Rak höger med Ivar Arpi

Den 24 februari 2022 kommer leva kvar som det datum så efterkrigstidens Europa övergick i något annat. Vi lever i en ny epok, en ny världsordning. Vi är just nu inne i krigets dimma och kan inte förutsäga vad som komma skall, men att det inte finns någon väg tillbaka är tydligt. På en säkerhetskonferens i München 2007 lade Vladimir Putin fram sina ambitioner, vilket han sedan satte kraft bakom i kriget i Georgien 2008 och annekteringen av Krimhalvön 2014. Det gick alltså att förutse delar av skeendet, om än inte exakt när och var. Men kan man spåra dagens krig längre bakåt än så? Vilka krafter släpptes loss av Sovjetunionens upplösning?I en ny bok – Det fallna imperiet – Ryssland och väst under Vladimir Putin (Fri tanke) – beskriver Martin Kragh, biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier (SCEEUS) och seniorforskare vid UI, vägen fram till det ödesdigra datumet för några veckor sedan. Han vänder sig mot att det skulle ha varit ödesbestämt att Ryssland och västvärlden återigen blev fiender. Det fanns möjlighetsfönster, men dessa har genom åren stängts ett efter ett: Utvecklingen har varit kumulativ. Nya ärrbildningar och förlorad ömsesidig tillit har följt i spåren på varje enskild kris. Människor har en förmåga att välja sina tragedier och stora segrar. Båda utgör bärande element i formeringen av länders nationella identitet. Putin har gjort det sovjetiska imperiets fall till sitt lands stora tragedi. Andra världskriget till sin stora seger. I detta hänseende finns det inget överraskande med hans förda politik. Enligt en rysk opinionsmätning i mars 2021 önskade 67 procent av respondenterna att Sovjetunionen aldrig upphört att existera. En absolut majoritet av befolkningen delar uppfattningen om segern 1945 som sitt lands noblaste ögonblick. Det ryska ensamhetssyndromet – känslan av att vara utsatt av hot inifrån och utifrån – har inte saknat inslag av såväl stolthet som sentimentalitet och tragedi. Å ena sidan en formidabel stormakt med ansvar för den globala säkerhetsarkitekturen. Å andra sidan ett land som är hotat och nödgas vidta åtgärder för att skydda sina legitima intressen. Den som vill kan förhandsbeställa Martin Kraghs bok här (den släpps 31 mars). Jag rekommenderar den varmt för alla som vill få en djupare förståelse av Putins Ryssland, och beslutet att invadera Ukraina.PS. Några rader angående de närmaste två veckorna här på Rak höger. Jag är just nu igång med ett kortvarigt projekt som tar mycket tid av mig. Mer tid än jag trodde när jag började med det. Därför kommer jag skriva lite mindre här under två veckor, om jag utgår ifrån att arbetsbördan under projektets första vecka kommer vara relativt oförändrad under de två kvarvarande veckorna. Däremot blir det två poddavsnitt den här veckan. Och snart är jag igång som vanligt igen. DS.Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Kriget i Ukraina fortsätter och det är svårt att tänka på något annat. Men efter att ha stått som en vaktpost vid nyhetsflödet dagarna i ända börjar i alla fall jag känna att jag behöver ta en paus då och då. Ett privilegium man har när man bor i ett land som inte har invaderats av Ryssland – ännu. Jag kommer givetvis att fortsätta att ägna mycket tid åt Ukrainakriget och alla frågor som berör det. Dagens avsnitt är dock en liten paus i krigsflödet, så om ni känner att ni behöver en sån så har ni kommit till rätt podd i dag.I dag pratar jag nämligen om svenska skolan och varför den har gått från att vara en av världens bästa till ganska dålig, i jämförelse med andra länders skolor. Dagens två gäster är Magnus Henrekson som är professor i nationalekonomi och mellan 2005 och 2020 var vd på Institutet för Näringslivsforskning (IFN) och Johan Wennström, doktor i statsvetenskap och även han knuten till IFN. De har nyss precis kommit med en ny bok med titeln: Dumbing Down – The Crisis of Quality and Equity in a Once-Great School System—and How to Reverse the Trend som ges ut av Palgrave Macmillan, men också går att ladda ned på IFN:s hemsida. I boken visar de hur en postmodern, socialkonstruktivistisk pedagogik åtminstone från 60-talet och framåt ersatte en klassisk kunskapssyn, vilket fick ett antal konsekvenser. Kunskap blev inte mer lättillgängligt, skolan blev inte mer utjämnande, tvärtom drog de redan starka elevgrupperna ifrån de redan svaga, samtidigt som alla började sjunka relativt andra länder. Dessutom, menar Magnus Henrekson och Johan Wennström, har utvecklingen ytterligare försämrats av kommunaliseringen samt hur illa man skött marknadiseringen av svenska skolan. Något jag skrev om nyligen här på Rak höger.Detta pratar vi om i dagens avsnitt, samt deras förslag på hur man kan vända utvecklingen. Några länkar:* Här kan man ladda ned boken Dumbing down kostnadsfritt: länk* Mitt tidigare samtal med Johan Wennström: “Klass är högerns blinda fläck” (23/1)* Min text om skolmarknaden: “Skolmarknaden är vänskapskorrumperad” (26/2)PS. Några rader angående de närmaste två veckorna här på Rak höger. Jag är just nu igång med ett kortvarigt projekt som tar mycket tid av mig. Mer tid än jag trodde när jag började med det. Därför kommer jag skriva lite mindre här under två veckor, om jag utgår ifrån att arbetsbördan under projektets första vecka kommer vara relativt oförändrad under de två kvarvarande veckorna. Däremot blir det två poddavsnitt kommande vecka. Snart är jag igång som vanligt igen. DS.Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Dagen då Ryssland inledde invasionen av Ukraina, den 24:e februari 2022, förändrades världen i grunden. Över en natt, som man brukar säga. Den säkerhetsordning vi haft i Europa byggde på en överenskommelse om att varje land har rätt att välja sin egen väg i utrikespolitiken och att inget annat land har rätt att med våld flytta gränser för en suverän stat. Nu har Ryssland frångått det. Hur hamnade vi här och vad ska vi göra åt det? Om man inte talar ryska så kan man inte förstå Ryssland, åtminstone inte fullt ut. Därför är experter som behärskar språket och kulturen värda sin vikt i guld, särskilt nu. Dagens gäst är en av dem. Fredrik Löjdquist är chef över Centrum för Östeuropastudier (Stockholm Center for Eastern European Studies, SCEEUS) som är ett fristående kunskapscentrum inrättat och finansierat av regeringen. Han har en lång bakgrund som diplomat med fokus på Östeuropa, Ryssland och hybridkrigföring. Ryska lärde han sig i lumpen, ett par år innan muren föll. Inom hans eget skrå, och bland säkerhetspolitiska experter, var det många som såg vad som höll på att hända med Ryssland. Men västvärlden i stort reagerade inte i tid, enligt honom.– Det fanns en fördröjning i det västerländska i västs förståelse av vad som höll på att ske, och man hade kanske lite svårt att ta till sig alla signaler och dra slutsatsen av dem, men åtminstone efter den ryska aggressionen mot Ukraina 2014 blev det uppenbart. Men kanske trodde man att det skulle stanna där på något sätt. Att man hade ett jämlikt läge som förvisso var olyckligt och besvärligt, men som ändå kunde hanteras på något sätt. Och det vi har sett byggas upp under de senaste året är det ju att Ryssland absolut inte är nöjt med status quo, utan man vill flytta fram positionerna.– Det är viktigt att komma ihåg att det här inte bara handlar om Ukraina, utan det handlar om om vår säkerhet, om allas säkerhet. Både på europeisk nivå och på den globala nivån. Kan man säga, som exempelvis John Mearsheimer, att det är USA, Nato och EU som provocerat Ryssland till detta? Han menar att man i stället borde ha gjort Ukraina och Georgien till buffertstater mellan stormakterna. – Det bygger på en massa felaktiga antaganden, skulle jag hävda. För det första strider det mot idén att alla stater är lika suveräna. Denna tanke innebär att man skulle till mäta vissa stater mer inflytande, att ett stort land som Ryssland skulle ha veto över ett annat lands utrikes- och säkerhetspolitik, men kanske också i inrikespolitiken. – Då är man ute på ett väldigt farligt sluttande plan. Om du börjar göra avkall på de här principerna, var kommer det sluta någonstans? Vilka länder ska utgöra den här bufferten? Om vi i Sverige eller Finland inte kan lita på att principen om territoriell integritet eller suveränitet gäller för ett land som Ukraina? Hur ska vi då veta att det gäller för våra egna länder? – Det här bygger på en underliggande kålsuparteori, nämligen att Ryssland har sin inflytandesfär och USA och Nato har sin. Men så är det inte. Vad det handlar om är inte att USA eller Nato har en egen sfär. Nato är en demokratisk sammanslutning av länder där länderna frivilligt och självmant har gått med. Det gäller även EU. Det är inte så att det sker på något diktat uppifrån, till skillnad från när Putin vill kunna bestämma andra länders politik från Moskva.(Ovanstående är bara ett kort utdrag från samtalet.) Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.* Länk till Fredrik Löjdquists senaste memo om Ukrainakriget: här* Intervju med John Mearsheimer: här Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

I dagens avsnitt pratar jag med Stina Oscarson som är teaterregissör, dramatiker och författare. Men hon är även en flitig samhällsdebattör, och det är kanske i den rollen flest känner till henne. Vi spelade in det här innan Ryssland inlett sin invasion av Ukraina, vilket är anledningen till att vi inte pratar mer om det.För mig personligen har Stina Oscarson gått från att vara en av dem som ofta hamnat på motsatt sida från mig i samhällsdebatten, till att jag allt oftare nickar instämmande när jag läser och lyssnar på henne. Det har att göra med att debatten inte är statisk, men också om att hon har ändrat sig i vissa frågor. Och att jag har ändrat mig också. Vi sprang på varandra på en kulturfest SvD hade för sina frilansar, min första gång på en sådan fest, och sedan var hon moderator för en intensiv debatt om migration som jag deltog i. Men detta är första gången jag har haft möjligheten att få prata med henne på tu man hand en längre stund. Jag hoppas att ni tycker att det är lika givande som jag tyckte.Hon är just nu aktuell med boken “Det perfekta plåstret” (Mondial) som jag verkligen kan rekommendera. Vi pratar om den, men också om hennes uppmärksammade intervju med vår socialdemokratiska kulturminister Jeanette Gustafsdotter. Och om vad som egentligen hände efter att en medlem i Nordisk ungdom deltagit i en debatt om demokrati som Stina var moderator för. Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Häromdagen skrev jag om klass på Svenska Dagbladets kultursida. I texten skriver jag om hur vi tillåtit en underklass att växa fram längst ned i samhället, och om hur denna tjänar en medelklass som värderar fel saker. I fredags diskuterade jag frågan i P1 morgon ihop med Patrik Lundberg, som hade skrivit att han ville lämna medelklassen. Om jag tolkar honom rätt handlar hans motvilja om ett hyckleri han märkt av. Inom medelklassen, menar han, vill man gärna känna sig finare och bättre, men man gör likt förbannat det man kritiserar att andra gör. Diskussionen med Patrik Lundberg var konstruktiv, men rumphuggen. Ironiskt nog är nästan alla inslag i public service för korta för riktiga samtal, och i regel är konfliktnivån maximalt uppskruvad. Aporna måste få apa sig, verkar en grundtanke vara. Och om man inte vill bråka kanske de plockar in någon annan i stället. Konflikten mellan “höger” och “vänster” måste värnas, och finns ingen tydlig konflikt får man uppfinna den med hjälp av en hetsande programledare. Nåväl, jag ville i alla fall fördjupa samtalet om klass, eftersom jag tycker att det är så intressant. En av de mest intressanta tänkarna på området i dag är Johan Wennström, som numera är en kollega på Svenska Dagbladets kultursida, där han skrivit i flera år. Han disputerade i statsvetenskap 2019 med avhandlingen Interpreting Policy Convergence Between the Left and the Right: Essays on Education and Immigration. Han är aktiv på IFN, där man också kan ta del av hans publikationer. Hans forskning är inriktad mot politiskt beslutsfattande och dess moraliska grunder. Han är särskilt intresserad av skol- och migrationspolitik. Tidigare har han bland annat arbetat som politiskt sakkunnig i Regeringskansliet och som ledarskribent i Svenska Dagbladet. Länkar till texter och böcker vi pratar om:Min text i SvD Kultur (19/1): Hade det inte varit för högskoleprovet hade mitt liv nog sett annorlunda ut. Medelklassen tror på meritokrati, och det är som om medkänslan också är något man gör sig förtjänt av.David Goodhart – Head, Hand, Heart: The Struggle for Dignity and Status in the 21st Century (Penguin 2020)Michael Lind – The New Class War: Saving Democracy from the Managerial Elite (Portfolio 2020)Patrik Lundberg: “Jag vill lämna medelklassen” (DN 23/11 -21)Charles Murray – Coming apart: the state of white america, 1960-2010 (Crown forum 2012)Vesna Prekopic: “Det är inte alls så dumt i medelklassen, men mellanförskapet lämnar jag gärna” (DN 17/1)Michael Sandel - The Tyranny of Merit: What's Become of the Common Good? (Farrar, Straus and Giroux 2020)Johan Wennström: “När ska högern överge Foodora-liberalismen?” (SvD 26/5 -21): Det viktiga, enligt dagens höger, är inte var man kan göra en verklig insats, utan ”vart man är på väg”. Högern har accepterat, ja till och med bejakat, framväxten av ett djupt ovärdigt arbetsliv.Johan Wennström: I väntan på ett konservativt idéprogram (Kvartal 14/12 -20)Johan Wennström: Brev till en lärarstudent (Kvartal 20/2 -19)Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Drönare flyger över svenska kärnkraftverk, slottet och riksdagen. Eftersom Ryssland är högst på dagordningen just nu, efter deras hot mot sina grannar, är det många som gissar att drönarna är ryska. Vi vet inte säkert såklart, men det är en kvalificerad gissning. Hur oroliga bör vi vara i Sverige egentligen?Hundratusentals ryska trupper står samlade vid den ukrainska gränsen, redo för något, kanske ännu en invasion. Eller är det mer av ett påtryckningsmedel? Vad är det Ryssland försöker uppnå? Med mig för att prata om detta har jag Oscar Jonsson som forskar om Ryssland och försvarsfrågor. Jag rekommenderar den som vill orientera sig mer om rysk säkerhetspolitik att läsa hans senaste bok: The Russian Understanding of War: Blurring the Lines between War and Peace (Georgetown University Press 2019).Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

I det senaste poddavsnittet pratade jag med Johan Gärdebo och Anna-Karin Wyndhamn, angående Gärdebos försök att bjuda in Malcom Kyeyune till forskarmiljön Seed Box på Linköpings universitet, där han är verksam. Det gick inget vidare. Efter samtalet tänkte jag vidare. Vad hade Malcom Kyeyune sagt om han hade blivit inbjuden? Varför inte fråga honom? I dagens avsnitt pratar jag med Malcom Kyeyune om just det, och om hur identitetspolitisk aktivism har blivit ett sätt klättra i karriären, om varför de inom högern som pratar alltmer om klass utkämpar ett tvåfrontskrig mot vänstern och mot kostymhögern, och om varför USA har gått om Sverige vad gäller radikalitet.Malcom skriver för bland annat Fokus, Kvartal och Dagens samhälle. Han sitter i tankesmedjan Oikos förtroenderåd och driver sedan 2015 podden Markus och Malcom ihop med Markus Allard. Länkar till sånt vi pratar om i dagens avsnitt* Min intervju med Frank Furedi: Eliternas uppror mot demokratin * Mitt samtal med Johan Gärdebo och Anna-Karin Wyndhamn länk.* Texten om Martin Gurris bok The Revolt of The Public and the Crisis of Authority in the New Millennium (Stripe press, 2018) länk: Etablissemanget kräver samma erkännande som under 1900-talets högmodernitet, men allmänheten kräver medbestämmande och ödmjukhet. Ingen av parterna är nöjd med den andre.* Malcom Kyeyune i Fokus: De antirasistiska aktivisterna inom media är en urban medelklass som vill uppåt. Klyftan mellan dem och den svarta underklassen är mycket djup.* Johan Gärdebo i Aftonbladet Kultur länk.* The professorial-managerial class länk. Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

I dagens podd pratar jag med Johan Gärdebo och Anna-Karin Wyndhamn. Johan Gärdebo har doktorerat i historia och forskar vid den humanistiska forskarmiljön Seed Box på Linköping universitet. Forskningsprojektet han är knuten till handlar om hur klimatomställningen påverkar industriorter byggda runt fossilintensiva företag som Cementa (Slite), Preemraff (Lysekil) och SSAB (Luleå). Hur påverkas människorna som bor där? Hur placerar de in sig själva i förändringen? Och hur kan man göra klimatomställningen folkligt förankrad?Relevanta, men svåra, frågeställningar. Därför ville han få in perspektiv som han uppfattade inte var väl representerade i forskarmiljön. I en artikel på Aftonbladets kultursida beskriver han hur han ansökte om att få dit Malcom Kyeyune. Han skulle inte själv föreläsa, utan bolla tankar med forskarna. Gärdebo ville ha dit honom för att Kyeyune är kritisk mot den förda klimatpolitiken – som han kallat ett “moralistiskt medelklassprojekt”. Eller som Gärdebo skriver i artikeln:Exempelvis läggs koldioxidintensiva industrier ned för att minska utsläppen. Det blir färre industrijobb i Sverige, men samma varor behövs och importeras därför i stället från andra länder. Stigande drivmedelsskatter drabbar arbetare beroende av bilen, men utsläppen minskar inte eftersom alternativa färdmedel fattas.Samtidigt som arbetarnas jobb försvinner används skatteintäkterna för att finansiera nya jobb för de universitetsutbildade, såsom klimatstrateger eller miljökonsulter. Och klimatrörelsen – de som protesterar, som utför aktivistiska aktioner eller som ägnar sig åt klimatkonst – är talande nog medelklassens barn.Men cheferna på Seed Box var allt annat än begeistrade. Orsaken handlade inte om akademiska meriter, utan om att Malcom Kyeyune hade “fel värdegrund”. Han var för “kontroversiell”. I stället föreslogs Gärdebo bjuda in Andreas Malm, som förespråkar att fler borde utföra terroristiska klimataktioner (sabotera infrastruktur, blockera motorvägar, spränga gasledningar). Det ansågs mindre kontroversiellt. Johan Gärdebo beskriver själv sin hemvist som till vänster och är tidigare miljöaktivist. Men hans överordnade mål är ett fritt samtal. Anna-Karin Wyndhamn är forskare vid Göteborgs universitet, driver ihop med Ann Heberlein podden Söndagsskolan, är kolumnist på Göteborgs-Postens ledarsida, bland många andra saker. Vi skrev också Genusdoktrinen (Fri tanke 2020) tillsammans. Hennes erfarenheter i universitetsvärlden är en röd tråd genom boken.Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Emelie Köhler levde fyra år som trans, men påbörjade sedan resan tillbaka. Från könstransition till detransition. Hon har medverkat i “Tranståget” som gjordes av SVT Uppdrag Granskning. Och nyligen deltog hon i Sverige Möts i debatt om samma ämne. Hon har på kort tid blivit ansiktet utåt för den växande rörelsen av transpersoner som ångrat sig. För den som vill veta mer har hon ett instagramkonto som heter Detrans Dissident och driver en hemsida som heter detransinfo.se. Det svåra med transfrågan är att hitta balansen mellan att kritisera delar av ideologin bakom, och samtidigt värna de unga sårbara människor som dragits med. På sin instagramsida skriver Emelie att hon ömmar för transpersoner men är kritisk till idéerna bakom. Det ligger såklart delvis i betraktarens öga om man lyckas med den balansgången, men jag tror det är ett viktigt medskick för alla oss som pratar om transfrågan. Jag är glad att Emeilie Köhler är med i podden och berättar sin historia. Även om det är en sliten klyscha så är det bra att prata med människor och inte bara om dem. Länkar till sånt vi nämner i avsnittet* Min intervju med Aleksa Lundberg länk. * Min intervju med Abigail Shrier länk.* Svenska kyrkans öppna brev till transpersoner och min text om det länk.* Emelie Köhler i Sverige Möts länk. * Tranståget i Uppdrag Granskning länk.* Studie på 100 detransitionerade länk.* En annan studie om detransitionerade länk. (Denna visar bland annat att man får mer stöd under transitionen än under detransitionen.)* Svensk långtidsstudie om hur de som genomgått könskorrigering mår länk.* En lite äldre internationell uppföljningsstudie på transpersoners mående efter könskorrigering länk. Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

I dagens avsnitt pratar jag med Tobias Hübinette, som är docent vid Karlstads universitet, med fokus på kritiska vithets- och rasstudier. Anledningen är att vithetsstudier aktualiserats av att Arvid Haag, tidigare aktiv i Medborgerlig samling, wallraffat på Sveriges första kurs i Kritiska vithetsstudier, som ges på Stockholms universitet. (Jag har intervjuat Arvid och kommer skriva en text på temat.) När Adam Cwejman och jag skrev Så blev vi alla rasister (som gavs ut i ny utgåva i maj på Timbro) var Tobias Hübinette, och kritiska vithets- och rasstudier mer generellt, en av dem vi ägnade mest tid åt att läsa och kritisera. Jag har utöver boken skrivit ett stort antal texter i olika tidningar där jag utvecklat kritiken. Men ett återkommande problem är att det är närmast omöjligt att få till samtal med den andra sidan av debatten. Tobias Hübinette är ett lysande undantag. Även när vi inte håller med varandra har jag alltid haft utbyte av att prata med honom (och att läsa hans blogg). Ju längre jag har varit i offentligheten desto mer har jag insett hur ovanligt det är med meningsmotståndare man kan ha artiga debatter med. För att kunna förstå sina egna argument måste man höra de bästa motargumenten, och ibland kanske till och med ändra sig. I podden tar vi upp ett exempel på när jag har ändrat mig, och närmat mig Tobias position.Tobias Hübinette är dessutom en av de mest produktiva svenska forskarna på området kritiska vithets- och rasstudier och gav ut hela två böcker under 2021: Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt (Verbal förlag, 2021) och Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasfrågor och rasdiskussioner i Sverige 1946-1977 (Carlsson bokförlag, 2021). Vi pratar om båda, men även om Vit melankoli. En analys av en nation i kris (Makadam förlag, 2020) som han skrev ihop med Catrin Lundström, en annan central forskare i Sverige inom fältet kritiska vithetsstudier. Hoppas ni har lika stort utbyte av samtalet som jag hade. Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe