Fritänkare: Kan humanismen rädda oss från humanismen?

Humanismen antagande om vår särställning har varit förödande för mänskligheten. Eva-Lotta Hultén letar efter hopp i en tradition med många blinda fläckar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2024-03-20.

I en lantbrukstidning hittade jag för ett antal år sedan en annons för en manick som kallades ”Humane killer”. Det var en liten giljotin i miniatyr, avsedd för slakt av höns. I annonstexten motiverades avlivningsverktygets förträfflighet med att hönsägaren slapp få blod på sig. Det humana i det hela var alltså att människan som dödade slapp söla ner sig.

Det här sammanfattar den kritik jag har mot humanismen ganska väl. Den är, som namnet säger, människocentrerad och inte sällan självgod.

Humanismen är den filosofiska tradition som ger människan ett egenvärde. Begrepp som empati och barmhärtighet är centrala men också kritiskt tänkande, kunskapssökande, förnuft och frihet. Den romerske statsmannen Cicero var för drygt 2000 år sedan en av de första som använde ordet humanitas värderande, synonymt med medmänsklighet och godhet. Han var en viktig föregångare till den antropocentriska humanism som varit förhärskande sedan renässansen, alltså idén att människan är exceptionell och bör ställas i centrum för allt.

En viktig beståndsdel i humanismen har länge varit religionskritiken, eller fritänkandet, som slagit fast att människans moral ska grundas på förnuft och medkänsla och inte på föreställt gudomliga påbud. Men fritänkarna och de religiösa dogmatikerna bygger i stort sett sina idéer på samma tankegrund: människan som alltings mått.

Den från början religiösa idén att människan skiljer ut sig från alla andra varelser och att det ger oss rätt att härska över dem är en föreställning vars brister i skenet av klimatförändringar och miljöförstöring blir pinsamt uppenbara. Till det kommer också ett debattklimat där enskilda människor ständigt blandar ihop sina egna åsikter med ett objektivt förnuft och använder sig själva som måttstock. Eftersom jag är förnuftig, verkar de tänka, så måste åsikter som motsäger mina, komma sig av att andra är dummare än jag.

Samma slappa slutledningsteknik gäller för mänskligheten som grupp: eftersom vi är rationella så måste allt vi tar oss för vara förnuftigt. Och skulle vi råka ha försatt oss i en situation där vi håller på att underminera våra egna möjligheter till liv så är vi så exceptionellt smarta att vi kommer uppfinna tekniska lösningar på problemet.

Humanismens förnuftsdyrkan skapar en tankefälla som leder till brist på lyhördhet och i värsta fall ren hybris. Vi är ju inte rationella utan bara duktiga på att rationalisera våra egna begär och intressen. Om vi håller oss medvetna om det och vaksamma på oss själva har vi i alla fall lite bättre utsikter att tänka och agera mer förnuftigt, på riktigt.

Skulle den moderna humanismen kunna ifrågasätta sin blindhet och inneboende självöverskattning? Kanske genom att söka sig bakåt i de egna spåren. Föreställningarna om människan som unik herre och skapelsens krona har visserligen varit förhärskande men inte allenarådande. Essäisten Michel de Montaigne, skrev redan på 1500-talet att människan led av ”högmodig fantasi” när vi tillskrev oss själva gudomliga egenskaper och avlägsnade oss från massan av andra varelser. Han var skeptisk till att människan skulle ha någon inbyggd rationalitet att luta sig emot och konstaterade att ”Ju mer jag umgås med mig själv och ju mer jag lär känna mig, desto mer förbluffas jag över min formlöshet och desto mindre förstår jag av mig själv.”

En vidare och mer prövande humanism fortsatte utvecklas under 1500- och 1600-talen. Litteraturprofessorn Carin Franzén lyfter i sin bok ”Fritänkandet” fram några av de kvinnor som bidrog: drottning Margareta av Navarra, svenska drottning Kristina, den franska författaren och kurtisanen Anne de Lenclos och den franska poeten Antoinette Deshoulières. De var aktiva i sin tids samhällsdebatt, kulturella salonger och samtal och utgick från vad kroppslig erfarenhet innebär för tänkande och förankrade människan i hennes fysiska omgivningar. I sina noveller, dikter och maximer behandlade de passionernas betydelse, ifrågasatte sin tids förnuftsdyrkan och människocentrering och kritiserade den mänskliga rovdriften på naturen. Franzén kallar dem inte bara för fritänkare utan också för libertiner.

Ordet som först betecknade en frigiven slav började under 1500-talet användas nedsättande om personer som frigjort sig från religion och moral. Men Franzén menar att libertinismen rymmer många intressanta tankespår som har med vår relation till kroppen och naturen att göra.

Libertiner lutade sig gärna mot naturalistisk filosofi av epikureiskt slag. De bejakade njutning, sinnlighet och naturkontakt. Många var tidiga sympatisörer till filosofen Spinoza som har beskrivits som panteist, med sina tankar om att Gud och naturen är så gott som synonyma begrepp.

Vid sidan av den människocentrerade idéhistorien har det alltså hela tiden funnits en lite undanskymd ekologisk humanism.

Men hur ska vi förstå humanismens nyckelbegrepp frihet om ordet ”alla” inte längre kan inskränkas till människor utan måste utvidgas till allt levande? Ryms träd, maskar, råttor och grisar i humanismen? På vilka premisser; för att de kan vara till nytta för oss eller för att de har ett eget värde?

Om fallet är det senare, är vi då fortfarande kvar inom humanismens skrankor? Kan den bära att människan reduceras till kropp och materia bland andra kroppar och materia; eller är vi på väg mot ett annat ideal för oss och vårt sätt att förhålla oss till vår omvärld?

Humanismen har dragits med fler blinda fläckar. I sin bok ”Humanly possible”, en exposé över 700 år av humanistiskt fritänkande, gör författaren Sarah Bakewell upp med en rasistisk och sexistisk historia och lyfter fram de föregångare som förmådde vara sant fritänkande. Som Jeremy Bentham, filosof som argumenterade för bland annat djurrättigheter. Och Bakewell visar att det där med att använda sig själv som måttstock för vad som är förnuftigt kan göras på ett klokt sätt. Tänkaren och den frigivna slaven Frederick Douglass konstaterade vasst att ”det finns ingen människa under himlavalvet som inte vet att slaveri är fel för honom.” Han menade att slaveriet gjort också slavägarna till offer eftersom systemet de verkade inom hade brutaliserat dem.

Kanske är det här humanism när den är som bäst: i möte mellan kritiskt tänkande, medkänsla och strävan efter frihet för alla. Douglass förmår sätta sitt eget trauma åt sidan för att försöka förstå också dem som gjort honom illa.

Vi människor är inte förmögna till objektiv rationalitet, men om förnuft förstås som förmåga att se saker ur många synvinklar och ifrågasätta också oss själva så är humanismens dröm om människan kanske fortfarande värd att drömma, och värd att föra med in i en mer ekologiskt hållbar relation till vår omgivning. Vår självbild som herrar har brutaliserat oss, men vi kan kasta dessa bojor åt sidan, om vi väljer att göra det.

Eva-Lotta Hultén
författare och journalist

Litteratur

Carin Franzén: Fritänkandet – kvinnliga libertiner och en annan humanism. Serien Glänta hardcore. Glänta produktion, 2023.

Sara Bakewell: Humanly Possible – Seven Hundred Years of Humanist Freethinking, Inquiry, and Hope. Penguin press, 2023. Svensk översättning av Jesper Högström, utgiven 2025 på Albert Bonniers förlag.