OBS: Radioessän

Från moln till Mozart, från kustlinjer till livets slut, återfinns fraktaler. Helena Granström funderar över verklighetens och konstens struktur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När en matematiker försöker sig på att skämta kan det låta såhär:Vad står bokstaven B för i Benoit B Mandelbrot? Rätt svar: Benoit B Mandelbrot. Huruvida denna vits någonsin åstadkommer några skrattsalvor ska jag låta vara osagt, men den som förstår poängen har i alla fall också förstått vad som kännetecknar fraktalerna, de matematiska objekt som utforskades ingående av just denne Mandelbrot: att de innehåller delen som är helheten som innehåller delen som är helheten, och så vidare.Därav skämtets poäng: Namnet Benoit B Mandelbrot inneslutet i namnet Benoit B Mandelbrot inneslutet i namnet Benoit B Mandelbrot i all oändlighet.Man kan tänka på ett blomkålshuvud, eller ännu hellre på en romanesco: Bryt loss en bukett, och du kommer i denna bukett att få se det stora huvudet i mindre format. Bryt loss en mindre bukett av denna bukett, och så ännu en mindre från denna: Samma sak upprepar sig, med allt mindre kålhuvuden som fortsätter att spira från allt mindre kålhuvuden. En ovanligt hänförande fraktal kallad Mandelbrotmängden upptäcktes av Mandelbrot själv, och karakteriseras av att en förhållandevis enkel formel ger upphov till en närmast outtömlig komplexitet: ett outgrundligt överflödande universum alstrat av en simpel instruktion. Inför denna rikedom är det svårt att hålla fast vid tanken på att matematiken bara skulle vara något som människan har hittat på: ”Mandelbrotmängden är”, som matematikern Roger Penrose påpekat, ”inte något som det mänskliga sinnet har uppfunnit; den upptäcktes.” Precis på samma sätt som Mount Everest, finns den bara där.Men fraktalerna existerar alltså inte enbart i den rena matematikens sfär, utan i högsta grad i verkligheten: Vi kan finna dem i kustlinjer och floddeltan, ormbunkar och åskviggar, blodkärl och neuroner, galaxkluster och bergskedjor och moln. I var och en av dessa strukturer ser man helheten upprepa sig i de mindre delarna: Den som betraktar en del av en bergig kust kan inte utifrån dess form avgöra om det är en liten sträcka som de ser på nära håll, eller en längre på stort avstånd; och varje liten del av ett moln skulle, betraktad för sig själv, lika gärna kunna vara det stora molnet självt. Till och med vår arvsmassa är arrangerad enligt denna struktur, inpassad i den trånga cellkärnan genom identiska vikningar som sker i mindre och mindre skala. Naturen är, med andra ord, i högsta grad fraktal – och år 2016 kom ett antal polska kärnfysiker lite oväntat också fram till slutsatsen att detsamma gäller litteraturen.Det är en häpnadsväckande upptäckt, även om den kanske är lite mindre fruktbar än vad en författare skulle önska – för hur gärna jag än vill skulle jag inte kunna låta varje stycke i denna essä utgöra en miniatyr av helheten – och varje mening en miniatyr av varje stycke – och varje ord en miniatyr av varje mening. Även om det hade varit outsägligt elegant. Den amerikanska författaren Paul Auster har visserligen gjort gällande att den första meningen i hans roman Mr Vertigo innehåller essensen av hela verket – men den fraktala strukturen i kända verk av författare som Virginia Woolf och Robert Bolano låter sig avtäckas först genom ingående statistisk analys. De litteraturintresserade polska fysikerna genomförde till exempel en kartläggning av fördelningen av meningarnas längd i de romaner de studerade: Vad som framträdde var en form av idealt fraktalmönster, särskilt skönjbart i den typ av litteratur som brukar betecknas som medvetandeström. Mest fraktal av alla – till och med multifraktal, det vill säga innehållande fraktaler av fraktaler – lär James Joyces svårgenomträngliga Finnegan’s Wake vara. När det gäller lyrik har en ambitiös forskare med en besläktad metod lyckats med konststycket att finna Cantormängden, en annan känd fraktal, i form av förekomsten av ordet know i en dikt av den amerikanske poeten Wallace Stevens. Och även i musiken är det möjligt att finna fraktala strukturer – föga förvånande till exempel hos en kompositör som Johann Sebastian Bach, i vars tredje cellosvit en musicerande matematiker lyckats identifiera ett påfallande exakt exempel på samma Cantormängd.Bevisar det att konstnärerna, tidigare än matematikerna, har förmått att uppfatta tillvarons inre struktur? Att dessa skapande människor på ett omedvetet vis har anat formen hos de kärl som fyller människokroppens lungvävnad, hos de kärl i vilka dess blod flödar och hos det nätverk av nervceller som överhuvudtaget gör aningar – omedvetna eller inte – möjliga. Kanske är det denna djupt liggande intuition som Mandelbrot själv också anspelar på när han konstaterar att barn inte undrar ”över temperaturen hos en gas eller kollisioner mellan atomer, utan över formerna hos träd, moln och blixtar.” Undrar de, för att de i dessa former identifierar något märkvärdigt bekant, något som lånar sin form också åt deras eget inre?Men å andra sidan skulle författarnas benägenhet att skriva fram fraktaler kunna ges en mer prosaisk förklaring än så, för också det mänskliga livets yttre ramar låter oss ju stifta bekantskap med det fraktala: Dygnet kan förstås som en miniatyr av året som i sin tur kan framstå som en miniatyr av det mänskliga livsförloppet. Men inte bara det: Möjligen, skriver matematikern Michael Frame i den märkliga lilla skriften The Geometry of Grief, kan även sorgen sägas uppvisa en självlikhet på olika skalor, eftersom varje sorg i sin tur består av många små delsorger, varje förlust av en mängd olika möjligheter eller tillfällen eller erfarenheter som för alltid gått förlorade. Inuti sorgen över en älskad människas bortgång, oövervinnerlig i sin väldighet, finns sorgen över att aldrig mer få hålla hennes hand, över att aldrig mer få höra hennes röst, över att aldrig mer få vända sig till henne med sina tankar. Och det faktum att de många små sorgerna liknar den stora sorgen i art om än inte i storlek gör det möjligt, fortsätter Frame sitt resonemang, att öva sig: Att lära sig ett sätt att tackla den väldiga, till synes ohanterliga sorgen, genom att prövande och försiktigt ta sig an de mindre sorgerna, en i sänder. Och betraktat med den fraktala geometrins blick framstår på sätt och vis hela livet så, som en repetition i liten skala för de stora skeenden som hela tiden – och samtidigt, bara långsammare – utspelar sig: varje glädje en liten replik av den större glädjen, varje misslyckande och varje närmande och varje känslosvall en replik av sina större motsvarigheter av vilka de också utgör en del. Och förstås – detta är väl den fraktala livsstrukturens dystraste sida – utgör var och en av tillvarons otaliga förluster en sorts miniatyr av den slutliga förlust som väntar oss alla, den av livet självt.Hur man ska gaska upp sig efter en sådan nedslående insikt är inte helt klart – men kanske kan åtminstone matematikerna ibland oss finna lättnad i ännu ett exempel på humor för de få:–Hur gick det för matematikern som blev gammal och sjuk, dog han? –Nejdå. Han förlorade bara några av sina funktioner. Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematik

Kon har vandrat från dyrkat gudaväsen till hornlös mjölkmaskin och metanrapande klimatbov. Ann-Helen Meyer von Bremen följer hennes väg in i fabriken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I begynnelsen var kon. Audhumbla gav di åt jätten Ymer och slickade rimfrosten från stenarna och skapade på det viset Bure, han som blev gudarnas förfader i den nordiska gudasagan.I begynnelsen var kon, inte bara i den nordiska mytologin utan även i många andra skapelseberättelser och religioner. Den egyptiska Hathor, återfödelsens gudinna, födde varje morgon fram solen och bar den mellan sina horn. Israeliterna lät döda 3 000 av sitt eget folk för att de dansade runt guldkalven, en symbol för guden Baal och stark konkurrent till Jahve. Hinduismen har flera gudomliga nötkreatur. Tjurguden Nandi har stark koppling till Shiva och Nandi bär också de döda hinduernas själar i Vietnam, till Indien. Kogudinnan Surabhi, mor till alla kor, skapas när gudar och demoner kärnar det kosmiska mjölkhavet. Hela Vintergatan är för övrigt skapat av komjölk, när Krishna och mjölkerskornas gudinna Radha, råkade spilla ut drycken över hela himlen. I den grekiska mytologin är det istället gudinnan Heras mjölk som ger upphov till Vintergatan, eller Milchstrasse, Milky Way, Voie lactée eller Melkeveien som det heter på andra språk.Hur kommer det sig då att detta djur som inte bara i religioner utan också i människors vardagsliv så starkt har förknippats med skapelse, liv och fruktsamhet, i dag ses som ett hot mot vår existens? Eller rättare sagt, hennes rapar?Den ko som är den vanliga i Sverige, Bos taurus, härstammar från uroxen som var en imponerande bjässe. De största tjurarna hade en mankhöjd på två meter, kunde väga över ett ton, hade väldiga horn och ansågs vildsinta.  Julius Caesar menade att de inte gick att tämja ens som kalvar. Så varför ge sig i kast med dessa farliga djur? Människan hade redan tämjt geten och fåret och det fanns gott om vilda djur där boskapsskötarna etablerade sig.En teori är att det inte var mjölken eller köttet utan rituella skäl bakom domesticeringen. De stora hornen sågs som symboler för himlakroppar som månen, med koppling till fertilitet. Kon blev också snabbt en statusmarkör och symbol för kapital. Ordet fä för boskap betydde ursprungligen egendom och latinets, pecunia, pengar, kommer från pecus, boskap. Fortfarande är rollen som flyttbart kapital, bytesmedel och status, den viktigaste rollen för kor i många boskapskulturer.Under lång tid sågs kon som något mycket värdefullt - religiöst, ekonomiskt men också som sällskap. Det finns många skildringar i litteraturen och filmen över den nära relationen mellan kon och människan. I novellen ”Skiljas från sin vän” skildrar lappmarksläkaren och författaren Einar Wallquist detta när han skriver om Mor Katrin som blivit gammal, sjuk och övertalats att skicka kon på slakt. Men det är inget lätt beslut. ”Kossan var hennes enda sällskap, hennes riktiga vän, som hon kunde få prata med så mycket hon ville i sin ensamhet och som hon mötte tillgivenhet av.”Efter nattens sömn ändrar hon sig dock och bestämmer sig för att säga nej till slaktaren: ”Ty det skulle han veta, att ömhet och sällskap och en ko, det säljer man inte!”I Sverige brukar det heta att malmen och skogen har spelat en stor roll för framväxten av det moderna Sverige, men man skulle också kunna nämna kon. Det var runt henne och hennes mjölk, kött, kalvar, gödsel, hud och dragkraft som det mesta kretsade inom lantbruket. Det var försäljningen av hennes smör och ost som gjorde det möjligt för lanthushållen att skaffa de saker som man behövde. Kon står också i centrum när Sverige anammar de nya jordbruksmetoderna från Europa under 1800-talet. Då börjar man bland annat att odla vall (en blandning av gräs och kvävefixerande grödor som klöver) på åkrarna. Det här gav inte bara mer mat till fler kor utan även till fler människor och fler händer kunde sättas i arbete, vilket var en förutsättning för industrialiseringen.Samtidigt som jordbruket börjar kommersialiseras under 1800-talet, växer statarsamhället fram. Herrgårdarna specialiserar sig på mjölkproduktionen som kräver mer arbetskraft och billig sådan. Statarna jobbar hårt och länge, bor i eländiga bostäder och får sin lön främst i form av stat, det vill säga i form av mat från gården. För statarfruarna innebär makens anställning ett extra gissel.”I stället för att hälsas med tillfredsställelse som en extra inkomstkälla har statarhustruns mjölkningsplikt nästan kommit att bli statsystemets värsta plågoris, dess vita piska”.Ivar Lo-Johansson beskriver träffande vad som har hänt. Mjölkningen som tidigare var något positivt, har blivit en plåga. Det vi ser, är början på den industrialiserade lagården.Om kvinnan var slaven i herrgårdarnas mjölkgårdar har kon alltmer axlat den rollen. Descartes syn på djuren som maskiner, har nu blivit verklighet i många av världens mjölkfabriker. De bönder som fortfarande spjärnar emot denna utveckling, ses som bakåtsträvande idealister. Dagens industrialiserade mjölkko är omgärdad av maskiner. Hon matas och mjölkas av maskiner, maskiner tar hand om hennes gödsel, mäter när hon är brunstig och reglerar hur mycket hon ska äta och mjölka. Bonden blir allt mer frånvarande. Hen sitter i sitt kontor och studerar all info från maskinerna. Att gå utomhus och beta, som är det mest essentiella för en ko, anses hon heller inte längre behöva eller klara av. Dyra maskiner vill man helst inte ta ut ur garaget.Problemet med maskiner är att de ger ifrån sig utsläpp. I kornas fall handlar det främst om växthusgasen metan. De har alltid rapat metan, precis som älgarna, rådjuren, hjortarna och de andra vilda idisslarna, men till skillnad från viltet räknas numera metanet från de tama idisslarna som antropogena utsläpp, påverkade av människan. Men även viltet regleras av människan, i form av jakt, skogsbruk, lantbruk, trafik, naturvård och byggande av infrastruktur och bostäder. Mänsklig påverkan har fått viltet att kraftigt öka, jämfört med mitten av 1800-talet då många djur var mer eller mindre utrotade. Ändå gäller inte samma måttstock för dem som för tamdjuren, trots att antalet kor, får och getter har minskat radikalt under samma period.Anledningen är kanske att vi ser viltet om en del av naturen, medan kon är mer en kugge i mjölk- och köttmaskineriet? Därmed viktas hennes metan lika tungt som metanet från utvinningen av fossila bränslen. Lösningen på problemet är lika industriell den, en kemikalieblandning som ska minska kons metanavgång genom att förändra hennes matsmältning.Människan tämjde uroxen för dess gudomliga horn. I dag har människan gjort de flesta kor hornlösa,  genom avel eller genom att bränna bort hornanlagen hos kalven, allt för att passa in i matfabriken. Vi verkar inte behöva några gudar längre, kanske inte ens några kor. Men däremot en aldrig sinande ström av maskiner.Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist, författare och deltidsbonde. Tillsammans med Gunnar Rundgren författare till boken ”Kornas planet” (2020).Essän producerades av Ann Lingebrandt

Samtiden säger att vi ska uthärda och aldrig ge upp. Men att alltid avsluta saker leder till tyranni, konstaterar David Wästerfors. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det går lätt i början, du nästan flyger fram. Musiken i hörlurarna lyfter dig, stegen känns självklara, skorna sitter perfekt. Marken liksom fjädrar när du springer din favoritrunda i kvarteret, på väg mot parken.Men efter ett tag blir andningen tyngre. Benen känns stumma, humöret förmörkas. Det här blir för tufft, du har överskattat dig själv, du måste ge upp.Men hur då, egentligen? Stanna och gå tillbaka – så nesligt och meningslöst. Stanna och vila – även det ganska nesligt. Det blir svårt att komma i gång igen, kanske omöjligt.Du känner igen motståndet och de dystra tankarna. Du biter ihop och härdar ut. Du fortsätter, fortsätter, fortsätter.En sådan här bild av kamp och envishet utgör en kontrast till bilden av att ge upp. Att ge upp gör oss sällan stolta eller malliga. Vi döljer gärna våra övergivna projekt och avbrutna löparrundor eller bäddar ned dem i fraser och lånade resonemang. ”Jag kände mig krasslig”, ”musten gick ur mig”, ”vädret slog om”, ”jag fick ett samtal”. Att ge upp brukar kräva en förklaring – en kulturellt tillgänglig ursäkt – vilket motsatsen inte alls kräver, alltså att lyckas, att fullfölja något.Hjältar i filmer eller spänningsromaner ger sig inte, däri ligger själva hjältestatusen. Motgångar infinner sig förstås, men till slut reser de sig. Men hjältarna blir tragiska om de helt saknar förmåga att i vissa lägen ta ett steg tillbaka och omgruppera. Att fortsätta slåss när slaget är förlorat blir ingen hjältesaga, bara ett kvitto på bristande ödmjukhet och realism.Vi säger väl aldrig ”hon är riktigt bra på att ge upp” eller ”att ge upp kan vara bra för dig”, men vi kan legitimera en avbruten strävan med att vi lärt känna våra begränsningar. Att tillåta sig ge upp i en prestationsorienterad kultur kan rättfärdigas precis så, som om vi förväntas finna en lärdom även i nederlaget, en tröstande liten vinst.Ungefär de här tankarna finner jag i den brittiske essäisten Adam Phillips bok ”On Giving Up”. Jag känner mig lite lurad av titeln eftersom bara den första texten handlar om att ge upp. Resten handlar om andra saker, till exempel om känslan av att vara vid liv eller om nöjet i att censurera sig själv.Adam Phillips är psykoanalytiker och förlorar sig naturligtvis i Sigmund Freud och psykoanalysens interna angelägenheter. På sidan 67 är jag nära att ge upp. Phillips tolkning av intrigerna mellan Freud och hans kronprins Carl Jung på det internationella psykoanalytiska förbundets kongress i München 1913 intresserar mig måttligt. Jag har andra olästa böcker i hyllorna. Varför ska jag lägga tid på just den här?Men skam den som ger sig. Jag fortsätter, fortsätter, fortsätter.Phillips lånar en aforism av Franz Kafka för att formulera vårt kanske vanligaste trick för att motstå frestelsen att ge upp. Vid en viss punkt, skrev Kafka, finns ingen väg tillbaka, ”och det är den punkten som måste nås”. Om vi bara lyckas avverka en så lång bit av löparrundan att vi lika gärna kan fortsätta – att vi hellre kan fortsätta, att det känns för sent att vända om – ja, då minskar risken för att vi kapitulerar. Vi kan med andra ord arrangera våra egna och andras handlingar så att frestelsen göms undan eller minimeras.Framgång består i att nå Kafkas punkt, att se till att bomma igen fönstren och stänga nödutgången. Men Phillips lyfter också fram det faktum att ”giving up” är tvetydigt. På svenska är den här tvetydigheten dold, men på engelska blir den uppenbar: ”to give up smoking”, ”to give up drinking”. Att ”ge upp” kan stå för något vi ibland beundrar och vill ta efter. Det finns en sorts ”ge upp” när vi tror att vi kan förändras och en annan sort när vi tror att vi inte kan det. I båda fallen offras något, men värderingen av det som offras varierar.Den här tvetydigheten i handlingen att ge upp är talande. Att alltid avsluta saker blir tyranni, ett slags förtryck som begränsar vårt medvetande. Det kan ge oss tunnelseende eller en avsmalnad uppfattningsförmåga, som om vi inte kunde föreställa oss något annat än ”framåt, framåt!” Att ge upp kan då synliggöra andra vägar – åt sidan eller bakåt. Vi kan också få syn på vårt beroende av andra som kanske fångar upp oss när vi faller, som kommer med en kopp te och några lindrande ord – och påminner om alternativ.Att ge upp har fått dåligt rykte i vår kultur, men ett milt och försiktigt sätt att erkänna sig besegrad skiljer sig från ett drastiskt. Det måste inte ses som skamligt.Ett självmord är den mest slutliga och radikala kapitulation vi kan föreställa oss. Självmord anses fel, ett kulturell tabu, tidigare var det kriminaliserat. Och ogillandet av självmordet kanske på ett underförstått sätt bidrar till att även små kapitulationer har fått något skamset över sig, som om hela ens identitet skulle gå till spillo i och med att Projekt A eller B kapsejsar.En mjukare modell finns i sömnen. Varje kväll ger vi upp när vi avslutar dagen och lägger oss i sängen. Vi överger ambitionerna, planerna, vår fåfänga strävan och våra offentliga roller. Vi överlämnar oss till det planlösa, det omedvetna. Att somna utgör en vardaglig variant av att erkänna sig besegrad, kulturellt godkänd och mentalt stärkande.Vi vill inte vara en ständigt vaken, sömnlös person – vi vet hur lättretlig en sådan person är. Vi vill vara en återställd och utvilad människa, alltså en som igår kväll gav upp. Men vi gav inte upp för alltid, vi gav bara upp just där och då.Inför varje strid mot de vita kolonisatörer i Nordamerika under 1800-talet brukade urfolket the Crow uppföra soldansen, en vädjande och stärkande dans med militära inslag. Men folket kuvades och stod inför utplåning. Vad skulle de göra med soldansen när det inte längre fanns någon mening att slåss? Tre alternativ stod till buds: att fortsätta dansa som om inget hade hänt, trots att den heliga funktionen försvunnit; att hitta på en ny mening med dansen, kanske definiera den som hälsobringande eller en vädjan om vackert väder; eller helt enkelt ge upp.The Crow gav upp soldansen kring 1875. Det blev ett sätt att bekräfta den kulturella förstörelsen. Risken fanns att dansen annars skulle degenerera till en nostalgisk parodi på sig själv. Därmed blev det också möjligt för urfolket att röra sig bortom sitt nederlag och inte fastna i det förflutna. Det var dags att – hur orättvist det än var – arbeta fram mer pragmatiska relationer till den där vita överheten.Det är inte givet att den som tvingas ge upp verkligen avstår från att skapa något.När den prisade författaren Sami Said intervjuades i radion och fick frågan ”hur vet du att du är klar?” citerade han sin kollega Claes Hylinger som sagt att det vet man aldrig som författare. Man blir faktiskt aldrig färdig med sitt manus. Man ger upp.Said beskrev hur han sitter med sina tusentals sidor – utkast och fragment i överflöd – och in i det sista är genuint osäker på hur hans roman ska se ut.Till slut skickar han in ändå, ”skit samma”. Och sen trycks boken.David Wästerforssociolog

Att ta ner skulpturer är att förneka historien, sägs det. Men detsamma gäller förstås den som är emot ändringen. Patricia Lorenzoni funderar över poängen med att riva skulpturer och att resa nya. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-08-15.Beslutet att plocka ner general Lee och tre andra monument i New Orleans togs i efterdyningarna av massakern i Charleston 2015, då nio personer sköts ihjäl av rasisten Dylann Roof under ett bönemöte i en svart kyrka. Roofs poserande med konfederationens symboler utlöste en debatt om dessas plats i det offentliga rummet. I flera städer har tagits beslut liknande dem i New Orleans. Aggressiva protester har följt – hot mot såväl politiker som byggarbetare, öppet beväpnade demonstranter, nationella mobiliseringar av den US-amerikanska extremhögern vid utvalda monument. I augusti 2017 var en annan staty av general Lee föremål för sådan mobilisering, i Charlottesville, Virginia. När en bil i hög fart körde rätt in i en samling antirasister, med en död och flera skadade som följd, var det bara kulmen på ett våld som redan fått guvernören att utlysa undantagstillstånd i staden.Ibland sägs att bortplockandet av statyer visar på oförmågan att hantera obehagligheter i historien, att dessa istället förnekas. Men vad är i så fall vägran att acceptera vissa statyers fall? Kritik för just historieförnekelse riktades också mot proteströrelsen Rhodes Must Fall i Sydafrika. Sedan 1934 hade Cecil Rhodes tronat över Kapstadens universitet. 2015, efter massiv studentmobilisering, plockades den gamle brittiske imperialisten ner.Den österrikiske författaren Robert Musil skrev 1936 en liten betraktelse över statyer och minnesmärken. Musil hävdar att statyns främsta egenskap, paradoxalt nog, är att den inte märks. Orörlig smälter statyn in i stadslandskapet, och vi passerar den utan att ens notera den. Musil säger att resandet av statyer efter bemärkta personer är en alldeles särskild liten elakhet: Vi kan inte längre skada dem i livet, men med en minnessten om halsen kan vi störta dem i glömskans grav.Försöker jag minnas gestalterna som står staty i städer jag bott, löses många av dem mycket riktigt upp i en anonym massa av sten- och bronsstoder. Kanske var det vad Musil menade. Men rabaldern kring såväl general Lee som Cecil Rhodes kan tyckas motsäga honom. Eller, tvinga fram en precisering: Ibland träder historien in och gör ideologin synlig. Då blir statyerna stötestenar, omöjliga att bara passera.Kampanjen Rhodes Must Fall var del av en bredare studentrörelse med krav på att avkolonisera utbildningssystemet. Den gamle imperialistens tronande över campus var en perfekt bild av de koloniala strukturer som ännu genomsyrar Sydafrikas utbildningssystem. Att avskaffa bilden krossar inte strukturerna, men det är en tydlig signal: Detta må vi förändra.Och i USA, vad åstadkom terroristen Dylann Roof om inte att synliggöra den ideologiska kontinuiteten mellan konfederationens ideal och mord? Mellan en viss historieskrivning och rasismens yttersta konsekvenser? Monument som tidigare kunnat glida in i bakgrunden blev nu allt mer stötande, även för den som inte själv drabbas av rasism.Jag föreställer mig ett de fallna statyernas rike, befolkat av nedrivna och bortplockade bilder. Från de romare som efter sin död dömdes till damnatio memoriae, fördömelse ur det offentliga minnet, till de moderna statsmän som rivits ner vid folkresningar, maktskiften eller som resultat av politiska beslut. Här skulle kejsare Nero samsas med påve Julius II i Michelangelos tappning. Napoleon III skulle finnas i alla de versioner som i de revolutionära turbulenserna mellan 1818 och 1871 störtades och åter restes på Place Vendôme i Paris. Här skulle vi träffa på den Stalin som blott fem år gammal revs ner av Budapestborna 1956, och vars stolta huvud hamnade i spårvagnsspåren med en gatuskylt inborrad mellan ögonen. Kanske skulle han, och alla hans nedrivna kloner, kunna språka med alla de versioner av Saddam som störtades i marken i samband med invasionen av Irak 2003; statyn på Paradistorget i Baghdad var bara den mest medialt uppmärksammade.När en staty faller kan vi diskutera både motiv och legitimitet. Men fällandet av statyer förekommer så rikligt historiskt att det är svårt att hävda att det är ett förnekande av historien. Snarare är det ett av många sätt att göra historia. Eller, som filosofen Achille Mbembe säger i en kommentar till Rhodes Must Fall-kampanjen: ett minnesarbete.Det finns redan mindre versioner av mitt tänkta rike i de gamla öststaterna, där staty- och temaparker på flera håll gett statskommunismens fallna hjältar nya hem. För det Afrika som fortfarande med jämna mellanrum får veta att det ska vara tacksamt för kolonialismen, efterlyser Mbembe ett nytt slags institution; både park och begravningsplats. Här skulle Rhodes och hans likar äntligen kunna läggas till ”vila”.En av de mest talrika invånarna i mitt statyrike skulle för övrigt vara Lenin. Efter murens fall föll han igen och igen i otaliga städer. Kanske till sitt spökes lättnad. Det låg en bitter ironi i att just Lenin skulle bli föremål för statykult. 1918, i revolutionens späda barndom, utfärdade han ett dekret om avlägsnandet av flera av tsartidens statyer. Dessa skulle ersättas med tillfälliga monument, tillverkade i förgängliga material. Ett av revolutionens många sätt att försöka omförhandla relationen till tiden, var att utrusta statyerna med dödlighet.Tanken var radikal, men svårare att förverkliga i tänkt omfattning. I en dikt riktad till Lenin ett drygt halvår efter dekretet skaldar poeten Vladimir Majakovskij otåligt.Men Tsar Aleksander / står än / på Upprorstorget? /  Skicka dynamit!Snart skulle också revolutionen själv stelna till ett förvridet jättemonument i vilket personkulten var en central del. Majakovskij tycktes ana denna utveckling när han i en annan tidig dikt ironiskt skildrar Lenin som staty: Kan de inte se att jag är upptagen, klagar den store revolutionären. Jag står som monument!Inte ens Majakovskij slapp undan. 1958 avtäcktes hans staty i sann sovjetisk realism på Majakovskijtorget i Moskva. Den intensiva rörelsens poet var nu stelnad i brons, sannerligen en elakhet.Statyer av bemärkta personer är nästan alltid män. På så vis berättar de också om den glömska som omgärdar kvinnor, men det är en historia som måste pekas ut för att vi ska kunna läsa den. Ett sätt är att resa nya statyer. I centrala Norrköping står Kata Dalström i skulptören Pye Engströms robusta gestaltning från 1984. Dalström var en av den tidiga svenska arbetarrörelsens mest inflytelserika agitatorer, men nämndes inte i en enda bok jag kan minnas från mina studieår. Engström avbildar henne med den knutna näven höjd mot skyn. Bakom henne går en grupp arbeterskor till attack mot ett kreatur i guld på piedestal. En bildstormeriets ursprungsberättelse, störtandet av guldkalven, med arbetarkvinnan som subjekt och kapitalismen som avgud.Både rivandet och resandet av statyer är del av ett minnesarbete, i vilket relationen mellan nuet och det förflutna förhandlas. General Lee faller. Gott så. Jag hoppas att Kata får stå kvar med sin lyfta näve länge än.Patricia Lorenzoniidéhistoriker och författare

Många har velat hitta systemet i Walter Benjamins tänkande. Kanske är det i naturen snarare än samhället man ska söka, funderar Mattias Hagberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 22 december 1926 gör Walter Benjamin en anteckning i sin dagbok som med några få ord sammanfattar hela hans samhällsfilosofi. Det gäller, skriver han, att tränga så långt in i de enskilda föremålens inre att ett helt universum till slut uppenbarar sig.Walter Benjamin är i Moskva under ett par månader för att försöka förstå den ryska metropolen, dess människor och dess politiska och kulturella liv under sovjetstyret, men hans tankar i dagboken går för det mesta till enskildheter. Walter Benjamin var en samlare som värderade ting högt. Hans korta filosofiska anmärkning från den 22 december är inbäddad i personliga iakttagelser om vykort, leksaker och annat som han tyckte om att köpa på sig.Ja, det enskilda föremålet, vare sig det var en ovanlig leksak eller ett alldagligt textfragment, var onekligen Walter Benjamins element. Ur hans intima, för att inte säga kärleksfulla förhållande till tingen, växte ett säreget tänkande med en ovanligt stark verkanshistoria. Walter Benjamin är utan tvekan en av 1900-talets mest citerade författare och kritiker. Och citerande. Hans främsta verk – det oavslutade ”Passagearbetet” om Paris på 1800-talet – är som ett herbarium, som en sammanställning av stadens ekologi. På ett ställe i detta väldiga verk skriver han:”Metoden för detta arbete: litterärt montage. Jag har ingenting att säga. Bara att visa. Jag kommer inte att stjäla något värdefullt och inte att lägga mig till med några snillrika formuleringar. Däremot trasorna, avfallet: jag vill inte inventera dem, utan låta dem komma till sin rätt, på det enda sätt som är möjligt: genom att använda dem.”Det är lätt att betrakta Walter Benjamin som en materialist, som en tänkare djupt förankrad i de livlösa tingen. Men frågan är om inte den tanken drar åt fel håll. I Walter Benjamins värld var föremålen inte döda utan levande, de var öppningar mot historiens pulserande nu, de var mer ångande biologi än sval fysik.I receptionen av Walter Benjamin har Karl Marx, Sigmund Freud och judisk messianism varit viktiga referenspunkter, liksom fransk surrealism och tysk idealism. Walter Benjamin har ofta beskrivits som en eklektisk författare som lyckades sammanföra vitt skilda traditioner, utan att för den del försöka sig på något enhetligt systembygge, åtminstone inte officiellt.Men frågan är om det ändå inte finns ett namn som binder samman hela Walter Benjamins livsverk, ett namn som ofta förbisetts i diskussionerna om hans intellektuella arv, ett namn så tungt att det lätt glöms bort: Johann Wolfgang von Goethe. Men inte Goethe som nyskapande författare, utan Goethe som naturfilosof och biolog.Filosofen Eli Friedlander har med framgång prövat just denna tes i flera texter, bland annat i den uppslagsrika boken ”Walter Benjamin and the Idea of Natural History” från 2024. Enligt Eli Friedlander är Goethe ständigt närvarande i Walter Benjamins texter, och då framför allt Goethes växtlära, så som han utvecklade den från slutet av 1700-talet. I denna lära finns nämligen idén om det enskilda som rymmer det universella, om det lilla, oansenliga fröet som bär på växtens hela liv. Ja, mer än så. Goethe talade gärna om urplantan, om en sorts självrepeterande sekvens, där alla växter och alla växtdelar egentligen bara var variationer på ett och samma grundläggande tema. Med andra ord: I det lilla finns det stora. I det enkla det komplexa. I det enstaka det generella.Men Goethes växtlära, hans biologi om man så vill, bar på betydligt mer än denna suggestiva bild av urfenomenet. Han var också något av en tidig ekolog, en naturfilosof som såg livet som ett system, som en trasslig härva av ömsesidiga beroenden. Han såg naturens oändliga mångfald och dess metamorfoser och transformationer.Under hans berömda resa till Italien i slutet av 1780-talet formulerade han dessa insikter med några vackra ord:”Hela växtriket framstår för oss som en jättelik ocean som är lika nödvändig för existensen av insekter, som världshaven och dess floder är en existensbetingelse för fiskar. Vi ser att en stor mängd levande varelser föds och får näring ur denna ocean av växter.”I Goethes formuleringar och idéer om växtvärlden finns en sorts dialektik, ett växelspel mellan det lilla som rymmer det stora och det stora som är nödvändigt för det lilla. Ingen växtvärld utan enskilda växter, inga enskilda växter utan en växtvärld.För Eli Friedlander blir därför Walter Benjamin en ekologisk tänkare, en författare som tar spjärn mot Goethes växtlära när han försöker få syn på det moderna samhället och på dess historia. Likt en botaniker rör han sig genom Europa under mellankrigstiden och samlar modernitetens frön, skott och plantor.På ett ställe i ”Passagearbetet”, efter en direkt hänvisning till Goethes tankar om urfenomenet, beskriver Walter Benjamin hur han vill låta historien utgå från det enskilda ”liksom den empiriska växtvärldens hela rikedom vecklas ut ur bladet.”Ja, genom att lägga tonvikten vid Walter Benjamins nära förhållande till Goethes naturlära erbjuder Eli Friedlander ett nytt och produktivt sätt att läsa Walter Benjamin. Även om det är lätt att ha invändningar. Walter Benjamin är ju trots allt en författare som är så komplex att han lätt lånar sig till alla möjliga typer av läsningar.Men det viktiga är kanske inte vem som har mest rätt i sin tolkning, utan snarare vilken typ av läsningar som har mest potential i just sin tid. Det var ju trots allt så som Walter Benjamin själv såg på historien och litteraturen, som en möjlighet. För honom existerade dåtiden bara på det sätt som den aktualiserades i sin samtid.I sina ”Historiefilosofiska teser”, förmodligen det sista han skrev före självmordet i Port Bou 1940, uttryckte han detta klart:”Att historiskt artikulera någonting förgånget är inte detsamma som att inse ’hur det egentligen var’. Det är detsamma som att tillgodogöra sig en minnesbild sådan den blixtlikt aktualiseras i ett ögonblick då det är fara på färde.”Nyckelorden i citatet är så klart ”fara på färde”. Walter Benjamin skrev i en mörk och farlig tid, och inför hotet från nazismen, stod han inte ut. Men hans texter lever vidare. Och kanske kan ett sammanlänkande av det ekologiska med det historiska ge oss redskap för att tala om vår tid. Vi lever trots allt i en och samma ocean av liv.  Mattias Hagbergförfattare och journalistLitteraturWalter Benjamin, ”Moskvadagbok”, Bokförlaget Faethon, 2025 (Översättning: Christian Nilsson).Walter Benjamin, ”Passagearbetet”, Bokförlaget Atlantis, 2015 (Översättning: Ulf Peter Hallberg).Walter Benjamin, ”Historiefilosofiska teser”, ur ”Bild och dialektik, Bokförlaget Daidalos, 2014 (Översättning Carl-Henning Wijkmark).Eli Friedlander, ” Walter Benjamin and the Idea of Natural History”, Stanford University Press, 2024. Johan Wolfgang von Goethe, “Goethes italienska resa”, Walström & Widstrand, 1921, (Översättning: Alf Ahlberg)

De faller genom luckor och snö och trillar genom dolda dörrar. Peter K Andersson funderar över förflyttandets lätthet i 1900-talets äventyrsberättelser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Att resa i verkligheten lever sällan upp till resor i fantasin. Det som för mig är tilltalande med resor som företas i fiktionen är att de ofta är fria från de bestyr som tenderar att förstöra nöjet och spontaniteten i det verkliga resandet. När Dr Who kliver in i sin TARDIS och reser till vilken plats som helst i historien eller världsrymden, eller varför inte när Alfons och hans pappa lyfter från vardagsrummet i en fantasihelikopter och genast börjar flyga över en djungel – då kringgår de behändigt allt det som präglar resandet för oss andra, från säkerhetskontroller och tunga resväskor till trånga flygplanssäten och transitbussar. I en av mina favoriter bland de böcker som jag brukar läsa för min treåriga dotter, Patrik och flygmaskinen av Ulf Löfgren, bestämmer sig huvudpersonen, en karsk liten pojke, för att bygga en flygmaskin så att han kan hämta hem sin pappa, som är fast på en söderhavsö. Och när han har bestämt sig för att göra det, så gör han det. Han bygger flygmaskinen utan problem – tack vare att den drivs av en dammsugare behöver han inte tänka på bränsle längs vägen – och sen ger han sig av. Han flyger över hav och stora städer, och äter en macka när han känner sig hungrig. Och så efter ett par sidor ser han sin pappa nere på ön där han är strandad. Sen åker de hem.        Tänk om det kunde vara så enkelt i verkligheten! Jag tror att det är en ganska ursprunglig mänsklig dröm som den här typen av berättelser ger utlopp för. Att bara kunna ge sig iväg, obunden av vardagen eller nationsgränser. Äventyrslusten finns förstås tydligast i de gamla äventyrsromanerna av Jules Verne eller Robert Louis Stevenson, men där tvingar också den eftergift åt trovärdigheten som barnböckerna är fria från författarna att berätta om förberedelserna inför resan, det årslånga byggandet av den märkliga farkosten. I de berättelser som riktar sig mer explicit mot barn eller ungdomar har ett underbart berättartekniskt grepp blivit etablerat. Det är ett grepp som även letat sig in i vuxenfiktionen. När handlingen kräver en vändpunkt uppenbarar sig någon typ av hål i den fysiska värld som omger huvudpersonen. Det är kaninhålet i Alice i Underlandet, men förflyttat till en igenkännbar verklighet blir det nästan ännu mer egendomligt och tydligt som en portal mellan två dimensioner.Den här typen av vändningar är Tintinberättelserna väldigt bra på. Tintin faller ständigt genom olika dolda falluckor eller hittar lönndörrar på de mest osannolika ställen. I Tintin i Amerika finns en tidig och smått surrealistisk variant när Tintin helt sonika faller igenom en fallucka i trottoaren på en livligt trafikerad gata i Chicago. Hur kunde skurkarna veta att han skulle ställa sig just där? Den här sortens lite oslipade berättarknep ger de tidiga Tintinalbumen en stundtals drömlik atmosfär, men knepet återanvänds i senare album i en form som är mer integrerad i händelseförloppet. I Tintin i Tibet faller både Tintin och kapten Haddock flera gånger ner genom hål i snön, i Solens tempel faller Tintin genom ett vattenfall till en grotta som gömmer sig bakom det, i Plan 714 till Sydney faller Tintin på likartat sätt ner i ett underjordiskt tempel. Tintinalbumen är också fyllda av olika hemliga dörrar och öppningar till oväntade rum. I Enhörningens hemlighet bryter sig Tintin ut ur en fängelsehåla med en murbräcka bara för att hamna i ett väldigt rum fyllt med antikviteter. I Faraos cigarrer håller knarkligans högkvarter till bakom en dold dörr i en palm, och i Blå lotus är ständigt frågan vad som finns bakom det mystiska skynket längst in i opiumhålan.Den här typen av vändpunkter ger ofta Tintinäventyren en labyrintartad karaktär. Den rumsliga orienteringen upphävs och en dörr eller ett hörn kan leda vartsomhelst. Skurkarnas högkvarter befinner sig ofta bakom dörrar eller, som i Tintin hos gerillan, bakom en tvåvägsspegel. Huvudskurken ses ibland sittande framför en tv-skärm varifrån han bekvämt kan iaktta händelseförloppet, utan att det förklaras var han befinner sig. Det är ett fantasifullt grepp som vi förstås också känner igen från James Bond. Om vi skulle räkna upp alla falluckor som han ramlar igenom – ofta medan han går mot en vacker kvinna – skulle vi behöva mer tid på oss. Att det här greppet är så vanligt i två av 1900-talets mest kända serier av äventyrsberättelser är inte konstigt. Både James Bond och Tintin har sina rötter i den populärfiktion från det tidiga 1900-talet som bidrog till att etablera den här typen av dramaturgiska genvägar. Man kan hitta prototyper i Sherlock Holmes och annan 1800-talsfiktion, men det är tydligt att upprinnelsen i själva verket ligger i teaterns värld snarare än det skrivna ordets. Att på ett trovärdigt sätt skriva in en fallucka i en roman är inte lätt, men att använda scengolvets inbyggda fallucka som en oväntad vändning i handlingen är fullt logiskt – och publiken hinner förmodligen inte ens reagera på bristen av trovärdighet. I de melodramer som spelades på de populära teaterscenerna i sent 1800- och tidigt 1900-tal skrevs luckor i golvet gärna in i handlingen – inte sällan som ett sätt för skurkarna att gömma undan sina kidnappningsoffer. I den vanliga mytologiseringen av Chinatown som finns i amerikanska teaterstycken från sekelskiftestiden skildras stadsdelen som byggd ovanpå ett helt system av hemliga tunnlar där allsköns ljusskygga aktiviteter försiggår, en restprodukt av myten om den gula faran som fortfarande dyker upp i filmer emellanåt.Är dessa falluckor och hemliga tunnlar besläktade med äventyrslust och drömmerier? I populärfiktionen används de helst som en antydan om någonting olycksbådande som ligger gömt där man minst anar det. Men i dess överraskningseffekt finns kanske också drömmen om gränsöverskridandet och transcendensen Det skrämmande och okända bär ju som bekant ofta på en samtidig hotfullhet och lockelse. Att plötsligt förflyttas från en plats till en annan genom en osynlig öppning i omgivningen är väl den mest avskalade bilden av längtan bort som man kan tänka sig? Men om det hade skett i verkligheten skulle vi nog knappast reagera med Alices jämnmod. Nej, vi kanske behöver passkontrollerna och köerna och transitbussarna för att inte förflyttningen ska överväldiga oss. Drömmen om det spontana plötsliga resandet kan få vara kvar i böckerna. Men där bör det i alla fall finnas, så att även framtida generationer av barn kan krypa upp i en fåtölj och falla genom hål till oväntade platser.Peter K Anderssonhistoriker

Tvångssyndrom kopplades redan av Freud ihop med religionsutövning. Men de återkommande ritualerna som frälser oss från ondo har hittat nya arenor i det moderna samhället, konstaterar Boel Gerell. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2024-02-29.Siffrorna i klockradion är röda och fyrkantiga och jag fixerar dem med blicken. Det är fantastiskt hur lång en minut är när man väntar på att den ska ta slut. Jag skulle kunna somna men får inte, inte förrän det röda ljuset på skärmen bildar en perfekt kavalkad tvåor. 22:22 och jag sluter ögonen och känner mig för ett ögonblick fullkomligt trygg.Det fanns ingen logik i mina försök att betvinga mörkerrädslan när jag var barn. Inget som sa att just denna tid tjugotvå minuter över tio om kvällen utgjorde en frizon för faror. Ändå fungerade radions siffror just så, som ett klartecken från något bortom förnuftet och en ritual som gjorde det möjligt för mig att ta kontrollen över min skräck. Mörkerrädslan var inte rimlig, utan var lite pinsam och nåt man gjorde bäst i att hålla tyst om. Och kanske var det just i tystnaden som skräcken bet sig fast och vägrade släppa taget. Hade jag levt i en annan tid hade det funnits ord för det jag upplevde, som maran som enligt folktron i det gamla bondesamhället var den som hemsökte de oroliga människorna om natten.Och mot maran fanns det åtskilliga konkreta åtgärder att ta till. Man kunde exempelvis lägga en gren från ett knotigt träd i sängen hos den som ville sova lugnt. Eller fläta håret i ”marlockar” på ena sidan huvudet. I boken ”Vänster hand och motsols – magiska riter från förr” beskriver folklivsforskaren Bengt af Klintberg hundra riter som användes för att slippa allsköns olycka.De flesta av katastroferna tidigare generationer bävade för känns avlägsna i dag. Det är inte längre missväxt och sjuka djur vi fruktar mest av allt, även om vi kanske borde göra det. Mycket av det onda som forna tiders kloka gummor försökte bota med mer eller mindre bisarra riter och kurer finns det beprövade medicinska behandlingar för i dag. Vi har vetenskap och vårdcentraler, vi har sociala skyddsnät och myndigheter. Och ändå dör vi. Ändå skadas vi, far illa och blir olyckliga. Och inte minst, blir väldigt rädda för allt det där som vi trots allt vi har och vet och kan inte förmår kontrollera.Kanske är det till och med så att rädslan är större i dag, just i kraft av all kunskap vi har om farorna vi står inför. I en värld med återkommande terrorhot uppmanas vi exempelvis att ”leva som vanligt” samtidigt som vi ska ”vara försiktiga”. Exakt vad det är vi ska akta oss för är oklart. Döden har inte alltid ett ansikte med ögon som väljer just mig, kan vara ett finger på en utlösare på en annan kontinent. Eller för den delen en släng av naturen själv som under trycket av klimatkatastrofen häver sig allt våldsammare för att kasta mänskligheten av sig.Slumpen avgör vem som drabbas och mot slumpen hjälper vare sig försiktighet eller vetenskapliga strategier. Där logiken tar slut tar hoppet om ett tecken från en högre makt vid, en längtan efter en symmetrisk rad siffror som skänker lugn för stunden. 22:22 i klockradions röda sken eller varför inte nio tryggt blinkande stjärnor utanför sovrummets fönster, som i Niklas Schiölers självbiografiska berättelse ”Kontrollöga”.”02.31. Nio blänk från stjärnor behöver jag, nio blänk tillbaka mot mig, det är vad jag vädjar om där jag ligger i korrekt kroppsställning. Alla nio måste synas ordentligt, i vart fall inte så pass vagt att ljuset skulle kunna vara en illusion. En gatlyktas återspegling i fönstret duger inte nu. I väntan på rätt sken kläms blicken i ett skruvstäd.”Ansträngningen är enorm och mycket står på spel. Inte bara för jaget utan också ”för de andra”. För barnen som sover i rummet intill och som måste skyddas mot allt ont. När tvångssyndromet är som värst lämnar det lite kraft över för livet självt. Ritualerna som till en början skänker en ram åt den alltför stora ovissheten hårdnar till en trång cell av plikter som till punkt och pricka måste utföras för att katastrofen ska undvikas. Som en byteshandel. Ritualens kontrollerade plåga mot befrielsen från ett mer oförutsägbart lidande.Som om det faktiskt går att välja. Det går ju inte. Ändå är just byteshandel genom frivilliga offer ett centralt begrepp inom många trosuppfattningar. De kloka gummorna i af Klintbergs forna Sverige gav silver och guld till älvorna för att få ett skrikigt barn att sova lugnt om natten. Mot missväxt och hungersnöd offrades såväl djur som människor och inom kristendomen utgörs själva navet i tron av försoningsläran och idén att Jesus genom att offra sig själv tog på sig våra synder och lät oss andra gå fria.Än i dag förväntas många troende ge upp presumtiva glädjeämnen som fri sex, att äta allt, att klä sig hur som helst och älska vem man vill i utbyte mot en annan och förment högre lycka. Bön varvas med ritualer och ett hopp om frälsning från det onda som för tanken till Niklas Schiölers vanmäktiga jag i ”Kontrollöga”. Så gjordes också en liknelse mellan religion och OCD redan av Sigmund Freud i skriften ”Tvångshandlingar och religionsutövning” 1907 där han jämställde utövandet av religiösa ceremonier med ett universellt tvångssyndrom.  Inte så lite provokativt i en tid då tron fortfarande hade en starkt normbildande ställning i de flesta samfund. Att efterleva religionens regler och delta i dess ritualer var ett ideal för den rättänkande och sunda människan, medan Freud beskrev samma beteende som en sjukdom som behövde botas.På samma vis som religionen definierade den goda människan i Freuds samtid matas vi i dag i vårt sekulära samhälle med bilder av motion, skönhetsrutiner och städning som mål att sträva efter. Att röra på sig och hålla sig fräsch är detsamma som att leva rätt och riktigt. Och samtidigt kan samma ritualer vara förödande för den som plågas av OCD och ser sitt liv ätas upp av överdriven träning och följande kompulsiv tvätt av kropp och kläder. Gränsen mellan det friska och sjuka är flytande och det som i ena stunden tycks vara en trygg rutin kan i nästa nu bli ett tvång som begränsar livet. I sängkammarens dunkel, med blicken mot himlavalvet är Niklas Schiölers jag fullt medvetet om det besatta i sin jakt på svar från stjärnorna. Men måste ändå fortsätta räkna.För vad är alternativet? På en stödsida för OCD-drabbade läser jag om en kvinna som i åratal kämpat mot tvångstankar om eld. Innan hon kan lämna lägenheten måste hon gång på gång kolla spisen tills kontrollbehovet vuxit sig så starkt att hon överhuvudtaget inte går ut längre. Inte förrän hon en dag lägger sin stickning på spisplattan, vrider reglaget på max och slår igen dörren bakom sig. Värre än det hon fasar för är rädslan själv och även om scenen är hemsk kan jag känna igen mig i den.På ett liknande vis övervann jag min egen mörkerrädsla, en sen natt i en ensligt belägen skrivarstuga. Efter att i timmar ha lyssnat efter steg i den omgivande fruktträdgården, öppnade jag dörren på vid gavel mot mörkret. I mitt slutkörda tillstånd hade det varit en befrielse att äntligen se faran i vitögat. Men ingen kom och i stället klev jag själv ut i natten och blev stående utanför huset och såg in. Och jag minns friden som kom över mig, över att i stället för att fly mörkret gå det till mötes och låta det omfamna mig. Som en del av livet.Boel Gerellförfattare och kritikerLitteraturBengt af Klintberg: Vänster hand och motsols – magiska riter från förr (Ellerströms 2020)Niklas Schiöler: Kontrollöga (Fri Press 2018)Sigmund Freud: Tvångshandlingar och religionsutövning. I Samlade skrifter, volym 10. Natur och kultur, 2008. 

Humanismen antagande om vår särställning har varit förödande för mänskligheten. Eva-Lotta Hultén letar efter hopp i en tradition med många blinda fläckar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2024-03-20.I en lantbrukstidning hittade jag för ett antal år sedan en annons för en manick som kallades ”Humane killer”. Det var en liten giljotin i miniatyr, avsedd för slakt av höns. I annonstexten motiverades avlivningsverktygets förträfflighet med att hönsägaren slapp få blod på sig. Det humana i det hela var alltså att människan som dödade slapp söla ner sig.Det här sammanfattar den kritik jag har mot humanismen ganska väl. Den är, som namnet säger, människocentrerad och inte sällan självgod.Humanismen är den filosofiska tradition som ger människan ett egenvärde. Begrepp som empati och barmhärtighet är centrala men också kritiskt tänkande, kunskapssökande, förnuft och frihet. Den romerske statsmannen Cicero var för drygt 2000 år sedan en av de första som använde ordet humanitas värderande, synonymt med medmänsklighet och godhet. Han var en viktig föregångare till den antropocentriska humanism som varit förhärskande sedan renässansen, alltså idén att människan är exceptionell och bör ställas i centrum för allt.En viktig beståndsdel i humanismen har länge varit religionskritiken, eller fritänkandet, som slagit fast att människans moral ska grundas på förnuft och medkänsla och inte på föreställt gudomliga påbud. Men fritänkarna och de religiösa dogmatikerna bygger i stort sett sina idéer på samma tankegrund: människan som alltings mått.Den från början religiösa idén att människan skiljer ut sig från alla andra varelser och att det ger oss rätt att härska över dem är en föreställning vars brister i skenet av klimatförändringar och miljöförstöring blir pinsamt uppenbara. Till det kommer också ett debattklimat där enskilda människor ständigt blandar ihop sina egna åsikter med ett objektivt förnuft och använder sig själva som måttstock. Eftersom jag är förnuftig, verkar de tänka, så måste åsikter som motsäger mina, komma sig av att andra är dummare än jag.Samma slappa slutledningsteknik gäller för mänskligheten som grupp: eftersom vi är rationella så måste allt vi tar oss för vara förnuftigt. Och skulle vi råka ha försatt oss i en situation där vi håller på att underminera våra egna möjligheter till liv så är vi så exceptionellt smarta att vi kommer uppfinna tekniska lösningar på problemet.Humanismens förnuftsdyrkan skapar en tankefälla som leder till brist på lyhördhet och i värsta fall ren hybris. Vi är ju inte rationella utan bara duktiga på att rationalisera våra egna begär och intressen. Om vi håller oss medvetna om det och vaksamma på oss själva har vi i alla fall lite bättre utsikter att tänka och agera mer förnuftigt, på riktigt.Skulle den moderna humanismen kunna ifrågasätta sin blindhet och inneboende självöverskattning? Kanske genom att söka sig bakåt i de egna spåren. Föreställningarna om människan som unik herre och skapelsens krona har visserligen varit förhärskande men inte allenarådande. Essäisten Michel de Montaigne, skrev redan på 1500-talet att människan led av ”högmodig fantasi” när vi tillskrev oss själva gudomliga egenskaper och avlägsnade oss från massan av andra varelser. Han var skeptisk till att människan skulle ha någon inbyggd rationalitet att luta sig emot och konstaterade att ”Ju mer jag umgås med mig själv och ju mer jag lär känna mig, desto mer förbluffas jag över min formlöshet och desto mindre förstår jag av mig själv.”En vidare och mer prövande humanism fortsatte utvecklas under 1500- och 1600-talen. Litteraturprofessorn Carin Franzén lyfter i sin bok ”Fritänkandet” fram några av de kvinnor som bidrog: drottning Margareta av Navarra, svenska drottning Kristina, den franska författaren och kurtisanen Anne de Lenclos och den franska poeten Antoinette Deshoulières. De var aktiva i sin tids samhällsdebatt, kulturella salonger och samtal och utgick från vad kroppslig erfarenhet innebär för tänkande och förankrade människan i hennes fysiska omgivningar. I sina noveller, dikter och maximer behandlade de passionernas betydelse, ifrågasatte sin tids förnuftsdyrkan och människocentrering och kritiserade den mänskliga rovdriften på naturen. Franzén kallar dem inte bara för fritänkare utan också för libertiner.Ordet som först betecknade en frigiven slav började under 1500-talet användas nedsättande om personer som frigjort sig från religion och moral. Men Franzén menar att libertinismen rymmer många intressanta tankespår som har med vår relation till kroppen och naturen att göra.Libertiner lutade sig gärna mot naturalistisk filosofi av epikureiskt slag. De bejakade njutning, sinnlighet och naturkontakt. Många var tidiga sympatisörer till filosofen Spinoza som har beskrivits som panteist, med sina tankar om att Gud och naturen är så gott som synonyma begrepp.Vid sidan av den människocentrerade idéhistorien har det alltså hela tiden funnits en lite undanskymd ekologisk humanism.Men hur ska vi förstå humanismens nyckelbegrepp frihet om ordet ”alla” inte längre kan inskränkas till människor utan måste utvidgas till allt levande? Ryms träd, maskar, råttor och grisar i humanismen? På vilka premisser; för att de kan vara till nytta för oss eller för att de har ett eget värde?Om fallet är det senare, är vi då fortfarande kvar inom humanismens skrankor? Kan den bära att människan reduceras till kropp och materia bland andra kroppar och materia; eller är vi på väg mot ett annat ideal för oss och vårt sätt att förhålla oss till vår omvärld?Humanismen har dragits med fler blinda fläckar. I sin bok ”Humanly possible”, en exposé över 700 år av humanistiskt fritänkande, gör författaren Sarah Bakewell upp med en rasistisk och sexistisk historia och lyfter fram de föregångare som förmådde vara sant fritänkande. Som Jeremy Bentham, filosof som argumenterade för bland annat djurrättigheter. Och Bakewell visar att det där med att använda sig själv som måttstock för vad som är förnuftigt kan göras på ett klokt sätt. Tänkaren och den frigivna slaven Frederick Douglass konstaterade vasst att ”det finns ingen människa under himlavalvet som inte vet att slaveri är fel för honom.” Han menade att slaveriet gjort också slavägarna till offer eftersom systemet de verkade inom hade brutaliserat dem.Kanske är det här humanism när den är som bäst: i möte mellan kritiskt tänkande, medkänsla och strävan efter frihet för alla. Douglass förmår sätta sitt eget trauma åt sidan för att försöka förstå också dem som gjort honom illa.Vi människor är inte förmögna till objektiv rationalitet, men om förnuft förstås som förmåga att se saker ur många synvinklar och ifrågasätta också oss själva så är humanismens dröm om människan kanske fortfarande värd att drömma, och värd att föra med in i en mer ekologiskt hållbar relation till vår omgivning. Vår självbild som herrar har brutaliserat oss, men vi kan kasta dessa bojor åt sidan, om vi väljer att göra det.Eva-Lotta Hulténförfattare och journalistLitteraturCarin Franzén: Fritänkandet – kvinnliga libertiner och en annan humanism. Serien Glänta hardcore. Glänta produktion, 2023.Sara Bakewell: Humanly Possible – Seven Hundred Years of Humanist Freethinking, Inquiry, and Hope. Penguin press, 2023. Svensk översättning av Jesper Högström, utgiven 2025 på Albert Bonniers förlag. 

Utan First Folio, boken med Shakespeares pjäser från 1623, skulle scenkonsten och kulturen i stort se annorlunda ut. Men en bok kan inte fånga den förgängliga teatern, säger Mette Hildeman Sjölin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-12-14.Sju år efter Shakespeares död samlade två kollegor från hans gamla teaterkompani The King’s Men ihop hans pjäser, redigerade manuskripten och gav ut dem i en stor samlingsvolym.The First Folio, som utgåvan kommit att kallas, publicerades 1623 och kallas så helt enkelt eftersom det var första gången Shakespeares pjäser gavs ut i folioformat, ett större bokformat där varje ark har vikts en gång. Det var förresten första gången som dramatik gavs ut i en så påkostad bok i England över huvud taget. Folioformatet var vanligtvis reserverat för allvarliga ämnen – historiekrönikor och religiösa skrifter. Och teater var inte allvar. Shakespeare har ju kommit att bli själva sinnebilden för finkultur i västvärlden, men på hans tid sågs hans konstform inte ens som kultur utan som underhållning – ett tidsfördriv knappt mer civiliserat än den konkurrerande björnhetsningen.Ändå var detta inte första gången som Shakespeares dramer publicerades. Hälften av de 36 pjäserna i Folion hade tidigare tryckts i det mindre kvartoformatet, där varje ark viks två gånger. Att så många av hans skådespel kom ut i tryck under hans livstid vittnar om att de var mycket populära, även om författarens namn inte alltid stod med i kvartoutgåvorna, som till skillnad från Folion var billiga att tillverka och köpa, och inte gjorda för att hålla. Men arton av pjäserna, inklusive Trettondagsafton, Julius Caesar och Stormen, hade aldrig tidigare givits ut i tryck och hade gått förlorade om det inte hade varit för the First Folio.Tack vare denna enda bok finns mycket av det vi menar med Shakespeare bevarat. Men… är det verkligen det som är Shakespeare?Teater är till sin natur förgänglig. Ingen uppsättning av en pjäs är den andra lik – inte heller någon föreställning av samma uppsättning är helt lik en annan. Pjäsen blir levande först i mötet med just den här publiken som har köpt biljetter till just den här föreställningen. En stund senare finns den inte längre, utom i minnet.Efter sista föreställningen plockas scenografin isär, ställs i sina beståndsdelar undan i ett förråd eller körs till tippen. Skådespelarna är inte längre de rollfigurer de har lånat sina kroppar åt. Replikerna kommer aldrig att sägas igen. I alla fall inte på samma sätt. Teatern är flyktig, ogripbar. Det är det som gör den levande. Och det är det som gör den till teater.När vi publicerar en teatertext i en bok försöker vi gripa det ogripbara. Fixera livet i tiden, låsa fast en idé i fysisk form. I det här fallet stora ark papper, tillverkade för hand i Frankrike av linnelump, doppade i en gelatinlösning, försedda med bläckbokstäver i en tryckpress, ark för ark, vikta och sammansydda.På grund av dåtidens tryckteknik är varje foliant unik. Av de 750 exemplar som trycktes var inte ett enda felfritt. Att kassera ett ark på grund av några felplacerade typer hade varit alldeles för dyrt och tidsödande. Även om boktryckarkonsten försöker göra teatern evig och konstant, försöker bevara Shakespeares uppskattade föreställningar till eftervärlden, verkar det vara ett projekt som är dömt att misslyckas. Liksom två föreställningar aldrig är varandra lika är inte heller två exemplar av Folion det.Shakespeare var själv skådespelare och skrev om teaterns förgänglighet. I Som ni behagar liknar han världen vid en teaterscen och olika åldrar i en människas liv vid olika scener i en pjäs. I Macbeth jämför han, i Hagbergs översättning, livet med ”en stackars skådespelare som larmar / Och gör sig till en timmes tid på scenen / Och sedan ej hörs av”.Vi hade inte känt till dessa två exempel om det inte varit för Folion, eftersom varken Som ni behagar eller Macbeth hade publicerats tidigare. Men det finns även pjäser som redan var utgivna i kvartoformat som hade sett helt annorlunda ut.Hamlet, till exempel, finns i två olika kvartoversioner. Den första skiljer sig så mycket från pjäsen som vi är vana att se och läsa den att många forskare kallar den ”The Bad Quarto”. Många tror att en birollsinnehavare har rekonstruerat texten ur minnet och sålt den för publikation, medan andra tror att den första kvarton kan vara en tidigare eller alternativ version av Hamlet.Kenneth Branaghs fyratimmarsfilm från 1996 marknadsfördes som världshistoriens första oförkortade Hamlet-film. Men vad innebär det egentligen? Det finns inget som tyder på att Shakespeare någon gång satte upp Hamlet med alla ord som någon gång har ingått i någon version av texten. När Shakespeare spelas på teatern förkortas texten alltid i någon mån jämfört med den publicerade version man utgår från. Den i sin tur bygger på ett redigeringsarbete, inte sällan utifrån två eller fler olika versioner av texten.Faktum är att det aldrig har funnits en definitiv, fullständig version av Hamlet. Shakespeare anpassade sina pjäser efter situationen, ensemblen och publiken. Det var levande texter, som ändrades och utvecklades så länge de spelades. Kanske är Hamlet inte ens en text, utan summan av alla uppsättningar genom tiderna?På scen handlar det ju om att göra val, att välja och välja bort. Det går inte att eftersträva fullständighet. Därför är texten inte heller exakt densamma i olika uppsättningar – inte ens om vi frånser översättningsfrågan. När Hamlet sätts upp på svenska används ju inga av Shakespeares ord, och olika översättare har, liksom olika regissörer och skådespelare, gjort olika valt. Valt och valt bort.Shakespeares pjäser har bearbetats så länge de har spelats. När teatrarna öppnade 1660 efter att ha varit nedstängda under Engelska samväldet spelades Shakespeares pjäser eftersom de tack vare the First Folio fanns tillgängliga. Men nya ideal och praktiska förutsättningar rådde på teatern och pjäserna bearbetades kraftigt, eller ”förbättrades”, som det hette.När Shakespeare skrev sina tragedier, komedier och krönikespel (en indelning som förresten gjordes första gången i Folion) utgick han själv från tidigare berättelser och texter som han bearbetade. I Kung Lear använde han sig bland flera andra källor av en samtida pjäs med samma namn. Shakespeares pjäser är ett steg i en pågående rörelse av bearbetning, tillbakasyftning och kreativitet.Men när hans kollegor, John Heminge och Henry Condell, bestämde sig för att samla och ge ut hans verk gjorde de något radikalt i så måtto att de skapade en förutsättning för föreställningen om ett original. Även om Shakespeares pjäser fortfarande bearbetas finns det en mer eller mindre stabil text att gå tillbaka till. Det finns en ögonblicksbild av pjäserna. Den är inte hela sanningen om dem. Men den innebär i alla fall att vi har någonting att bearbeta, översätta och uppföra. Den innebär att vi har möjligheten att vara med att fortsätta skapa och ta del av den teater som är Shakespeare.Mette Hildeman Sjölinlektor i engelska

Den ena gjorde allt för att sky döden, den andre rusade till den. Kristoffer Leandoer funderar över konfrontationen med slutet genom två författare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Simone de Beauvoir var livrädd för döden, och försökte livet igenom hålla den på avstånd, så pass att en amerikansk Beauvoirspecialist ägnar en hel bok åt denna systematiska förnekelse. Samtidigt var det bara i dödens absoluta närhet som den skrämmande rationella författaren förvandlades till poet. I romanen De oskiljaktiga beskriver Beauvoir hur hon i sin tidiga ungdom förvirrad står inför en likkista täckt av vita blommor och får för sig att hennes väninna avlidit för att hon kvävts av all denna vithet: ”Innan jag tog tåget”, säger hon, ”lade jag ner tre röda rosor på dessa obefläckade buketter.”Beauvoir avskyr och förnekar döden, hon tror inte på någon högre makt eller liv efter detta och hennes livsåskådning ger henne inga verktyg att behärska rädslan för åldrandet, smärtan och slutet. Konfrontationen dröjer tills hon är femtiofem och hennes mamma drabbas av en svårartad form av cancer med lika hastigt som plågsamt förlopp. Trots motviljan tvingar hon sig att registrera sjukdomsförloppet, och inser snart att det bara finns en enda sak som kan lindra fasan, en enda möjlig befrielse för mamman. Hennes kapitulation inför denna befriande kraft sitter så långt inne och görs så motvilligt att den övertygar just därför: ”I denna kapplöpning mellan smärta och död hoppades vi innerligt att döden skulle hinna först.”Nu kommer Simone de Beauvoirs andra ögonblick av ofrivillig poesi, när hon uttröttad vid mammans dödsbädd plötsligt får se de medeltida dödsdansernas grinande lieman stå vid huvudgärden, grimaserande och hånfull, främmande, omänsklig: ”den hade mammas ansikte då hon blottade sin käke i ett brett, ovetande leende.” Så utrycker hon sig aldrig annars, det finns ingen plats för dubbelexponeringar och tvetydigheter i hennes stränga universum. Den självbiografiska boken Avled stilla från 1964 visar upp en författare som drabbats av ett faktum som inte går att resonera bort.Karakteristiskt nog var hon några år tidigare faktiskt inne på tanken, men bara för att förkasta den: enligt henne var det en reaktionär högertanke att se döden som den enda giltiga sanningen, och som orsak till främlingskap mellan människor eftersom var och en är ensam med sin död: ”Meditation över döden är den yttersta visdomen hos dem som redan är döda”. Det hon formulerar är samurajens och vikingens sinnestillstånd inför stundande strid: sättet att göra sig osårbar var att i förväg betrakta sig som redan död. Döden är enda boten för döden.Och så upptäcker hon motvilligt vid sin mammas dödsbädd att det är alldeles sant.Just mammans dödsbädd blir ett avgörande ögonblick även för den lungsjuke gruvarbetarsonen D.H. Lawrence. Han levde från sexton års ålder med en dödsdom hängande över sig och hade lättare än Beauvoir att göra samurajens ideal till sitt.Bygg ditt dödsskepp, uppmanar han som rena vikingahövdingen: han talar också om modet att rida dödsväga som något vår civilisation borde lära av äldre och våldsammare tider. Människans enda uppgift är att utmana sig själv, att alltid göra det som är svårast: sätta det välkända egna jaget på spel och ge sig ut i det okända. Och något mer okänt än döden går inte att hitta. Genom hela författarskapet återkommer den som utmaning och lockelse av närmast vällustigt slag.Vändpunkten kommer i den självbiografiska romanen Söner och älskare, i skildringen av mammans utdragna dödskamp. Precis som Beauvoir och hennes syster finner syskonen mammans plåga outhärdlig, de står inte ut med att se hennes fåfänga väntan på befrielse. Men till skillnad från systrarna Beauvoir skrider syskonen i Söner och älskare till handling. Efter flera dygns vaka fattar de beslutet – det sker ordlöst, genom ett utbyte av blickar – att skynda på processen, och i ett tillstånd av febrig upphetsning mosar de skrattande hela förrådet av smärtstillande morfinpiller och rör ut i mammans kvällsmugg med varm mjölk. Döden som kärlekshandling: samma kärlekshandling som Beauvoir och hennes syster pratar om att visa modern men till sist inte vågar utföra.Den avgörande skillnaden kanske beror på Lawrences upplevelse av det första samlaget, skildrad tidigare i samma roman: ”För honom tycktes livet nu som en skugga, dagen som en vit skugga, natten och döden och stillheten och orörligheten, detta tycktes som VARAT. Att leva, att vara envis och framhärdande – det var ICKE-VARA. Det högsta av allt var att smälta bort i mörkret och vaja där, identifierad med det stora Varat.”Den gängse bilden av vitalisten och sexprofeten som dansar naken i regnet med blommor i sitt hår är alltså otillräcklig: att sexualiteten är så viktig för Lawrence, beror på att den är ett intimt förbund som den enskilda varelsen ingår med döden, inte med livet. Matadoren smeker och förför tjuren, det han lockar med är döden och det som gör honom oemotståndlig för kvinnor är inte hans seger över döden utan tvärtom att han innebär ett löfte om döden. Döden annonseras som ett glädjebesked, en frestelse, en njutning: ”Det måste vara ljuvligt att vara död.”Söner och älskare utkom redan 1913, innan det första världskriget föste bort alla andra ämnen än döden från den litterära dagordningen. Skyttegravarnas anonyma massdöd väckte Lawrences synnerliga avsky. Som pacifist var han tämligen originell, grälsjuk, våldsförhärligande och dödsfixerad: han motsatte sig kriget eftersom det berövade människan att göra döden till något unikt och personligt, existensens absoluta höjdpunkt.Poeten Rainer Maria Rilke fördömde kriget av samma skäl: det berövade människan hennes rätt till en individuell död. Genom författarskapet stryker Rilke trånsjukt kring döden, som för honom är människolivets själva fullbordan, en sluss till något större snarare än ett slut. Ingen läsare kan glömma de avlidnas trevande händer under matsalsbordet i Malte Laurids Brigge, och i Duinoelegierna formuleras tron på det hinsides som rena rymdäventyret: ”O att en gång vara död och oändligt omfatta dem, / alla stjärnorna”.Det är ett misstag att betona skillnaden mellan liv och död, säger Rilke: möjligen är döden lite rymligare. Lawrence uttrycker samma erfarenhet vid mammans dödsbädd. Tiden försvinner, bara rummet är kvar. Vem kan säga att hans mor inte längre lever? ”Hon hade varit på en plats och befann sig nu på en annan, det var allt.” Så långt kommer aldrig Beauvoir, hennes föreställningsvärld har inte utrymme för någon annan plats. Hon skyr dödens ensamhet lika mycket som Lawrence och Rilke vill omfamna den. Men till slut är det ändå bara den hon hoppas på.Kristoffer Leandoerförfattare, översättare och kritiker