OBS: Radioessän

Vi som med jämna mellanrum rensar garderoben berövar våra medmänniskor en chans att förstå oss och våra liv efter att vi dött. Det menar Pontus Kyander i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi blir alla lite galna efterhand. Eller riktigare, vi blir lite fnoskiga, egna, får en skruv lös. I yngre år är det lättare att spänna åt hjärnans slirande muttrar och skruvar, men med åren är det som om viljan eller förmågan eller verktyget gått förlorat. Du som haft för vana att samla användbara saker har säkert finurliga platser och system  – skruvarna och spikarna ordentligt i glasburkar med locket fastskruvat i garagetaket, garnstumpar i en låda för sig, korta bitar plankor och golvlister lutande mot väggen i ett skåp eller skjul, porslin som man inte vill använda men heller inte slänga högst upp i ett köksskåp. Efterhand förändras ditt kontrollerade hamstrande. Allt fler saker verkar bra att ha, samlingarna växer, och snart räcker inte kartongerna och lådorna och burkarna till för att härbärgera allt ditt överflöd. Att välja bort och slänga saker blir till sist omöjligt redan på grund av mängden, men viljan att göra det saknar du också. Det är som om livet självt fanns bland dessa ting, som om att förlora dem vore att dö en smula. Men dö ska du ändå. De som får städa är de efterlevande. Om du inte själv ”dödstädat” som det kallas. Men naturligtvis är det bara de som inte alls behöver röja efter sig som gör det i förväg. Dessa personer är inte de notoriska hamstrarna, tvärtom lämnar de genom dödstädningen efter sig ett kliniskt och dissekerat kadaver till hem, där alla spår av avvikelser från det förväntade avlägsnats. De har friserat sitt eftermäle, men också berövat de efterlevande en blick in i de oerhörda, oväntade och ibland med överraskning igenkända spåren av inte ett utan många liv. Har inte vi efterlevande i själva verket rätt att glänta på locken, lyfta på förlåten, se in genom tidsgliporna till banaliteterna, de stora sorgerna, passionerna, det lite skruvade och galna hos våra anförvanter? Ibland tillhör dessa ting också oss, de var del av våra liv, tingen vi rörde och förundrades av som barn, tidningarna, böckerna, leksakerna, de kantstötta gamla kopparna, teckningarna och smörknivarna vi gjort som barn och nu får tillbaka? Och är det inte ändå underbart att också det hemliga och skamfyllda får luftas en sista gång, att haverierna och sveken får något litet ljus, förklaringar till hur och varför det gick som det gick? I själva verket är dödstädningen en form av stöld, en förskingring av de efterlevandes konkreta minnes- och sorgearbete. Min egen far slängde ingenting som kunde uppfattas som på minsta sätt användbart. När han dog vid förhållandevis hög ålder lämnade han efter sig ett stort hus och en omfångsrik trädgård där varje vrå var fylld med vad livet fört i hans händer och som sedan – av ibland obegripliga skäl – förblivit där. För hur förklarar man plastbackar fyllda med Viking Lines kaffekoppar, bastanta restaurangmenyer i skinnpärmar sparade sedan minst ett halvsekel, formliga berg av marktegel, det ena kontorsmöblemanget efter det andra, hundratals utrangerade och aldrig använda solpaneler från teknikens gryning, tjog efter tjog av gardinstänger som köpts till fördelaktigt pris men aldrig kommit i bruk, eller just de stadiga blå mjölkbackarna som många saker låg i och som det fanns minst femtio av? Bland allsköns skrot återfanns inte bara varje möbel och leksak som varit en del av min och mina syskons barndom, utan också en mängd härliga stora persiska mattor prydligt ihoprullade för pälsängrarna att mumsa på, en samurajrustning med lans och alla vapen vårdslöst spridda i skåp, vind och källare, ett komplett matsalsmöblemang från en större skånsk herrgård, antikviteter, tavlor och kartor, klirrande kristallkronor, finaste porslin, julpynt i mängd, spikar och skruv och allt som kan tänkas vara bra att ha. Som en kinesisk ask inuti en annan ask fanns även allt det som hans egen mor samlat på sig och sorterat i papplådor med prydliga lappar på –oöppnade och staplade som ett alldeles eget monument av kartong i källaren. Det tog åtta månader och närmare trettiotalet sopcontainers innan huset och trädgården var tömda och satta i sådant skick att härligheten kunde säljas. Det fanns ingen sanning, lögn eller hemlighet om vår far som inte på ett eller annat sätt gläntats och synats medan bergen av saker gicks igenom. Även det var ett sorgearbete, konfliktskapande och vettlöst, men också märkligt stort och overkligt. Pappas död var omåttlig genom de ansamlade tingens oerhörda mängd. Vi konfronterades med hans och våra liv, både det som förenat oss och det som nu skilde oss åt. Inte så att det åter knöt oss samman. Tvärtom: det var som om fördelningen av boet blev ett sista avsked till vad som med allt skörare trådar hållit ihop oss, avskedet till vår gemensamma uppväxt. Den blev istället en vattendelare, en obönhörlig kil som slogs in i en bräcklig familjegemenskap, kanske som en nödvändig station på vägen mot vår egen död. Rainer Maria Rilke skriver i den löst självbiografiska romanen Malte Laurids Brigge (1910) om den stora ”enskilda” döden, ställd i motsats till den rationella och antiseptiska sjukhusdöden. Där försvinner den döende bland vårdmaskineriets hygieniska omsorger. Någonstans på den danska landsbygden ligger kammarherren Christoph Detlev Brigge för döden. Eller riktigare: hans död ockuperar hela godset, tar varje vrå i anspråk med sin vånda, sina stön och sina vrål. Familjen och tjänarskaran sneglar genom dörren till vindsrummet där han ligger på golvet som en oformlig manifestation av sin egen ”tunga död”. Rilke skriver: ”Det var inte någon vanlig vattusiktigs död, det var den onda, furstliga döden” och fortsätter ”Hela det övermått av stolthet, vilja och härskarkraft, som han själv i sina lugna dagar inte kunnat förbruka, hade gått in i hans död, den död som nu satt på Ulsgaard och slösade”. Denna död tar sin boning också i tingen, som brister när de faller till golvet. Det är inte bara personen som dör utan huset, platsen, allt det som likt en kupa omgivit den avlidne i livet. Andra människor, andra vanor drar in i byggnaden. Inte ens tingen återstår för Malte Laurids Brigge: Rilke skriver ”Vad är det för liv egentligen? Utan hus, utan ärvda ting?” Barndomen är också begraven med alla minnena, med hus och ting som skingrats. Så beskriven är den stora och tunga döden ett aristokratiskt privilegium, ouppnåelig för de flesta av oss. Men kanske ska vi se det som en liknelse, en parabel. Finns inte just i det kumulativa samlandets monumentalitet en återspegling av denna tunga, stora död? Den som dör omgiven av allt sitt livs bråte har till sist uppnått detta: en död som i sin ögonblickliga måttlöshet överträffar livets utspädda och utspridda ting och händelser, som tar hela sin omgivning i anspråk en sista gång. Också vår far dog den stora döden, en som det tog tid att arbeta sig igenom, som inte skämdes eller släppte på sina anspråk utan tog ordentligt med plats. Min egen död blir futtig i jämförelse. Man måste börja dödsamla i tid för att åstadkomma något så mäktigt. Pontus Kyander

Med avstamp i boken Döstädning av Margareta Magnusson försöker Katarina Wikars sortera, spara och slänga. Men klarar man sig verkligen utan gamla julkort från trettiotalet? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2017-10-16.Var är saxen diabilderna från Sicilien åttiofyra femton årgångar av svensk bokhandel barnens betyg vart går alla nycklarna var är handskarna mammas brudklänning hammaren kokboken vägen ut...När hemmet växer en över huvudet är det är mer än en grå mapp från Ordning och reda som behövs. Du kan ha börjat samla på facktidskrifter, och sen en dag staplar du tusen på tusen i högar. Kan inte längre slänga ett reklamblad ens. Miljoner tyskar är Messies läser jag på webben. Kommer från engelskans mess förstås. En Messie är ofta korrekt klädd, många har akademisk examen, sociala eller pedagogiska yrken: kan vara lärare, läkare, sjuksköterskor, socialarbetare. Messies har fasad. Kan vara perfektionister på jobbet. Och ha privatlabyrinter hemma.Så illa kanske det inte är hemma hos – oss. Men hur rensar man upp innan det är försent? Hur bedömer man sakers värde? Och vem definierar ordningen?  Det är skillnad på döstädning och dödstädning kan man lära i Margareta Magnussons handbok ”Döstädning” som blivit en internationell bestseller. Döstädning är det man ägnar sig åt själv, man rensar helt enkelt så barnen och andra efterlevande inte ska bli helt belamrade av prylar de inte vill ha. För då får de tillbringa resten av sina liv med att just dödstäda.I min släkt har ingen döstädat på säkert fyra generationer. Vi har helt enkelt grejerna kvar, fint som fult, trasigt som helt. Ingen har som det förordas i Döstädningsboken gjort sig av med en enda onödig pryl för att göra vardagen lättare att hantera. Man ställde helt enkelt bara in det i kallskrubben eller på någon vind.Ingen har så nu mycket bråte som jag, och nu pratar vi fallfärdiga smedjor, hammockskelett från sextiotalet och trasiga tegelpannor i tusental. Jag läser ”Östern”, den polske författaren Andrzej Stasiuks nya essäbok och känner mer igen mig än i Döstädningsboken. Det känns som om jag om inte ska städa ut hela kommunismen så åtminstone stora delar av både jordbruks- och industrisamhället.En väninna med gammalt hus påminner mig om ordet - rämmil.I stan finns det firmor som heter sånt som Orkar inte du så orkar vi. Som kommer och tömmer ens lilla källarförråd och kör till tippen. Sånt finns inte på landet, man tar hand om sitt eget bråte eller också inte. En väninna med gammalt hus påminner mig om ordet - rämmil. Det är dalmål, och ett ord man inte kan klara sig länge utan. Min mamma brukade öppna en dörr till någon gammal loge för att strax stänga den igen och utbrista: där är bara rämmil. Rämmil är just skrot skräp bråte.Men det fanns en tid före den här konsumistiska tiden som är nu där saker gjordes för att hålla länge. Den som spar han har hette det förr. Innan slit och släng-samhället. Och något man längtat efter länge innan man fått råd med kastade man inte i en handvändning. Och de stackars föremålen som överlevt flera generationer försöker krampaktigt hålla sig kvar på hyllan ännu en stund.Håll inte på mer än en timme om dan. Släng genast. Bär iväg med till insamlingen omgående. För det finns en sakernas hierarki. Sparas. Säljas. Ges bort. Och så till sist slängas men inga starka människor i min närhet är det minsta intresserade av något ”kör två ton rämmil till tippen för en middag”-evenemang.Men hur rensar man upp i ett lite mindre komplicerat hem? Det är lätt. Så här sa en organisationskonsult jag talade med en gång: Man köper tre kartonger, boxar, betar av utrymme efter utrymme. På den första skriver man: att slänga. På den andra: att ge bort. Och på den tredje: att förvara nån annanstans. Håll inte på mer än en timme om dan. Släng genast. Bär iväg med till insamlingen omgående.Sen finns det en till. Allt som tar kortare tid än trettio sekunder att åtgärda gör du på en gång. Det verkar superkorkat, men funkar. Efter dessa två metoder organiserade jag ett hem jag hade förut. Det tog två helger. Allt borta, den gröna sidenklänningen med vinfläckar, mitt allergitestade täcke från sjuttiotalet, hälften av barnens gamla teckningar.Men det var då. Och saker har en tendens att återackumulera sig.  Jag kan tillbringa timmar med att gruppera om. Försöka ta bort. Ska alla vaserna stå ihop eller isär? Var ska gipsschäfern med trasiga öron vara? I soptunnan kanske? Men samtidigt är det det med endast affektionsvärde som definierar en, det handplockade, det som skapar den där hemtrevligheten. Om man inte har den i sig själv får man försöka med sakerna. Och annonserna som vill köpa hela hem har alltid fått mig att må dåligt, för ett uppköpt hem är ju inget hem längre.Tänker jag när jag öppnar ännu en byrålåda på landet och blir sittande med julkort från trettiotalet och almanackor med mycket gammalt väder i.Det går inte heller att ladda föremålen hur länge som helst. Förr eller senare blir de avförtrollade, av med sina historier. Ibland blir jag ledsen när jag tänker på att jag är den sista som vet vad min mormors alla väninnor hette, de som snart bleknar bort från gamla ateljéfoton från förrförra sekelskiftet, sönerna vaknar till och pekar på en väninna: hon ser ut som Kirsten Dunst, säger de.Män tenderar att spara det mesta, läser jag i ”Döstädning”. Min exman sparade en död uggla i en kartong, den hade flugit in genom det öppna spjället i sommarhuset en höst och svultit ihjäl. Den glömdes sedermera kvar på en piskbalkong på Kungsholmen i en flytt. Om man flyttar ofta blir man av med saker ofrivilligt, en kartong här och en där försvinner, och man tvingas gå igenom allt, om och om igen, bära ner till grovsoprummet. Ofta bär någon granne omedelbart upp samma sak till sig. Och det enda man med säkerhet vet är att sakerna helt osentimentalt överlämnar sig i någon annans händer. Det är inte de som är nostalgiska.Nya ägare skapar egna minnen, skriver Margareta Magnusson så klokt. Och du behöver inte veta vart allt tog vägen när du är borta, läser jag. Min äldsta son brukar se sig om i vardagsrummet och säga: det ser ut som en lampaffär här. Hur många tallrikar behöver du? Han kommer nog att osentimentalt ta till tippen. Som min gode vän som när hans mamma dog genast bar ut 30 sopsäckar ur lägenheten med vad han kallade skräp och bråte. Så det är bättre slänga själv.Nya ägare skapar egna minnen, skriver Margareta Magnusson så klokt. Och du behöver inte veta vart allt tog vägen när du är borta.Det brukar sägas att informationssamhällets vinnare blir de som kan sortera och strukturera de stora informationsmängderna som väller in. Och nu är det allt fler som inte kan det, sortera. Är det vår tids sjukdom? Och är det därför alla älskar döstädningsboken. Att vi är som internet i hjärnan, länkar samman godtyckligt, efter infall och impulser, vet inte vad som kan komma till användning, vad som hör ihop med vad. Tänk om det är ett feltänk. Informationssamhällets vinnare är de som kan trycka på delete snabbast, som kan hiva en bunt papper olästa i sopsorteringen.Det kan också vara så att medan vi bygger brandväggar mot informationen så väller sakerna in. En skydd att boa in sig i. Vem vet om en gammal teve kan börja funka igen, om inte en trasig brödrost kan ha ett estetiskt värde. Om jag vaknar upp en dag och har tappat minnet, så kanske mina högar kommer att tala om för mig vem jag har varit. Och då måste jag bara vrida och vända blicken ut och in, citera min gamla favoritdikt av poeten Konstantinos Kavafis fast den kanske inte alls passar in här: "de måste finnas kvar, de arma tingen, någonstans."Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen

Tor Billgren tar oss med till gamla Venedig, där invånarna under medeltiden och renässansen använde masker för att skydda sitt privatliv undan skvaller och statlig och kyrklig kontroll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016. Fredagen den 12 maj 1797 reste sig Venedigs statschef – Dogen – Lodovico Manin från sitt säte i Stora Rådets sal i det rosa regeringspalatset på Markusplatsen. Han tog av sig den karaktäristiska, toppiga huvudbonaden som Dogerna burit före honom sedan 1300-talet. – Ta den, sa han till sin betjänt. Jag kommer inte att behöva den igen. Samtidigt tog de över femhundra männen i Stora Rådet högtidligt av sina vita masker. I lagunen utanför låg Napoleons flotta till ankars med kanonerna laddade. Venedigs 1071 år långa historia som självstyrande och tidvis blomstrande republik var över. En av Napoleons första åtgärder när han tagit makten var att förbjuda bärandet av mask på allmän plats. För det hade nämligen venetianarna gjort. Till vardags. Fattig som rik. Man som kvinna. Ursprungligen var bruket att bära mask förbehållet aristokratin och det var begränsat till vissa högtider och till karnevalen. Masken gav de förnäma möjlighet att festa och apa sig anonymt, så att deras sociala ställning inte underminerades av eventuella snedsteg eller ovärdigt beteende. Masker förekom också vid omröstningar i de olika styrande församlingarna och fungerade alltså som en motsvarighet till dagens valhemlighet. Men i takt med att borgarklassen och dess välstånd växte, spreds maskbärandet även dit, och fram på 1600-talet var det allmänt förekommande. Det hade då också blivit tillåtet året runt. Masken som det handlar om i det här vardagssammanhanget kallas Bauta. Den är vitmålad, tillverkad av läder och går ner över munnen. Maskens överläpp går ut som en vid, spetsig näbb, som gör att man kan äta och dricka med masken på. Den förvränger även rösten en smula. Vad ordet Bauta betyder finns det olika teorier om. En förklaring är att det skulle komma ur skrämselordet BU, som på italienska motsvaras av BAU, vilket då skulle anspela på maskens hotfulla uttryck. En annan teori är att det kommer ur tyskans BEHÜTEN som betyder att skydda. Det vill säga att skydda ens identitet. Till masken hörde en dräkt som dolde kroppen helt. Tyg som täckte håret och öronen, och en slängkappa som dolde kroppsformen. Bautaförklädnaden erbjöd med andra ord fullständig anonymitet. Vad var poängen med det då? Varför uppstod behovet av detta just i Venedig? I sin bok om den venetianska masken framställer filosofidoktorn Marie Ghisi det hela som en nödvändighet. Stadens trånga gator och gränder gjorde att det fanns få platser i Venedig där man kunde röra sig utan att vara observerad. Det fanns alltid ett öppet fönster nånstans med nyfikna öron. Iförd mask kunde man gå vart man ville utan näsvisa frågor. Till hemliga möten eller för att träffa en älskare. De här kärleksmötena var vanligt förekommande, och en av anledningarna till Venedigs rykte som en lössläppthetens stad. Men masken underlättade inte bara hemlighetsmakeri, utan också det vardagliga livet. För i takt med att den förmögna eliten växte, växte det också fram sociala koder och avancerad etikett. Här blev masken ett sätt att kunna ta sig från A till B utan att tvingas stanna i varenda kvarter för att genomföra hälsningsritualer med potentater och förnäma fastrar. Och eftersom masken inte fästes av några band runt huvudet, utan var inkilad under hatten, var maskbärare dessutom undantagna från seden att lyfta på hatten vid hälsning. Detta kommenterar en ung Wolfgang Amadeus Mozart roat i ett brev under en av sina italienska resor. Att Venedig har kommit att förknippas så intimt med masker har fler orsaker än det här vardagliga maskbärandet. Jag nämnde karnevalen, som har sitt ursprung i firandet av en militär seger mot ett grannfurstedöme 1162. En tredje förklaring är att Venedig på 1500-talet blev Europas huvudstad för teater, i synnerhet Commedia dell'Arte, en improviserad teaterform som kretsar kring ett antal stereotypa karaktärer med fasta egenskaper. De kännetecknas av sina kläder – och sina speciella masker. Som exempel kan vi ta Brighella, den sluge tjänaren, som ofta driver handlingen framåt med falskspel och intriger. Han bär en mask som är halvtäckande, med kraftig näsa och barskt uttryck. Detta att förklädnaden så ofta användes för lättsamheter och omoraliska och äktenskapsbrytande syften fick Venedigs ledning och kyrkan att vilja begränsa användandet av mask. 1608 föreslog republikens nitiska säkerhetsråd till och med att förbjuda maskbärandet helt och straffa överträdelser med ett år som galärslav. Så laddad var masken. Det förbudet gick inte igenom, men det blev i alla fall förbjudet att bära mask i kyrkor och på andra heliga platser. Under pestens tid var det förbjudet av rent hälsomässiga skäl – för att smittade inte skulle kunna dölja de typiska pestutslagen. Och 1703 förbjöds de i spelsalongerna. Men republikens ledning utfärdade inte bara förbud. Deras förhållande till det allmänna maskbärandet var ambivalent och det finns också exempel på när de lagstiftade om obligatorisk mask. Som 1716, då full Bauta-maskering föreskrevs i teatersalongerna, delvis för att begränsa flörtandet – men framförallt för att hindra stadens superrika från att pråla med sina dyrbara kläder och juveler. Detta sågs nämligen som ett stort problem i republiken och det stiftades tidigt lagar som reglerade hur dyra kläder fick vara. Hur mycket pärlor som fick synas och så vidare. Kläder av rent guld – vilket förekom – förbjöds helt. Tidvis använde venetianarna Bautan för att dölja sina fina kläder och därmed kringgå lagarna, och tidvis lagstiftades det alltså om Bautatvång. Man kan spekulera kring huruvida det här sättet att begränsa uppvisningar av rikedom i offentligheten kan ha bidragit till att upprätthålla den sociala ordningen i Venedig. För trots den enorma ojämlikheten har Venedig ingen historia av större upplopp eller oroligheter. Borgare och adel, hantverkare och studenter kunde med Bautans hjälp mötas på stadens gator som jämbördiga – och inte med snorkiga miner eller underlägsenhetskänslor. Bautan gav ett sken av jämlikhet. Men den aspekt av maskbärandet som är mest inspirerande och relevant för oss idag är anonymiteten. Och framförallt: att anonymiteten respekterades – av såväl invånarna, som av republikens ledning. För även om ledningen gjorde mycket för att begränsa det allmänna maskbärandet, hade den i slutändan en tillåtande attityd. Och även om man mycket väl visste vem som dolde sig bakom en mask på stan, låtsades man aldrig om det. Utan man hälsade med en fras i stil med "Godafton, vackra mask"… Anonymiteten var så helig att det kunde räcka att bära en Bauta-formad brosch på ytterkläderna för att respekteras som inkognito. Venedigs ledning och invånarna visste att den här typen av ventiler för privatlivet var viktiga. Särskilt i tätt sammanknutna och socialt och religiöst kontrollerade samhällen. Förmodligen var möjligheten att kunna dra sig undan och vara osynlig en minst lika viktig faktor för den sociala stabiliteten, som den skenbara jämlikheten. I alla fall en mer sympatisk och modern. Tor Billgren, kulturjournalist

Döden i Venedig är en av världens mest kända noveller. I dess kölvatten har verklighet och dikt färgat av sig på varandra - ibland med förödande resultat. Det noterar Ulrika Kärnborg i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes 2022-01-10.Det är vårvinter i Stockholm med kyla och blek sol. Året är 1970 och den världsberömde filmregissören Luchino Visconti har bestämt sig för att göra film av Thomas Manns novell ”Döden i Venedig”.Visconti är perfektionist. Jakten på rätt huvudperson har fört honom till många länder och nu har turen kommit till Sverige. Bredvid Grand Hôtel köar unga pojkar som väntar på att få provspela. De är fyllda av förväntan. Det är nämligen inte vilken ung pojke som helst den italienska filmregissören söker. Till pressen säger han att han letar efter den absoluta skönheten. Efter en yngling som inte är en människa av kött och blod – utan en dödsängel.En av pojkarna heter Björn Andrésen. Han är 15 och bara ljummet intresserad av film. Hemma bor han hos mormor som på olika sätt försöker profitera på sitt barnbarn. Efter en biroll i Roy Anderssons prisbelönta film ”En kärlekshistoria” finns hans bild i Europafilms arkiv. Det är där Visconti hittar honom.Kritikerna har ofta varit oense om ”Döden i Venedig”. Är det en berättelse om kärlek? Om skönheten i livet i kontrast till skönheten i konsten? Eller handlar den om kreativ torka eftersom huvudpersonen, musikern Aschenbach, verkar ha drabbats av skrivkramp.Bara några har vågat nämna författarens egentliga ärende, som var att beskriva en viss sorts abstrakt gossekärlek, den som under antiken kallades pederasti. Tolkningen stärks av Thomas Mann själv. I ett brev till en god vän erkände han frankt att han skrev på ett verk om en åldrad konstnär med pedofila böjelser. Men han menade också att han ville diskutera skönheten som idé.Mann publicerade sin novell 1912. Det var alldeles mot slutet av en apokalyptisk epok som påminner om vår egen tid. Europa stod på randen till ett världskrig. Känslan av undergång var stark. Döden som titeln syftar på kommer från öst. Venedig var vid den här perioden en stad där resenärer från hela Europa möttes. En dag när huvudpersonen Aschenbach går på gatorna märker han att det knappt finns några tyska turister kvar. När han tittar igenom tidningarna på hotellet upptäcker han att just de tyska rapporterar att en pest har drabbat Venedig. Sedan träffar han en välunderrättad britt som kan berätta att pesten alstrats ur ”de varma träsken i Gangesdeltat” och därefter spridit sig till Kina och färdats västerut till Medelhavet på syriska fartyg.I Aschenbachs upphettade hjärna blandas skräcken för sjukdom ihop med hans homoerotiska förälskelse i den tonårige hotellgästen Tadzio. Trots att han vet att de venetianska frukthandlarna sprider smittan genom sina varor, köper han några jordgubbar. När han äter av den förbjudna frukten tänker han på pojken. Snart börjar han smyga på honom för att få en glimt av hans halvnakna kropp. Vad som händer med Tadzio efter att han utnyttjats som minderårigt sexualobjekt får vi aldrig veta. I novellen förblir han okunnig om Aschenbachs uppvaktning. Han ser aldrig den fula gubben som lurar i buskarna. Luchino Visconti var öppet gay och hans version skiljer sig från Manns. I filmatiseringen låter han Björn Andrésens Tadzio bli medveten om Aschenbachs blickar. Pojken inte bara möter dem, han flirtar tillbaka. Och när han på stranden exponerar sin magra överkropp uppträder han kokett, som en eskortpojke.Thomas Manns berättelse utspelar sig mot fonden av det klassiska, kantianska skönhetsbegreppet, där den som betraktar det vackra objektet, till exempel den sköne ynglingen, erfar ett intresselöst välbehag. Det förutsätter distans, och står i vägen för annan exploatering än det rena betraktandets. I Viscontis film avskaffas den distansen när pojken besvarar blickarna och vi förstår att det finns en sexuell avsikt med tittandet. En gräns överskrids, och det får konsekvenser – också i verkligheten.Björn Andrésen, som spelar Tadzio i Viscontis film, vittnar själv om dem i Kristian Petris och Kristina Lindströms dokumentär ”Världens vackraste pojke”. I samband med världspremiären 1971 i London – med drottning Elizabeth och prinsessan Anne på första parkett – sprider demonregissören ut att Andrésen är ”världens vackraste pojke”.Det tar skruv. Alla börjar slita och dra i honom. Beundrarpost väller in i säck efter säck, mest från unga tjejer men också från äldre män som blivit besatta av Tadzio. Vilket inte hindrar Björn Andrésen från att känna sig alltmer exploaterad och övergiven.Och det är Visconti själv som punkterar ballongen. När ”Döden i Venedig” går upp på filmfestivalen i Cannes, skämtar regissören med reportrarna om att hans svenska stjärna håller på att tappa lyskraften. ”Han är 16 nu, han börjar bli för gammal.” Precis som de gamla grekerna verkar regissören anse att gosseskönheter har ett bäst före datum. Björn Andrésen blir ett av filmindustrins minderåriga offer, men då, på det sexliberala 70-talet, är det ingen som bryr sig.  Thomas Manns novell slutar med att Aschenbach dör. Till slut tvingas han erkänna sanningen. Vad han söker är inte den perfekta formen utan den extatiska utlevelsen. Det är inte Skönheten som idé han längtar efter utan det som Nietzsche kallade det dionysiska ruset. Extas i stället för måttfullhet och rå sexualitet snarare än dyrkan på distans. Kanske ville Mann visa att konstnären inte klarar sig utan det dionysiska, att konsten förtvinar när den förlorar kontakten med det primitiva och vilda.Men han förmedlar också en ambivalent medkänsla med den unga pojken och hans sårbarhet. Tadzio är ingen dödsängel utan en vanlig pojke av kött och blod. Mann vet någonstans att en vuxens fysiska närmanden kan krossa honom. I stället för att fullborda tragedin låter han Aschenbach gå under medan Tadzio får leva vidare, lyckligt ovetande.Så barmhärtig var varken Visconti, hans tid eller bransch. Filmatiseringen saknar den empati med sexualobjektet som Manns novell är så fylld av. Därför blir den betydligt svagare som konstverk – av några kritiker avvisad som kalkonfilm – men desto uppriktigare kring den övergreppskultur som kunde råda i gaykretsar under 70-talet.Ulrika Kärnborg, författare

Kan en märklig roman och ett sjukhus som aldrig blev byggt förklara vad Venedig egentligen är? Kulturredaktionen Mattias Berg försöker förstå en flytande stad byggd på drömmar och mardrömmar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i september 2020. Jag blundar och försöker föreställa mig en värld utan Venedig. När det inte längre är ett minne blott, ens ett minne av ett minne, utan bara en myt. Någonting man söker efter med alla arkeologins framtida spetsmetoder, diktar och fantiserar om, eller mest skrattar åt. Som skapar rättshaverister och monomaner, likt barockmänniskan Olof Rudbeck den äldre i sin jakt på Atlantis. Och så småningom något kommande sekels största kulturnyhet – om och när staden återupptäcks under lager på lager av tid. Som skeppet Wasa eller Pompeji. Och Venedig är ju en så paradoxal plats, både dröm och mardröm, inneslutna i varandra. Vattnet utgör dess förutsättning och på samma gång dess största risk. Långsamt gröper det ur staden underifrån, när det inte svämmar över alla bräddar. I ett tragikomiskt försenat projekt har det spenderats miljarder med euro på jättelika fällbara dammportar mot kommande flodvågor. Dessutom hotas staden å ena sidan av för mycket turism – inte minst genom de monstruösa kryssningsfartygen – och å andra sidan av för lite turism; som under Corona-pandemin 2020. Nästan ingen expert ger staden mer framtid än historia. Ändå har nog många av oss svårt att riktigt ta in domedagsprofetiorna. Tills motsatsen bevisas väljer vi väl att i stället se Venedig som ett slags mirakel: något som kommer att fortsätta trotsa naturlagar och logik. Miraklet finns också liksom inbyggt i fundamentet. 30 miljoner träpålar, en veritabel uppochnedvänd skog, har behövt förankras i lerbotten för att hålla staden på plats i Adriatiska havets strömma bukt. Inför allt detta står besökaren storögd och lätt handfallen, även författarna söker efter orden. ”Venedig går inte att jämföra med något annat än sig själv”, skriver Goethe. ”Det är en stad gjord enbart av undantag, hinder, motsägelser, inkongruenser, obefintligheter”, skriver Italo Calvino. Hans gåtfulla roman ”De osynliga städerna” från 1972 består av ett antal korta stycken om drömda, eller ”osynliga” om man så vill, städer. Den som berättar är den italienske resenären Marco Polo. Den som lyssnar, och kommenterar, är den mäktige härskaren Kublai Khan – vid vars kinesiska hov Marco Polo vistades under slutet av 1200-talet. Och det speciella med alla historier är att de egentligen skildrar aspekter av och en samma stad. Efter Marco Polos egendomliga skrönor om platser med namn som Zoe, Maurilia eller Valdrada, menar Kublai Khan att det bara återstår en enda stad att berätta om: Venedig. ”Vad annat tror du att jag har talat med dig om?”, säger Marco Polo då. ”Men jag har aldrig hört dig uttala dess namn.” ”Varje gång jag beskriver en stad säger jag något om Venedig”, svarar Marco Polo. I boken ”The Venice Variations”, Venedigvariationerna, från 2018 använder sig den brittiska arkitekturprofessorn Sophia Psarra av just Calvinos roman för att beskriva staden. Hon menar att det finns tydliga paralleller mellan kompositionen av ”De osynliga städerna”, där del läggs till del medan helheten blir allt mindre begriplig, och Venedigs själva struktur. Och hennes originella studie fokuserar varken på kanaler eller träpålar. Inte heller på stadens undergång, utan dess födelse och fortlevnad. Hur den faktiskt skapades – mentalt, socialt, strukturellt. Med hjälp av klassisk konst, äldre kartor och nya egna modeller visar Psarra även i bild hur Venedig blev ett praktexempel på en stad som växer fram organiskt ur ett nätverk av mindre gemenskaper. Detta trots att de hundratals små öar och samhällen som vid 400-talet efter Kristus började uppgå i stadsbildningen hade stark lokal prägel. Inte enbart egen kyrka utan också särskilda helgon, högtider och visst självstyre. Det mest naturliga gemensamma var förstås vattnet. Enligt Psarras noggranna undersökning låg 94 procent av respektive samhälles torg inom 50 meter från en kanal. Men kanske var en annan sammanhållande faktor än starkare: Myten om Venedig. En serie föreställningar som, med rätt eller orätt, från och med renässansen skapade idén om just detta som platsen för det realiserade Utopia. Och när Venedig på 1500-talet började tappa sin position som militär stormakt, Medelhavets härskare, tog myten vid. De berömda konstnärernas skildringar av glittrande kanaler och glänsande kupoler gjorde ju sitt. Men staden blev även ett centrum för den nyupptäckta boktryckarkonsten – och inte minst de praktfulla kartorna samverkade med måleriet för att framhäva just bilden av Venedig. Vid den här tiden hade staden också tio teatrar, skriver Sophia Psarra. Dessutom användes ett slags flytande tablåer på vattnet och på Markusplatsen uppfördes regelbundet offentliga skådespel. Hela området bands ihop till ett slags svävande spektakel, där dröm och verklighet blev allt svårare att separera. Karnevalen, som under kommande sekel kunde pågå halva året, bidrog givetvis till att ytterligare förstärka den känslan. Psarra tar också hjälp av två liksom imaginära verk för att beskriva Venedig. Förutom Calvinos roman även den schweiziske arkitekten Le Corbusiers storslagna planer på ett avantgardistiskt sjukhus i Venedig. Det var konstruerat enligt liknande princip som ”De osynliga städerna”, med cell efter cell i en närmast biologiskt komplex organism. Och till skillnad från många av hans byggnader – modernistiskt renskalade, fristående – skulle nyskapelsen bäddas djupt in i Venedigs omgivande historiska arkitektur. Men symptomatiskt nog kunde skisserna aldrig realiseras. Le Corbusier avled 1965, någonstans under processen från idé till verklighet. Så sjukhuset förblev ett bländverk – liksom, på sätt och vis, hela den här staden. Jag blundar igen, ser långt i fjärran en man stå framför en folkmassa och peka ned i vattnet. Kanske är det platsen för den kommande utgrävningen, djupt nere under lerbottnen: exakt där han är övertygad om att det mytiska ”Venedig” en gång fanns. Eller så var det i stället där som de nya dammportarna stängdes. Vilket räddade staden från den absolut största flodvågen hittills. Förgäves försöker jag att avgöra vilket, höra vad som sägs, tolka reaktionerna. På det här avståndet är bara mannens stora gester möjliga att urskilja. Ett antal silhuetter lösgör sig så småningom ur massan. Några sätter sig på knä vid vattnet – kanske i bön, eller för att kunna se bättre ned under ytan. Andra skakar häftigt mannens hand. Och när jag öppnar ögonen försvinner hela scenen, både drömmen och mardrömmen om Venedig. Men i verkligheten står hon ju kvar där i all sin lätt apokalyptiska skönhet. Rosig, gisten, glänsande av feber och finess. Hon som genom historien kallats La Serenissima, den mest rofyllda. Vilket nuförtiden, med horderna av turister och hoten mot hela hennes existens, mest låter som bitter ironi. Venedig är inte heller Den eviga staden – utan mer dess motsats: den tillfälliga, slumpmässiga, motsägelsefulla. Som nu ändå stått och levt i 1600 år. Det är väl ett mirakel så gott som något. Mattias Berg, medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion.

Livet erbjuder ständigt händelser som kan kallas den första eller den sista. Kritikern Magnus Halldin reflekterar över inledningar och avslut mellan första andetaget och sista måltiden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 18 augusti 2020. Mina barn leker i rummet intill. De delar en lek som pågått snart ett decennium, vid havsstranden, i trädgårdar, trapphus och skogar. Överallt leken. Tillsammans formar de en barndomsberättelse, som dag för dag vittnar om ett alltmer avancerat upplägg, en växande förståelse av världen. Det är en lycka att emellanåt bjudas in och delta, lite valhänt, som när man samtalar på ett språk man inte till fullo behärskar. Deras barndom pågår nu, och den kommer inte åter. Själv bär jag ett tydligt minne av lekens slut. Det är i mitt pojkrum och jag har noggrant förberett en lek, men i det kritiska ögonblick då den ska bryta ut stannar jag upp, tvekande. Leken, som i åratal flödat ur mig, uteblir. Jag minns att det var som att ropa efter någon i en ödelagd korridor. Leken svarade inte. Vad hände? Tankfullt plockade jag ihop den värld jag byggt upp, förpackade den och sköt in lådan. Det var sista gången jag försökte leka, åtminstone som barn. Det underliga är att jag förstod det i samma stund, och den hösten tömdes mitt rum på leksaker, inte utan en stolt lättnad. Men vart tog allt vägen? De få leksaker som finns kvar är de som vilat i någon kartong på vinden, och som mina barn med entusiasm adopterat sedan de återfunnits. Livet erbjuder ständigt händelser som kan kallas den första eller den sista. Själv ser jag dem som melankoliska kategorier, där vi tvingas ställa händelser mot varandra och väga nuet mot det förflutna. Glipan eller avgrunden mellan två händelser är till brädden fylld av tid, och vi avkrävs en inställning till det som varit men inte längre är. Jag kan inte minnas första gången jag lekte, men det är med sorg jag minns dagen då leken tog slut. Varför är språket och kulturen så besatt av det första, gärna på bekostnad av det sista? Är det av skräck inför utslocknandet som vi vägrar acceptera att något sker för sista gången? Antonymerna ”första” och ”sista” styr ofta vårt tänkande. De verkligt avgörande händelser vi minns eller vårdar, och kallar ”första” och ”sista”, är livets gränsupplevelser: första och sista hjärtslaget, första och sista andetaget. Om många händelser vi kallar ”första” äger vi kunskap redan när de inträffar, och vi bär dem sedan med oss som minnen, ljusa eller mörka. Om de sista däremot lever vi ofta i okunskap. Att låta hotelldörren slå igen; kanske aldrig mer det här rummet, den här utsikten, tornseglarna och San Marco där borta i diset. Alla dessa små ögonblick när vi blir varse innebörden av begreppet sista, men vägrar acceptera det. Ibland är det istället okunskapen om att något är för sista gången som gör att vi kan överleva vissa situationer utan att gå under: sista kyssen innan tåget rullade mot fronten, sista gången hon badade i havet, sista gången jag såg mitt barn. Många av de konstruktioner som finns inbäddade i språket har ofta sitt fokus inställt på just ytterflankerna. Men tanke och språk verkar emellanåt i en försonande riktning, för att påminna oss om att sträckan mellan första och sista kan vara rik på besläktade händelser. Det är påfallande hur verklighetens ”några gånger” i minnet upphöjs till ”ofta” eller ”vi brukade”. Det är med den här typen av konstruktioner Marcel Proust arbetar när han i sina försök att hålla fast det förflutna koncentrerar sig på de glädjeämnen som i barndomen var återkommande, de vanor som binder samman generationer och gör barndomen till en trygg kedja av förutsägbara händelser. Jag har funderat över den sällsamma respekt som ibland visas den dödsdömde, vars hela tillvaro efter domen består av händelser med etiketten ”den sista”. I sin väntan hålls den dödsdömde frisk av tillkallade läkare och själasörjare, han får inte gå händelserna i förväg. Men kanske kan han, som en barmhärtighetsgest, få röka en sista cigarett eller till och med komponera sin sista måltid. Vad han väljer för mat visar vad han njöt av i livet, men som nu ska tas ifrån honom. Denna intima information om den dödsdömdes val av sista måltid delas girigt av journalister, och ingår i berättelsen om hans sista timmar. I det förlovade landets dödsfabriker steks många hamburgare; behöver det sägas att dessa sista måltider ofta förblir orörda? Ibland tänker jag på Ricky Ray Rector, som ansågs ha en funktionsnedsättning, och som trots starka protester runtom i världen avrättades i Arkansas 1992. Ett tecken på att han inte förstod situationens allvar var att han sparade sista måltidens dessert, en pekanpaj, ”till senare”. Hur ser människans villkor ut i vår nuvarande situation, i den obehagliga skarven mellan holocens slut och antropocens början? Mellan första uppkomsten av liv i haven och vårt nuvarande tillstånd, där vår förmenta intelligens kan förstöra planeten, har behovet av en ny och vig civilisationskritik uppstått. En kritik som ställer stora krav på den enskilde. I kuriositetskabinett och naturaliesamlingar på världens museer kan vi se uppstoppade exemplar av numera utrotade djurarter eller förlorade växter som torkats i herbarier och blivit sepiafärgade, mätta av år. Ett gränslöst vemod. Särskilt starkt minns jag en dåsig eftermiddag i Jardin des Plantes i Paris, då jag plötsligt väcktes till liv inför en dront i en av de svagt upplysta montrarna. En för sent anländ uppfordran. Eller på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, där man kan se Linnélärjungen Anders Sparrmans lilla kvagga, som fördes till Sverige från Sydafrika 1775. Denna vackra zebraliknande varelse, för alltid utplånad ur de levandes skara. Det finns bara tjugotalet döda exemplar bevarade i världen, de flesta som uttorkade skinn. Den allra sista dog i en djurpark i Amsterdam 1883. På en av Galapagosöarna levde den hundraårige Lonesome George, den sista kända individen av pintasköldpaddan, vars utdragna död 2012 bevakades av medier från hela världen. Nu är arten utplånad, aldrig möjlig att ersätta. Våra första minnen bärs den längsta sträckan, förankras och fördjupas. Senare minnen bärs en kortare sträcka, men densiteten kan vara hög. Vissa minnen saknar halveringstid; det gäller ofta de plågsamma. Vilhelm Ekelund skriver: ”Det är ej huvudsaken ( – så underligt är det med människan) att ett sår läkes : men att det hålles rent! Ett öppet sår är en ständig händelse.” Kommer livet behålla sina vackra stunder även inför döden? Vad kommer sjukdom och smärta att göra med minnet av våra lyckliga ögonblick? Det är en nåd att ibland sväva i okunskap om vad som är ”den sista gången”. Vilken fasa att minnas ”sista gången vi älskade”. På våra europeiska breddgrader varar en graviditet åtminstone över tre årstider. I höjd med den fjärde föds barnet. Precis som hjärtat slår ett sista slag, har det någon gång slagit sitt första. Magnus Halldin, kritiker

Kanske en stillhet en stund just nu, men vad får vi för användning för stillhet när det blir vardag igen? 1949 läste Tage Aurell in en text för Sveriges radio som tycks handla om oss nu och här. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän är en nedkortat version av ett nyårstal som sändes 1949 och i OBS första gången 2020-04-02..De man examinerar allting av människa så är hennes stillhet det ädlaste. Det var Ehrensvärd som sa det. Före tåg och bil och buss och flyg. Före telegraf och telefon, landskamper och tippning. Borta i ett tystnadens drömland kan vi tro, vi som bokstavligen matas med beskrivningar av vårt välsignade jäkt. Här finns minsann ingen plats för stillheten. Det var i gamla dagar det. Det var på Ehrensvärds tid. Nej, hör vi så, den var ingen allmänlighet då heller, en sällsynthet var den i stället. Det ädlaste. Men det har mänskliga stillheten varit i allan tid. Gamla kineser talar om den. Och gamla indier. Sammalunda den urkund vi kallar böckernas bok. ”Min själ var stilla” heter det längtansfullt. Och resten som skulle höres, den hördes inte i stormen, inte i jordbävningen, inte i elden. Det var i det äntligt stilla vädret den hördes.Kanske en stillhet en stund just nu, men vad får vi för användning och tillfälle för stillhet när det sedan blir vardag igen? Jag hörde läsas ur en barnbok om ett tvillingpar som en dag skulle gå en tur i skogen med en blind släkting och kom åter snarast lite förskräckta. Den här blinde farbrorn var nog helt enkelt en sorts trollkarl. Han såg både fåglar och bäck och gläntor och annalkande fällor långt före dem själva! Men de sa en annan av de vuxna till dem: Lägg er raklånga på marken, och bind för ögonen och ligg stilla i tio minuter. De lydde smått förundrade. Och först hörde de ingenting, bara att det föll en så underlig ro över dem, de liksom hörde stillheten och ur den plötsligt allehanda ljud från när och fjärran, små händelser som de annars inte skulle ha lagt märke till men som nu berättade en mängd för dem om vad som tilldrog sig. Så att de nästa såg det. Så lärde på sitt vis att stillhet är motsatsen till stillestånd, att någonting sker i stillheten. Att den är lika med handling. Att där finns den goda jord som ett frö faller i, slår rot i. Plantan växer, bär blom och frukt. Vajar för vinden, susar för vinden, men rötternas arbete i stillhet ser vi inte. Dock är det som sker ovan jord betingat av det som som sker i det tysta. Nere i stillheten. I den goda mullen. I matjorden.Och om rötternas arbete hindras? Det är med ett slags förfärad nyfikenhet, hos många redan blandad med stolthet, som vi läser om atombomber. Men mer för mig är det en förtvivlans indignation som griper mig när jag läser om hur människor tillåts ödelägga guds gröna jord. Kalhugga skogar, ge vindarnas och regnens erosionsmakter fritt lopp. Så att tusentals och åter tusentals hektar år efter år tas ifrån oss. Virvlar bort med vinden. Spolas ut i havet, dränks i sand medan miljoner varelser svälter, dör i hunger.Det är likadant med oss. Avskärs vi från stillheten, från den goda mullen, då ger vi därmed fritt spelrum till livslarmets nedbrytande krafter. Lust, kval, väntan, begär är den torra blåst som evigt viner omkring oss, förskingrande våra livsrötters bästa mull. Om och när vi skönjer det, säger vi kanske någon gång ”ja” till stillheten. Tror åtminstone stundvis att den verkligen är det ädlaste.Men vad tycker vi så om stillhetens syster eller bror, ensamheten? Den ska vi till varje pris rädda oss ifrån. I tal, i skrift i en hel propagandaapparat av modernaste snitt får vi höra att den först och sist är någonting förhatligt. En ensam människa … det tycks alldeles omöjligt att inte säga de orden så att de inte låter som någonting tragiskt. Det är väl bara det att ensamheten rätt och slätt är vårt läge här i världen. Det ante vi när vi var unga, det känner vi mittvägs, det ser de gamle när vandringen lider mot slutet. Vår lott är ensamhet. Kropp, själ och ensamheten. Gemenskap! tutar lurarna, gjallarhornen, högtalarna från alla från alla fyra väderstrecken. I flock! Det är nästan lite för lätt för den som tror motsatsen att peka på de tider vi nu kräver att vara vårt öde, vår bestämmelse för en lång framtid. Gemenskap, alla i samma fålla. Men mänsklighet är en ting, den enskilda människan en annan ting märkligt nog. Och det är inte sagt att vi var och en för sig ska gå och vänta på samma sätt förgäves. Du och jag orkar inte med någon mänsklighetens räddning gunås, men vi kan försöka orka med oss själva. Hur annars orka med andra? Finna den verkliga gemenskapen? Ty det är som dig själv du ska älska din nästa.Hitta oss själva, orka med oss själva, måhända har det heller aldrig varit så angeläget som nu och det kan ingen annanstans ske än i ensamheten. Men sedan är det sant: Ingen trädgård fordrar mer ans och vård än trädgård ensamhet. Det är alldeles inte likgiltigt vad du tar med dig in i ensamheten, du får tvärtom laga att du tar med dig någonting mycket skönt. Det bästa du har. Det du åtminstone anar är ditt bästa. Din egentliga egendom. Den som det går så evinnerligt lätt att plottra bort i vimlet och marknadsståhejet. Det är inte klorna, de egna klorna, vi först och sist ska vässa i ensamheten. Då blir där ingen ensamhet. Ingen stillhet heller som du nogsamt förnam när du till äventyrs prövade på. I stället pröva att vara varsam med dig, både med dig själv och med de andra.I en gammal engelsk roman läste jag en gång att några av de finurligt formade instrument som heter människors själar blott har en mycket begränsad musik-, tid- och tonvidd. Att några av dem inte vibrerar det bittersta vid grepp som kan fylla andra med skälvande hänryckning och darrande smärta. Tonen av människa, av medmänniska. Ingenting är så missförstått som ensamhet, endast i kraft av ensamhet kan människor komma varandra nära.Vi har spalt upp och spalt ner om vad för sorts värderingar vi ska skynda oss att hinna med i, alla på en gång. Vi har idoler så talrika som aldrig det och ilar från den ena till den andra. Men ju mer vi hejade dess mer knöt vi till om den verkliga erkännsamheten. Det märkte vi när vi skrikigt oss hesa. Vi travade beskäftigt iväg och kom tomma åter till en stillhet vi inte visste vad vi skulle göra med. Till en ensamhet som bara liknade hemlöshet. Ty det var där, i den rätta stillheten, den goda ensamheten, vår erkänsla skulle ha begynt. Där vi skulle ha byggt vår absolut egna boning, boningen utan murar men ändå den enda vissa här i världen.Lefnadsstämning, det är det vackra namn på den bok av Vilhelm Ekelund som dessa ord om stillheten, ensamheten, tacksamheten tryggat sig till. Stämning, inte stämningar. Inte i dag si och i morgon så, utan levnadsstämning just, från skede till skede i livet. Du får den på intet sätt gratis. Svårt åtkomlig och hårt åtkomlig är den.Men det var det ädlaste det var fråga om.Tage Aurell, författare* Essän är en nedkortad version av Aurells nyårstal inför det nya halvseklet, 1949.

Katarina Wikars ser filmen Vad döljer du för mig? där alla mess ska läsas kollektivt under parmiddagen, och tänker på några gamla sällskapslekar under ännu mer disharmoniska familjesittningar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-06-07.När jag och mina väninnor var si så där elva år blev vi ibland bjudna på party hos några större barn i de tidiga tonåren, såna som satt under filtar och hånglade, och då skulle det förr eller senare alltid lekas Sanning och konsekvens – om man sa "sanning" tvingades man berätta vem man var hemligt förälskad i, och om man sa "konsekvens" skulle man alltid pussa nån annan lika blyg på munnen. Uppriktigt sagt så minns jag inte riktigt, och nu så här mer än fyrtio år senare år senare skulle jag nog känna mig lika obekväm om någon föreslog att vi skulle återuppta leken.I den italienska kioskvältarfilmen "Vad döljer du för mig?" har några medelålders gifta urbana medelklasspar middag. Efter den vanliga tiraden om att vi har hela vårt liv i mobilen kommer värdinnan på idén att nu lägger vi alla mobilerna påslagna på bordet och läser varje mess kollektivt, och om någon ringer så ska högtalarfunktionen aktiveras. Vi har väl ingenting att dölja eller? Det hela är en sorts sanning och konsekvens för vuxna par utan både skyddsnät och fallskärm.Det går dessvärre inte att berätta handlingen mer utförligt utan att spoilra handlingen men filmen har några extra existentiella dramaturgiska falluckor, och det hela utspelar sig under en kväll då man kan se parallella månar på himlen, då verkligheten och illusionen liksom blandas samman. Som alla förstår skulle under en vanlig tretimmarsmiddag inte sju liv hinna gå sönder eller få en nystart, själva filmens format, ett rum, en kväll kräver en händelsernas acceleration, där en härva av otroheter, hemlighållna operationer, nätfantasier och allmänt familjesmussel uppdagas.Så här har det väl alltid sett ut i tvåsamheten kan man tänka sig men innan mobiltelefonerna fanns som någon sorts hemlighetsmanicker eller sanningsserum var det krångligare att få till ett sådant sällskapsspel som de ägnar sig åt i "Vad döljer du för mig?". Vuxna människor i har haft lång tid på sig att lära sig ljuga, så en vanlig omgång Sanning och konsekvens utan mobiltelefoner skulle de flesta av oss antagligen tråckla oss ur. Det är de digitala spårens förbannelse. En gammal väninna tog ut skilsmässa när hon upptäckte att hennes man i åratal hade porrsurfat nätterna igenom. Han hade helt enkelt glömt att radera sina sökningar.Hur såg sällskapspelen då ut förr? Man kan alltid återupptäcka filmen "Kinesisk roulett" av Werner Rainer Fassbinder från sent sjuttiotal. Här har vi det uttråkade överklassparet som lyckas sammanstråla på ärvt familjegods en weekend då de båda ljugit och tagit dit sina respektive älskare och älskarinnor. En dotter på kryckor är också där med sin stumma guvernant, hon är den filmens sanningsserum. Anna Karina, Margit Carstensen, Ulli Lommel, alla Fassbinders favoriter är med. Alla skrattar när de blir avslöjade. Alla är vackra. De rör sig tysta. Med möblerna bakom sig. Kärlek är att vänja sig, säger älskaren. Falska sanningar får den som tjuvlyssnar, säger nån annan. Tänk om det fanns ett spel där den som förlorar får tala om sin ängslan?Man förstår att det spelats Kinesisk roulett förr i den här familjen. De barnet hatar i det ena av två lag. Man bestämmer sig för en person i det andra laget och sedan ska de ställa frågor. Om den person var en bil, ett djur, ett mynt? Ett mynt med hål i mitten. Ål. Bisamråtta. Maskätet äpple på målning. Den här person är redan död. Död. Vad hade den varit i tredje riket? Kommendant i Bergen-Belsen. Andra halvan av filmen är detta krafsande, kretsande, det är en person nästan alla avskyr, förstår man. En anekdot förtäljer att även teamet instängda på slottet spelade detta spel med varandra efter tagningarna, klockan fyra på morgonen, att Fassbinders älskare sprang gråtande ut i regnet.Men det riktiga radardramat, alla dysfunktionella parmiddagars moderplanta, är Edward Albees  "Vem är rädd för Virginia Woolf?" Pjäsen sätts upp på nytt och på nytt, och har precis återutgetts i bokform på svenska men jag tänker monomant uppehålla mig vid filmversionen med Elisabeth Taylor och Richard Burton som minsann också var ett outtröttligt par i verkligheten, som gifte sig två gånger och inte en sekund var i medieskugga under sjuttiotalet. Taylor fick en Oscar för sin roll som den alkoholiserade rektorsdottern Martha gift med den misslyckade läraren George, spelad av Burton i noppig kofta. En sen natt bjuder de hem den nye gymnastik- eller var det fysikläraren och hans bleka fru på en eftersläckning, som fullständigt urartar, blir scenen där George och Martha spelar upp sitt slitna men outtröttliga äktenskapsdrama ännu en gång.I tjugofem år eller så har jag hatälskat denna film, och jag tror den dessvärre formade min syn på syftet medparmiddagar. I huvudet kan jag när som helst höra Burton knäppa med fingrarna, "snap, snap", höra Taylor hojta: "What a dump", citerande en annan gammal stjärna; Bettie Davies i en annan gammal film. Sanning eller lögn, spelar det ingen roll för dig, George?Tre sällskapslekar har han uppfunnit George, varav en heter: Get the guests, gissla gästerna. Ett sorts uppriktigt spelat intresse med inslag av egna strödda förtroenden får de unga gästerna att öppna sig och avslöja sina hemligheter vilket alldeles omedelbart vänds emot dem i nästa fas av leken. Ligga med värdinnan kan också vara en lek. Sällan har makt och maktlöshet så snabbt bytt plats, som när George och Martha med vant handlag i gryningen formerar om trupperna. Och plötsligt är på samma sida igen. Men vem är det då som är rädd för Virginia Woolf? Och vad betyder det? Efter alla lekar, efter alla alkoholindränkta tillställningar och nyckelpartyn som ska symbolisera uttråkade villapar som ska gå hem med fel partner på sjuttiotalet så kommer det en morgon, och då snubblar gästerna ut, något mera kantstötta och berövade sina skydd eller med hemligheterna intakta, fortsatt smusslande. Och kvar är läkaren som vänder sig till frun psykologen och frågar: är de nya de där örhängena? De hon i en annan dimension precis slet av sig och kastade på den otrogne älskaren, kvar är några som ska städa slottet, kvar är George och Martha i gryningsljuset. Är det bara vi två nu? Ja, nu är det bara vi två, innan de ska gå upp för den slitna trappan till sovrummet ännu en gång.Det finns en scen, fryst i mitt medvetande, där Burton, tung och trött lägger sin hand på Taylors axel, den bara ligger där helt stilla, handen, och då är det liksom slut på alla sällskapsspelen, det här är början på det stora efteråt.Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion FilmerVad döljer du för mig? Regi: Paolo Genovese. Italien, 2016. Svensk bio 2017.Kinesisk roulette. Rainer Werner Fassbinder. Västtyskland/Frankrike, 1976.Vem är rädd för Virgina Woolf? Regissör: Mike Nichols. USA, 1966.

I hantverket syns spåren av det mödosamma arbetet och därmed också spåren av människan. Kanske är det därför Sigurd Lewerentz byggnader fortsätter att fascinera, funderar arkitekten Rasmus Waern. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 2021-09-30.Jag är inte den ende arkitekt som valt yrke efter att som tonåring besökt Sankt Petri kyrka i Klippan. Dess tunga murar är provocerande fria från allt sådant som det moderna livet tvingade på 1960-talets byggande. Här finns inga klumpiga fönsterkarmar – glasen har i stället klämts fast direkt mot murens utsida. Inte heller finns det några banala försök till prydlighet. På den stora pelaren och balken av stål som både bär upp taket och bildar ett slags kors, syns ännu strecken från smedernas pennor. Och till handfatet på toaletten slingrar sig ett ensamt kopparrör som om det vore ett tappställe i en industri. Något så tufft hade jag aldrig sett förut. Och ännu, nästan ett helt arkitektliv senare, har jag sällan sett något liknande.Det är inte bara hos mig som särarten hos de två kyrkor som arkitekten Sigurd Lewerentz gjorde sent i livet, har satt stora spår. Det finns en förunderlig kraft i Markuskyrkans till synes enkla tegelmurar i Stockholmsförorten Björkhagen, och den trolska stämningen hos Sankt Petri kyrka i den lilla Skåneorten Klippan väcker starka känslor också internationellt.Det internationella intresset för Lewerentz började växa på 1990-talet. Då var det tegelkyrkorna i Stockholm och i Klippan som stod i fokus. De blev ikoner i postmodernismens andra våg som satte ljuset på materialen och hantverkets betydelse. På det viset kom Lewerentz att bli viktig för postmodernismens både första och andra våg.  I dess första våg, som präglade 1980-talet, hade klassicismen stått i fokus. Då riktades uppmärksamheten mot Skogskyrkogården i Stockholm. Han gjorde det mesta av dess världsberömda landskap, men också det sublima tempel som kallas Uppståndelsekapellet. De eleganta avstegen från antikens regler vittnar om en arkitekt med förmåga att både kunna och vilja. Det som först ter sig rakt och enkelt, visar sig vid närmare betraktande vara både vridet och komplext.Särskilt intrikat är den vikbara port som öppnar vägen ut från kapellet. Den tunga konstruktionen har samma precision och elegans som gamla kassaskåp. I detta tekniska mästerverk möttes Lewerentz två specialiteter: kyrkogårdar och smide. Paradoxalt? Nej, inte alls. Han formade livets själsliga och materiella villkor med samma allvar.Lewerentz var noggrannare än någon annan arkitekt. Detta blev efter ett tag så påfrestande för hans beställare att de drog sig tillbaka. Det fick Lewerentz att för en tid lämna arkitekturen och utveckla en verksamhet som fabrikör av dörrar och fönster i stål. När han vid närmare åttio års ålder åter tog plats på byggnadsscenen var det med en häpnadsväckande distinkt arkitektur.Hans närmast rigida omsorg om detaljerna var helt ur fas med rekordåren på 1960-talet. Den moderna tidens förhoppningar om att maskinåldern skulle befria människan hade funnits sedan 1920-talet men det var nu det industrialiserade byggandet verkligen slog igenom. Arkitekterna pressades till att rita hus som skulle vara så enkla att bygga som möjligt. Att det var fabrikören Lewerentz som tydligare än någon annan såg värdet i det handgjorda berättar om hans förmåga till att ständigt tänka om.Lewerentz sällsynta respekt för murarnas och smedernas arbete var inte bara en reaktion på samtidens osynliggörande av hantverket; det gestaltade också människan. Där man ser mödan, det idoga slitet med att foga sten till sten, grips man också av det engagemang som arbetet krävt. Arbetsintensiva byggnadsverk, vare sig det handlar om småländska stengärsgårdar eller egyptiska pyramider, inger respekt. Inget tegel fick delas. Att knäcka en sten vore som att dela en människa. Däremot fick muren gärna innehålla både skeva stenar och udda format. Det gjorde den bara rikare.Lewerentz stod för en spartansk återhållsamhet, men det var en återhållsamhet som var full av nyanser. Det kan låta som en paradox, men rymmer i själva verket själva kärnan i det våra sinnen sätter värde på: enhetlighet och variation. Vi tycker om regelbundet. Samtidigt vill vi se variation. Sådana upplevelser bjuder naturen ständigt på, och Lewerentz tegelmurar blev också de som ett stycke natur. De mörka stenarna och de vita fogarna varierar som nävern i en björkskog.Om arkitekturen hade haft en lite mer erkänd betydelse i kulturvärlden, skulle Lewerentz betraktats som en nationalklenod på 60-talet när hans båda kyrkor stod klara.Han mottog visserligen statlig konstnärslön, och ingick därmed i vad Harry Schein kallade ”konstens egen aristokrati”. Men någon riktigt folkkär arkitekt blev han aldrig. ”Kraften i Lewerentz verk var lite för stark för dagligt bruk”, skriver chefen för Arkdes Kieran Long i boken ”Sigurd Lewerentz; Dödens och livets arkitekt”. Kanske är det så som kyrkornas dunkla och kärva allvar ska användas. Som en medicin mot vardagens banaliteter.Jag tror att det som slog mig när jag för första gången såg Lewerentz kyrka i Klippan var att arkitekturen kan hjälpa oss att komma vidare; från barndomens kategoriska världsuppfattning, över ungdomens kritiska livssyn, till en nyfiken känslighet för det mystiska i tillvaron. Klippans kyrka har varit ett fäste för motståndet mot banaliseringen i över ett halvt sekel. Det ligger i sakens natur att en sådan arkitektur har svårt att bli populär. Men de som en gång drabbats av den, glömmer den inte.Att intresset för hans konst är så levande berättar något om tillkortakommanden i vår tids arkitektur, men också om en möjlig revansch. Om inte för allvaret, så åtminstone för det genomarbetade.Eftersom allt byggande förr gjordes för hand, behövdes ingen teori om dess betydelse. Hantverket fanns, vare sig man ville eller inte. Med maskinerna skulle människan kunna befrias från arbetets tyranni. Men när vi nu bor i en värld som till största delen är född på industrier, växer insikten att vi inte längre ser människan i det byggda. Då ropas det på en arkitektur från förr, i förhoppningen om att vi trivs bättre i en stil än i en annan. Egentligen är det kanske bara spåren av ett genuint arbete man önskar sig.Lewerentz hörde till de som kunde hantverket. Att komma in i hans två kyrkor blir därför också ett möte med alla de som skapat husen. Det är därför unga arkitekter fortsätter att vallfärda till Björkhagen och till Klippan. Ska de verk man skapar sätta verkliga spår i människors medvetande, och inte bara göra sig på bild, så är handarbetet ett svårslaget medel.Dagens arkitekter vill nog gärna få till handgjorda hus, men det är i samtidskonsten man ser de tydligaste spåren av handarbetets betydelse. Såväl konstnärer som publik fascineras av den kraft som sparas i spåren av en idog flit. Vad var det annars som fick besökarna på Tate Modern i London att tappa hakan inför konstnären Ai Weiweis hundra miljoner handmålade solrosfrön av porslin?Att förundras över vad människan förmår skapa är att se sig själv i ett nytt ljus. Därför är det så lätt att beundra de hus där spåren av arbetet ligger i öppen dager. De går att relatera till, eftersom vi i grunden är mer intresserade av människor än av konstruktioner.Rasmus Wærn

I juletid kan gemenskapen kännas starkare, men också ensamheten. I ljuset av skilsmässobarnets erfarenheter funderar Malena Forsare kring föräldraskap, vilsenhet och dörrar som öppnas mot det okända. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ljuslåga. Risgryn. Ugnslampa, i köksmörkret. Stearinpärla. Trasmattsfrans. De förbipasserande rösterna, på trottoaren. Kryddpeppar. Kopparkittel.Kvällen före julafton var inte som andra. Som skilsmässobarn levde jag i mer eller mindre ständig brist. Det var helt normalt och samtidigt en hemlös situation, som tidigt lärde mig något väsentligt om ensamhet. Det skiftade vem den förlorade föräldern var; oftast var det pappa. Men tidig kväll den tjugotredje december lämnades jag utanför hans port. Jag tog mig uppför de tre trapporna och ringde på hans dörr.Den tjugotredje december var min och pappas kväll. Den var samtidigt lång och kort; en vandring genom fallande ljus och skuggor. Vi brukade inleda i hans lilla vindsförråd, som nåddes inifrån lägenheten. Inte utan högtidlighet öppnades dörren och luften från det trånga utrymmet slog upp ett eget rum av förväntan. Pappa klättrade upp på en stege. Jag stod nedanför och tog emot. Skålen som skulle fyllas med apelsiner. Den äldsta tomten. En annan, hopplöst hängig tomte i pappas egen virkformation. Den sexkantiga stenkrukan med inskription från en psalm, som skulle få nya röda ljus.Det var förstås en rit vi föll tillbaka på – inneslutna i hemmets ateistiska livsåskådning var detta vad som fanns av liturgi: Att lyfta ner föremålen och fördela dem över lägenhetens tre små rum. Jag vill minnas att vi arbetade i tysthet. Vi kanske sa något som vi brukade säga. Men det var föremålen och våra sätt att röra sig runt dem, som spelade roll.“Lämna dörren öppen för det okända, dörren mot mörkret. Det är därifrån de viktigaste sakerna kommer, därifrån man själv kom och dit man är på väg.” Rebecca Solnit skriver i sin “Att gå vilse. En fälthandbok” om hur hon blev full för första gången under den judiska högtiden pesach. Enligt traditionen ska dörren hållas öppen om profeten Elia bestämmer sig för att komma. Författaren var barn men fick sitta vid vuxenbordet, och när ingen såg råkade hon blanda ihop bägaren som ställts fram till Elia, med sitt eget snapsglas. Så fick det lilla barnets kropp för första gången erfara en annorlunda tyngd i universum.Att barnet invigdes i de vuxnas ritualer och den här gången råkade få för mycket portvin, tillhör förstås slumpens omständigheter. Men jag tänker ändå att det har med den öppna dörren att göra. Ibland slås den upp på ett oväntat sätt, och en råkall vind slår emot oss i vårt eget hem. Det kan vara vackert och förvirrande. Kanske blir vi invigda i mönster som fram till just den stunden legat oupptäckta. Och det är inte alls säkert att vi omedelbart förstår betydelsen av det som sker.Erfarenheten av att gå vilse betyder hos Rebecca Solnit att öppna sig för det okända; att upptäcka det som ännu inte hittats. Konstnärer och vetenskapsmän har i detta samma uppgift: de måste ge sig ut på ett öppet hav och söka sig fram i vågorna för att finna sitt material. Skillnaden i deras arbetsmetoder är att vetenskapsmannen håvar in vad han hittar, medan konstnären tar oss med på sin resa, skriver Solnit. Men för att nå sitt mål måste båda göra sig blinda och samtidigt se: de måste våga gå vilse.En av de julberättelser som jag älskade mest som liten, och som jag fortsatte att läsa upp i vuxen ålder, är skriven av Astrid Lindgren. Madickens lillasyster Lisabet ska vänta utanför en affär, men vill göra som en förbipasserande jäntunge. Alltså tar hon ett språng från sin vaktplats, upp på medarna till en släde som startar med ett ryck. I rusigt huj far Lisabet genom staden utan att den berusade föraren bakom hästarna upptäcker sin passagerare. Han far längre och längre in i skogen, mellan byar av snö och mörka granar, alltmedan flickan på medarna förlorar sitt mod och sin kroppsvärme. Till slut dumpas hon av en okänslig vuxen och blir liggande snorig under himlens kalla valv.Berättelsen om barnet som till slut kommer hem till ett kök och en syster, handlar inte bara om att gå vilse, utan också om det motsatta: att hitta hem. Om betydelsen av att bli hel och varm, i ett kök där den vanliga muggen och nybakade pepparkakor blir till en egen nattvard, som bäst förstås genom närheten mellan två syskon.Ett år skulle pappa och jag medverka i ett julfirande för hemlösa i ortens församlingshem. Vi övade in ett program med dikt och musik. Jag hade mitt instrument, pappa sitt poetiska minne. Av själva händelsen minns jag inte mycket, mer än det osäkra i blickarna som följde oss på scenen i golvets mitt. Jag var inte säker på att de förstod, eller att jag själv begrep. “Stilla natt” är en bön som kan bli särskilt melankolisk på cello, men vad är Nils Ferlins “Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet”? Vad blir ett barfotabarn när det åldras, när det tvärtemot barnet i sagan inte hittar hem? Tanken gjorde ont.Efteråt har jag tänkt på händelsen som en öppen dörr. Inne i den rustade gemenskapen för hemlösa, som just den här kvällen ville slippa känna ekot av sin egen ensamhet, blev julen främmande. Det var en karg och lite klumpig tillställning, med julstjärnor som såg konstgjorda ut och lukten av gamla kläder. Jag tror att jag där och då lärde mig något om ensamhetens villkor.Engelskan har två ord för ensamhet som understryker tillståndets olika innebörd. Loneliness utgår från en känsla man inte valt. Solitude innebär en avskildhet som kan vara självvald. I psykologisk forskning om ensamstående mammor som blivit föräldrar på egen hand, nyttjas ibland den här distinktionen. Mammorna kallas för “solo mothers” – genom modern teknologi och med stöd av lagstiftning har de valt sitt föräldraskap, utan partner. Den anonyma donatorn förblir dold, samtidigt som den förstås i någon bemärkelse är namnlöst närvarande. Barnet har kommit genom en dörr som öppnats mot det okända. Ur ett mytiskt perspektiv är steget inte långt till Maria som födde sitt barn efter att ha blivit gåtfullt befruktad. Eller till Siddhartas mor som blev gravid genom ett möte med en vit elefant i en dröm.I köket hemma hos pappa tändes den rödmålade ljusstaken med tre vita ljus kvällen den tjugotredje december. Det fanns ingen religion som vi kunde luta oss mot, och inte någon närvarande mor. Men vi hade ljusstaken. Vi hade risgrynen, kaffedoften, kopparkitteln, som utformade en besvärjelse mot den ensamhet som vi båda levde med. I cirkeln av ljus som föll ner över köksbordet öppnade sig ett rum, som höll den kalla vinden som drar genom världen borta. Pappa skrev verser, jag provade att hålla lackstången själv. Musikradion stod på, utanför var det mörkt. Där och då var jag hans barn, i natten som är den längsta av nätter.Malena Forsarekulturjournalist och psykologProducent: Ann Lingebrandt