Drömmen om en jord utan människor

Om människan försvann skulle civilisationen begravas under ett grönt täcke där djurlivet breder ut sig. Dan Jönsson reflekterar över en dystopi som vissa betraktar som en utopi.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.

Civilisationen är en bräcklig skapelse. All denna fantastiska infrastruktur vi omger oss med, alla intrikata system för kommunikation och energiförsörjning, dessa vidsträckta stadslandskap som från hög höjd liknar en sorts komplexa organismer med ett eget liv, är i själva verket helt beroende av ständig, oavbruten tillsyn. Utan den skulle trafiken stanna, elsystemen krascha, panik och kravaller bryta ut. Vi vet det egentligen mycket väl men föredrar att inte tänka på det eftersom det, ungefär som tanken på döden, skapar en sorts tomhetssvindel när vi inser hur nära avgrunden vi faktiskt befinner oss och vilka blinda, obevekliga processer som står redo att ta över efter oss så snart vi släpper taget.

Och fort skulle det gå. Om människorna försvann skulle det omedelbart bli kolmörkt på nätterna, mycket snart skulle kraftverksdammar brista, tunnlar svämma över, redan första vintern skulle frostsprängningen bryta upp fasader och vägbeläggningar och i sprickorna skulle träd och buskar spränga fram. Fåglar och rovdjur skulle fylla gatorna, efter några hundra år skulle till och med den största stad vara svår att få syn på under de gröna kullarna som täcker rasmassorna, och när väl nästa istid drar in, om så där femton tusen år, skulle den radera i stort sett alla synliga spår. Sätt det i relation till att människor har funnits i någon form i sådär två, tre miljoner år, och liv på jorden i nästan fyra miljarder år. För framtidens geologer – vilken skepnad de nu kommer att ha: intelligenta fåglar kanske, eller landlevande delfiner? – kommer vår civilisation att synas på sin höjd som ett avvikande, aningen mörkare sedimentlager i berggrunden. Femton tusen år, det är en fis i vinden.

Året som gick var som bekant än en gång ett av det varmaste som någonsin uppmätts. Vi börjar vänja oss vid larmsignalerna. Världsmedeltemperaturen stiger, polarisarna fortsätter smälta i katastrofal takt. Det är förstås oroande. Samtidigt har jag alltid tyckt att klimatlarmen har något överdrivet apokalyptiskt över sig. Att temperaturförändringarna, som det brukar påstås, skulle utgöra ett hot mot planetens framtid är förstås dumheter, eller för att säga det rent ut: antropocentriskt hyckleri. Nej: det som hotas av klimatförändringarna är knappast planeten Jorden, utan förutsättningarna för den mänskliga civilisationen som vi känner den. Kanske förutsättningarna för mänskligt liv överhuvudtaget. Planeten däremot skulle anpassa sig. Det har den gjort förut. Klimatet skulle förändras, men livet skulle med all säkerhet bestå. Om tvåhundrafemtio miljoner år skulle den snabba massdöden under människans epok, antropocen, kanske rentav framstå som en nödvändig föryngring.

Säkert är i alla fall att om, eller när, vi människor försvinner kommer det omedelbart att sätta stopp för den omfattande utrotning vi gjort oss skyldiga till med rovjakt och miljöförstöring, trafikanläggningar och byggprojekt – ja helt enkelt genom vår blotta utbredning. När ekosystemen hunnit repa sig skulle det kanske se ut som i den ett par år gamla science fiction- filmen ”After Earth”, där ett rymdskepp kraschar på Jordens yta tusen år efter att människorna tvingats evakuera planeten. Rymdskeppets kapten, som spelas av Will Smith, har blivit dödligt sårad och för att hämta hjälp tvingas hans son ut på en livsfarlig expedition genom en fientlig djungelvärld befolkad av väldiga buffelhjordar och aggressiva babianflockar där den mänskliga civilisationens ruiner står kvar som förfallna, obegripliga kulisser. Som den amerikanske miljöjournalisten Alan Weisman konstaterar i sin bok ”The World Without Us” från 2007 är det antagligen vad som skulle hända: fåglarna skulle slippa krocka med våra flygplan och fönsterfasader, haven skulle på nytt fyllas med stora fiskar och på land skulle rovdjuren breda ut sig på våra tamdjurs bekostnad. Än en gång: det är inte miljön utan civilisationen som är hotad.

Alan Weisman konstaterar att det där förstås också beror på hur mycket vi människor hinner ställa till med innan vi försvinner. Även om till och med de största städerna på några tusen år lär förvandlas till grönskande åsar i landskapet så kommer material som rostfritt stål och plast att ta betydligt längre tid för naturen att ta hand om. I östra Stilla Havet, mellan Hawaii och Kalifornien, utbreder sig över ett enormt område en drivande, skvalpande soppa av finfördelat plastavfall. Den kommer att bestå tills någon finurlig mikroorganism muterar och lär sig hur den ska bryta ner de långa polymermolekylerna, vilket kan ta några hundratusen år. Gifter som dioxiner kommer också de att finnas kvar i naturen under lång tid, för att inte tala om avfallet från våra kärnkraftverk, som när människorna försvinner kommer att drabbas av härdsmälta eller explodera och släppa ut uranisotoper med halveringstider på miljontals år.

Och ändå – på riktigt lång sikt, och för planeten och biosfären som helhet, har det här ingen större betydelse. Livsmiljöerna har en fantastisk förmåga att självläka. Faktum är att sådana processer redan nu pågår i de områden som av olika skäl har lämnats öde under lång tid: som den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, där utrotningshotade fåglar och rovdjur har hittat en nisch att överleva i. Liksom förstås i det evakuerade området runt Tjernobyl i Ukraina, där naturen efter trettio år är på god väg att ta över efter människan. Visst ger den radioaktiva smittan upphov till genetiska skador och mutationer, men även om de skadar fortplantningsförmågan hos en del arter och individer lär de på sikt ändå leda till att den på något vis anpassar sig. Det är så naturen fungerar.

Frågan är vad vi ska göra med den kunskapen. Som Walter Benjamin skrev har varje historisk epok på sitt sätt tyckt sig stå vid randen av en avgrund. Vår tids antihumanistiska undergångsvisioner utgör dagdrömmarna hos en melankolisk kultur som inte längre har några radikala svar på sina egna utmaningar. Samtidigt blir konsekvenserna ofrånkomligt revolutionerande. Ska vi kanske dra slutsatsen att det vore en bra sak för miljön och planeten om vi människor försvann, och därför se till att skynda på det? Det finns de som tycker det: från Oregon i USA förespråkar den så kallade Voluntary Human Extinction Movement till exempel människans frivilliga självutplåning – inte genom kollektivt självmord, utan helt enkelt genom att vi slutar föröka oss. ”Må vi leva länge och dö ut”, proklamerar rörelsen på sin hemsida. Snabbt och smärtfritt skulle det lyfta civilisationens tryck på biosfären och leda till en, rent objektivt, bättre värld. Månn det. För oss andra, oss oförbätterligt antropocentriska människor som inte riktigt kan förlika oss med, och än mindre ta konsekvenserna av de där objektiva, geologiska perspektiven handlar det snarare om att inse att, om vi verkligen vill att vår ömtåliga civilisation ska överleva, krävs det just radikala beslut för att leda in den på en annan väg. Innan den förgör sig själv.

Dan Jönsson, författare och kulturjournalist

* Alan Weismans "The World Without Us" (Picador) kom på svenska 2008 med titeln "Vad händer med världen utan oss?" (Prisma) i översättning av Patrik Hammarsten.