okänd fiende.Ordet limbo kommer från latinet och går att översätta till gräns. Begreppet kan härledas till 1200-talet och Thomas av Aquino. Han var en av den katolska kyrkans inflytelserika tänkare och han introducerade limbo bland annat för att lösa frågan om vad som hände med de barn som dog innan de hunnit döpas. De som inte förtjänade helvetet men som heller inte kunde komma till himlen. Thomas av Aquino introducerade limbo som en barmhärtighetsåtgärd, ett helvetets förgård åt de odöpta. Om han nu tänkte sig en förgård, det var i alla fall vad Dante Alighieri föreställde sig i sin Gudomliga komedi. Dante lät sina hedniska hjältar få vistas i Limbo för att de skulle undkomma de lägre kretsarna i hans Inferno.Jag ligger sömnlös i stugan med det oavlåtliga brummandet i huvudet och tänker att både Thomas av Aquino och Dante underskattade det fruktansvärda i att fastna i ett gränsland. Vår förståelse för begreppet limbo skiljer sig så klart från de medeltida männens. Få skulle idag förknippa limbo med barmhärtighet. För mig är sinnebilden av limbo dagens gigantiska flyktingläger. Många som tvingats på flykt fastnar i ett gränsland mellan det helvete de lämnat och drömmen om ett bättre liv. För den som hamnat utanför tillvaron på det sättet och fastnat i limbo kan världen vara en mycket farlig plats, inte minst för att människans psyke inte verkar kunna hantera en sådan situation särskilt väl. Det är som om människosläktet har en gemensam akilleshäl, vi vill veta vad morgondagen har att erbjuda, vi vill i alla fall tro på illusionen att vi vet.För kvinnan i jaktstugan är hoten många; olyckor, sjukdomar, en man någonstans, med en yxa. Och så finns det hotet som gör att hon den 5 november letar fram en penna och börjar skriva sin redogörelse, just det inre hotet, galenskapen som lurar, som kanske redan fått fäste? När kvinnan i jaktstugan fattar pennan den 5 november skriver hon:”Jag skriver inte för att jag tycker om att skriva; det har bara blivit så att jag måste skriva för att inte förlora förståndet.”Väggen är en modern klassiker och en av storheterna med boken är att den går att tolka på så många olika sätt; som en psykologisk skildring, en postapokalyptisk text eller en civilisationskritik. Många som läst boken frågar sig om väggen finns på riktigt eller om den bara förekommer i kvinnans huvud. Under min läsning blir den frågan aldrig relevant. Coronapandemin låter mig erfara en vägg som är lika osynlig och på många sätt lika brutal som den runt jaktstugan. Vi genomlever enformiga dagar avskurna från omvärlden, kvinnan och jag. Liksom hon, staplar jag ved om kvällarna, småpratar med djuren på gården och påtar i landet. Vad spelar det för roll om dessa väggar finns på riktigt eller inte om de, oavsett svaret, hindrar både mig och kvinnan från att återgå till våra vanliga liv.Marlen Haushofer föddes 1920 i Österrike och levde som hemmafru i en borgerlig miljö. Hon hann under sin livstid uppleva flera omstörtande samhällsförändringar i ett Österrike plågat av världskrig och politiska kupper. Haushofer, tänker jag, levde ett liv som präglades av både osynliga väggar och plötsliga omvälvningar. Jag läser hos henne en ödmjukhet inför att världen kan förändras över en natt. Hon lät sig inte invaggas i någon illusion av stabilitet, och hon hade ingen övertro till det egna jagets makt över sig själv eller sin omgivning.En sådan inställning till livet innebär kanske att allt är limbo. Vi befinner oss i någon sorts förgård, i ett gränsland mellan födelse och död. Limbo blir då människans utgångspunkt, hennes grundtillstånd i världen. Jag tycker mig se den här idén framträda i Haushofers beskrivning av kvinnans relation till sin katt. Hon skriver: ”Katten och jag var gjorda av samma materia, och vi satt i samma båt, som med allt levande drev mot de stora mörka vattenfallen. Som människa hade jag bara äran att inse det, utan att kunna göra något. En något tvivelaktig gåva från naturen, om jag tänkte närmare på saken.”Frida Anund, skribent

Många när en dröm om att flytta ut på landet för att kunna vila och slappna av. Men omgivningen kan kanske inte på egen hand förändra våra invanda beteenden, funderar Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Som 23-åring flyttade jag från staden till landet med förhoppning om att få lugn både i själen och runt omkring mig. Visst ville jag odla, och visst ville vi ha snickarbod och hönshus, och bostadshuset behövde renoveras och byggas till men på det stora hela skulle jag ändå få leva ett ganska stillsamt liv där det fanns tid att ligga i hängmattan och titta upp i himlen. Var det tänkt. Det blev inte riktigt så. Man måste arbeta och försörja sig även om man bor på landet, och tillfällena att ligga och glo på moln presenterade sig inte heller på det där uppenbara vis som jag hade väntat mig. I stället grävde jag en hel del, körde runt med tegelpannor och byggmaterial, målade, snickrade, klippte gräs och målade lite till. Och eftersom jag hade så bråttom med att gräva hamnade landen naturligtvis på fel ställe – för skuggigt och för blött – och behövde flyttas. För att inte tala om alla växter jag köpte och lade tid på att plantera och sedan såg dö för att de inte trivdes med jordsammansättningen. Och hur jag sedan bums åkte och köpte eller bytte till mig nya växter som planterades och tynade. Jag som från början hade en arbetsfri trädgård utan en massa prydnadsväxter som ideal. Jag ville odla ätbart och se vackra blommor och vyer i naturen istället för att rensa rabatter. Men så stod jag där i alla fall, med humlestörar, pioner, magnoliabuskar och saxifraga.I boken ”Meningen med landet” berättar författaren David Jonstad om hur han flyttar ut på landet med en stark önskan om att finna ro och mening. Närmast maniskt ger han sig i färd med det ena projektet efter det andra och förlorar sånär både sig själv som sin närmsta relation. David Jonstad sätter ord på det jag också upplevde, och fortfarande brottas med. Hur väldigt svårt det är att släppa det moderna samhällets idé om att mer alltid är bättre och att det är förkastligt att vara nöjd med det man har.Som de flesta vill jag prestera. Kunna se mig omkring och känna att jag åstadkommit något. Se på mig själv genom andras beundrande blickar. Det finns förstås också något lustfyllt i att skapa, som i att bygga ett hönshus eller en veranda eller plantera en vacker rabatt. Just när jag satt igång har det varit svårt att komma ihåg att den sortens skapande äter upp min tid, knaprar på ork och leder till mer som sedan behöver förvaltas. Det är mycket roligare att komponera de där rabatterna än att rensa och sköta dem. Och andra tenderar att bli betydligt mindre imponerade av att man underhållit sina fem existerande rabatter än skapat en ny. Så jag har fortsatt framåt, mot mer och bättre i ett ofta högt tempo. Bort från allt vad hängmattor heter.För att påminna mig själv om vad det är för liv jag helst vill leva läser jag med något decenniums mellanrum psykoanalytikern Erich Fromms bok ”Att ha eller att vara?”. I den förklarar han skillnaden mellan ägandets och varandets livsform. I den västerländska moderna kulturen är det ägandes livsform som dominerar. Tron på ständiga framsteg är vår religion och framsteg har blivit detsamma som ökad materiell standard. Det leder oss till eviga känslor av avundsjuka och missnöje toppat med rädsla för vad andras avundsjuka och missnöje ska leda till för oss. Vi är också återkommande rädda för att förlora det vi har eftersom vi ser oss själva som synonyma med våra ägodelar. Vi har börjat tro att egoism och vinningslystnad är människans medfödda natur och inser inte att de snarare är produkter av de förhållanden vi skapat åt oss.Vårt mål, menar Erich Fromm, måste vara att vara mycket, inte att ha mycket. Och det handlar inte bara om att byta förhållningssätt till ägande av fysisk egendom, utan om att ändra hållning till att prestera och uppleva. I stället för att samla erfarenheter och prestationer för att känna oss duktiga, rika på upplevelser eller bli beundrade bör vi sträva efter att känna mycket. Vi måste sluta att se relationerna till våra barn, vänner eller vår partner som något vi har, eller äger, och börja betrakta dem mer som något vi upplever, eller befinner oss i. Och vi måste sluta se på oss själva som en vara på personlighetsmarknaden och våra liv som skyltfönster där vi ställer ut vår egen förträfflighet och våra framgångar. Att komma i verklig kontakt med andra människor för att ta oss ur själviskhetens fängelse bör vara vår strävan.           Erich Fromms bok kom 1976 och han skriver mycket om hur vi måste förändra våra sätt att tänka och leva för att undvika ekologisk katastrof. Sedan dess har vår konsumtion bara ökat och de naturrelaterade kriserna hela tiden blivit mer omfattande och akuta. Det är lång väg tillbaka till 1976 års nivå av resursförbrukning.Jag tycker mig se hur idén om prestation genomsyrar också klimatdiskussionen. Vi är så skadade av vår föreställning om att mer alltid är bättre att den som påpekar att den enklaste lösningen på klimatuppvärmning och förlust av biologisk mångfald är att göra mindre, inte mer, ses som extremist. Merparten av de lösningar som presenteras går ut på att skapa ny infrastruktur, nya sätt att framställa energi, nya och mer klimatsmarta varor som vi kan känna oss duktiga när vi köper. Vi matas med siffror på hur sol- och vindkraft utgör en allt större andel av vår energiförbrukning men sanningen är att utsläpp från fossila bränslen fortfarande ökar globalt, och då spelar det ingen roll om vindkraften byggs ut parallellt. Tvärtom, att bygga vindkraftverk förbrukar också resurser. Precis som anläggningar för att fånga in koldioxid. Ny teknik är ingen lösning om den inte ersätter gammal teknik och en betydligt smartare utväg vore att sluta överutnyttja naturen och låta den binda koldioxiden åt oss. Det vi allra mest behöver göra är i många avseenden så lite som möjligt. Mindre konsumtion, mindre byggande, mindre transporter, mindre teknologi, mindre ingrepp i naturen. Och mindre prestation.I vårt samhälle är det fint att vara hungrig – som i sugen på fler prylar, vänner och resor, och mer framgång. På det personliga planet är att vara nöjd med det man har och det man åstadkommer ett säkert sätt att presentera sig som en loser, så länge man inte redan är bäst och har mest. Kanske är något av det mest radikala jag kan göra, för mig själv och för världen, att känna mig nöjd och vägra mata det monster som sjasar ut oss, utarmar ekosystemen och förgiftar relationer med känslor av rädsla och konkurrens?Som David Jonstad konstaterar: vi behöver lära oss längta efter annat än sådant som är destruktivt för våra liv eller för planetens ekosystem. Han nämner för egen del grodors sång om våren. Kanske kan kunskap om hur akut läget är bli den faktor som gör att vi klarar att ställa om vår längtan? Det handlar trots allt om att byta kortsiktigt självförverkligande mot långsiktig överlevnad för vår planet som vi känner den. I mitt eget fall drömmer jag om mer tid att se på moln och stjärnhimlar. Jag ska bara ligga där stilla och glo. Och försöka att känna mig alldeles nöjd.Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

Den danske konstnären Jens Adolf Jerichau (1890-1916) nådde svindlande höjder tidigt i sitt korta liv. Pontus Kyander berättar om en målning som ständigt känns ny. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Har du någon gång stått inför ett konstverk som nästan skrämt dig, som du inte alls uppfattat som vackert men som tvingat sig på dig med en övermäktig kraft? För 200 år sedan skulle man kallat det ett sublimt ögonblick, ett sådant då intrycken övermannar dig bortom språk och begrepp.Begrepp hade jag inte för målningen som jag såg på konstmuseet Louisiana i Danmark. Jag var bara tjugo år och på mitt eget sätt försvarslös.Målningen är mörk, med färgtoner dominerade av blått. Där står människor inbegripna i handlingar och åtbörder som är konstigt stela och obegripliga. Det är svårt att avgöra i vilken relation de står till varandra. Några är nakna, andra är draperade i tygsjok. Där finns toner av varmt brandgult, och av något djupt blodrött. Figurerna är stiliserade, inte minst ansiktena liknar masker.Mitt i bilden står en ung smalhöftad person med ryggen vänd mot oss. Gestalten håller en fågel mellan sina lyfta händer, färdig att släppas lös. Andra har redan lösgjort sina fåglar, de lyfter mot en aning ljusare blå himmel. Kropparna och tygerna blänker i ett kallt ljus som kommer från sidan. Det skulle kunna vara väldigt tidigt på morgon, eller väldigt sent på eftermiddagen. Trots att rörelserna är så återhållna finns det ett extatiskt drag i målningen. Den verkar återge något rituellt, hela dess stämning påminner om en mörk rit. Målningen har en lång titel: Offerfesten. Människorna söker varsel. Från de första tiders människor och målades av en 25-årig dansk, Jens Adolf Jerichau. Målningen var den tredje variationen av samma motiv som han arbetade med under två år, 1914–1915.Skulle jag välja musik till den måste det bli Stravinskijs Våroffer. Baletten Våroffer komponerades och framfördes 1913 i Paris av Ryska baletten. Den väckte bestörtning vid premiären, koreografin av Vaslav Nijinskij och Igor Stravinskijs musik uppfattades som djurisk och primitiv. För några var detta något positivt och livsbejakande. Baletten strävar att uttrycka något som går före och bortom all civiliserad polityr. Den är rå, fysisk, svettig. Senare uppsättningar av baletten har för mig framstått som daterade. Med Jerichaus målning är det annorlunda. Den lever och utmanar, som om den målats alldeles nyss.Jerichau arbetade med sitt offermotiv året efter Våroffers skandalpremiär. Det finns ingen anledning att tro att han hade sett baletten, men han har rimligen hört talas om den, och förmodligen även sett bilder från den. Jerichaus målning Offerfesten och baletten Våroffer speglar ett intresse just då för vad man kallade ”primitivt”. Det kunde vara både folkkonst, gotik, italiensk konst före renässansen och traditionell konst från till exempel Afrika. Konstnärer som Henri Matisse och Pablo Picasso studerade afrikanska masker och menade sig genom dem kunna nå kärnan i det mänskliga.Jens Adolf Jerichau (1890–1916) kom från en släkt av konstnärer, hans farfar med samma namn som var skulptör och akademiprofessor, farmor Elisabeth Baumann-Jerichau var en otroligt produktiv målare av folklore och exotiska motiv, och hans egen far som dog tidigt var en produktiv om än inte originell målare. Ska man tro författaren Mikael Wivel som skrivit en biografi om Jerichau, så levde han och familjen i övertygelsen att ingen egentligen realiserat sina möjligheter eller på allvar övertygat. Ansvaret vilade därför tungt på underbarnet Jens Adolf, som växte upp med systrar, mor och mormor som sina närmaste. Det fanns psykisk sjukdom i familjen, och det fanns skäl att oroa sig att Jens Adolf kunde var ansatt av något i stil med farfaderns förlamande depressioner. Man försökte styra honom bort från konstnärsyrket, men när han väl kommit in på konstakademins arkitektskola bytte han efter ett tag ändå till konstnärsbanan.Ingenting var smått med Jerichau. När han skriver till mor och systrar är han universums medelpunkt, under direkt påverkan av stjärnornas konstellationer. Han är utvald till något stort, det vet han. Medan akademikamraterna efter sina obligatoriska turer till Paris försöker sig på försiktig modernism målar Jerichau stort och djärvt i de stora mästarnas tradition. Han är alldeles för bra för sin ålder, säger någon i omgivningen. Han stänger in sig i sin ateljé och målar, målar, målar. Venetianska målare som Tintoretto, Tizian och Veronese ger honom impulser till kompositionerna och arbetet med färgen. Utåt ger han sken av att vara en glad och skojfrisk person. Men det finns ett skrämmande allvar i hur han satsar mot mästerskapet. Det liknar en idrottsman som gång efter annan tömmer sina krafter för att överträffa sig själv. Offerfesten är ett krön i den här satsningen. Han ägnar två år åt att arbeta han med de tre variationerna av motivet, av vilka den sista och bästa till sist hamnar på Louisiana. Bara ett år senare skjuter han sig med en revolver i Paris efter en trevlig kväll med vänner på stan.Mikael Wivel pekar i boken "Penseln og pistolen" (Strandberg Publishing 2019) på flera omständigheter bakom självmordet. Han hade inlett ett förhållande med en sju år äldre fyrabarnsmor vilket familjen våldsamt motsatte sig. Samma förhållande hade tagit tvärt slut på ett för Jens Adolf smärtsamt sätt. Och han hade en tendens till depressioner, samtidigt som humörsvängningarna kunde ta honom till storhetsvansinnets höjder.Dessbättre behöver inte Offerfesten ses i ljuset av självmordet. Efter att han fullbordat serien fortsatte han lika intensivt som förr men med ett mer avklarnat formspråk, mer ornamentalt, tydligare i form och färg, och efterhand med en annan motivsfär.Under den sista tiden i Paris dyker flera harlekiner upp i hans målningar. Det kan bero på att han har träffat och blivit vän med Pablo Picasso. Picasso vill åka till Bretagne och måla med Jerichau. Det blir det inget av, men den katalanske modernisten deltar i minnesstunden efter Jerichaus död.Jerichaus konstnärskap är unikt. Renässansen är hans viktigaste inspiration. Samtidigt är han en arvtagare till både Gauguin och Matisse, och samtida storheter som Picasso, Kandinsky och de tyska expressionisterna. Han är ingen epigon – till skillnad från flertalet av de nordiska modernisterna. I Danmark kan man se ett tunt band till den djupt originelle J F Willumsen, som han sökte upp och målade tillsammans med i Spanien. Jerichau gick under loppet av få år från lovande till extraordinär – törs jag säga genial?Fram tills nyligen har han haft en ganska marginell ställning i dansk konsthistoria. Det håller på att vända, tiden är mogen. Nu är jag på väg att återse den utställda målningen. Inte utan spänning. Det sägs att man inte kan stiga ner i samma flod två gånger, för så mycket vatten har under tiden hunnit rinna förbi. Men genom Jerichau hoppas jag nå tillbaka till en försvarslös botten i mig själv. Önska mig lycka till.Pontus Kyander, konstkritiker

Rymden har alltid varit en plats för drömmar och utopiska projekt. Men något tycks ha förändrats. Dan Jönsson funderar på vem som får plats i rymden när det börjar kännas trångt på jorden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om det är så att världen, som vi känner den, snart kommer att gå under. Om det är så att den här planeten till stora delar i en någorlunda nära framtid kommer att bli obeboelig. Om det är så att det kommer att föra med sig svältkatastrofer och inbördeskrig, som i sin tur kommer att orsaka enorma flyktingströmmar från de obeboeliga delarna av världen till de delar som fortfarande kommer att vara någotsånär beboeliga, vilket förmodligen, nej helt säkert kommer att skapa oro och resursbrist även i dessa relativt lyckligt lottade delar av världen, som även de till slut ska nås av undergången: om det är så – ja, då är det ändå en fantastisk tur att rymden finns.Tanken på rymden kan få också den mest nervösa riskkapitalist att känna en ström av lättnad och tillförsikt genom kroppen. Rymden är kall och oändlig: den är med andra ord rent fysiologiskt själva motsatsen till och svaret på klimatkrisen, ett vidsträckt fält av möjligheter där bara resurserna och teknologin sätter gränserna. Och det allt längre bort från vår hemplanet, som bekant. Vid årsskiftet 2022 skickades det nya rymdteleskopet James Webb upp från en raketbas i Guyana – ett gigantiskt instrument som astronomerna hoppas ska kunna hjälpa oss att se nästan till tidernas begynnelse och universums födelse. Ett halvår tidigare gick den engelske entreprenören Richard Branson ombord på sin egen rymdfarkost, döpt till Eve efter hans mor, för att skjutas upp mot atmosfärens yttre gräns. Branson är långtifrån den förste mångmiljonär att köpa sig en stunds illusorisk befrielse från jordens dragningskraft, knappast den siste heller, och skuttet ut ur gravitationen är i själva verket bara början för dessa rymdkapitalismens pionjärer. En annan av dem, Elon Musk, planerar redan för kolonier på Mars inom ramarna för sitt projekt SpaceX.Rymden är den moderna världens fortsättning på himmelriket. En plats hinsides den jordiska existensens knappa villkor, de rättfärdigas asyl från den hotande apokalypsen. Som väl har stått för dörren ungefär så länge människan har funnits; jordens undergång har blivit henne förutskickad i järtecken eller som idag i vetenskapens rön, och hon har trott sig kunna undkomma den genom antingen botgöring eller flykt. Den tyska filosofen Hannah Arendt skriver i sitt förord till Människans villkor 1967 om rymdfärderna som just ett uttryck för den moderna människans främlingskap inför existensen, och de grundläggande livsvillkor som trots allt än så länge binder oss vid det jordiska. För henne hör månfärder och raketuppskjutningar till samma kategori av vetenskapliga fåfängligheter som drömmarna om mänsklig genförädling, evigt liv och artificiell intelligens. ”Denna framtida människa”, skriver hon, ”förefaller vara besatt av ett uppror mot den mänskliga tillvaron så som den är henne given, en gåva från ingenstans som hon verkar vilja byta ut mot något hon själv skapat”.Alldeles riktigt. Så hade till exempel det sovjetiska rymdprogrammet sin utopiska förelöpare bland de så kallade biokosmisterna, en futuristisk rörelse som under tidigt 1900-tal arbetade för att med vetenskapliga metoder avskaffa döden och kolonisera rymden. Den ryska raketforskningens fader Konstantin Tsiolkovskij var en hängiven anhängare av de här idéerna, som senare, i den unga sovjetstaten kunde framställas som den självklara fortsättningen på det revolutionära befrielseprojektet. Att övervinna döden handlade inte bara om att utplåna det radikalt onda, det var också en fråga om rättvisa för alla de tidigare generationer som per definition inte kunde inkluderas i den kommunistiska framtiden – om man inte återuppväckte dem. Koloniseringen av rymden var i sin tur ett sätt att i mänsklighetens namn befria sig från naturens begränsningar. Som Tsiolkovskij uttryckte det: ”Jorden är mänsklighetens vagga, men man kan aldrig stanna i vaggan i evighet.”Hannah Arendt var alltså av en annan mening. Medan såväl de sovjetiska som amerikanska rymdprogrammen på sextiotalet bars fram av rivaliserande ideologiska berättelser om framåtrörelse, gränsöverskridanden och optimism uttryckte Arendt en sorts fascinerad skepsis. För henne var rymdfärderna en frukt av samma destruktiva pionjäranda som den som skapade atombomben, ett teknokratiskt övermod som låter varje vetenskapligt genombrott rättfärdiga sig självt utan föregående moraliska överväganden. Därmed delade hon ju, kan man säga, biokosmisternas övertygelse att denna diskussion måste vara i grunden politisk. ”Den kan därför”, skrev hon, ”inte överlåtas åt professionella vetenskapsmän eller åt professionella politiker.”Om 1900-talet alltså blev den rationella optimismens århundrade, så tycks 2000-talet istället ge Hannah Arendt och teknikskeptikerna rätt. Atombomben var bara en symbolisk början; vår tids klimatförändringar och kollapsande ekosystem tycks peka ut den moderna ingenjörskonsten som skyldig i en ekologisk katastrof snart helt bortom kontroll – och det dessutom i en värld som i ideologisk nitälskan gjort allt för att begränsa politikens räckvidd. Professionella vetenskapsmän och professionella politiker står lika maktlösa som gatans demonstranter; rädde sig den som kan. De mycket rika kan numera investera i klimatförändringsresistenta och revoltsäkra skyddsrum på mer eller mindre avlägsna och svårtillgängliga platser. Den kanske mest påkostade av dessa privata ”domedagsbunkrar” heter The Oppidum och är belägen strax öster om Prag i Tjeckien: ursprungligen en gammal militäranläggning, konstruerad för att stå emot en kärnvapenattack, som av fastighetsmiljardären Jakub Zamrazil utrustats med allt från golfbana och swimmingpool till en underjordisk trädgårdsanläggning, och som sägs kunna försörja sina invånare i upp till tio år, även med exklusiva viner.Men vi mindre bemedlade ska inte misströsta. Amerikanska företag som Atlas och Vivos producerar enklare skyddsbunkrar i halvmiljonersklassen där man åtminstone tillfälligt kan gömma sig undan den väntande apokalypsen. Men sådana tillflyktsorter bleknar jämfört med de riktigt långsiktiga lösningarna som alltså bokstavligen befinner sig bland stjärnorna – och vi som blir kvar på jorden får väl försöka föreställa oss den spillra av vår mänskliga civilisation som i framtidens marsianska kolonier helt kommer att bestå av den telluriska kapitalismens ekonomiska superelit. Den amerikanske sciencefictionförfattaren Kim Stanley Robinson skildrade i sin Marstrilogi från nittiotalet den ordnade flykten från vår förödda hemplanet, med början 2026 när en rysk-amerikansk grupp kolonisatörer under ett FN-mandat upprättar de första bosättningarna på Mars; kolonier som med tiden utvecklas till ett egalitärt och ekologiskt civilisationsprojekt. Denna nära framtid känns redan längesen. Rymdforskningens en gång utopiska löften till den samlade mänskligheten har numera blivit ett privatekonomiskt projekt, ett sätt för rika pojkar att behålla drömmen om en värld där de kan slippa allt som tynger.Dan Jönsson, essäist och författare

Den så kallade gigekonomin har fått en enorm påverkan på arbetsmarknaden. Kritikerna framhäver otryggheten, förespråkarna talar om friheten. Författaren Boel Gerell funderar över det fria arbetet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Två ansikten bredvid varandra, samma man på båda bilderna och ändå inte. Det är nåt med ögonen som skiljer. Till vänster ett ljus och en styrka, som hos någon som bär på en förväntan. I mungiporna leker ett leende – men på bilden till höger är ljuset släckt och munnen stumt sluten.Det är fredag kväll. Och det är måndag morgon.I konstnären Carin Carlssons fotografiska projekt ”Check out – check in” från år 2000 har hon posterat sig vid stämpelklockan i en fabrik i Malmö och fotograferat arbetarna på väg ut från arbetsplatsen efter veckans slut. Och på väg in igen till en ny vecka. I bilderna vill hon inte bara fånga ögonblicken utan också glappet mellan dem: den lediga helgen och friheten.Många år har gått sedan Carin Carlsson fotograferade männen i fabriken och allt färre sådana arbetsplatser finns kvar. Fasta tider och lediga helger är inte längre en självklarhet och vi drar inte ett gemensamt nationellt andetag av lättnad varje fredag klockan fem. I fabrikerna går maskinerna på högvarv dygnet om och produktionen maximeras genom säsongsanställningar och så kallade fria arbetstider.Och fri är ju ett ord som låter bra. Fri som i den lediga helgen när allt kan hända. Fri som i möjligheten att välja själv och fri som i friställd när du inte behöver arbeta alls. När den lediga helgen blir en ledig arbetsvecka och måndag morgon och fredag kväll flyter samman i ett enda tillstånd av valfrihet. Att stiga upp ur sängen eller att ligga kvar, att slå på teven eller låta den vara stängd. Att sätta ett pris på sig själv och hålla fast vid det. Eller ta de erbjudanden som ges, till det pris man får.   I frihetens tid är vi inte längre anställda utan uppdragstagare eller som det heter i den brittiske regissören Ken Loachs film ”Sorry we missed you” från 2019:–You don’t work for us, you work with us.För att rädda familjens ekonomi tar Ricky jobb för en budfirma, men innan han kan börja arbeta måste han köpa en skåpbil på avbetalning. Villkoren är stenhårda och körschemat orimligt, med höga böter för varje missad leverans. Ändå är Ricky till en början stolt och hoppfull. Efter år som anställd är han äntligen sin egen chef eller som det heter på det nya språket: the master of his own destiny.Låt oss för ett ögonblick dröja där, i tillförsikten han känner när han antagit erbjudandet. För att fullt ut förstå gigekonomins lockelse behöver vi se tillbaka på ansiktena vid stämpelklockan i Malmö den där tidiga måndagsmorgonen i början av 2000-talet. Se resignationen i blickarna när en ny vecka tar sin början med samma arbetsuppgifter som den förra. Tryggt kanske, men också förutsägbart. Och i förutsägbarheten ryms ledan som om den växer sig tillräckligt stark kan få oss att ge upp allt, även det som i grunden är bra för oss. För drömmen om något annat och större. Ett liv larger than life där så mycket mer är möjligt och där vi fullt ut kan bli oss själva.I takt med att fackföreningsrörelsen fick igenom många av sina krav under 1900-talet och allt fler kunde räkna med fasta arbetstider, sjukförsäkring och semester färgades kampen som tidigare varit intensivt röd – med fladdrande fanor och medryckande paroller – istället kommunalgrå. Villkoren som tidigare generationer kämpat och riskerat livet för blev snabbt vardagsmat och stoltheten över den så kallade välfärden och Folkhemmet byttes mot ett grumligt självförakt över den egna präktigheten. Den fastanställde arbetaren blev en knegare och egna hems-drömmen förvandlades till en patetisk kliché symboliserad av de tre v-na: villa, Volvo, vovve.Trygghet som resignation och nederlag alltså, när lika villkor blev till en likformighet lika fyrkantig och symmetrisk som planskissen över ett bostadsområde i miljonprogrammet. I de lagom stora rutorna stuvades Medelsvensson in i det som på nittiotalet och genom författaren Jonas Gardells försorg kom att kallas Mellanmjölkens land. Schabloner och klyschor alltsammans förstås och samtidigt ryms i själva språket början på förändringen. Genom ord och uttryck definieras världen och perspektiv som tidigare tyckts självklara ruckas och förflyttas och drar på köpet med sig allt; våra värderingar och ideal. Våra mål och våra drömmar.Som barn tillbringade jag mycket tid hos min mormor, som hade för vana att stänga av teven så snart Olof Palmes ansikte framträdde på skärmen, vilket var ganska ofta i sjuttio- och det tidiga åttiotalets Sverige. Åtgärden skedde okommenterat, som en självklarhet, en hand på fjärrkontrollen och ett plopp i rutan när bilden på Palme försvann. För min mormor var socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen lika med makten, sosseeliten och fackpamparna, fulla av vackra ord men korrupta och falska under ytan. Misstron var på inget vis unik, Palme var ifrågasatt även i de egna leden och hatad i många kretsar just som symbol för den till synes orubbliga makten, betongsossarna och förbuds-Sverige.Det sägs att vårt land förändrades när Palme mördades. Att något mer än en stor statsman gick ur tiden den där natten i februari 1986, men frågan är om inte skiftet skedde långt tidigare. För barnen som växte upp i miljonprogrammets fyrkanter var föräldragenerationens kneg med 40-timmarsvecka och lagstadgad semester ingenting att sträva efter. Lika lite som ”hel och ren” längre var målbilden för den personliga klädstilen. Hellre revs de hela kläderna i stycken och sattes samman igen med säkerhetsnålar och i subkulturer som punken odlades revolten mot snart nog allting och särskilt då mot samhällets auktoriteter och förmodade krav på att inordna sig i ledet vid stämpelklockan.Med paroller som fuck the system, anarchy is order, government is chaos fladdrade fanorna igen i en ny protest mot den rådande ordningen. Och även om somliga påstår att punken är död lever drömmen om det fria livet. Som en glimt i fabriksarbetarnas ögon en fredagskväll i det tidiga 2000-talet, med helgens andrum inom räckhåll.Och ett par decennier senare, som det välsmorda lingot hos gigekonomins företrädare när krav på ständig tillgänglighet blir till flexibilitet, dåligt betalda engångsjobb till variation, total brist på trygghet till utmaningar och kreativitet. Positivt laddade termer som för tanken till en stimulerande fritidsaktivitet hellre än ett dagligt förvärvsarbete. Och det var väl frihet vi ville ha?–This decides who lives and who dies, säger uppdragsgivaren på budfirman i Ken Loachs film och pekar på smartphonens app. Klarar Ricky inte appens krav är han ute ur leken. Game over, vinna eller försvinna. I frihetens tid har makten inte ens ett mänskligt ansikte som vi kan revoltera mot och det finns ingen att skylla på om vi misslyckas. När var och en är sin egen chef får vi själva bära våra brustna drömmar.Boel Gerell, författare

Hos de flesta av oss är högerhanden den mest dominanta. Men kanske lever den på gamla meriter? Läkaren Matz Larsson funderar över högerhandens roll i evolutionen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag går fram till spegeln. I handen håller jag en blyertspenna. Jag betraktar min spegelbild. Också han är beväpnad med en blyertspenna. Jag gör några utfall, likt Zorro. Sedan flyttar jag pennan till vänster hand, gör om samma rörelse. Till slut tror jag mig ha kommit på svaret…Nio av tio människor är högerhänta. Men varför det är så är en av evolutionens gåtor. Genom historien har olika teorier varit populära. En av dem handlar poetiskt nog om hjärtats placering.Själv blev jag intresserad av frågan i mitt arbete som lungläkare. I mitt yrke möts jag dagligen av röntgenbilder på lungor och hjärtan. Inte minst när jag måste dränera lungor från vätska som ansamlats i lungsäcken måste jag ta hänsyn till hjärtats läge, eftersom redskapet jag använder liknar ett sylvasst spjut – ett ingrepp som kräver precision och kunskap om var hjärtat sitter.Jag är inte den enda som intresserat mig för frågan. I boken ”Right hand, left hand”, skriven av den vänsterhänte forskaren Chris McManus, bjuder han på en svindlande resa. Man kryssar än till höger än till vänster. Träskruvar, spegelvända molekyler, DNA, hjärnforskning, sport, mupparna, Da Vinci, plattfiskar, testiklar, och allsköns andra asymmetrier undersöks. McManus väver ihop biologi, fysik, konst, kultur och humor men vävens röda tråd, det är högerhandens dominans.Faktum är att högerhandens dominans också lett till aktiva försök att förminska de som av någon anledning ändå föredrar vänsterhanden. Det syns inte minst i språket: Inom flera språk finns ord och uttryck som anspelar på tafatthet eller oärlighet. Engelskans ”right hand” som också betyder ”rätt hand” är ett av många exempel, liksom svenskans ”vänsterprasslar”.Diskriminering och tvång är antagligen också ett skäl till varför det fanns så få vänsterhänta på artonhundratalet. Vänsterhanden kunde bindas fast i stolen, aga förekom, även in på 1900-talet. Bland de som drabbades fanns bland andra Kurt Cobain i Nirvana, som egentligen var vänsterhänt, men som av sin pappa tvingades att skriva med den högra. Ja, flera av de allra mest uppskattade gitarristerna inom rocken är vänsterhänta – Cobain, McCartney, Mark Knopfler. Kanske var det just vänsterhäntheten som bidrog till deras speciella, ja faktiskt banbrytande sätt att spela gitarr?"Scuse me while I kiss the sky": Jimi Hendrix, lirade också omsträngat men skrev med högra. Blandar man så, hör man till de ambidextras skara, kanske en förutsättning för Hendrix ekvilibristiska solon, utsökta poesi och fascinerande språk?Chris McManus tror, precis som många andra, att språket kan ha börjat med gester. De flesta, även vänsterhänta, processar språk huvudsakligen i vänster hjärnhalva. Varför är oklart. Lika kryptisk är högerhänthetens stora dominans. Bland djur ses ju inget liknande. Djur kan förvisso ha en favorit-tass men på gruppnivå är andelen vänster- och högertassade ungefär lika stor.Kan något ha missgynnat våra vänsterhänta förfäder? Visst, vår skrivmetod, saxar, dörrvred krånglar till det men evolutionärt sett är det nymodigheter. Vad kan det då vara? Jag läser vidare i boken.Det är då det händer. Jag släpper boken, stegar fram till spegeln. Jag greppar en blyertspenna – först med högra handen. Penn-fäktar lite likt Zorro – mot min egen torso. Flyttar sedan pennan till vänstra handen. Vad händer? Jo, nu blottas ju hjärtat! Heureka! Jag återvänder till boken och läser som i trans.“ … right hand dominance …‘‘probably arose in fighting; most important to protect your heart and its adjacencies…’’ På svenska ungefär: ”Högerhandens dominans uppstod antagligen i strider; framförallt för att kunna skydda hjärtat och dess angränsande område”. Detta enligt Thomas Carlyle - skotsk historiker och författare. Min geniala idé visar sig vara från 1800-talet!Men kanske var den inte så genial ändå. Enligt Chris Mcmanus är ”krigare-sköld”-hypotesen sedan länge förkastad. Gamla flintflisor har avslöjat att tillverkarna var högerhänta, och det var långt innan skölden uppfanns. Min ”snilleblixt” visade sig vara sedan länge begravd, och McManus var tydligen en av officianterna.Men vänta lite! Varken jag eller min duellant framför spegeln hade ju någon sköld!Insikten leder till en ny duell: Två män, öga mot öga, allt lika, männens storlek, styrka, snabbhet, svärdens skärpa. Men en sak skiljer faktiskt – greppet om vapnet! Jag är högerhänt, mannen i spegeln är vänsterhänt.Vad skulle hända vid en coup double, det vill säga en samtidig stöt – har vi då samma odds? Nej, mitt högerhänta jag blir ju stungen i höger bröstkorg. Lungan kan punkteras, men det kan jag överleva. Värre för mitt vänsterhänta jag, som får en stöt som träffar hjärtat mitt i prick.Det finns förstås undantag. Lite till vänster om bröstbenet kan du nog känna ditt hjärtas slag – såvida du inte har situs inversus – spegelvända inre organ. Då är du en på 10 000 – undantaget som bekräftar regeln. Annars sitter hjärtat alltid till vänster, precis som hos alla ryggradsdjur.Hjärtat ser likadant ut hos vänsterhänta, men det blottas mer om man råkar hamna i duell. Betydelselöst i fredliga samhällen - men människosläktet har ett blodigt förflutet.Hjärtat sitter till vänster, men var exakt?Enligt undersökningar som bygger på datortomografier på örebroare ligger i snitt 75 procent av hjärtats volym i vänster bröstkorg.En vänsterhänt duellant löper därmed tre gånger högre risk för att bli träffad i hjärtat. Hjärtat ligger dessutom direkt an mot bröstkorgsväggen på den vänstra sidan. Dessutom löper kroppens största blodkärl, aortan, till vänster.Visst kan det vara så att vår vänstra sida är mer sårbar, och människor dog ofta våldsamt förr. Men kan det ha lämnat avtryck i generna än i dag? Ja, för minsta fördel kan få stor inverkan på arvsanlag när det handlar om långa tidsperioder. Här rör det sig ju om miljontals år.Men om nu stridsbenägna högerhänta har bättre förutsättningar att överleva varför blev inte alla högerhänta?Kanske drog de vänsterhänta fördel av att vara sällsynta? Så länge vänsterhänta är ovanliga får högerhänta sällan möta och träna sig på vänsterhänta, som ju har helt andra rörelsemönster. Det räcker med att slå sig ner framför en idrottsmatch: bordtennis, tennis, baseboll, boxning eller fäktning, för att förstå hur vänsterhänta spelare tycks kunna vinna matcher genom att helt enkelt utmana sin motståndares invanda rörelsemönster.Det gäller förresten inte bara inom sportens värld. Forskning har visat att grupper och organisationer med individer som tänker och handlar likartat, de grupperna fungerar sämre. Vänsterhänta greppar saker och ting annorlunda.Idag bär fäktarna skydd. Knivmord är inte längre en dominerande dödsorsak. Därmed borde hjärtats plats inte längre påverka evolutionen. Och forskning visar faktiskt att de vänsterhäntas antal ökar, vilket är i linje med hjärt-hypotesen. Det finns anledning att tro att detta är av godo för mänskligheten. För en lagom mix av höger- och vänsterhänta kan skapa nya perspektiv och nya lösningar.Matz Larsson, läkareReferenserMcManus C (2003) Right hand, left hand: the origins of asymmetry in brains, bodies, atoms and cultures. Phoenix, LondonLarsson Matz, Did heart asymmetry play a role in the evolution of human handedness?J Cult Cogn Sci (2017) 1:65–76 https://doi.org/10.1007/s41809-017-0009-zWith a heart on the left, why are most of us right handed? | Science Features | Naked Scientists (thenakedscientists.com)Larsson Matz, Apropå! Högerhänthet och torax asymmetri. Läkartidningen. 2017,114:EX7Y