Med myten om Afrika kan man lura en värld

Lögnen kan aldrig bli sanning, men väl verklighet. Dan Jönsson berättar om bedragaren från Ghana som lovade världens rika ännu mer guld.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En historia jag aldrig hört berättas handlar om hur den svenska nittiotalskrisen i själva verket hade sina rötter i politisk korruption på högsta nivå. Statsminister Olof Palme lär nämligen efter att han återkom till makten 1982 ha fört över stora delar av den svenska valutareserven till hemliga schweiziska bankkonton, och när han mördades var det för att släcka spåren efter transaktionen, som riskerade att läcka ut. Som sagt, jag har aldrig hört någon dra historien eftersom den, för det första, inte är sann och för det andra, inte heller är särskilt trovärdig. Man brukar ju säga att om en lögn upprepas tillräckligt ofta, så blir den till slut en sanning. Men det stämmer inte. Det gäller för det första inte alla lögner. Och för det andra, hur trovärdig en lögn än är, någon sanning kan den aldrig bli. Lögnen förblir lögn; vad som kan hända däremot är att den blir verklighet.

Och det är en annan sak. Den som tror att sanningen och verkligheten har något med varandra att göra förstår inget om historien. Den som inser skillnaden däremot kan snabbt bli både mäktig, förmögen – och historisk. John Kolorah Blay föddes 1941 i en liten by i de västra delarna av det som då var den brittiska kolonin Guldkusten, idag Ghana. Han växte upp med legender om forntida kungariken och guldskatter, men också med berättelser om män som rest till fjärran länder för att med tiden återvända hem och uträtta storverk. Han beslöt sig för att bli en av dem. Och för att göra en lång historia extremt kort: det lyckades över all förväntan. I mer än ett decennium på sjuttio- och åttitiotalet, medan Ghana skakades av ideliga kriser och militärkupper, var han under sitt nya namn John Ackah Blay-Miezah – taget efter en av de legendariska kungarna – en av landets rikaste och mäktigaste personer. Han påstod sig ha nycklarna till en enorm förmögenhet, som skulle få Ghana att blomstra. Han ägde ett av landets mest framgångsrika fotbollslag och hade grundat ett parti för att ställa upp i presidentvalet. Men allt var lögn.

Sanningen, å andra sidan, var ungefär denna. 1957 hade Ghana under ledning av den karismatiske Kwame Nkrumah gjort sig fritt från det brittiska kolonialväldet. Förväntningarna var höga på den nya statens möjligheter, landet var omvittnat rikt på guldfyndigheter och en av världens största kakaoproducenter. Men infrastrukturen var i bedrövligt skick, om den alls existerade, och det visade sig snart att medlen för att utveckla ekonomin saknades. Den gamla kolonialmakten hade låtit deponera statsfinanserna på brittiska konton och där hade de helt enkelt på något vis försvunnit. För att rädda ansiktet lät britterna sprida ut rykten om att de försvunna pengarna istället kunde förklaras med inhemsk korruption, en historia som snart mynnade ut i att landets guldreserv hade förskingrats utomlands av den korrupte president Nkrumah själv. Nkrumah var egentligen allt annat än korrupt, men skrönan visade sig användbar inte bara för britterna utan även för USA, som med stigande nervositet såg Ghanas regering odla vänskapliga förbindelser med såväl Nassers Egypten som med Sovjetunionen och befrielserörelser över hela Afrika. Man ville få bort honom. När Nkrumah störtades i en kupp 1966 var just de stulna statsfinanserna en punkt på juntans långa lista över hans förbrytelser.

Så var myten etablerad. John Ackah Blay-Miezah hade i början av sjuttiotalet på underliga vägar lyckats bluffa sig fram i den amerikanska universitetsvärlden och där börjat sprida en historia om att han visste var Nkrumah hade gömt sitt stulna guld. Det var i själva verket bara han som visste; Blay-Miezah hade, berättade han för dem som ville lyssna, varit mycket nära vän till presidenten och på sin dödsbädd hade landsfadern anförtrott honom sin hemlighet. Det rörde sig om hundratals miljoner, kanske miljarder dollar, men som Blay-Miezah förklarade hade Nkrumah fört undan pengarna inte för egen vinning utan för att säkra Ghanas framtid. Kapitalet förvaltades nu av något som kallades The Oman Ghana Trust Fund och innan det kunde frigöras återstod en hel del byråkrati – vilket i sin tur kostade pengar. Blay-Miezah erbjöd nu vem som helst att investera en slant i projektet som, när fonden en gång betalades ut, skulle ge dem tiofalt igen.

Inget avancerat upplägg alltså. Snarare ett klassiskt pyramidspel – men som journalisten Yepoka Yeebo konstaterar i sin bok ”Anansi’s Gold”, där hon försöker reda ut vad som egentligen hände: Blay-Miezahs bluff passade så väl ihop med de västerländska fördomarna om Afrika att den var lätt att svälja om man bara ville. Och det ville många, visade det sig. Med bidragen från diverse ljusskygga affärsmän, advokater och bankirer lyckades Blay-Miezah under många år leva ett liv i sus och dus, helt utan egna pengar. Flera gånger var han nära att bli avslöjad, men på något vis lyckades han alltid försvinna i sista stund, fejka en hjärtattack eller något annat som gjorde att han kunde slippa ur nätet och sedan komma tillbaka, för var gång i ännu större stil.

Hur var det möjligt? Vad är det som gör att en lögn som knappast skulle få luft i Sverige kan förändra historien i Ghana? Kanske kan man säga att varje samhälle har sina bedragare: om folk ska köpa deras lögner måste det de har att sälja fylla ett verkligt behov. Vad John Blay-Miezah sålde, skriver Yeebo, var myten om Afrika – föreställningen om en kontinent förgiftad av inkompetens och korruption, dömd att för överskådlig tid regeras av tjuvar och bedragare. Med andra ord: det han sålde var en sorts postkolonial version av myten om ”den vite mannens börda”. En myt så seglivad att den än idag dominerar relationen mellan nord och syd, och så stark att även vissa av Ghanas inhemska politiker var benägna att köpa den – åtminstone så länge den gynnade dem själva. Lögnen blev inte sanning, men den blev verklighet. En verklighet, vars förbannelse bara kan brytas av västvärldens välvilja, med dess bistånd och investeringar.

”Historia är en ömtålig sak,” skriver Yepoka Yeebo i efterordet till sin bok – och i ett land som Ghana tycks den så mycket ömtåligare än på andra håll. Yeebo berättar hur hon ofta förgäves har jagat källmaterial till sin historia; biografier som aldrig blivit skrivna, analyser som bara finns i något udda exemplar på något forskningsbibliotek, vittnen som försvunnit, dokument som förstörts under åren av kupper och kriser. John Ackah Blay-Miezah kunde till slut inte hålla uppe fasaden; när han mystiskt dog 1992 var det det definitiva slutet för hans stora bluff. Ändå, skriver Yeebo, lever myten om Nkrumahs stulna guld. Av någon anledning förblir den trovärdig. Historikerns uppgift kan då ibland bara bestå i att försöka röja upp i tidens rasmassor av alternativa och förvrängda fakta. Blotta den sanna tomheten under lagren av lögnaktig historisk verklighet.

Dan Jönsson
författare och essäist

Litteratur

Yepoka Yeebo: Anansi's gold. The man who looted the west, outfoxed washington, and swindled the world. Bloomsbury publishing, 2023.