OBS: Radioessän

Idag återskapas fasader i gammal stil, men förstår vi egentligen vad de dekorerade husen säger? Arkitekten Rasmus Waern reflekterar över ornamenten i puts och gips som bokstavligen hänger löst. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egnaFasader dras med ett tvivelaktigt rykte. Den som visar upp en fasad, döljer något bakom den. Också inom arkitekturen, där fasaden ju är en helt oundgänglig del, har idealet länge varit att den ska födas ur själva strukturen. Är denna tillräckligt intressant behövs ingen fasadgestaltning. Men det är få hus som förärats en så intressant stomme att utsidan ritat sig själv. Fasaden var därför länge arkitekturens huvudnummer.Idag återskapas också några av de fasader som i mitten av det förra seklet rensades på allt utanverk. För det hörde länge till god ton att begära om inte rivning, så åtminstone en rejäl avhyvling av den puts och gips som försökte spegla renässansens och barockens djupa ornamentik. Man förstod helt enkelt inte vad grannlåten från det hatade 1800-talet skulle vara bra till. Nu ser vi på denna tid med större respekt, men frågan är om vi för den sakens skull förstår oss på dess fasader.På den förr så överdådiga Stureplan i Stockholm börjar dekoren nu ta tillbaka terrängen. En rekonstruerad fasad avtäcktes våren 2023 och fler står på tur. Att husen återfår sina fasader är en välgärning, men de politiska ambitionerna gör idag inte halt vid rekonstruktioner. I många kommuner, ja också internationellt, förväntas också nybyggen svara mot klassicismens ideal. Detta är lättare sagt än gjort. Dels för att vi inte bygger hus på samma sätt som förr, men också för att det ornamenten manifesterade är främmande för oss. Ändå, eller kanske just därför, fortsätter den förmoderna arkitekturen att locka.Det här är inget att förvånas över. Den europeiska staden så som vi fortfarande känner den, formades till stor del kring förra sekelskiftet. Det var den dittills mest kraftfulla vågen av urbanisering världen sett och den drog fram i takt med industrin. Klassiska fasader blev civilisationens sinnebild.Att klassicismen satte tonen berodde på att arkitekturutbildningen på École des Beaux-Arts i Paris var mönsterbildande, och staden bevisade gång på gång sin status som 1800-talets huvudstad. Dessa hus och stadsrum, med gator lika breda som husen var höga, satte normen för Europas växande storstäder. London, som hellre byggde uppförstorade radhus längs vindlande vägar, fick aldrig samma inflytande, trots det brittiska imperiets oerhörda makt. De parisiska principerna tog plats också bortom sina ursprungliga förutsättningar. Grunda, så kallade franska balkonger, tillkom exempelvis för att förhindra skador på husen då högt lastade vagnar tog sig fram på smala gator. Men idén fick snabb spridning, liksom tanken om en enhetlig stadsbild som frukten av tydliga regelverk. Omvandlingen av Paris under mitten av 1800-talet var det största stadsomvandlingsprojekt världen dittills skådat.  Aldrig tidigare hade heller en stad smyckats med så mycket skulpturer. Även om den progressiva konsten gjorde vad den kunde för att ta avstånd från den cancansprittande nybarock som vällde fram över fasaderna, gick den inte att bortse från. Ornamentiken blev också ett redskap i länder med behov av att hävda sin självständighet. Såväl i Finland som i Ungern bars den nationella särarten fram av arkitekturen när länderna reste sig mot rysk eller österrikisk överhöghet. Motståndet skapade säregna modeller av den europeiska staden.Arkitekturens varianter berättar om Europas historia, men också om dess geografi och geologi. Den som sett Tallinns fasader i kalksten och granitbjörnarna i Helsingfors har också fått en blick in i både berggrund och i en kulturhistoria som går bortom det pittoreska. Husens ornament är tysta men närvarande följeslagare på vandringar genom städer som byggdes för att betraktas. Värdet i arkitekturen berodde på hur spirituellt arkitekterna gav de stumma byggnadsmaterialen liv.Den svenska arkitekturen har aldrig uttryckt den självhävdelse som präglat länder vilka klämts mellan sköldar. De skulpturer som Tessin planerade för att kröna Stockholms slott kom till exempel aldrig till utförande. Det lågmälda uttrycket har sedan dess varit en följeslagare i svensk arkitektur, men varken sparsamhet eller funkis tog kål på dekorationerna. Det var snarare 1950-talets rationalism och det industrialiserade byggandet som satte ornamenten åt sidan.Också ointresset för berättande fasader har sin historia. 1800-talets idealism firade sin sista stora triumf vid världsutställningen i Paris år 1900. Därefter dog den, för att senare återuppväckas av fascistiska och kommunistiska diktaturer. Detta faktum gjorde den därefter länge fullkomligt obsolet, vilket bidrog till att den revs bort. Arkitekturhistorikern John Summerson skrev 1941 att arkitekturen, med vissa svårigheter, frigjort sig från ornamenten men inte från rädslan för ornament. Orden är ännu aktuella. Det är svårt att upprepa en ornamentik som i grunden syftade till att berätta något. Det är inte bara bildspråket som fattas, utan också en vilja att påstå något bortom självklarheter. Detta är dagens fastighetsbransch sällan särskilt intresserad av.För att se vad våra städer har och saknar, behöver vi se på andra. I en stad som Budapest bjuds vandraren på säregna berättelser. De gamla husen är fyllda med politiska, humoristiska, erotiska, religiösa eller bara pretentiösa signaler. Hur staden förmådde att skapa ett sådant överdåd av gatuunderhållning är häpnadsväckande i sig.  Men risken är att denna stadsbild som länge varit Storstadseuropas emblem, inte har många år kvar. Ornamenten i puts och gips hänger bokstavligt talat löst, och sedan de en gång statligt ägda husen i forna öst sålts ut lägenhet för lägenhet, tar ingen längre ansvar för utsidan. Lämnar figurerna fasaderna finns det inte mycket kvar. Kostnaden för att återskapa så pass enkla fasader som de vid Stureplan, gör det tydligt att rekonstruktioner aldrig kommer kunna bli ett storskaligt alternativ. Husen måste räddas medan de ännu står upp. Det gäller förstås inte minst de i Ukraina.Att rädda dekorerade fasader kan också väcka insikter om innebörden i dessa valv och profiler. Då hamnar man snart i kroppens betydelse som förebild. Den gamla ornamentiken var mer eller mindre tydliga abstraktioner av den mänskliga kroppens kontur, dess balans, proportioner och karaktär. Detta skulle också den nya arkitekturen kunna visa.Att husen ska bekräfta oss är ingen orimlig begäran. Kanske skulle heroiska idéer om fasaden som en onödig mask och konservativa förväntningar på en ny årgångsarkitektur kunna mötas i en gemensam strävan efter fasader som bjuder på ett slags mänskligt sällskap. Det vore något för arkitekturen att berätta om. För alla vill nog att städer ska vara både spirituella och egensinniga.Rasmus Waern, arkitekt och arkitekturhistoriker

Är det vanvördigt att bläddra i en klassiker och bara läsa några rader? Henrik Nilsson reflekterar över det fragmentariska läsandets särart och skönhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-06-18.Under en mellanlandning på Bryssels flygplats fångade några människor vid kafébordet intill min uppmärksamhet. De såg ut att vara i tjugoårsåldern och var alla försjunkna i varsin bok. Emellanåt sneglade jag nyfiket åt deras håll för att urskilja titlarna. Snart upptäckte jag att de läste samma sak – den franske författaren Guy de Maupassants roman Bel-Ami.Hur kunde det komma sig att alla fyra i sällskapet bredvid mig hade valt samma bok? Tillhörde de en läsecirkel? Var de kanske medlemmar i ett Maupassant-sällskap på väg till ett årsmöte någonstans? Eller rörde det sig bara om några vänner som bestämt sig för att läsa samma roman? Oavsett förklaringen fanns det något sympatiskt över åsynen av fyra unga människor försjunkna i en fiktiv värld som skapats för länge sedan – medan resten av världen skyndade förbi. Jag fick känslan av att ha stött på de sista överlevandena i en nästan utplånad armé av långsamma läsare.Om Maupassant-läsarna i Bryssel var företrädare för en obruten och långsam läsakt som ofta framställts som idealisk, är väl bläddringen dess raka motsats? Men detta att bläddra, är det alltid synonymt med ett ytligare och mer respektlöst sätt att närma sig böcker? Kan man inte istället se bläddringen som läsningens preludium? Under min uppväxt gick jag ofta till föräldrarnas bokhyllor, drog ut någon volym på måfå, slog upp den, lät sidorna falla mjukt mellan fingrarna och läste några rader. Sedan ställde jag tillbaka boken, drog fram en ny. Tills jag hittade något som passade just den dagen – och gav mig sedan hän åt läsningen från början till slut.Jag tycker fortfarande om att bläddra. Av någon anledning gör jag det oftast på kvällarna, och helst i böcker som jag redan har läst och som kommit att betyda något för mig. Det händer att jag då får frågan: Letar du efter något? Jag vet aldrig vad jag ska svara. För vad letar man egentligen efter när man bläddrar?För att närma mig ett svar måste jag tala om vissa platser som står mig nära, som den skånska byn Södra Rörum eller mer avlägsna orter som Lissabon och Mexico City. Ibland längtar jag tillbaka till dessa platser. Vilket inte betyder att jag genast vill resa dit för att vistas där någon längre tid. Det händer att jag bara vill befinna mig där en kort stund, på sin höjd någon minut – så länge det krävs för att ta några djupa andetag och blicka ut över en viss äng eller en viss gata. På samma sätt är det med somliga böcker och författarskap. Ibland vill jag bara snudda vid dem, känna en fläkt av dem. För en bok, ett författarskap är inte bara en samling ord och texter, utan också något mer diffust; en sammantagen känsla. Varje litterärt verk av rang utgör ett särskilt sorts luftrum, med sina egna atmosfäriska förhållanden. Vissa av dem har också sin alldeles egna lukt som slår upp som en dunst från sidorna. Så är det till exempel med Gabriel García Márquez, vars böcker för mig luktar av övermogna mango- och guayabafrukter. Ur vissa av Harry Martinsons böcker kan jag istället känna doften av en blomstrande sommaräng stiga från sidorna.Vissa litterära genrer lämpar sig bättre för bläddring än andra. Om jag en kväll vill återvända till Wislawa Szymborskas eller Edith Södergrans poesi, då är det sällan en hel diktsamling jag vill läsa. Utan bara en enstaka dikt, ibland bara några förstrukna rader – som jag bläddrar mig fram till. Litterära dagböcker passar desto bättre för det obestämda och slumpvisa bläddrandet. Man slår upp ett visst datum på måfå, känner vindpusten av en främmande människas liv. Som när Sylvia Plath den 14 augusti 1956 berättar om hur hon har vaknat med en omtöcknad känsla, som om hon ”kröp fram ur ett spindelnät”. Eller när den norske poeten och äppelodlaren Olav H Hauge en majdag 1960 skriver att körsbärsträden blommar och att humlorna surrar i hundratal i deras kronor.Den senaste tiden har jag ofta bläddrat i den rumänsk-franske filosofen Ciorans dagböcker som han skrev i Paris mellan 1957 och 1972. Jag läser några slumpvist utvalda anteckningar – kompakt mörka och illusionslösa – som när han på ett ställe konstaterar att det inte skulle ha någon betydelse om världen gick under. Det viktiga är att den har existerat och fortfarande existerar, om så bara för ett ögonblick. Att läsa Ciorans anteckningar är som att bita i en malörtsstjälk och känna den bittra smaken i munnen under någon minut, innan man spottar ut den igen.Finns det något mer vanvördigt än att bläddra i de stora klassikerna? Borde man inte läsa till exempel Homeros djupt försjunken och koncentrerad? Ändå tycker jag om att bläddra i hans epos, och handlöst kasta mig in i Iliadens strider. När jag den här gången slår upp boken råkar jag hamna mitt i den tjugoandra sången. Hektor har lönlöst kastat sin enda lans och vet att han kommer att dö; ändå drar han sitt svärd och stormar till attack. Jag hör metallen klinga genom århundradena. Och ur Iliadens sidor stiger en järnaktig lukt av blod upp från slagfältet i Troja, innan jag ställer tillbaka boken i hyllan igen.Jag fortsätter alltså att bläddra, förvissad om att utförligheten har sin tid, och den snabba blicken sin. Jag tror också att bläddringen ibland kan vara en akut form av läsning i svåra situationer – som under krig och förföljelse – när vi inte kan vara säkra på hur länge det är möjligt att fortsätta läsa boken vi har i händerna. Att bläddra kan vara barnets sätt att närma sig en bok eller den vuxne läsarens första försök att bilda sig en uppfattning om innehållet i en roman eller novellsamling. Men det kan också vara den sista läsningen. Mot slutet av dagen när inte mycket mer kraft står oss till buds. Under en allvarlig sjukdom eller en stor trötthet. Eller mot slutet av livet, när de darrande händerna tar farväl av de böcker som betydde någonting.Öppna en bok. Låt sidorna fladdra mellan fingrarna. När du får syn på något, tryck då till lätt med tummen. Sidorna stannar upp under din blick. Läs några rader eller ett stycke, lätta sedan på tummen och se hur sidorna börjar flimra igen. Nu gör du det: Du bläddrar. Lägg märke till att verbet har ett onomatopoetiskt drag, och hur den kvicka sekvensen av konsonanter i ordet bläddra återspeglar sidornas rörelser.Lyssna nu till det spröda ljudet från boken du bläddrar i. Kanske tänker du inte så ofta på det. Men olika böcker låter olika när man bläddrar. Det beror på en mängd olika faktorer – som kvaliteten och tjockleken på sidorna, och hur gammal boken är. Skillnaden påminner om vingslag från olika fågelarter; vissa är lätta, går knappt att urskilja – andra är tyngre och susande. Fäst nu uppmärksamheten vid något annat: Den nästan omärkliga fläkten, den minimala svalkan när du bläddrar. Vad kan det vara för något? Det är sidornas hemliga vindpust mot ditt ansikte. Den exakta mängden syre du behöver för att slå upp den första sidan – och ansluta dig till de långsamma läsarnas armé på flygplatsen i Bryssel.Henrik Nilsson, författare och essäist

Vi omges av text hela tiden, även när vi inte tänker på det. Så kanske är inte problemet att vi läser vi för lite utan att vi behöver ro för att läsa ordentligt, funderar Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad den 13 april 2021.Redan som liten var jag en närmast tvångsmässig läsare. Jag plöjde mjölkpaketens baksidor och Kalle Anka medan jag åt mackor efter skolan, med samma glupande aptit som äventyrsböcker innan jag somnade in på kvällen. Snart började jag med ryska klassiker och gick via Jules Vernes till Balzac och Flaubert. Utan minsta känsla för nivåskillnader mellan den stora litteraturens mästerverk och Tvillingdeckarna, Bill och Biggles. Den där vanan har aldrig lämnat mig, men den har förvandlats till en hälsofara.I dag invaderar texter alla delar av livet. Överallt information, underhållning, förströelse utan slut. Även under det som bara vara verkar vara bild, ljud och spel ligger texterna där. Överallt. Vi kommunicerar med korta texter, halvvägs mellan prat och skrift. Vi läser och lyssnar på texter nästan alla dygnets vakna timmar. Och det är inte bara utbrändheten som hägrar, när informationsströmmen knappt ens växlar i intensitet, utan ständigt forsar fram i så många medier, appar och kanaler. Risken är att man blir manipulerad om man motståndslöst låter sig dras med i flödet. Och vem klarar att bjuda motstånd hela tiden? Texterna skrivs med avsikter och algoritmerna tenderar att ge mig det som ligger i linje med det jag tidigare läst, även om jag aktivt försöker motverka deras insnävning av min utblick i världen.Hösten 1956 kontaktade den amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower författaren William Faulkner och frågade om inte han ville leda en kommitté för internationellt litterärt utbyte. Det handlade om att göra världen bättre och öka förståelsen mellan Öst och Väst genom att få fler att läsa amerikansk skönlitteratur. Faulkner var knappast någon framstående organisatör, men han tackade ja. Men nästan alla kolleger han bad att medverka svarade avvisande, en del var oförskämda, andra närmast förorättade över att de förväntades gå regeringens ärenden. Att en amerikansk författare står fri från alla myndigheter och organisationer är det bästa argument världen behöver för den amerikanska litteraturens egenvärde, ansåg de.I februari 1957 skulle Faulkner presentera sitt arbete för regeringen. Natten före presentationen satte han i sig en hel flaska Jack Daniel’s. Hans enda förslag inför kommittén var: Vi borde tillverka två stämplar. På den ena ska det stå ”sant”, på den andra ”inte sant”, och med dem stämplar vi all litteratur som exporteras från USA, så råder inga oklarheter om vad som gäller.Man kan se en längtan efter liknande förenklingar i dag. Samtidigt som vi utsätts för alltfler texter, så sjunker läsförmågan. Ungdomar som lämnar gymnasiet med bra betyg i svenska klarar inte att läsa texterna på universitetets grundkurser. Intresset för skönlitteratur, som inte är genrelitteratur, är nog det lägsta sedan läskunnigheten slog igenom och romaner blev ett folknöje under 1800-talet. Varför ska man läsa fantasier när man kan läsa fakta? Varför läsa falskt när man kan läsa sant?Ja, det är inte bara den faktiska läsförmågan som tycks minska, utan förståelsen för texters många nivåer, ironi, självbespegling, och att en berättelse kan vara sann utan att vara faktabaserad, som en riktig saga alltid är sann.Tänk om de som säger att läsning är nyttigt har rätt. Man kanske faktiskt blir klokare, mera vidsynt och empatisk. Litteraturen kanske är viktig för demokratin. Biblioteken är en demokratisk rättighet, läsning utvecklar oss, och om inte annat så blir det svårt för den som inte läser under sin uppväxt att så småningom klara sig i vårt kunskapsintensiva samhälle där till och med träslöjd och idrott numera lär omfatta även teori. Men måste allt vara teori? Måste hela livet handla om text? Jag frågar detta i min egenskap av författare.För det är inte bara så kallat svaga elever som är dåliga läsare. Det gäller oss alla. En del förstår inte twitterspråket, andra inte klassiska romaner. Sociala medier gör att minsta gemensamma nämnare är det som gäller, för såväl tidningar som i privat kommunikation. Allusioner och gemensamma referenser verkar som bortflugna, utom i mindre grupper där självrefererandet gått från intertextualitet och förbindelser med världslitteraturen till intern jargong. Vad som klassas som ”svåra ord” verkar bli allt mer utvidgat, från tekniska termer till äldre uttryck. Komplikation och precision elimineras ur vårt dagliga språk. Ironi fungerar inte på nätet, det vet alla som testat. Bokstavstrogen läsning är det som gäller. Skämt fungerar bara i slutna grupper. Att ta för givet att någon känner till, vet eller förstår något är lika förolämpande som att utgå från att den inte har någon aning om det. Eftersom entydighet är omöjligt att uppnå och all läsning, utom av enklast tänkbara etiketter och skyltar, är tolkning är tillfällena för missförstånd fler än någonsin.Kanske lever vi faktiskt i post-sanningens tid, då vi inte kan enas om något för att vi inte ens kan förstå varandra? Och inte på grund av för lite information, utan för mycket brus, eller nej, dån, av textmassor som uppfyller hela världen.Historien om William Faulkner som återgavs tidigare berättas av den amerikanske litteraturforskaren Merve Emre i hennes bok Paraliterary, The making of bad readers in America. Men det är bara ett av hennes många exempel på hur litteraturen de senaste 100 åren utnyttjats för diverse syften. Hon skriver om hur den använts karaktärsdanande för unga kvinnor, för marknadsföring av USA såväl som för motstånd. Litteratur har varit en bruksvara, omgiven av så många motstridiga avsikter, sedan så länge att det framstår som ett mirakel att skönlitterär prosa ens lyckats överleva som konstform, efter all denna misshandel från både välmenande och ondsinta intressen. Svaret är förstås: på grund av läsarna. Inklusive alla de slarviga läsare som vill ha underhållning och bekräftelse. Om den vore helt beroende av närläsande experter skulle litteraturen kanske ha högre kvalitet, rent teoretiskt – men den skulle snart dö av syrebrist.Och även om jag vill säga att litteraturen har ett absolut egenvärde, höjt över alla intressen, är den också helt grundläggande för vår demokrati, vårt kulturarv, vår syn på oss själva och varandra och den utveckling av såväl kognitiva förmågor som empati, utan vilka vi inte kommer att klara oss. Det ironiska är att det är först då litteraturen befrias från nyttan som hon blir verkligt nyttig.Den tyske författaren Ernst Jünger skrev en gång att det är lika nyttigt för själen att periodvis avstå från tryckta texter som det är för kroppen att fasta. Även om fastans hälsoeffekter inte är oomtvistade är hans poäng tydlig och jag tror att han har rätt. I dagens ständiga textflöden, information och underhållning non stop, är detta att emellanåt stiga ut ur textmassorna viktigt för den mentala hälsan – men också för vår känsla och för vårt intellekt. Omgiven av konstant buller blir man en dålig lyssnare. Omgiven av konstant text blir vi alla dåliga läsare.Torbjörn Elensky, författareSändes första gången 3.11.2020

Skrivkramp har alla hört talas om. Men läskramp torde vara ett större problem. Författaren Anna Axfors reflekterar över sin och andras oförmåga att sjunka in i litteraturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.Att inte kunna skriva, det vill säga att vilja skriva men för tillfället inte kunna det, är ett välkänt och lite uttjatat fenomen – det kallas skrivkramp, och sägs vara en författarens “värsta mardröm”. Författare som tystnat efter en stor succé, till exempel Donna Tartt efter "Den hemliga historien" eller Harper Lee efter "Dödssynden", får i princip kultstatus tack vare det.Något som det talas mindre om är läskramp, det drabbar dessutom både författare och vanligt folk. Men googlar du det så hittar du inte mycket, bara några bokbloggare som drabbats av det, kanske är det en bokbloggares “värsta mardröm”, annars är det en sällsynt icke-omskriven kramp. I alla fall på svenska.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det betyder inte att den oviktig. För dem som älskar att läsa är läskramp värre än både hjärtsjukdomar och cancer, står det på ordbokssajten Urban Dictionary. I en artikel i The Guardian från 2008 kan man läsa att 75 procent av engelsmännen har någon bok liggandes som de läser i då och då men inte lyckas ta sig igenom. Samtidigt är, eller var engelmännen, åtminstone 2008, de som spenderade mest pengar på böcker.Även här i Sverige säljs många böcker, men långt ifrån alla blir lästa.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det ligger en fet hinna över texten som hindrar en från att verkligen uppleva berättelsen. Man är utestängd. I digitala srkiv- och läsgrupper efterfrågas med jämna mellanrum tips på böcker som passar den som älskar att läsa, men fallit ur det. Desperationen är påtaglig. Kanske har det börjat med att inga böcker tillfredsställer en: allt man läser lämnar en likgiltig eller till och med irriterad. Det är som ett förhållande som dött, man vet att man älskade varandra men nu kan man inte känna det. Men att skiljas från läsningen är en synd, inte ett alternativ. Den som en gång älskat att läsa, kommer aldrig sluta se sig som en läsare, utan bara som en läsare bestulen på sin läsning.Det borde inte vara något att få panik över, bara var tredje vuxen svensk läser skönlitteratur varje dag.Själv upplevde jag läskramp första gången någon gång i slutet av tonåren, efter att hela barndomen och de tidiga tonåren ha varit en så kallad bokslukare, läsning är vanligast i åldersgruppen 9-14 år. Jag gick medieprogrammet med journalistisk inriktning och därför var mina klasskamrater såklart också läsande och skrivande personer. Den plötsligt upplevda konkurrensen, att inte längre vara ensam om läsandet och skrivandet, måste ha tagit bort det oskuldsfulla med litteraturen. Nu fanns det titlar, hundratals, man borde läsa – och förstå. Jag kastade mig inte över Dostojevskij eller Flaubert bara för det, eftersom jag kände på mig att jag inte skulle kunna tävla med dem som verkligen läste och förstod. Min styrka låg inte i att läsa snabbt, utan att försjunka i en ny värld. Men nu gick inte ens det längre. Den där feta hinnan över sidorna uppenbarade sig. Den som gör att man förstår meningarna, men inte meningen. Och vetskapen om de böcker jag inte läste, la mörka moln över de jag faktiskt läste.För den som börjat se sin läsning utifrån blir läsandet snart en egocentrisk akt: vad finns det för mig, mitt anseende, att hämta här?Man missar tjusningen med att läsa, och vad som kanske är själva förutsättningen och även poängen med att läsa: att förlora sig själv. “Läsandets tillstånd består i jagets totala utplåning”, som Virginia Woolf skriver. Den där oskuldsfullheten, den som barn har, suddas ut i samma sekund som vi ställer oss vid sidan om oss själva och betraktar vår duktighet.Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från ”Anna Karenina".Och läskrampen har aldrig riktigt släppt för mig. Tolstojs "Anna Karenina" har jag försökt läsa i sex år. Det värsta är att jag tycker den är bra, jag blir bara så omotiverad när jag läst i flera dagar och inte ens kommit en fjärdedel in. Jag tänker på alla böcker jag går miste om att läsa under tiden. Och så läser jag dem istället. Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från ”Anna Karenina".Så jag läser ju en del ändå. Antagligen på grund av den starka identitet som “läsare” alla före detta bokslukare går och bär på. Att tvinga sig att läsa behöver inte vara dåligt, även om det kan vara jobbigt, som att gå genom seg lera. Och den senaste tiden tycks faktiskt min läslust ha börjat återvända efter tio år. Därför hoppas jag slutligen kunna skänska lite hopp åt den som drabbats av läskramp.Ett par saker har varit avgörande för mig. För det första har jag skrivit två böcker, det vill säga fått ur mig en del av vad jag själv ville skriva och som kanske fyllde min hjärna så pass att det inte fanns plats för några andra ord. Det är inte alla som har möjlighet till det, eller ens vill skriva själva, men poängen är att det hos alla med läskramp troligtvis finns något som ligger och blockerar. En stress över något som borde, måste, göras, och som läsningens kontrollförlust påminner en om. Då tror jag att man ska lägga boken åt sidan och försöka göra det som måste göras istället.För det andra började jag läsa om andras läsning. Jag läste Zadie Smiths "Changing my mind" där hon förklarar sin fascination för Zora Neale Hurston, en författare jag aldrig hade hört talas om tidigare fast jag kanske borde, jag läste Sara Danius "Husmoderns död", där hon tar ens hand och för en till en strand i Nice när hon är arton och läser Sartre, jag läste Linda Skugges "40: Constant reader" där hon hela tiden refererar till sin dagliga läsning: Barbro Lindgren, August Strindberg, Paul Auster, Joan Didion, Rebecca Solnit, Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson.“Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att ha tappat kontrollen fullständigt” skriver hon.Avundsjukt har jag sett dessa författare bli läsare och gå in i andra världar, och jag har flytt in i deras läsning. Deras fascination har inspirerat mig att precis som dem glömma mig själv, ge mig hän åt fiktionen. Trots att den när man har nog med sitt eget liv och vardag, inte verkar så viktig.Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskapernaSiri Hustvedt skriver, i essän “Om läsning”: “Öppenhet inför en bok är av avgörande betydelse, och öppenhet är helt enkelt en beredvillighet att låta sig förändras av det man läser”Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskaperna, för vem vill förlora sig och riskera att komma på efterkälken i livets race?En annan väg att gå är ju att acceptera att man inte längre är en läsande person, precis som merparten av alla andra vuxna människor. Det finns ju tv-serier. Att sluta läsa är lika enkelt som att öppna en dörr. Kanske kommer du inte ens att märka att du egentligen stänger den.Anna Axfors, författare

Att läsa om böcker kan handla om trygghet, att återvända till en älskad plats. Men det är också ett sätt att få syn på förändring, menar Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en stringhylla, som då ännu inte var retro utan bara omodern och därför placerad i ett barnrum i ett fritidshus, stod tre böcker. Ofta stod där många fler men dessa tre stod där alltid. Rummet med hyllan och böckerna var mitt under somrar, helger och skollov. Det var så litet att där utöver hyllan bara rymdes en säng och en smal byrå. Ändå tillbringade jag en hel del tid där, läsandes. När de medhavda biblioteksböckerna var utlästa tog jag valfri bok av de tre ständiga och läste om. Om och om igen.Det handlar om ”Bröderna Lejonhjärta”, Lennart Nybloms ungdomsbok ”Sök vid nymåne” och Jan Mårtenssons skämtsamma deckarhistoria ”Släkten är bäst”. Kan jag ha läst dem femton gånger? Eller tjugo? Plötsligt saknar jag dem. Kanske inte så mycket Astrid Lindgrens klassiker som jag läst högt för mina barn, men de båda andra. De hör inte precis till världslitteraturen men de finns i mitt system. Båda utspelar sig på små öar och har dem på omslaget. Som vuxen är jag bosatt på en liten ö. En slump? Kanske.Jag beställer båda på antikvariat och faller rakt ner i barndomen när jag börjar läsa Sök vid nymåne. Den underbart muntra boken handlar om en 1950-talsfamilj som på impuls köper en ö på Västkusten och bygger sig ett hus. En lång rad udda människor kommer i deras väg och jag skrattar högt precis som förr.Omläsning ger igenkänning som kan skapa trygghet. Små barn hör gärna samma sagobok hundra gånger. Om det finns någon bok jag är verkligt trött på att läsa högt så är det Richard Scarrys Vi lär oss ABC. Men även äldre barn kan uppskatta omläsandets trygghet. I Sök vid nymåne är alla snälla och allt ordnar sig till det bästa. Jag visste precis vad jag skulle få när jag tog ner den ur hyllan. Lättsam underhållning och lyckligt slut. Precis som i en annan av mina barndomsfavoriter ”Vi på Saltkråkan”. Även den utspelar sig för övrigt på en ö, med en intrig som är märkligt lik Sök vid nymåne. Nybloms bok kom ut först.Men läser inte också många av oss som vuxna om böcker för att det inger oss trygghet?Kerstin Ekman konstaterar i sin essäsamling Min bokvärld att det är nutidsflykt hon ägnar sig åt när hon glider in i Herman Melvilles Moby Dick. Jag citerar ”På 1840-talet när Melville skrev om havet hade ännu inga tankfartyg läckt ut tjockolja, ingen plast drev omkring på sjön, fragmenterades och sjönk neråt för att slukas som osmältbar föda av valar, delfiner och andra havsvarelser. Inga motorer bullrade och inga enorma turistfartyg i flera våningar släppte ut sitt avfall i dessa till synes oändliga vatten.” Slut citat.Moby Dick är som bekant ingen munter bok, och det är inte heller Kejsarn av Portugallien eller Jan Fridegårds En natt i juni, som jag själv läst om som nutidsflykt. Bara det faktum att de utspelar sig i en svunnen tid ger möjlighet till en stunds vila från klimat- och miljöbekymmer. En trygghet så god som någon.Men de flesta av mina omläsningar i vuxen ålder handlar inte om trygghet. Jag har återvänt till Månen och silverslanten av William Somerset Maugham, Det som en gång var av Helena Granström och Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov för att de varit omvälvande läsning på olika sätt. Mästerligt skildrad mänsklig komplexitet; intellektuellt utmanande existentiella frågor i skönlitterär dräkt; vildsint magisk realism och samhällssatir. När jag sjunkit in i dem för andra eller tredje gången har det fortfarande funnits mer tankeguld att hämta, mer njutning att få.Den ideala läsaren, menar Ekman, är just den som läser om. Efter att en av hennes böcker gått som radioföljetong hör flera personer av sig och berättar att de förstått boken på ett annat sätt den här gången. Den första läsningen skedde för spänningen, den andra ledde djupare.Kerstin Ekman själv återvänder till bland andra Leo Tolstojs Krig och fred, Thomas Manns Bergtagen, Emily Brontës Svindlande höjder och Cora Sandels Alberte och Jakob. Hon läser dem mitt i natten när hon inte kan sova och beskriver en djup och varaktig kärlek till dem, en sådan man kan känna för en god människa eller en älskad hund. Det är böcker med förtrollande språk och underhållande intrig; böcker som förbryllar och böcker som hon som författare återvänder till för att lära sig mer om hantverket. Böcker som för varje omläsning ger nya perspektiv, nya frågor och nya insikter.En läsupplevelse formas alltid av berättelsen i kombination med våra egna erfarenheter, känslor och tankar. Som läsare stiger man aldrig ned i samma berättelse två gånger. Det här kan vi gärna hålla i minnet när det kommer till läsning i utbildningssyfte. Är det en litteraturkanon vi behöver, eller fördjupning? Att läsa för att ha läst eller för att förstå och utvidga vår tankeförmåga? Att läsa om är att vägra vara effektiv, vägra prestera och vägra erövra.Jag minns ännu hur min gymnasieklass fick läsa, och läsa om, Gunnar Ekelöfs debutsamling Sent på jorden och hur vi tillsammans tog oss allt djupare in i texten. Denna gemensamma vandring bland Ekelöfs dikter är ett av mitt livs största läsupplevelser. Inget skulle bockas av. I stället återvände vi till samma texter och utforskade dem från nya håll.          Alla de böcker som fått ett kapitel i Kerstin Ekmans Min bokvärld hör till det vi betraktar som höglitteratur: Homeros, Eyvind Johnson, Selma Lagerlöf, Henrik Ibsen, Charles Dickens, Moa Martinsson, Doris Lessing, bland andra. Men inte läser väl Kerstin Ekman bara om sådan litteratur? I bisatser nämner hon Jerome K Jeromes Tre män i en båt och Agatha Christies 4.50 från Paddington.Vilken bok har hon läst om flest gånger, 4.50 från Paddington eller Thomas Manns Bergtagen? Varför får den ena en helt egen essä medan den andra nämns i förbigående?Kanske kan hennes nästa bok handla om alla de böcker hon återvänder till för att de ger henne tröst, trygghet och skratt trots, eller kanske på grund av sin lätthet. Så som Adrian Moles dagböcker av Sue Townsend både roat och lugnat mig sedan jag läste de första delarna i tioårsåldern.Adrian Mole har följt mig genom livet och varje omläsning är ett besök inte bara i en för mig välbekant bokvärld utan också hos en tioåring som satt lutad mot väggen i sängens fotända med en bok i händerna och skrattade åt helt andra saker än en femtioåring.Vissa, tyngre, böcker i min hylla är fulla av understrykningar i olika färger. Alla är de mina, gjorda under decennier. Som 40-åring ville jag markera andra rader än som 20-åring. Genom årtiondena talar jag inte bara med böckerna jag läser om utan också med mig själv och den jag var när jag läste förra gången och gången innan den.Omläsningsböckerna är den bästa sortens vänner; de som hela tiden öppnar nya skikt i en, men som samtidigt låter en minnas och bevara den man en gång var.Eva-Lotta Hultén, journalist och författareLitteraturKerstin Ekman: Min bokvärld. Albert Bonniers förlag, 2023.

I Septologin följer Jon Fosse sin huvudperson Asle till det yttersta. Maria Edström följer med och tänker att så länge berättelsen pågår, kommer hon att leva. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes ursprungligen den 7 februari 2023.När jag var allvarligt sjuk och tänkte mycket på döden började jag läsa Jon Fosses Septologin – först på nynorska, sen i Lars Anderssons lysande översättning. Fosse har alltid varit en favorit, inte minst som dramatiker, och i allt han skriver umgås de levande och de döda otvunget med varandra. Men det var först här som han gav mig den där speciella, liksom hypnotiskt meditativa effekten som jag tror andra finner hos säj Proust eller Norén. De tre volymernas sju delar rymmer en textmassa på ungefär ett och ett halvt tusen sidor och formar sig till något likt en stor nebulosa i rymden; en formation, inte av stjärnstoft utan av ord; om konst, Gud, kärlek, uppväxt, ensamhet, missbruk, död. Nuet och det förflutna tvinnas samman likt resor i rumtiden som tar plats i huvudpersonen konstnären Asles ”nebulosa”, i hans medvetande, i hans hjärnas slyngor.Det märkliga var hur tröstande dessa böcker var för mig, likt en saga läste jag ett stycke varje kväll. Nu ska jag läsa Fosse-gubben, tänkte jag, han blev till en sagofarbror med sin sjungande stil, sina omtag, upprepningar och med sin vaggande och hållande rytm. Som en på en gång tröstande som smärtfylld sång. Fosse har liknat sitt skrivande vid såväl dödsmetall som countrymusik – smärta och sentiment. Ur textens nebulosa framträder en handling som utspelas under sju veckodagar strax för jul. Asle, målare, änkling, konverterad katolik, nykter alkoholist, före detta storrökare bor i ett gammalt hus i Dylgia, en liten ort vid Sognefjorden en bit norr om Bjørgvin (det gamla namnet för Bergen). Med sitt allt gråare hår i en liten hästsvans och med sin svarta rock, sin sammetskavaj, sin axelremsväska i läder, sin sjal runt halsen har han i princip sett likadan ut sen han blev vuxen. Den döda hustrun Ales plus grannen Åsleik och hans gallerist Beyer är egentligen de enda som nu finns i hans liv. Han ber sina böner med hjälp av sitt radband, sin rosenkrans, filosoferar över Gud och går tidigt upp och tidigt i säng. Och så målar han, oavbrutet. En äppelodlares son uppvuxen på Vestlandet som blivit konstnär. Fosse beskriver ett liv som strävar efter känslan av att vara hållen, buren av det omständligas enkla skönhet, där såväl den älskade farmorns gamla filt som spännramarna på vinden har sin givna plats. Där hunden Brage rusar runt och färgar snön gul med sin kisstråle, där ljudet av traktorn som plogar snön och lukten av stekt fläsk och ägg i Asles kök skapar en trygg sinnlighet, och där Asle slår sig ner och ser på sitt landmärke, ett skär ute i sjön där ett slags samtal med de döda och det förflutna drömlikt uppstår. Ett liv där oro, rädsla och missbrukets mörker hålls i schack av rutiner, böner och av en avståendets, accepterandets och trons etik. Och Asles metod att hålla oron stången blir som en lugnande meditation även för mig när jag läser. Men han är också väl tankspridd och valhänt, packar inte upp sina matvaror, tänder inte eld i spisen, glömmer att ge hunden mat. Faller liksom ut i tankar, drömmar och minnen. Men ta dig samman karlskrälle, tänker jag mer än en gång, som en gnatig och orolig fru. För oron och ambivalensen finns där hela tiden, visar sig egentligen redan i första meningen där Asle målat en tavla som väcker motstridiga känslor; två korsade streck, ett brunt och ett lila. ”Ett Andreas-kors” som Asles granne Åsleik säjer på sitt beskäftiga vis – Andreas, martyren som inte tyckte sig vara värdig att korsfästas på samma vis som Jesus. Asle som en Andreas? Tveklöst är han en av Fosses alla gestalter vars oro och ångest gör själva levandet svårt och där skapandet blir enda vägen att uthärda. Men där det skapade också kan visa något skrämmande. Asle strävar efter sanningen, ”det lysande mörkret” i sina målningar, men den nya bilden verkar hångrina åt honom. Han tänker liksom tvångsmässigt ambivalent att den är färdig men ändå inte klar, att den är bra men ändå dålig. Och varje ny del i Septologin inleds med hur duken står där på sitt staffli som ett dunkelt hot. Så det är inte blott tröst och vila hos Asle, det finns också något kusligt och ångestfyllt. Fosse underminerar försåtligt sin avklarande stil, placerar ut skevheter och gåtor. Jag-berättaren Asle förefaller vara av det opålitliga slaget, betänk de tre volymernas titlar; han har ”ett annat namn”, är ”en annan” och får ”ett nytt namn”.Asle har dessutom en namne, också en konstnär och som är förvillande lik honom själv. Men Namnen som han kallas är ensam, försupen, bor i en hyreslänga, är gift och skild flera gånger med barnen spridda för vinden. En alternativ, negativ dubbelgångare. Asle hittar Namnen i en snödriva, skakande i fullt delirium och far med honom till sjukhuset och är sen mycket upptagen av hans tillstånd. En krock mellan två parallella universum, en störning, en ”glitch” i rumtidsväven, där personer och tidsplan fördubblas, förtätas och löses upp. De två Asle verkar vara en och samma och två olika på en och samma gång. Fosse utmanar hela tiden bilden av sig själv som högstämd, lurigt för han in moment av skräck, thriller och som här närmast science-fiction.Som i en serie scener där olika tidsplan slingrar sig runt varandra. Asle tycker sig se sig själv som ung i ett kärleksmöte med Ales i en snöig lekpark, när han kör hem från Bjørgvin. Och han ser sen vid upprepade tillfällen sig själv som ung gå på vägen eller titta ut genom fönstret och då se hans, den äldre Asles lilla vita varubil fylld med målningar och matvaror köra förbi på vägen. Tiden som en ut-och-invänd mössa.Och tid som rinner ut, för när jag inser att jag snart måste skiljas från Asle och hans liv får jag en separationsångest som nog är dödsångest – så länge jag läser, så lever både Asle och jag, i ett slags Sheherazade-effekt. Jag anar oråd när de tre, Asle, Brage och Åsleik ska på julmiddag och båtens färd över fjorden blir som den över floden Styx.  Och målningen med Andreaskorset löper som en dödens budbärare från början till slut. Som om bilden hela tiden vet något Asle – och jag – inte vet. Fosse kanske lär mig att dö, tänker jag och tror mig få en lektion, en övning, en generalrepetition för det som kommer. Men Fosse skriver om minnet, kärleken, skapandet och kanske om förtröstan. Han vet lika lite om döden som någon av oss och naturligtvis är han till fullo medveten om detta. Men han följer Asle mycket nära den där gränsen och försöker föreställa sig döden som händelse, upplevelse, passage. Jon Fosse tar ett så vackert språng ut mot detta okända, men påminner oss också faktiskt om sitt egentliga mandat i frågan när han i den sista volymen inledande citerar den gamle religions-förnekaren Nietzsches: ”Bara narr. Bara diktare”Målningen, Septologins dödsmask, tas till slut ned från staffliet. Och jag slutar att läsa och slungas åter, tills vidare, tillbaks till de levande.Maria Edström, kritikerLitteraturJon Fosse:Det andre namnet – Septologien I-II. Samlaget, 2020.Eg er min annan – Septologien III-V. Samlaget, 2020.Eit nytt namn – Septologien VI-VII Samlalet, 2021.Det andra namnet – Septologin I-II. Översättning Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 2021.Jag är en annan – Septologin III-V. Översättning Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 2022.

En av Jon Fosses svenska översättare, Marie Lundquist, reflekterar över erfarenheten att tolka och tolkas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2011-12-09.Översättare, en vägledare, en stigfinnare som kan gå före och tolka texten. Tolka är ett vackert gammalt svenskt ord av samiskt ursprung som betyder ”att färdas på skidor, dragen av en ren”. Kanske är det också en bild av översättandets svåra konst. En färd över papperets vita vidder där det gäller att hålla balansen och tygla och tämja det vilda språket.I mitt arbetsrum har jag sedan länge ett gulnat tidningsklipp uppsatt på väggen. Rubriken är ”Wat is poëzie?” Så långt är jag med. Orden tycks visserligen svepta i främmande kläder, men med lite fantasi kan jag ändå lätt igenkänna dem och begripa vad de vill säga mig. Genom att lägga ihop bitar av olika språk som jag mer eller mindre behärskar, tolkar jag det som står till: ”Vad är poesi?” Däremot är svaret på denna fråga, den långa text på nederländska som därefter följer en ogenomtränglig djungel i vilken jag omedelbart går förlorad.Ändå känns det i detta fall helt rätt.  Det är så det ska vara, tänker jag. Frågan ska hållas levande och svaret ska inte gå att tyda på något omedelbart och enkelt sätt. Det ska skikta sig och förgrenas i nya frågor, nya svar.  Just nu nöjer jag mig med njutningen att få vara i det främmande och känna luftdraget från allt jag inte förstår. Suset från den språkliga rymd som ligger framför mig som en okänd mark att erövra och upptäcka. Ibland är det en sann lycka att få vara där, i det oförståeliga och låta andra sinnen träda fram och ta över upplevelsen. Smaka på språket och upptäcka en okänd krydda, en bismak av något man aldrig tidigare upplevt.Betyder det då att översättandet är en obehövlig konstart? Att man kan nöja sig med att stanna där i det blinda trevandet, som visserligen skärper sinnena och tränar fantasin, men ändå till sist riskerar att förminska världen? Svaret är naturligtvis nej. För att kunna dra bort hinnan och se klart behöver man en översättare, en vägledare, en stigfinnare som kan gå före och tolka texten. Tolka är ett vackert gammalt svenskt ord av samiskt ursprung som betyder ”att färdas på skidor, dragen av en ren”. Kanske är det också en bild av översättandets svåra konst. En färd över papperets vita vidder där det gäller att hålla balansen och tygla och tämja det vilda språket.För mig som själv fått mina dikter översatta till en mängd olika språk, både sådana jag förstår och sådana jag aldrig ens hört talas om, är bilden av översättaren kluven. Hon (för det rör sig oftast om en kvinna) är både ödmjuk gåvobringare och skarprättare i en och samma person. Ingen översättare (i alla fall inte av poesi) tycks arbeta med någon som helst tanke på egen vinning utan verkar ha kärleken till språket som enda ledstjärna.  Samtidigt finns det ingen som med lika falklik blick har förmågan att obducera språkets hela kropp. Alla spår av språkliga tillkortakommanden, all adjektivistisk make-up,  all onödig utsmyckning som de flesta läsare och även kritiker sväljer, lyfter översättaren obönhörligen upp och skärskådar. Det enda man kan göra som författare är att stå där och betrakta det tomma skalet av sin skapelse som ligger kvar på obduktionsbordet och väntar på sin uttolkare för att fyllas med nytt liv. Jag minns känslan när jag fick min första bok översatt till nederländska av Lisette Keustermanns. När jag höll boken i min hand talade den med kluven tunga. Inombords hade den fortfarande den för mig välbekanta titeln: ”Jag går runt och samlar in min trädgård för natten”. På omslaget framför mig förvandlades denna mening nästan till oigenkännlighet: Ik struin wat door mijn tuin en ruim op voor de nacht. Det är något hisnande över ord man inte förstår. Plötsligt inser man att också det egna språket har en helt oförklarlig sida. Det gäller bara att få syn på den.Ett av de språk mina dikter blivit översatta till, (och som jag skam till sägandes aldrig hade hört talas om), är det indiska språket malayalam. Rodnande över min okunskap tog jag reda på att detta språk talas av 36 miljoner (!) människor. På en boksida ser det ut som ett fingerfärdigt knypplat språkbroderi. Ett annat språk jag också haft förmånen att få bli tolkad till är arabiska, vars bokstäver tycks bestå av fladdrande svarta vingar. På papperet synliggjorda som ett sorts träd som tycks hålla sina löv uppe utan stam och gren och som därmed förvandlar mina ganska stabila prosadikter till en lättare och mer genomsläpplig materia. Förvandling tycks alltså vara ledordet för all form av översättning. Ett credo som kanske borde gälla allt skapande. Att hela tiden vara stadd i förvandling, men ändå stå i kontakt med själva kärnan. Mina egna översättarerfarenheter från andra hållet, att själv översätta andra författare till svenska, utspelar sig alla i en envig mellan norska och svenska. Eller envig förresten, kanske handlar det snarare om ett triangeldrama: mellan nynorsk, bokmål och svenska. Steget mellan de två norska språken är större än man tror.  Att gå in i nynorskan är som att vika av från civilisationen och ge sig ut i vildmarken.  Slåss med något kantigt och fornnordiskt. Kvifor istället för Hvorfor.  Ikkje istället för Ikke. Eg i stället för Jeg.Den norske dramatikern Jon Fosse, som är den som jag mest har arbetat med att översätta, har ett språk som tvivlar på orden.  Det måste höras, också i översättningen. Det är annars så lätt hänt att man tar lite för väl hand om orden när man flyttar över dem till ett annat språk.  Tvivlet bäddas in och plötsligt kan orden tala störningsfritt. Det är så lätt att låta sig bedras av det flyhänta talet. Det låter ju ”så bra”. Men det ska inte låta ”bra”. Det ska låta som ett tal som inte tror på sig själv. Och om man som Fosse ibland laborerar med ett språk som är som han själv säger, ”vritt”, vridet,  måste det förstås låta konstigt även på svenska, men hur konstigt ska det låta? Den sortens språkliga gehör kan man bara ha på sitt eget modersmål.  Här kan internet vara till stor hjälp. Ibland förstår jag inte hur det var möjligt att översätta innan den tillgång till språkens alla vardagsrum som nätet är, fanns. Man kan googla på ett norskt ord eller uttryck och se hur det används, om det används, och i så fall av vilka och i vilka olika sammanhang, och därefter dra sina slutsatser om vilket svenskt ord som skulle kunna ersätta det.En annan fråga man som översättare måste ställa sig är: Hur modernt eller samtida är det språk som talas? Ett av de mest svåröversatta norska orden är också ett av de vanligaste, i Norge fortfarande använt av alla åldrar: ”kjæreste”.  Visserligen låter det svenska ordet ”käresta”, nästan precis likadant, även om det stavas lite annorlunda, men här känns som om det hörde hemma på logdanser och knappast i 2000-talets svenska, där vi rör oss med mer nutidsdaterade ord som min kille, min tjej, flickvän, pojkvän, sambo, särbo.  Alla lika passande i sitt speciella sammanhang, men vi har inget enda ord som fungerar överallt, som i norskan.Några av mina märkligaste erfarenheter av översättning kommer från olika tvärkonstnärliga projekt där dikten omgestaltats och översatts till andra konstnärliga uttryck, som måleri, skulptur, musik och fotografi.  Jag har till exempel fått uppleva att en tonsättare huggit sönder en uppläst dikt i småbitar, klippt bort alla konsonanter och med hjälp av en dator komprimerat de ljud som finns kvar till olika rytmiska mönster.  Eller att en dikt som handlar om ett i en trädgård dukat bord, som långsamt förvittrar genom fyra årstider, av en skulptör översatts till en utomhuslig installation med hängande glasflaskor som rörde sig i vinden och klingade fram en egenartad symfoni. Att på det här sättet tolka poesi genom att översätta den till andra konstarter kan ibland leda till den hisnande känslan av att skapa nya språk.  När olika översättningar korsar varandras vägar kan samma fenomen uppstå. En samtidig uppläsning av samma text på flera olika språk skapar en flerstämmig ljudvåg som uppläsarnas röster kan surfa på toppen av. Jag har själv bevistat en uppläsning där fyra av Tomas Tranströmers översättare, tillsammans och samtidigt, läste hans långdikt ”Östersjöar”, på polska, kinesiska, spanska och engelska.  Som jag minns det nu gick den polske översättaren i mål ett stort antal ord senare än de andra, men jag kan minnas fel. Hursomhelst var det en säregen upplevelse att lyssna till denna mångspråkiga symfoni av helt olika röster som ändå i grunden sa samma sak.I översättningen är skriften både sig själv och någonting annat. Ursprungstexten finns där bakom den nya språkdräkten som en slags skuggskrift, ett osynligt ackompanjemang. Hur mycket ska det höras? Kanske inte alls. Som översättare har man ett trohetskrav inte bara mot originaltexten, utan också mot det egna modersmålet, det som man haft ett livslångt förhållande med. Med tiden lär man sig att översättningen ofta blir bättre om väljer att ha ett friare förhållande till den översatta texten och hellre hoppa i säng med det egna språket. På sånglektionerna i skolan hade jag svårt att sjunga rent och för att inte glida iväg på tonerna och hamna fel var jag tvungen att alltid ha någon vid min sida som sjöng tillsammans med mig och lotsade min stämma rätt. Ibland tänker jag mig översättaren som en sådan ledsagare, en som står bredvid texten och hjälper den att hålla tonen också i en ny skepnad. Utan tolkning sjunger texten bara i en stämma. Marie Lundquist, författare och översättare

Med det norska Vestlandets karga miljö som skådeplats har Jon Fosses pjäser satts upp över hela världen och lyckats sätta fingret på de universella frågorna. Maria Edström reflekterar över hans Trilogin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes ursprungligen 10 november 2015."Jag skriver inte om någonting, jag har inte det förhållandet till det jag skriver utan för att dra mitt favoritcitat: En dikt ska inte mena något utan vara något. Sen är det ju så att när man läser söker man en mening och i den bästa dikten är det kanske så att man känner igen någonting som man vetat eller upplevt men inte precis med de orden."Ungefär så säjer Jon Fosse i samtal med NRK:s Siss Vik i Bokprogrammet från 2013. Och när man läser Fosse förstår man lite hur han menar. Som en litterär countrysångare har han också liknat sig, att skriva är som att hantera ett musikinstrument, som att spela och sjunga. Upprepningarna, omtagen, pauserna är som musik och kanske också som naturen tänker jag - vindarna, blåsten, vågorna och regnet. Inte för inte har Fosse skrivit en pjäs som heter "Jag är vinden".Men samtidigt fångas en mening, ett uttryck och olika teman in i det här ordflödet, i brusandet och stillnandet och i den nya boken "Trilogin" finns allt detta. Den består av tre berättelser "Sömnlösa" från 2007, fem år senare kom "Olavs drömmar" 2012 och 2014 kom så "Kvällning".Det hela börjar med hur det unga paret Asle och Alida går runt på Björgvins gator, ett gammalt namn för Bergen. De söker nattkvarter, de är inte gifta och Alida är gravid och överallt blir de avisade. Den bibliska associationen kommer ju rätt omgående men här handlar det kanske mer om det Fosse kallar negativ mystik, om det frånvarande, det såriga.Asle och Alida är ett slags inverterade Josef och Maria, deras uppbrott från Dylgja är fyllt av konflikter. Alida och hennes mor kommer inte överens och Alida stjäl med sig mat och pengar och slår sin mor. Asles handlande är än mer dunkelt och misstänkt. De två är ett slags missanpassat par och känns igen från Fosses författarskap i olika inkarnationer.Ofta förekommande är den unge mannen som hamnat i en korseld mellan skapande och våld eller missbruk. I pjäsen "Barnet" från 1997 som just nu spelas på Dramaten i Stockholm är den unge mannen liksom riktningslös, vill mest dricka öl även om han vill ha kärleken och barnet. Ibland som i en av de tidiga romanerna "Båthuset" från 1989 är den unge mannen helt oförmögen till relationer "Jag går inte ut längre, en oro har kommit över mig och jag går inte ut" som omkvädet lyder men han har spelat på danser och nu försöker han skriva om sin oro.Eller som i "Melancholia" från 1995 om landskapsmålaren Lars Hertervig - "alla målare ska inte dödas" är hans kryptiska kväde, också han i brytpunkten mellan kanske snarare vansinne och kreativitet. Också Asle har gåvan efter sin försvunne far Sigvald, att spela fiol, "att man spelade upp sig sakta, från nästan ingenting och så mot det väldiga" som fadern lärt honom. Men som också sagt att spelmans öde är ett olycksöde:"Alltid ge sig själv till andra, sa hanAlltid det, sa hanAldrig få vara hel i sitt eget, sa hanAlltid försöka göra de andra hela, sa han"Också Asle älskar sin Alida, vill henne och det väntande barnet väl. Och Alida älskar sin Asle och ser inte vad han är mäktig.Fosse skriver utifrån en helt icke-moraliserande utgångspunkt, istället är det svårigheterna för dessa unga människor att hitta sin plats i tillvaron som stiger upp i språket om det så utspelas på 1980-talet eller på Fosses gammelmorföräldrars tid, så finns där temat om att bli vuxen, bli ansvarig och separera från föräldragenerationen och det temat varieras i en mängd av hans gestalter.Första delen av "Sömnlösa" slutar: "det är det stora svävandet som är viktigt, det har spelandet lärt honom, det är väl en spelmans öde att veta sådant, och för honom heter det stora svävandet Alida".I andra delen av "Sömnlösa" föder Alida deras barn, här sker det bakom stängd dörr men i "Morgon och kväll" från 2000 är Olai tagen av sin son Johannes födelse "Han är fin Ja du store tid Du har fått dig en son och mjukt och vått och så detta underliga lugna lugn".Barn som föds, eller som i pjäsen "Barnet" dör har stor plats i Fosses skrivande, kanske för att döden och generationernas gång också är så betydelsefulla. Men vi lämnar paret i ro:"Du och jag, säger AsleOch så lille Sigvald, säger Alida"Men i den andra berättelsen "Olavs drömmar" förstår vi också grymheten hos Asle och Alida, har Asle mördat, vad hände med Alidas mor, med mannen vid båthuset, med hyresvärdinnan? Han är också girig efter det vackra armbandet trots att de unga tu egentligen behöver vigselringar för att verka respektabla. Dessutom har de skrivit om sin historia, de kallar sig nu Olav och Åsta och kommer från Vik, Olav och Åsta Vik. Det finns något thriller-artat eller kanske Dostojevskij-artat över mycket av det Fosse skrivit. En av mina favoritpjäser är "Sonen", en riktigt svart liten historia om en son som efter lång tid besöker sina gamla föräldrar. En försupen granne kommer förbi och börjar gå på om att sonen suttit inne under sin bortavaro och sonen lackar till och slår ihjäl grannen. Sonen tror att föräldrarna ska förstå och till och med uppskatta att slippa den jobbige grannen men de blir bara besvikna "nu är allt bara ännu tommare och mörkare" som det heter.För det är någonting med våldet, förstörelsen och skapandet som hänger samman på ett motstridigt sätt hos Fosse. I "Morgon och kväll" tänker Olai på sin Guds-bild där "han kan höra lite av vad denne hans Gud vill säja honom när en spelman spelar bra, ja då finns han där, för den goda musiken den avvisar ju världen, men det tycker inte Satan om och därför ställer han alltid till så mycket bråk och fanskap där en god spelman spelar".Så kärleken och födelsen, skapandet och förstörelsen finns där i jämnbredd hos Fosse och hos Alida och Asle i både "Sömnlösa" och "Olavs drömmar" och där den sistnämnda slutar i döden. Och i den tredje berättelsen "Kvällning" är det Alidas dotter Ales, syster till Sigvald, hon sitter nu gammal och gråhårig i sitt hus. Och modern Alida och hennes liv kommer till Ales och blir märkligt närvarande, det är som om modern finns i huset, som hennes liv levs där samtidigt. Det här sättet att låta generationerna och olika tider liksom lägga sig på varandra, tvinnas in i varandra har Fosse använt flera gånger. I "Morgon och kväll" får vi inte bara följa Johannes födelse utan också hans död, där han rör sig i ett slags mellanrum innan han far - hans dotter Signe ser prästen kasta jord på hans kista "och Signe tänker att du far Johannes, du far Johannes".I "Melancholia" minns Hertervigs syster Oline sin bror som kommer allt starkare till henne under en dag där hon till slut dör. Och i romanen "Det är Ales" från 2004 tvinnas en kvinnas minnen av sin döde man runt andra i släkten generationer tillbaka, också innan hon dör. Att dö är ett slags passage hos Fosse, där trådarna bakåt repas upp eller vävs samman till en väv att låta sig falla i, att någonting tar emot. Ofta finns en bild av hur naturen, en vind, en våg, ett svävande absorberar och lyfter."All sjö är Asle och hon går längre ut och så är Asle omkring henne som han var den kvällen de träffades när han spelade till dans för första gången där i Dylgja och allt är bara Asle och Alida och så slår vågorna över Alida och Ales går ut i vågorna"Mycket har sagts om Fosses religiositet, numera är han katolik men länge var han kanske ett slags otrogen kväkare efter sin morfar och närmast hatisk till norska statskyrkan. Hos kväkarna finns momenten av tystnaden, av tron på ett ljus hos varje människa och ting. Kanske det också, tänker jag, finns ett mått av ett slags förkristen föreställningsvärld, många natur-religioner har samma förhållande till det heliga i allt, förfädernas närvaro och födelse och död som ett slags passage. Men man kan ha vilken religion man vill eller inte ha någon som helst gudstro - Fosse går att läsa och slår an en sträng över hela världen.Har man som jag dessutom som också har en svaghet för science fiction så kan man läsa in parallella verkligheter, ett annat sätt att se på tiden och rummet och kanske också ett annat sätt att se på berättandet.Som Fosse sa i intervjun i NRK så skriver han inte om nånting, han låter sig liksom skrivas av nånting. Någonting dyker upp, och det gäller att få tag i det och skriva ner det fort som fanken, som Jon Fosse säjer här i intervjun, man måste lyssna efter det och få fatt i det snabbt.Maria Edström, kritiker"Trilogin" av Jon Fosse kommer ut den 27 november 2015 i översättning av Urban Andersson som också översatt böckerna "Melancholia", "Morgon och kväll" och "Det är Ales". Romanen "Båthuset" är översatt av Steve Sem-Sandberg.

Räkna inte ut undulater eller svårbegripliga författare. Och inte heller djuphavsfiskarna som kan vänta i evigheter på en fallande val. Aase Berg berättar om livet i mörkret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den här tidsåldern heter inte Antropocen. Den heter Narkissocen. Förr var det onda gudar som ställde till naturkatastrofer, nu tar vi själva på oss ansvaret för undergången. Det är hybris, och klimatskammen är en sorts humble bragging.Den dolda bekräftelsehungern är mycket mer fascinerande än den öppna. Ett introvert beteende till exempel, det kan maskera ett sammanbitet storhetsvansinne, så grandiost att man inte bevärdigar populasen med en blick. Att varken gud eller instagram hyllar min existens beror bara på att jag själv har valt att leva i en bortglömd biotop.Det här gäller till exempel oss författare som inte fixar att vara sådär skamlöst kommersiella som de massproducerande populärförfattarna är. Vi som gör oväntade språkliga grejer ibland och skriver sånt som inte kan efterapas av en AI. Vi får sällan några belöningar, är nästan alltid panka, och när vi av misstag råkar stöta ihop med varandra i det asociala grumlet pratar vi bara om pengar. Vi kallas för kultureliten, men påminner mer om djuphavsfiskar, de där som lever på en nattsvart havsbotten som gud glömde. Där ligger vi och lurpassar med gungande lanternor i antennerna och väntar på ett stipendium. Förr eller senare inträffar kanske underverket som kallas whalefall, det vill säga att det sjunker ner en död val. Eller åtminstone en Pripps blå. Besvärjelse: ”Plötsligt händer det!”Det är bara det att det gör det inte.Nej, när nånting plötsligt händer är det oftast skitdåligt. Plötsligt kommer en pandemi.  Plötsligt pajar tvättmaskinen. Plötsligt befinner man sig mitt i en snöstorm i Gävle. Det är sällan man får vara med om ett whalefall i människolivet. Snarare tvärtom. Oftast är det man själv som är den döda valen.Osynliga kvalitetsförfattare hamnar längst ner i gruvan, i den djupaste djuphavsgraven, i näringskedjans bottenslam och ekosystemens yttersta avkrok. Vi är typ vattenlik, och förlagen och bokbranschen tar stora tuggor av vårt svampiga kött. Vi har det ungefär som Vedius Pollios slavar i romarriket. Pollio gillade nämligen muränor, de där ålliknande monstren med stickig blick som utstrålar tom ondska. I den vackra boken ”Vattenvarelser” från 2021 skriver Jacob Christensson att Pollio ”i omsorgen om sina muränor inte ens /lär/ ha dragit sig för att utfodra dem med slavar”. Christensson skriver också om jättesköldpaddornas vidriga öde i klorna på sjöfarare. Djuren placerades upp- och ner på fartygsdäcken och kunde leva i veckor utan att minska nämnvärt i vikt innan de svalt ihjäl. De var rika på både protein och C-vitamin och motverkade skörbjugg. Jag ser framför mig hur de väldiga, värdiga djuren ligger på rygg och dör en långsam död i stekande sol för att bidra till upptäckarnas rovdrift.  Själv vill jag varken ätas eller äta. Jag vill varken dölja mig eller bli beundrad. Jag vill inte kriga om vem som ska ha mest fiskmat. Jag vill ha något fräschare än olika nivåer av förnedring eller makt. I Narkissocens hierarkier är osynlighet lika med förnedring. Makten ligger i stjärnglansen.Jag sätter mitt hopp till djurvärlden. Där finns det gott om livsformer som har en helt annan attityd, som är totalt far out och fattar noll av de antropocentriska motivationssystemen. Till exempel just valar.I boken ”Att prata val” skriver Tom Mustill om valforskningens framväxt, och om försök att kommunicera med valar genom AI, men först redogör han för människans massutrotning av de mäktiga djuren. Det var faktiskt så sent som i slutet av 1900-talet som valjakten trappades ner, främst för att det fanns så få valar kvar att de blev svåra att hitta. Men innan dess hann man nästan utrota exempelvis blåvalen. ”Det är svårt att ta in denna globala hetsjakt”, skriver Mustill, ”vars motsvarighet skulle vara att man dödade alla på hela jorden utom Bulgariens invånare”.Sen citerar han Arthur C Clarke: ”Vi känner inte till den sanna naturen av det vi förstör.” Men går det att förstå valarnas sanna natur? Ställer vi ens rätt frågor?Enligt Mustill tror forskarna att valarnas klickljud är ett slags morsekod. Man kan förledas att tro att det går att avkoda med hjälp av AI. Men hur ska en AI kunna härbärgera de filosofiska djupen i mötet? Även om språket inte vore extremt avancerat, så skulle valarna ändå att prata om en värld vi inte kan föreställa oss, ur sinnen vi inte trodde fanns. De lever t ex i ständigt mörker, och använder ljud som omvandlas till visuella bilder. Det är som när man ska förklara hundarnas luktsinne: de ser med lukten eller hörseln.Eller är det bara oförmågan att föreställa sig något annat än ett bildtänkande som gör att forskningen drar denna slutsats? En ljudkarta utan bilder inblandade borde väl funka lika bra om man är en ljudvarelse och lever i en värld av mörker och sång.Nej, att tro att man kan prata med valar med hjälp av AI är tyvärr lika korkat som att tro att man kan prata med sina djur via medium. Ta bara exemplet med djurviskare: när de översätter till exempel hundars budskap brukar det oftast röra sig om saker som ”Jag vill ha en kompis” eller ”Jag är sugen på kyckling”.VILL folk att deras husdjur ska framstå som själsgrunda idioter? Om någon ska förmedla vad mina djur vill säga – just nu visserligen bara två undulater och jag tvivlar på att nån kvacksalvare har kommit på tanken att specialisera sig på den arten – så vill jag höra poetiskt nyanserade beskrivningar av deras fantastiska ljudvärld, varför de skriker högt av glädje när diskmaskinen drar igång, varför de älskar zombieserier på teve, och jag vill veta allt om de magiska färgerna de ser – de har ju syn för en helt annan färgskala. Det jag inte vill är att betala tusen spänn till nån narcissistisk auratomte för att få höra är att mina fåglar är sugna på hirskolvar.Men vänta – nu märker jag att jag använde ett förringande språkbruk om mina fina fåglar, jag sa att jag bara har undulater, som om jag omedvetet anslöt mig till synen att de tillhör bottenskrapet i husdjurens hierarki. Som om det till exempel vore coolare att ha en grå jako, som är mer människolik eftersom den är bättre på att härmas.  Å andra sidan ska man inte underskatta bottenskrapet. Varken undulater eller svårbegripliga författare. Glöm inte hur det gick för ubåten Titan, som skulle dyka efter fartyget Titanic.  Äntligen! ropade djuphavsfiskarna när ubåten sjönk. Whalefall!Det var inte precis några panka poeter som imploderade i plåtskorven. Så kan det gå även om man har så mycket makt och pengar att man kan katastrofturista bland vraken. Det finns trots allt fördelar med att vara en genomskinlig slemkropp som livnär sig på resterna från ovan. Lågstatusvarelser är härdade, allt de har är sin egen pragmatiska överlevnadskonst. Så till skillnad från maktmiljonärer i ubåtar hopsnickrade av hybris står djuphavsfiskarna faktiskt på riktigt pall för trycket.Aase Berg, författare och kritiker

För D H Lawrence var döden och kärleken för alltid sammanklibbade. Kristoffer Leandoer reflekterar över en författare som närmade sig livet genom dess upphörande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Utanför The Royal Exchanges tempelliknande fasad i London stod bödeln beredd. Det var vintern 1915, mitt under första världskriget och samhällskroppen skulle renas med eld. På samma plats där den gamla monarkens död och den nyas tillträde än idag tillkännages offentligt, brände bödeln upp de 1011 kvarvarande exemplaren av D. H. Lawrences roman ”Regnbågen”, dömd för obscenitet. Från den dagen såg Lawrence all bokutgivning som ett nödvändigt ont, likvärdigt med själens behov av att anta förgänglig jordisk gestalt.När han senare ställde ut sina målningar plockade polisen ner tretton tavlor som allmänheten inte skulle få se. Och hans sista roman kunde utges först 30 år efter hans död, efter en rättegång och en lagändring. Mycket kan man kalla Lawrence, men inte konflikträdd. Han var likgiltig för den bekräftelse som bor i igenkänning och sympati. Han uthärdade villigt ogillande, både sitt eget och andras.Hur blir man så oberoende? Vad var hemligheten bakom denna självsäkerhet?En viss känsla av utvaldhet är nog ofrånkomlig. ”Mannen som dog” från 1929 är historien om den uppståndne Jesus, skriven som självporträtt när Lawrence visste att hans eget liv skyndade mot sitt slut. Berättelsens underliggande tema är hans egen känsla av stundande befrielse. Äntligen fick han vara lika suverän och bekymmerslös som han ville, utan tyngande omtanke: döden gav frihet att bli den övermänniska som var Lawrences ideal. ”Så skönt det är att ha fullgjort mitt uppdrag”, säger den uppståndne i ”Mannen som dog”. Nu inser han att det var fel att lägga sig i människornas tillvaro: ”Läraren och frälsaren är döda i mig; nu kan jag syssla med mitt. Nu kan jag vara ensam, och lämna allting i fred”, säger han.Lawrence såg sig själv som död, och han såg sig själv som älskad. För honom var döden och kärleken hopplöst sammanklibbade. Redan i en av sina första dikter beskriver han fysisk kärlek som att man dör ”och finner döden god”. Sammanblandningen förblir systematisk genom författarskapet: döden är inte så mycket slut som klimax.Hans stora reseskildring ”Skymning i Italien” börjar rentav med krucifixen, de stora snidade träkorsen längs vägen i Alperna, där den korsfäste Jesus gestaltas förvriden av sitt lidande: ”Döden gav inget svar på själens oro. Det som är, det är. Det upphör inte när det skärs av. Döden kan varken skapa eller förgöra. Vad som är, det är.”Det bergsbönderna dyrkar i form av korset, menar Lawrence, är inget annat än döden och den fysiska smärtan som livets kulmen.Påfallande många av hans litterära skapelser längtar efter bortgången, vare sig den är deras egen eller hela den mänskliga artens. Men riktigt så enkel är inte Lawrences egen syn på saken. För honom framstår döden som en intim del av livet på samma självklara sätt som den ter sig för hans samtida Rilke, men dessutom ett ingrepp, något obegripligt och främmande som invaderar våra liv.Det han vill formulera är aldrig det som förenar utan alltid det som särskiljer individer, klasser, folk, arter och tillstånd från varann: han söker sig ständigt till det mest främmande, till största möjliga olikhet. Han skyr sympati, skyr vänlighet och talar med fasa om ”givandets glupskhet”. Det han för egen del önskar är att intresserat få existera sida vid sida med det främmande.Och det tillstånd som är mest främmande av allt för en människa är döden. Just därför, menar Lawrence, drivs hon att undersöka detta tillstånd. Att han själv var beredd att gå ovanligt långt i denna undersökning stod klart redan för samtiden. ”Man kan glädjas”, konstaterade Rebecca West vid Lawrences bortgång 1930, ”över att vår tid frambringade en konstnär lika uppriktig som kyrkofäderna, en konstnär som i likhet med dem inte fick någon ro förrän han upptäckt vad som får människan att hungra efter döden”.En diagnosticerad tuberkulos vid sexton års ålder gjorde honom i praktiken dödsmärkt (”han kanske får leva”, sa doktorn), samtidigt som storebror Ernest dog och platsen som mammans favorit blev ledig. Lawrence och modern hade ett närmast symbiotiskt förhållande, hon bråkade med honom och yvdes över honom och knuffade honom framåt med en gränslös ambition – i hennes ögon var han någon, långt innan han var det i någon annans – och därför förblir moderns död den avgörande händelsen i hans liv.I ”Söner och älskande” fångar han denna bortgång i en bild som är oförglömlig genom sin förening av lätthet och oåterkallelighet. Romanens huvudperson, Paul Morel, har tagit en tillfällig paus från sin mors dödsbädd och gått ner i köket för att röka en cigarrett. Han tycker sig se lite cigarrettaska på rockslaget och försöker borsta bort den, men upptäcker då att det inte är aska utan ett av moderns långa gråa hårstrån, som svävar bort från honom och in i den öppna köksspisen, där den försvinner upp i den svarta rökgången och är borta. Därpå följer sonens minnesbild av hur han borstar och flätar sin mammas gråa hår – sedan återkommer han till askan, spisen, brasan, den grå askfärgen och slocknandet, det röda skenet från brasan som han vet kommer att slockna för alltid när mamman är borta – och så fortsätter det ändå tills mamman är död och begraven.Lawrence förstod själv vilken halsbrytande bild detta var, en utplåning i mikroformat, en krematorieugn i pocketupplaga. Hårstrået går i förväg och visar vart resten av kroppen är på väg. Och beviset på att han förstod det är att han återanvänder den, detalj för detalj, formulering för formulering, i versifierad form i dikten ”Sorg”.Döden är bara sorgsna män som tar av sig sina skjortor, heter det i en tidigare dikt, men skjortan klibbar tätare mot kroppen ju närmare det egna slutet Lawrence kommer. Insatsen växer i hans sena dikter, men det gör även vinsten. Döden är inte bara slutet, utan lika mycket en mörk och komplicerad början på något fundamentalt främmande, som varken kan förklaras eller förmänskligas. I sin lyrik möter han den som han tidigare mött djurriket: utan anspråk på att tämja. Så här lyder i Gunnar Ekelöfs översättning en dikt:Så låt mig leva att jag må dö,förväntansfullt lämnande livets virrvarrför dödens äventyr, förväntansfull,som inför skönheten, vänd emot döden,mot döden av ännu en skönhetfärdig att blomma i döden.