OBS: Radioessän

Hur påverkas litteraturen av att vi ser på oss själva som biologiska varelser snarare än själsliga? Det funderar idéhistorikern Isabelle Ståhl på i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I sin epokgörande text "Vi vantrivs i kulturen" från 1921 beskriver Freud det tillstånd som enligt honom är källan till all religiös energi, nämligen den "oceaniska känslan". Den är "känslan av det eviga, det oändliga, obegränsade", där inga gränser finns mellan jaget och det som inte är jaget. Freud jämför känslan med det tillstånd spädbarnet befinner sig i. Det upplever inte moderns bröst som ett utomstående objekt utan som en del av sig självt, och varseblir således inte sig själv som separerad från världen. Det oceaniska är ett tillstånd där det ännu inte gjorts någon åtskillnad vare sig mellan kropp och själ eller mellan kroppen och världen.Det som Freud beskriver som den oceaniska känslan, eller rättare sagt avsaknaden av den, är ett bra sätt att närma sig vår samtids skönlitteratur.De senaste åren har den yngre skönlitteraturen dominerats av skildringar av avförtrollning, där kroppen och den sinnliga erfarenheten beskrivs med kylig distans och tolkas i biologiska termer: jag tänker på de många svenska romaner som skildrar sökandet efter kärlek i moderniteten. "Det finns sällan mystik, romantik eller idealisering i det köttsliga, snarare en närmast förfrämligad upplevelse" inför kroppen i dessa romaner, menar psykologen Hanna Bornäs i en essä i tidskriften Respons.Litteraturen tycks spegla den samtida kulturens förståelse av människan som en alltigenom biologisk varelse, ett synsätt som blivit allt mer dominant under min livstid. Samtidigt har också en annan viktig förskjutning skett: både det kroppsliga och det psykiska tolkas i dag allt mer genom narrativ om fara och undergång.De här två tendenserna möts i vårt sätt att beskriva den ökande själsliga ohälsan som en kemisk obalans i hjärnan eller som den inombords levande stenåldersmänniskans rädsla för sabeltandade tigrar.Jag tänker på Karl-Ove Knausgårds beskrivning av sin känsla inför stjärnhimlen i Min kamp 1: ser han ett lysande föremål på himlen, vet han att det antingen är ett metereologiskt fenomen eller ett flygplan av något slag. "Det finns ingen som inte förstår sin värld", skriver Knausgård. På samma sätt upplever jag de inre fenomenen: jag tolkar dem som biologiska signaler, som symtom på lite ADHD, utmattning eller hormoner. Det finns inget att undra över.Samtidigt med biologismens segertåg i vår kultur finns en parallell utveckling där psyket och det psykiska beskrivs som en källa till skador. Det är inte längre bara stillasittande och felaktig kost som betraktas som hälsofarliga; också att må dåligt psykiskt beskrivs i termer av en hälsofara. Att vara stressad kan vara farligt, att vara deprimerad länge skadar hjärnan. Vi får ångest över att ha ångest, blir deprimerade av att ha en depression, som sociologen Roland Paulsen skriver i sin bok "Tänk om". Frågan är hur det accelererande diagnosticerandet och patologiserandet av våra mänskliga erfarenheter påverkar vår inställning till att erfara något över huvud taget.Men vad handlar den här utvecklingen om? Den amerikanska psykologen Nicole LePera skriver på sitt extremt populära instagramkonto The holistic psychologist att kroppen för den som genomlevt trauma inte är en trygg plats, vilket leder till att man dissocierar, kopplar bort och distanserar sig från kroppen och upplever den tänkande delen av jaget som tryggare än den kroppsliga. Det kan ses som en intressant förklaringsmodell till det intellektualiserande och förfrämligade förhållande till det kroppsliga som präglar hela vår kultur.Att grenar av psykologin visar medvetenhet om den centrala betydelse trauma kan ha för mänskligt lidande är intressant; det är en förklaringsmodell som åtminstone delvis frångår det biologiska narrativet. Men det finns en risk i att allt fler erfarenheter inryms i traumabegreppet. Det finns i vår kultur en allt starkare upptagenhet vid säkerhet, att bevara organismen intakt, och erfarenheter som förut sågs som neutrala delar av livet tolkas som potentiellt förgörande.Jag tycker mig märka hur det här sättet att närma sig den egna kroppen påverkar också mig, och mina minnen. Mina minnen blir allt vagare av hur jag som barn kunde tolka mitt jag och mitt känsloliv som något mer än kemiska processer.Man kan tänka sig att erfarenheten av den oceaniska känslan har blivit allt mer sällsynt i ett tidevarv av kroppsligt förfrämligande och ett biopsykologiskt genomlyst inre liv. Kanske är det därför jag allt oftare söker alternativa kulturella skildringar av det inre, där inte allt som upplevs tolkas som biofysikaliska signaler eller psykologiska fenomen, där det inte är helt tydligt vare sig för läsaren eller för berättarjaget vad det upplevda är.Jag har sett några sådana skildringar på film, exempelvis i "Blå är den varmaste färgen"; förälskelsen skildras där i drömlika men hallucinatoriskt skarpa sekvenser, som någonting formlöst men ändå extremt tydligt. Det är ljusår ifrån de kalla biopsykologiska skildringarna i svensk samtidslitteratur.Kanske kan filmens och den rörliga bildens dominans i vår tid förklaras med att de kan gestalta det onämnbara eller gåtfulla på ett mer direkt och lättgripligt sätt än litteraturen.När jag själv försöker närma mig svårfattliga erfarenheter i text sätter det analytiska tänkandet genast i gång och dissekerar sönder det jag försöker nå. Romanformen framstår för mig ofta som så konstruerad. Den lämpar sig kanske för att beskriva något som redan har hänt, det färdigutformade. Sämre tycks den vara på att fånga det mänskliga livets hemlighetsfulla, flytande karaktär, det som inte ännu stelnat i en färdig form.Jag undrar hur ett återtagande av skönlitteraturen som bärare av det oceaniska skulle kunna se ut.Jag hittar ingen återförtrollning hos den tidigare nämnde Knausgård – hans prosa är linjär och välordnad. Det magiska, vansinniga eller gränsöverskridande ter sig redan insorterat i en rationell upplevelse av världen som jag varken känner igen mig i eller blir särskilt fascinerad av.Går vägen till återförtrollning kanske via poesin? Även den tycks mig ofta som lite stelnad och anemisk. I samtida svensk litteratur finns få skildringar av vad som skulle kunna beskrivas som den oceanska känslan, däremot hittar jag något som liknar den i Carl-Henning Wijkmarks romaner "Da Capo" (1994) och "Sista dagar" (1986). Där ges beskrivningar av gränsöverskridande, kroppsliga erfarenheter som beskrivs utan att förklaras med hänvisningar till biologiska eller psykologiska tillstånd. Det är otydligt för läsaren vad som händer, ändå på något sätt kristallklart.Wijkmark gör det som Viktor Shklovskij 1917 uppmanade konstnärer och författare till: att förmedla en förnimmelse av föremål som "visioner" som inte skapar igenkännande. Konsten är enligt Shklovskij ett verktyg för att uppleva företeelsers tillblivelse – det som redan har blivit till har ingen betydelse i konsten. Kanske är det där nyckeln till den litterära återförtrollningen finns, i förfrämligandet som låter oss se världen och det inre på nytt.Isabelle Ståhl, idéhistoriker

En av populärkulturens återkommande kvinnogestalter är Manic Pixie Dream Girls på samma gång rebellisk och hjälplös. Linda Skugge funderar på en kvinnoroll hon själv aldrig levt upp till. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Nelly tror att världen inte längre finns om hon blundar tillräckligt hårt.”Ja, ni minns rätt! Mauro Scoccos rökare Nelly från 1992.När jag i min ungdom i början av nittiotalet var olyckligt kär i en äldre kille brukade han med hjärtan i blicken berätta om tjejen han var ihop med. Hon sa saker som lät misstänkt likt Nelly i den där låten. Saker som att ”om vi kommer till himlen när vi dör ska vi sitta på ett moln som änglarna gör och vi ska visa oss för barn om kvällen och tända alla ljusen i karusellen”.Jag konstaterade sorgset att så där outgrundlig och enigmatisk och härlig blir jag aldrig. Nej, tänkte jag dystert, ingen kille vill ha en tjej som är helt normal och inte det minsta knasig eller virrig och som dessutom sparar alla kuponger i mataffärens veckoblad och sedan går dit och lämnar in dem och viker ihop plastpåsarna i små lådor. Jag funderar aldrig på rymden. Jag känner mig aldrig existentiell. Jag tänker aldrig på luftballonger eller ”finns jag? vad är ett liv?”Helt förkrossad brukade jag tänka på killen som jag var så kär i och likt Mauro tänka ”om du var min, du skulle aldrig sakna någonting, du skulle få precis vad du vill”. Vilket inte kan vara sannare när det kommer till mig. Hos mig får man inte bara ett eget betalkort, utan fria tider, noll regler eller gnäll. Allt är bara så himla fritt och jättehärligt och maten står på bordet samma tid varje dag. Disken? Den tar jag.Men innerst inne visste jag att ingen man vill ha en sådan tjej och jag skulle aldrig kunna förändra mig: jag skulle aldrig kunna sluta gå upp i ottan, sluta utföra mina måsten, för att sedan lägga mig tidigt för att börja om nästa dag. Jag drog slutsatsen att det var kört. Det var bara manic pixie dream girls som killar drömde och sjöng låtar om.Speciella, lite sköra tjejer. Sådana som var dåliga på att ta hand om sig själv. De där nästan genomskinliga tjejerna med långt, trassligt hår. Stora ögon. Osminkade. Barfota. Kanske någon slokhatt som de hittat på loppis och sedan tappat bort. Sådana som tänker mycket. Analyserar. Som vill rymma. Som går i vinterskor på hösten.Sådana tjejer som männen kan få ta hand om. Som om de vore ett litet barn.Jag har aldrig varit speciell. Jag skulle aldrig sitta och nynna i en trappa så där som Nelly gör. Jag skulle aldrig säga att solen och vinden och regnet är mina enda vänner.Att någon skulle få för sig att ta fram gitarren och plita ner en låttext om en tjej som var en fena på att leva sparsamt och som inte bara klippte ut matkupongerna utan dessutom använde dem …Hon tvättar våra lakan klockan sex varje lördagsmorgonHon är så himla underbarHennes kyl är aldrig tomHon tänker alltid på att det är en dag i morgon ocksåNä, visst kan man inte se det framför sig?Men … så upptäckte jag att Mauro – trettio år senare – har skrivit en ny låt om Nelly. Det har – föga förvånande – inte gått så bra för Nelly. "Är du lycklig", frågar han henne i låten med samma namn. Hon har tydligen missat en massa chanser som aldrig kommer tillbaka. Och han undrar om bor kvar i det där huvudet, där allt kunde bli så mörkt.Lite skadeglatt får jag lust att ringa Mauro och berätta varför han haft sådana uppenbara problem med kvinnor som föranlett episka låttexter som ”det finns en sång för alla dom som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med”. För att inte tala om den där Sarah som aldrig kommer ut. Hur mycket han än ropar. Det kan vara så, Mauro, att du riktat in dig på fel sorts kvinna: en manic pixie dream girl som inte kan erbjuda dig någonting.En manic pixie dream girl är alla de där ljuva och på samma gång lite ”konstiga” tjejerna på film och i romaner som alla killar faller som käglor för. Och vars uppgift är att förändra killens liv. Och likt samtliga huvudpersoner i ungdomsförfattaren John Greens böcker är de allt på en gång: gåtfulla och äventyrliga och jättesmarta, och naturligtvis har de jättespeciella namn som Alaska, Margo och Hazel.En perfekt och foträt Linda har med andra ord inte en chans.Men – som en gammal dö kärring på femtio jordsnurr är jag inte längre bitter eller avundsjuk på Mauros alla manic pixie dream girls. Däremot blir jag sur när pixiebrudarna försöker profitera på kvinnor som inte är det minsta vare sig pixie eller manic. Som min älskade själsfrände Sylvia Plath.”I’ve been tearing around in my fucking nightgown / 24/7 Sylvia Plath”, sjunger Lana Del Rey i Hope is a dangerous thing for a woman like me to have.Ursäkta mig, men så gjorde aldrig Sylvia. Saken är den att när ni andra behagar vakna hade hon redan läst, skrivit, bakat och tagit hand om den enorma trädgården. Förmodligen skurat bort lite av det där vidriga brittiska flottet också. Och kanske målat en vägg. Teds manus renskrev hon kvällen innan och såg till att de gick iväg med dagens post. Men myten är seglivad. Hur många filmer har ni inte sett där den suicidala pixie-tjejen sitter och läser "Glaskupan"?Sylvia var åtta år när hon fick sin första dikt publicerad. När hon fick ett B bland alla A gjorde det henne fysiskt sjuk. Hon var bäst på allt hon tog sig för, inklusive bedriften att vara matglad men trots det ha en slank kropp. Sylvia stod inte ut med att inte vara perfekt. Hon var extremt ambitiös, målmedveten och disciplinerad.Jag tror dock inte att Sylvia vänder sig i sin grav på grund av sin felaktiga image. Sylvia visste något. Att den som är perfekt alltid vinner i slutändan. Alla Mauros vill ändå till sist ha en varm välstädad lägenhet att rumla hem till där lakanen är så där krispigt nytvättade och kylen är full av hans favoritkäk. Där räkningarna aldrig sparkas in under någon byrå utan faktiskt betalas i tid. Och där han inte heller behöver utföra någon jävla manssyssla som att byta bildäck eller klippa gräs. Det finns appar för sådant. Fiffigt va!Alla pixiebrudar kan sitta och ruttna i sina opiumhålor. De har inte en chans mot perfekta kvinnor som Sylvia! Inte en chans. För de vet inte vem de tävlar mot. För Sylviorna är beredda att gå i döden för sin sak. Att vara perfekt. Och dö var ju något som bekant något Sylvia – ”the girl who wanted be god” – gjorde mycket bra. Hade hon levt hade hon fått Nobelpriset.Sex dagar innan Sylvia dog skrev hon Edge.The woman is perfectedHer deadBody wears the smile of accomplishmentLinda Skugge, författare

För att beskriva vår tids ekonomiska system talar många om senkapitalismen. Katarina Bjärvall funderar på vad som gör dagens kapitalism till den sena kapitalismen, samt vad som väntar härnäst. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag kan ha varit åtta nio år. En dag när jag och min familj kom hem hängde det en kasse på handtaget till ytterdörren och i kassen låg en Barbiedocka, en Ken, en Skipper och massor av kläder till dem. Detta guld, visserligen begagnat, hade lämnats av en rebellisk faster. För Barbie betraktades med misstänksamhet i min familj eftersom dockorna – ja vad? Idag kan jag undra, men ett skäl var nog att de förmedlade osunda skönhetsideal. Ett annat var kanske att de var amerikanska. Och var det också för att de var produkter av kapitalismen? Nej knappast, det sa ingen. Ordet kapitalism var alldeles för politiskt laddat för användas i ett medelklasshem på 70-talet.I mitt minne är kapitalistisk inte en beskrivning utan en beskyllning. Ordet användes under 1900-talets sista decennier bara på 1 maj-demonstrationer och då i det led som tågade längst ut till vänster. Som ett mer neutralt uttryck fanns "den fria marknaden". Det har nu förändrats. På senare år har k-ordet tagit mark i sin neutrala betydelse: det system där kapital i olika former styr beteenden. Till och med professorer i nationalekonomi använder nu ordet när de med myndig basröst lyfter fram fördelarna med den modell som Karl-Bertil Jonsson försökte punktera med sin naiva givmildhet.När kapitalismen som begrepp har förlorat sin laddning har systemets kritiker fått hitta nya ord. Då har senkapitalism blivit det nya arga. Vad är det som definierar senkapitalismen? Vilka yrken exempelvis? Bitcoinspekulant, elbilskonstruktör och influerare förstås. Och Voijägare, alltså att samla ihop övergivet elskrot på nätterna. Mystery shopper, alltså att testa servicepersonal i skarpt läge genom att rya om varmare havremjölk. Och så det gamla hederliga lastbilschaufför, alltså att ratta runt prylar som någon köpare blivit besviken på och som därför ska tillbaka till en lagerhangar någonstans i vildmarken.Exemplen är inspirerade av Tommy Sundvalls serienovellsamling Äventyr i senkapitalismen. Men varje gång jag ser det ism-ordet, eller hör det, tänker jag: Varför sen? Är det en optimism, att snart slår denna kapitalistiska parentes över i något nytt och uppfriskande? Eller är det en pessimism, snart har kapitalismen kört slut på mänskligheten och då följer apokalypsen?Det sägs ju att det är lättare att föreställa sig jordens undergång än slutet på kapitalismen, så vad är det som tyder på att denna -ism nu ska ha nått sitt sena stadium?Faktum är att senkapitalism inte alls är något nytt ord, en tysk ekonom vid namn Werner Sombart myntade det redan vid sekelskiftet 1900. Ett sextiotal år senare etablerades det av en annan tysk, Ernest Mandel, i hans bok Spät Kapitalismus, översatt till svenska på 1970-talet och utgiven i två mastiga band. Marxisten Mandel skriver redan i förordet att han beklagar att han inte har hittat något bättre ord – senkapitalism refererar ju endast till kronologin och säger inget om hur sammansatt denna ism är. Men som nödbegrepp får det duga.Senkapitalismen kännetecknas enligt Mandel av att marknadsföring och krediter har fått fritt spelrum. Det leder, menar han, till internationalisering och centralisering av kapital, snabb teknologisk förnyelse och en expansion av servicesamhället. Och, som han också noterar, permanent upprustning, förgiftning av vatten och luft och förödd ekologisk balans. Samtidigt är de konkreta uttrycken av den senkapitalism Mandel tyckte sig se nästan rörande: Den privata skräddaren ersätts av masskonfektionsindustrin, skomakaren ersätts av skoaffärernas och skofabrikernas reparationsavdelning och tjänsteflickan eller städfrun av dammsugare, tvättmaskiner och diskmaskiner. Bra grejer ju! Lättare liv inte bara för de rika utan för alla, inte bara för män utan för kvinnor. Inte konstigt att senkapitalismen blev hegemonisk.Mandel skriver också, med symtomatiskt marxistiskt språkbruk, att varje enskild senkapitalist betraktar alla proletärer som potentiella konsumenter. Och det är där det syns att tiden har sprungit ifrån begreppet senkapitalism.För dagens starkaste kapitalägare, de digitala stormakterna, betraktar inte längre massan av människor som konsumenter utan som råvara. Det visar amerikanska Shoshana Zuboff i sin bok Övervakningskapitalismen. Hon beskriver hur de digitala jätteföretagen lägger beslag på alla former av mänskliga erfarenheter och säljer dem vidare till företag som vill förutse och styra människors beteenden. Detta har lett till en koncentration av rikedom, kunskap och makt som har höjt sig över allt demokratiskt grundat beslutsfattande.Övervakningskapitalismen är med andra ord luften vi andas, genom datorer, mobiler och surfplattor, genom övervakningskameror, smarta hem och sakernas internet.Och genom snedsprång som den uppkopplade dockan Cayla. Hon var en kommersiell succé 2014 – och hon var något annat än barbiedockorna i kassen på ytterdörren hemma hos mig. Genom sin uppkoppling kunde hon tala med den som lekte med henne. Men det hon hörde barnet säga såldes också som rådata till marknadsföringsindustrin och bland det hon själv sa till barnet fanns köpta reklambudskap från till exempel Disney. När det dessutom avslöjades att vilken hacker som helst kunde bryta sig in i tekniken och lyssna på barnet floppade den. Idag ställs Cayla ut på det digitala Museum of failure, misslyckandets museum.Zuboff skriver om övervakning, men digitaliseringen har också andra skadeverkningar, till exempel på vår hälsa. Detta är något som tänkande människor har anat i ett par årtionden men som forskning först på senare tid har kunnat belägga. Nu vet man att överanvändning av digitala medier är en viktig orsak till att allt barn och unga drabbas av olika former av psykisk ohälsa. Bland annat eftersom de inte får tid att sova. "Vi konkurrerar med sömnen – och vi vinner", som Reed Hastings, Netflix vd och medgrundare, har sagt.Så varför vinner inte sömnen, människans kanske allra mest grundläggande behov? Varför verkar de kritiker som kämpar mot den digitala kapitalismen vara chanslösa? Därför att kampen förs enligt kapitalismens spelregler, där pengar trumfar etik och där de som avtäcker dessa strukturer är dömda att förlora just eftersom de visar upp teknikens överlägsna styrka. Ett moment 22.Det handlar alltså inte bara om att övervaka människan utan om att kapa henne. Övervakningskapitalism blir följaktligen ett alltför smalt ord för att beteckna vår tid. Så vad ska vi kalla den? Den digitala stormaktstiden vore nog det mest rättvisande – men det är för långt. Så kanske är senkapitalism ändå det minst dåliga alternativet. Man kan ju stava det med z om man vill, zenkapitalism, för att visa hur kapitalet genom meditationsappar försöker tjäna pengar även på vårt alltmer förtryckta behov av att komma till ro. Eller så kan man stava det med sc – scenkapitalism, för att visa att vi lever våra liv på en digital scen för alla att ta del av.Men vad kommer då efter senkapitalismen? Ja, det måste väl bli sistkapitalismen. Då när vi alla har ett chip inopererat som gör att kapitaliserade upplevelser och erfarenheter spelas upp inuti våra kroppar och själar. Då behöver inget barn leka med något så primitivt som dockor, uppkopplade eller inte, det räcker att barnet känner en tillstymmelse till leklust så händer leken inom henne. Och då har hon – och vi alla – blivit marionettdockor som dinglar i de digitala strängarna.Katarina Bjärvall, författare och journalist

Vissa har har hävdat att Sanna Tahvanainens fokus på yttre attribut nedvärderar de historiska kvinnoöden hon gestaltar i sina romaner. Helena Fagertun funderar på om det inte är precis tvärtom. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är nyårsafton för drygt hundra år sedan när finlandssvenska Sanna Tahvanainens roman ”Den lilla svarta” inleds med klass. Första världskriget är slut och det glada tjugotalet står för dörren. I utkanten av festen står en mystisk ung kvinna; hon beskrivs som dimma eller cigarettrök. Ur sina klänningsfickor fiskar hon upp spegel och läppstift och börjar bättra på läpparna.Romanen om Coco Chanel är en del av en romantrilogi om historiska kvinnoöden som Tahvanainen publicerade mellan 2013 och 2019. Förutom Chanel handlar det i ”Körsbär i snön” om Sylvia Plath och om drottning Victoria av England i romanen ”Bär den som en krona”. Jag tar fasta på titeln, lägger böckerna som en krona på huvudet och försöker balansera runt med dem. Jag målar också läpparna i rött och sprutar på mig Chanel no. 5 i en föreställning om att jag, genom att ikläda mig attribut ur romanerna, ska bli den stilsäkra läsare som trilogin suktar efter.De här romanerna är nämligen ovanligt besatta av materiella ting: kläder, smink, parfym. Efter att ha köpt en blåvit bomullsklänning, en liten jacka kopierad direkt ur Diors sommarkollektion och en klänning med mexikanskt mönster fastnar Tahvanainens Sylvia för en grå regnkappa med blankt och tuggummirosa foder. ”Jag tar den!” utropar hon och konstaterar: ”Älskar ögonblicket när jag bestämt mig för att köpa något, så jag säger det igen och igen. / Jag tar den! / Jag tar den! / Jag tar den!”Jag betraktar böckerna jag nyss bar på huvudet. Boken om Chanel är utsmyckad med stiliserade pärlor som lossnar från ett halsband, den om Plath fångar en mörkröd läppstiftsmun bakom en fågelbur och drottning Victoria pryder själv sin bok, genom ett fotografi i helfigur, visserligen avklippt strax ovanför näsan.Det kan tyckas onödigt att dröja vid böckernas fysiska utformning, men eftersom utseende är så pass centralt i verken blir böckernas omslag också en viktig del av själva läsakten. Vissa recensenter har kritiserat främst ”Körsbär i snön” för att bokens fokus på yttre attribut nedvärderar den omskrivna historiska personen, men kanske är det tvärtom? Kanske måste böcker som berättar om kvinnoöden som de här ta fasta på just föremål som smink och parfym. De utgör centrala litterära teman hos en författare som strävar efter att uppvärdera både föremålen och kvinnorna som genom tiderna ägnat sig åt dem. Den stil som Tahvanainen presenterar för att ”matcha ett sådant perspektiv”, för att låna ett uttryck ur Sara Danius ”Den blå tvålen” (2013), har föga att göra med den hemingwayska isbergstekniken och mer med den balzacska löken: skalar man den hittar man ingen kärna – den innehåller flera lager av ytor och ytan är allt.Svarta klänningar finns i olika modeller i alla tre romaner och jag riktigt känner shantungens textur när jag för handen över omslaget till ”Den lilla svarta”. När jag sedan öppnar boken badar den i en äng av aldehydiska abstrakta blommor. För att få en liknande känsla för dofterna i ”Körsbär i snön” grottar jag ner mig i parfymentusiasternas diskussioner på Fragrantica om parfymer som Fabergés Tigress och Estée Lauders Youth Dew. Djupast sätter sig odörerna från upplösningen av ”Bär den som en krona” där drottning Victoria ligger i sängen och gluffar i sig sötsaker i en ätstörd misär – nedfallna matrester ruttnar under sängen, hakorna blir fler och fler och matfläckarna på kläderna täcks av broscher. Sorgen efter prins Alberts död täcks bokstavligt talat över med stil.Som Englands regent på 1800-talet var det själva livet som utgjorde drottning Victorias verk och vi möter henne från den lilla flickan som uppmanades att inte läsa böcker utan istället just bära dem på huvudet – viktigare än bildning var att få en bra hållning inför sin framtida kröning.Kanske är det Tahvanainens ambition att hitta ett nytt litterärt sätt att gestalta kvinnohistorien som gör att hon ofta närmar sig sina huvudpersoners öden från oväntade håll. ”Körsbär i snön” utspelar sig under den heta sommarmånaden juni 1953, när en ung Sylvia har blivit utvald att göra en praktikmånad på modetidningen Mademoiselle i New York. Valet att skildra denna period istället för att vända sig till någon av de mer mytomspunna delarna av Sylvia Plaths liv handlar inte enbart om att det var en viktig och förlösande månad för den historiska personen Plath utan minst lika avgörande för den västerländska litteraturen. Det är en sommar som knappt alls finns återgiven i Plaths dagböcker men som hon själv valde som startpunkt för debutromanen ”Glaskupan” (1963), i Christina Liljencrantz översättning: ”Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York.”I ”Körsbär i snön” erbjuds ett annat perspektiv på samma sommar och att det finns många fler möjliga berättelser om Sylvia Plath ger Tahvanainen en hint om redan i bokens inledande stycke: ”Jag borde heta Sylvior, inte Sylvia. Sylvior Plathor. Jag är pluralis, inte singularis. I mig finns hur många Sylvior som helst. En på varje sida. Ibland ännu flera.”I ”Den lilla svarta” följer vi Coco Chanels mest produktiva och framgångsrika period i 20-talets Europa. Att Tahvanainen väljer att skildra modeskaparens genombrottsperiod där både mode och affärer blomstrar, snarare än tiden när hon främst var känd för sin öppna antisemitism och samröre med tyska säkerhetstjänsten, tyder på att det främst är som kreatör och inte historisk person hon intresserar sig för Chanel.Här framträder modeskaparen som betonade att den lilla svarta klänningen inte i första hand skapades för mannen att betrakta utan för kvinnan att bära – det var viktigt att den hade fickor så att bäraren kunde lägga sina saker någonstans. Någonting liknande händer när Chanel pitchar doft för parfymören Ernest Beaux; det är för varandra och sig själva som kvinnorna ska lukta gott. Kanske kan Marilyn Monroes uttalande om att hon om natten inte bar mer än några droppar Chanel no. 5 ses som det ultimata beviset på att Chanel lyckades med sin ambition. Tahvanainen låter Chanel säga att kvinnorna ”ska börja längta efter någonting de inte ens visste att de saknade”.Det är inte förrän jag läser Tahvanainens trilogi som jag inser hur mycket jag har längtat efter just det här: en prosa där traditionellt sett kvinnliga företeelser som mode och parfym genomsyrar allt från omslag till innehåll och litterär stil. Eller för att travestera Coco Chanel i parfymtillverkartagen: Kanske är det så att för att få en roman om kvinnor ur historien att kännas naturlig, måste det ske på konstgjord väg.Helena Fagertun, författare och översättareLitteraturSanna Tahvanainen: Körsbär i snön (2019), Den lilla svarta (2016) ochBär den som en krona (2013). Alla utgivna på Schildts & Söderströms.BildenCoco Chanel, foto av Marion Golsteijn: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Coco_Chanel_tentoonstelling.JPGDrottning Victoria (här som prinsessa), målning av George Hayter (1792–1871): https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Princess_Victoria_and_Dash_by_George_Hayter.jpgSylvia Plath, foto av Vicile: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:To_be_sylvias_daughter.jpg

Alla som arbetat på kontor vet att de sista spåren av civilisationen kommer utgöras av ett par matlådor som ingen orkat ta med sig hem. Konstnären Sven Holmberg vittnar om livet i lunchlådans epok. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Är du en person med en lunchlåda på jobbet? I så fall, diskar du den direkt i lunchmatsalen efter att du ätit? Eller tar du med den hem för att du har en diskmaskin som kan göra det åt dig? Har du flera stycken mindre lunchlådor så att du kan ha tacos med dig? Du har kanske rester med majs och tomat från fredagen när hela familjen kollade På spåret tillsammans. Lunchlådan avslöjar så lätt en tacofredag. Jag har sett den i olika former sen jag började arbeta på socialtjänsten i Malmö. Lunchlådor i glas, plast, proffsplast, flaskor, glassförpackningar som lunchlåda.Förr var lunchlådan tillverkad i metall. När männen på industrin började gå från hemmet för att utföra sina jobb behövde de fylla på med energi under arbetsdagen. Lådorna skulle vara slitstarka i fabriksmiljöerna de befann sig i. Innehållet bestod ofta av en smörgås. Jag läser om Sven Eric Bucht, vår tidigare landsbygdsminister, om att han alltid förvarade sin lunch i en så kallad unikabox. Den har utseendet av en skolåda och var populär på 40 och 50-talet. Arbetarna spände ofta fast boxen på cykelns pakethållare. Jag tycker den ser stor och otymplig ut. Svårdiskad. Ohygienisk. Mackor som bara skvalpar omkring när dessa industrimän tempocyklar över kullersten och trottoarer så att brödet kastas mot unikaboxens väggar. Kvar bara sliten macka i en stor låda men de skulle ju äta. Lunchlådan var fortfarande bara en symbol för överlevnad och det fanns ännu ingen pasta- eller kebabvagn i närheten av industrin, belägen strax utanför den stängda grinden.Lunchlådorna i plast som många använder idag kom på 70-talet. Estetiken tilltalar mig inte men vi älskar plast. Hela haven är fyllda med plast. Lätt att diska. Lätt att tappa. Mjuka ljud. Lunchlådan är till för den som inte har råd att äta ute. Inte heller tid att lämna kontoret. Men det gör inget för vi tycker om att göra långkok och förpacka i frysen. Då sparar vi både tid och pengar.Vår egen lunchmatsal på socialtjänsten stängdes för fyra år sedan. Inrättningen i källaren ser ut som ett gammalt skolkök. Allt i metall och kakel. Kastruller i hyllor som jag förr kunde spegla mig i, men som nu är täckta med ett tunt hölje av damm. Jag kan se att något levde här förut, ser framför mig hur anställda småpratade i kön, samtal som knöt ihop löst bekanta kollegor, jag tänker på det som en förenande kraft, jag undrar om det betydde något? Lunchlådan på vårt kontor är något annat än den kollektiva kantinen. Den är personlig. Innehållet är en berättelse, en privat och intim förtrogenhet, kollegor bär på sina lunchlådor i korridoren, eller förlåt, de struttar runt med dem i korridoren, går till mikrovågsugnarna i köket, som påminner om en väntsal, tills det säger pling, och när de öppnar locket så avslöjar de sig. Vad de har gjort i sina hem. Skapat med sina egna händer. Råvaror för olika mycket pengar.Jag är en aktivist. Jag äter fil och flingor eller färdigsoppa. Jag får frågor. Om inte jag lagar mat hemma, och när jag säger att jag gör det, att jag lagar mat hemma, så kollar de konstigt på mig, för frågan är då varför jag inte lagar mer mat, så att det blir över, så att jag kan ta med den maten till jobbet, i en lunchlåda, en vanlig låda bara, i plast, och svaret är att jag inte är tillräckligt effektiv. Jag är heller inte tillräckligt sparsam. Jag passar inte in i vårt system där man på söndagen gör matinköp för resten av veckan för att vardagen ska flyta på utan hinder. Jag har ingen ork. Jag har inte tid att packa in all mat i olika fryslådor efter att jag ätit.Jag intalar mig att mitt liv är större än så. Mitt liv är större än att ta med mig lunchlåda till jobbet. Jag orkar inte diska. Jag orkar knappt laga mat. Jag orkar knappt tjäna pengar. Mitt motstånd mot lunchlådan är en revolt mot förväntningarna, mot vardagen, den planerade ekonomin och sparsamheten, jag vill inte.Jag vill inte visa mig, inte utrycka vem jag är. Därför avstår jag från att ta med en egen lunchlåda till jobbet. För jag antar, att vi är vad vi äter, och jag antar att paradoxen är, att jag är vad jag inte äter. I industrimännens smörgås fanns åtminstone en slags integritet. Ett värnande av privatlivet, en överenskommelse om att inte hålla på att mixtra, det är unikabox och sen är det skinka eller ost. Punkt. Idag fylls vårt mediala intag av köksguden tillika julvärden Tareq Taylor, eller Leif Mannerström som vispade bearnesås i tv och Tina Nordström som lanserade ordet jättegott till hela svenska folket. Mat har slutat handla om överlevnad och handlar idag om färg, smak, identitet och politik och lunchlådan är allt detta. En minimal lunchlåda och du är liten i maten. En liten lunchlåda med lite mat i kan se ut som ganska mycket mat. En stor lunchlåda med mycket mat och du får klappar på ryggen för du släpper det där smalhetsidealet, men det är också politik, eller är det bara jag? Hur ska vi någonsin veta?När jag ser den hemgjorda maten i lunchlådan ser jag mina kollegors liv framför mig. Hur någon bråkat med partnern över lasagnen, en demonstrativ suck över en för stark krydda, eller hur släktträffen hamnade i lådan till på måndag, kött eller vegetariskt som ett aktivt ställningstagande och hur spaghettin sätter sig på kroppen, jag hör ljuden av vällust från munnar som vältrar sig i sina egna verk i en mikronarcissism. En lunchmatsal med en klassisk dagens skulle idag vara en hånfull kränkningsfabrik mot våra säregna preferenser. Smörgåsen är utbytt mot en personlig gränslöshet och kanske behöver vi lunchlådan mer än vad lunchlådan behöver oss.Jag har aldrig haft en vilja att avslöja vad jag lagar till mig själv om kvällarna när jag stängt ytterdörren efter mig, jag har aldrig velat få frågor om det, jag har aldrig velat att någon ska intressera sig för det heller. Jag vet inte vad du själv gör med dina rester. Personligen slänger jag dem.Sven Holmberg, konstnärLänk till bildernas creative commons-sidor:https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Girl_worker_at_lunch_also_absorbing_California_sunshine,_Douglas_Aircraft_Company,_Long_Beach,_Calif._LOC_2179923542.jpghttps://commons.wikimedia.org/wiki/File:Box-veggies-and-two-apples.jpg

Den algeriske författaren Kamel Daoud skärskådar det koloniala arvet genom att skriva fram motberättelser. Dan Jönsson läser en författare som bygger något nytt av kolonialismens kvarlämnade rester. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om den europeiska kolonialismen har en litterär urkund tänker jag mig att det måste vara Daniel Defoes berättelse om Robinson Kruse. Defoes klassiska äventyrsroman skildrar ju i grund och botten ett exemplariskt civilisationsprojekt, där den skeppsbrutne Robinson under sin långa isolering ståndaktigt håller fast vid den västerländska kulturens former: upprättar en tideräkning, anlägger odlingar och befästningar, klär sig i uniform vid viktiga tillfällen, skriver lagar och så vidare. Men varje civilisationsprojekt kräver ett föremål för processen, en undersåte, och när Robinson efter många år av ensamhet möter den ädle vilden Fredag blir det den händelse som i ett slag motiverar hela den fantastiska historien. Äntligen får alla mödorna en mening när han till slut får undervisa Fredag i att bära kläder, respektera förordningar och prata engelska.Som alla urkunder har Defoes roman genom åren inspirerat tvivlare till gensagor och kätterier. När fransmannen Michel Tournier många år senare skriver sin motberättelse ”Fredag” vänder han på kikaren och låter istället Robinson förvandlas. Fredags lättsamma inflytande får den självutnämnde guvernören att släppa sitt trista och fruktlösa civilisationsprojekt, kasta sina obekväma kläder och istället ge sig hän åt en tillvaro av lek och fantasi – för att citera bokens undertitel: ett liv i frihet.Så här ett halvsekel efter Tournier känns den sortens sorglösa civilisationskritik kanske optimistisk, rentav naiv i överkant. I dagens postkoloniala värld säger nog många som Gandhi gjorde inför frågan vad han ansåg om den västerländska civilisationen: ”det vore en god idé”. Så när den algeriske författaren Kamel Daoud på nytt väcker liv i Robinsongestalten i sin originella essäbok ”Le peintre dévorant la femme” (Målaren som slukar kvinnan) från 2018 är det i en minst sagt annorlunda skepnad. Boken utspelar sig under en natt på Picassomuseet i Paris, där författaren har stängt in sig för att ensam begrunda en specialutställning med den svit erotiska porträtt som Pablo Picasso utförde av sin unga älskarinna Marie-Thérèse. För Daoud blir det till en konfrontation med den västerländska kulturens kärna, på en gång lockande erotisk och våldsamt hotfull. I Picassos sönderbrutna nakenakter ser han en rå, kannibalistisk drift som i hans egen muslimska kultur är något som till varje pris måste tyglas, förnekas, sublimeras. För att på något sätt hantera sin kluvenhet uppdiktar han åt sig en följeslagare, ett fundamentalistiskt alter ego med namnet Abdellah, Guds tjänare, och föreställer sig honom just som en Robinson, förfärad inför all denna ogudaktiga nakenhet och brutala erotik. Han citerar Defoes roman, när Robinson upptäcker resterna av kannibalernas människooffer på stranden: ”Jag såg tre kranier, fem händer, tre eller fyra ben, fotben och en massa andra kroppsdelar.” Är, frågar han sig roat, inte det en rätt bra beskrivning av Pablo Picassos ”Figurer på havsstranden”?Den här tankegången, att det västerländska kolonisationsprojektet i vår tid slår tillbaka mot sitt ursprung, är något som genomsyrar Kamel Daouds författarskap. Född 1970 slog han igenom stort redan med sin första roman ”Fallet Meursault” 2013. Meursault är från början huvudpersonen och berättaren i Albert Camus klassiska ”Främlingen”, en känslokall och desorienterad dagdrivare som en stekhet eftermiddag på en strand i Algeriet skjuter ihjäl en namnlös ”arab” utan att kunna förklara varför. I Daouds version är det Meursault själv som är författare till romanen, här med titeln ”Den Andre”, och historien berättas från andra sidan, av offrets bror, som i alla år har levt med mordet som en efterhängsen skugga. Till skillnad från Meursault, som visserligen döms och straffas för sitt brott men samtidigt lyckas förädla det till konst, ett stycke odödlig litteratur, så blir mordet för brodern till ett sår som aldrig läker. Mördarens talang, förklarar berättaren, är det som gör hans brott perfekt, offret nämns aldrig ens vid namn och istället får de efterlevande finna sig i att vara ”fast i kulisserna till ett mästerverk vars existens de inte har känt till”, som han uttrycker det.”Fallet Meursault” kan läsas som en allegori över det självständiga Algeriets svåra kamp för att frigöra sig från den franska kolonialmaktens skugga. Kulturellt inte minst: precis som Meursault i sin roman kan undgå att nämna en enda ”arab” vid namn förblir den algeriska kulturen i sitt förhållande till ”väst” på ett liknande sätt kolonialt  stum och ansiktslös. Självklart förväntas man i syd känna till Camus och Picasso – men den arabiska världens klassiker, vad vet vi om dem? ”Efter självständigheten”, säger Daouds berättare till sin åhörare på kaféet där de sitter – ”ju mer jag läste av din hjältes böcker, desto mer fick jag känslan av att stå och pressa ansiktet mot fönsterrutan till en festsal där varken min mor eller jag var inbjudna. Allt försiggick utan oss. /…/ Hela världen är evigt behjälplig till samma mord i fullt solljus, ingen har sett något och ingen har sett oss försvinna.”Kamel Daouds kritik mot kolonialismens berättelser ropar på ett alternativ. Hur skulle då det kunna se ut? En skrift som inte tar, utan ger liv? En helande, ”helig” skrift som till skillnad från religionens urkunder inte kräver underkastelse, utan befriar? I Daouds andra roman, ”Zabor eller psalmerna” från 2017, är berättaren en ung man i en liten by på den algeriska landsbygden som har en ovanlig gåva: han har nämligen upptäckt att han genom att skriva kan förhindra att en människa dör. Ryktet sprider sig förstås, hoppfulla anhöriga kallar honom till den ena dödsbädden efter den andra och den lilla byn blir med tiden full av pigga hundraåringar. Men när det en dag plötsligt är hans äldre halvbror som står utanför dörren med budskapet att deras far ligger för döden ställs Zabor inför sitt livs dilemma. Vill han verkligen hjälpa sin far, som i hela hans liv har föraktat och avvisat honom? Och även om han vill – med vilka ord, vilken berättelse skulle det överhuvudtaget vara möjligt?”Zabor” är en stökig, konstnärligt ganska spretig men samtidigt oerhört tankerik roman där språket, eller snarare idéerna om språkets magi, står i centrum. Den livräddande Zabor har förstås likheter med Shehrazade i ”Tusen och en natt”, som med sina sagor stillar den grymme sultanens blodtörst. Men Shehrazade räddade ju bara sig själv, anmärker Zabor nog så riktigt. Finns det ett språk, en saga som gör mer än så? Återigen finner Daoud ledning hos Robinson Kruse – men den här gången inte hos den vilsnekomne västerlänningen som ensam följer okända spår i sanden, utan hos Polly, papegojan som Robinson tämjer och lyckas få att säga fem ord: ”Stackars Robinson, var är du?” Zabor känner tanken svindla när han föreställer sig papegojan i sitt träd, långt efter att Robinson har lämnat ön, evigt mässande sitt ”Stackars Robinson”. Jag förstår honom. En ödsligare, mer gripande bild av det koloniala språkets både kraft och vanmakt är svår att tänka sig. ”Var är du?” En civilisation som inte svarar på den frågan är ingen civilisation.Dan Jönsson, författare och essäistLitteraturKamel Daoud: Le peintre dévorant la femme. Stock, 2018.Kamel Daoud: Zabor eller psalmerna. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2018.Kamel Daoud: Fallet Meursault. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2016.Michel Tournier: Fredag eller Den andra ön. Översättare C.G. Bjurström. Albert Bonniers förlag, 1973.

Charlotte Brontë axlade inte konstens klimatansvar, ändå har hon bidragit till minskat bilåkande. Författaren Isabella Nilsson reflekterar över den eventuella nyttan med konst och människor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Uppläsare Sofia Strandberg.I klimatkristider och andra humanitära kristider är det naturligt att vi ställer oss frågan om konstens och kulturutövarnas roll och ansvar, deras potentiella bidrag till problemets lösning. Men inte sällan uppmuntras – eller snarare åläggs – konstnären att bli aktivist. Hur ska konst vara skapt, frågar vi oss, för att effektivast förändra världen?Jag tycker att den som får en sådan fråga bör svara som Stina Oscarson:  ”att den förändring konst har möjlighet att skapa ligger bortom vår föreställningshorisont”. Oscarson tror att konst absolut kan förändra världen, men att vi aldrig kan förutspå exakt på vilket vis. “Det kan alltså gå hur som helst. Och det är att sätta sig på mycket höga hästar om man tror sig kunna kontrollera resultatet. Att kunna förutse vilka tankar och känslor som i mötet med konsten kommer att väckas inom en människa och vad hen sedan väljer att göra med dessa”, skriver hon. Låt mig ta ett exempel från mitt eget liv:I november, när de två kilometrarna mellan mig och mataffären ligger inbäddade i ett yllefuktigt töcken av mörker, regn och snålblåst, finns det bara en enda person i världen som kan övertyga mig om att avböja mammas erbjudande om bilskjuts, till förmån för en klimatförnuftig utsläppsfri promenad. Denna enda person skulle ha kunnat heta Greta, men eftersom jag är en obotlig romantiker och verklighetsfrånvänd bokmal med en ofrivillig dragning åt tragik och patetik, så heter hon Jane. Jane Eyre, närmare bestämt. Bara genom att hela vägen till affären unna mig själv att leka att jag är den i stormnatten irrande romanhjältinnan Jane Eyre, som hjärtekrossad och tappert och övergivet stretar sig fram över den karga engelska heden – så blek! så febrig! så modig! – lyckas jag uppbåda tillräckligt med själsstyrka för att följa mitt klimatsamvetes röst. (Mr Rochester! yrar jag när jag utmattad segnar ner på en bänk vid självscanningsapparaterna.)På sanning: mer än någon annan konst har Charlotte Brontës romantiska svärmerier på detta sätt bidragit till minskat bilåkande i mitt liv. Ändå saknar hennes romaner varje tillstymmelse till klimataktivistiskt budskap eller ögonöppnande miljömedvetenhet. Inte en enda liten fjuttig konstnärlig gestaltning av flygskam kan hon erbjuda läsaren. Charlotte Brontë är helt enkelt inte en författare som axlat konstens klimatansvar. Det beror säkert delvis på det faktum att hon varit död i sisådär 150 år, men likväl: romanen “Jane Eyre” borde inte kunna räknas till sådan konst som har kraft att minska människors koldioxidutsläpp och hjälpa dem att ställa om till en miljömässigt hållbar livsstil. Ändå måste vi, givet min nyss återgivna empiriska erfarenhet, räkna “Jane Eyre” till just sådan konst. Jag är alltså ytterst benägen att hålla med Stina Oscarson. Jag tror att kulturen lika väl som naturen mår bäst av artrikedom och mångfald. Litteraturen behöver talskrivare som Greta Thunberg, den behöver kärleksromanförfattare som Charlotte Brontë, den behöver kulturskribenter som Stina Oscarson, och kanske till och med en nonsenspoet som undertecknad. Vi författare kan liksom inte helt egenmäktigt och självrättfärdigt låta kalhugga bokskogen i syfte att plantera nyttoväxter i dess ställe. Ett sådant tuktande vore sorgligt kontraproduktivt och dessutom fåfängt på gränsen till storhetsvansinnigt.Mångfaldens nödvändighet gäller, det tåls att inskärpas, naturligtvis inte bara för litteraturen och konsten men också för livet i stort. Även den förändring ett människoliv kan skapa ligger bortom vår föreställningahorisont. Vill säga, att bedöma huruvida ett liv är “lyckligt” eller “olyckligt” är kanske inte oöverstigligt svårt, om inte annat kan man ju fråga den som livet tillhör. Men att bedöma huruvida ett liv är “nyttigt” eller “onyttigt”, det är omöjligt. Varken livets ägare eller någon annan människa har den typ av överblick som skulle krävas. Ett till synes meningslöst och förspillt liv kan mycket väl utgöra en bit i ett ännu inte färdiglagt världspussel. Alla tråkiga intetsägande helgrå pusselbitar kanske tillsammans bildar hjältens listiga lösskägg, eller mynningen till en magisk grotta, eller en hundvalps mjuka päls. Medans tvärtom en vackert brokig pusselbit med glitter och silverstänk kanske visar sig utgöra en bit av den onda trollkarlens trolldryck! Så menar till exempel Nietzsche när han i Den glada vetenskapen påpekar att fastän en väldigt genial individ bidrar med mycket gott till världen kan hennes samlade inverkan på mänskligheten ändå vara skadlig. Detta eftersom, förklarar han, mindre heroiska naturer riskerar att gå under när de försöker leva med geniet som förebild; den lilla skarans hjältedåd väcker den stora massans självförakt. Spontant kan jag ju tänka då, att i så fall kanske vi klenare människor behöver jobba lite på vår självkänsla, snarare än att lasta genierna för deras oefterhärmliga genialitet. Men Nietzsche har en poäng: det är fullt möjligt att orsaka skada med det bästa man har, och lika möjligt, måste vi anta, att komma till nytta och vara till glädje med sitt livs sämsta. Vi repeterar Oscarsons ord “Det kan alltså gå hur som helst. Och det är att sätta sig på mycket höga hästar om man tror sig kunna kontrollera resultatet.”För egen del var jag under många år heltidssjukskriven till följd av svårt tvångssyndrom. Periodvis oförmögen att lämna lägenheten, insnärjd i min egen paranoida värld av magiskt tänkande, har jag knappast varit sinnebilden av en nyttig samhällsmedborgare. Ofta har jag känt mig värdelös, och också faktiskt varit det, enligt mångas sätt att räkna. Men kanske kommer även mitt nervösa livsverk att gå åtminstone plus minus noll till slut? Det positiva behöver som vi har sett inte alltid ha sin upprinnelse i något positivt.  Även något otrevligt kan på märkliga omvägar få oväntat trevliga följder. För att citera min lillasyster, som en morgon fundersamt mellan müslituggorna utbrast:“Isabella, tror du inte man skulle kunna bygga en nöjespark baserad på dina tvångstankar?”Hm. Osvuret är bäst. Men det man förlorar på gungorna tar man igen i karusellen. Soten är boten och boten är soten – och såväl soten som boten är, om vi ska tro på vad en väldigt vis man en gång sade, tomhet idel tomhet och ett jagande efter vind.Isabella Nilsson, författare även känd som NonsensprinsessanI texten refereras till en text av Stina Oscarsson i Svenska Dagbladet den 6 augusti 2019. Artikeln endast tillgänglig för prenumeranter: https://www.svd.se/a/8mxypd/inte-kulturens-uppgift-att-radda-demokratinBilden är en illustration baserad på Georges Michels (1763-1843) målning "Moorland, The Storm Cloud": https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Georges_Michel_(1763-1843)_-_Moorland,_The_Storm_Cloud_-_35.534_-_Burrell_Collection.jpg och ett fotografi av skådespelerskan Charlotte Thompson (1843-1898) i rollen som Jane Eyre: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Charlotte_Thompson_as_Jane_Eyre_-_NYPL_ps_the_2712.jpg

Hur gör man för att undvika ett samhälle styrs av blind tro på lagtextens bokstav? Frilansskribenten Vincent Flink Amble-Naess berättar om juryräddningens viktiga roll i USA:s historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hudsonflodens utlopp i Atlanten såg under 1700-talets första hälft inte mycket ut för världen. Ursprungsbefolkningen hade kallat platsen för manahahtán, platsen där bågarna spänns, men nu var de fördrivna. På ett skär i bukten skulle man 150 år senare låta resa en staty i ärggrön kopparplåt – the Statue of Liberty – men än så länge var sikten klar. Den som närmade sig platsen från havet kunde vid horisonten skönja konturerna av en mindre handelsstad, med tullhus, bodar och magasin. Namnet New York hade staden fått efter sin förste beskyddare, hertigen av York. I vår tid betraktas den inte sällan som världens mittpunkt, men än så länge var platsen inte mer än en obetydlig kolonialprovins i det brittiska imperiets utkant.När Högsta domstolens ledamöter sammanträdde i New Yorks stadshus den 4 augusti år 1735 var det därför knappast en internationell angelägenhet. Men bland lokalinvånarna rådde det stor uppståndelse. Fallet gällde tidningsmannen och typografen John Peter Zenger. I åratal hade han spridit rykten om att provinsens kungliga guvernör, William Cosby, hade missbrukat sitt ämbete och gjort sig skyldig till nepotism. Zenger hade retat gallfeber på myndigheterna, och nu stod han åtalad för uppvigling.I väntan på rättegång hade han fått tillbringa 8 månader i fängelse, men nu skulle han få upprättelse. I rättssalen argumenterade försvarsadvokaten i timmar. Slutledningarna var vattentäta, tycktes det, och bevisen var övertygande. Visst hade Zenger låtit trycka texterna, men guvernör Cosby var skyldig och rättvisan krävde hans avgång.När domaren tog till orda vände han emellertid på saken, och förklarade att advokatens resonemang var irrelevanta. Även om Cosby var skyldig hade Zenger ingen rätt att skriva om det. Också sanna anklagelser kunde nämligen klassas som uppvigling. Zengers granskningar hade undergrävt förtroendet för myndigheterna, och därigenom äventyrat den samhälleliga stabiliteten. Juryn mer eller mindre instruerades att finna den tilltalade skyldig. Advokaten var chockad. Av misstag hade han alltså råkat erkänna sin klients brott. Ett brott som kunde ge hans klient en livstid i fängelse, det vill säga: om myndigheterna inte valde att hänga honom.Åklagarsidan klappade händerna när domaren hade hållit sin utläggning. De oregerliga amerikanarna var satta på plats, och kolonisatörerna kunde pusta ut. Allting var avgjort, tycktes det. Men efter att juryns förman hade rest sig upp och meddelat sin samlade bedömning blev det knäpptyst i salen. Zenger befanns vara oskyldig till brottet, trots att hans ombud hade erkänt å hans vägnar.Jurymedlemmarna förstod naturligtvis att Zenger i lagens mening var skyldig. Ändå valde de att fria honom, eftersom han i moraliskt hänseende hade uppträtt oklanderligt, ja till och med berömvärt. Och de lyckades i sina föresatser. När Zenger dagen därpå lämnade fängelset genom huvudentrén var han en fri man. Segern firades med biffstek och bayerskt öl på the Black Horse Tavern. Kanonerna sköt salut till hans ära.Denna triumf för rättvisan hade varit otänkbar om det inte vore för det amerikanska jurysystemet, som har levt vidare in i våra dagar. Ur ett svenskt perspektiv kan det te sig underligt att en samling slumpmässigt utvalda individer utan juridisk utbildning tillåts avgöra utfallet i en rättegång, men för amerikanerna är processen en självklar del av demokratin. Så här går det till:Efter förhandlingen i rättssalen drar sig jurymedlemmarna tillbaka till ett separat konferensrum. De överläggningar som sedan påbörjas är belagda med sträng sekretess. Tidigt i processen utses därför en förman, som sköter kommunikationen utåt. I normalfallet kommuniceras endast huruvida den tilltalade har befunnits vara skyldig eller oskyldig till brottet. Varken domaren, åklagaren eller försvarsadvokaten har rätt att få reda på jurymedlemmarnas bevekelsegrunder. Ett fällande juryutslag kan i specialfall tillbakavisas av domaren, men ett friande kräver en formell överklagan, vilket inte alltid beviljas.Detta faktum gör det möjligt för juryn att låta en i lagens mening skyldig person gå fri från straff. Fenomenet kallas på engelska för jury nullification, eller juryräddning. Zengers fall är ett av de tidigaste kända exemplen.Insikten om att det ibland är vår plikt att frångå lagens bokstav är urgammal. Ett välkänt exempel är Jesus uppmaning i Lukasevangeliet, om att ta åsnan ur brunnen på sabbaten. Orden var inte menade att avskaffa vilodagen, vilket är viktigt att hålla i minnet. Tvärt om var undantaget tänkt att bekräfta regeln. Eller som det heter i Matteusevangeliet: Jag har inte kommit för att upphäva lagen, men för att fullborda den.Fariséerna och de skriftlärda hade naturligtvis sina invändningar, men faktum kvarstod: Tog man inte djuret ur brunnen, så drunknade det. Och inte nog med att bonden då förlorade sin åsna, kadavret skulle dessutom förorena vattnet – vilket i den judeiska hettan kunde innebära en dödsdom. Sådana konsekvenser var oacceptabla. Sabbaten fick vänta.Alla tycks emellertid inte ha lärt sig sin läxa. Också våra dagars skriftlärda har nämligen sina invändningar. I modern tid fördöms juryräddningar av i stort sett samtliga av USA:s domare. Åtgärden innebär en form av självsvåld, menar man. Men på senare tid har tillvägagångssättet också lyfts fram som något positivt, inte minst av röster inom akademin.Forskarnas ställningstaganden motiveras inte sällan av antirasistiska resonemang. Enligt somliga är landets lagstiftning nämligen oproportionerligt sträng mot afroamerikaner och andra minoriteter. Dessutom har forskarna historien på sin sida. Det är tydligt att de som stiftade den amerikanska grundlagen avsåg att jurymedlemmarna skulle pröva saken inte enbart i juridiskt hänseende utan även i moraliskt.Under månaderna innan grundlagen ratificerades publicerades en skriftsamling – the Federalist Papers – där den föreslagna lagtexten avhandlades i detalj. Samlingen författades av politikerna – och sedermera grundlagsfäderna – Hamilton, Madison och Jay. I dessa texter beskrivs jurysystemet inte enbart som ett försvar mot tyranniska arvsmonarker utan även mot domare och folkvalda. John Adams, som var landets första vicepresident, skriver utförligt om saken i sin dagbok. Det är jurymannens plikt, skriver han, att fälla sitt omdöme i enlighet med sitt samvete – också då detta står i strid med lagen.I förstone kan det tyckas underligt att juryn ska tillerkännas sådan makt. En lag är trots allt resultatet av en demokratisk process, och därför ett uttryck för folkviljan. Varför skulle en liten samling slumpmässigt utvalda ha mera rätt än hela befolkningen? En del av svaret står att finna i faktumet att lagstiftarna sällan kan förutse varje potentiell tillämpning. I särskilda fall riskerar denna omständighet att ge upphov till orättvisa domar. När en människa ställs inför det individuella fallet är det däremot lättare att göra en rättvis bedömning. Kanske fattar man sympati för den åtalade, som vid närmare påseende framstår som blott ett offer för omständigheter. Jurysystemet är alltså inte enbart ett skydd mot maktens illvilja, som i Zengers fall, utan även mot dess dumhet och brist på förutseende.Än idag kvarstår möjligheten till juryräddning i det amerikanska rättssystemet. Ibland händer det också att den tillgrips. Det är när bevisen är överväldigande och lagen är hopplöst tydlig; när saken tycks vara avgjord på förhand, och det enda som fattas är en ren formalitet. Då reser sig juryns förman från bänken, harklar sig och talar. Och i domstolens marmorsal hörs ekot av hans stämma, som en påminnelse om att folket har makten och inte tjänstemännen. Och det ekar i kongressbyggnaden, i försvarshögkvarteret och i presidentens vita hus. Och orden får väggarna att skälva:Vi finner den tilltalade oskyldig.Vincent Flink Amble-Naess

Vad händer med med litteraturen om vi tillåter oss att se bortom kategorier som sant och falskt och istället låter oss fångas i fiktionen och dess logik? Det frågar sig Lars Hermansson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna."Det vi betraktar med vämjelse när det uppträder i verkligheten gläder vi oss åt att betrakta på bild", skriver Aristoteles i sin Poetik. Något jag tror de flesta skriver under på. Vem vill läsa om rimliga och allmänt trevliga personer i en skönlitterär text, när man kan få läsa om orimliga och allmänt jobbiga. Men ibland tycks det som Aristoteles devis inte gäller. Efter att poeten Katarina Frostenson 2019 tvingats bort från Svenska Akademien i samband med att hennes make dömts för våldtäkt, skrev hon de skönlitterära böckerna K och F som har sin utgångspunkt i händelserna. Det är två rasande och samtidigt hudlösa skildringar av Frostensons tid efter det stora fallet. Hon har förlorat varje gnutta av den prestige hon en gång hade i en sådant överflöd. Hon gestaltar detta trauma litterärt, och allt en så gott som samstämd svensk kritikerkår ropar, är : det är inte sant. Det vill säga att hennes make, Jean Claude Arnault, skulle vara oskyldig och allting en konspiration orkestrerad av feministerna på Dagens Nyheter – ett av de viktigaste forumen för debatten om vad som inträffat i Svenska Akademien. Nej, det är förstås inte sant. Men hur känns det att uppleva det som sant? Hur hanterar en människa ett tronfall som det Frostenson råkade ut för.När jag läste hennes böcker kände jag, mer än något annat tror jag, genans. Eftersom jag identifierade mig med berättaren som med vilken romanfigur som helst kände jag mig illa berörd, snarare än arg, när hon vägrar inse att maken nog måste ha begått åtminstone några av de övergrepp och våldtäkter som så många kvinnor vittnat om. Och när hon liknar sitt och makens öde med paret Dreyfus och andra hjältar i kulturhistorien känner jag skammens rodnad spridas över kinderna. Samtidigt blir jag rörd över det grandiosa i berättarens kärlek till den numera brutne maken som i F hasar omkring i fångkläder på en anstalt i västsverige. Hennes okuvlighet i förhållande till den offentlighet som dömt henne är imponerande. Hon är storslagen och pinsam på samma gång, en tragisk hjältinna. Boken skulle inte ha varit hälften så intressant om Frostenson pudlat och bett om att få komma tillbaka in i värmen.En annan författare som råkat ut för förminskande läsningar med sanningen som tillhygge är J T LeRoy. Fast i fallet LeRoy var det inte verklighetsbeskrivningen som befanns falsk, utan författarens identitet. LeRoy hyllades internationellt av såväl kritiker som läsare, för romanen Sarah och berättelsesamlingen Hjärtat är bedrägligast av allt i början 2000-talet. Bägge böckerna kan kallas autofiktiva, de bygger enligt författaren och marknadsföringsapparaten på självbiografiskt stoff, bearbetat till fiktion. Det handlar om sexuella övergrepp i barndomen, prostitution, droger, fosterhem, misshandel, en helvetisk uppväxt helt enkelt, som LeRoy lyckas göra angelägen litteratur av.Frågan är om vi skulle ha läst böckerna med samma inlevelse och empati om de varudeklarerats som ren fiktion, och författaren beskrivits som vit medelålders medelklass och hetero. Antagligen inte, för när det kommer fram att den förtjusande och fortfarande tonårige J T LeRoy som frotterar sig med kändisar som Madonna, Tom Waits och Courtney Love, inte har skrivit böckerna, utan att det är hans manager och allt i allo, Laura Albert, som är den verkliga författaren, ja då blir det förstås skandal. Det hjälper inte att Laura Albert bedyrar, och även lyckas bevisa, att det är hon, som alltså har skrivit böckerna, som har haft den där hemska barndomen. Varudeklarationen var falsk och såväl läsare som kritiker vänder sig bort från det gryende författarskapet som aldrig tog fart igen efter avslöjandet.Litteraturvetaren Kenneth Lindegren menar i sin bok "Litterära fabrikationer" att den sortens reaktioner är rimliga och ofrånkomliga, det går inte att bortse från den så kallade paratexten, och med den avser han inte bara förlagsformalia som baksidestext, genrebeteckning, kolofon etcetera, utan även författarintervjuer, pressutskick, marknadsföring, allt det där som ramar in boken och föreslår möjliga, oftast mer eller mindre biografiska, läsningar.Ju mer paratext desto mindre litteratur, skulle man kunna säga; ju mer boken som säljbar produkt lyfts fram, vid boksigneringar och i tevesoffor där pikanta detaljer från författarens liv ska skänka autenticitet åt texten, desto mindre utrymme för läsarens egna tolkningar och erfarenheter. Men om man mixtrar med den omkringliggande paratexten i annat syfte än att sälja fler böcker, ja då kan det ruckas lite på den där hierarkin mellan verklighet och text som är så förhärskande i vår tids litterära offentlighet.En som ägnat sig åt det är den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck Nielsen, eller Madame Nielsen som hon numera kallar sig, som ofta uppträtt under olika alias och utmanat det faktiskas gränser genom att iscensätta händelseförlopp ute i verkligheten som hon sedan dokumenterat och återgestaltat på olika sätt, bland annat i romanform. Här är det återgestaltningen – romanen, pjäsen, scenframträdandet – som i bästa fall framstår som sann, i kraft av sin form, sin inre trovärdighet, inte den bakomliggande verkligheten, för den har ju upphovspersonen varit inne och mixtrat med.Fast mixtrar vi inte hela tiden? Förställer oss, ljuger, iscensätter, sopar undan spår. Föreställningen om en solid verklighet och en sann eller falsk återgivning av den, bygger på en idé om verkligheten som i grunden vetbar och oberoende av våra föreställningar om och mixtranden med den. Men så är det ju inte. Det råder en ständig trafik mellan våra föreställningar om och beskrivningar av verkligheten, och verkligheten själv. Det som har hänt har hänt, visst, men vad var det som hände? När började det hända, när slutade det? Vad är en händelse? Det är nog få som vid närmare eftertanke tror att något sådant som en korrekt verklighetsbeskrivning existerar, annat än när det gäller triviala fakta av typen "Det regnade i Malmö igår" eller "Björn Borg var en svensk tennisspelare som vann Wimbledon fem gånger".Konst och litteratur måste få befinna sig i det stora ovetbara fältet mellan mät– och vägbara fakta och medvetna lögner i syfte att föra människor bakom ljuset. Det är i den potentialiteten, snarare än fakticiteten, vi kan experimentera med ideologier, identiteter, guds– och verklighetsuppfattningar. Det är i det svävande tillståndet mellan förhastade slutsatser om gott och ont, sant och falskt, vackert och fult, som vi är fria att vara, inte bara de vill vara, utan också de vi inte vill vara, för att prova hur det känns. Ett samhälle utan en sådan frizon kommer i längden bara att bestå av antingen-eller människor, åsiktsmaskiner och normlydig valboskap.Lars Hermansson, författare

Ruinerna tar plats i poesin igen, men denna gång representerar de inte ett förlorat förflutet, konstaterar Anna Blennow. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En man kommer vandrande genom staden Rom. Vi känner inte till något säkert om honom utom hans namn: Gregorius. Kanske kom han från England, troligen någon gång på 1200-talet. Vad vi vet är att den reseberättelse han skrev är ett av de äldsta vittnesmål som finns bevarat av Romresenärer genom tiderna. Den stad Gregorius genomströvar är både levande och förgången, och full av antika ruiner mer storslagna än någonting han sett. Vid en visit i det som en gång var kejsar Diocletianus badhus noterar han att kolonnerna där är så enorma att ingen ens skulle kunna kasta en sten lika högt (man får en känsla av att han själv har försökt, men misslyckats).Att ett Rom i ruiner ändå är större än vilken annan blomstrande stad som helst hade redan den diktande biskopen Hildebert de Lavardin påpekat i början av 1100-talet. I dikten ”Om Rom”, som skulle komma att citeras i berättelser och böcker i århundraden efteråt, skriver han: ”Likt dig, Rom, är ingenting, trots att du ligger nästan helt i ruiner. Hur stor du var som hel, visar du ännu som bruten.” Ett par sekel senare anknyter den franske poeten Joachim du Bellay till samma tematik i en enigmatisk sonett: ”Rom är det enda monumentet över Rom / och endast Rom har besegrat Rom.”Ruinerna som symbolbild av sorg över det som gått förlorat vändes i poetiska verk som dessa istället till segervisshet. Synen på den kristna kyrkan som både arvtagare till och besegrare av det antika Rom sipprar in i den litterära traditionen och etablerar Roms paradoxala karaktär som en stad som lever trots att den fallit. Och lika dubbeltydig blir bilden av ruinen: såväl gravsten som segermonument, och symbol för både förlust och evigt minne.Ordet ruin kommer från latinets ruína, som i sin tur bygger på verbet rúere, att störta samman. Ursprungsbetydelsen är alltså själva ögonblicket då allt kollapsar och faller, medan ordet idag istället betecknar det kvarstående resultatet.Men i samma ögonblick som ruinen blir till ett fragment av den helhet den en gång bestått av, öppnas en möjlighet att åter göra det trasiga monumentet helt. Renässansens antikvarier lät antikens Rom återuppstå som en papperets idealkonstruktion i ritningar och på planskisser. 1800-talets arkeologer förbättrade gärna monumenten rent fysiskt med tegel och murbruk för att få dem att bli mera lika sitt tänkta ursprungliga utseende. Och nuförtiden kan datoranimeringar och digitala hjälpmedel hjälpa oss att förstå hur antikens Rom kan ha sett ut – ja, kan ha sett ut, för ruinen bär inte på någon absolut sanning. Den utgör en indikation och en vägvisare, en bit av ett pussel som kan ha många olika tänkbara lösningar. Målet för den bildade besökaren, då som nu, är att antingen genom fakta eller fantasi fylla i ruinernas kunskapsluckor.Oavsett om den finns i Rom, i Alvastra eller på Ground Zero i New York är ruinen en byggnad som lämnat sin ursprungliga funktion och istället trätt in i en roll som historiskt minne och monument. Och i samma process har den också blivit till ett nytt objekt som måste bevaras intakt för att kunna bära på det budskap vi tillmäter den. Ett återkommande problem för museer och kulturarvsplatser är därför frågan om hur vi ska kunna föreviga de ruiner som redan i sig är så fysiskt bräckliga.Den antika staden Pompeji, nära dagens Neapel, begravdes vid vulkanen Vesuvius utbrott år 79. När arkeologerna började gräva fram den igen fann de, snarare än ruiner, en komplett antik miljö där såväl byggnader och invånare som bröd och oliver från vardagens måltid hade bevarats nästintill intakta. Men när de freskbemålade väggarna exponerades för luft och ljus, och så småningom strömmar av svettiga och dammiga turister, började de ofrånkomligen vittra och förfalla.Ruinen, själva symbolen för att allt är förgängligt, har inte heller den evigt liv. Också en ruin kan falla i ruiner, som när resterna av den antika romerska staden Palmyra i dagens Syrien till stor del förstördes av IS-trupper 2015. De tempel som redan skattat åt förgängelsen gick under ännu en gång. Omvärlden reagerade med sorg och bestörtning över de historiska minnesmärken som gått förlorade. Men sätter vi upp förväntningar som är omöjliga att infria, när vi vill att ruinerna ska vara för evigt, att de ska bära på oförändrade värden, att de oupphörligt ska manifestera vår tro och vår ideologi? Och även om ett monument består, skriver poeten och språkprofessorn Susan Stewart, kommer förändrade maktförhållanden och nya generationer att omforma och förvandla dess betydelse.Ruinen kan manifestera det förflutna och förgångna, men den kan också stå som påminnelse om en nära förestående kollaps. I pandemiernas, krigens och klimatkrisens tid syns en ny besatthet av civilisationernas fall i poesin. En dikt ur Malte Perssons dystopiska ”Undergången” skildrar en övergiven byggnad vars tomma rum fylls av graffiti, mögel och stank av urin, en vision som öppnar för förlusten av ett helt samhälle: ”i tomma villor, nedlagda fabriker / och olönsamma biografpalats / syns redan hur ett mänskligt nu som sviker / åt framtidens förflutna lämnar plats.” Och i Fredrik Nybergs ruindikter monteras såväl bondgårdar som museer ned i monotont malande prosastycken. Ständigt återkommer den symboliska bilden av det bärande valvets slutsten, som drar med sig allt då den faller.Vår desillusionerade samtid, där vi tycks ha tappat tron på rekonstruktion och helhet, och där tillvarons grundmurar vacklar, för tankarna till romantikens förkärlek för ruinen som förgänglighetssymbol. 1700- och 1800-talets konstnärer och poeter lät avbilda sig vid fallna kolonner och skrev elegier över den förgångna tid då allt var idealiskt och intakt. Deras omvärld var liksom vår en orolig och osäker tid med revolutioner och maktstrider, men där ruinerna för dem representerade ett förlorat förflutet ser vi istället en förlorad framtid.Men ruinen är inte bara en översättningsakt mellan det förgångna och nuet, som Susan Stewart skriver. Den har också alltid utgjort förbindelselänken mellan den förgängliga civilisationen och den primitiva men eviga naturen. Under industrialismens långa tidevarv, från romantiken till 2000-talet, har längtan till naturen ständigt ställts mot de teknologiska landvinningarna – naturen som aldrig kan gå under för att den ständigt återföds. Romantikens idealbild av den pittoreska ruinen med slingrande murgröna och överväxta murar är också det högst reella öde som väntar varje monument som förfaller. Naturen blir både ett hot och ett löfte: den bara väntar på att få återföra både oss och ruinerna till den jord ur vilken vi kommit, men grässtrået som bryter igenom den rämnande stenläggningen visar att livet kommer att fortgå.Anna Blennow, latinforskare och poetLitteraturSusan Stewart, ”The Ruins Lesson. Meaning and material in Western Culture”, The University of Chicago Press 2020Malte Persson, ”Undergången”, Albert Bonniers Förlag 2021Fredrik Nyberg, ”Ruiner. Första häftet (I–XXII), Norstedts 2021