Att skriva 1: Är dagens författare kontorsnissar?

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Journalisten Anna Thulin läser handböcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i december 2017.

Om du drömmer om att skriva en roman, då är du i gott sällskap. Ungefär var tredje svensk säger att de vill skriva en bok. ”Författare” ligger år efter år på topplistan över svenskarnas drömyrke. Drömmen handlar nog ofta om en friare och mer kreativ tillvaro. Men är skapandet så fritt egentligen?

Den amerikanska författaren Stephen King är förutsägbar som ett atomur. Han sätter sig vid skrivbordet varje förmiddag och betar av sitt mål, 2 000 ord om dagen. Därefter går han en längre promenad, läser och vilar. För att ägna kvällen åt att redigera text, umgås med familjen och kolla en match på tv.

Kropp och intellekt sitter samman, och båda behöver stärkas för att fungera optimalt.

Den japanska författaren Haruki Murakami skriver också helst i början av dagen – tio manusark à 400 tecken – och han väger upp stillasittandet med att träna inför maraton och triathlonlopp. Kropp och intellekt sitter samman, menar han, och båda behöver stärkas för att fungera optimalt.

Låter det som en oromantisk bild av skapande? Kanske, men om målet är att kunna skriva romaner, så måste man säga att de har lyckats. Både King och Murakami har levt som yrkesförfattare i över trettio år och de har sålt miljontals böcker var. Båda har också gett ut handböcker om sitt skrivande. Om man söker efter hemliga, magiska genvägar till att ge ut en roman…. så blir man besviken. De pekar istället på en stor dos tur och hårt arbete. Men också: den ofta baktalade, men ack så kreativa, rutinen.

Vadå kreativ rutin? Som i ekorrhjul, livspussel och dagishämtningar? Nej, rutiner har inget glamoröst över sig. Ingen vill ha en författare som bor i lugna förortsområden, stiger upp och lägger sig tidigt, joggar varje dag utan att slarva, gillar att göra sallader – och stänger in sig i arbetsrummet varje dag för att skriva på bestämda tider. Ibland tror jag att jag lägger hinder i vägen för de romantiska föreställningar som människor gärna vill behålla, skriver Haruki Murakami i ”Författare till yrket”, som översatts av Yukiko Duke. 

För att kunna ägna sig åt detta vakendrömmande behöver man skärma av sig.

Ändå verkar rutinen fungera. Men exakt hur fungerar det?

King beskriver det med en liknelse i sin bok ”Att skriva”, som översatts av Ola Larsmo: Så som din kropp gör sig redo att sova och drömma om natten, så gör sig kroppen redo vid skrivbordet att dagdrömma. ”Precis som din kropp och själ vant sig vid ett visst mått av sömn varje natt – sex timmar, kanske sju, eller rentav de rekommenderade åtta – så kan du träna ditt vakna jag att ägna sig åt kreativ sömn.” En kreativ sömn som skapar ”fullgångna, skönlitterära verk”. Okej, lite magiskt låter det.

För att kunna ägna sig åt detta vakendrömmande behöver man skärma av sig. Det kan med fördel vara en viss skrivhörna eller annan fysisk plats. Men det är också möjligt att skärma av sig med musik – rock och metal i Stephen Kings fall – eller kanske genom att dra ut internetkontakten och härda ut Facebookabstinensen.

Ett eget rum, med andra ord. Det berömda egna rummet förknippas med Virginia Woolf. Men hennes andra råd glöms ofta bort, nämligen pengar. Människor med författarambitioner behöver både ett eget rum och pengar att försörja sig.

Det är slående att en stor del av Stephen Kings bok handlar om just pengar. Trots att han idag är bästsäljande miljonär – och troligen inte skulle behöva skriva en rad till om han inte ville – har han inte glömt var det började: Med dubbla skift i tvätteriet för att ha råd att studera vidare. Därefter arbeten som sportjournalist och lärare för att kunna ägna sig åt sin egentliga dröm.

Även författare behöver förhålla sig till arbetslinjen.

Samma var det för Haruki Murakami, det dröjde länge innan han såg sig som yrkesförfattare. Inkomsten kom istället från den egna jazzbaren som han startade i Tokyo. Franz Kafka i sin tur arbetade på försäkringskassan i Prag.

Många av fokusfrågorna hos Sveriges Författarförbund handlar om just pengar: minimiarvoden ska betalas ut, och man vill utreda om författare och översättare ska kunna gå i pension och ha tillgång till andra trygghetssystem.

Ja, även författare behöver förhålla sig till arbetslinjen. King är uppvuxen i USA, ett samhälle som hyllar ”the selfmade man” – bara man hugger i och arbetar hårt är klassresan möjlig. Murakami växte upp i Japan men inspirerades tidigt av amerikansk kultur. Kanske är det inte så märkligt att båda tonar ned frågan om inspiration i sitt skrivande. Inspiration skänkt från ovan tar ju delvis bort subjektet ur ekvationen: som om konstnären var en bägare i väntan på att fyllas.

Visst, jag skulle kunna vänta på att pengar skulle regna från skyn, eller att en blixt av gudomlig inspiration skulle träffa just mitt huvud. Men då kan väntan bli lång. Under tiden kan man lika gärna börja idag, ett ord i taget.

En av mina favoriter när det kommer till skrivarrutiner är Julia Cameron. Hennes första och främsta råd är att skriva morgonsidor. Det går ut på att flödesskriva tre sidor för hand varje morgon, utan att lyfta pennan från pappret, utan att redigera eller ens läsa igenom det som skrivits. Självkritiken hör hemma i ett senare skede, och då endast i lagom dos.

”Inspiration kan alla uppleva, men få har mod och disciplin att fortsätta”,

Vad som händer under flödesskrivandet är svårt att beskriva för någon som inte har testat. Men flera författare pratar om att ”något” eller ”någon” uppenbarar sig under själva skrivakten. Den danska poeten Pia Tafdrup formulerar det som ”ett mirakulöst inslag” som alltid finns närvarande i processen. Hon är inte redskap för någon, skriver hon i sin poetik ”Över vattnet går jag”, översatt av Anders Palm, men hennes kropp är en plats för poesin att växa fram i: ”I ett sådant tillstånd kan jag sitta där med en upplevelse av att dikterna skriver mig.”

Kanske en sorts inspiration ändå? Andra kallar det flow, eller att få kontakt med sitt undermedvetna. Det som flödesskrivandet syftar till, eller Kings kreativa vakensömn, är att skapa ett koncentrerat fokus. Att känna tillit inför berättelsen.

”Inspiration kan alla uppleva, men få har mod och disciplin att fortsätta”, skriver Pia Tafdrup. Äldre generationers författare talar ofta om sitt skapande som en livsnödvändighet. För Marguerite Duras var konsten allt, det stod mellan skrivandet och döden. Hennes man lämnade in hennes första bokmanus till förlaget med orden: ”Säg till henne att hon är en författare, annars tar hon sitt liv”.

Skrivandet ses som ett hantverk och ett arbete.

Poeten Rainer Maria Rilke talade också om att konsten måste uppstå ur nödvändighet. Gå in i dig själv, uppmanar han i ”Brev till en ung poet”, som översatts av Leo Hallerstam: ”Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva.”

Det är något kittlande med ett sådant kall, att känna en så otvivelaktig mening med det man gör. Dagens författare tycks dock ha ett mildare förhållningssätt, kanske just för att skrivandet ses som ett hantverk och ett arbete.

Man lever trots allt inte för att skriva, som King påpekar, kort efter han blivit påkörd av en pickup och närapå mist livet. Nej, skrivandet och konsten finns till för livet.

Anna Thulin, journalist

 

Litteratur: 
 ”The Right to Write”, Julia Cameron, Penguin Putnam Inc (1998).

”Att skriva: en hantverkares memoarer”; Stephen King, Albert Bonnier (2017). Översättning: Ola Larsmo

”Författare till yrket”; Haruki Murakami, Norstedts (2017).Översättning: Eiko och Yukiko Duke.

”Över vattnet går jag – skiss till en poetik”; Pia Tafdrup, Ellerström (2002). Översättning: Anders Palm.

”Ett eget rum”; Virginia Woolf, Modernista (2014). Översättning: Jane Lundblad.