Mitt motstånd mot lunchlådan sitter djupt

Alla som arbetat på kontor vet att de sista spåren av civilisationen kommer utgöras av ett par matlådor som ingen orkat ta med sig hem. Konstnären Sven Holmberg vittnar om livet i lunchlådans epok.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Är du en person med en lunchlåda på jobbet? I så fall, diskar du den direkt i lunchmatsalen efter att du ätit? Eller tar du med den hem för att du har en diskmaskin som kan göra det åt dig? Har du flera stycken mindre lunchlådor så att du kan ha tacos med dig? Du har kanske rester med majs och tomat från fredagen när hela familjen kollade På spåret tillsammans. Lunchlådan avslöjar så lätt en tacofredag. Jag har sett den i olika former sen jag började arbeta på socialtjänsten i Malmö. Lunchlådor i glas, plast, proffsplast, flaskor, glassförpackningar som lunchlåda.

Förr var lunchlådan tillverkad i metall. När männen på industrin började gå från hemmet för att utföra sina jobb behövde de fylla på med energi under arbetsdagen. Lådorna skulle vara slitstarka i fabriksmiljöerna de befann sig i. Innehållet bestod ofta av en smörgås.

Jag läser om Sven Eric Bucht, vår tidigare landsbygdsminister, om att han alltid förvarade sin lunch i en så kallad unikabox. Den har utseendet av en skolåda och var populär på 40 och 50-talet. Arbetarna spände ofta fast boxen på cykelns pakethållare. Jag tycker den ser stor och otymplig ut. Svårdiskad. Ohygienisk. Mackor som bara skvalpar omkring när dessa industrimän tempocyklar över kullersten och trottoarer så att brödet kastas mot unikaboxens väggar. Kvar bara sliten macka i en stor låda men de skulle ju äta. Lunchlådan var fortfarande bara en symbol för överlevnad och det fanns ännu ingen pasta- eller kebabvagn i närheten av industrin, belägen strax utanför den stängda grinden.

Lunchlådorna i plast som många använder idag kom på 70-talet. Estetiken tilltalar mig inte men vi älskar plast. Hela haven är fyllda med plast. Lätt att diska. Lätt att tappa. Mjuka ljud. Lunchlådan är till för den som inte har råd att äta ute. Inte heller tid att lämna kontoret. Men det gör inget för vi tycker om att göra långkok och förpacka i frysen. Då sparar vi både tid och pengar.

Vår egen lunchmatsal på socialtjänsten stängdes för fyra år sedan. Inrättningen i källaren ser ut som ett gammalt skolkök. Allt i metall och kakel. Kastruller i hyllor som jag förr kunde spegla mig i, men som nu är täckta med ett tunt hölje av damm. Jag kan se att något levde här förut, ser framför mig hur anställda småpratade i kön, samtal som knöt ihop löst bekanta kollegor, jag tänker på det som en förenande kraft, jag undrar om det betydde något? Lunchlådan på vårt kontor är något annat än den kollektiva kantinen. Den är personlig. Innehållet är en berättelse, en privat och intim förtrogenhet, kollegor bär på sina lunchlådor i korridoren, eller förlåt, de struttar runt med dem i korridoren, går till mikrovågsugnarna i köket, som påminner om en väntsal, tills det säger pling, och när de öppnar locket så avslöjar de sig. Vad de har gjort i sina hem. Skapat med sina egna händer. Råvaror för olika mycket pengar.

Jag är en aktivist. Jag äter fil och flingor eller färdigsoppa. Jag får frågor. Om inte jag lagar mat hemma, och när jag säger att jag gör det, att jag lagar mat hemma, så kollar de konstigt på mig, för frågan är då varför jag inte lagar mer mat, så att det blir över, så att jag kan ta med den maten till jobbet, i en lunchlåda, en vanlig låda bara, i plast, och svaret är att jag inte är tillräckligt effektiv. Jag är heller inte tillräckligt sparsam. Jag passar inte in i vårt system där man på söndagen gör matinköp för resten av veckan för att vardagen ska flyta på utan hinder. Jag har ingen ork. Jag har inte tid att packa in all mat i olika fryslådor efter att jag ätit.

Jag intalar mig att mitt liv är större än så. Mitt liv är större än att ta med mig lunchlåda till jobbet. Jag orkar inte diska. Jag orkar knappt laga mat. Jag orkar knappt tjäna pengar. Mitt motstånd mot lunchlådan är en revolt mot förväntningarna, mot vardagen, den planerade ekonomin och sparsamheten, jag vill inte.

Jag vill inte visa mig, inte utrycka vem jag är. Därför avstår jag från att ta med en egen lunchlåda till jobbet. För jag antar, att vi är vad vi äter, och jag antar att paradoxen är, att jag är vad jag inte äter. I industrimännens smörgås fanns åtminstone en slags integritet. Ett värnande av privatlivet, en överenskommelse om att inte hålla på att mixtra, det är unikabox och sen är det skinka eller ost. Punkt. Idag fylls vårt mediala intag av köksguden tillika julvärden Tareq Taylor, eller Leif Mannerström som vispade bearnesås i tv och Tina Nordström som lanserade ordet jättegott till hela svenska folket. Mat har slutat handla om överlevnad och handlar idag om färg, smak, identitet och politik och lunchlådan är allt detta. En minimal lunchlåda och du är liten i maten. En liten lunchlåda med lite mat i kan se ut som ganska mycket mat. En stor lunchlåda med mycket mat och du får klappar på ryggen för du släpper det där smalhetsidealet, men det är också politik, eller är det bara jag? Hur ska vi någonsin veta?

När jag ser den hemgjorda maten i lunchlådan ser jag mina kollegors liv framför mig. Hur någon bråkat med partnern över lasagnen, en demonstrativ suck över en för stark krydda, eller hur släktträffen hamnade i lådan till på måndag, kött eller vegetariskt som ett aktivt ställningstagande och hur spaghettin sätter sig på kroppen, jag hör ljuden av vällust från munnar som vältrar sig i sina egna verk i en mikronarcissism. En lunchmatsal med en klassisk dagens skulle idag vara en hånfull kränkningsfabrik mot våra säregna preferenser. Smörgåsen är utbytt mot en personlig gränslöshet och kanske behöver vi lunchlådan mer än vad lunchlådan behöver oss.

Jag har aldrig haft en vilja att avslöja vad jag lagar till mig själv om kvällarna när jag stängt ytterdörren efter mig, jag har aldrig velat få frågor om det, jag har aldrig velat att någon ska intressera sig för det heller. Jag vet inte vad du själv gör med dina rester. Personligen slänger jag dem.

Sven Holmberg, konstnär

Länk till bildernas creative commons-sidor:
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Girl_worker_at_lunch_also_absorbing_California_sunshine,_Douglas_Aircraft_Company,_Long_Beach,_Calif._LOC_2179923542.jpg

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Box-veggies-and-two-apples.jpg