April är den grymmaste månaden – om T S Eliot och tomheten

Den är en av historiens mest betydelsefulla och omdiskuterade dikter. Men också missförstådd. Kristoffer Leandoer reflekterar över The Waste land.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Da-da-da.

Den 6 maj 1912 får den ambitiöse Harvardstudenten Tom Eliot en bokgåva av sin professor i indisk filologi som tecken på uppskattning. Boken var Upanishaderna och gåvan kompletteras med en handskriven förteckning över viktiga passager, där professorn skrivit följande ord: ”Da-da-da = damyata datta dayadhvam”.

Den svenska översättningen av motsvarande passage i Upanishaderna lyder: ”Åskmolnen dundrar: ’Da! Da! Da! Var självbehärskade! Var barmhärtiga! Var medlidsamma!’”

Tio år senare, 1922, dyker dessa ord upp i Toms dikt Det öde landet, The Waste Land, i dess avslutande del ”Vad åskan sade”.

Professorn hette Charles Rockwell Lanman och under hans ledning studerade Eliot hinduismens och buddhismens urkundstexter på originalspråken. Lanman fick sina studenter att särskilt uppmärksamma parallellerna mellan buddhism och kristendom: lidandet beror på villfarelser, illvilja och begär, först när vi lyckas släcka dessa tre bränder inom oss kan vi befrias från lidande.

Det öde landet har ofta lästs som ett uttryck för nihilism och värdekollaps efter första världskriget, men dikten har alltså betydligt äldre rötter i författarskapet än så. Det var inte enbart av klädsamhet som Eliot värjde sig mot att bli läst som uttryck för tidsandan: ”Diverse kritiker”, sa han, ”har gjort mig äran att tolka dikten i samtidskritiska termer, och faktiskt betraktat den som ett betydande stycke samhällskritik. För mig var den bara ett sätt att vädra lite privat groll mot tillvaron i stort; det är bara lite rytmiskt gnäll.”

Da-da-da.

Självbehärskning var något som Eliot vinnlade sig om. Vi vet att han studerade den buddhistiske läromästaren Nâgârjuna, som levde på 100-talet efter Kristus, och man kan tänka sig att den svårt blyge Tom, som var plågsamt känslig för omvärldens blickar och den egna placeringen i litterära hierarkier, tog till sig följande råd: ”Du känner ju världen, så var likgiltig inför de åtta världsliga känslorna: att fästa sig vid om du segrar eller förlorar, om du känner glädje eller sorg, om man talar väl eller illa om dig, om vördnad eller förakt visas dig. Låt inte sådant bekomma dig!”

Bästa sättet att nå detta tillstånd av upphöjd lomhördhet inför gaffaregläfs var att ta emot tomhetens gåva och inse att det egna jaget är precis lika illusoriskt som allt annat. ”Att låta sig förvillas av fenomenvärlden”, säger Nâgârjuna på ett annat ställe, ”är som om en målare skulle skrämma sig själv med ett spöke som han själv målat.”

Det vill säga, världen och jaget är illusioner som vi själva skapar, ”A heap of broken images, where the sun beats” – ”bilder, splittrade under solens tyngd”, som den slutliga formuleringen i Det öde landet lyder.

Långt innan skottet avlossades i Sarajevo, långt innan skyttegravar grävdes vid Somme, hade Eliot börjat arbeta på en dikt som ville visa att vår omedelbara verklighet i tiden och rummet kanske är en illusion, men att bortom alla föreställningar om kronologi och geografi finns kulturens samtidighet, en samklang för skilda tider och rum där Dante och Vergilius går sida vid sida med Gérard de Nerval, Edmund Spenser, bartenders och societetsflickor som åker kälke.

”April är grymmast av månader”, lyder diktens första ord och skildringen av syrenerna som desperat kämpar sig upp ur den förtorkade jorden går alldeles utmärkt att läsa i buddhistiska termer, en återfödelse som bara leder till mera lidande, mera död.

Men innan vi gör som en överhettad amerikansk litteraturforskare och utnämner Eliot till en i beatpoeten Jack Kerouacs Dharmagäng, så låt oss fundera över exakt var någonstans Det öde landet börjar? Var befinner vi oss? Rösten som talar i de första raderna kommer underifrån, under jorden, där syrenerna gror och snön vintern igenom legat som ett värmande täcke. Snötäcket finns i själva verket ovanför oss. Den som talar väntar på vårens återuppståndelse, den som talar är död och begraven. Vi lyssnar till ett lik, det första bland många, de döda talar till varandra över stora tidsrymder, första världskrigets och det första puniska krigets drunknade jämför sjöslagen, ”vem kunde trott att döden gjort till stoft så många”.

I diktens centralparti, vars titel Eldpredikan är direkt hämtad från Buddha, skildras vad som idag skulle kallas date rape, direkt efteråt smiter han iväg nerför trappan och hon rättar till håret och sätter på en ny skiva. Den som betraktar begärets destruktiva spel i ett londonskt hyresrum är den blinde siaren Teiresias från Thebe. Han som enligt myten varit både kvinna och man, och som hos Eliot rentav blir dubbelkönad, och därför kan känna medlidande med bägge parter, och dessutom säger sig ha ”vandrat djupast i de dödas rike”. Det är fortfarande de döda som kikar in på de levandes värld, men inte med avund utan medkänsla.

Det är inget fel på konkretionen när Eliot på bara 433 rader gestaltar hela kretsloppet av död och pånyttfödelse. Dantes Gudomliga komedi omfattar 14 233 rader, där skulle 33 öde länder få plats. Jag skulle ändå inte säga att litteraturens anspråk har krympt sen Dantes tid, det som står på schemat är fortfarande inget mindre än frälsning och återuppståndelse.

Däremot har utrymmet i tid och rum snävats åt betydligt. Litteraturen får gärna rädda oss till det eviga livet, men den får sno sig lite, det är så mycket annat som ska hinnas med. Detta var Eliot akut medveten om. Vi ska hinna åka kälke och gå på cocktailpartyn också. Det ska gå undan i den moderna världen, en medellång dikt är vad utrymmet räcker till, men då gäller det att dikten fungerar i flera dimensioner samtidigt, att den är över- och underbyggd med myt och historia, en ekokammare där orden jobbar dubbelt. Så när Eliot gjuter sitt rytmiska gnäll använder han fler armeringsjärn än buddhismens. Föreställningen om sinnevärldens tomhet är minst lika utmärkande för de tidiga kyrkofäderna, låt mig bara citera Gregorius av Nyssa som på 300-talet varnade kristna för att låta begäret och den egna viljan få dem att fästa sig vid världen, det gällde tvärtom att leva ”som om inte”. Ungefär samtidigt med Gregorius levde den kristna poeten Faltonia Betitia Proba, författare till en cento som användes som skolbok ända in på medeltiden. Vad är en cento? En dikt som enbart använder sig av citat, Proba skildrar Jesu liv i en dikt som helt består av rader och halva rader från Vergilius. Hon och andra centodiktare, som klippte och klistrade fram kristna budskap ur klassisk dikt, kan med fördel ses som föregångare till den collageteknik som Eliot fulländar i Det öde landet. Buddhismen är medel, inte mål: diktens verkliga tema är myten om den heliga Graal och den sjuke kungen Amfortas som endast medlidandet kan befria. Ett medlidande som föds av utanförskap och därför bara visas av den dåraktige Parsifal, den dubbelkönade Teiresias – eller den blyge Tom Eliot.

Da-da-da.

Kristoffer Leandoer, författare

Litteratur

T S Eliot: Det öde landet. Översättning av Karin Boye och Erik Mesterton, publicerades i tidskriften Spektrum 1932.

Nāgārjuna: Brev till en vän. Översättning Rolf Jonsson. H:ström, 2011.

Upanishaderna. Swami Prabhavananda och Frederick Manchester (red). Översättning: Astrid Setterwall Ångström och Elin Lagerkvist]. Natur och kultur, 1980.

Robert Crawford: Young Eliot. From St Louis to The Waste Land. Farrar, Straus and Giroux, 2015.