OBS: Radioessän

Den 31 juli 1966 tog författaren Lars Görling sitt liv, 34 år gammal. Dagen efter läste en 31-årig P O Enquist en minnestext över sin kollega i OBS. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Filosofen, Nobelpristagaren och aktivisten Bertrand Russell beskrev nationalismen som det största hotet när OBS träffade honom 1967. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bertrand Russell betraktas allmänt som en av 1900-talets största tänkare. Under sitt drygt 97 år lång liv gjorde han avgörande insatser inom matematisk logik, var en ledande figur inom utvecklingen av den analytiska filosofin och en inflytelserik aktivist för fred och mot kärnvapen.Bland hans cirka 75 böcker finner man också titlar om moral, politik, religion med mera.1950 tilldelades han Nobelpriset i litteratur "som ett erkännande åt hans mångsidiga och betydelsefulla författarskap, vari han framträtt som en humanitetens och tankefrihetens förkämpe”.OBS träffade honom i hans hem i Wales 1967, knappt tre år före hans död, när han just skulle utkomma med sina memoarer.

En ny framtidsteater är min dröm säger den tysk-svenska judiska diktaren i en kort intervju efter att hennes Nobelpris tillkännagivits. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nelly Sachs berättar att hon skriver på en tragisk balett.

Jorge Luis Borges (18991986) berättar under sitt Sverigebesök bland annat om sitt intresse för Snorre Sturlasson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Författaren Sun Axelsson, en av Jorge Luis Borges översättare, intervjuar den berömde argentinske författaren. Ur OBS arkiv 1964-11-02.

Han skrev oläsligt små texter i blyerts och influerade både Kafka och Musil. Niklas Qvarnström tecknar ett porträtt av den schweiziske författaren Robert Walser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 11 september 2019. I Robert Walsers allra första roman från 1907 – ”Syskonen Tanner” hade den hetat om den översatts till svenska – finns en scen som ett knappt halvsekel senare skulle ges en spöklik relief i juldagssnön i utkanten av den schweiziska staden Herisau. Det av syskonen Tanner som påminner mest om författaren, den unge dagdrivaren och daglönaren Simon, är ute på en spatsertur i ett av de eviga vinterlandskap som gång på gång återkommer hos Walser – som blanksidor där läsarens tankar kan sjunka in och nästan lämna synliga små avtryck. På väg uppför en bergssluttning får Simon syn på en man som ligger utsträckt bland tallarna i snön. En alltför tunt klädd man, med hatten snett över ansiktet som om han låg och tog igen sig en varm sommardag. Inga spår i snön avslöjar hur han har kommit dit, och vandraren inser att mannen är död och legat där länge. Han lyfter bort hatten och känner genast igen den döde. Det är den unge diktaren Sebastian, som drömt om att dra sig tillbaka från världen för att leva ”som en japansk munk”. Också Robert Walser skulle komma att dra sig tillbaka från den offentlighet där han gästspelat under nittonhundratalets första decennier: som författare till en rad romaner och novellsamlingar som ignorerades av den läsande allmänheten och de litterära institutionerna. Från och med 1929 drog han sig tillbaka från världen i stort, och tillbringade de sista tjugoåtta åren av sitt liv på mentalsjukhus. ”Vår tids kloster”, som en av Walsers mest passionerade beundrare, Nobelpristagaren Elias Canetti, kallade dem. Canettis beundran var så stor att han ska ha fantiserat om att BLI den schweiziske författaren från Biel – vars målsättning för egen del med tiden verkar ha sammanfallit med den hos huvudpersonen i hans mest berömda roman, ”Jacob von Gunten” från 1909. Den inleds med orden: ”Man lär sig mycket litet här, det saknas lärare, och vi pojkar på Benjamentainstitutet kommer inte att bli någonting, det vill säga vi kommer alla att bli något mycket litet och underordnat senare i livet.” Benjamentainstitutet är en litterärt tillspetsad variant av den betjäntskola Walser gått på i Berlin 1905. En kort tid senare tog han plats som betjänt på slottet Danbrau i Oberschlesien, där han i lackskor och guldglänsande frack gick under namnet ”Monsieur Robert”. Precis som för Simon Tanner, som hittade den döde diktaren i snön, blev de korta anställningarna därefter många. Ofta fick de bidra med miljöer till små förabsurdistiska dramer i prosaform som i synnerhet Kafka skulle stå i uttalad skuld till. Men från och med 1933 är allt en enda stor snövit blanksida. I och med att den 55-årige författaren, med den diskutabla diagnosen schizofreni, förflyttades från en öppnare anstalt i Bern till en mer sluten i Herisau lade han ner pennan för gott. Blyertspennan. Att skriva rent i bläck, för insändande av manuskript till de förlag som tröttnat på att hålla hans osålda böcker i lager eller de tidningar han inte längre kunde verka i efter att nazisterna jagat redaktörerna på flykten, hade han vid det laget redan slutat med. Åt läkarna som ställt skrivdon till hans förfogande fräser han: ”Jag har inte kommit hit för att skriva. Jag har kommit hit för att vara galen!” Åren dessförinnan hade han förfinat vad han kallade sin ”blyertsmetod”. Han tog första bästa papperslapp – ett reklamblad, en teaterbiljett eller baksidan av ett telegram – och fyllde de vita områdena med knappt millimeterhöga bokstäver i en snirklig frakturliknande handstil. Efter sig lämnade han inte mycket mer än en skokartong. Den innehöll 526 fullklottrade blad. Länge togs de som ett utslag av den galenskap han blivit inlagd för. Pyttesmå svårtydbara tecken, upprepade i prydliga rader eller slingrande mönster till synes för sin egen skull – en monoman syssla som inte är ovanlig bland en del schizofrena. Det var först under åttiotalet, när litteraturvetarna Werner Morlang och Bernhard Echte påbörjade sitt arbete med att dechiffrera texterna, som de visade sig utgöra fullt begripliga och därtill fullkomligt utsökta prosastycken, dikter och minidramer – skrivna i Walsers omisskännliga, på en gång artiga och drastiska stil. När de båda kryptograferna var färdiga i slutet av nittiotalet resulterade deras mödor i över 1800 boksidor av dessa så kallade mikroskrifter. Walser har kallats den ultimata försvinningskonstnären. Lika gåtfull och pytteliten som sina blyertsbokstäver. Man måste använda förstoringsglas för att han ska träda fram. Och det är svårt att inte se en parallell mellan mikroskrifterna och Walsers roll i litteraturhistorien. Sedd från långt håll verkar den närmast obefintlig, men vid närmare granskning framträder han som den hemliga ingrediensen i flera av de långt mer berömda författarskap han influerat – inte bara Kafkas, utan även Robert Musils och Hermann Hesses för att bara nämna några. Mikroskrifterna har i två olika omgångar givits ut på svenska, översatta av den outtröttlige Peter Handberg. Först i den ena av två volymer som bokförlaget Symposion gav ut 2001, under den odiskutabla titeln ”Att vi lever i en ond värld”. Därefter, våren 2019, på det lika filosofiskt inriktade förlaget Faethon, under en titel som i få ord sammanfattar så mycket av Walsers humor och livshållning: ”Betydande människor kallar mig ett barn”. Samtidigt gav förlaget ut Handbergs översättningar av kortromanen ”Promenaden” från 1917 – och ”Vandringar med Robert Walser” från 1957 av vännen och sedermera förmyndaren Carl Seelig. Walser älskade att röra sig. Gå. Spatsera. Promenera. Vandra. I ur och skur. Mil efter mil. Gärna i snö, med en trådsliten hatt som Seelig inte vågar anmärka på av risk att fördärva hans morgonhumör – sedan de 1936 börjat vandra tillsammans, så ofta de får tillåtelse av sjukhusledningen och åtminstone varje söndag. De äter och dricker gott på den ditreste välgörarens bekostnad, och Robert Walser strör citatvänliga omdömen om litteratur och livet och till och med politik omkring sig. På andra sidan Bodensjön rasar snart kriget. Den tystnade författaren viker kuvert och klistrar påsar mellan utflykterna. Kriget tar slut. Så på juldagen 1956 snör han på sig kängorna efter en rikt tilltagen lunch för att bege sig ut på vandring. Carl Seelig har fått förhinder. Hans dalmatiner Ajax är sjuk. Han vill inte lämna hunden ensam och har skjutit upp nästa besök från jul till nyår. Men ingenting kan stå emellan den 78-årige patienten och hans enda egentliga källa till glädje, och snart är han omgiven av nyfallen snö. ”Detta snölandskap önskar jag mig vackert”, står det i en av hans mikroskrifter. Den fortsätter: ”Förhoppningsvis utfaller det också så. Det var alldeles färskt, med en viss mjukhet var snön fortfarande av tillräcklig hårdhet. Inom mig ser det nu dygdesamt ut.” Ute på samma fält där han långfredagen året före vandrat med Carl Seelig faller han ihop. Läkarna ska senare konstatera att han drabbats av en dödlig hjärtinfarkt. På polisfotografierna kan man se spåren i snön som lett honom fram till hans sista fotsteg. Den trådslitna hatten vilar visserligen inte över ansiktet som på diktaren Sebastian i hans första roman; den ligger en halvmeter från kroppen. Vänsterarmen är utsträckt. Det ser ut som om han börjat göra en snöängel, redo att lätta från marken. Dygdesamt. Niklas Qvarnström/författare och kritiker

Lyssna på det allra första avsnittet av OBS! från 1963. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den 1 april 1963 sändes det första avsnittet av OBS i Sveriges radio. I tidningen Röster i radio–tv kunde man läsa ”Man kan kanske säga att det här programmet får formen av en radions kultursida ungefär som tidningarna har en särskild sån här avdelning – fast utan alla jämförelser i övrigt. Så nu får också kulturen sin chans i radions 1 april-uppryckning”. Redan från början slogs också fast att politik, samhälle och vetenskap ingick i bevakningsområdet.OBS var ungefär en kvart långt och kallades länge även för ”kulturkvarten”. I dag finns P1 kultur som pågår en hel timme, men precis som det avslutas programmet 1963 med en längre och djupare reflektion, motsvarande dagens OBS.Lars Hansegård är programledare i programmet som har fyra inslag:"Trång, torr och ointressant". Karl-Olof Nordelius intervjuar Klaus Rifbjerg vid besök i Stockholm om Ingmar Bergmans film "Nattvardsgästerna"."Inte alltid lätt att se vad målningarna föreställer". Bo Lindwall intervjuar Torsten Renqvist om utställningen på Konstakademien.Anmälan av nya numret av tidskriften Tiden."Biskopen som vill modernisera Gud". Gunnar Fredriksson om den engelske biskopen Robinsons bok "Honest to God".

Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad i december 2017.Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt.I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: Det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop.Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen.Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar.De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma.Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda.Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller.Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden.Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste.När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ”ymnigt nerhuggna tallar” på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig.Är granen då den sanna julmartyren?Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran.Nu står jag glömd och utan vän,när julens dagar ända.Till skogen, till min rot igenkan jag ej återvända.Jag vissnat i min ungdoms vår,och intet öga skall en tården torra granen sända.Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ”ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka.”Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga.Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk.”De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss”, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut.Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Finns det mål och mening i motorsågar som får blodet att spruta? Joakim Silverdal reflekterar över frikyrkans förändrade syn på kultur och på religiösa undertoner i de otäckaste filmgenrerna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Min farfar var pingstpastor, min pappa har varit pingstpastor och jag…  jag går på bio.När farfar var ung – till och med när pappa var ung – var det mer eller mindre otänkbart att frikyrkans ungdomar gick och såg film på bio.Det kanske inte var något som alltid predikades från talarstolen, men den ofta outtalade syndakatalogen var verklighet: ingen dans, inget supande, inget rökande, inga samboskap, ingen teater och inga biografbesök.Ingen skräckfilm behövde nog knappast sägas. Det var redan så otänkbart som det kunde bli.Ambitionen var inte bara att undvika synd, utan även att visa att ett annat liv var möjligt. Att det folk som vandrat i mörker och nu sett ett stort ljus skulle vara som lysande exempel i en moraliskt nedsvärtad värld. Om vi hoppar fram till idag, är samtalet i frikyrkan ett helt annat.Det har skrivits böcker och avhandlingar om hur frikyrkan själv bär en viss del av ansvaret i att Sverige genomgått den stora sekulariseringen.Syndakatalogen snävade av definitionen kring vem som kunde kalla sig kristen och inte.Plötsligt var man tvungen att skriva under en lång rad levnadsregler för att passa in och många var de kornen som föll bland tistlar och stenar, när den goda jorden blev så krävande och kvävande.I en uppmärksammad predikan på Nyhemsveckan 2013 satte pingstpastor Niklas Piensoho fingret på uteslutandets historia inom pingströrelsen.”Vi har länge befunnit oss i en process där vi nu försöker hitta ett annat förhållningssätt”, sa han då och pekade på hur välsignelsen skulle vara vägen framåt.Där skulle jag vilja komma med ett alternativt förslag: hur vore det om vi skulle se på skräckfilm istället?För det är inte så att jag bara gillar att gå på bio.Jag ser också gärna filmer som gör att mitt blod fryser till is. Yxor som klyver skallben, demoner som klättrar upp ur mögliga jordkällare och zombies som hasar sig fram efter skaror av vettskrämda människor, som kastar sig rakt ut i natten utan ett hopp om räddning.Filmer som inte bara hade ansetts vara syndiga, utan en direkt motsats till allt man trodde på i gamla tiders frikyrka. Visst levde man i den sista tiden, men någon måtta får det väl ändå lov att vara?Hur går det här ihop med att vara kristen?Filmkritikern Josh Larsen ger ett slags svar på den frågan i boken ”Fear Not! A Christian Appreciation of Horror Movies” där han i varje kapitel lyfter fram en specifik undergenre till skräckfilmen: slasherfilmer, monsterfilmer, religiös skräck, body horror och så vidare.Ur varje undergenre drar han sen fram en tydlig rädsla som kan förknippas med just den genren och till varje rädsla: en kristen tematik med bäring på tro.Vi kan ta slasherfilmen som exempel:Slasherfilmerna är fyllda till bredden av promiskuösa tonåringar och maskbärande mördare med väldigt vassa köksknivar. Nästan alla ungdomar brukar få sätta livet till innan det är färdigt, men Josh Larsen identifierar rädslan över att bli lämnad ensam som den enskilt allvarligaste i just den här genren.Han lyfter upp Jesu ångest under ensamheten i Getsemane i Markus kapitel 14 när Judas snart ska komma med sin kyss. Vår jordiska ensamhet, skriver han, är ett eko av ensamheten utan en Gud som älskar oss.Det är precis det man kan se, menar han, i Terror på Elm Street när Nancy lämnas ensam av Glen och riskerar att utsättas för Freddy Kreugers knivbeklädda handske när hon sluter ögonen och somnar in.Skräckgenren exploaterar, förstör och förgör det vackra och fina, för att då och då ge oss insikter om vad det är att vara människa.Men förmågan att se bortom exploaterandet var ju det som var så omöjligt i frikyrkans historia.Där valde man i stället att skapa sin egen parallella kulturvärld: kristen musik, kristen film, kristen konst och kristna böcker. Världen kunde delas upp i en kristen och en profan (eller sekulär) värld.Jag minns att jag till och med sett någon moraliskt städad ”kristen” skräckfilm, men med tiden har det där kristna parallell-samhället förlorat mer och mer av sin udd.Josh Larsen arbetar med kultursajten Think Christian som har mottot: ”det finns inget som heter sekulär kultur”.Där kan vi tydligt se skiftet mot en mer omfamnande kultursyn. Nu kan vi, som alla andra, dekonstruera kulturen och ge den det högre värde den hela tiden burit på.En av mina starkaste bioupplevelser var en nypremiär av den otäcka David Lynch-filmen Eraserhead. Jag hade varit hemma med barn i sex månader och fick slutligen en stund för mig själv i biomörkret.Det slamrar i rören i den klaustrofobiska lägenheten och i en mardrömsscen exploderar den nyblivna pappans huvud och fram ploppar hans barns skrikande alienhuvud.Efter alla mina sömnlösa nätter vet jag inte om jag någonsin känt mig så sedd som jag gjorde just då.Teologen Diethrich Boenhoeffer avrättades av tyska nazister 1945. I en predikan 1933 lyfte han den fasansfulla båtresan - mitt i stormen - i Matteus kapitel 8 och menade att skräcken inte får vara något vi kan blunda för i Bibeln. Skräcken, menade han, förlamar på ett sätt som i tysthet maler på våra relationer. Både med Gud, men också med människor tills vi inte längre kan sträcka ut våra händer mot hjälp i vår nöd.Resan från syndakatalogen till böcker om hur bra det kan vara för kristna att se på skräckfilm är hissnande. Men i ärlighetens namn, är det väl inte bara kristna som valt att blunda och välja bort skräckfilmens mörker?”Usch, men varför ser du på sånt där?”, är en fråga jag ofta får från vänner och bekanta.Josh Larsen menar i sin bok att det så klart är upp till var och en med var vi drar gränserna. Bara för att jag själv funnit mål och mening bland motorsågar och yxor, behöver väl inte alla andra göra det?Men med det sagt har skräckfilmer även haft en tendens att värderas ner av kritiker. Säger skräckgenrens låga betyg kanske mer om oss filmkritiker än om filmerna själva?Jag är övertygad om att de bästa kulturupplevelserna har förmågan att ge oss nya språk. Möjligheter att dechiffrera det vi inte kan förstå i oss själva och i världen runt omkring oss.De kan leda oss fram till små sprickor i verkligheten som vi inte på något annat sätt skulle kunnat upptäcka.I min uppväxt fick jag ofta höra en liknelse om vargar. Så här lyder den:Inom oss alla finns det två vargar som slåss, en vit och en svart. Den vita är god, kärleksfull och hoppfull. Den svarta är ond, ilsken och egoistisk.  Det är den du matar som överlever.Jag misstänker att Piensoho, Boenhoeffer och Larsen skulle säga att vi idag nog snarare lever i en värld av gråvargar.Då kanske vi måste ställa oss den här frågan: skulle det kunna vara så att vi kan lära oss att se hur livets mening kan återspeglas även i den mörkaste, otäckaste, hemskaste filmgenren av dem alla?Jag tror att det kan vara så. Frågan är bara om vi vågar?Joakim Silverdalfilmkritiker och medarbetare på kulturredaktionen

Tankeexperiment spelar en avgörande roll inom både filosofin och fysiken. Men vad säger dessa konstruktioner egentligen om verkligheten? Helena Granström klurar på saken i spårvagnens förarhytt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Föreställ dig att du befinner dig i förarhytten på en skenande spårvagn. Bromsarna har slutat fungera, och fordonet rusar nu i hög hastighet mot fem personer som befinner sig på det smala spåret, och inte har en chans att hinna undan. Din enda möjlighet att rädda dem är att växla över till ett intilliggande spår – men inte heller detta spår är tomt. Där står en person, och om du väljer att styra om spårvagnen för att rädda de fem kommer denna person istället att bli överkörd och dö.Vad gör du?Spårvagnsproblemet, eller the trolley problem, formulerades på 1960-talet av Oxfordfilosofen Philippa Foot. Det är vad man brukar kalla ett tankeexperiment – det vill säga, ett föreställt scenario som kanske aldrig har utspelats eller kommer att utspelas i verkligheten, men som icke desto mindre lär oss någonting om världen.Tankeexperiment förekommer ymnigt inom Foots egen disciplin, ofta med fokus just på moraliska dilemman, men deras betydelse är inte begränsad till filosofin. Fysikens historia innehåller till exempel en mängd tankeexperiment som spelat en roll i utvecklingen av nya teorier, allt ifrån den vattenfyllda hink som Isaac Newton i tanken lät rotera i ett öde universum, till de tvillingar som Einstein fick att åldras olika snabbt genom att skicka ut den ena i rymden, till den katt som av kvantpionjären Erwin Schrödinger stängdes in i en låda så att den blev död och levande på samma gång.Att ett scenario som utspelar sig enbart i idéernas värld kan hjälpa en fysiker att vinna ny kunskap kan låta märkligt: Att tankeexperiment kan vara användbara för en moralfilosof är en sak, men hur är det möjligt att lära sig någonting nytt om den yttre verkligheten bara genom att tänka?Fysikern Ernst Mach, som vid 1800-talets slut var bland de första att reflektera över frågan, var av åsikten att det i regel enbart är en mycket liten del av en människas kunskap som är tillgänglig för hennes medvetande. Lejonparten av alla våra iakttagelser förblir oanalyserade i vårt inre: Till denna skattkammare av omedveten insikt, menade Mach, hjälper oss tankeexperimenten att få tillgång genom att tala direkt till våra erfarenheter och minnen utan att kräva att dessa ska vara medvetandegjorda.Och på motsvarande sätt tycks tankeexperimenten alltså också kunna öppna en kommunikationsväg till vår känsla för vad som är rätt och fel – som till exempel i Foots scenario med den skenande spårvagnen. Bör du som chaufför förbli passiv och låta spårvagnen köra över de fem personerna på spåret där tåget befinner sig – eller bör du istället byta spår så att den dödar endast en, men då som en konsekvens av din egen aktiva handling?Ett sätt att läsa situationen är utifrån den så kallade doktrinen om dubbel effekt: Det vill säga, genom att skilja på de konsekvenser av en handling som är avsedda, och de som kan vara förutsedda men på intet sätt önskade. Om du byter spår dödas en människa som en konsekvens av din handling, men din avsikt var aldrig att döda. Men det finns också, menar Foot, en annan viktig distinktion som kan hjälpa oss i moraliska dilemman, nämligen den mellan positiva och negativa plikter, där de senare alltid måste sägas övertrumfa de förra: Vår plikt att inte orsaka skada är större än vår plikt att hjälpa, så att det till exempel aldrig kan vara rätt för en läkare att döda en patient i syfte att ge hans eller hennes organ till andra sjuka, oavsett hur många de är. I fallet med spårvagnen rör det sig emellertid enbart om en konflikt mellan negativa plikter, plikten att inte skada fem och plikten att inte skada en. Strävan bör då vara att orsaka så lite skada som möjligt.Foot formulerade ursprungligen sitt tankeexperiment som ett led i en diskussion om den moraliska grunden för abort i de särskilda situationer då moderns liv av något medicinskt skäl ställs mot fostrets, utan att själv förespråka någon bestämd åsikt. Ett annat välkänt tankeexperiment formulerat några år senare siktar in sig på samma fråga, men i det allmänna fallet, och möjligen på ett mer retoriskt vis.I filosofen Judith Thompsons scenario hamnar en berömd violinist i koma, och det visar sig att endast en person har de medicinska förutsättningarna att hålla honom vid liv genom att låta sig kopplas till honom i nio månader: Musikentusiaster bryter sig således in i hennes hem om natten och förbinder henne med violinisten. Har hon, när hon vaknar intrasslad i slangar nästa morgon, någon moralisk skyldighet att förbli kopplad till honom perioden ut och därmed rädda hans liv? Parallellen med abortfrågan är uppenbar.Eller – är den det? Thompsons argument blottlägger en central aspekt av tankeexperiment, i synnerhet inom just moralfilosofins område, nämligen att deras utfall i hög grad är given av deras utformning, genom vilka omständigheter som erkänns som relevanta för situationen i fråga. De har förmågan att aktivera en djupt liggande känsla av rätt och fel, eller för den delen av rimligt eller orimligt, logiskt eller inte – men kan på samma gång leda tanken i en viss riktning på ett försåtligt sätt. Förhållandet att modern är den enda som kan hålla sitt foster vid liv anses visserligen i Thompsons filosofiska analogi relevant för det moraliska ställningstagandet, men däremot inte aspekten att detta foster är, eller skulle ha blivit, hennes barn.Och med samma tanke är det också möjligt att ännu en gång återvända till spårvagnen, för den som frågar sig vilken ras Schrödingers katt har, eller om tvillingarna i den Einsteinska tvillingparadoxen är enäggs- eller tvåäggstvillingar, har uppenbarligen inte förstått poängen – men den som frågar sig om någon av de fem på rälsen har en dödlig sjukdom, eller om den ensamme på spåret intill har småbarn hemma, vad har den förstått? Möjligen att moralen, i alla fall utanför filosofins sfär, nästan alltid är situationsspecifik, kanske i högre grad än något tankeexperiment kan omfatta. Som inte minst abortexemplet visar är inte ens påbudet om att inte döda för de flesta av oss oförhandlingsbart.Avslutningsvis kan man notera att just Foots spårvagnsexempel genom utvecklingen av självkörande fordon i vår tid tycks vara på väg att gå från teoretisk tankeövning till praktiskt problem. Och intressant nog tycks den därmed också få en förändrad innebörd, för som instruktion till en maskin framstår ”döda hellre en människa än fem” tveklöst som rätt val. Men när beslutet ska fattas av ett verkligt, mänskligt subjekt som med sin hand faktiskt måste dra i styrspaken för att upphäva en dödsdom och, om än utan uppsåt, utfärda en annan är det svårt att komma till samma entydiga slutsats. Det är som att något saknas, kanske besläktat med det som förblir undertryckt i Thompsons graviditetsanalogi. Hos många av oss insisterar känslan på att säga att det finns någonting sådant som rätt och fel – men är det därmed verkligen sagt att detta något kan formuleras som en allmängiltig princip? Kanske förblir det istället för alltid där i Machs insiktsfulla men i dunkel höljda omedvetna, utom räckhåll till och med för den mest minutiöst utformade tankekonstruktion.Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematikLitteraturPhilippa Foot: Dygder och dilemman. Översättning: Anders Hansson. Ad hoc förlag, 2022.

Är det Jolly Roger snarare är Trikoloren som upplysningens förkämpar bör hissa? Dan Jönsson läser David Graebers postumt utgivna Pirate Enlightenment, or the Real Libertalia och prövar hypotensen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Historien är höljd i dunkel. Historien är visserligen alltid höljd i dunkel, men i somliga hörn är dunklet dunklare än annars. Som här: på nordöstra Madagaskar, troligen i närheten av den lilla ön Ile Ste-Marie, låg i början av 1700-talet en stad med namnet Libertalia, eller Libertatia. Libertalia, berättas det, var en koloni som grundats av pirater med en viss kapten James Mission i spetsen, en republik där myterister och sjörövare förverkligat ett samhälle med radikal jämlikhet, där all egendom var gemensam och besluten fattades genom direkt demokrati. Ingen hudfärg, ingen tro räknades för mer än någon annan. Invånarna i Libertalia såg sig som frihetens väktare och drevs av sitt motstånd mot auktoriteter och förtryck i alla former: monarki, slaveri, religion och ekonomisk orättvisa. De konstruerade ett eget språk, förde en vit flagga och levde i vad som kan beskrivas som utopisk kommunism. Med kapten Missions ord var ”varje människa född fri, och med lika stor rätt till sin försörjning, som till luften han andas”.Så berättas det åtminstone. Med tiden har historikerna tyvärr kommit till slutsatsen att både kapten Mission och hans Libertalia måste betraktas som en myt. Enda källan där de nämns är den samtida krönikan A General History of the Pyrates, utgiven i London 1724 under pseudonymen Captain Charles Johnson, möjligen ett täcknamn för författaren Daniel Defoe. Mycket annat i Captain Johnsons krönika är å andra sidan väl belagt, så det kan inte uteslutas att myten om Libertalia i viss mån var, som det brukar heta, baserad på en verklig historia. Att pirater verkligen etablerade baser och grundade kolonier på Madagaskar är oomtvistat, och i Europa gick vid tiden rykten om ett mäktigt piratkungarike under ledning av den legendariske – men historiskt dokumenterade – sjörövaren Henry Avery, som efter en spektakulär räd mot den indiska stormogulens flotta utnämndes till ”mänsklighetens fiende” och jagades som fredlös över hela världen, utan resultat.Även detta kungarike var av allt att döma en myt. Däremot tycks bilden av piratsamhällenas egalitära och demokratiska principer faktiskt ha visst fog för sig. Det var nämligen så besluten togs och rikedomarna fördelades ombord på piratskeppen – så att samma regler gällde när de gick i land verkar logiskt. Men sant eller inte: det ver,kligt betydelsefulla i den här historien är kanske egentligen det dokumenterade faktum att berättelserna om dessa fria och jämlika piratsamhällen fick sådan spridning i det tidiga 1700-talets Europa. Man får komma ihåg att det här var flera årtionden före Montesquieu, Rousseau och encyklopedisterna; det vi idag kallar upplysningen och dess idéer om en rättvis och förnuftsbaserad samhällsordning hade fortfarande inte formulerats. Men de låg i tiden. Piratlegendernas berättelser om blomstrande, alternativa samhällen i fjärran hav förebådade ett epokskifte.Det är här deras historiska betydelse ligger, inte i deras eventuella faktabakgrund. Den amerikanske antropologen David Graeber beskriver i sin posthumt utgivna ”Pirate Enlightenment, or The Real Libertalia” – alltså: ”Piratupplysning, eller det verkliga Libertalia” – hur ryktena om dessa laglösa, egalitära utbrytarrepubliker bör ha fungerat som katalysatorer för det politiska tänkandet i ett Europa där den absoluta monarkin och den allsmäktiga kyrkan hade ett bergfast grepp inte bara om den politiska makten utan också om det ideologiska ramverket. Skulle nya tankar tänkas fick de helt enkelt komma utifrån. Graeber, som dog 2020, har tidigare varit inne på samma spår: i den väldiga ”Början på allt”, skriven tillsammans med kollegan David Wengrow, berättas exempelvis historien om den irokesiske ädlingen Kandiaronk, som i en vida spridd bok från 1703 av den franske författaren Lahontan framträdde som en verserad och radikal kritiker av den kristna civilisationens klasshierarkier, intolerans och sexuella bigotteri.Graebers tes är alltså att impulser som dessa blev avgörande för att rucka perspektiven och bereda vägen för de idéströmningar som hundra år senare fick sitt utlopp i de franska och amerikanska revolutionerna. Tanken är i och för sig inte ny; historiker som Marcus Rediker och Peter Lamborn Wilson har långt tidigare lyft fram piraternas betydelse som förebilder för den tidens fattiga och förslavade. Deras räder sågs som hjältedåd mot en despotisk övermakt, och i deras jämlika, fördomsfria samhällen anades konturen av en rättvisare värld. Wilson beskriver i sin bok ”Piraternas utopi” från 1995 hur piratkolonier som buckanjärernas på Hispaniola – ön som idag delas mellan Haiti och Dominikanska republiken – eller den i Salé i Marocko i sin tid fick sådant inflytande på det allmänna medvetandet att de i själva verket borde ses som första stegen i den revolutionära utveckling som skulle förändra Europa. Att nästan ingenting finns kvar som vittnar om deras existens är i sammanhanget inte det väsentliga. Också det mytiska Libertalia blir för Wilson på så vis ändå ett historiskt faktum, eller som han formulerar det: ”Man kan anta att berättelsen blev trodd för att den var trovärdig.”Sann, verklig, trovärdig –  historieskrivning handlar om att bringa reda i ett skeende där mycket, kanske rentav det allra viktigaste utspelar sig i det fördolda, bortom både vittnesmål och dokumentation, och där myter, mysterier och legender ofta är drivande i processer som pågår under generationer, utan direkt påvisbara samband. Ett viktigt spår i David Graebers berättelse handlar om hur piraterna på Madagaskar ända från början beblandade sig med den inhemska befolkningen och hur deras samhällen, också långt efter att de upphört att fungera, på så vis kan sägas ha överlevt genom lokala kungariken som i många fall fört vidare deras värderingar ända in i vår tid. Och Peter Wilson filosoferar, apropå fristaten i Salé, som av allt att döma försvann genom att piraterna konverterade till islam, hur – jag citerar: ”Deras inflytande över den europeiska civilisationen tycks ha varit noll och intet, eller till och med mindre än noll: i likhet med släktingar som har skämt ut sig nämns de aldrig och är inte bara bortglömda utan avsiktligt bortglömda.”Men denna avsiktliga, kollektiva glömska är kanske ett gigantiskt, europeiskt självbedrägeri? Kanske finns ett verkligt samband mellan dessa avfällingar och upplysningstidens beundran för islams konst och kultur? Kanske piraternas terrorverksamhet bör ses – med Wilsons formulering – ”som ett sätt att fly från (och hämnas på) en civilisation präglad av ekonomisk och sexuell misär, en självgod kristenhet baserad på slaveri, förtryck och elitprivilegier”? Mycket möjligt. Rentav mycket troligt. Men historien säger som bekant lika mycket om den tid den skrivs i som den tid den skriver om. Vad vi ser i den beror i hög grad på vad vi förväntar oss att se. Också vår egen tid är höljd i dunkel.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturDavid Graeber: Pirate Enlightenment, or the Real Libertalia. Penguin books, 2023.Peter Lamborn Wilson: Piraternas utopi. Översättning: John-Henri Holmberg. Bakhpll förlag, 2016.