Rak höger med Ivar Arpi

Hur gick det till? Hur blev svenska skolan så radikalt annorlunda jämfört med liknande länder? Den frågan ställde sig dagens poddgäst Karin Grundberg Wolodarski, till vardags reporter på Dagens industri, för ett antal år sedan. Hon började intervjua nyckelpersonerna bakom kommunaliseringen, friskolereformen och flera stora aktörer bland skolkoncernerna. Sex år av gediget journalistjobb har nu blivit boken Experimentet – Hur den svenska skolan blev en av världens mest avreglerade. Hon tar inte själv ställning i frågan, utan tar läsaren med sig genom de viktiga besluten och händelserna. Man ges inblick i hur de som fattade besluten tänkte, och hur de ser tillbaka med facit i hand. Särskilt i Socialdemokraterna tycks man gräma sig, vilket är lite paradoxalt med tanke på att man varit i regeringsställning under majoriteten av tiden det handlar om. Kan man både vara för och emot vinster i skolsektorn på en och samma gång? Kan man gå i opposition mot den politik man själv drivit igenom? Men även inom borgerligheten saknade man fantasin att föreställa sig hur det skulle bli. Man såg framför sig småskalighet, lärarkooperationer och stiftelser som skulle driva skolor, inte dagens gigantiska aktiebolag. Men de som var förutseende blev ofta också rika på utvecklingen. Som Peje Emilsson, som är en av centralgestalterna i Experimentet, som både grundat Kreab och Kunskapsskolan, och har ett snart sex decennier långt engagemang i Moderaterna. "Det går inte att belägga att likvärdigheten i skolan har försämrats," säger hon i podden, "däremot att segregationen har ökat."Experimentet är en skildring, inte en debattbok. Därför kan den med fördel läsas av alla sidor i skoldebatten. Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

När Rasmus Paludan ville demonstrera i Borås fick han avslag. Såhär löd motiveringen: Polisen har med hänsyn till den hot och riskbedömning samt de allvarliga ordningsstörningar och våldsamma upplopp som inträffade under påskhelgen beslutat om avslag.Men det var det som sades därefter som ledde till höjda ögonbryn. Kommenderingschefen Emelie Kullmyr meddelade även att: Rasmus Paludan har en retorik som går ut på att skapa oordning och kaos. Vi behöver hjälpas åt att för att slå hål på den retoriken.Är det rimligt att vi har polischefer som fattar beslut baserat på personliga åsikter? Ska polisen verkligen recensera dem som vill nyttja sina fri- och rättigheter? Och är detta en del av en bredare trend?I dagens podd pratar jag med Jakob Heidbrink, universitetslektor på juridiska institutionen vid Göteborgs universitet, om detta och om olika tjänstemannaideal som står mot varandra, riskerna med att staten blir mer tillrättavisande mot medborgarna, olika definitioner av demokrati som är svåra att förena, hur tjänstemannaaktivismen motiveras med hänvisning till nazismen, och mycket annat. Dessutom pratar vi om traditionella europeiska kampsporter (HEMA), som Jakob tränar. Själv är han främst inriktad på långsvärd och sabel, men det finns ett antal andra stilar och vapen. Vi pratar om hur realistiska striderna i Game of thrones och The Witcher verkligen är, med mera. Bonusfråga: Vilket svärd är bäst ur självförsvarssynpunkt? (Se bild längst ned.)Länkar till dagens avsnittJakob Heidbrink – “Inte bara Transportstyrelse har problem”De många skandalerna inom myndigheter och verk som mött oss är inte enskilda händelser. De är delar av en allmän förvaltningskris, varnar Jakob Heidbrink. Han spårar krisens rötter till alltför ytliga normer för myndighetsutövning, normer komna ur förenklade ekonomiska och statsvetenskapliga resonemang. (Kvartal 12/12 -17)Jakob Heidbrink – “Nürnberg står inte för dörren”Att Migrationsverket agerar för en mer liberal migration än vad lagen ger stöd för, är ett utslag av antidemokratisk aktivism från enskilda tjänstemän. Därmed reses samma frågor i Sverige som i USA, där tjänstemän inom Trumps egen förvaltning i skydd av anonymitet medgett att de obstruerar presidentens politik – för att de inte håller med honom:  Det skriver Jakob Heidbrink, docent i juridik. (Kvartal 17/9 -18)Jakob Heidbrink – “Politiskt upprop från 261 opolitiska tjänstemän” 261 opolitiska tjänstemän i UD skriver i ett upprop, ställt till Regeringskansliets förvaltningschef, att man oroas över huruvida nästa regering kan komma att urholka ”värdegrunden” i Regeringskansliets arbete. Det avslöjade Ledarsidorna.se i går. I brevet ställer man tjänstemäns ”lojalitetsplikt” mot ”grundlagens bestämmelser om människors lika värde.” Därmed aktualiseras nu frågan om tjänstemannaobstruktion, som Kvartal tidigare behandlat i två artiklar. (Kvartal 27/9 -18)Följ Jakob Heidbrink på hans facebooksida. Och för den som är intresserad historical european martial arts (HEMA) kan man läsa mer här till exempel. Exakt såhär ser det ut när man tränar som nybörjare (inte riktigt: Och duellen som Jakob nämner är alltså den här, från filmen “Deluge” (Potop på polska):Visst blir man lite intresserad av att pröva? Med aningen mer skydd än i dessa två videos. Numera verkar det finnas HEMA-klubbar lite varstans i Sverige.Svärdet Jakob rekommenderar i slutet av podden (ser lite ut som en machete, va?):Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

För första gången överväger Peppe Larsson, ingripandepolis i Göteborg, att sluta efter femton år som polis. Det handlar främst om att han upplever att det saknas uppbackning från polisledningens och politikers håll. Inte heller han har sett något som liknar det massiva våld som utövades mot polisen under påskens korankravaller. I dagens podd frågar jag honom bland annat hur han såg på frågan om varför polisen inte skjutit skarpt i fler situationer, som exempelvis KD-ledaren Ebba Busch framfört. Först twittrade jag att polisen är så professionell att vi inte skjuter in i en folkmassa, eftersom det finns för många oskyldiga personer som inte har med det att göra. Det var innan jag hade sett filmerna från kravallerna i Örebro och ändrade mig. Är det den filmen Ebba Busch kanske sett, där en såpass homogen folkmassa begår såpass grovt våld mot polisen, så förstår jag henne bättre. Peppe Larsson menar att många fultolkat Ebba Buschs uttalande. Han förstår andemeningen. Där och då skulle du ha kunnat skjuta vem som helst i den hopen som attackerar polisen och ha lagstöd för det. Man hade i stort sett kunnat träffa vem som helst, för det är ett såpass grovt angrepp. Man hade till och med kunnat skjuta för att ha möjlighet att gripa.Vi pratar även om vad polisens uppgift egentligen är, vilka utmaningarna är, vad som kan göras bättre och varför man bör pröva att gå hårdare fram mot brottsligheten. Länkar till dagens avsnittIntervjun med Peppe Larsson i Expressen. (Expressen 24/4)Peppe Larssons tweets om hur han själv reagerade på en liknande situation, där han drog batong i stället för tjänstevapnet. (12 delar)Insändaren jag refererar till, där en polis beskriver hur polisledningen valde att inte gå in trots att de hade tillräckligt med poliser på plats. (NT 15/4)Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Omar Makram tvingades lämna Egypten efter att det blivit känt att han lämnat islam. I Sverige trodde dock inte Migrationsverket på honom. Bevisa att du lämnat islam, var deras budskap. En youtube-video där Omar Makram bränner koranen gav honom också permanenta uppehållstillstånd. Han är också en av få före detta muslimer som varit öppen med att lämna islam, eftersom det är förenat med livsfara. Han flydde Egypten efter att ha kritiserat islam, kommer han snart behöva fly Sverige av samma skäl? Efter påskkravallerna litar han inte längre på att svenska staten kan skydda såna som han.I Sverige har Omar Makram på kort tid etablerat sig som en av de tydligaste kritikerna av organiserad religion, i synnerhet islam och hederskultur. Till skillnad från många andra liberal stannar han inte vid postkoloniala tabun. Han hörs i poddarna Sista Måltiden och Blasphemy (som nyligen startat på Bulletin), och är återkommande krönikör i Bulletin. I dagens podd pratar vi om islam, ex-muslimer, korankravallerna, blasfemilagar, kulturen i utsatta områden och varför han inte känner sig trygg i Sverige längre. Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Det var normalt, vanligt, vardag. Bland vänner, vänners vänner och bekanta. Vissa sålde, alla rökte – en del sällan, andra för ofta. Vad vuxenvärlden berättat och vad lagboken bestämt brydde sig ingen om. Vännerna var viktigare – och ruset, musiken, dokumentärerna, hänget, tv-spelen och sötsakerna från de nattöppna bensinstationerna. Jag minns kvällar i skitiga lägenheter, haschkakor gömda i fläktar, frysfack och soffor. Redlinepåsar packade med klibbiga buds, spridda över soffbord eller undanskuffade i mikrovågsugnar. Buntar med kontanter, färgglada bluntsförpackningar, meckrester och rullpapper.Så börjar förordet till SVT-journalisten Johan Wickléns bok Vi ger oss aldrig – så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket (Volante) som kom ut i dagarna. När jag läste hans förord kände jag igen mig själv och mina egna tonår. Vi började röka hasch som 13-14 åringar och på den vägen var det. Mina ungdomsvänner började röka på mer och mer, och vissa avancerade till tyngre droger, andra in i de kriminella organisationer som levererade drogerna. Jag fick på kort tid se de mörka sidorna av narkotika, men allt mindre av de positiva. Själv gjorde jag därför motsatt resa och blev motståndare till alla sorters droger, slutade även röka och snusa, och under en period slutade jag till och med dricka, vilket var en stor grej i slutet av tonåren. Med åren har jag ändrat mig igen, främst för att den organiserade brottsligheten med hjälp av droghandeln flyttat fram sina positioner i samhället. Skulle en avkriminalisering av cannabis eller till och med legalisering kunna komma åt det? Jag vet inte. Men som Wicklén visar i sin bok så vill inte den sittande eller tidigare regeringar veta heller. För ett par år sedan krävde ett enigt Socialutskott en utredning av svensk narkotikapolitik. Man vill ha en nollvision mot knarkdödsfall, god missbruksvård och skademinimering. Man efterfrågade att politiken skulle basera sig på vad forskningen säger, inte på moralism. Men när jag frågade socialminister Lena Hallengren (S) om detta svarade hon att man inte tänkte utreda den svenska narkotikapolitiken förutsättningslöst. Man ville inte kolla på avkriminalisering heller: För att man ska utreda något måste det man kan komma fram till vara intressant, och det finns inget intressant med att utreda avkriminalisering.Man vill inte veta. Man vill inte höra motargument. Man vill inte lyssna på forskare. Det är en position som inte borde vara möjlig att inta helt öppet. Man vet inte heller vilka effekter den nuvarande narkotikapolitiken har på bruket och missbruket. Medan grannländer omvärderar blir Sverige alltmer ensamt i sin dogmatiska position. Hur hamnade vi här? Och vad är vägen framåt? Detta handlar dagens podd om. (Och jag kan varmt rekommendera hans bok.)Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Mellan 1996 och mitten av 2021 har antalet miljardärer stigit med 1 700 procent och deras samlade förmögenhet med 3 000 procent. De senaste 24 månaderna har det tillkommit 330 nya miljardärer. Och vad gäller dollarmiljardärer, där man alltså är god för minst en miljard dollar, har antalet ökat med 14 varje månad under samma tidsperiod. Antalet dollarmiljardärer är i dag 542, som tillsammans förfogar över 3514 miljarder, vilket är 30 gånger med än 1996 och en fördubbling de senaste två åren. De svenska dollarmiljardärernas tillgångar i procent av BNP landar på 49 procent. Detta kan jämföras med Ryssland där motsvarande andel är 40 procent, i Indien och USA är det 20 procent, i Frankrike 17 procent och i Kina 15 procent. Sverige toppar ligan alltså. Mäter man jämlikhet har Sverige gått från att ligga i topp, till att ligga på plats 12 – räknat bakifrån. Bara Bahamas, Bahrain, Brunei, Botswana, Brasilien, Förenade Arabemiraten, Jemen, Laos, Ryssland, Sydafrika och Zambia är mer ojämlika. När blev Sverige ett skatteparadis för superrika? I sin nya bok – Girig-Sverige: så blev folkhemmet ett paradis för de superrika (Natur & Kultur)– besvarar ekonomireportern Andreas Cervenka den frågan. Idén föddes när återvände till Sverige efter att ha bevakat Silicon Valley för Dagens Industris räkning mellan 2017 och 2019. Väl hemma igen insåg han att något hade hänt och höll på att hända i Sverige. Inte av någon naturlag, utan till följd av politiska beslut och en Riksbank som stirrat sig blind på ett slags inflationsmått. De senaste 25 åren har inneburit att de som redan ägde aktier, fastigheter eller andra fasta tillgångar har blivit avsevärt mycket rikare, medan lönearbetare, hyresgäster som saknar egendomar har förlorat i relativa tal. Om detta och mycket annat handlar dagens podd. (Jag arbetar även på en text med utgångspunkt i bland annat denna bok.)Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Om vi nu lever i ett patriarkat dominerat av män, varför är det så få män som skriver litteratur? Varför domineras tidningarnas kultursidor och bokförlagen av kvinnor? Skrivarlinjerna och universiteten också. Tre fjärdedelar av alla bokdebutanter är kvinnor. Män läser allt mindre, och unga män skriver allt mindre. Går vi miste om något när mäns röster försvinner från skönlitteraturen? I dagens podd pratar jag med författaren Andrés Stoopendaal vars senaste roman Dunning-Kruger-effekten (Norstedts) kom ut i november förra året. Den handlar om en ung man med mycket typiskt manliga problem. Jag kan varmt rekommendera den av flera skäl. Den är inte bara mycket rolig, utan känns också sann. Jag känner igen män jag känt och känner, i bokens karaktärer. Men det är inte bara en bok för män såklart, däremot är den ovanlig just för att perspektivet inte känns så … feminiserat, i brist på bättre ord. I en nyligen publicerad essä på Aftonbladets kultursida skriver Stoopendaal om hur en matriarkal klick styr på författarskolan Biskops-Arnö. Jag ville fråga honom om detta, och vi pratar om huruvida denna klicks normer även styr på andra områden. Vi hann prata om Jordan B Peterson, skillnader mellan män och kvinnor, om hämmade medelklassmän, och om hur man ska göra om man vill bli författare. Andrés Stoopendal har även podden Stoopendaal & Sundfelt ihop med psykologen Karl Oskar Sundfelt där de pratar om litteraturen, konsten och samtiden, som de själva uttrycker det. Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Länkar från samtaletAndrés Stoopendaal: Dunning-Kruger-effekten (Norstedts)Greta Thurfjell: Tre manliga författare: ”Mannen är långt ifrån död inom konsten” (DN 6/12 -19)Minna Höggren: Har killarna lämnat kulturen? (Arbetet 1/3)Andrés Stoopendaal: Mannen signalerar att han hatar sig själv (Aftonbladet 27/2)Inti Chavez Perez: Pojkar måste få bli män fria från rädsla för våld (Aftonbladet 22/2)Philip Warkander: Männens problem är på riktigt – ändå hånas de (Expressen 30/3)Johan Heltnes bok “Sympati för djävulen” (Fri tanke)Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Dagens gäst är Alex Schulman. Han är inte bara krönikor sedan många år, numera i DN, utan har även en av Sveriges populäraste poddar ihop med Sigge Eklund som heter just Alex & Sigges podcast. Han är också författare, vars senaste bok är en roman som heter Överlevarna (Bonnier 2020), och handlar om återuppleva sin barndom som vuxen. Jag förstår att det kanske förvånar att jag väljer att ha ett samtal med just honom här i podden. Låt mig då förklara lite hur jag tänker.När jag slutade som ledarskribent kändes det som en lättnad att lämna den ganska tydliga ideologiska mall man förväntades följa. Inte så mycket av min chef, Tove Lifvendahl, som gav mig mycket fria tyglar och utgjorde ett bra bollplank, utan mer av läsare. Ledarsidan ska fylla en funktion i debatten och ledarskribenterna är de politiska lägrens trogna hirdmän, eller legosoldater i vissa fall. Det jag vill bidra till med podden, och med Rak höger överlag, är att vara mer prövande än jag kunde vara då. Podden slogan är att jag har “samtal med vänner och fiender. Utan filter eller skygglappar.” Det låter aningen högtravande, men det är inte tomma ord för mig, utan något jag strävar mot. Men det är såklart lättare att få vänner att tacka ja när man hör av sig. Många har ingen lust att prata med någon de inte håller med, tyvärr. När jag läste Alex Schulmans två senaste krönikor kände jag att jag gärna ville ha honom som gäst, trots att vi utväxlade hårda ord med varandra ganska nyligen. Eller just därför. Vi hamnar ofta på motsatta sidor i politiska frågor, men hans krönikor om Ukrainakriget har jag läst med stor behållning. Varför finner jag plötsligt sånt värde i hans krönikor? Har något hänt i samtiden när en sådan som Alex Schulman, som inte direkt pratat sig varm om nationalism innan, plötsligt skriver om att försvara sitt land? Om hans pappas sorg över att förlora sitt barndomshem i Karelen till Ryssland? Om detta och mycket annat pratar vi i dagens podd.Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst. LänkarAlex Schulmans senaste krönika: Kriget har blivit vardag – nu börjar vi käbbla igen (DN 29/3)Alex Schulmans näst senaste krönika, som handlar om hans pappa och om att försvara sitt land: Ryssarna jämnade min pappas hus med marken (DN 21/3)Några avslutande ordDe tre senaste veckorna haft ett pågående projekt som gick i hamn i går. Därför har jag inte kunnat jobba för full maskin. Projektet var att tjugo år efter att alla mina jämnåriga kamrater gjorde det ta körkort, vilket jag nu gjort. Jag körde min första körlektion tisdag för tre veckor sedan med körskolan My driving academy och igår blev jag godkänd på uppkörningen. Är hemskt lättad. Och nu återgår jag till att jobba heltid med Rak höger igen. En annan sak också. Jag har lovat att det ska komma ett poddavsnitt varje söndag, men har inte alltid hållit det. I stället har jag prioriterat att få ut avsnitt så snabbt det går, ofta för att innehållet har nyhetsvärde. Det kommer jag även fortsättningsvis att göra, tänkte jag. Om ni verkligen inte gillar det så hör gärna av er till: ivararpi@substack.comUtgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Under den månad som gått sedan Ukrainakrigets utbrott har de experter och tjänstemän som dominerat offentligheten under pandemin ersatts av nya förmågor. I stället för Folkhälsomyndighetens återkommande presskonferenser håller nu Försvarsmakten en presskonferens kl 15.00 varje torsdag. Blir detta en ny lägereld för vår oroliga samtid?Kanske allra mest välkänd för gemene man har Joakim Paasikivi blivit. Han är för Ukrainakriget vad Anders Tegnell var för pandemin. Det är inte konstigt med tanke på att han är osedvanligt tydlig och rak i sin kommunikation. Till skillnad från Tegnell så behöver man inte ägna sig åt kremlologi för att förstå vad han faktiskt menar. Som namnet antyder har han påbrå från vår närmaste granne i öst, och han har dubbelt medborgarskap i Finland och Sverige. Värnplikt har han gjort i båda länderna. I Sverige blev han överstelöjtnant och har bland annat varit sektionschef på den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must). I dag är han militär lärare på Institutionen för krigsvetenskap och militärhistoria på Försvarshögskolan. I dagens avsnitt pratar vi om vad den ryska krigsmakten gjort mindre bra, om det handlar om dålig planering eller dåliga militära enheter, om Ukraina eller Ryssland tjänar på om kriget skulle dra ut på tiden, om man verkligen ska ha så mycket respekt för den ryska förmågan framöver, om Putins kärnvapenhot, om svenskars försvarsvilja samt vilka lärdomar vår försvarsmakt såhär långt kan dra av Ukrainakriget. Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Innan ni går…Substack har just lanserat en app för iPhone och iPad. (Den som Android kan skriva upp sig på väntelista här.) Appen gör det lättare att samla alla man följer på Substack på ett och samma ställe. Jag använder den själv för att få bättre överblick, eftersom jag prenumererar på ett ganska stort antal publikationer. Jag återkommer i en annan post om vilka jag läser med stor behållning för tillfället. Man får givetvis även fortsatt mejlen, men appen gör det möjligt för oss som använder Substack som plattform att nå ut även om mejlkorgarna framöver skulle bli överfulla igen. Dessutom vet jag att en del av er, och även jag, haft problem med att mejlen från Substack hamnar under fliken “kampanjer”. Med appen slipper man allt sånt. För den som vill läsa mer om appen kan man göra det här. Nedan ser ni ett exempel på hur appen ser ut. Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)PS. Jag är fortfarande mitt uppe i ett intensivt projekt. I början av nästa vecka hoppas jag dock vara klar och sedan kunna återgå till att producera texter och poddar på heltid här på Rak höger. Tack för ert tålamod! DS. This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Sedan Ryssland inledde sin invasion av Ukraina har 3 miljoner ukrainare flytt landet. Det är den snabbast växande flyktingkrisen sedan andra världskriget. Allra flest, runt 2 miljoner, har flytt till Polen. Till Sverige kommer runt 4 000 per dag och fram till sommaren förväntas över 200 000 komma. Det kan av allt att döma bli en ännu större flyktingkris än 2015, och ett ännu större mottagande för Sveriges del. Chang Frick, chefredaktör på nättidningen Nyheter idag, var nyligen nere vid ukrainska gränsen mot Polen. Väl där hjälpte han med buss 25 flyktingar till Sverige. Han fixade ett ställe för dem att bo och håller kontakt med dem. Han är av åsikten att det inte finns någon gräns för hur många ukrainska flyktingar Sverige kan ta emot. Men det har ändå blivit debatt.På Twitter kritiserades han av Mustafa Panshiri – föreläsare, författare och tidigare polis – som menade att Frick hade ett sätt att resonera på som slängde andra flyktingar under bussen: Finns det någon skillnad mellan ukrainska flyktingar och andra, tidigare migrantströmmar? En sak som skiljer det är att alla partier, även de mest migrationskritiska, är positiva till att ta emot ukrainska flyktingar. Handlar denna generositet om att ukrainare uppfattas vara mer lika svenskar – vita och europeiska? Eller handlar det om att Ukraina är ett demokratiskt land som attackeras av den fiende som vi svenskar också fruktar mest? Att det vi ser utspela sig är vår värsta mardröm? Vi pratar även om kritiken mot Chang Frick, om att han sålt bilder till Ruptly, dotterbolag till ryska RT, som är statskontrollerat. Om detta och annat handlar dagens avsnitt, som publiceras lite tidigare för aktualitetens skull. * Jens Liljestrand om Chang Frick och Putin. (Expressen 9/3)* Hynek Pallas om Chang Frick, med flera (GP 14/3). Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe