Friheten levereras inte i gigekonomins tidsålder

Den så kallade gigekonomin har fått en enorm påverkan på arbetsmarknaden. Kritikerna framhäver otryggheten, förespråkarna talar om friheten. Författaren Boel Gerell funderar över det fria arbetet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Två ansikten bredvid varandra, samma man på båda bilderna och ändå inte. Det är nåt med ögonen som skiljer. Till vänster ett ljus och en styrka, som hos någon som bär på en förväntan. I mungiporna leker ett leende – men på bilden till höger är ljuset släckt och munnen stumt sluten.

Det är fredag kväll. Och det är måndag morgon.

I konstnären Carin Carlssons fotografiska projekt ”Check out – check in” från år 2000 har hon posterat sig vid stämpelklockan i en fabrik i Malmö och fotograferat arbetarna på väg ut från arbetsplatsen efter veckans slut. Och på väg in igen till en ny vecka. I bilderna vill hon inte bara fånga ögonblicken utan också glappet mellan dem: den lediga helgen och friheten.

Många år har gått sedan Carin Carlsson fotograferade männen i fabriken och allt färre sådana arbetsplatser finns kvar. Fasta tider och lediga helger är inte längre en självklarhet och vi drar inte ett gemensamt nationellt andetag av lättnad varje fredag klockan fem. I fabrikerna går maskinerna på högvarv dygnet om och produktionen maximeras genom säsongsanställningar och så kallade fria arbetstider.

Och fri är ju ett ord som låter bra. Fri som i den lediga helgen när allt kan hända. Fri som i möjligheten att välja själv och fri som i friställd när du inte behöver arbeta alls. När den lediga helgen blir en ledig arbetsvecka och måndag morgon och fredag kväll flyter samman i ett enda tillstånd av valfrihet. Att stiga upp ur sängen eller att ligga kvar, att slå på teven eller låta den vara stängd. Att sätta ett pris på sig själv och hålla fast vid det. Eller ta de erbjudanden som ges, till det pris man får.   

I frihetens tid är vi inte längre anställda utan uppdragstagare eller som det heter i den brittiske regissören Ken Loachs film ”Sorry we missed you” från 2019:

–You don’t work for us, you work with us.

För att rädda familjens ekonomi tar Ricky jobb för en budfirma, men innan han kan börja arbeta måste han köpa en skåpbil på avbetalning. Villkoren är stenhårda och körschemat orimligt, med höga böter för varje missad leverans. Ändå är Ricky till en början stolt och hoppfull. Efter år som anställd är han äntligen sin egen chef eller som det heter på det nya språket: the master of his own destiny.

Låt oss för ett ögonblick dröja där, i tillförsikten han känner när han antagit erbjudandet. För att fullt ut förstå gigekonomins lockelse behöver vi se tillbaka på ansiktena vid stämpelklockan i Malmö den där tidiga måndagsmorgonen i början av 2000-talet. Se resignationen i blickarna när en ny vecka tar sin början med samma arbetsuppgifter som den förra. Tryggt kanske, men också förutsägbart. Och i förutsägbarheten ryms ledan som om den växer sig tillräckligt stark kan få oss att ge upp allt, även det som i grunden är bra för oss. För drömmen om något annat och större. Ett liv larger than life där så mycket mer är möjligt och där vi fullt ut kan bli oss själva.

I takt med att fackföreningsrörelsen fick igenom många av sina krav under 1900-talet och allt fler kunde räkna med fasta arbetstider, sjukförsäkring och semester färgades kampen som tidigare varit intensivt röd – med fladdrande fanor och medryckande paroller – istället kommunalgrå. Villkoren som tidigare generationer kämpat och riskerat livet för blev snabbt vardagsmat och stoltheten över den så kallade välfärden och Folkhemmet byttes mot ett grumligt självförakt över den egna präktigheten. Den fastanställde arbetaren blev en knegare och egna hems-drömmen förvandlades till en patetisk kliché symboliserad av de tre v-na: villa, Volvo, vovve.

Trygghet som resignation och nederlag alltså, när lika villkor blev till en likformighet lika fyrkantig och symmetrisk som planskissen över ett bostadsområde i miljonprogrammet. I de lagom stora rutorna stuvades Medelsvensson in i det som på nittiotalet och genom författaren Jonas Gardells försorg kom att kallas Mellanmjölkens land. Schabloner och klyschor alltsammans förstås och samtidigt ryms i själva språket början på förändringen. Genom ord och uttryck definieras världen och perspektiv som tidigare tyckts självklara ruckas och förflyttas och drar på köpet med sig allt; våra värderingar och ideal. Våra mål och våra drömmar.

Som barn tillbringade jag mycket tid hos min mormor, som hade för vana att stänga av teven så snart Olof Palmes ansikte framträdde på skärmen, vilket var ganska ofta i sjuttio- och det tidiga åttiotalets Sverige. Åtgärden skedde okommenterat, som en självklarhet, en hand på fjärrkontrollen och ett plopp i rutan när bilden på Palme försvann. För min mormor var socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen lika med makten, sosseeliten och fackpamparna, fulla av vackra ord men korrupta och falska under ytan. Misstron var på inget vis unik, Palme var ifrågasatt även i de egna leden och hatad i många kretsar just som symbol för den till synes orubbliga makten, betongsossarna och förbuds-Sverige.

Det sägs att vårt land förändrades när Palme mördades. Att något mer än en stor statsman gick ur tiden den där natten i februari 1986, men frågan är om inte skiftet skedde långt tidigare. För barnen som växte upp i miljonprogrammets fyrkanter var föräldragenerationens kneg med 40-timmarsvecka och lagstadgad semester ingenting att sträva efter. Lika lite som ”hel och ren” längre var målbilden för den personliga klädstilen. Hellre revs de hela kläderna i stycken och sattes samman igen med säkerhetsnålar och i subkulturer som punken odlades revolten mot snart nog allting och särskilt då mot samhällets auktoriteter och förmodade krav på att inordna sig i ledet vid stämpelklockan.

Med paroller som fuck the system, anarchy is order, government is chaos fladdrade fanorna igen i en ny protest mot den rådande ordningen. Och även om somliga påstår att punken är död lever drömmen om det fria livet. Som en glimt i fabriksarbetarnas ögon en fredagskväll i det tidiga 2000-talet, med helgens andrum inom räckhåll.

Och ett par decennier senare, som det välsmorda lingot hos gigekonomins företrädare när krav på ständig tillgänglighet blir till flexibilitet, dåligt betalda engångsjobb till variation, total brist på trygghet till utmaningar och kreativitet. Positivt laddade termer som för tanken till en stimulerande fritidsaktivitet hellre än ett dagligt förvärvsarbete. Och det var väl frihet vi ville ha?

–This decides who lives and who dies, säger uppdragsgivaren på budfirman i Ken Loachs film och pekar på smartphonens app. Klarar Ricky inte appens krav är han ute ur leken. Game over, vinna eller försvinna. I frihetens tid har makten inte ens ett mänskligt ansikte som vi kan revoltera mot och det finns ingen att skylla på om vi misslyckas. När var och en är sin egen chef får vi själva bära våra brustna drömmar.

Boel Gerell, författare